Skrivet av: Sudden | 2017/02/04

Språkligheter, tidningsläsning och dylikt

(Alla citat är klickbara för ökad textstorlek.)

På mitt skrivbord har det samlats klipp från främst DN som jag tycker man kan säga något om. Jag är uppvuxen med DN, men tidningen har blivit mig mindre tilltalande med åren. Jag tycker nog inte det är jag förändrats i min syn på världen utan det är väl mest tiden det är fel på.

Jan Guillou kallade för några år sedan DN för landets malligaste morgontidning men han verkar ha slutat med den kritiken. Och ligger i övrigt lågt. Eller kanske jag fått det intrycket eftersom jag inte längre så ofta går till Aftonbladet på webben. Dess kulturchef Åsa Linderborg är för många ett stort hatobjekt men jag gillar hennes texter. Raka och lättbegripliga. Hon är starkt ”troende”.

Fast  hon avskedade ju den förträfflige ”Dr Gormander” d v s Gunnar Ohrlander. Hans tredje och sista avsked från AB. Med en halsbrytande humor och som jag helt ytligt växlade några ord i samband med sjukgymnastik efter våra hjärtinfarkter. Varvid han visade sig vara helt vanlig. Sedan dog han.  Här ett exempel på Gormanders humor. För många är han nog mest känd för sin anknytning till den yttersta vänstern men denna företeelse känner jag bara ryktesvis, utan det är främst det stilla absurda i vissa av hans texter som lockat mig. Men han har även skrivit ”helt normalt” när han engagerat sig i skolfrågor och handikappade barn. Här ett personomdöme.

Hans far var ingenjör och konstruerade Radiola radioapparater på Kungsholmen. Här skriver Gunnar Ohrlander om sina radiominnen, 40-tal, i en bok för radionostalgiker. (Arne Ruth, en gång kulturchef på DN, är också radionostalgiker, det är hans avlidna hustru som sammanställt antologin.)

För DN:s chefredaktör Peter Wolodarski är Putin ett stort hatobjekt. Jag avstår från att ge exempel på hans nästan sjukliga fixering vid Putins ”ondska”. Det är verkligen inte bara på s k sociala medier som det hatas, det sker minsann även i etablerade media.  I TV-fredagmornarnas morgonsoffa gör Wolodarski annars ett helt normalt och trevligt intryck. Men jag undrar jag. DN:s chefredaktörer har genom åren varit litet speciella…

DN kan inte låta bli att beskriva socialdemokratisk politik negativt närhelst tillfälle ges. Ett exempel:

stenberg_lofven

Var gång jag ser hennes bild hänger jag upp mig på hennes spretiga frisyr. D v s det är snarare tidningens val av medarbetarfoto, oftast med ansikte och ev. även överkropp mot vit eller enfärgad bakgrund. DN verkar ha en tradition av dåliga sådana porträtt. En gång var de tecknade, i mycket litet format och därför litet väl grovt stiliserade. Det dröjde således flera år innan jag fick se att Karolina Ramqvist egentligen såg riktigt bra ut.

Här är en annan småtaskig kommentar. Så bedömer DN alltså vad som är riktiga fakta i motsats till Trumps ”alternativa fakta”. Man kan tydligen inte lita på den som har (?) en app som inte används. Vad nu en ”app” egentligen är. Länge trodde jag att det hade med företaget ”Apple” att göra:

app-trovardighet

DN har ”expressifierats” under Wolodarskis ledning. När jag var ung var Expressen en symbol för ”kvällstidningarna” som ansågs mindre seriösa än morgontidningarna.  ”Excessen”. SvD är fortfarande litet stramare och korrektare än DN men jag har svårt att hitta ordentliga ledar-artiklar. Med undantag av när Tove Lifvendahl skriver. SvD:s manliga ledarskribenter verkar inte sällan vara goddagspiltar eller strävar efter att se skrämmande ut.

Även GP har i Alice Teodorescu en duktig ledarskribent. Även om hon nu inte tycker som jag.

Hanne Kjöller tyckte ofta på ledarsidan i DN men hon var så människofientlig. Visserligen bra för att göra mig uppretad och som en erinran om att liberalismen leder oss åt fanders. Nu är hon är kåsör i Expressen men det finns andra i DN att reta sig på. Jag avstår från mycket i DN, det är så ”politiskt vinklat”.

DN har ”kolumnisten” och författaren Lena Andersson som  jag gillar. Eller har gillat. En av våra få kvinnliga ”tänkande Augustar”. Men hennes människosyn förefaller mig litet mörk och kall och med tiden har en Kjöllersk stränghet blivit märkbar. Hon för skarpa filosofiska resonemang och man måste läsa noga och orka tänka. Här borde hon ha med ytterligare ett komma-tecken i den första meningen. Jag fick fundera i åtskilliga sekunder och läsa högt för mig själv för att förstå den första meningen:

kommatering

Här en annan text ur DN som sätter myror i huvudet på mig:brandvaggsfonsterDet fanns inga bilder som förklaring.

Här har man trasslat med årtalsangivelsen. Men hur gör man på ett smidigt sätt. Skrev personen i fråga månne i Expressen under åren 2005-2010?tvetydighet

Denna rubrik är lustig:hus_pa_spar

Hur kan tågen köra när det står hus på spåren? Det är viktigt att skapa lockande rubriker och det är en konst, men ibland blir det litet galet. Sedan skrivs väl rubriker för att locka läsare och man svävar iväg litet. Kommer till detta att journalister förstås frestas att ”bre på” i sina texter. Därtill kommer att DN i sin kvällstidningsstil numera rapporterar om udda händelser som att någon försvunnit i ett slukhål i Nicaragua eller lättbeskrivna men oväsentliga politiska händelser, ”tjatter”. Om flygplans beteende vet journalister inte men lyckas väldigt ofta göra hönor av en fjäder; t ex litet gungiga sidvindslandningar. Tacksamt, de flesta människor är ju rädda för att flyga. Billig/gratis spaltfyllnad.

Här ett snärtigt omdöme, fast men undrar vad kamratföreningsmedlemmar tycker. Och DN :s syn på vissa länders väljare är milt sagt högmodig:

alliansen

dn-anvisningar

Jag är 78 år gammal och har svårt att hänga med i alla nymodigheter. Jag förstår ungefär vad som menas med ”applikation” här nedan men jag grubblar mycket över vad en ”app” är närhelst jag hör ordet, som ju är vanligt i exempelvis Sveriges Radios programpresentationer:

bugg2

Smaka på uttrycket ”Bugg i applikationen” som väl är ungefär som ”grus i maskineriet” eller på engelska ”a spanner in the works”. Som inspirerade John Lennon till boktiteln ”A Spaniard in the Works”:

spaniard

Här är Lennons första bok (vitsar ”översatta” av Peter Curman och Ingemar Lindahl) och här kan vi se hur boken ”lästes” när Torsten Jungstedt intervjuar The Beatles . Filmen är intressant rent flyghistoriskt och även nostalgisk för oss som såg TV på 60-talet eller när det nu var.

Avslutningsvis, DN är ännu läsvärd, inte minst genom Namn och Nytt-sidan:

non-_2017-01-28

Nu har jag röjt upp litet på mitt stökiga skrivbord!

 

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: