Skrivet av: Sudden | 2014/08/22

Bastedalsminnen och andra upplevelser och bilder ur familjealbumet

Var på min bilverkstad för det är en del problem med min bil, en Citroën C3., ”Plastnosen” har fått en del smällar och bitar börjar ramla loss eller verkar inte sitta riktigt fast. Detta fixades, hoppas jag, och så blev det samtidigt byte av oljor och konstiga filter o d som numera finns. Kopplingen borde justeras tyckte jag, jag måste trampa pedalen jättehårt i durken. ”Nej, kopplingen är självjusterande så någon justering behövs inte” var svaret.

Franska bilar och franskt kynne är ju som de är men min Citroën-verkstad är trevlig och hjälpsam. Det betyder mycket.

Jag kör inte mycket numera (några få 100 mil om året) och jag vill inte tänka på hur hög milkostnaden blir när alla utgifter inräknats. Jag är nu så stel i kroppen att jag inte kunde lägga mig ned på marken och ordentligt kolla vad som var trasigt i plastnosen. I våras gjordes en gratis provisorisk lagning med gaffatejp av min lilla bilverkstad när jag bytte till sommardäck, men tejpen hade börjat släppa.

Det är något vaj med bilens enda mekaniska dörrlås, det verkar bara kunnas öppnas med fjärrstyrningen. Stänga alla dörrar och bakluckan kan man göra med nyckeln, men att öppna, nej det vågar jag inte pröva med tanke på risken att stå där med en avbruten nyckel. En bilbärgare lyckades dock den gång batteriet överraskande hade lämnat in. Pinsamt; hade jag kunnat öppna hade jag kunnat ta ur batteriet och laddat det eller satt i ett nytt batteri. Nu körde jag till verkstaden med varsamhet, aktade mig för tjuvstopp. Gjorde ett startförsök när jag var framme vid verkstaden; nej det blev ingen start. (Jag läste om någon som kört sin DS 19 till Nordkap och tillbaka utan fungerande startmotor. Det gällde att välja en bra plats att parkera på…)

Så mycket tid, pengar och möda man spiller på denna käcka men lätt opålitliga bil. En mer handlingskraftig bekant bytte sin fina tyska diesel-bil efter ha råkat ut för två tjuvstopp som krävde bärgning. Han köpte en ”billig” koreansk bensinbil i stället.

Apropå Citroën, här en bild av min ungefär jämnårige kusin Leif 1954 i samband med sin konfirmation. I den trädgård som hörde till den byggnad i Bastedalen någon dryg mil söder om Askersund vid en vik av Vättern där min far växte upp och där lanthandeln fanns, som startades av min farfar en gång:

LEIF_KONFIRMATION_JULI1954_

I bakgrunden ser man lanthandelns bil. Möjligen förekom två Citroën efter varandra.

Det förekom också en Renault Juvaquatre, ev. mellan Citroënerna. Senare blev det tyska Oplar; en svart Kapitän och en ljusgul Rekord. Jag minns min farbor Bengt, flygaren, stående under det stora körsbärsträdet, berätta om flera trafikincidenter under leveranskörningen från Stockholm till Bastedalen (nästan 30 mil) med Citroën-bilen.

På den tiden var bilar ovanliga, så att bara sitta i denna bil och låtsas köra var en upplevelse för en liten grabb. Den ovanliga växelspaken, vindrutan som kunde öppnas. Det skulle dröja mer än 6 år innan vår familj skaffade en bil. Bilden är från en resa i Norge 1955, och är den enda bild av denna vår första bil jag hittat, Bilen var en sidventilad Hillman. Jag var ej med på denna resa utan var på en radiostyrningskurs på Ålleberg.

Byggnaden i bakgrunden är ”magasinet”  där diverse varor för lanthandeln förvarades. I husänden till vänster utanför bilden fanns ett torrdass, inredningen smyckades av plåtskyltar för bl a ”Pellerins margarin” och en affisch ”Nio filmstjärnor av tio använder Lux toalettvål”. Doften på detta dass var speciell för det doftade mycket från varulagrets olika slag av livsmedel. Det var mycket slit med att hämta varor från magasinet. Mitt nästan starkaste minne av Anse är hur han ilar för att hämta in något från magasinet. Nå, mina kusiner fick snart biträda sina föräldrar i affären; något anställt biträde förekom också minns jag.

Något vi barn litet olovandes företog oss var att smyga in i affären på kvällen och försiktigt bläddra i kommande nummer av veckotidningarna. 

På lördagar och söndagar knackade ortsbor på dörren och ville ha något från butiken som tagit slut där hemma; kaffe och cigaretter kan jag tänka mig. Blev det strömavbrott i Bastedalen skulle Anse bege sig till transformatorbyggnaden och byta någon säkring eller återställa en brytare som löst ut. Vettra skollovskoloni innebar kunder – på sitt sätt. Men även en tid en del mer ”reda pengar”.

Strävsamhet till tusen – och ändå räckte det inte. Bilen kom och affärerna längre bort i Sänna, Hammar och Askersund hade mer att bjuda på.

I bilden av brorsans ”räddning” ser man också en av kusinflickornas cykel. Den mer lodräta framgaffeln hade börjat komma vid denna tid på mer sportiga cykelmodeller vill jag minnas. Eller var lodrätheten bara skenbar; gaffeln var bara mer böjd i sin nedre nedre delMats_fångar_boll_Bastedalen

Kan det vara samma cykel kameran råkade fånga på resan nyligen, bortåt 60 år senare!

Wellpapp och annat använt emballage från affären slängdes i en vattenfylld damm (gammalt kalkbrott) en bit bort som med tiden blev helt utfylld,  dock inte av använt emballage. Där står nu nya byggnader, liksom på många andra ställen. Man kan irriteras av ”kommunal planering och stadsarkitekter”, men här ser man mycken ny bebyggelse som ”inte passar in”. Eller är det jag som är alltför sentimental, som vill att allt ska vara som det var förr?

En gång hämtade Anse med Juvaquatren familjen Sundin från Stockholm som anlänt med tåg till Hallsberg (ca 5 mil bort). En nysnö-vit senvinterkväll, kanske det var till påsken 1949. Jag minns strålkastarljuset mot de vita snövallarna och alla djupa skuggor in bland träden. Leif och jag åkte skidor i dagsmejan i den ganska ”knöliga” södersluttningen bortom affärens ”oljekällare” som låg en bit bort. Antagligen inte ens ”låg fästpunkt”.

Lars_skidåkning_påsk_1949_Bastedalen

Nu skall denna sluttning och höjd exploateras för (flotta) fritidshus. I och för sig är det väl bättre att bygga i skogs- och bergsterräng än på bördig platt åkerjord, vilket redan gjorts och det ser inte så kul ut, men exploateringen har stött på protester och problem och projektet står visst still.

140807_Bastedalen_byggplaner

Men något som nu ser fult ut som här och här, kan med tiden komma att se vackert och naturligt ut. Och inte visste jag att denna ganska triviala bergknalle var ”känslig och ovanlig”. Man hade redan tagit kalk ur kalkbrott där och sedan några decennier är Kinaparken anlagd i en sådan ”grop”, en ambitiös skapelse av en Kina-entusiastisk chefredaktör för Östgöta-Correspondenten som tyvärr inte fick njuta av sin skapelse så många år. Men som inte har med bygden att göra – egentligen.

Bergknallen är absolut inte sjönära men man kan nog från den översta delen ha en viss utsikt över Vättern som finns bara några hundra meter bort. Om man ställer sig i rätt hörn av rätt tomt.

Innan Kinaparken fanns var jag i området i stort sett en enda gång. Vi flög med drakar, vinden var mycket stark, Anse gjorde sig fri från slitet i affären några minuter och deltog med liv och lust. Även en drake slet sig. Vi fann den i kalkbrottet eller dess närhet. Vad jag minns, kanske vi inte alls fann den.

Det var ingen trevlig terräng att trava kring i minns jag. Åkte långt senare i livet ofta förbi på vägen nedanför, och när jag tittade uppför sluttningen kändes området närmast olustigt (vilket kanske dock främst hade med annat att göra). Man närmre affären, var det litet roligare och vi plockade blåsippor och lekte nog ibland där och faster Else hängde tvätt. Och jag minns spännande experiment med Klorex en påsk uppe på berget. I dessa trakter fanns en tradition av påskeldar och förstås sedvanligt smällande.

I Bastedalen fanns en gång ett tegelbruk, kalkbrytning och -bearbetning, och även sjöfart med byggande/skötsel av större båtar  m m. Skolkoloni sommartid för barn från södra Stockholm (pojkar bara tror jag), en tid därförinnan husmodersskola, Vettra. De hus som nu byggs är väl till stor del påkostade fritidsbostäder, men sådana kan ju med tiden bli åretruntbostäder.

Bilder från tegelbrukstiden och mer om Bastedalen finns  i Ove Danielssons blogg; även andra inlägg där, samt här nedan:

http://www.bastedalenherrgard.se/?nr=9

http://www.bastedalensbryggforening.se/33997732

http://www.johnbergman.se/objekt/hargebruk/


Downtown_Bastedalen3

Jag lånade för några år sedan ytterligare en bild från JohnBergman.se som visar tegelbruket med dess torklador m m samt en från Lars Henriksson/Lars E Lundin av en B 17 från F 6 i Karlsborg och snodde ihop detta:

Sniff_Bengt_B_17_moddad

Ett sätt att försöka åskådliggöra minnet av när min farbror Bengt gjorde en lågsniff över sitt barndomshem ca 1946. Som jag skrev på Facebook-gruppen för Saab B 17:

Tack för att jag fick gå med i gruppen. Minns nog B 17 mest från fotografier (med stora vita siffror på fenan!); bokstäver är en senare tids påfund. När min farbror lågsniffade över föräldrahemmet i södra Närke 1946 eller vad det kunnat vara var det ju inte precis märkningen jag kikade efter. Pappa trodde (eller om det var den alltid entusiastiske mågen som övertalat honom) att han kanske landat en bit bort, och vi satte oss på min farbrors gamla Husqvarna vars styrhandtag var lätt kladdiga (kristidsgummi?), och gav oss iväg men pappa insåg snart att det var nog ganska fåfängt.

Pappa byggde också en modell i trä, skala 1:25 åt sin bror. Minns den underbara långa huven samt de sköna färgerna. Modellen finns nog kvar i släkten men jag har inte orkat ordna något för att se den.

Avslutar med en bild från 1934. Min blivande mor skulle presenteras inför förlovningen. Bengt visade då henne hur man metar:

BENGT_SONJA_SVINHOLMEN_34

Sudden, som återigen har skrivit en text som inte alls handlade om det han tänkt sig

P S. Apropå ”sjönära” så är här ett annat exempel på fastighetsmäklarbransches friska fantasi att beskriva objekten.

Annonser

Responses

  1. Kommentarer till besöket på bilverkstaden lämnar jag därhän – bilar är inte mitt bord.
    Desto mera intressant var det att läsa om Bastedalen, en gång en mycket levande ort. Sedan sovande och nu närs en förhoppning om uppvaknande – med konstgjord andning. Ett öde som Bastedalen delar med massor av små orter i vårt avlånga land. Känns vemodigt, men det kallas väl utveckling.
    för mig personligen var det extra intressant att ta del av detta inkl. alla länkar. Har ju nyligen besökt denna idyll. Och visst kan jag instämma mot protesterna i uppförandet av alla nya hus, men ffa att man förstört ett troligen vackert berg. Jag såg ju bara såren i naturen. Och de redan uppförda husen var inte roliga – passade inte in miljön.
    Jodå, visst är kusin Leif sig lik! och jag är till 90% övertygad om att det är samma cykel. Min bästis hade en sån där med rak ram, sportigt, medan jag hade en traditionell med svängd ram, avis. Om jag inte bott i Uppsala, så hade jag nog haft kvar min tonårscresent för kvaliteten var ju förnämlig. I Uppsala är det allför vanlig med cykelstölder – jag har klarat mig med bara 3 sådana förluster.
    Det avslutande fotografiet är bara så vackert!!
    Eva

    Gilla

    • Tack Eva!

      Utvecklingen måste väl ha sin gång. Jag kunde märka skillnader hur mina kusiner med äkta hälfter såg på det hela. Själva berget är väl egentligen inte mycket att hurra för (annat än att plundringen av dess kalksten inbringade inkomster en gång för länge sedan). Själv stördes jag mer av de villor som placerats på de åkrar över vilka jag hade utsikt långt bort mot horisonten när jag för 50 år sedan satt på trappen till pappas barndomshem.

      Gamla Bastedalen ser ju inte så roligt ut på johnbergman.se-bilderna. En stor industrianläggning i en vacker natur. En anläggning som jag dock var van vid att se som naturlig och som var en skoj lekplats för yngre tonåringar.

      Miljö och skönhet ja. man måste tänka på den visuella miljon, här en syn på saken från ett par ”bildkunniga”: http://www.dn.se/debatt/skandal-att-myndigheterna-struntar-i-manniskors-oro/

      En av Anses bröder, ingenjör på Saab, hade en vision att få se fälten i i sin barndomsbygd fyllda av höghus!

      Sista bilden imponerar. Ett bra mörkrumsarbete, extremt motljus. (Din far?)

      Mitt inlägg har putsats en hel del sedan jag publicerade det för omkring ett dygn sedan.

      Gilla

  2. Ja, man kan ju tro att jag är en ivrig s k trädkramare och en nostalgiker. Men jag gillar naturen och vissa gamla byggnader. Visst är en del gamla industribyggnader inte en prydnad, medan andra är pampiga byggnadsverk och efter nedläggning av verksamheten har de kunnat bevarats och användas för andra ändamål. Men jag tycker det är trist att småorter på något sätt dör. På sin höjd blir de ”sovstäder”. Människor bor där, tar bilen in mot en större ort för att arbeta och på hemvägen stannar de för att handla i någon av de stora köpladorna, som ligger i den större ortens utkant. Tidigare kunde landsbygden ge bostad och arbete åt sina innevånare.
    Dessa köplador, som även utarmar handel och folkliv i många stadskärnor. Slutsats: Jag börjar bli för gammal. Vill inte till varje pris gilla denna utveckling, blir envist tjurskallig. Bakåtsträvare?? Förnuftsmässigt förstår att jag har fel!

    Kan mycket väl vara min pappa Gösta som kopierat den vackra motljusbilden. Det var spännande att få vara med pappa i mörkrummet – han lade ner en hel del med på att få fram det bästa ur bilderna.

    Gilla

    • I och för sig började det gamla Bastedalen dö redan för 50 år sedan, ungdomen flyttade ut. Inrikes sjöfart hade ersatts av tåg och lastbil, tegel var inte heller någon framtidsprodukt och gav inget jobb på vintern. Städerna lockade, något som de äldre förfasade sig över. ”Nöjeslystna och lata är dagens ungdomar. När vi var unga byggde vi minsann en festplats med dansbana och hade en idrottsförening med ett fint bandylag”.

      Sånt kunde man få höra. (Tänk att vissa repliker minns man.)

      Man kan se exploateringen med (permanentbostäder) i Bastedalen som att bygden lever upp ändå. Några kanske kan jobba hemifrån, Konstnärer och viss fri företagsamhet drar sig ju inte sällan till ett billigt och lätt förfallet hus på landet. Pendling 20+20 km är uthärdligt. Mina tre kusiner har i olika omfattning återkommit till bygden; en ingift make (från Gubbängen) har bidragit med sina kunskaper from elsewhere.

      Ju mer jag tänker på Bastedalen, ju fler uppslag får jag till nya bloggar. Nu kom jag att tänka på den nu säkert helt förmultnade festplatsen (nära den där fula branta uppförsbacken till exploateringsområdet) där jag för första gången försökte styra ett linstyrt modellplan. Det blev ett halvt varv. Tidigt 50-tal, Några år senare gjorde vi den första starten med ett radiostyrt plan (Vid Albano), nästan ett lika stort misslyckande det också

      Har grottat ned mig i Zinkgruvan och speciellt järnvägen till Åmmeberg och försökt förstå – samt lärt mig en del..

      Du sände mig en trevlig kolumn ur SvD, Rolf Gustavsson skrev 24/8 om hur det var att flytta hem igen. Han tog bl a upp skillnaden i mentalitet mellan kust- och slättbygdsbefolkning (i Österlen). Folket i Bastedalen och Askersundstrakten var utåtriktat med sin sjöfart, varvsverksamhet och gruvverksamhet som innebar ”utlänningar” på trakten och gruvan i Zinkgruvan och tillhörande anrikningsverk m m i Åmmeberg drevs fram till för 20 år sedan av ett belgiskt bolag. En speciell katolsk begravningsplats fanns, katoliker fick en gång inte vila bland lutheraner.

      Associationshalkan är svår idag…

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: