Skrivet av: Sudden | 2018/06/10

Litet kring spryglar och slöjd

I min senaste bloggning kom jag in på den speciella sprygelkonstruktionen hos Hawley Bowlus ”Paperwing” utan att få helt grepp på det hela men jag kom en bit på väg.

En sprygel är enligt SAOB benämningen på de ”stag” som ger form och stadga  åt en vagnssufflett. En ganska slank sak.

Även spröten i ett paraply kan kallas ”spryglar”:

”Vadan och varthän? frågar sig den filosofiske. Platsen är Gavleån i Gävle omedelbart uppströms kraftverks-gångbron. Tiden är nästan på dagen för fyra år sedan när Eva och jag gjorde vår första längre resa tillsammans – som gick till vår gamla hemstad. Jag minns att det ska ha varit ett åskväder tidigare på dagen. Platsen passerade jag dagligen under mitt första skolår 1945-46. Såvida jag inte tog den litet smalare Strömdalsbron, några hundra meter nedströms. Minnet se…

De första vingarna på våra flygplan hade också en ytterst slank profil (”airfoil”). Här i figur 2.9 kan man se utvecklingen. En sprygel är inte heller någon simpel sak för den som bygger flygande modeller. Vi äldre minns allt surrande kring ”Reynolds tal” som innebar att man inte bara kunde linjärt skala ned förebildens vingprofil.

Här en sprygel till ett egenbyggd Anfänger från sent 30-tal i Södertälje och så ett bygge i vår tid (bild från juni 2009) av ett i tidigt 30-tal populärt amerikanskt självbygge, Pietenpol Air Camper.  Också från en person med sina flygrötter i Östra Sörmlands Flygklubb, Per Widing. Man ser att det är många smådetaljer på en ”enkel” sprygel.

Nu flyger Per med sin Pietenpol, SE-ACW, med en bilmotor för Ford A. Motorfrågan var ju ett stort problem för de första flygentusiasterna. Och en motor för ett ”vanligt sportflygplan från Piper eller Cessna” kostar fortfarande skjortan har jag förstått. Ultralätt-flyget är en välsignelse. Men en Rotax-motor är väl inte helt billig heller gissar jag.

Här är en bild av Pietenpols vinge med dess spryglar.


Man ser att varje sprygel är ett eget litet fackverk, med ett otal ”pilliga” förstärkningar i hörn och andra ställen. Vingens främre översida har en s k torsionsnäsa som ger bättre kontroll över vingprofilens form och förstärker konstruktionen. Har man en motsvarighet även på undersidan fram till huvudbalken (d v s en sektion som ett ”D”) får man en riktigt vridstyv konstruktion. Så finns diverse beslag och ”fästöron” och så är vingen internt stagad med wire eller metalltråd.

En sprygel jag minns jag finns/fanns i Albert Engström-ateljén i Grisslehamn för över 20 år sedan:

Vi på utvecklingsavdelningen på Teracom är på våren 1996 på en s k produktionsträff i Grisslehamn och som ett avbrott i diskussionerna besöktes Albert Engströms ateljé som nu är museum. En kallt blåsig vårdag, alla har vi händerna i byxfickorna. Huset är vitt från sjösidan, ett villkor att det skulle få uppföras på denna plats. Det kan ju då ses som ett sjömärke. Inne i huset fanns minnen från Abert Engström, i taket hängde en kajak. Och i ett hörn av rummet kunde jag se en omisskänlig flygplanssprygel, av en form som var högsta mode för 100 år sedan.

Jag tror att museiguiden sade att sprygeln kom från Carl Cederströms och Carl Gustaf Krokstedts försvinnande med en NAB 12 (en amerikansk Curtiss-konstruktion) över Ålands hav sent i juni 1918. Kanske hade den hittas med andra vrakrester nära Engströms hus. Cederströms kropp återfanns drivande sydost om Svartklubben 11 juli (ändring 180704 från annan uppgift) medan Krokstedts kropp ej återfanns. Mer läsning härom här och här. (Kåa Wennbergs bok ”Flygbaronen Carl Cederström” beskriver ingående sökningarna och fynden, inklusive vad man fann i Cederströms kläder och vilka slutsatser som drogs i övrigt av hur olyckan skett.)

Både Engström och Cederström är för mig verkliga karlakarlar. De hade f ö båda relationer med författarinnan Marika Stiernstedt, senare gift med Lubbe Nordström. Litet strövande på webben ger intrycket att hon nog inte var helt enkel att ha att göra med. ”Ville bestämma själv” skulle jag säga. Vilket hon förstås inte alltid kunde, hon ville/måste verka PK också.

Finns det några karlakarlar kvar idag? Horace Engdahl är väl den ende som försöker ta på sig den rollen för att försvara Akademiens självständighet. Här är litet läsning i saken av Åsa Linderborg, en av mina favoritskribenter för hon är lätt att förstå. Nedan läser en kulturman Horace bok ”Den sista grisen” för ganska precis två år sedan. Han är speciell men inte speciellt komplicerad; tänker mycket rakt men visst kan det då bli fel.

På husgaveln i Grisslehamn sitter en namnbräda från ett fartyg, ”Prairiegem”. Det lät som det finaste latin tyckte jag först men betyder egentligen ”Präriens pärla” (men det kan finnas någon ytterligare betydelse). Fraktade fartyget månne spannmål? Segelfartyget hade kanadensiskt ursprung men slutade som kolpråm. Ägare var då en man vid namn Nauclér, ett ord som kommer från grekiskans ord för just skeppare. Namnet Nauclér valdes 1607 av en ung svensk som började studera till präst vid Wittenberg i Tyskland.  Svenskar tog sig då gärna någon som klingade bättre än något simpelt svenskt i den mån man överhuvudtaget hade något riktigt efternamn.

Tillbaka till spryglarna. Som modellflygare/byggare är man van vid att skära ut spryglarna ur ett balsaflak, kanske man kostar på sig lätthål. I varje fall när man byggde/bygger i ”hårdträ”.  Och så finns det ju mycket avancerade modeller, över min horisont.

Man är glad om alla spryglarna är lika, d v s vingformen är en ren rektangel. Smalnar vingen av mot spetsen blir det besvärligare. Jag gjorde det lätt för mig en gång. En simpel skiss:
Jag gjorde av 2 mm balsaflak en bunt identiska spryglar, fixade hål för ett antal balkar och satte upp dem på byggbrädan. Det intressanta var vingbakkanten som är av två 20 mm breda lister av 2 mm balsaflak, jag gjorde uttag i spryglarna på ovansidan och la övre bakkantslisten allt högre upp/längre fram ju närmare jag kom spetsen. Sedan lyfte jag vingen och slipade bort sprylarnas bakre undersida, gjorde uttag för undre bakkantslisten. Skulle jag tro.

Notera att  två av balkarna inte gör vingens yttre knotig genom att de ligger indragna. Därtill valde jag bort en tung torsionsnäsa men satte halvspryglar på ovansidans främre del för att få en hyggligt snygg form på profilen.

 

Det hela blev rätt snyggt och jag fick vingen skränkt ty det ska vingar vara. Fast om höjdroder saknas kan man kanske diskutera det kravet.

Vinge

Fler bilder finns här, tagna vid olika tillfällen och inte redigerade samman.

Behöver jag säga att de två ganska olika plan jag använde vingen på inte flög något vidare. Men jag gjorde i alla fall experiment med ”Galloping Ghost”, d v s ”kontinuerlig” reglering av motor och höjdroder i samma ”signalkanal” som sidrodret samt försökte mig på sjöflyg. Men jag hade fått andra intressen; studerade vidare till civilingenjör.

Numera ägnar jag mig bara vid enstaka tillfällen spontant åt enklare, improviserat modellbygge:


Jag var inspirerad av denna bok om ”Thor buss” som jag fått som tack för min obetydliga medverkan i den. En skojig förpackning för tre stora chokladkakakor till ett barnbarn. Ett annat barnbarn fick en annan förpackning:


Utgångspunkten var XB-70 Valkyrie man jag fick, liksom vid bussen, tumma litet på målsättningen. Här ett tidigare infall.

Jag har alltid jobbat långsamt; min slöjdfröken i Årsta folkskola gav mig BC en gång. Antagligen behövde jag ett helt läsår för att tråckla ihop denna flagga. Men den är efter snart 70 år ännu användbar.


Sudden, som haft editeringsproblem men som hoppas att kunna snygga till inlägget senare


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: