Skrivet av: Sudden | 2020/11/05

Tillvarons förtretligheter samt några minnen

Här ett utkast som gick så snett för ca två veckor sedan att jag avbröt skrivandet. Men det jag plitat ned kan ju kanske räddas. Här ett försök att putsa upp det; tempus stämmer väl inte alltid.

Det är en orolig tid. Ska jag överleva vinterns halka och kyla, vad är sanning vad gäller coronavirusets göranden och låtanden, min datorns egenheter som sååå chict ändrar sig vecka för vecka, kontrollbesiktningen av bilen. Vårdapparatens brister som jag tror mer beror på läkares och sköterskors vård(o)vanor än politikerna.

Citat från ett mail från en gammal arbetskamrat:

Det var ju så himla svårt att komma i kontakt med ”husläkaren” på min gamla vårdcentral XVC via mejl. Jag skrev i stället brev och vidarebefordrade dem per egb genom att lämna in dem till receptionen som du, och det fungerade faktiskt!

Jag lämnade alltså häromdagen själv personligen ett brev i vårdcentralens reception eftersom jag vid ett tidigare läkarbesök fått rådet ”ta istället upp det där med receptförnyelse när du kallas till doktor N N”. Men han hade blivit sjuk, besöket sköts upp en hel månad (!), och tiden för mina recept går ut innan dess. Sköterskan i receptionen knappade in något egenformulerat i datorn istället för att lägga mitt färdiga brev i någon ut-korg. Som man gjorde förr i tiden

Nå, jag har ett handskrivet löfte (på den nya kallelsen) att doktorn ska ”ringa på fredag”. Stenålder! Och vilken oro detta skapar, se till att ev. nödvändig receptlista ligger framme. Men att ringa upp en vårdcentral är också en pärs. Vilket av flera nummer man ska välja och så skall man några gånger knappa in olika siffror, varav ett 11-siffrigt personnummer. Jag är inte särskilt darrhänt men… Och så sitta och vänta på att bli uppringd. Framemot kl 17 efter en hel dags telefonpassning förstod jag att han nog inte kommer att ringa. Var fortfarande sjuk fick jag veta senare.

Men jag förstår att det nog måste bli så. När man sitter med sin kölapp till receptionen märker man ofta hur trassliga ärenden besökaren vid receptionsdisken har. Och hur lång kön av väntande blir. Tycker också synd om läkarna; de tillkallas ibland vid sessionen med sköterskan för att ge henne stöd och då gäller det snabbt för den överraskade läkaren att fatta rätt beslut och samtidigt uppträda förtroendeingivande självsäkert. Stressande och som upplagt för misstag.

Nej, texten bör muntras upp med en bild, varför inte en som driver med ”artigheten” hos kundtjänster, inte minst genom välkomstfrasen. ”This is Dogbert. How may I abuse you?”

Litet roligare saker. Min väns ord ”egb” är en förkortning för ”använt egen bil” som ibland behövdes när man skrev reseräkning. Han hade en egen förkortning ”egh” vilket betydde att han rest i sin sällskap med sin lagvigda hustru och ingen annan dam!

Min vän har också många andra åsikter; om ”stinkande tvåtaktare” tyckte och tycker han exempelvis inte. Saab är fortfarande ett fult ord för honom. Han är därtill malmöit och gillade ej hur Saab hanterade en industrietablering där. Han har slutat köra bil, det blev över 100 000 mil. På senare år med franska dieslar. Åker nu ibland med sin son (som man kan säga är ”miljöforskare”) som kör en Saab. Fyrtakts.

Reseräkningsgranskningen råkade på min arbetsplats en gång i kris med långa handläggningstider. Nyanställd ung personal sattes in och antagligen gavs direktiv om en litet ”lättsinnigare” attityd, speciellt som de nyanställda var ovana vid ”bestämmelselabyrinterna”. Jag struntade i att vara så noga vid skrivandet och det blev då lättare att inte skjuta upp det. Ville granskaren rätta något fick väl hen ingripa.

Långt senare berättade en fackligt verksam kollega att reseförskotten kunde fresta några till att låna pengar så att de drog på sig stora skulder. Kollegan berättade också om en annan tjänsteman som hade kommit på kant med den ansvariga reseräkningspersonen och fick skaffa sig sin rättmätiga ersättning på någon konstig omväg. Den handlade om en yngre man, möjligen litet känslig (han hade sökt jobb hos mig en gång), och den person som ”höll i pengarna” var en (äldre) tant mot vilken han inte kunde hävda sig eller som hyste agg mot honom.

Här en bit längre fram är min allra första reseräkning från januari 1964. Jag var då helt ny på televerkets Radiobyrå, Kra 3, som var avdelningen för luftfartstradio inom avdelningen för kommersiell radio. Min chef Sven Lagerström visade mig en dag det radiotekniska på Arlanda, bl a Deccas DASR-radar och trafikledningsbaracken. Vi åkte från kontoret på Bränningevägen i Årsta i en svart PV utrustad med en tidig mobiltelefon, petmoj på instrumentbrädan.  Jag har nämnt detta besök i några bloggningar liksom jag berättat om Arlanda. Jag minns att Sven redogjorde för Deccans finesser.  Sic transit… (bilden är tagen år 2004 vid Arlandasamlingarna)

Man ser också nederst på blanketten de förkortningar som Spv, Tjb, Tjc; Egc o s v man kunde använda vid skrivandet. Det var ”ordning och reda” och syftet med resan skulle förstås formuleras. En nitisk reseräkningsgranskare har skrivit i konteringsnumret så kraftfullt att det syns även på andra sidan av papperet. Ser att jag kvitterade ut 13 kronor! Ordet ”attestera” erinrar mig om en mellanchefs grubblerier långt senare över vad han egentligen skulle ”godkänna”. Denne stillsamt försynte Gunnar som ändå stod den store chefen geniet Östen närmast av alla, avled långt senare i Parkinson efter många års lidande hörde jag. Ville inte träffa folk i sitt eländiga tillstånd. I våras fick jag via Facebook kontakt med en gammal kollega och jag skrev ned några luftfartsradiominnen från senare halvan av 60-talet men så kom Covid och vi träffades inte. Minnena är ännu alltför kryptiska och person-inriktade för att spridas och de förblir nog liggande orörda.

Jag vill minnas att Sven L vid något tillfälle visade mig också precisionslandningsradarn (PAR, på Bromma?) och då berättade att man fick antennloben att svepa genom att rent mekaniskt variera dimensionen på vågledaren till antennen! Jag gillade Sven; han var anglofilt lagd liksom jag.

Slutligen ett konstaterande av Kristina Lugn:

”De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare.”

Det verkar förresten ha ordnat sig med receptförnyelsen.

Sudden


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: