Skrivet av: Sudden | 2021/05/02

Språkligheter, minnen och tidens gång

Häromdagen hade jag anledning att knyta en enkel knut, en råbandsknop (kan man säga råbandsknut?) Men det blev vad man på min tid kallade ”käringknut”.

Det ordet får man nog inte använda nu för tiden. Vi behöver nya nedsättande ord, som dock inte kränker någon. Om detta nu är möjligt.

Piraten  sa’ att man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.

En”varg” är beteckning på något fel som uppkom på något man tillverkat; av metall, sten eller trä exempelvis. ”Vargknut”? Nej och knappast tantknut eller gubbstek heller.

”Vajsing” sägs förresten vara stockholmsslang för ”varg”.

Språket förändras och jag hinner inte med i de senaste trenderna och rekommendationerna. Ord som data och medium är svåra. Tänk, en gång föreslogs ”data” som benämning på ”datamaskin”. Idag är det ganska soppigt hur ordet data behandlas. Liksom medium förresten.

”Dina data” skulle jag säga, stofil som man blivit.

Man blir alltmer darrhänt och fumlig och det man en gång fixade på någon timme kan nu ta en dag. Det gäller senast mitt ”tappra försök” att reparera en kanske 15 år gamla diskbänkbelysning. Diverse idéer prövades, ofta gick det inte så bra. Tankefel eller försämrad handaskicklighet. Man kommer inte längre åt överallt genom stelhet, synförsämring, darrighet. Slitna verktyg. Ack.

Men man är inte ensam…

Jag påmindes om att lödning inte är så enkelt, men det var nästan 50 år sedan jag hade denna lödkolv på jobbet i Televerkets B-hus i Farsta:

Genom åren efteråt har den kommit till användning då och då men alltmer sällan. På jobbet lödde jag inte ett barr, jo en gång. Andra gjorde det desto mer men snart efterträddes lödandet i takt med elektronikens miniatyrisering till virning (wire wrap). Nedan själva B-huset i Farsta (ur Bo Ahlgrens bok om Televerkets Radiolaboratoriums historia. Sidordningen kan vara konstig och förteckningen av den s k Radiobyråns personal i december 1952 är ej här medtagen.)

Med tiden kom vi till Televerket Radios fina byggnad i centrala Handen. (Bilden nedan visar byggnaden 2007 när Televerket ”tagit ned skylten” och den stora antennen uppe på masten). Då var det bara en enda ingenjör kvar som använde lödkolv vilket en gång påstods ha startat brandlarmet och orsakat en brandutrymning av hela byggnaden, den byggnad som nu är kommunalkontor i Haninge. Vad jag vet bröt ingen något ben i de  spiraltrappor som nu kom till användning; för mig var det mest ett festligt avbrott. Säkerhetssystem har sina sidor… Liksom vaccin.

En av de saker jag minns från barndomen är pappas lödkolv där han donade med radiomottagare, en klumpigare sak och utan någon ”skyddstransformator” eller annat blödigt, nej en enkel alltmer efter decennier ärrad 25 cm lång träbräda med en böjd ståltråd som lödkolven vilade på. Det såg ut ungefär så här, fast med bara en stödbygel. 220 Volt i trähandtaget. Flussvätska i en liten glasflaska med en gummipropp kombinerad med pensel.

Den finns tyvärr ej kvar men väl hans hörlurar och mätinstrument:

Så såg den radio ut inuti som han byggt och som stod i mitt nygifta kök för 55 år sedan:

Först efter pensioneringen från televerket där han arbetat med telefonnätets rationella skötsel blev han sändaramatör.

Hade tänkt dra en litania om saker inom IT och dagens telefonsystem och hur det utvecklats och att inte allt väl är frid och fröjd men det får vara. Noterar idag att DN nu verkar dra igång en ”DN Story” ta upp försämringar/ofullkomligheter i telefonväsendet, som ibland är allvarliga. Medan mycket annat i detta system har blivit möjligt och fantastiskt bra och nyttigt på ett sätt som vi som var med aldrig kunde ana. Men man kan inte få allting.

Och det uppstår lätt helt bisarra situationer, här ett från en DN-läsare: ”Ironiskt att man ska gå in på PTSs hemsida och sedan ringa dem om man inte har fungerande telefon och internet.” Jag känner igen det Kafka-artade dilemmat från min kamp att hjälpa Eva att få ordning på sina förbindelser.

Tidningar är för sin överlevnad tvingade att väcka intresse. Snarare än att belysa en komplicerad verklighet. Så här idylliskt som bilden och dess text låter påskina var det inte. (Kommer att tänka på en annan trevlig televerkare Sjölander från Norrland förresten.) Vardagen är full av dagens problem, gårdagens glömmer man lätt. Men en snyftare går även jag lätt på…

Ja trygghet är viktig och det finns ett rikt utbud, det ser man på de inkommande mejlen:

Och även korta texter i tidningen kan väcka djupa tankar och undringar:

Fast det kan ju vara en vanlig simpel brådska bakom till synes djupsinniga formuleringar.

Jag var passagerare i en sons bil genom innerstaden härom dagen. Borde ha kollat nya Slussen men satt djupt försjunken i att knappa på min mobil för att utröna varför ”ringklockan slutat fungera” helt oväntat tidigare på dagen. Hade hört ett svagt surrande där den låg på skrivbordet (har vibratorn aktiverad) och råkade se att det rörde sig på displajen. Jo, det var någon som ringde upp! Blev sedan bra ”av sig själv”. Inte helt förtroendeingivande. (Hur kan man förresten bedöma det förtroende som exempelvis en partiledare ger?)

Kanske dags för den smartphone som min son lovprisade. Han har dessutom en röd Saab. Dock ej denna och det är ej heller samma son.

Sudden


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: