Skrivet av: Sudden | 2015/02/15

Hayao Miyazaki, macho-flygplan och Schneider Trophy

Porco_CD3

Ännu efter nästan 500 bloggar är det ett problem med de ytterligare data man finner under skrivandet och att man inte kan få med allt man planerat i ett och samma inlägg. Visst ska man sträva efter ett mål men själva färden dit är mitt egentliga utbyte av skrivandet. Man hittar ju mycket skoj på vägen 😉

De senaste veckorna har jag tittat på två av den förnämlige japanske filmanimatören Hyao Miyazakis filmer. Han har blick för flygplans former och inte minst de speciella plan som byggdes för att erövra vandringspokalen Schneider Trophy 1913-1931. Ett pris som sattes upp av den franske vapenfabrikören Jacques Schneider för att främja utvecklingen av långväga flygtrafik, som förutsattes ske med sjöflygplan, men tävlingarna blev snart rena hastighetstävlingar. En pokal som britterna till sist erövrade, något de blev mäkta stolta över.  Det sägs att det visade vägen mot Spitfire-jaktplanet, fast det gällde väl främst motorn. Rolls-Royce Griffon sägs bygga på den s k R-motorn mer än vad Spittens Merlin gjorde.

I övrigt blev racerplanen snart mycket svårflugna monster, googla på exempelvis Piaggio P.7 eller Savoia S.65! Här ses en italiensk supermotor (bestående av två sammankopplade Fiat V-12) som visades på en luftfartsutställning i Ostermans marmorhallar 1934. Ställbara propellrar fanns ännu inte, planen krävde långa startsträckor och var nog så knepiga att hantera, även om den brittiske lagledaren Wing Commander A.H. Orlebar här ville visa att det är inget problem för en riktig karl. Mycken wire-stagning användes för man kunde ännu inte konstruera tunna fladderfria fribärande vingar. De såg ju imponerande ut som man kan se på denna Youtube-video från 127 års tävlingar, ”rasrena”, med sin strömlinjeform och kluriga kylare men var i många tekniska avseenden primitiva. Inte minst var de obekväma. Show och spektakel – och propaganda. Youtube har många journalfilmer från tävlingarna där man bl a kan få höra starka V-12:or och se stora publikmassor. Ett exempel här från 1929.

Världsrekordet för kolvmotordrivna sjöflygplan på 709 km/h, som sattes 1934 av Francesco Agello med Macchi M.72, står sig ännu. Rätt bra, två år senare räckte 610 km/h för tysken Hermann Wurster att med en Bf 109 med specialmotor ta rekordet för landflygplan. Här är några rekord genom tiderna.

I sin film ”Porco Rosso” har Miyazaki utgått från Macchi M.33 vill jag påstå men fabulerat rätt fritt. M.33 såg ut så här

Macchi_M.33

M.33 hade slitna amerikanska motorer och misslyckades i Baltimore 1925 och vingfladder var ett problem, något engelsmännen också fick erfara med sina konstruktioner. Kylarna på motorgondolens sidor var av en äldre, mindre effektiv typ. Men annars var M.33 elegant och aerodynamiskt ren. Den var för övrigt den sista flygbåten i Schneidertävlingarna.

Det finns mycket att läsa och se på webben om Miyazakis filmer och även flygplan. Jag upptäckte då att planet påstås vara en Savoia S.21 och suckade, allt jag skrivit måste ändrats radikalt. Men så läste jag litet till och fann att Savoia-beteckningen var påhittad. Den har visserligen funnits men den riktiga S.21 såg helt annorlunda ut! Den var förresten mycket svårflugen och det var bara en pilot, Guido Janello, som kunde flyga den. När han blev sjuk kunde Italien inte ställa upp i 1921 års tävling.

Miyazaki ”skapade” alltså planet för filmen ”Porco Rosso”, som Wikipedia ”utförligt recenserat”. Han fick även tillfälle att visa andra härliga flygplanstyper/fantasier. Man kan roa sig att försöka finna förebilderna:

2_plan

Också en elegant maskin; fribärande vinge men med en pilform som senare (av tyngdpunktsskäl) förekom i en senare italiensk Schneidermaskin, Macchi M.52. Jag föreställer mig Miayzaki föll för pilvingen men var han fått den skojiga anslutningen av sidrodret till kroppen vet jag inte (något för googlare/bibliofiler att finna ut). Man kan skåda filmarens skapelse på Youtube ur olika vinklar.

Nedan (den verkliga) M.52:

Macchi_M.52Det har gjorts flygande modeller av planen samt även någon fullskalereplika men med mindre motor som man ser på nedanstående jämförande bilder av Supermarine S.6 1929 vid Calshot och en (senare kraschad) replika av S.5R på samma plats 1976. Bilderna är hämtade ur en bok redigerad av David Moldon,”The Schneider Trophy Contest 1913-1931″, utgiven till 50-årsminnet av den brittiska segern. Jag köpte boken i maj 1982 på Science Museum i London där vinnarplanet och själva den åbäkiga trofén nu finns.

Jubileumsbok

En av pärlorna på min barndoms bibliotek i Årsta folkskola var Allhems ”Snabbare än ljudet” av Charles Birch-Iensen. Där läste jag som liten parvel om Schneider Trophy-tävlingarna och lärde mig namn som Orlebar, Waghorn, Boothman, Kinkead, Stainforth, Agello, Dal Molin och Doolittle.

Och så lady Houston som donerade pengar så att Storbritannien kunde fortsatt delta i tävlingen. Jag minns namnet men först nu läser jag om hennes liv. Oj! Här nedan en bild som jag såg i min barndom i Birch-Iensens bok, då bara en rik tant som en stilig officer hälsar artigt på. Nu återfann jag den i min dator, avplåtad för flera år sedan. Notera den vilsna hunden:

070816_Allhem_Snabbare_än_ljudet_Houston_Orlebar

Upptäckte nu bilden i min dator.

Man talar ibland om evenemangen 1913-1931 som ”Schneider Cup”, men detta var egentligen ett tidigare uppsatt flygpris av herr Schneider (som visst blev rätt fattig när VK1 upphörde.).

Nedan ett uppslag ur Birch-Iensens bok med hans talande bildtexter. Omdömet om Jimmy Doolittle stämmer bra med den amerikanske flygaren ”Curtis” i Porco Rosso.

Iensen_Schneider_Doolittle2

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: