Skrivet av: Sudden | 2017/01/05

Vädret, vindmätning med mera. Ett besök på Östergarnsholm. Och en ovanlig fågel.

Nyligen har stora delar av landet drabbats av starka vindar, snöfall, översvämningar vid havskuster och stark kyla. Jag tittar då och då på SMHI:s prognoser:

vadret

Jag har gjort en avläsning mest för att visa hur man få vissa data tydligare presenterade, t ex som här för lördag kväll, i övermorgon alltså. Jag började så fundera över begreppet ”byvind” och hur den skiljer sig från det enklare ”vind”. Det handlar om skillnaden mellan hur stark vinden är i genomsnitt och i byarna.  Hur storheterna mäts och beräknas beskriver SMHI här. Man ser att vinden om möjligt ska mätas på en standardiserad höjd, 10 meter. Man kan också läsa om moderna vindmätare som fungerar med hjälp av ultraljud. Snillrikt. Man kan se en sådan mätare på denna SMHI-mast på Östergarnsholm vid Gotlands östra kust:

050728_ostergarnsholm_smhi-mast

Här ser man att mätaren sitter på rekommenderad höjd längst ut på den övre bommen (är mätaren dubblerad?) och att det finns också andra ”kul grejer” (sensorer av olika slag) i masten. En gammaldags vindmätare, typ skålkorsanemometer, kan ses på den undre bommen. En intressant pryl sitter litet på sniskan. Ingen telemast alltså inte fast någon slags datalänk finns väl. Vanliga mobilnätet kanske.

Jag och brorsan besökte Östergarnsholm i slutet av juli 2005. Här är några bilder:Östergarnsholm_båten

Mats_Östergarnsholm_strand2_2005

Numera finns en liten pir/vågbrytare. Tidigare fick fyrfolk och fårskötare dra upp sin båt på stranden med hjälp av ett vinschspel och rullar, till vänster om decauvillespåret som leder till fyren, som en gång i tiden var bemannad.

Östergarnsholm_vagn

Jag kom att tänka på vår rätt tunga träbåt i Vättern som pappa hade ordnat rullar och ett spel för på den litet oskyddade stranden. Jag tror rullarna använts vid kabelutläggning. Det tog väl ett par somrar att hitta den bästa lösningen. Anordningen fick plockas upp innan isläggningen. Man fick vara litet varsam så att båten inte spårade ur. Senare byggde han en större ”ruffad” båt, utgående från ett större tomt plastskrov. Men den blev för svår att hantera vid stranden och var i övrigt onödigt stor och inte så ”mysig” som vår träbåt, en ”Lundfeldare” (efter båtbyggaren i den närbelägna byn Sänna). Den var snabbare men försvann också snabbt. Barnbarnen prövade aldrig på vattenskidåkning.

ax20_baten_rullrampen_1969

Här ser man resterna av decauvillespåret på Östergarnsholmen samt den sista fyren. Jag läste att vid lämplig vind riggade man upp ett segel på vagnen.

050728_ostergarnsholm_fyr_decauvillespar

050728_ostergarnsholm_fyr_strandvallar

050728_ostergarnsholm_strand_farskjul_mast

 

Fåren äter inte tulkört. Kanske de finner den giftig eller illasmakande. Tulkörten har använts som medicinalväxt..050728_ostergarnsholm_far_tulkort

 

Sudden, urspårad sjöfarare

 

P S. Apropå ovädret nyligen kom jag ju att minnas att morfar talade om ”trettondagsuven”. Jag insåg med tiden att det inte handlade om någon ugglefågel, utan om ”oväder” (på norduppländska). I det gamla bondesamhället fanns nog på många håll en uppfattning att det ofta kom ett oväder kring trettonhelgen. Ett klipp ur någons blogg:

Har fått höra av dottern att Klass 1-varning är utfärdad av SMHI.
Det är inget jag har märkt av ännu, men vi får väl se.
Men jag mindes, när hon sa det där om ovädret, när jag var barn och tonåring, att mamma pratade om ”Trettondagsuven”.
– Det blir ALLTID snöstorm på Trettondan! sa hon med dramatik i rösten.
Det var mycket dramatiska farhågor i den kvinnan.
Och hur det var, så kommer jag ihåg rätt många Trettondagshelger när det var riktigt snöstormigt.
För mig var det skräckfyllt.
Inte för att själva vädret skrämde mig, jag har alltid älskat snöstormar.

Men då var jag tvungen att ha yllestrumpbyxor ovanpå mina vanliga nylonstrumpor, när jag skulle träffa P som jag var ihop med.
Det var skämmigt. Fult! Det kunde man bara inte ha!
Så det jag gjorde var att jag gick runt huset, ner i källaren, ålade av mig yllet och la i nåt hörn, och gick iväg  till Brynjan i nylonet. Sen fick jag dra på dom igen innan jag kom hem.
Det skedde många ombyten i smyg i den där källaren.
Källardörren låg så till, så dom inte kunde se från fönstren att jag gick in där.
Mamma sa att nylonstrumpor fryser fast i skinnet när det är kallt.
Jag nöp försiktigt i dom emellanåt, för att försäkra mig om att dom fortfarande skulle gå att få av.

 

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    Let me first wish you all a very happy and good year with good health.

    How to measure the strength of the wind varies, of course, as everything else from time to time and from one part of the world to another. I have just finished Eric Newby’s book “The last grain race” which covers Eric’s experiences as a member of the crew of the four-masted barque Moshulu which was one of the ships in Gustav Erikson’s fleet of ships that sailed between Europe and the south of Australia loaded with grains. This is in and around 1938.

    Newby give the strength of the wind in admirals Beaufort’s numerals from 0 to 12. 0, of course, is no wind at all. 1 is “light air” with a wind velocity of 2. I suppose he is talking about knots but I may stand corrected there. This wind would give steerage way only for a full rigged and deep-loaded ship. Then it goes to 12 with a wind velocity over 80 knots which no canvas can sand. The book describes how Eric and other crew members had to climb to the top of the masts to secure the sails in strong gales, which is number 9 on the Beaufort scale and with a wind velocity of 44 knots. This is over 50 miles per hours.

    Eric Newby was a very junior member of the crew and he sure had to learn how to live as a member of a crew in the toughest possible conditions. If you are interested in sailing this is really good reading.

    Erik, who gets seasick very easily and prefer to fly over the big waters.

    Gilla

    • När jag hör väderrapporterna i radio kommer jag nästan varje gång att tänka på den gamle sjöfararens skala eftersom man för tids vinnande inte säger ”meter i sekunden” när vindstyrkor anges utan bara själva siffertalet.

      Wikipedia har en intressant artikel om vindstyrkeskalan: https://sv.wikipedia.org/wiki/Beauforts_skala

      Ålänningen Gustav Erikssons affärsidé att utnyttja ”omoderna” segelskepp har jag läst om då och då; mycket kan nog hittas på webben. Kan man kanske dra en parallell till hur DC-3:or fortfarande kan användas kommersiellt i delar av världen.

      Någon gång på 90-talet gjorde jag en 25-timmars (?) kryssning till Mariehamn på Åland och besökte då museiskeppet Pommern som liksom Moshulu var en skotsk-byggd stålbark, byggd kring förra sekelskiftet.

      Den lilla biljetten pryder nu min köksvägg. Bilden är lätt retuscherad.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: