Skrivet av: Sudden | 2018/11/24

Mer om höstläget 2018

Jag kunde ju i mitt förra inlägg tagit med denna bild som visar mig och Årstaviken, det vatten jag tittade ut över vid min vistelse på Södersjukhuset nyligen. Fast själva vattnet var dolt av byggnader utanför mitt fönster.


Kan detta ha varit strax efter min långvariga vistelse på Epidemisjukhuset vintern 1946-47 som började på Sachska barnsjukhuset som finns till vänster om bildkanten. Eller är det kanske ett år senare. I februari-mars hur som haver gissar jag.

För ovanlighets skull hade Pappa tagit med mig på en promenad, han satt annars i helgerna ofta och skrev jobbdokument hemma vid skrivbordet. Var i karriären och det gällde att ligga i. Men det kunde vara bra med ett avbrott för frisk luft förstås. För både honom och mig.

Inga isdubbar eller annat modernt säkerhetstjafs. Pappa var inte precis ovan med isar, här ett uppslag ur hans fickalmanacka när han var 14.

Ungefär så här vill jag minnas att skrivbordet i vardagsrummet hemma på Sköntorpsvägen 99 såg ut med en elegant lätt svängd front med plats för böcker. Några år senare satt jag där och sommarpluggade få att få ett försprång vid inträdet till läroverket. Jag var aldrig med om någon tentamen (biografier där man dessa år och senare tentade för att snedda i skolsystemet är inte sällsynta) och tror att pluggandet inte krävdes i just min situation. Diskutabla och föränderliga är nog alltid urvalskriterierna för utbildning.


På hyllorna stod vår Nordisk Familjebok. Där grundlades redan i förskoleåldern min uppfattning att franska flygplan är konstiga. Skrämdes gjordes jag av finländaren Hugo Simbergs verk


Den gamla lådkameran släppte lätt in ljus. En modern kamera kom till familjen först när jag konfirmerades men blev ingen succé. Jag tyckte det var jobbigt med alla inställningar. Jag är inte stresstålig. En exponeringsmätare skulle man ju förstås ha också så det tog tid att ta en bild. Men nu efteråt hade det varit kul att ha haft fler bilder från tonåren.

Här nedan skriver pappa som 50-åring på jobbet. Tidigt 60-tal; inga datorer men väl två telefoner. Ofta fanns ett internt nät, ”snabbtelefon”. Jag minns televerkskrabban, skruvpennorna. På jobbet fanns då kvinnor som skrev ut ens manuskript.  Att ”ha problem” var då ett positivt uttryck. I dagens ökande bigotteri ska man vara strong, man får inte visa svaghet.


Min far var duktig på att rita, och krabb-blocken hade han mycket nytta av, även privat:


Nedan ett av hans sista dokument. Han kände slutet nalkas och skrev ett släktträd/adresslista med släktingar som brorsan och jag skulle kontakta:


Jag har hört att namnet Sundin skulle ha med Sunne socken öster om Storsjön i Jämtland att göra, tja. Min farfars far ska ha kommit därifrån.  Min farfar dog 4 år innan jag föddes men han fanns länge kvar i telefonkatalogen o d.  Jag såg också någonstans att ändelsen -in skulle få namnet att låta franskt.

Jag mår bättre men orken är förskräckligt dålig. Använder ofta rullatorn för att jag inte ska rasa ihop i ICA-affären eller vid längre promenader. Jag tror att man inte har hittat vad som egentligen är fel med mig. Men jag har faktiskt på sistone fått plötslig lust att ta itu med ”praktiska saker” som att rensa köksavloppet, byta lysrör högt upp på väggen i badrummet samt fixa en gammal IKEA-fällstol. Herregud, vilken tid allt tar nu. Gamla slitna verktyg, stel i kroppen, vågar inte stiga upp på en stol, behöver glasögon, darrhänt m  fl hinder.

I övrigt brottas jag med att försöka förstå och hålla ordning på alla kallelser, recept och andra anvisningar från vårdapparaten. Ett säkert sätt att skapa förvirring är att ha en mapp för aktuella doument och en pärm för äldre.

Trygghetslarmet har falsklarmat två gånger, jag hade kanske råkat komma åt knappen som jag bär på armen. En natt ringde mobilen, ett helt främmande nummer. Skulle jag svara, det kunde ju vara någon skojare? Men larmmannen sa ”hade du inte svarat, hade vi skickat ut personal!” Tur ska man ha. När jag tänkte efter hade jag hört digitala signalpip strax innan som antagligen kom från larm-terminalen men som jag trodde ”måste” komma ur P2-radion. Förra falsk-uppringningen kom också tvekande med diverse signalering men så småningom kom en undrande röst ur larmlådans högtalare på fönsterbrädan om hur det stod till. Söker information om just mitt larmsystem, men det var svårt att hitta något. Bransch för lycksökare som kan charma kommunala ”upphandlare”?


Televerkspenna av äldre typ än den pappa använder ovan, knappast dock original.

Lyssnade på Louise Epstein och Thomas Nordegren i P 1, två duktiga radiojournalister. Nordegren började berätta om flygolyckan i Indonesien (ca 31 minuter in) då en ny version av Boeing 737 ”stått på öronen” och började pedagogiskt enkelt och klart berätta vad det handlade om, med givare vid flygplannosen som mätte olika vinklar m m. ”Stopp, det blir för mycket vinklar” sa Louise snart och utnyttjade då kvinnans privilegium att inte behöva begripa. Förklaringar kallas ibland av feminister för ”mansplaining” förresten. Men hon hängde med rätt bra ändå i Nordegrens långa beskrivning; hon kan annars vara ganska burdus i sina avspisningar.

Man förstår också att detta med haverier är en mardröm för flygplanstillverkare även med tanke på att allmänheten kan luras tro vad som helst. Formuleringar i haverirapporter är känsliga. Gottröra-rapporten är ju ”otydlig” både här och där. Och man har olika uppfattningar.

För flera år sedan köpte jag Svenska  Akademiens ordlista eftersom en språkmedveten signatur på SFF Forum tyckte att denna bok borde varja skribent ha. Jag läste förordet med stort intresse men sedan har jag ännu bara kollat just ordet ”medium” för att förvissa mig om att ordet ofta böjdes fel i de finaste medier. Mycket förbryllande? Men så hittade jag häromdagen en SvD-artikel om att språkvårdarna fått ge med sig och ”godkänt” det bruk som användarna bäst gillat.

Men formen ”svensk media” är en styggelse tycker jag ändå.


Här ovan bodde vi i ca  5 år för 70 år sedan, bilden är nog minst tio år gammal.

 

Sudden

P:S. Sedan jag skrivit bloggen, upptäckte jag att lägenheten på Sköntorpsvägen 99 var ute för försäljning. Sig lik i stort, inga radikala ombyggnader verkar det som. 60 kvm som jag har nu hemma i Haninge i min stora etta. Bilderna hjälper mig att minnas. Mer kommer kanske…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: