Skrivet av: Sudden | 2020/02/13

Fler gubbar och gamla segelflygplan

När jag planerade bilder för förra inlägget om ”Grabbar och gubbar” blev några bilder över. Och så har det poppat upp fler saker.

Jag tar så många mediciner att jag har nått kostnadstaket och den månatliga kostnaden blir därför normalt låg. Ända envisas medicinleverantören trots autogiro att sända mig en faktura varje månad där fakturaavgiften oftast är mycket högre än själva den debiterade medicinkostnaden.  Har jag gnällt på tidigare tror jag.


Nyss i skrivande stund fick jag en faktura på 0:00 kr. ”Periodens transaktioner” där sägs uppgå till 0:00 kr, och ingen ”fakturaavgift” tas ut (jag har fått levererat medicin som vanligt). Man är tacksam förstås, men ska man skratta eller gråta över detta ”kineseri”? Får /bör man förresten kalla något så i vår PK-tid och med tanke på Kinas mäktighet?

Ack, alla ska vi leva av något! Vänligt i alla fall att förklara varför jag får en faktura. Det är länge sedan jag slutade hämta ut medicin ”på vanligt sätt” och då kolla de gamla vanliga apotekskvittona och försöka fatta hur sinnrikt högkostnadsskyddet fungerade. Att hämta en laddad ”remsa” piller (eller få dem hemburen av den sjuksköterska som ändå besöker mig regelbundet) är bekvämt men det har sina nackdelar. Jag har till en del tappat kontrollen över vilka mediciner jag tar, jag glömmer ibland att ta dem, jag hittar då och då något piller som hamnat i en skymd vrå på golvet o s v.

Just detta problem har jag inte råkat ut för och här är ett annat problem jag inte lider av. Jag har varken cykel eller cykelrum. Min lägenhet kallas en-rummare (knappt 60 kvm).

Men en gång så, för 12 år sedan:

Skor hade jag som synes också, många av därtill. Jag bor förresten på markplanet – annars skulle jag inte orka lämna lägenheten.

Nu till bilder med gamla gubbar som blev över. Här är jag i Eindhoven på en restaurang 1985 i min manchesterkostym som blev illa sliten vilket jag insåg först efteråt. Mannen längst till vänster hette Rudolf Gressmann och var teknisk chef vid Europeiska Radiounionen, EBU. Männen närmast mig är från det som en gång hette ”Philips Gloeilampenfabrieken”. En gång när jag flög hem från ett av mina många möten ute i Europa och det var klart väder och jag kikade ner mot marken insåg jag att glödlampsbranschen var ganska så stor.

Det sades att Gressmann flugit i Luftwaffe under kriget och det är väl inte omöjligt. Jag kom aldrig att tala med en så hög person. Den leende mannen (alltid med fluga) var professor Ulrich Messerschmid, chef för den tyska radio och TV:s utvecklingscentrum vid Floriansmühlstrasse 80 i München, vid Engelska parken där. Inte så tjusigt som det låter. Vi var två svenskar som en gång skulle hälsa på och vi valde en fredag. Då doftade det av fisk i matsalen i denna katolska landsända och dessutom var det sed att man tog ledigt efter lunch på fredagen. Fanns just inga att träffa.

Om Ulrich M var professor i något tekniskt eller något mer ”eteriskt” vet jag inte; har googlat. Han hr på senare tid stött några ”Stolpersteine” i sin hemstad ser jag. Han var alltid iförd fluga, som t ex här nedan. Jag kom med tiden att hamna i för mig alltför fina internationella teknikgrupper. Hade inget inflytande här hemma; det bästa som sagts om mig var från en kollega på SR som sa ”men du är inte som andra televerkare”:

Jag höll mig flytande/levande i många år på mitt EBU-engagemang som ingen här hemma brydde sig om. Reste ganska mycket.

Här är en annan professor en gång verksam i södra Tyskland, Willy Messerschmitt:

Boken är köpt i München i  maj 1987. Här ett citat ur min resedagbok: ”1987, 18-22 maj. München. EBU V2. 5 dagar. Kallaste maj på 50 år (100 år enligt Bildzeitung). Maratontränade bl a längs Isar vars vatten ej fyllde EU-krav för drickbarhet enligt små skyltar längs stranden. Flygplatsbyggnad från 30-talet.

Den mest sympatiske tysk jag träffat (min f d hustrus ”Onkel Franz”) var bayrare förresten. Gifte sig med protestantiska Anna vilket inte var populärt i släkten.

Häromdagen hade författare Ola Larsmo ett debattinlägg i DN om SD:s protester emot detaljer i en utställning om nazism i 30-talets Norrköping. Larsmos synpunkter är OK och ”de vanliga” från oss som icke gillar SD. Artikeln illustreras i DN med denna bild, kanske för att författaren eller tidningen vet att hakkorset drar till sig uppmärksamhet, något bra för skribenten och tidningen. Eller om bilden fanns på utställningen som ”något bevis”.

(Kan inte låta bli att citera satirikern Kent Wistis drift med SD-uttalanden i detta sammanhang där man motsäger sig själva. Har råkat ut för det personligen, det är svårt att diskutera med så ”kluvna” personer. ”En utställning om nazism stängdes och gjordes om efter påtryckningar från Sverigedemokrater. – ’Det är sant att vi bildats ur nazismen, men det är annat nu. Så sådana utställningar kommer att vara förbjudna när vi får makten’”.)

Bortsett från hakkorset och dess symbolik tycker jag att rent flyghistoriskt är bilden intressant:

Bilden finns på Norrköpings museum; DN har visat den i sin e-version (med litet varierande text). Jag själv skulle nog datera bilden till maj 1938. Planet är en DFS Habicht, (”Höken”) ett plan speciellt byggt för konstflygning, och konstruerat av Hans Jacobs som även ritade Kranich, Weihe och Olympia m fl. Vackert att se på. Glid-prestanda var bara aningen bättre än hos Grunau Baby trots ”strömlinjeformen”; notera hur vingrotsutfyllnaden sträcker sig långt bakåt. Vi som kan vår Clostermann minns ”Stummel-Habicht”.

Om Habicht kan man läsa här. Notera att hakkorset är en känslig eller t o m ibland förbjuden sak och en försiktig publicist (och andra) undviker det och försöker fuskar sig förbi problemet. Åren 1935-45  fanns hakkorset på den tyska flaggan och var alltså en symbol för själva denna (totalitära) nation. I andra fall har nationsfärger/flaggdetaljer använts på flygplan då mer som dekor, se exempel här.

Det fanns kontakter mellan de flygintresserade i Norrköping och Tyskland. Inom segelflyget i staden var den tyske Heinrich Kipp verksam, jag antar han arbetade i någon industri. Segelflyget stöddes av näringslivet i staden. Segelflygpionjären Carl Göran Klevstig, ”Klevas” berättar att när Kipp demonstrerade instrumentflygning i en tvåsitsig Kranich för honom insåg Klevas med fasa att så snabbt och mycket skulle hann aldrig kunna lära sig att vifta med spaken.

Nu skulle man väl inte alltid tolka Klevas ordagrant men så här citeras han av Jonas Björnstam i ”En Gnutta Flax” om slutfasen i sin segelflygutbildning (1944?). ”Det var ganska kärvt rent ekonomiskt, berättar Klevas. – Under en hel sommar cyklade jag varje helg Björnlunda – Norrköping tur och retur, vilket väl  är ungefär nio mil enkel resa. Jag startade klockan två på natten till lördagen och var framme på Kungsängens flygplats lagom till skolningen skulle börja klockan sju. Järnvägsbiljett hade inte sjutton råd med.”

Jag har inte hitta så mycket beskrivande om det tidiga segelflyget i Norrköping i det Yngve Norrvi skrivit i ”60 år i uppvinden” annat än ”reportage” samt långa textavsnitt från ”Svenskt Flyg och dess Män” från 1939 och ej heller i den nya boken ”Segelflyg igår och i dag”, men säkert har Mats Averkvist skrivit något. ”Svenskt Flyg och dess Män” finns på webben där just segelflygklubben finns här samt här.

SvD:s årsbok 1943 hade förresten en intressant artikel kring segelflyget, ej just om Norrköping, här.

SFF Kronologi skriver:  1937, 23 maj: Norrköpings Modell- och Segelflygklubb medverkar för första gången vid en flygdag i staden med att i luften visa upp de två glidflygplan man byggt, därav ett vid namn ”Tuppen”, samt den färdiga kroppen till en Grunau Baby.

I Kronologin för 1938 finns dessa noter: (Not 33) Av de vid flygdagen i Norrköping 22 maj 1938 visade tyska segelflygplanen, hade konstflygmaskinen Habicht bogserats från Berlin efter en Klemm, en sträcka på totalt 1.140 km. Bräutigam visade upp Habichten som enligt ett tidningsklipp kunde dyka med 400 km/h, ”lika mycket som flygvapnets Hawker Hart-maskiner tåla”, och gjorde bl a utvärtes looping (bunt). Även Kranich (med öppna sittbrunnar) visades upp och Aftonbladets reporter fick flyga med Bräutigam. Det tog 8 minuter för den gästande tysken Heinemann i Klemmen att dra upp Kranichen till 600 meter. Reportern noterade att det inte var så tyst att segelflyga som man kan tro. Tänk, det var faktiskt den första observation jag gjorde vid min första färd i ett segelflygplan. Öppen Slingsby, men det var just inte tyst i Bergfalken heller.

(Not 34) Segelflygningen Norrköping-Bromma med Bräutigam i framsitsen i Kranichen beskrivs i Norrvis ”60 år i uppvinden” där norrköpingssegelflygarens ”Eggen”, d v s Ewald Gustafsson, referat från baksits återges. (Skulle jag kunna skanna men det får nog bli en annan gång. En dryg A4-sida.)

Den tyske segelflygaren Otto Bräutigam var med vid visiten 1938 och jag tror han står bredvid den ljushårige unge mannen som jag tror (efter googling) är brodern Bernhard, som byggde segelflygplan, säkert då även Habicht. En liten slant på att mannen i uniform är flygplatschefen.

I bakgrunden ses en tysk Klemm 25 samt SE-AGA, Norrköpings Caudron Pelican som jag sett senare i tillvaron (Visby 1997 och Barkarby) och om vilken man kan läsa hos SFF m fl ställen på webben.

Spaken i taket, ja varför inte!

Sudden


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: