Skrivet av: Sudden | 2016/09/21

På tiden

Det har kommit så mycket ”emellan” att det inte funnits kraft eller tid  till en bloggning. Det är själva vardagen som trängt på. Man måste ju passa på att resa litet på sommaren och så kan man fastna i någon oplanerad aktivitet. Jag har besökt barndomssomrarnas Gräsö och andelslägenheten i Jämtlandsfjällen. Att gå i kuperad terräng eller plocka hjortron är visserligen inte något för mig längre men man kan ta bilen till sevärdheter i omgivningarna. Vilka som alltid i Norrland ligger långt bort.

Ottsjö mötte oss med en överraskning. Vi bedömde att vi kommer fram innan Ottsjö-Bua stänger och så är plötsligt vägen spärrad av en mycket stor fårhjord om ska flyttas till nya betesmarker.

160816_farhjord_ottsjovagen2

Nå, det gick vägen även för oss, vi hann inhandla mat. Man ska ju stödja sin lokala handlare (och producent).

Här är en bild som Eva tog under förra sensommarens Norrlandsresa och som även visar litet detaljer om vad jag gjort eller ska göra denna september 2016:

september16

Bilden visar Anders Åberg, skaparen av ”Mannaminne” i Häggvik vid Höga Kusten i Ångermanland, och mig. Frågan är om kommun och landsting orkar hålla detta ”kulturmuseum” av riksintresse vid liv när Anders och hans hustru med ålderns rätt drar sig tillbaka. Läs mer om Mannaminne på Facebook och exempelvis den egna sajten.

Den flyg- och Google-intresserade kan lätt ta reda på identiteten på den Draken-plan vi ser. Det finns även en spårvagn från Rostock (!), en flottningsbogserbåt, redskap, gamla byggnader och tusen andra prylar att beskåda.

Verk av Anders Åberg kan beskådas på Arlanda (bild tagen av Gösta Knochenhauer) och många andra ställen, t o m hemma i Handen.

Som synes skulle jag besiktiga bilen (Opus) och det gick vägen även om jag kände mig så stressad att jag sköt upp besiktningen. Tandläkare Sofias montering av en ny tand m m gick också fint. Och så var det dags för månatlig Waran-provtagning. Waran förtunnar blodet för att hindra bildandet av blodklumpar från ett risigt hjärta som kan skapa proppar i hjärnan. Man ska ta ”lagom” av det vilket kräver kontroller. Används visst även för att avliva råttor genom förblödning.

Senare har i kalendern tillfogats noteringar om skördad potatis från balkongfarmen. Det blir väl drygt 2 ggr insatsen. Smakar inget och kokar lätt sönder. Men odlarnöjet, odlarnöjet…

Här en bild av en godkänd bil som även genomgått årets tvättning. Den börjar faktiskt bli gammal inser jag, är av 2005 års modell.

160915_wlf-965

Jag gillar bilens ”uppsyn” men markfrigången är dålig vilket är litet besvärligt när man kör på jämtländska skogsvägar. Man vill ofta stanna för att kolla vad som gått sönder. Även vanliga trottoarkanter kan vara ett problem. Citroenverkstadskillen uppmanade mig att vara försiktig; han kan ju inte gärna säga att bilfronten (ett stort plastsjok) är för låg liksom stänkskydden. Det ena har jag ”permitterat” som kan anas på bilden.

Det som gjort de senaste veckorna litet stressiga är att resornas upplevelser av gamla platser gav mig behov av och lust att fullfölja arbetet med ordnandet av mitt diabildarkiv. Det handlar om drygt 1600 halvformat-diabilder (24 x 16 mm), tagna åren 1964-1988, alltså under mitt liv som gift och med små barn. Kameran var en Canon 35 Dial som inte ”mådde helt bra”. Kodachrome använde jag och det gav ett blåstick som jag nu ofta ville korrigera med mina enkla bildhanteringsprogram IrfanView och MS Paint, vilket gör en del bilder litet väl gröna och himlar litet konstigt färgade. (Eva har berättat att hennes far som var professionell fotograf föredrog Agfa.) Kom därtill försök att rädda felexponerade bilder.

Riktigt så enkelt att Kodachrome gav blåstick är det nog inte. Se f  ö denna lektion i bildbehandling.

Jag använder alltså mycket enklare program än Photoshop för att få fason på bilderna. Ändå kan man lägga ned mycket tid att putsa och retuschera dem. Man blir snart uttröttad och omdömet sviktar. Tittar man på bilderna dagen därpå vill man ofta ändra dem tillbaka. En mycket påfrestande verksamhet på det hela taget. Kommer därtill hela funderandet på var, när och varför bilden togs. Jag gör ju detta arkiv för mina efterlevande inbillar jag mig.

Jag höll alltså på att bli en ”arkivgalning”, en typ som Tage Danielsson så väl beskrev i sin bok ”Typer”. Här och här.

Men naturligtvis erinrades jag om fina ögonblick i livet. Här är några utvalda bilder med kommentarer:

se-sug_1966

Bilden är från sommaren 1966 då jag lärde mig segelflyga på ÖSFK:s internatkurs på Vängsö nära Gnesta. ”Suggan” (SE-SUG) och ”Syttan” (SE-SYT) var våra två Bergfalkar; min första EK var med SE-SYT. Naturligtvis har jag manipulerat färgbalansen så att gräset blivit grönare än vad Kodak tycker det ska vara men så att himlen ändå förblivit något så när blå. Kontrast och gamma har justerats så att luftbromsen syns bättre mot kroppen. Ett kompromissande. Man ser att det faktiskt är två personer som sitter framför planet. Gilbert och Monica var två av internatkursdeltagarna.

Bilden är beskuren, det var väl mycket av blå himmel med dammkorn och suddigt grönt gräs. När jag jobbade med bilden såg jag att ovanför planets bakkropp syntes det s k landnings-T eller vind-T  som då fortfarande fanns kvar på Vängsö men revs några år senare. Nu, eller åtminstone år 2003, finns bara sockeln kvar. Det elektriska man ser rester av var för hinderbelysningen.

Intressant, eftersom på SFF Forum nyligen begreppen landningsmärke och vind-T diskuterats. Det var en slags vindflöjel vad jag förstår. Kanske den också kunde ställas in manuellt för att visa beordrad landningsriktning. Här ser man bättre T-formen (minnesmärke vid Gustavsviksfältet i Örebro).

Notera i bilden även de läskigt hårda rödvita fältgränsmarkeringarna (med belysning) av stadig järnplåt. De är väl nu borta, när man även på ”runda” gräsfält håller sig till fasta landningsbanor. Minns hur klubbens motorflygare för 40 år sedan tränade mörkerflygning. Långa rader av fotogenlampor sattes upp längs banan. I alla fall såg jag ett par gånger en stor mängd lampor iordninggjorda i hangaren.

Så en illustration av vad man kan få fram när man manipulerar bilder. 1984 vandrade brorsan och jag i fjällen runt Kebnekaise. Jag hade ett svagt minne av att en helikopter kom förbi på låg höjd en råkall dimmig morgon. Eller fantiserade jag bara? När jag nu putsade på en bild insåg jag att den togs vid just detta tillfälle! Helikoptern ser först ut som vilket ”dammkorn” som helst på halvformatdiabilden men med litet bildbehandling kan man få fram helikoptersilhuetten!

bx21_jamforelse

Den vänstra bilden visar även hur dåliga bilderna kunde bli med min kamera. ”Vinjettering” led den även av som synes. På den högra bilden har jag retuscherat bort dammkorn och donat med färg- och kontraståtergivningen. Det lönar sig att borsta bort dammet noggrant för retuscherandet är träligt.

På en tjänsteresa till London september 1968 såg jag vid en promenad på ”The Mall” denna Hawker Tempest. Det hade väl varit något högtidlighållande av Battle of Britain eller liknande. Googlar man litet på planets identitet ser man att det antagligen ännu hänger i taket på RAF-museet i London fast målat som en målbogserare.

as10_tempest_nv778_1968

Jag har tagit bort väl mycket av det blå i bilden.

1968 hade intresset för ”warbirds” och andra veteranplan ännu inte vaknat. Att få se ett gammalt flygplan i verkligheten eller i flygtidningar var då något ovanligt. För en läsare av Pierre Clostermanns ”Den stora cirkusen” (min översättning av originaltiteln; andra titlar finns) var det ju roligt att se just en Tempest, ett plan litet ”vassare” än Spitfire som vi i dag nästan får se ”till leda”.  Här ett citat ur en bok av en känd Tempest-pilot:

”Reaching Newchurch airfield at 480 mph I held ”RB” down to 20 ft from the runway and then pulled her up to a 60 ° climb holding it as the speed dropped slowly off and the altimeter needle spun round the dial as if it were mad. At 7000 ft the speed was dropping below 180 mph and I rolled the Tempest lazily inverted, then allowed the nose to drop until the horizon, at first above my head, disappeared below (or rather above) the now inverted nose, the fields and woods steadied into the centre of the windscreen and then whirled around as I put the stick hard over and rolled around the vertical dive. Steadying again I pulled out over the tree tops at 500 mph, throttled back and pulled hard over towards the airfield in an over-the-vertical climbing turn, lowering the wheels and flaps in a roll as the speed dropped. What a magnificent aeroplane! They could have all their Spitfires and Mustangs!”
(”My part of the sky”, Roland Beamont)

Men Tempest försvann snabbt ur ”rullorna”, liksom amerikanska Thunderbolt. Antagligen svåra och dyra att hålla igång.

Jag hade tänkt visa några bil-bilder med min första bil, en Volvo 444 LS, på resa i Europa, men det får väl bli senare.

 

Sudden

 

Annonser

Responses

  1. Så fin inledning med den härliga fårbilden! En karavan, vars slut man till en början inte kunde ana. Jag räknade inte dem alla – då hade jag somnat. Som aktiv i en del konstföreningar är jag van att titta på bilder och denna är bildmässigt helt perfekt med en diagonal in i bilden att följa! Ja, jag var alltså med på Ottsjö-resan. Det var en fin upplevelse för mig som i barndomen bara besökt Strömsund, Nälden, Östersund med Frösön och på senare år en frukost i Åre. Nej, det blev inte några egentliga naturstrapatser men mycket annat sevärt i naturen! Kända turistplatser såsom Åre, Vålådalen, Fröå, Huså – alla ställen med förnämliga serveringar, god mat. Ottsjö Bua, ortens Icabutik icke att förglömma. En riktigt gammeldags lanthandel med ett MYCKET VARIERAT sortiment. Vi försökte hålla oss till det lokala, så det blev bl a läckra får- och getostar.

    Även under vår färd på Gräsö stoppades vi av djur på väg. Det var två kossor, som dock ganska snart i maklig fart begav sig in i skogen.

    Kul att se Sudden och Anders Åberg! Jag är också ängslig hur framtiden skall gestalta sig på Mannaminne – detta fantastiska kulturarv skapat av två eldsjälar. Jag har ett ”personligt” förhållande till ett av Anders Åbergs verk, ”Jona 2000 år senare”. En stor ”trärelief”, där Jona sitter på kajkanten spelandes gitarr och valfisken kikar upp ur vattnet. Hamnmiljö med lastfartyg och hamnmagasin. Jag hade under 10 år min arbetsplats på Akademiska Barnsjukhuset och passerade Jona varje dag. Den finns nära Lekterapin – en fredad zon för sjuka barn – och den gläder varje dag många barn, men även vuxna besökare.

    Tänk så mycket bara ett par bilder kan framkalla! Finns säkert flera trådar att dra i…….

    Eva

    Gilla

  2. Mera om fåren: De kom naturligtvis inte helt ensamma – ett par fåraherdar sjasade på dem längs vägen och allra sist kom, som sig bör, en fin bordercollie, energiskt jobbande. Tre får försökte smita och gömma sig i buskagen vid sidan om vägen. Undrar hur det gick för dem. /Eva

    Gilla

    • Jo, vi var inte ensamma att undra hur de skulle gå för ”avhopparna” Vi rapporterade om dem i ICA-affären och en annan kund gjorde det också samtidigt. Bygden behöver affären…

      Det var väl 8 år sedan jag var i Ottsjö sist. Mycket tycks gå framåt. Området söder om Åre görs det mer ”proffsig” marknadsföring för än tidigare. Fåren har blivit fler och vissa ICA-handlare stöttar de få mjölkbönder som finns kvar läste jag hos någon myndighet. Det finns åtminstone en Facebook-grupp ”Fjällbete” om bl a traktens fårskötsel: https://www.facebook.com/fjallbete/?fref=ts Via den kan man f n se rörliga bilder av ”vår” fårhjord.

      Mötet med fårhjorden med dess herdar var en glad överraskning, särskilt när jag märkte att den trots sin storlek snabbt skulle vara förbi oss.

      Vi tog ju flera bilder, det var litet besvärligt med motljuset så jag valde en bild som jag kunde skära bort motljuset ifrån något så när. Bilden innehåller också ett diagonalt element (själva vägen) och bildkunniga säger att detta med en diagonal är ett gammalt knep för att skänka liv i en bild.

      Gilla

  3. Dear Lars et al,

    Den börjar faktiskt bli gammal inser jag, är av 2005 års modell.

    How old is “old”?

    How high is “up”?

    I suggest that both are what you make them.

    Talking about human beings I suppose that you are as old as you feel. That with actual age is simply a piece of mathematics where you subtract from today’s date the date of your birth. The result is of interest only to the authorities. They say that you will retire when you are 65 but I suppose that it should be up to you to make that decision. If you feel like plodding along you should be free to do so.

    And, how old is an “old” car? After so many years from the date of manufacturing or after so many kilometres? I am asking you, my dear readers, because I do not know. I am still driving my Ford Escort manufactured in 1984. It has some 350.000 kilometres on the clock, the engine is humming like a well satisfied bumble bee, and it will take us to Miranda do Douro on Monday for a short break from my professional work and work in my olive plantation. Routine servicing and a bit of love and care has kept this car in “condition like new” according the the inspector that recently passed my Escort for another year on the road.

    Erik.

    Liked by 1 person

    • Oj, jag minns att på 50-talet ansågs 100.000 km vara en lång körsträcka för en bil. VW delade väl ut någon utmärkelse till de förare som lyckats med det.

      Jag tror att svenskar fortfarande anger distanser i mil och körsträckor också. Utomlands har man ett ”konstigt” bränsleförbrukningsmått, liter per 100 km. När jag har min vägmätare ställd så att den visar momentan förbrukning brukar jag försöka tänka ut vilken sort den visar. Deciliter per 10 km eller något konstigt…

      Intressant är att se hur accelerationer och stigningar påverkar förbrukningen liksom hur farthållarens reglering kostar en del. Kanske.

      Gilla

    • Mera.

      Brittiska bilar hade en gång ett ganska dåligt rykte, de var inte hållbara. Pappa köpte sin första bil 1954-55, en Hillman Minx, med pontonkaross och trevlig att se på men med gammaldags sidventilmotor. Jag har ett minne av att värme installerades mot pristillägg samt att bilen var ”slut” efter par år och mindre än 7000 mil. Pappa var absolut ingen ovarsam person och jag tyckte inte heller jag körde våldsamt, jag tog körkort 1957 och hade övningskört med bilen. Minns hur jag en gång på väg mot Skarpnäck för radioflygning i snöblasket inte fick stopp på bilen i en T-korsning i Västertorp (invid skolan) utan for okontrollerat bredsides genom korsningen och stoppades litet omilt av en trottoarkant. Pappa var med liksom ”Modellflygarpappa” Hjalmar Martinelle och hans son Hans. (De figurerar i min blogg på några ställen.)

      Den enda bilden jag har av bilen finns här:

      Jag var inte själv med på denna Norge-resa 1955 med tre vuxna och två barn utan deltog i en KSAK-ordnad kurs på Ålleberg för radiostyrda modellplan, som jag skrivit om på bloggen.

      Här nedan en slogan man kunde se på 50-talet på Folkor. Jag tog bilden för flera år sedan, antagligen vid något bilhistoriskt evenemang.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: