Skrivet av: Sudden | 2014/09/29

Bällstaradarn, tjänstebilsskyltar och andra minnen

”Flygtorget.se” ger ut nyhetsmeddelanden på webben och där berättades nyligen om det jag kallar ”Bällstaradarn” vid Bromma. Den anlades för 50 år sedan när jag just hade börjat arbeta inom televerket på den avdelning som anskaffade och hade driftsansvar för den civila luftfartens teknik för radiokommunikaton, radionavigering och radarövervakning.

PV-torn

Nu fick jag häromdagen i Flygtorget en uppdatering av vad som hänt ”sen sist”. Jag har först på senare år med viss förvåning insett att övervakningsradar (klassisk primärradar; PSR=Primary Surveillance Radar) normalt inte längre finns  på den civila sidan utan man förlitar sig på sekundärradar, SSR, Secondary Surveillance Radar. Och SSR är inte längre det utvecklade militära IFF-system jag minns utan har utvecklats till något som knappast kan benämnas radar.

Civila plan är samarbetsvilliga så SRR räcker, något primärradareko behövs ej om och när man kan bortse från de civila plan som inte behöver synas (främst då i icke-kontrollerad luft) och situationer då militärer vill gömma sig. Flygledning av FV-plan sköts för övrigt  numera av civil personal inom affärsverket LFV, en gång uttytt ”Luftfartsverket”, men det finns (förhoppningsvis) någon militär stridsledning och luftrumsövervakning kvar med gammaldags primärradar. Det kan man se tecken på, t ex när inkräktande plan upptäckts och när vissa flygningar plottats i samband med haverier eller eljest som vid helikopterrånet för några år sedan.

Att Gripen-plan skickas upp vid kränkningar är närmast slöseri med de magra försvarsanslagen i vår IT-ålder. Det  är ju bara för flygledaren att lyfta luren och ringa det ryska förvaret eller NATO och fråga vad man håller på med… Men säkerhetspolitik och hållande av en försvarsmakt går ut på att för allmänheten visa symboler för kraft och styrka, och ett besked att några Gripen har baserats på Gotland eller har skickats upp kan för vissa personer kännas lugnande.

Vaktparad_2004

Jag noterar i Flygtorgets artikel att det tydligen (åter?) ska bli en primärradar i Bällsta-tornet och är något förvånad. Ett omtänkande hos de flygledningsansvariga? ”Flygtorgets” notis nämner inte så tydligt vem som ansvarar för ”det hela”, men utgår från ett LFV-pressmeddelande i saken. Be inte mig förklara relationerna mellan alla nya verk, bolag och styrelser som vuxit fram de två senaste decennierna. Det har t o m varit på tal att outsourca delar av flygtrafikledningen men det har väl inte blivit något.

Jag själv hade egentligen inte mycket med Bällsta primärrradar att göra och hittar inte ett foto jag tog inne i radomen ca 1964. Här en bild från ca 1964 från primärradarns apparatrum, en medioker avfotografering av en väggbild på Telemuseum jag gjorde innan det inte längre fanns pengar att hålla museet öppet.

Bällsta_radar_Tage_Ullman

Mannen till höger minns jag väl, Tage Ullman. Rökte för mycket, behandlade växelspaken i jobbets Volvo PV 444 ”bestämt kraftfullt”, samt blev senare kortvågshandläggare inom televerket för att undgå  luftfartsradioverksamhetens deportation till luftfartsverket i Norrköping. En trevlig person, tillvaron är orättvis. Så syns en kollega (troligen) till Tage också i vit skjorta och slips syns medan mannen längst till vänster kan vara en ingenjör från den italienske leverantören Selenia. Generalagent var Magnetic AB; flygvapnet köpte ett antal nästan identiska stationer.

Sekundärradarn (från ITT-ägda Standard Telephone & Cables i England, STC), som också placerades i Bällsta några år senare  var däremot i hög grad min huvudvärk. Det gick, men det var en pinsamt dålig insats av mig och det är nog svårt att slingra sig förbi detta i några ev. memoarer. Men felet var väl inte bara mitt.

Jag har berört min tidiga televerkstillvaro tidigare i bloggen, bl a en studieresa i Europa 1968 inför inköp av en sekundärradar i Skåne, tillsammans med just Tage Ullman.

Jag lämnade luftfartsradion 1970 och bytte uppgift inom televerket och lyckades senare bli fri vid 60 års ålder 1998 efter att med tiden ha funnit en slags balans i jobbet. Men utanförskap, ja visst. Det kan du slå dig i backen på Fredrik Reinfeldt, fast du menar förstås något annat med ordet. Och ordet ”upphandling” när det allmänna köper något, får mig fortfarande att känna olust och inte minst misstro.

Jag  är smått generad av hur litet jag följt sekundärradarns utveckling till något helt annat  än den enkla funktionen ”Identification Friend or Foe”, alltså krigets IFF. IK-radar sa man på flygvapensvenska. Men jag skrev ett blogginlägg och av sådant lär man sig en del. Dock, trafikledning och trafikledare är mig ändå ganska främmande. Jag är inte lagd åt det hållet och brann inte  för trafikledning eller för jobbet och jag är förresten heller inte sändaramatör. Men väl flygnörd!

Andra minnen: I april 2006 gjorde jag en bilutflykt åt Bromma och Ulvsunda till. Tre bilder:

060404_Ulvsunda_Gustaf_III

060404_Bällsta_Bromma_radartorn2

060404_FOI_Draken6

Gamla kungar som stått ett tag behöver renoveras och obevakade betongväggar är lockande. Och ibland visas på utmanande öppet sätt föremål trots att är så hemliga att de ej får fotograferas. (Denna J 35 vid FOA/f d FFA i Ulvsunda höggs upp trots försök att få bevara den. Se SFF forum.)

Karttjänster retusch-pixlar olika och en pixling väcker ju misstankar i sig. Denna enfald… Kanske det blivit mer ”ordning” nu.

I bilden av Bällsta-tornet i Flygtorgets notis syns en svart Volvo, och det är kanske den bil vars växelspak Tage U hade svårt med. Bilen var försedd med en flygradio så man kunde köra ut på flygfält. Den hade även en petmoj på instrumentbrädan för ett tidigt automatiskt mobiltelefon (antagligen system MTB). Det fanns  en stor låda i bagageutrymmet, antagligen dock inte så stor som i denna bild av föregångaren MTA. Inuti var det inte så flådigt som i denna bild. Notera den usla ergonomin. En späd kvinna (utan päls; en sådan behövs ej i Texas) kan möjligen korsa armarna och nå nästan till kardantunneln när hon sitter bakom ratten. Men vi andra?

I bak på bilen fanns den skylt ”Tjänstebil”, som då förekom på statens bilar. De behövde inte skattas eller trafikförsäkras för staten ansågs vara så ekonomisk solid att den kunde stå för ev. skadestånd.

Här syns en sådan skylt, bilden stulen härifrån. Den ser ut som tidigare (men var gissningsvis av plåt då) medan helheten verkar främmande och det ska förstås vara en orange Duett! Den orange färgen valdes för att televerkets bilar ofta hade anledning att stanna på trafikmässigt olämpliga ställen och därför behövde synas bra. Det minns jag att pappa sa en gång :

Tjänstebil

Televerkets symbol förlorade med tiden allt fler blixtar och när symbolen helt försvann var de bara tre kvar på var sida. Jag har en låda på min balkong från den gamla goda tiden.

060520_Telegrafverket_krabba

Jag har har hört sägas att gnälliga kringboende till Televerket i Farsta, en arbetsplats med ca 3000 anställda, klagade på att anställda använde tjänstebilar privat på ”skattebetalarna bekostnad”. De skymtade ibland nämligen i bilflödena vid arbetsdagens början och slut. Nog kan det ha använts privat vid enstaka tillfällen, men det kunde vara praktiskt att ta bilen hem om man sedan skulle använda den i tjänsten på kvällen/natten/morgonen därpå. Jag minns färder från Arlanda i vargtimmarna efter att ha ”övervakat” installationen av ny utrustning till radarpresentationsgrejorna från Standard Radio, SRT. Säkert åkte jag då direkt hem för några timmars sömn. Jag försökte hålla mig vaken men hade synhallucinationer. Livsfarlig bakom ratten var jag. Men allt för jobbet! Ung men mest dum var man särskilt som min närvaro vid arbetet var ganska onödig; det fanns en mycket kompetent lokal servicetekniker närvarande. Johansson hette han. Lugn och eftertänksam. Jag tror han senare flyttade till en militär anläggning i Karlsborg.

Men skylten märktes och jag minns hur min far, högre tjänsteman i verket, kom med en syrlig kommentar en tidig fredagseftermiddag ute på stan (i förorten Stureby) när vi såg en grå televerksduett med tjänstebilskylt. ”Där är några reparatörer som tar helgledigt för tidigt” muttrade han. Jag tror vi var på väg för att flyga med radiostyrda modeller på Skarpnäck; pappa hade väl gjort sig ledig på något sätt. Han sysslade med rationalisering och kände fältpersonalens arbetsvillkor. Jag minns också hur han kom hem från sitt livs första USA-resa (en stor sak för honom) då han studerat bl a läggning av telefonkablar och förvånats av hur man i USA satte in väldigt mycket personal medan vi var längre komna och hade raffinerade maskiner och redskap istället.

Staffan Sävenfjord är en gammal järnvägare som minns och därtill en god berättare, bl a om hur det var att använda en bil med tjänstebilsskylt. Även andras tankar och minnen finns också på detta forum.

För den som vill läsa om livet i televerket rekommenderar jag ”Teleman minns”. Söker man på ordet ”tjänstebil” hittar man två berättelser av Göran Olausson. Den första är lik de mardrömmar jag har då och då numera, fast här är det bister verklighet för den stackars Göran O. Den andra säger en del om det sociala livet i en residensstad med landshövding, teledistriktskontor och förmögna köpmän.

Nedan en av entréerna till Telias område i Farsta, som man avser att helt pietetslöst lämna för någon flådig plats på Kungsholmen. Vad är det för ena typer som härjar på stan?

Farsta-krabba_Televerket_Vitsandsgatan

Sudden

Annonser

Responses

  1. Oj,oj tänkte jag – alldeles för mycket teknik för en enkel humanist-naturvetarskalle. Men som jag klickade på länkarna, så fann jag en del som satte fart på mina minnen, med en lätt associationshalka.
    Jag är ju uppvuxen i Gävle och minns tydligt hur fint det var att vara inbjuden till Landshövdingens Nyårsmottagning. En god vän till min familj arbetade på Länsstyrelsen och han med hustru hörde till dem. Hustrun var mäkta stolt! Som jag förstått fanns det flera sociala skiktningar inom ”det fina Gävle”; en grupp kring lärarna, en grupp officerare och så de som tillhörde de en gång så stora handelshusen. Eftersom min pappa var egensmåföretagare (som det benämnes nu för tiden) så betraktade vi det hela utifrån. Malicen säger, att t o m officersfruarna ställde sina pampuscher i rangordning, då det var dambjudning på Stora Vall, överstebostället. Numera, åtminstone för några år sedan, ett fint värdshus.

    Du länkar även till dina upplevelser/bekymmer med upphandlingar. Antar dock att de var bara barnleken jämfört med allt som kommit till med dessa EU-förordningar. Annat var det förr. Jag har ju också ”handlat” – dock i mindre skala. Och så enkelt och komplikationsfritt att jag nu inte fattar att firmor var så godtrogna.
    Redan som nybliven BMA kunde jag bara lyfta på telefonluren, säga att det var Eva från Wenner-Grens och beställa finkemikalier för tusentalskronor; mycket pengar i början på sextiotalet.

    Kontering kom jag väl aktivt i kontakt med först som avdelningsföreståndare (nu är titeln avdelningschef) på Akademiska sjukhuset. Men jag minns min tid vid Universitetet, då jag tillsammans med vår pärla till sekreterare bl a studerade den statliga konteringsplanen; vi undrade bl a över hur ofta kontona ”Dansbanavgift” eller ”Broavgift” användes.
    Inköpen vid Akademiska var ofta enkla; fanns något inte i Centralförrådet, så sände man en rekvisition till Inköp eller så ringde man direkt till leverantören. Men en av mina första dagar i tjänsten fick jag mig en ordentlig åthutning från en energisk administratör på Inköp. Jag hade rekvirerat ofärgat nagellack, 2 flaskor. (användes för viss förslutning; bättre än att för handkassan köpa 10 tuber solution hos cykelaffären; undrande blickar). Administratören trodde att detta skulle vara för personligt bruk. F ö kunde man intrycket att hon betalade alla inköp ur egen ficka. Ganska snart gick denna kverulant i pension. Och allt gick mycket smidigare. Men visst blev att mycket strängare med åren – bl a skulle två personer attestera alla fakturor. Vid större inköp, t ex nyinskaffningar av tung utrustning vid en ombyggnad och en nybyggnad, hade vi god hjälp av Inköp, som nu fått en öppnare personal. Men all kravspec. kring funktion måste vi som användare ju stå för. Det juridiska och krångliga slapp vi då. Faktiskt ganska kul, när jag tänker tillbaka. Trots att jag saknade all utbildning i detta
    Detta är ju i en helt annan skala än vad du jobbade med. Men ändå tog det en hel del tid och stundtals orsakade det huvudbry..

    Gilla

    • Man tackar för en så utförlig kommentar. Jo visst var detta med att köpa in saker något som jag tror kunde knäcka svagare tjänstemän (det fanns annat som var knäckande också). Hörde talas om en försynt man som ”inte låg bra till” hos den attesterande personen (en dam på kontorets expedition), Han fick ta till väldigt konstiga omvägar för att få ersättning för helt normala små utlägg i samband med resor o d.

      En del har makt.

      Själv hade jag problem med att köpa som framgår av mitt mail när jag slutade på Teracom, där jag bara tog upp några saker. Minns hur en avresa till fjällen försenades för att jag måste (tyckte mig behöva..) ha en inköpsmotivering klar först. Min första, för sekundärradarn i Bällsta. Lördagsförmiddagens timmar rann iväg…

      Av ”rangordningar” hade jag dock inga problem. Kanske det främst var ett ”landsortsproblem”.

      Min mor berättade att hon en gång dansat med självaste Generaldirektören. Själv såg jag honom bara vid en radiovetenskaplig konferens långt, långt senare, efter hans pensionering, där han ställde några frågor på ett sätt som som vittnade om ett stort självförtroende. Kanske inte ovanligt för en f d professor och generaldirektör och kanske också ett tecken på senilitet och i varje fall okunskap om var vetenskapen stod i dagens läge.

      Dennes efterträdare Bertil Bjurel träffade jag en gång; han frågade om jag var son till Arne Sundin. ”Jo jag är son till far min” var mitt föga intelligenta svar.

      Bertil Bjurels memoarer (http://www.senitel.org/Bjurel1.pdf) är mycket läsvärda. De ger en bra bild av hur det var på 30-talet att vara ingenjör i ett statligt verk. Dessutom ger det mig ett positivt intryck av Bjurel; han kunde ju skriva!

      Pappa fick en orden som vi lydigt lämnade tillbaka när han avlidit i slutet av februari 1995. Snabb handläggning från båda sidor ser jag av dateringen.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: