Skrivet av: Sudden | 2019/01/31

Några bilder m m – få se vad det blir

Begrundar ett anslag på väggen i min vårdcentral: ”Ingen förtäring av nötter i dessa lokaler p g a kraftig nötallergi”. Efter ett tag inser jag att besökare (och personal) inte ska äta nötter eftersom andra besökare kan ha allergi mot ”nöt-ångor” eller liknande. För mig är ”allergi” en reaktion i ens egen kropp på vissa ämnen, själva allergin sitter så att säga inte i rummet.

Visst kan denna bild nedan ses som snorkig lyteskomik, men jag har själv aldrig behövt bekymra mig särskilt mycket om det finns något olämpligt i det jag äter och ibland störs jag av dem jag tycker är litet väl petiga. Man är uppfostrad att äta upp det som bjuds:

 

Apropå vårdcentral och matval har jag nu bedömts ha diabetes typ 2. Jag har varit hos en sköterska några gånger men jag har dålig kläm på vad besöken går ut på och vad som väntar. Hon frågar och antecknar i sin dator och ger vid sidan om synpunkter på hur och vad jag bör äta. Hon försöker förklara alla de olika mått och ”börvärden” på sockerhalten i blodet som förekommer och förvillar. Bland annat förekommer begreppet ”mol” som var obegripligt redan i gymnasiets kemiundervisning. Och var det ”56” värdet skulle vara eller ”fem till sex”? Hon hade svårigheter att förklara ”medelblodsockret” och det är henne förlåtet, men jag har även i övrigt svårt att hänga med. Det blir litet väl mycket av förmyndaraktiga pekpinnar såsom ”Lova att inte äta kaffebröd och småkor annat än vid helger”. Men man får vara glad om man får slippa speciella mediciner.

Jag har med möda nu lärt mig ta prov på sockervärdet hemmavid genom att sticka mig själv i fingret. De skriftliga anvisningarna var omfångsrika och min sköterskas pedagogiska förmåga passade inte mig som fattar rätt långsamt.

Grejerna härför kräver sin plats; de kan ju inte ständigt ligga framme vid köksbordet vid vilket jag tillbringar största delen av min tid. Datorn står intill se.

Diabetesen har jag väl ovetandes haft länge. Den torde vara en starkt bidragande orsak till de små sår jag haft på mina tår, och som medfört att jag besökt vårdcentralen bortåt 100 gånger det senaste året. Lyckligtvis finns olika former av högkostnadsskydd; även för transport till/från vårdplatsen.

Mitt stora problem är egentligen att jag intet orkar, får ta paus och sätta mig på rullatorn efter 150 meter. Förbipasserande frågar lätt oroliga hur det står till. Jag tror inte diabetesen ensamt orsakar detta.

Min bordsdator har fått allt svårare att starta. Det börjar surra svagt som det brukar och i bästa fall fortsätter den att surra och den tycks reagera på knapptryckningar men skärmen förblir helt svart. Det har ett par gånger behövts över en halv timmes upprepade startförsök innan den kommer igång, Dags för någon ”ominstallation” kanske. Jag trodde faktiskt som att det var som med TV-apparater (åtminstone förr), det fanns ett litet batteri som såg till att minnet av inställda TV-kanaler o d inte försvann. Ett batteri som efter några år måste bytas. Men så är det tydligen inte och jag har faktiskt bara haft datorn i tre år; det känns som det var en längre tid. Man kanske mitt eget minne blivit kortare. F n låter jag datorn stå på dygnet runt.

Har börjat ”avjula” lägenheten och det är dags att läsa julklappsböckerna. Jan Guillous över 10 år gamla memoarer ”Ordets makt och vanmakt”, som jag gav mig själv, har jag nu betat av. Läsningen gav en bra och nyttig genomgång på gångna decenniers händelser, men det är många ”skandaler” och debattprogram i TV jag glömt. Jag minns hur jag en gång med iver såg dem – men nu lockar de ej. Han är litet mystisk tycker jag, alltför kortfattad i sina beskrivningar och förklaringar. Så bra som recensenten skriver här är boken inte tycker jag. Men återigen; jag är väl för dum.

Googlar man finner man lätt negativa påståenden om Guillou, ofta då från personer med anknytning till mer eller mindre skum underrättelseverksamhet.  Personer med en fantasifull läggning verkar att dras dit och jag erinrar mig vissa påståenden från exempelvis f d poliser med förtroendeingivande titlar. Men jag ger inga namn… (Nå, ett exempel. Jag är misstänksam mot texter som är alltför långa för sitt syfte.)

Apropå olika uppfattningar i några centrala politiska frågor, fann jag en artikel med idén att det idag inte handlar om höger/vänster utan mer om människors förankring i tillvaron,  de är ”varsomhelstare” eller ”någonstansare”. Litet överdrivet ”tokliberaler” resp. ”nationellt lagda”. Tänkvärt. Finns att läsa om, t ex här. Tillägg 2/2-19 : Hörde i radio en presentation av den franska filosofen Simone Weil.  Oj, det var inte dåligt. Se t ex Wikipedia om henne

Ett annat sätt att dela in oss av tyckaren från Hamrånge: Ännu en modell för samhällsanalys erbjuder statsvetaren Stigbjörn Ljunggren (s): ”I Sverige finns numera bara två samhällsklasser – de som duschar före jobbet och de som duschar efter jobbet. Socialdemokratins problem är att den attraherar för få av alla dem som numera duschar före jobbet.”

En fin senkommen julklapp var denna bild:

Bilden kom i ett mail från min kusin Eva-Lotta vars far, d v s min farbror, flög B 17 på F 6 i Karlsborg. Min far byggde då denna modell för sin bror och jag minns hur jag stod bredvid och beundrade hans verk. I trä, skala ca 1:25. Den långa huven och undersidans vackert ljust gråblå färg. Även om bilden är liten och suddig anar man att det är en B 17B med Bristol/SFA-motor (F 6 hade B 17A med Twin Wasp) även om nosen inte har avgassamlarringens ”kopparfärg”. Landställets karakteristiska ”byxor” saknas liksom propellern och vingen verkar litet väl platt. Kronmärkena kunde faktiskt vara så stora även på vingarnas ovansida även om de i början helt saknades som man ser i denna film. Jag minns B 17 och tidens FV-plan mest i form av svartvita bilder där det stod stora vita siffror på dem, inga bokstäver.

Idag kan modeller se ut så här

Här är morfars gamla väggur, brorsan frågade om jag ville ha det eller om han kunde slänga det för han skulle flytta. Han fick slänga det. Han sände bilden via SMS (?) och jag hade mycket besvär med att få fram bilden till min dator och originalbildens upplösning hade gått förlorad redan innan bilden kom fram till min mobil.

Under vägguret satt morfar på Hälsingegatan 9 i Gävle och läste Signalen, En rolig halvtimme (rött omslag) eller Lektyr (gult) (Filmen är ett tidsdokument; det som var roligt då är det inte alltid idag.)

I min barndoms vardagsrum på Västra Ringvägen 10 i Gävle hade vi detta väggur och det hänger nu hos mig:

Uret hade här hade just ramlat i golvet (glaset höll vid fallet men är i bilden ännu inte tillbaka på plats) men det gick att få ordning på det. Här nedan ser man vägguret för nästan 80 år sedan. Tydligen lekte jag med tåg på den tiden.

Apropå tåg så väckte bilden nedan från FB-gruppen ”Det gamla Stockholm” positiva minnen hos många. Själv tycker jag bilden visar en för järnvägar typisk sunkig miljö. Därtill bidrar väl att jag vid en skolutflykt till Lida friluftsgård råkade krossa min termos med varm choklad mot det räcke mot ”järnvägsdiket” man ser:

Mer åtminstone visuellt positiva järnvägsbilder finner man då i en av mina favoritfilmer ”Ladykillers”. Några webbtips 1 2 3 4, och 5

Musiken i fråga.

Sudden


Responses

  1. Hej Lars et al,

    Whatever may be wrong with you it is not your humour. It seems like your humour and mine are almost the same. I am sure we could have a jolly good time together over a good meal with a generous splash of red wine, and a shot of whiskey to roundoff the evening. The film “Lady killers” happens to be my number one film and I have watched it several times. The acting is superb and the sceneries are splendid. The wit, the good old English witticism is spot on. The final scenes with the good old, lady reporting the incident to the police is totally unexpected.

    Although I am an aviation man I also like trains and long train rides. With the modern trains a lot of the charm has gone. They call it progress. The old railways stations in England had a lot of appeal too; red brick buildings with cold waiting rooms where you could, if you were lucky, get a cup of hot tea to keep alive. You bought your ticket from the gentleman in the ticket office, was helped with your luggage by the porter, and got friendly advice from the Station Master.

    Those were the days!

    Gilla

    • Som så många andra är jag svag för ”det engelska”, De har alltid gjort ett gott intryck på mig. Kanske deras kamp under världskriget, strävandet och umbärandet efteråt, förlusten av kolonierna bidrog. Kombinerat med i och för sig tuffa och i alla situationer behärskade ”hjältar” fast säkert ibland dryga och snobbiga. Men de har för mig ändå en stor charm. Personer med erfarenhet av engelsmän som kolonialherrar tycker säkert ofta annorlunda än jag.

      I barndomen läste jag några pojkböcker av Louis de Geer, som handlade om en svensk pojke på en englsk internatskola, Singleton. Andra gjorde det också och ett citat lyder: ”Den positiva englandsbilden i böckerna är massiv, och vikten av fair play inskärps redan med ett citat på titelsidan till första boken: ”Vilken bracka som helst kan vinna ett spel, men det behövs en gentleman för att förlora det.” Hurtigheten i det hela blir lite besvärande för en vuxen läsare, men den märkte jag knappast när jag slukade böckerna första gången”.

      Några länkar: https://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_De_Geer_(1888–1954)
      https://tidenstecken.wordpress.com/2011/12/03/lundsbergsandan/

      Och så Biggles. då med sin brittiskt avspända stil. På senare år litet trött. Min första Biggles-bok:

      Det tog nog många år innan jag lärde mig vad ”corned beef” är, något som finns i en tung plåtburk som Ginger just står i färd att kasta ut och som kommer att knäcka vingen på bovarnas röda ”Weinkel” (hette väl planet).

      Mina Bigglesböcker (10 st eller så) var aldrig illustrerade, utan man fick göra sig en egen bild av personen (liten och spenslig). Tecknares försök stämmer inte med min bild.

      På webben fann jag några brittiska teckningar som har sin charm: http://www.biggles.info/Details/10/Illustrations/

      Här inser man att fransmän inte är helt omöjliga; de kan tala engelska om de vill:

      Här en dramatisk slutscen i ”Biggles & Co”:

      …och här är den svenska textversionen. Fin avslutningsfras av Biggles, alltid situationens herre, stillsamt modest utan att förhäva sig såom icke-brittiska hjältar oftast gör!

      P.S. Mer läsning om Bigglesböckerna: https://www.theguardian.com/books/2007/nov/10/featuresreviews.guardianreview
      och https://larsan13.wordpress.com/2011/10/14/biggles-flyger-norrut/

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: