Skrivet av: Sudden | 2014/10/21

Skämt och allvar

I ett inlägg nyligen nämnde jag att Thord Jonsson i sina memoarer (sid 63) berättade om hur några teknologer, bl a Pim-Pim (Lennart Falk) svetsade fast en spårvagn på linje 5 vid rälsen i närheten av Tekniska Högskolan där linjen tydligen hade en slags vändslinga.

Denna sanna eller fabulerade händelse är det centrala ämnet för denna tråd hos Svenska Spårvägssällskapet. Jag har inte läst den i dess helhet men skrönan är väl känd, och kanske något liknande även hänt i Göteborg. Chalmeristerna vill ju inte vara sämre och de lyckas ibland 😉

Ja vad är sanning. Men det återkommer jag längre ned till i ämnet ”Sverige och ubåtar” 😉

En annan stockholmskt sabotage var att förankra en svart oljefat med Waxholmsbolagets skorstensmärke påmålat i Nybroviken eller om det nu var Strömmen framför Grand Hotel, så att förbipasserande befarade att (ytterligare) en vaxholmsbåt hade förlist. Bara själva skorstenen stack ju upp. Just denna tid hade det nämligen varit flera grundstötningar med bolagets passagerfartyg, som trafikerade Stockholms skärgård. ”Skämtet” väckte uppståndelse. Jag minns att en arbetskamrat ilsket sa att slynglar som tvingade brandkår och polis att rycka i onödan ut borde kastas i fängelse.

Här litet om Waxholmsbåten ”Saxaren” som var en av bolagets haverister men räddades, genom två studenters insats för övrigt. Seglar nu under sitt ursprungliga namn Gustafsberg VII.

Här kan vi nederst på högra sidan se Waxholmsbolagets skorstensmärke.

REDERIER

På den tiden fanns det många svenska rederier. Bilden är från ”Örlogsboken”, som även lärde mig hur man hälsar och en hel del nautiska termer vid min korta sejour i Flottan sommaren 1957. Hälsa fick vi slynglar också minsann lära oss på den tiden:

HÄLSNING

Boken är mycket gedigen påminns jag om när jag nu bläddrar i den.

Ett tredje skämt hösten 1957 när jag började på Tekniska Högskolan (KTH) handlade om Sputnik, den första satelliten som sköts upp samtidigt. Det väckte en mycket stor uppmärksamhet (Sputnik alltså). På KTH:s Nymble (kårhuset, det nya, till skillnad från det ”gambla” kårhuset) ordnades en liten utställning med föremål och dokument kring den Sputnik-kopia man gjort på KTH, slängt i Strömmen och sett till att den blev upplockad av Grand Hotels vaktmästare. Denne lämnade den till Klara polisstation varifrån den senare hämtades av Försvarets Forskningsanstalt (FOA, nu FOI) där man måste ha blivit ha blivit stormglada över att ha kommit över världens första satellit.

Såsom jag minns det. Minns klart en blank metallkula med spröt precis som originalet under taket i Nymble samt dokument-faksimil som inlämningskvittot från polisstationen o d. ”Inlämnat 1 st. satellit”.

Sputnik_asm

Här litet i Ny Teknik; det bara måste finnas mer om detta.

Att börja på KTH, ja det innebar ”nollning”. Om denna ceremoni och liknande sedvänjor kan läsas på Wikipedia. Kan leda till tråkigheter, något man då och då läser om (Lundsberg). Sederna har nog sina goda sidor, men själv tyckte jag det var så lagom roligt. Jag bodde hemma hos mina föräldrar under hela studietiden och behövde inget stöd ”utifrån” tyckte jag vilket väl var dumt tänkt. Mitt ”sociala kontaktmönster” var redan fastlagt men rätt ”outvecklat”. Nollning var litet som att göra lumpen, där jag trivdes rätt bra faktiskt.

Om nolling på V-sektionen 1965, alltså några år senare än för mig kan läsas här. Jag känner så väl igen ”stilen”. Ett bra tidsdokument.

På Vängsö slängdes ofta den som gjort sin första segelflyg-EK i Lifsingeån invid fältet. En ung kille (från Östermalm tror jag) blev så sur att han visst slutade i klubben. Kanske ceremonien, som jag själv aldrig utsattes för, upphörde. Men jag tror många tycker sådant stärker kamratandan. Kamratanda är fortfarande inte precis min starka sida.

KTH-Nollorna skickades ut på olika mer eller mindre roliga uppdrag. Jag tror att jag och ett par med-nollor fick i uppdrag att mäta Kungsgatans längd med ett ganska kort måttband, vilket gav upphov till samtal med allmänheten. Kanske en bra grej om man är på rätt humör och rätt person. Jag minns då mer ett av de ”förhör” som skedde med några nollor. ”Nollefösarna” skulle ju spela litet stränga. En nolla hette Adamsson och fick framme på ett podium med starkt ljus i ansiktet frågan om ”han var släkt med den Adamsson man kan lita på”. (I butikskedjan Nils Adamsson för s k sjukvårdsartiklar såldes inte bara värmande kamelhårsplagg med långa ärmar utan även kondomer.)

Så minns jag en en ”matematiklektion” där en äldre teknolog som satt bland oss nollor i salen ställde avancerade frågor till ”läraren”. Jag kände sig helt knäckt. Herregud kan mina kurskamrater så mycket redan att de kan fråga så avancerat, ja då kan man lägga av direkt. Jag gick alltså på skämtet. Och hur som haver, jag var och är ännu dålig i riktig matematik. Huvudräkna kan jag nog men ”tänka finurligt”, nej det är svårt.

Men detta med ubåtar, ja vad är skämt och vad är allvar. Klart är att många är genuint rädda för ryssen eller f-bannade och vill ha mer pengar till försvaret.

Jag minns gångna tiders u-båtsincidenter som att de började långt, långt före Gåsefjärden 1981, och att en Aftonbladet-journalist för mycket länge sedan myntade begreppet ”budget-ubåt”. Men i dagens historieskrivning talas mest om de mer spektakulära ubåtsjakterna efter Gåsefjärden hösten 1981.

Så mycket ståhej och utredande dessa händelser gav upphov till en gång. Och nu verkar det hela upprepas. Klart är väl att vi dock är bättre nu. Förr satte vi in en massa fartyg och helikoptrar utan att nå något resultat, men nu verkar vi nå samma resultat med betydligt färre enheter. Jfr  ”I går fiskade vi i fyra timmar men fick inget, men idag var vi bara ute i två timmar utan att få något” 😉

Den vadande mannen i mörka kläder och ryggsäck var ingen var ingen spetsnaz-man utan en vanlig pensionär. Som tyvärr inte fick någon fisk just den dagen. < Detta syftar på något tidningsklipp som jag tyvärr glömt att länka till.> Vilket jag dock överraskande fick när vi en tidig höstdag 1961 lod-uttrade efter röding i Vättern och också hade ett vanligt drag ute för skojs skull.

Gädda_10½kg_höst61

Så har vi fått veta att det finns en u-båt som man kan hyra för ”upplevelsefärder”. Den ses även här. Man ser också att det finns många andra upplevelser nuförtiden till sjöss.

Själv har jag kikat på kartan över Skärgården och försökt hitta alla dessa eländigt många fjärdar som nämnts. Så länge kunskaperna sedan sitter kvar. Ett komplicerat landskap är det.

Naturligtvis lägger en massa energiska militärer ner hela sin själ och stor möda i detta, inte tu tal om saken. All heder åt dem. Men resultatet, resultatet. Frågan är om inte vår försvarsmakt mest lurar sig själv, redan har utomlands de gamla generande leendena synts igen.

DN-journalisten Clas Svahn har i sin blogg visat hur vanskligt det kan vara att rätt uppfatta verkligheten.

Hur som haver, många saknar HKP 4 och här är en detaljerad text om denna slitvarg av den gode signaturen ”Skipper

Sudden

Annonser

Responses

  1. Jag väljer att kommentera roligheterna – en grå dag som denna behöver man något roligt. Och det som jag berättar har verkligen hänt, är inte en skröna som t ex fastsvetsade spårvagnar är. I Uppsala bodde och verkade under många år docenten Lundman, en excentrisk kuf (tautologi, men han var så mycket kuf). Till utseende, uppförande, ja allt! Cyklade i ur och skur. Haltade lätt efter att ha blivit påkörd av en bilist. Hans cykel var skraltig, men en kär ägodel. En vacker dag dristade sig några studenter att skruva av sadel och styrstång från denna. De grävdes ner på trovärdigt avstånd från varandra och stack upp lite lagom. Plats: utanför universitetsbyggnaden, väl synlig då man klev ut på trappan. Resten av cykeln gömde studenterna undan. När så docenten Lundman trädde ut efter företagen föreläsning följde för honom ett slitsamt arbete för att gräva upp den kära cykeln, till en början med händerna. Till mångas nöje……….Något riktigt avslut på historien har jag aldrig hört. Mycket finns att säga om denne man, men jag avstår (det går att Googla) Men då jag verkade på Inst. f medicinsk genetik, stötte jag då och då på honom i biblioteket. Vi hade en del litteratur som intresserade honom som fysisk antroplog. Jag nöjer mig med detta. även om det finna mycket annat kul och tankeväckande i denna blogg./Eva

    Gilla

    • Tack Eva!

      Inlägget fick som vanligt en annan inriktning än jag tänkt mig.

      Om Bertil Lundman finns det mycket på webben. Wikipediaartikeln är lång, kanske mest för att det finns så mycket ”kul” från Lundmans akademiska verk att citera.

      Lundman var därtill en kuf som många ansåg vara en ”ofarlig stolle” och det var kanske därför han länge fick vara kvar vid Uppsala universitet, även om hans syn på olika ”raser” inte verkar skilja sig så mycket från kollegan (ungefär, men dock ”pionjär”, 31 år äldre) inom rasbiologin, Herman Lundborg, som idag alltid blir uthängd. (Det finns inga olika människoraser enligt vetenskapens nuvarande ståndpunkt.)

      Jag hörde i går ett radioprogram med Maja Hagerman, en av de många historiker som vet hur vinden blåser för tillfället och därför är kolumnist i DN. SVT kommer att i vinter visa hennes film om Lundborg.

      Här litet läsning om Lundman: http://www.hallekis.com/2009/xx091211e.htm Där finns mot slutet en variant av det cykelskämt du berättade.

      Gilla

  2. Hej Lars et al,

    One of the better KHT jokes I have come across, I was told, happened like this. A small group of KHT students walked up to a team of council workers digging up the street to get access to a leaking water pipe. The students told the workmen that there were KHT students dressed up as policemen causing trouble, so if they were approached by these they were told to take no notice of them.

    Later, the same KHT students came across two patrolling policemen. They walked up to them and informed them of KHT students, dressed as council workers, digging up of the street. This, the policemen were told, was done as a joke, but they wanted to report it to the authorities as they thought that this “joke” had gone a bit too far.

    Whereupon the policemen walked to and confronted the water work team.

    A very neat and clever joke, I think.

    Erik.

    Gilla

    • Hej Erik! Jo det var en bra historia. Antagligen en av sju (?) grundtyper av skämt som man säger finns.

      Jag läste den efter att jag just vaknat och följt slutet av en s k TV-debatt om ”ubåtsjakten”, som försvarsmakten f ö har kallat underrättelseoperation. Deltagarna tycker olika om ”sakernas tillstånd” (även om fakta är oerhört magra) men är mycket övertygade om att de har rätt (i enlighet med sin politiska uppfattning) och därför råkar i luven på varandra. Precis som man kan förvänta sig bli fallet i din historia.

      Ubåtar är speciella. Jag kom att tänka på en studentkortege i Örebro 1930 där teknisterna vid Örebro tekniska gymnasium gjorde reklam för sin tidning ”In Statu Nascendi” med ett påkostat reklamtåg där bl a en ubåt förekom. En bild ur pappas fotoalbum (där finns fler bilder från evenemangen 1930 och -31):

      Ubåtar torde knappast bli aktuella i Örebro men har förekommit i Uppsala:

      http://www.marinmuseum.se/sv/Samlingar/MarketStore/Foto/?msobjid=63516

      En helt seriös bild, inget studentikost, men man var väl inspirerad av Olrogs kända visa (eller var det tvärtom?)

      Detta lilla stycke av den bortgångne Lasse Eriksson, världsberömd inte bara i Uppsala utan även känd i SVT, platsar också:

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: