Skrivet av: Sudden | 2015/04/23

Mest om lokaltrafik

Som vanligt har jag stolpar till vad jag skriva på min blogg. Ögnar listan, nej jag väljer ett delvis nytt spår. Företeelser som jag oerhört goda insikter i 😉 får vänta, som George Orwell (men läs den lysande essän ”Shooting an Elephant), Scheibe Spatz, Alla Pugatjova och Jacob Dahlin med ”Skål tamme f-n!”, Pugatjevs kobra-manöver och superstall samt försvarsfrågan. Även de som tycker jag ”inte håller mig till ämnet” måste medge att Pugatjova och Pugatjev hör ihop. Även om jag kanske fel-transkriberat.

Har funderat på att ändra litet i programförklaringen för min blogg. Man undrar ju vilka som läser den. Jag skriver det som roar mig men har en ganska stark självbehärskning, bristande spontanitet eller feghet skulle väl några säga, och undviker allvarliga ämnen. Jag är ingen engagerad grävande hjälte-journalist eller barrikadkämpe. Tillvaron är faktiskt rätt komplicerad.

Tittade också på visningsstatistiken för de minst populära inläggen under bloggens drygt fem år:

Minst_populära_visningar

Dessa inlägg är nog inte sämre än andra drygt 450 men innehåller antagligen inte de ord som sökande personer främst googlar på. Kanske innehåller bloggarna om Göteborgs spårvägsnät samt vissa flyghaverier de rätta sökorden. Ytterst få tror jag kommer till bloggen med hjälp av de med viss ansträngning valda rubrikerna. Jag skulle nog kunna använda mig av vägledande nyckelord o d i större utsträckning.

Så har ju någon konstaterat: Næst efter kønsdriften er, af alle menneskelige drifter, jernbanedriften den, der sætter de fleste lidenskaber i bevægelse”

Apropå spårvägar har jag på sistone gjort många trevliga och lyckade resor med Stockholms lokaltrafik. Men planeringen av måndagens resa in till stan var knivig. Jag skulle till Ersta sjukhus som ligger litet avsides på östra Södermalm och Eva skulle ta något SJ-tåg hem till Uppsala men först ta en titt på de blommande körsbärsträden i Kungsan. Jag hoppas få visa några bilder senare.  Kvällen innan satt vi minst en halvtimme framför SL:s reseplanerare som ju inte är helt enkel (dessutom var det något tillfälligt knas) innan vi beslöt att besluta oss senare. Men det gavs flera alternativ till resa, och det finns dessutom fler än vad planeraren behagade visa. Resdagen valde vi förstås spontant annorlunda.

Här ett dåligt reseförslag för en resa till Ersta sjukhus för ett och ett halvt år sedan där man föreslår hela 950 meters promenad (i uppförsbacke) från Slussen. Naturligtvis finns några bussar att ta men det nämndes inte i förslaget. Tjänsten är nu moderniserad men att finna resvägar är förstås fortfarande rent matematiskt/topologiskt svårt; vi satt som sagt en halvtimme och undrade bl a varför vi inte erbjöds andra ”självklara” alternativ.

Reseförslag

Förr klarade man sig med en simpel papperskarta. Nu finns motsvarande kartor visserligen på SL:s sajt men är litet svåra att hitta; jag brukar behöva googla globalt.

Nu blev det för mig helt spontant en fin promenad från T-baneutgången i Götgatsbacken via Mosebacketerrassen, där jag kunde sitta ned och njuta och minnas, och se litet av södermalmsk ”kulturmiljö” istället för ta bussen från Slussen.

130813_Fjällgatan-utsikt

Så hemåt. Hann med nöd och näppe ombord på pendeltåget vid bytet i Farsta strand, jag t o m sprang vilket jag inte gjort på minst ett decennium. Dörren gick visserligen igen framför näsan på mig men så öppnades den helt magiskt, kanske av någon vänlig resenär ombord. Det finns en öppningsknapp på utsidan, men jag är inte van vid denna finess och missade den nu (undrar dessutom om den funkar när föraren har stängt dörrarna för avfärd). Minns hur jag för länge sedan stötte på ”självöppning” inifrån i Paris Metro och stod som ett fån när jag skulle stiga av och dörren inte gick upp av sig själv när vagnen stannade. Å andra sidan: I England fann jag en gång inget vred på insidan av järnvägsvagnens dörr när jag ville ut. Öppnade så fönstret för att komma åt vredet på utsidan med den kraft som svenska SJ-fönster normalt krävde med sin mystiska läderrem och upp for sedan fönstret med en väldig fart och gav mig en blå tumnagel.

Var litet stressad, hade varit litet snål med P-avgiften för bilen som vi ställt vid pendeltågstationen för att spara 500 meters kånkande på Evas väska.

Man vill ju göra rätt för sig och slippa straff särskilt som SL vill ”klämma åt” smitare och dem som inte begriper avgiftssystemet hårdare. Här en sarkastisk protest jag fann på Twitter av DN-journalisten Hanna Fahl:


Fahl_SL

Och i en signerad DN-ledare skriver Hanne Kjöller om hur svårt det blivit att få fatt i ”rätt SL-biljett”:

SL_Kjöller

Någon ”biljett” i egentlig mening finns inte numera, åtminstone som jag föreställer mig en sådan. Försök förstå denna information där SL stolt förklarar hur många alternativ det finns. Men om jag befinner sig en kväll i någon mörk och igenbommad förort eller på ”vischan” vid en ensam buss-stolpe, hur köper jag då en biljett när jag vill in till stan?

Stackars turister! Här en SL-erfaren bloggare. Mer av ren och skär ångest blir det för en mer ovan stockholmsk SL-resenär! Ska man passa exempelvis en läkartid lägger jag på minst en hel- eller åtminstone halvtimme extra i restid (om jag inte kan ta bilen).

Tänkte jag skulle hitta något på något webbforum för spårvagnsentusiaster där SL:s ”Access-system” diskuterades. Nu fann jag denna kanske världsfrånvända och svårförståeliga diskussion mellan ”specialister” som ändå visar hur det snabbt kan bli väldigt komplicerat med ”IT-baserade” biljettsystem. Jag förstår att det är svårt att ordna ett rättvist och lättbegripligt system som inte kräver stora manuella insatser – kanske det t o m är omöjligt. Det dröjde förresten länge innan SL kunde ta Access-systemet i bruk.

Egentligen är ju nolltaxa vettigt, halva biljetten brukar skattebetalarna ändå få stå för. Men innan vi är mogna får vi väl putsa på det vi har. Här är exempelvis ett politiskt förslag till en enhetstaxa, alla resor oavsett längd ska kosta lika mycket. Moderaterna verkar gå ”socialisterna” till mötes. (Det finns senare notiser i frågan och vad det blir av det hela; ja säg det). Men det finns faktiskt svenska orter där nolltaxa eller något liknande prövats/prövas.

Man minns också den närmast geniala förköpsremsan! Den hade alla funktionaliteter! Min sista remsa pryder en vägg i köket.

131026_Min_sista_SL_Förköpsremsa

Att jag sedan inte begrep hur man använde en sådan remsa när jag var på repövning på Käringberget i Göteborg, berodde på ett enda ord i bruksanvisningen. Remsan skulle nämligen vikas på längden! Eller bredden, jag minns inte.

150423_vikt_remsa

Begrep gjorde jag i varje fall inte. En annan förbryllande sak upptäckte jag häromdagen när jag skaffade en ny P-skiva, den gamla började bli litet sliten men den nya verkade konstig på något sätt. Efter ett tag föll polletten ned, den var graderad ”baklänges”. Det dröjer nog inte länge innan jag gör fel!

P-skivor

Standarder underlättar tillvaron även om det finns 3 stater som ännu envisas med att vara eljest.

Unmetrified_countries

Sudden

Annonser

Responses

  1. Jag, min dotter och hennes kompis besökte Stockholm över en helg förra sommaren. Vi köpte ett kort på Pressbyrån sedan åkte vi med all möjlig kollektivtrafik, hit och dit utan några problem i två dagar. Jag tyckte att det var otroligt smidigt. Man har något liknande i London. När jag senast var där kallades dagskorten för ”Oystercard.” Jag begrep aldrig varför.
    Allra första gången jag åkte tunnelbana i Stockholm, sommaren 1970, gick det, däremot, alldeles på tok. Jag slängde biljetten när jag klev av tåget eftersom jag resonerade som så att ”Nu var resan slut.” Jag hade, under resan, nogsamt läst vad som var tryckt på biljettens baksida och där stod bl.a. att biljetten skulle behållas till ”resans slut.” Det var precis vad jag gjorde. Men vid utgången stod man och kontrollerade folks biljetter! Det kostade mig fler hundra kronor. Min förklaring var helt irrelevant ansåg man. Ett protestbrev till SL (hette det väl då?) renderade bara i ett snorkigt svar ”restitution beviljas ej”. I många år hade jag sedan en rent hatisk inställning till dem som styrde och ställde inom kollektivtrafiken i huvudstaden. Men det har gått över. Det är andra tider nu.

    Gilla

    • Hej K!

      Kul att ni var nöjda med resandet vid ert Stockholmsbesök. Man ska uppsöka något försäljningsställe för biljetter för att få veta vad som gäller. Var stad har sina egenheter, Uppsala skiljer sig från Stockholm har Eva berättat. I väst-Sverige hade/har inte pensionärer rabatt. Kiruna lär ha nolltaxa.

      Det gjorde jag inte när jag vistades i Göteborg en vecka under en repövning, och fått veta hur man viker förköpsremsan. Nu var det väl så att det var nyttigt att gå till fots i stan under den ganska stillasittande veckan på Käringberget.

      Har ibland här hemma som pensionär tänkt skaffa mig ett ”periodkort” som i min ungdom kallades 50-kort men nu kostar 790:- (490:- för pensionär). Jag skulle leka turist i min egen stad. Men det blev aldrig av.

      Kommer lätt långsökt att tänka på en snillrik (många patent!) BBC-ingenjör samt ”brittiskt excentrisk” som berättat att första gången han fått pengar från BBC var när han intervjuats i ett BBC-program såsom vinnare i en tävling om att under 24 timmar befara så många London Transport-linjer som möjligt. Eller om det var längsta distans.

      När jag var i London senast borde jag köpt en turistbiljett, men eftersom vistelsen bara varade en halv dag tyckte jag det fick vara. Jag löste istället biljett för varje resa. Och det kostade skjortan, det blev ju en del resor ändå och dessutom ”lurade” en biljettautomat mig på 4 pund.

      Åter till Sverige. Tänker på den utlandssvensk som vid det årliga besöket i hemlandet hade med sig sina sparade svenska mynt och sedlar. Men flygbusschauffören accepterade inte dessa, utan hänvisade till en kiosk en bra bit bort. Och man har ju hört tårdrypande historier om gamla damer och barn som blivit ”portade” på bussen eller ”avslängda”.

      Det borde vara viktigt att bussbolag o d vårdar sitt anseende.

      Gilla

    • Hej igen K!

      Apropå din tråkiga upplevelse för länge sedan kom jag att tänka på långa diskussioner på Postvagnen e d om den s k ”spärrlinjen”, diskussioner jag hade svårt att förstå var så intressanta. Spärrlinjen är en på T-banestationer (även pendeltåg) på golvet markerad gräns innanför vilken krävs biljett. De juridiskt lagda anser väl att resan inte avslutats förrän man passerat spärrlinjen.

      I London Underground kom/kommer man väl inte ut förrän man dragit biljetten i utgångsspärren.

      Många upplever nog att SL på sistone blivit mer gammaldags straffande när det gäller biljett-förseelser, det är den bild jag får genom media. Tidsandan kanske?

      Gilla

  2. Jodå, du kommer att kunna visa bilder från min promenad under de blommande körbärsträden i Kungsan!! Många blev det och några är väl godkända. Ångrar bara att jag inte ”fångade” den unga tjej, som riktade mobilen med en selfie-pinne upp i blomprakten – såg för härligt ut. Egentligen skulle man vara där en mycket tidig, folktom morgontimme. Så mäktigt med dessa två långa, rosa valv!! Dock var det en härlig, vänlig stämning bland alla flanerande och fotograferande.
    Kollektivtrafik av skilda slag är ett outtömligt ämne. Antingen är det biljettkrångel eller så är det tågförseningar alt. tågstopp. Glad att jag i måndags inte blev kvar i Kungsan längre; En dryg timme efter jag lämnat Sthlm C mot Uppsala, blev det tvärstopp, som varade så gott som till midnatt. Och jag hade ett sammanträde under kvällen. Ibland skall man ha tur!

    Enhetstaxa fanns inom Uppsala kommun tills för c:a 1 år sedan- Då slogs stadstrafiken ihop med länstrafiken. Resultatet är att nu är det ett par zoner inom kommunen och det har blivit färre inom länet. Vissa har förlorat, andra vunnit. Själv har jag ett seniorkort, som man köper årsvis, men betalar med autogiro månadsvis. Då har man obegränsat antal resor och man kan även åka utanför länsgränsen som till Gävle, Västerås, Norrtälje och numera även Sala. Det har blivit några sommarutflykter. Med obekväma SL-pendeln kan man även åka till Arlanda och därifrån måste man betala med blå SL-kortet. Hur har jag ännu inte lyckats lista ut. Och tänker inte göra det!
    Oystercard, laddning och betalning, fungerade perfekt senast jag var i London. Men så hade vår förträffliga reseledare Cia laddad dem med så stort belopp som hon beräknat att vi skulle åka för under vår härliga vistelse.

    Bäst att sluta här – det kan bli för mycket gnäll annars.
    Eva

    Gilla

    • Tack Eva för dina kommentarer.

      När du nämner gruppresa kommer jag att minnas hur jag var med på en sådan resa till Hamburg med Daisy, alltså Flygande Veteraners DC-3 SE-CFP, det var väl 1999. Det blev en hysteriskt flabbig situation framför de rostfria blänkande biljettautomaterna där vi långsamt var och en i det nästan 20-hövdade sällskapet kunde få ut varsin biljett sedan vi trasslat med de mynt som vi fick ihop genom att ”låna” sinsemellan. På en senare resa gick det bättre som kan ses ur detta klipp ur föreningens medlemstidning:

      Se även https://larsan13.wordpress.com/2011/01/11/biljettminnen/

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: