Skrivet av: Sudden | 2015/01/12

Ytterligare radiominnen – äldre som nyare

Vädret växlar, i söndags kom det snö igen och blev då inte min FM-radio i min sänghörna (mitt i ett lamellhus, på markplanet) litet lynnig. Antennen skulle vinklas på ett visst sätt och jag måste ligga rätt i sängen.

Jag hade annars nästan börjat tvivla på att det är problem med FM. Retroradion har gått bra, vridande på frekvensratten har på sistone inte varit så pilligt, och när jag hälsade på hos Eva i Uppsala gick hennes lilla bärbara FM-mottagare väldigt bra, ”Jag hade nog tidigare ställt in den på fel station” var hennes förklaring. Medan min DAB-mottagare som jag hade med mig för att Eva skulle få höra hur bra hennes möjliga julklapp lät, inte alls funkade trots kort avstånd till sändaren och bra riktning. Konstigt!

Men nu har visst Evas FM-mottagare blivit krasslig igen och min FM-mottagning är altså instabil så ordningen är återställd. Trist vinter för övrigt och det är tur att jag inte längre åker skidor. Jag slipper dagligen oroa mig för föret, se där något ont som ändå har något gott med sig.

DAB-mottagaren går som tidigare bra intill fönstret bredvid min dator i kökshörnan och är inte känslig för markens tillstånd eller vad det nu är som påverkar VHF-vågutbredningen. Jag använder ganska sällan de trådlösa hörlurarna men det är ju en upplevelse att höra bra radioljud när man sitter på toaletten eller jobbar vid diskbänken. Eller borde vara, jag har levt länge utan det. Jag har nu kopplat DAB-mottagaren till mina separata datorhögtalare och pensionerat retroradion. Ibland lyckas jag få knappvalet att falla bort, inget är omöjligt för den tafatte. Men jag kan programmera om den på nytt utan hjälp av bruksanvisningen! Denna är som jag nog redan nämnt ett så mångspråkigt schabrak (ca 65×75 cm) att det är ohanterligt och dessutom kräver förstoringsglas:

141229_DAB-bruksanvisning

Jag beslöt att skanna relevanta delar av schabraket och sedan i datorn klistra ihop dem till det jag tyckte jag behövde. Det var rätt pilligt; A4-skanner.

En egenskap hos DAB med dess kluriga kodning m m är att signalen blir fördröjd några sekunder. Vilket får mig att tänka på när jag ser SVT på datorn är inte sällan ljud och bild illa synkroniserade förutom att bilden är ryckig och allmänt dåligt.  Nå, alla dessa brister är inte SVT:s fel utan ligger i min dator eller hos min internetleverantör. SR och SVT via Internet använder jag ofta; en får tacke.

Men tänk sådan möda som las ned över hela världen på att finna en bildkodning för digital TV (och andra ändamål) som gav en bra rörlig bild. Även kodning av stillbilder samt ljud studerades och standardiserades. Här är ett svenskt exempel på sådana studier som gjordes, säkert obegriplig för lekmän (i varje fall för mig i dag), men den ger en vink om den möda som las ned. Vad är ”bäst” av föreslagna kodningar? Digitalisering av ljud och bild var föremål för en omfattande utvecklingsverksamhet vid universitet, teleindustri och broadcasters från sena 70-talet och senare. Här beskrivs en viktig internationell organisation MPEG som jag tror är sprungen ur de arbetsgrupper under de internationella standardiseringsorganen ISO och IEC och som ITU, EBU och ETSI stödde sig på i sin standardisering av sändningssystem. Jag var själv inte involverad men nära arbetskamrater på televerket/Teracom var det.

Idel ädel förkortningar – men det var ofta samma specialister som uppträde i de olika organisationerna. Här skriver en alltför tidigt avliden svensk bildkodningsspecialist om ett annat intresse han hade. Tetris gillade han också.

Här en bild ur en bildsekvens, ”Mobile and Calendar” där tåget, bollen och kalenderbladet rörde sig och kameran följde tågets rörelse, som var en av sekvenser som ofta användes när bildkvaliteten bedömdes av en grupp försökspersoner som med diverse knep bedömts vara pålitliga;

Mobile_and_Calenda_stillr

Här (nederst) kan man se den rörliga sekvensen med markering av var det var ”svårkodat” e d. Jag har tyvärr ingen bild ur sekvensen ”Renata with Scarf” men här är hon själv med en grupp TV-ingenjörer i Turin för 24 år sedan. Då var även jag vacker 😉

Tillbaka till DAB. Wikipediaartikeln (den på engelska) beskriver överlägsenheten när det gäller ”radioingenjörsetiska egenskaper” som frekvenseffektivitet, ekonomi och ljudkvalitet. DAB:s signal är exempelvis så modulerad och strukturerad att landets alla sändare kan gå på en och samma frekvens (när programinnehållet är identiskt, databit för databit) Vid flervägsutbredning (reflexer) samverkar de olika reflexerna och DAB är som gjort för mobil mottagning. Det är nästan inte klokt hur finurligt DAB är! Har jag förstått – jag har aldrig haft med DAB att göra egentligen.

DAB förhåller sig till FM som X2000 till ånglok. Tycks det mig.

Möjligen drar mottagarna (till att börja med) mer ström/batterier, kanske dubbelt så mycket. Möjligt är förstås att denna förbrukning kan vara större än sändarnas effektförbrukning. Men Teracom uppger i alla fall att sändningskostnaderna är en femtedel av de för FM.

Här ett ca 10 år gammalt exempel på med vilken ”grinighet” DAB bemöttes. Förbättringar har införts sedan dess bl a i form av DAB+ (När jag skriver DAB syftar jag på DAB+.) Adressaten av brevet, Leif Pagrotsky, hörde jag häromdagen och han argumenterade ännu i brevets anda.

DAB är det system som ”alla” satsar på i Europa och är inte något svenskt ”påhitt”. Folkpartiet påstod en tid att digital marksänd TV var ett påhitt av Marita Ulvskog, hon förtalas gärna 😉

Här är en täckningskarta jag nog inte visat förr (lånad från Teracom). Man ser att signalen faktiskt når längre (ljusgrönt) vid mobil mottagning därför att då man antas ha en bättre antenn på sin bil än vid ”transportabla mottagare” inomhus, alltså med bara ett spröt från mottagarlådan som kan peta en i ögat eller trassla in sig i gullrankan 😉 Om jag fattat rätt:

DAB-täckning

Man ser att det inte handlar om uppmätt utan beräknad täckning. Det borde ha funkat hemma hos Eva men när jag stolt tog mig mottagaren dit fick jag tji.

Avslutningsvis. Virning eller ”wire-wrap” är ett sätt att förbinda komponenter i en elektronisk utrustning i stället för med lödning och användes i bl a Evas Pioneermottagare men även på televerkets Radiolaboratorium på 70-talet där grunden lades för mobiltelefonin (som jag ser det). Där experimenterades i hårdvara och virpistolerna gick varma. Virning är lämplig när man enkelt behöver göra ändringar och byta förbindningspunkter. När vi sedan på 80-talet flyttade till det fina huset i Handen var det mjukvara som dominerade, men en man lödde (och möjligen virade) fortfarande av alla kanske 400 pärmbärare och ingenjörer i huset. En dag satt han och lödde och en brandsensor i taket aktiverades av löd-ångorna. Sas det. Det blev utrymning och trängsel i smala spiraltrappor, ett avbrott i vardagen. Vi stod sedan ute på gräsmattan och undrade vad det var frågan om. Kanske det var en avsiktlig utrymningsövning.

Han med lödkolven är en finurlig man, se berättelsen ”Jan Lings nyckelharpsfilmer”. Ett annat intresse sedan han enligt uppgift slängt allt som hörde till hans radioamatörverksamhet,”inte ens ett motstånd kvar” är detta. (Om den s k Schumann-resonansen kan läsas här.)

Man inser vilken liten strunt man är. Men jag överlevde tiden mellan skolan och pensioneringen, en svår tid enligt Red Top.

Avslutningsvis en bild av virstift.

141214_virstift_Pioneer2

 

Sudden

 

 

Annonser

Responses

  1. I min ungdom var jag praktikant på Vallda Radio (kustradio) såpass länge att jag ibland fick göra egna jobb på sändarna. Bland kortvågssändarna på Vallda fanns ett några av Wilcox fabrikat. De hade förhållandevis låg uteffekt och användes för frekvenser som inte alltid var i bruk. En egenhet med dessa Wilcoxsändare var att man dels hade lindat alla ledningstrådar synnerligen ordentligt runt kontaktstiften (wire-wrapping heter det alltså), dels sedan lagt på en mängd med lödtenn över. Detta gav säkert stor driftsäkerhet, men kändes ganska hopplöst när man behövde lossa någon ledning.
    Bättre förr? Eller sämre?

    Gilla

    • Hej Lars!

      Wilcox var väl ett stort känt företag en gång. Hur det är nu vet jag inte, men jag minns att de flygfyrar av VOR-typ som i Sverige började anläggas under det sena 50-talet var av detta fabrikat. I en artikel (som jag haft på webben och som kanske finns kvar någonstans där) skriver artikelförfattarna 1974 stolt att nyare VOR:er minsann är helt transistoriserade och inte hade någon mekanisk goniometer. De var driftsäkrare.

      Däremot beskriver författarna (Sven Lagerström och Holger Sandin) hur svårt det var att vid VOR och ILS undvika terrängreflexer som kunde göra fyren/sändaren oanvändbar i vissa riktningar eller tider. VOR-fyren i Vagnhärad blev sålunda aldrig riktigt användbar och ersattes senare av en s k Doppler-VOR. Innan dess hade jag skändligen misslyckats att med ledning av en amerikansk rapport studera hur antennen skulle modifieras för att få bort terrängreflexerna. Ung och grön var man, även vad gällde det administrativa att köpa saker och tjänster (IBM skulle köra program i en dator åt mig). Jag rodnar ännu….

      Kanske jag nu får mitt straff i form av dålig FM-mottagning…

      Sven Lagerströms examensarbete vid KTH (omkkring 1960) var en signalgivare för en NDB-flygfyr (gav ett identifierande morsetecken) som var transistoriserad och helt o-mekanisk. SIGURD kallade Sven skapelsen, SIGnalgivare Utan Rörliga Delar. Det tyckte jag var vitsigt.

      Häromåret såg jag i Göteborgs radiomuseum, då beläget i en lokal du kanske känner väl, en signalgivare en sändaramatör gjort. Med rörliga delar.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: