Skrivet av: Sudden | 2016/04/24

Apropå hälsning och ett bra program i radion om flyg

Jag har just kämpat med att skanna några boksidor. Varken skanner eller programvaran som är involverad beter sig som förr. Med möda fick jag ändå ihop något. Skanningarna är inte så bra men jag hoppas att med tiden kunna lära mig de nya konsterna.

Därtill skulle jag få iväg ett s k ”meddelande” via Facebook men trots att meddelandet inte var komplicerat (jag ville bara bifoga en bild) så trasslade det till sig. Pinsamt, särskilt som själv ämnet var något som krävde en viss värdighet. Bilden kom fram fyrfaldigt medan den mer djupsinniga delen av min text inte alls kom iväg. ( På bifogad bild från ganska precis ett år sedan ser han ut som en man i sina bästa år medan jag knappast kan stå rak! Och så är han plötsligt bara borta. Så konstigt, så orättvist. Man tänker ju på Döden då och då för egen del så att säga.) Men det får vara, det blir bara rörigare om jag försöker rätta till något. Jag tycker Facebook är svårhanterat. Nu har jag sagt det.

”Hälsning” har ju varit uppmärksammat på sistone. Förnuftiga saker har väl sagts men det har varit skrämmande mycket av hysteriska reaktioner. Många kommer att ångra vad de sagt. I Danmark skrattar man sedan länge åt svenskarna. Jovisst har vi sopat mycket under mattan för att slippa städa och nu får vi väl straffet. Jag är inte optimist, åsiktskorridoren blir smalare, och inte bara ”de elaka” och avvikande kommer att bli lidande.

Nu är väl den danska synen på omvärlden inte mycket att hänga i julgranen  som mina svenska media beskriver den. Därtill beror min något negativa syn på detta land på att jag med åren fått allt mer svårt att förstå språket. Vidare på en skolresa 1953 växlade glassgubbarna 1:1 när vi betalade med svenska kronor som då var värda drygt 30% mer. Men här är i alla fall en vacker antilop av något slag i en köpenhamnsk djurpark. En av få något så när lyckade bilder från resan.

Danskt_djurparksdjur_1953

Statsministern har sagt att ”i Sverige tar vi varandra i hand när vi hälsar”. Jag fick idén att kolla i min ”soldatinstruktion” från 1956 där nästan 8 sidor ägnas det militära hälsandets konst och 2 åt ”enskilt uppträdande”. 

Hälsning_Flottan_1956

Inte vid något tillfälle handhälsar man! Som jag minns det skulle man småilsket/morskt stirra den man hälsar i ögonen och göra honnör/vrida på huvudet. En viss lindring var då punkt 293 om att ”kvinnlig krigstjänstpersonal hälsar enligt civilt bruk”. Dagens feminister skulle väl gå i taket. Det fanns även situationer då ”frivillig hälsning”var möjlig. Se även en tidigare bloggning för många år sedan.

Det finns så många olika sätt att hälsa på. Man får väl lära sig acceptera det och inte bli kränkt. Tillvaron är ändå så full av besvikelser.

Sjömansinstruktionen/Örlogsboken 1956 är på hela 350 sidor. Hela 3 sidor därav ägnas Flygvapnet som vid denna tid var större än Marinen och omfattade 10 dagjaktflottiljer, 1 nattjaktflottilj, 4 attackflottiljer och 1 spaningsdivision (?). Strongt.

FV_Örlogsboken_1956

Det gäller ju också att inte uppträda i sällskap med fel personer. Här nedan är Konungen faktiskt illa ute ty Putin är ju enligt Dagens Nyheter Ondskan personifierad. (Men håller DN på och återinför Djävulen? Man anser sig ju ha starkt bidragit till hans avskaffande för ett sekel sedan.) Kungen tar dock för säkerhets skull sig själv i hand. Han blev ju också kritiserad för några år sedan för att ha besökt och varit allför gillande av ett litet ostasiatisk sultanat vars statsskick inte accepterades av våra politiska ledarskribenter. Vad jag hört av en person som varit verksam i några år i detta ”ovanliga land” var det mycket som funkade rätt bra. Ack ja, vem ska man tro på och vad kan man begära av uppförande.

Kung_Putin

Bilden är lånad från ett Facebook-inlägg.

Sveriges Radio sänder nu hela natten igenom på P 1 och där kan stöta på mycket intressant om man inte kan somna. När man väl vaknar upp undrar man ett tag vad man lyssnar på, det är svårt att knyta samman med det man hörde ”nyss”.

Det finns även sedan några år en trevlig programserie vid namn ”Stil” i P1 om främst mode men även formgivning, arkitektur och annat ”vackert” som journalisten Susanne Ljung leder mycket kunnigt. Jag kan ofta inte låta bli att lyssna, trots att jag inte alls är intresserad av mode. Nu fastnade jag för ett avsnitt ”Concorde – ett stiligt plan som flög snabbare än ljudet

Här får man förstås veta en del om planet och dess tillblivelse, inte då det vanliga tekniska, utan främst litet fakta ”ikring”. Bl a berättar journalisten Robert Aschberg om hur det kändes att flyga i det, han har tydligen tagit sig runt jorden på 80 timmar, och då tog han Concorde på ett segment. Intressant var också att höra några flygvärdinnor berätta om hur det var förr, före och i början av jet-tiden, då flygandet var förbehållet dem som hade råd och som erbjöds god service. Det var exklusivt och dyrt. Besättningarna på långlinjerna kunde leva ”lyxigt” under ibland långa utlandsuppehåll och uppleva sådant som då var exotiskt och svåråtkomligt. Sedan kom chartern och lågprisflyget och då blev flygvärdinnejobbet inte så roligt längre. Men så många fler kunde ju flyga och själva komma åt det svåråtkomliga.

En Gripen-pilot, Pierre Ziherl, berättar om hur det är att flyga fort. Inget nytt vad jag minns men bra redovisat.

Författaren Maria Küchen som jag inte känner till berättade mycket trevligt om hur hon alltid fascinerats av att tunga föremål kunde flyga i ”tomma luften”. Som liten trodde hon det fanns två slag av flygplan, de stora på marken och de små på himlen. Ännu tycker hon starten, själva lättningen, är en stark upplevelse och visst är det så. Och segelflygning har en särskild tjusning. Fast är det bara jag som inte alls tycker det är så tyst, man ”flyger med öronen”? Därtill några enkla men nog så riktiga existentiella tankar om flygande. Naturligtvis nämns även Saint Exupéry, men Maria är begriplig. Hon kommer f ö till sommaren med en bok, ”Att flyga”.

Idag intervjuades Jan Myrdal i P1:s ”Söndagsintervjun”. Fortfarande sig lik med ”ovanliga åsikter”, klar i huvudet och med 1000 % övertygelse om att ha rätt och att hans far var så elak mot honom. Han har inte accepterat att idag är vissa gamla ord inte längre tillåtna, och man märker även hur intervjuaren vid något tillfälle är klämd av SR:s policy (”censuren”). Denne nämner också att intervjun spårade ur, och man gjorde en omstart. Kanske Myrdal även var trött. Telefonen ringde flera gånger under intervjun. Se även denna text från SR.

Man kan tycka att Myrdal är en tragisk gestalt, men han verkar inte tycka så själv. Visst klagar han på Sverige men han tar det inte personligt, det är de stackars svenskarna som är på väg utför.  Då är väl i så fall Per Ahlmark värre ute, också en människa som hade svårt att se verkligheten från mer än ett håll och grovt kritiserade många av dem som stod honom nära i det politiska arbetet. Han har väl därtill drabbats av sjukdom.

Antar att denna intervju med Myrdal kommer att bli omdiskuterad.

 

Sudden

 

 

 

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    Hur man hȁlsar! I did my national service at F8 1956 – 1957 but we never got any guide books informing us how to salut others, the flag, and whatever else that had to be saluted. Instead we were given a concentrated three week course during which we were not allowed to leave the base. After these three weeks we were supposed to be able to walk, turn to the right, do a 180 degree turn without wobbling, dig trenches, salute those who had to be saluted, and to ask in a military way for permission to go for a pee. After those first weeks we were allowed to go home and to dispose of all out civil clothes in which we had arrived.

    I am so pleased that the navy honoured their publication with a Hawker Hunter. I came in contact with that wonderful aircraft when I was detailed as “hjȁlpmekaniker” during the later part of my national service. That is when I fell in love with the aircraft and I remained in the Air Force for a few years after the end of my nation service year and cared for “my” aircraft 34038, and several more. Tim McLelland has written a very good book “The Hawker Hunter” which covers just about everything about that aircraft including episodes from its years with the Swedish Air Force. And a small pages about myself. The ISBN number is 978-0-85979-123-6.

    Too true, you never greeted anyone in the military by shaking hands. That is a very civilian way to greet people. Here in Portugal one shakes hands with every male one knows and every stranger one need to talk to. To fail that is seemed as very rude. Meeting a female one kisses her on her left and her right cheek. This is something one just have to get used to but I think it is quite nice. Greeting a lady who is too far away to be kissed one just doffs ones hat and says “Good morning” (up until lunch time), “Good afternoon” (after lunch and until sunset) and when it gets dark “Good night”.

    Yes, I note from the picture that Kungen is shaking hands with himself when he is photographed with Putin. Or is he just holding it so his right hand by mistake or on its own initiative approaches that belonging to Putin. I have had the pleasure to shake hands with Kungen twice and to have a short chat with him. His handshake is firm and talking to him was as easy as talking to an old mate.

    Gilla

    • Hej Erik!

      Tack för dina kommentarer.

      Jag är några år yngre än du. Hunter och Vampire är de militärplan jag minns från min barndoms himmel i södra Stockholm. J 29:an såg jag mycket sällan om ens någonsin. Konstigt egentligen..

      Jag minns de annonser i flygtidningen Looping där Vickers och Hawkers annonserade sina produkter för att få de flygintresserade intresserade (samt för att stödja tidningen). Hur sedan Hunterköpet gick till är visst litet okänt, man fick väl (ta hand om) ett antal Pembroke ”på köpet”. Sägs det.

      Rätt ritad var även Swift vacker.

      Långt senare har man ju läst om att Vickers inte lyckades ge Swift godtagbara flygegenskaper i den transsoniska fartområdet, livsviktigt vid luftstrider. Och att Hunter länge vare en ”impotent Apollo” innan man kunde få den att skjuta med kanonerna utan att motorn stannade. Vacker att se på men…

      Sedan hade väl Huntern som alla andra plan en del hyss för sig, man måste visst vara försiktig med klaffen när man flög fort. Och den fick väl ställbar stabbe så småningom. Det finns ett par ”mystiska” haverier. Som jag tycker.

      På sensommaren 1957 var ett förband från RAF på besök på Barkarby, och jag tog mig dit på min moped och ställde mig vid Enköpingsvägen med min 6 x 6 cm Voigtländerkamera:

      Huntern var ett vackert plan och alla verkar ha gillat det. Annars fanns ju på 50-talet en misstro mot engelska produkter; Ford talade inte gärna om att vissa modeller var tillverkade i England. Men hur det egentligen förhöll sig med ”engelska” Fordar vet ju du bättre.

      Det finns så många felaktiga uppfattningar här i världen…

      Gilla

  2. Hej Lars et al,

    We are back from a short but very relaxing holiday in Foz de Arelho. The guest house was superb, the restaurant we found offered very good service and very good food. Add to that sun and ocean beach. What more do you want?

    Your comments on the Hunter were quite right. Like most aircraft the Hunters were borne with snags which sooner or later were solved.

    The Hunters delivered to the Swedish Air Force all had the electrically operated flying tail as well as the large air brake mounted under the tail of the aircraft. In addition to this the nozzles of the four cannons had muzzlers that solve the problem with shock waves from the canons which disturbed the airflow entering the engine. And our Hunters were equipped with Gina Lolobrigida “breasts” to collect the expended shells which had a tendency to be sucked into the engine.

    The first Hunters delivered to F18 had Coffman engine starters using very nasty cartridges. It did happen a few times that these cartridges fired accidentally when they were loaded into the aircraft with the result of the unfortunate mechanic loosing his hand.

    https://en.wikipedia.org/wiki/Coffman_engine_starter

    The later Hunters and those delivered to F8 all had an engine starting system driven by isopropyl nitrate which was extremely inflammable but safer that the old cordite cartridges.

    The Hunter was much loved by the pilots as well as the ground crew. Here is a very good film, I think, giving a very honest view of the Hunter.

    Erik, Who loved the Hunters, especially 34069.

    Gilla

    • Hej Erik!

      Jag lyckades inte köpa den bok av Tim McLelland du rekommenderade. Trots korrespondens med Amazon och samtal med min bank fick jag inte klart för mig varför det inte gick att betala med mitt kort. Kanske jag gör ett nytt försök.

      Så jag plockade fram min gamla bok om Hunter från AHR (Bo Widfeldt och Åke Hall) och ”kollade litet”. Det visade sig också att jag tidigare skannat ett avsnitt ur boken:

      https://larsan13.files.wordpress.com/2016/05/hunter_j-34_hall_krigsmans_erinran.jpg

      Jag kunde där även läsa att #34069 godkändes mellan jul och nyår 1956, var på Barkarby ”blå Adam”. Kom efter drygt 4 år till F 9, också som blå Adam (och nr 28). Kasserades hösten 1968. Slutade med en brandövning på F 1 efter 794 flugna timmar, vilket verkar vara ovanligt litet.

      Jag minns från mina tidiga tonår hur under några år engelsmännen slog hastighetsrekord (Meteor, Swift och Hunter) och fajten mellan Hunter och Swift. Jag har litet om detta i min blogg, där några länkar fortfarande håller, och de kan vara av intresse. Neville Duke i Flight m m.:

      https://larsan13.wordpress.com/2012/04/13/snabba-flygplan-ii/

      Filmen var mycket bra och jag visste inte att Hunter användes så länge. Spännande bilder från flygning i Alperna. Det gäller att veta vad man håller på med.

      Kul att notera hur i avancerad flygning i formation planet flögs med litet klaff ute. Detta skulle man akta sig för i hög fart; planet ville börja bunta. Fanns en teori att föraren därvid inte kom åt (orkade nå) något viktigt reglage för att få kontroll och då var man illa ute. Sven Lampell lär ha testat detta. Som säkerhetsåtgärd hade ett snöre med en pinne för handgrepp fästs i reglaget; vid negativa G kom snöret med pinnen upp mot föraren. Enligt AHR:s bok.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: