Sedan sist – gubben minns

Mitt i den ”varierande vardagen” ringde en gammal vän som kan konsten att berätta. Via Trump m m kom vi in på amerikanskt liv och leverne och som en lämplig avslutning berättade min vän om hur en äldre släkting som en gång för länge sedan drog till västra USA och fann att livet bland Redwood-träden var hårt. Och även hans kamrater i skogsarbetarkojan tyckte att det var väl hårt att en i gänget blivit ihjälskjuten bara för att han råkat uppehålla sig i en viss kvinnas sovrum.  Men den äldre släktingen hade då dristat sig påstå att det kunde varit värre. Hur då, tyckte kompisarna? ”Jo, hade det hänt i förra veckan kunde det ha varit jag!”

Usch! Så gubbigt skulle feministerna säga, vars förståelse för mansrollen är dålig. Som Lena Andersson sagt (ungefär); ”man kan inte begära att feministerna ska komma fram till något nytt vad gäller människors beteende, för den klassiska filosofin har ju brottats med detta problem i 3000 år!”

”Man ska inte märka ord” sa ibland min goda moder men någon måtta får det väl vara med slarvighet och oklarhet i syftningar:

Försökte se 7 miljarder badkar framför mig och erinrade mig då att på ett platt hustak utanför hotellrumsfönstret vid mitt första besök i London 1965 stod det där något som jag först inte kunde identifiera. Men så såg jag, det var ju en stor mängd toalettstolar. Men jag kan tyvärr inte återfinna mitt foto.

Det orange kuvertet har kommit i år också. Kanske det mest idiotiska ”informerande dokumentet” i svensk förvaltningshistoria någonsin. När kommer det på museum?

Men man ska inte klaga. Även om jag inget förstår av beskeden (och mycket annat) är det lyckligtvis ändå inte pengar som saknas mig. Mer då hälsan.

Var inlagd på det lokala sjukhuset en vecka. Kissade av mig många kilo vatten; mina underben ser riktigt välformade ut. Så länge det varar. Nu ska jag klara detta på egen hand. Till att börja med kommer det en sköterska och lindar mina ben varje dag.

Minns min mor hade uppsvällda underben, hon var nog rätt förtvivlad däröver. Antagligen är jag skyldig på något sätt för hon var betydligt slankare innan jag kom. Här ser man mina blivande föräldrar när de var 21 med min särbo Evas faster i mitten.

Föreslog att jag skulle gå över från vin till till starksprit för att minska vätskeintaget men det tyckte inte doktorn.

Att kaffe ”är vattendrivande” är ett av otaliga påståenden man kan grubbla länge över.

Talade även med en kurator. Jag tror att ett normalt kuratorsvar ger upphov till minst två nya frågor, varför man avstår från att yttra sig för att inte bli helt odräglig.

Jag gjorde häromdagen i ett mail till vänner en lista över hur jag prioriterar mina olika slag av oro:

1. Kontrollbesiktningen av bilen

…

…

2. Stambytet och hur jag ska härda ut. Flytta tillfälligt? Och när blir den av? HSB-föreningen har informerat rent allmänt. Kuratorn hittade ett dokument som jag redan läst. Där noterar jag att man ganska rakt ut meddelar att man inte har råd/ork/tid att svara på frågor. I varje fall via mail…

3. Fasadrenoveringen. Idag startade helt plötsligt någon att slagborra alldeles vid mina fötter lät det som. Har senare förstått att det dock hör till ”dräneringsprojektet” (se nedan).

4. Att bilen inte håller ett tag till.

5. Min hälsa.

6. ”Anhörigas situation”.

.

.

Såg idag en ny lapp i porten (se nedan; jag bor i nr 19) att det grävande som pågår runt mitt hus (se bild ovan) inte ingår i ”stambytet” eller ”fasadrenoveringen” utan är ett eget ”dräneringsprojekt”. Oj!  Detta är det första jag får veta om detta projekt som jag trodde kanske hörde till ”fasadrenoveringsprojektet”. Det är svårt att informera de boende men strunt samma. Man störs av lera och smuts på gångvägar och buller och förstörda rabatter och gräsmattor. ”Min” kaprifol är ej mer.

.

.

Kontrollbesiktningen har alltid varit svår. Det finns dessutom de som tycker jag ska sluta köra bil.

.

Träffade min äldste son idag när han hjälpte med flera inköp så nu går armbandsuret igen. Han verkar inte så hispig som jag om kontrollbesiktningar utan ska hjälpa till och tyckte att jag skull plocka ned punkten från ”oroslistan”. Han känner inte sin far han. Trots att han är 52.

.

Här nedan en utsmyckning av Anders Åberg i det lokala sjukhusets entré. Mycket skulle jag kunna berätta från min vistelse där 7-14 januari men orkar inte just nu. Erinrades om att mycket mänskligt elände finns det som jag sluppit och att många jobbar hårt och engagerat under påfrestande förhållanden. Några lätt ”psykedeliska” upplevelser hade jag som vanligt vid sjukhusvistelser.

.

.

Apropå Da Vincis ”kulsprutor” i Åbergs verk (nedre delen och till höger) så droppade det in ett sent julkort från Italien.  Sent som vanligt är/var med italiensk post. I och för sig trodde jag att avsändaren var avliden och jag hade i december 2020 inte skickat honom någon hälsning. Elände.

Här ett traditionellt motiv som på italienska julhälsningar och de julkrubbor som jag visade i en nylig bloggning.

Men nu såg det ut så här. För en nordbo finns fin julstämning här.

”I have retired from serious climbing but not from e-biking!” hälsar Mario, jämnårig med mig.

Minns hur han och hans kompis Paulo på skoj klättrade på en bergrest vid Radiohusets entré i maj 1985. Här ses Mario med några andra i en SR-lokal; jag, Pålle Ström, Bernhard Mertens, Mario Cominetti (mörk kostym), Arne Rohdin.

Jag som idag inte skulle kunna resa mig från golvet om jag föll! En gång för några år sedan föll jag när jag cyklade mycket sakta. Kunde bara ta mig upp genom att resa på cykeln och sedan klänga mig upp!

Sudden