Skrivet av: Sudden | 2015/11/19

Deltavingen

I slutet av september antydde jag i min blogg att jag kanske skulle återkomma till flygfarkoster som inte var så effektiva enligt etablerad aerodynamik (=långa vingar; ”man flyger på spännvidden och inte på vingytan”) men flög bra ändå, åtminstone tyckte konstruktörerna så. Ett citat: ”…långsamma små deltavingar som egentligen inte skulle kunna flyga bra. Men eftersom de inte vet om det, flyger de glatt på ändå liksom humlan.”

trio

Till denna bild kan sägas att planet till vänster (Verhees Delta) och till höger (Facetmobile) verkar funka liksom ett annat exempel, medan Roland Payens förkrigsprojekt (planet i mitten) nog var rätt stolliga. Mer om Payen här, där man försöker ge honom en roll i deltavingens historia. Här en text på engelska. 1955 visades hans (?) skapelse Payen Pa 49 som får sägas se helt sund ut (jämför exempelvis med denna svenska idé). Någon deltavinge var det ju inte men den flög och var på sin tid därtill det minsta jetflygplanet:

Payen_Pa_49_filmklipp

Man kan ju fundera över vad en ”deltavinge” är. Mig 21 här nedan brukar väl inte ses som en ”deltavinge” men varför inte. Gloster Javelin brukade ju kallas så. Men ingen kallar F-16 för deltavinge vad jag vet.

Mig_21

Jag har stått vid Ö&B i Arboga och förundrats över att de ynka och simpelt tillyxade vingarna på en av flyghistoriens mest ”populära” typer räckte till.

Många har drömt om den rena flygande vingen och själv har jag i planeringen av detta blogginlägg halkat in på denna dröm. D v s utan någon s k ”flygplankropp” och några ”stjärtplan”; en stjärt är ju därtill något lätt skamligt 😉 Men det blev så väldigt mycket att tycka till om så kanske blir ett inlägg till om aerodynamik och ”drömmen om den flygande vingen”.

Men i alla fall litet om den tyska konstruktören och aerodynamikern Alexander Lippisch vars intresse för flygande vingar ledde fram till den moderna deltavingen och som tidigt använde detta ord för att beteckna en triangelformad vinge som ut som ett grekiskt ”D”, ”delta”. Som är en mycket vanlig symbol inom matematik och teknik. (Här en dålig rendering: ⌂). Hans insats sammanfattas bra av den infällda bilden på omslaget på hans bok ”Ein Dreieck fliegt”:

Lippisch_Dreieck_fliegt

Här nedan ses en tidig flygande vinge, ”Weltensegler”. Bakom stod Fritz Wenk som hade assistans av Lippisch. Den fick en kort och olycklig karriär; den störtade på sin första (?) flygning på Wasserkuppe 1921 varvid piloten Willy Leusch omkom. Men är ändå historisk för det planet åstadkom. Despite the very brief career of the Weltensegler, it is very notable as the first glider to soar and gain height, marking the beginning of the sport of gliding. Nedan en bild från denna artikel:

Weltensegler

Vingbalkar kräver ”bygghöjd”. I värsta fall får man lägga balken utanför själva ”vingen”! Lippisch kom senare under mellankrigstiden med flera flygande-vinge-koncept förutom ”normala” men mycket avancerade segelflygplan som Fafnir.  Sedan kom han att stå bakom utformningen av den raketdrivna interceptorn Me 163, ”Komet”.

Under insamlandet av bakgrundsmaterial stötte jag på denna film om den amerikanska utvecklingen av Convairs XF-92A som byggde på Lippischs idéer. Ett tidsdokument och amerikanskt pedagogisk samt med tekniknostalgi för 75-plussaren. Man får exempelvis se jättestora ”walkie-Talkies”, att jämföras med dagens pyttigt små mobiltelefoner.

Har man gjort vingen deltaformad så gör man väl ”för enkelhets skull” fenan det också tyckte Convair. Så gjorde ju Lippisch.

Lippisch_13a

Bilden är klippt ur denna Youtubefilm om hans skapelser inklusive detta glidflygplan som amerikanerna fann dem 1945.

Lippisch på sin ålders höst kan man se här i ett amerikanskt TV-program om ”flygkonstens hemlighet” som är TV-teknikhistoriskt nostalgiskt. Jag har inte orkat se hela filmen där den andra halvan verkar bestå av samma stoff som den första men utan ljud. Ljudet skapar viss Dr Strangelove-känsla och jag får min bild av en honom som ”energiskt entusiastisk och därtill kompetent” förstärkt. Ibland nog så besvärlig. Gerhard Fieseler var exempelvis rätt sur sedan Lippisch tagit fram den ”livsfarliga” Delta IV åt honom där nosvingen ställde till spratt.

Att Lippischs idéer också låg bakom Saab Drakens utformning behöver jag väl inte gå in på. Draken får nog ses som ett lyckokast – man begrep nog inte helt vad man gjorde men hade tur.

Sudden

 

P S. Det finns mycket att finna på Youtube. Här får man se Lippischs experiment som visar att de bilder och ritningar man sett genom åren inte varit rena fantasier. Sådant skenbart idylliskt lekande kunde man hålla på med i Tyskland/Österrike ännu i slutskedet av kriget.

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    Reading about the delta wings my memory falls back to a lecture old Erik Bratt gave some years ago. I met him pushing his aircraft into its hangar in Linköping after a flight. During our conversation he mentioned that he was due to give a speech at Majorskan at Barkarby and I decided to travel there to listen to him.

    His very interesting speech was mainly about the conception of the double delta wing, the problems that they had to solve, and the success of the final product. During the design period Mr Bratt and his team of engineers were visited quite regularly by the Generals and other top brass from the airforce. They had, of course, a vested interest in what was going on. During one of the early visits when the Draken was still a concept on paper, one of the Generals exclaimed that this design could never fly. All aeroplanes must have a proper tail with a stabilizer and a fin. Everyone knows that, of course. Purely to satisfy these experts an additional drawing was created for the pleasure of the Generals, which showed a Draken with a stabilizer and a fin.

    I was trained and worked on the Draken at F18 during my last years serving Moder Svea. She was an easy aircraft to maintain and to work on and was well liked by the pilots as well as the ground staff.

    Erik, who got 46 litres of cold pressed virgin olive oil from his harvest this year.

    Gilla

    • Tack Erik, intressant!

      Jo, historien om att en general ville ha en stjärt på Draken har jag hört; finns i hans bok ”Silvervingar”. Stjärt måste ju plan ha, det begriper ju t o m en general.

      Nu hade väl Gloster goda skäl att förse Javelin med en stabbe (löste vissa stabilitetsproblem). Läste förresten att Javelin kunde råka ut för ”djup stall”; något som är mycket likt Drakens ”superstall”. Och även andra plan med T-stjärt kan råka ut för djup stall. Det drabbade en BAC One-Eleven 111 under utprovning.

      Enligt Wikipedia: The cause of the accident was the aircraft entering a stable stalled condition, recovery from which was impossible due to the wings blocking the airflow from the elevators on the tail. This was the first accident to be attributed to the phenomenon known as deep stall, peculiar to rear engine T-tailed aircraft.

      En mycket omskriven Trident-olycka vid Heathrow (Staines-olyckan) orsakades av att man kom in i djup stall. Hur man kom in i den har diskuterats mycket och det finns ”psykosociala aspekter” också. Se t ex https://en.wikipedia.org/wiki/British_European_Airways_Flight_548

      Bratt har även sagt att ”man flyger på spännvidden”, ett lättsamt sätt att säga att man ska ha långa smala vingar om man nu kan och en fras jag pressade in i min texts början. Sådana vingar har ju förstås också nackdelar, de är svåra att bygga och att rolla snabbt med m m. Men studerar man normala jettrafikplan som jag annars tycker är lika som bär så ser man hur vingarna blivit allt längre och smalare med åren (sidoförhållandet har ökat).

      Grattis till årets olivolje-resultat. Du har ju vänligt berättat för oss balkongpotatisodlare hur man gör. (I år blev det förresten knappt 3,5 kg från drygt 2 kg sättpotatis. Och inte blev jag kompenserad av EU-jordbrukspolitikerna heller!)

      Om olivodling: https://larsan13.wordpress.com/2013/11/20/oliver-potatis-vinterhjul-radioaktivitet-och-humor/

      Sudden

      P S. Kom på att jag i min dator hade en skanning från ett av Östergötlands Flyghistoriska Sällskaps meddelanden (Gösta Niss och Bertil Skogsberg) om spinnprov med Gripen där man även tar med Olle Klinkers första superstall med ”Lilldraken” i början av 50-talet. Här är texten ihop-redigerad.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: