Skrivet av: Sudden | 2021/03/20

Att ha kontakt

Att ha kontakt är viktigt. Vanlig röstkontakt såväl som mer abstrakta kontakter med t ex banken, företag med sina varor och räkningar och andra avgifter som bussbiljetter. Ja, t o m för att komma in i ett hus för ett besök kan det behövas något mer eteriskt än en nyckel.

Kontaktalternativen blir lyckigtvis snabbt fler och fler. Jag tror t o m att redan under detta decennium kommer man man att kunna köpa biljett ombord på våra tåg 🙂

Men bäst är att börja med några positiva illustrationer från teknikoptimismens dagar. Från Forsvik, en gång ett bruk numera ett teknikarv vid sjön Viken innanför Karlsborg och vid Göta kanal.

Namnet ”Vikens Drottning” förpliktigar men jag har inte sett filmen:


Här byggdes för några år sedan en replika av hjulångaren Eric Nordevall, som var ett av Sveriges första maskindrivna fartyg 1836. Se även min bloggning.

I närheten ligger för övrigt Flugeby-fältet, som blev använt för militär fallskärmshopparutbildning, i ett mycket platt skogområde som jag minns det.

Längre in i Västergötland låg många krigsflygfält från beredskapsåren. Krig pågick ju både i öst och i väst, och östra Västergötland med Karlsborg med sin gamla fästning låg ju som i tidigare århundraden hyggligt svåråtkomligt mitt i riket. Under kalla krigets dagar behölls fälten, ja byggdes ut. Här en bild från augusti 2004 från Moholmstrakten, nära Bällefors:

Jag minns att jag var på väg på hemresa från ett barnbarnsdop i Göteborg och ett besök hos min vän flyghistoriske vän Lars Henriksson i Ljungskile som hade ett långvarigt och tungt arbete med att åtgärda vattenskador orsakade av ledningsgenomföringen till ett vattenuttag på utsidan av huset frusit under den gångna vintern.

Minns den gång vattnet stod någon centimeter högt i mitt kök (HSB bostadsrätt) när jag kom hem från jobbet en eftermiddag, grannen ovanför hade visst en del konstiga VVS-arrangemang för sig med sitt kök och badrum. Han moderniserade sin lägenhet, som är större än min 60 kvm etta  han…

Medan här nedan är som jämförelse mitt badrum. I taket finns en liten, liten spricka som uppstod när grannen ovanför hade knackat och borrat ovanligt mycket. Han bjöd på en flaska fin whisky som skadestånd. Han lär ha sysslat med att riva gamla hus och ville väl på fritiden skapa något nytt och fint

Lyckligtvis tog kompetent folk hand om skadorna i mitt köksgolv, jag tror det gick på någon försäkring och egentligen inte kostade mig pengar eller nämnvärt arbete eller besvär. Elräkningen blev litet litet förhöjd genom att torkfläktar måste gå rätt länge. Jag fick en ny plastgolvmatta. Som är mycket tunnare än jag väntat mig, de märkte jag när jag måst fixa någon liten skada.

I kväll skall Eva komma som vanligt. ”Den vanliga tiden” sa vi. Varken hennes mobil eller dator fungerar. Tekniken har blivit för svår, trots en lång utbildning med naturvetenskaplig doktorshatt eller kanske just tack vare den, har hon en annan uppfattning än jag om ”ordning och reda”. Hon börjar även bli litet glömsk med ålderns rätt. Samt ihärdig i vissa uppfattningar.

Här en idyll invid Göta kanal vid Vassbacken:

När vi satt i köket häromdagen och snackade, knackade det överraskande på fönstret; jag bor på markplanet. Det var hemsjuksköterskan som sa att min mobil inte funkade, varför hon inte kunde komma in i min port. Jag släppte in henne, bad sedan Eva provringa till min mobil. Men SIM-kortet i hennes mobil var ”skadat eller felaktigt” stod det då på mobilskärmen. Jag provringde sedan med framgång med en son. Misstänkte att Eva glömt att betala sin mobilräkning och ringde hennes operatör som inte kunde vara så öppen men kunde medge ”det ligger nog något i vad du tror”. Skulle skicka något paper till henne.

Ack ja, man har lärt sig att felmeddelanden (och även besked om ”guld och gröna skogar”) sällan kan tolkas ordagrant. Nu får vi se hur det går, förra gången hon hade glömt betala tog det mycket lång tid att komma igång igen, en del pengar men mycket besvär och inte minst oro.

Telefoner borde inte få stängas av för inkommande samtal. En säkerhetsgrej helt enkelt.

Nu får vi hitta på något. Detta är inte så lätt som man tror. Jag använde en gång Postgiro med handskrivna betalorder som jag lade på brevlådan i kanske 30 år utan en enda miss. Samma slags system som Eva använder idag.

Därav en viss misstro mot ”ny fantastisk bättre teknik” som ”på papperet” inte ser så arbetskraftskrävande ut.

Läste någon påstå att hen aldrig känt en sådan frihet som vid ett s k tandem-fallskärmshopp. Men kan man tänka sig en ofriare situation; man är ju helt utlämnad åt den andres handlande. Konstigt. Själv är jag normal; det friaste jag upplevt var en murrig regnig dag under en fjällvandring då jag för en gångs skull tog på mig hela regnstället (som gav en skyddande bubbla) samt beslöt att gå på karta och kompass min egen väg mot målet, strunta i leder och sådant. Nyfikenheten var den gången större än rädslan.

Sudden

P S.  Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man i DN läser Anna-Lena Laurens problem att resa hem från Ryssland till familjen och då försöka ta sig igenom Finland. Helt bisarrt, ryska, svenska och finska regler krockar med varandra men ingen kan väl säga att det är helt oväntat. Tvingas till dyr provtagning m m. Tydligen kan hon dock komma fram på något sätt (flyg) men det har varit en vecka av stor oro dessförinnan.  Och den miljömedvetne Per Kågeson visar hur verklighetsfrämmande diskussionen kring höghastighetstågen är.

Ett långt citat från Anna-Lena: Jag har verkligen försökt undvika att resa under coronan. Den främsta orsaken är inte ens omsorg om folkhälsan. Det är omsorg om mina nerver. Jag vill inte slåss med alla testintyg. 
Nu har jag inget val.
Det blev värre än jag trodde.
Ni vet känslan av att inleda ett projekt som man i förväg vet kommer att ge en blodstörtning?
Jag ville inte åka till Finland och Sverige. Jag lever redan i ett land där man är slav under byråkratin, jag behöver inte ytterligare av den varan.
Men nu har mitt barn inte träffat sin pappa och sina bröder på över ett år. De måste få ses, trots pandemin. Vi är på väg till Stockholm via Finland, och redan en vecka före resan är mina nerver slutkörda.
Det går just nu inga tåg mellan Helsingfors och Sankt Petersburg. Vi är tvungna att flyga eftersom jag inte har någon bil. (Att promenera till fots över gränsen är förbjudet och de sporadiska bussarna tar helst bara passagerare med dubbelt medborgarskap.)
Jag är vaccinerad med Sputnik, vilket saknar betydelse eftersom EU ännu inte har godkänt det ryska vaccinet. Alltså behöver jag ett coronaintyg. I Sankt Petersburg kostar det motsvarande cirka 250 kronor. Resultatet och intyget på engelska är klart inom ett dygn.
Något annat är det i mitt kära hemland Finland, där samma procedur kostar motsvarande 3 000 kronor. Varje gång jag återvänder till Ryssland är jag tvungen att betala det. Ryssland godkänner inte att jag är vaccinerad med deras eget vaccin, eftersom Ryssland officiellt bara vaccinerar ryska medborgare.
Sverige har infört betydande restriktioner för inresor, och att de gäller mig som finsk medborgare har jag full förståelse för. Problemet är att ingen riktigt verkar veta vad det är som gäller.
Nu är svaret nej. Jag får inte komma in i Sverige utan intyg.
Jag gör fler efterforskningar och kommer fram till att det eventuellt blir enklast för oss att korsa gränsen vid Torneå–Haparanda. Med intyg, förstås. För att slippa överraskningar går jag in på nätet och kollar att jag säkert kan korsa gränsen till fots. (Jag har som sagt ingen bil.)
Frågan på svaret finns inte på gränspolisens hemsida, alltså ringer jag gränspolisen på nytt. Där får jag svaret att jag ska leta på hemsidan
…..
Det jäser här och där och folks oro tvingar politikerna att ”agera kraftfullt”. ”Vi har inget att frukta än fruktan själv” som någon sa en gång. Men rädd är man. Jag orkade i längden inte med vissa segelplans vinglande i ett ändå rätt lugnt lufthav. Jag har nog ett stort kontrollbehov…

Responses

  1. https://www.jula.se/globalassets/catalog/productimages/600254.jpg?width=458&height=458&scale=both&bgcolor=white

    Gilla

    • Det var en redig kontakt! Jo, kontakter behövs förstås av ”naturliga skäl” men ibland är de bra att ha dem att skylla på när något inte fungerar. Kommer också att tänka på ett skämt i en studentkarnevalstidnig apropå tidskriften ”Kontakt med krigsmakten”. Sätter man i kontakten, sprängs Skurubron i luften!

      Minns också flagginstrumentmästare Nils Hamskog vid Mekanikerskolan på KA 2 i Karlskrona nämna att det fanns ”kontaktolja”. Något man sprayade på för att få bättre kontakt.

      Kommer också att tänka på de digitala armbandsuren; där tryckte och tryckte man länge innan det behagade hända något. Kanske handlade det om olämpliga material tillsammans med de låga spänningar det var frågan om.

      Sudden

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: