Skrivet av: Sudden | 2021/02/25

Snön smälter

Eva undrade vad ordet ”blogg” egentligen betydde. Det är tydligen skapat ut engelska ”web” och ”log”. Weblog blir blog. Många bloggar är litet av dagböcker med funderingar ”i tiden”, medan jag försöker ge lästips om mer varaktiga frågor. Med betoning på ”försöker” för det blir ofta utsvävningar åt olika håll. Jag bygger på den vana/ovana jag fick att inom Svensk Flyghistorisk Förening tipsa om ”godbitar” på webben. Var en sådan där ”bibliotekstant” som man var smått rädd för den man var liten parvel.

Försöker nu här denna gång hålla ett dagboksstuk.

”Det är aldrig för sent att ge upp” säger Ronny Eriksson. Hur ska man tolka det? ”Kämpa på, du kan ge upp senare”? Jag vill tro han menar något annat, men vad? Vad betyder det för mig som är 82 år och som igår just bara klarat av att gå fram och tillbaka till soptunnorna 150 meter bort. Städa orkar jag ytterst litet, men jag har det som hemhjälp.

Apropå sopor och att städa, här är en Ronny-skapelse:”Varför skulle jag backa när vi har varit överens och jag har gjort allting rätt”, säger KD-ledaren Ebba Busch angående en omdiskuterad husaffär. Ja, man önskar ibland att folk inte så ofta ”gjorde en pudel” för att klara sig utan stod på sig. Det kan lyckas. Dan Eliasson hade dock inget för att han tyckte han hade viktiga skäl att resa utomlands, skäl som som han inte tyckte han behövde utveckla närmare. ”Hut går hem” brukar man säga, men inte alltid.  Han hade sedan länge tömt sitt sympatikonto, den stackars mannen.

Men varför heter det göra en pudel? Uttrycket betyder ”att be om ursäkt på ett påfallande ödmjukt sätt” berättar Språkrådet. Särskilt om man ”tidigare verkat väldigt kaxig”. Och det finns ”falsk pudel” också.

Statsrådet Jan O Karlsson var nog först. År 2002 hamnade han i blåsväder på grund av dubbla löner och påstått arrogant uppträdande mot journalister och bad överraskande om ursäkt. Strax därefter myntade en reklamman, uttrycket att statsrådet ”gjorde en hel pudel – lade sig på rygg och sprattlade med benen”. Reklammannen Pål berättar själv i en artikel om hur han inspirerades. ”Vi har fyra pudlar i vårt hem och när jag skäller på dem så lägger de sig på rygg och sprattlar med benen, liksom för att säga: ”Men jaaaaag har väl inte gjort någonting?

Till saken hör att Jan O väl får sägas ha varit arrogant. Och ändå gillade jag honom och faktiskt även hans stil. Det är knepigt det där med människor. Till saken hör att jag träffat honom och han gick dessutom i en parallellklass med min i Enskede läroverks gymnasium. När jag så långt senare var med i en politisk förening som bjudit in honom som talare kände han igen mig och var vänlig. En mer politiskt erfaren kvinnlig medarrangör uppfattade dock honom annorlunda. Hon kände honom nog sedan tidigare.

Bilden ovan är från ett lite enklare studentjubileum 2012 , en egenarrangerad lunch för 1957 års latin- och realstudenter vid Enskede läroverk. Allmänna linjen var aldrig med på dessa jubileer. 60-årsjubileet blev ännu mindre, vi var bara 7 realare som träffades. Birgitta var f ö politiskt verksam inom Haninge-moderaterna och de två hade väl mycket att tala om.

Birgitta och jag hade varit klasskamrater mycket länge, redan före 1950. En gång när jag låg långvarigt sjuk kom hon hem med läxuppgifter till mig. Jag kollar om Birgitta fortfarande är igång, jo hon står åtminstone som borgerlig vigselförrättare i min kommun.

Samma trevliga intryck gjorde Jan O för det mesta när vi stött samman senare, vi hade ju båda en god relation till Gotland. Berättade att han flyttade in i sitt nya sommarhus på Fårö samma dag som Carl Bildt flyttade in i Rosenbad. Vid något stort socialdemokratiskt möte i Stockholms Arbetarkommun frågade han mig om råd hur han kunde bemöta Maj-Britt Theorins attack på de hemska TV-satelliterna. Jag var ju vid televerket visste Jan O och borde ju förstås veta vad man skulle kunna säga.

Apropå Jan O och Gotland.

Det svenska televerket var f ö inte alls så roat av satelliter som det norska som ju haft svårt att täcka det kuperade landet med marksändare och så har man det avlägsna Svalbard. Några minns nog NORDSAT-projektet, som bl a ledde till ett svenskt-norskt samarbete att vara med i ett europeiskt arbete för att utveckla ett bättre TV-system kallat MAC. En brittisk idé. Det blev i de europiska standardiseringsgrupperna en kamp mellan olika varianter, Sverige och Norge höll på C-MAC. Sveriges Radio var mer involverat i denna utveckling än televerket. Jag var ordförande i en internationell arbetsgrupp som fick litet mer att göra och det ökade känslan av mening med jobbet. Jag lyckade sedan härda ut tills jag fyllde 60 och fick pension, bara halva lönen men…

(Red Top skrev visst att det svåra i livet var att klara tiden mellan barnbidragets upphörande och pensionens inträdande. Här ett klipp ur en EBU-rapport om MAC som jag tröstar mig med ibland. Utan mening har inte livet varit. ”Hard work”; jojo!)

Nu blev det inget av MAC, men grunden lades för en svensk insats vid utvecklingen av dagens digitala TV och förstås inte minst även insatser annorstädes i Europa. Detta hade jag dock just inget att göra med.

Idag klarar jag knappt av att få igång min TV-apparat, men jag lyckas hjälpa Eva med att starta den, byta kanal samt starta om den när den stängt av sig själv efter några timmar. Själv ser jag numera TV oftast på dataskärmen. Laminostolen är för låg…

Jag skulle kunna fortsätta dagboksstilen med att jag efter stor möda hittat var jag kopplar in batteriladdaren på min nya arbetsstol. Det var inte som det stod  i den främst för petiga jurister och sjukvårdsbyråkrater skrivna bruksanvisningen. Stolen är inte heller någon ”designad” och serietillverkad produkt utan man har plockat ihop prylar från olika håll. Den funkar. I varje fall behövs den.

Jag har korrekturläst min artikel för Farsta Hembygdsförenings tidning. Oj hur jobbigt det måste vara för en redaktör att hålla reda på alla artiklar, ofta i olika versioner. Och det kan gå snett när man för en pappersskrift anger en lång webbadress. Jag tror att de för mig ovana ordbehandlingsprogrammen har sina fallgropar.

Har försökt ta reda på litet om mitt SvD-abonnemangs villkor och rutiner. Jag har tidningen på webben inkl. dess förnämliga sidarkiv. Jag befarar ändå att jag åker på en förseningsavgift igen. Men skulle ett telefonsamtal/mejl hjälpa, jag tvivlar.

Jag har låtit vaccinera mig för Covid! Jag tillhör en prioriterad grupp, kanske för att jag f n har hemsjukvård och städhjälp. Minns att i min barndom fanns det calmettevaccinering som gav ett typiskt ärr. Känner just inget av de biverkningar som sköterskan nämnde var vanliga dagen efter. Fick ett munskydd, och har på egen hand (Internet) försökt få klart mig för hur det ska användas och skötas men jag känner mig inte särskilt mycket klokare. Det hindrar tydligen min eventuella smitta att spridas men det skyddar inte mig mot smitta. Jag fick ett kort som ett komihåglapp/bevis. Minns att när man på 50-talet vaccinerades mot polio fick man också en papperslapp man skulle bära med sig, antagligen inför en senare spruta. Lappen blev med åren totalt oläsbar och sönderfallande och till slut slängde jag den. Jag slapp polio, dvs ”barnförlamning” som ju kunde vara ganska hemsk. Man såg ju de överlevande som tog sig fram med kryckor. Men sådana villkor levde vi under. Har därför ibland svårt att ta covid på allvar.

Jag har burit munskyddet totalt en knapp minut. Det blir varmt innanför. Jag vet inte hur jag ska förvara det utan har hängt upp det på min arbetslampa och här plåtat det så man ser litet av flyg i alla fall.  Klemm 35 var trevlig att se på. Här en ”tjuv” utklädd som Fantomen (civilklädd) som snor en Klemm 35 på Vängsö en flygdag 1939 och som sedan vinglar iväg så man sätter hjärtat i halsgropen. Ett klassiskt flygdagsnummer.

Klipp ur en film utlagd av Björn Virving.

Hade tänkt avsluta med raffiga segelflygplan. Glidtal på över 70 och 32 meters spännvidd och med motor (självstartande alltså). Inte klokt vad dom kan nu. Så skulle det också bli litet om fossila ”flygödlor” och deras (och fåglars) prestanda.

Men det får vara till nästa gång. Det är inte heller ett ämne av dagbokskarakär.

Hade under editeringen ett elände med bildstorlekar och ”klicka för större bild” innan jag märkte att skärmens globala storleksinställning hamnat snett.  Men det finns fler eländen att ta upp kampen med. Det är ju tryggt att veta att det aldrig är för sent att ge upp…

Sudden


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: