Skrivet av: Sudden | 2019/03/04

Bergfalkar jag minns

Det var länge sedan jag skrev en blogg, det har kommit mycket emellan. Hälsan är risig, jag var på sjukhus en vecka och är svag och har svårt att röra mig. Allt tar tid att göra och jag hinner och orkar inte mycket. Pensionärens vanliga klagan alltså.

På sjukhuset återfann jag i avdelningsbibliotekshyllan en bra bok om ”Sjukhus och sjuksköterskor” skriven av Knut Haeger. En skrivbegåvad medicinare, även anglofil. Här kunde man läsa att Florence Nightingale trots det poetiska namnet var en rätt egensinnig och besvärlig dam och med ”gammaldags” fördomar om hur sjuksköterskor borde bete sig. Om febertermometerns historia kan man också läsa i boken men jag länkar till Tekniska Museets årsbok Daedalus något utvidgade version av texten istället..

Visningssiffran för bloggen i februari var bottenlåg, litet mindre än 1000 visningar. Förra året var februarisiffran litet mer än 2000. När jag på Facebook eller SFF forum kan hänvisa till en tidigare blogg kan visningssiffran i bästa fall öka med några tiotal. Aldrig någon kommentar men jag får en anledning att försöka reparera eller byta ut brustna länkar.

Nå, även om jag inte bloggar så skriver jag kortare kommentarer på Facebook och Svensk Flyghistorisk Förenings Forum. Det är enklare men ibland kan tråden bli lång. Häromdagen hade en trägen forumbesökare hittat en lätt konstig och även otrevlig bild på ett länsmuseum:

Med hjälp av Svenska Dagbladets historiska sidarkiv fick jag förklarat vad som hänt . En kollision med en kraftledning intill flygfältet Ope vid Östersund fick det landande planet som kommit allför lågt att bli svårt brandskadat. Föraren fick lyckligtvis bara lindriga brännskador. Annars är det farligt med höga spänningar som kan få ström att ta oönskade vägar. Nu var det väl stålrörskroppen som gjorde att strömmen inte passerade genom förarens kropp.

Det blev en lång tråd vilket till stor del orsakades av att jag råkade komma på att kroppen av just detta plan sägs finnas utställd på Segelflygmuseet på Ålleberg för att visa hur en Bergfalke såg ut inuti. Men det uppstod i tråden osäkerhet om det verkligen kan vara SE-SUN:s kropp som visas. Kroppen har bl a för många kännetecken på den senare Bergfalke-versionen Bergfalke III.

Det vid Ope havererade planet var utan tvivel en Bergfalke av version II/55 (kantig huv och låg fena. Bergfalke II fanns det inte många av; det är alltså skillnad på II:an och II/55:an)  även om jag inte kunde bevisa det med annat än ”sunt förnuft” eftersom jag inte hade tillgång till luftfartygsregistret för den aktuella tidsperioden. Fanns varken data hos Transportstyrelsen eller i de registeruppgifter som finns i några av mina fickalmanackor. Här ett utdrag ur den äldsta av dessa, för 1975 och avseende läget i augusti 1974:

SE-SUN är här sedan drygt 10 år inte längre med bland de luftvärdiga. Men registreringen ligger mitt i en bunt Bergfake II/55-registreringar. Efter ytterligare ett par sidor med många ytterligare II/55-registreringar kommer så den första Bergfalke III, SE-TBP. Den registrerades enligt Transportstyrelsen i maj 1974. Intressant är att när den skrotades 2006 hette det dock att den var en Bergfalke II/55! ”Efterföljaren” SE-TBR har dock förblivit en III:a! Man undrar…

Sunt förnuft räcker inte alltid för kalenderbitare. Och kan faktiskt leda fel. Liksom register förstås kan innehålla fel ellr ofullkomligheter. Här kan man kolla i Transportstyrelsens register över våra kära luftfartyg. Jag vet inte hur länge en inte längre luftvärdig flygplanindivid står kvar i de på webben publicerade registeruppgifterna.

Just -TBP har jag flugit en hel del i Ottsjö och jag betraktade den alltid som en III:a! Blåst huv, hög fena men den verkar onekligen ha haft sporre (och ej sporrhjul). Några bilder:

Det är Olle Palmquist i fram. Men en gång satt jag fram och han bak. Läs om detta här! Där kan man också läsa om när jag satt bak i SE-SXT, en äkta Bergfalke II/55, bakom en tystlåten pilot som jag inte kände sen tidigare.

Diskussionen i tråden och efterforskningar i bokhyllan och på webben visade att min uppfattning av vad som skiljde olika Bergfalkeversioner nog inte är helt korrekt. Här medan är en artikel om typens utveckling i segelflygetsveteranernas tidning skriven av den nu bortgångne segelflyghistoriskt kunnige Knut Uller. Kan vara en bra början.

Man kan nog ha olika uppfattningar om vad som riktigt, just nu orkar jag inte analysera skillnaderna i vad som sägs i saken från olika håll. Men en av de deltagande i tråden är onekligen sakkunnig.

Jag förstår inte allt som Uller skriver om utvecklingen av typen, vad är exempelvis ”delad huv”?

Nej, Bergfalke II/55 är som bofinken; den kan se ut hur som helst. När en II/55 reparerats eller renoverats kan man ha modifierat den, bl a kan den ha fått sporrhjul, högre fena och annan huv (?), sådant som finns hos Bergfalke III, men behållit typbeteckningen. Därtill är det förståeligt om det ofta struntas i suffix. Det är väl bara flyghistoriker som talar om Ju 52/3m. Flera tusen plan tillverkades men det var visst bara sju som byggdes som en enmotorig första variant.

Här är två ”äkta” Bergfalke II/55 i all sin kantighet, bilder från Vängsö, internatkursen 1966:

På den undre bilden från en sommarkväll på Vängsö 1966 ser vi C-internatkursens två lärare, Tage Hörkeby närmast och bakom honom Sven Blomberg. Notera bromsarna på vingarna som är av s k DFS-typ. Vissa Bergfalke III har s k Schempp-Hirth-bromsar.

Det har även Bergfalke IV som är litet olik de äldre varianterna både visuellt och i flygegenskaper och prestanda. En vackrare framkropp, ingen framåtsvepning av vingarna exempelvis och vingens lyftförmåga påverkas mer av regn än de tidigare varianterna. Prestanda år litet bättre. När man flög in sig på den fick man lära sig att bromsarna var mycket effektiva vilket krävde viss försiktighet och man fick testa en brant final i hög fart. Plogfåror kan bilda snygga mönster…

Det har gått över 40 år sedan jag flög Bergfalke. Så jag kommer nog inte riktigt ihåg hur allt var…

Sudden

P S. (tillagt 20 juni 2019): I tidskriften ”Nordic Gliding” nr 3/2019 skriver Robert Danewid i artikeln ”Egon Scheibe: Bergfalkens pappa” om Scheibe och hans skapelser. Bergfalke sätts här in i sitt konstruktionshistoriska sammanhang och man ser dess släktskap med typer som ursprunget Mü-13E och senare konstruktioner som Spatz, Zugvogel och olika motorförsedda utvecklingar som SF 25 Motorfalke.


Responses

  1. Jag skolade på TBP och THM på Ope flygfält. TBP var äldre och hade luftbromsar som veks ut. THM hade bromsar som var effektivare och dessa sköts ut ur vingarna och bromsade dubbelt så bra. THM var jag med och dukade om på vintern. Dessvärre blev den skrot sommaren efter vid övning av instrumentflygning och utelandning i en åker runt 1986 eller så.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: