Skrivet av: Sudden | 2015/04/14

I skolan på det sena 40-talet och om dess ideal

Då och då rotar jag i mina lådor och hittar saker jag sparat, inte bara det jag letat efter. Nu senast var det en liten samling av texter jag skrev i 4:e klass. ”Uppsatser” står det på omslaget till ca 20 sidor prydligt handskrivna texter.

150411_Uppsatshäfte

Nästan kvadratiska blad ca 20×20 cm, linjerade och med stödlinjer för att få bokstäverna jämnstora. Bakom la man ett lutningspapper för att få rätt lutning på bokstäverna Skrev gjorde man med ett stålstift fäst i ett greppvänligt format träskaft. Då och doppade man pennan i bläckhornet, en liten lockförsedd glasburk, placerat i en försänkning i skolbänkens bortre högra hörn. Läskpapper hade man också. Det gällde att det inte blev kluddigt.

Jag är idag imponerad av hur pass prydligt det blev och även av hur bra jag var på att stava och formulera mig. Flera av texterna är inte uppsatser utan fröken Engelhardt dikterade för klassen i lagom takt och så skrev vi av vad vi hört. Jag undrar om sådana övningar förekommer i dagens skola.

Ingen av texterna har rättats av läraren (det finns enstaka stavfel). Här är hela innehållet och här ett exempel på hur det kunde se ut (lätt barnsligt men troligen ändå en diktamen):

Skriftprov

Notera verbens pluralform (som jag inte hittar i av mej författade texter). Det handlar om fjärde klass i Årsta folkskola i södra Stockholm hösten 1948 – våren 1949 och jag var då 9-10 år. Än en gång, jag är imponerad. Nu skriver jag inte alls så prydligt och har svårare att formulera mig. Man kan undra varför, men då går man nog i spinn…

Jag minns ännu att den kartbok jag hade i andra klass (och väl även i trean och fyran) på baksidan hade en karta över vad som omnämndes som ”Palestina”, och väl handlade om ”Bibelns länder” (det kristna inslaget i undervisningen var påtagligt). Den stämde inte alls med allt jag hörde och läste om Israel och kartan har väl gett mig fel världsbild. Det är först på senare år jag insett att Tel Aviv nog inte är Israels huvudstad.

Sticker emellan med en ihopklistrad bild från från första klass som är rätt dekorativ och suggestivt vintrig.

Månkvarter

Jag började fundera; har inte månen fyra olika ”faser” eller ”kvarter” och vad kallar man det tillstånd då månen är helt osynlig i jordskuggan och som jag därför inte kunnat avbilda. Tittade i Wikipedia och fann att benämningen av månens olika skepnader är en ganska komplicerad historia så det är inte så konstigt att det blev litet fel.

När jag läser mina uppsatser om sommar- och vinterloven noterar jag att jag inte nämner att jag hälsade på hos mina kusiner (som bodde i min fars barndomshem), utan jag talar väldigt abstrakt om en ”värdfamilj som hette Jonsson”. Varför undrar jag. Men jag har fortfarande svårt för att uppfatta och benämna släktskap mellan personer. Jag får tänka länge.

Jag minns min fasters mans iver en stormig dag med att sno ihop och flyga med en väldigt stadigt byggd (=tung) drake. Det var enda gången jag såg honom göra sig fri från det eviga slitet i den lanthandel som han och hans hustru drev. Kanske det förresten var den dagen min drake slet sig och hamnade i det som idag är ”Kinaparken” men då ett övergivet kalkstensbrott.

Annars gick barndomens drakar stadigt och fint minns jag (?) medan de jag gjort senare, åt mina barn, inte alls flugit så bra. Konstigt.

Enkla nöjen. Minns att inte alla vuxna gillade att vi barn sprang omkring och lekte i tegelbruket med dess stora sågspånshög och en del farligheter. Någon gång var vi inne i eller nära den stora ugnen. Allt är nu rivet.

Berättelsen om besöket på Historiska museet har sin charm, bl a erinrar den om den svåra konsten att avsluta en berättelse.

Så till vad fröken Engelhardt dikterade för oss. Egentligen är väl det som Selma Lagerlöf lät utsätta Nils Holgersson för rätt hemskt, men ännu har jag inte sett någon föreslå att boken avlägsnas från bibliotekshyllorna. ”Hammarhämtningen” är våldsamt bloddrypande och skulle inte ”tillåtits” idag. Vidare fick vi veta att ”utlänningar” inte var lika mycket värda som svenskar i texten om våra lagar, som vi därtill lärde oss var de bästa lagarna i hela världen. Vår kristning av Finland var ganska våldsam som den beskrivs här, i klass med Islamiska Statens metoder, men ses ändå som något positivt. Jag undrar förresten om denna text dikterades, den är rätt så primitiv. Kanske jag berättar med egna ord. Den kung Erik som ledde korståget är en högst fiktiv person. Det Wikipedia skriver om honom rekommenderas, välskrivet och lätt dråpligt. Född i Västergötland, mördad i Uppsala och sedan symbol för Stockholm. Inte dåligt! Men han har trots epitet ”helig” inte accepterats som sådan av kyrkan. ”Man kan ju inte göra det om personen dödats i ett fylleslagsmål” lär påven ha sagt.

St_Erik

Frågan är om ”Julen kommer” också är en dikterad text; den skulle kunna vara min egen, så pass ”barnslig” är den. Psalmer lärde man sig. Nr 43 är ”Bereden väg för Herran” och 48, ”Jesus från Nasaret går här fram”, kända psalmer båda. De har nu nummer 103 och 39. Och det skickades paket till nödlidande barn i det av kriget härjade Tyskland.

Slutligen vårterminsbetyget i fjärde klass. Betygen har för alla elever, inte bara mig, höjts ordentligt sedan höstterminen. Några av oss skulle ju söka till realskolan, även om det kanske var regel att höja betyg vid en årskurs slut. Notera de många betygsgraderna som kunde förstärkas med ”plus” och ”minus” (jag hade stadigt B- i sång) och frågetecken. Man kunde få betyget ”D” om ens uppförande var ”klandervärt”. Av någon anledning fick jag nu inget betyg i gymnastik, det hade jag i regel fått tidigare år, och då ett B liksom nästan alla av mina klasskamrater. Jag hade i tvåan varit långvarigt sjuk, var frånvarande 136 dagar, och så fick jag höra att jag var plattfot.

Jag hade under hela min skoltid betyget BC en enda gång, i slöjd tredje klass hösttermin, höjt till B- i vårterminsbetyget! Jag arbetade mycket långsamt i syslöjden och även i senare träslöjd och även i övrigt i livet. Men den flagga jag slet med en hel termin finns ännu kvar och används vid alla möjliga och omöjliga tillfällen:

150414_flaggan_bokhylla3

Sudden

Annonser

Responses

  1. Utmärkt skrivet av en så ung man. Jag var också duktig på uppsatsskrivning och fick, en gång min berättelse uppläst, av läraren, inför klassen, vilket kändes genant. Tyvärr har äpplet fallit långt från trädet då min dotter inte kan uppvisa tillnärmelsevis samma färdigheter som far hennes, i samma ålder. Det är vådan av att inte ha läst några böcker under de formativa åren. Jag läste jämnt, som liten, och har inte släppt den vanan än.

    Gilla

    • ”Utmärkt skrivet”, jo jag var ju själv förvånad och är osäker om hur texterna tillkommit. Har de renskrivits, har det varit diktamen eller har läraren ”handlett mig” när jag formulerat mig. Används diktamen i dag? Jag googlade litet och hamnade främst på finska sajter (och den finska skolan lär ju vara så bra.). Nå, metoden fanns också i samband med undervisning i svenska för invandrare.

      Jo, jag minns hur obehagligt det kunde vara att få beröm av läraren som kanske främst ville visa hur bra du var, berömma dig. Men du kunde utsättas för hån och avundsjuka från kamraterna. Själv ansågs jag antagligen vara ”frökens gullegris”. Det är ju också en integritetsfråga; inte vem som helst får veta vad jag uttryckt. Själv undrar jag ibland varför jag skriver på webben, jag utsätter mig ju frivilligt för risken att hånas eller kritiseras.

      Även jag har märkt att barn och barnbarn inte är intresserade av böcker eller annat jag tycker de borde syssla med. Det blir sällan någon återkoppling till de böcker jag ger. Mina barnbarns skrivande ser primitivt ut. ”Barnen får ju inte lära sig det väsentliga nu för tiden!” utbrister man. Men de tycks lyckas bra ändå.

      Jag minns hur förvånad jag blev när en son i tredje året på tekniskt gymnasium inte visste vad ”modulering” var. Logaritmer och räknesticker är också okända. Men så mycket nytt har tillkommit som är viktigt att lära ut, att man måste avstå från en del gammalt. Och vem behöver egentligen känna till trioders Ia-Ug-kurvor och transistorns h-parametrar längre?

      Gilla

  2. Vilken härlig nostalgitripp! Minnen från en svunnen tid. Men jag undrar över mina egna: vissa upplevelser, företeelser står helt klara för mig medan annat har helt försvunnit. Och har minnena ”friserat” genom åren? Men mycket av det du beskriver är så välbekant. De små, linjerade skrivböckerna och det lösa arket med lutningslinjer, som man lade bakom den aktuella sidan. Och dessa stålpennor – det hände att den ena delen av den tvådelade spetsen bröts av och då gick jag med darrande knän till fröken för att få en ny. Tryckte väl alldeles för hårt – skrivkramp. Det fanns ju ett högskåp i skolsalen med många spännande saker. Och plumpar kunde det bli av bläcket! Det var ju väldigt viktigt att ha en vacker, tydlig handstil. Betyg fanns ju i välskrivning – ända upp i realskolan – och var man inte tillräckligt duktig, fick man som bestraffning gå på extra välskrivning efter skoldagens slut. Det slapp jag dock, även om min piktur ej var så fin som Lasses. Något annat som jag klarade mig undan var extra fotgymnastik – ”lek” med spelkulor med tårna. För på 40-talet var det inte bra att vara plattfotad. Det var ju under Ling-gymnastikens era. Gymnastik var ej kul.
    Jag minns att även vi fick skriva på diktamen – tror att det var för att kolla rättstavning och kanske även att vi uppfattade vad som sades. Men sådana otäcka texter har jag inget minne av. Reagerade ni? Uppsatsskrivning var kul under just små- och folkskolan. Men jag minns att det var svårt med en avslutning – kan fortfarande tycka så.
    Språket är ju en så viktig del i vårt samspel med vänner, arbetskamrater, myndigheter mm. Och än viktigare i dessa dagar, då man många gånger inte står öga mot öga och kan läsa kroppsspråket. Och jag tror att dagens ungdomar omedvetet har skaffat viss kunskap om språkbehandling, förhoppningsvis. Det krävs ju olika typer av språk i ett kort SMS-meddelande, ett inlägg på FB och i ett längre mejl till en nära vän. Då är det verkligen viktigt med ordval och satsdelar. Annars blir de syftningsfel med åtföljande missförstånd.(Ett gravt fel på ”vår tid”) Sen kan man undrar om de klarar av att skriva en uppsats i givet ämne. vi får dock inte ge upp hoppet…
    Noterade att du i en av uppsatserna använt dig av pluralform av predikatet; tror inte att jag någonsin har gjort det. Men är ej säker. Däremot gillar jag konjunktiv, nu. Noterade att du angivit IV i st f 4 – en form av snobbism?? Det ser snyggt ut!

    Nu skall jag knyta ihop detta med en snygg avslutning – svårt. Så jag slutar.
    Eva

    Gilla

  3. Tack Eva för dina minnen och tankar! Mina egna minnen är väldigt ofullständiga, bara enstaka sporadiska minnen. Det blir svårt att skriva några ”balanserade, sakliga minnen”; vad var viktigt, vad var mindre viktigt? Klass-fotografierna varit till stor hjälp, men vad gäller namnen före ”klass 4-fem” är det ytterst få namn jag minns. Och från klass 3 och 4 i folkskolan har jag inga sådana gruppbilder, nästa bild är två st från realskolans 4-fem och så finns studentdagsfotot – utan vår klassföreståndare, han hade plötsligt fått något annat viktigt för sig fick jag höra häromåret.

    Och hur kände man sig?

    Jag blev själv förvånad över den ”romerska fyran” på mitt lilla häfte (liksom fundersam hur texterna kommit till.). Men när jag tittar på mina betyg ser jag att i Gävle skrev man ”klass 1”, medan i Årsta folkskola (klass 2-4) skrevs klassen (”årskursen”; ordet förekom ej då) för hand av läraren för hand med romerska siffror. I realskolan blev det arabiska siffror, med en ”exponent” för tre- eller femårig realskola. I gymnasiet kom på betyget de romerska siffrorna tillbaka, typ ”ring R III”.(Ser i den skolkatalogsspillra jag har kvar att det var en arabisk fyra påhängd för att att visa att det var det fyraåriga gymnasiet det handlade om.)

    Så jag tror att rent snobberi var det inte att skriva IV.

    Detaljer dyker upp när man börjar rota i minnena med hjälp av bilder eller vid möten med gamla bekanta. I närheten bor en kamrat från klass 2 t o m klass 4-fem i realskolan men det blir inte mycket sagt när vi stöter samman vid ICA. Jag lyckades en gång få in samtalet på skolminnen och en sak jag minns att han mindes var när lärarinnan var orättvis en gång. Han fick skulden för något bus fast det var en annan elev som slängt en hopvikt papperslapp genom klassrummet e d. Men några längre samtal har det ej blivit trots att vi under åtminstone en del av skoltiden umgicks utanför skoltid. Jag minns t ex…., nej det får vara.

    Lasse

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: