Skrivet av: Sudden | 2022/01/23

Midvinter

Fint väder, barnen rutschar nedför kullen tack vare att vi åter har fått några få centimetrar snö.

Bilden är i och för sig en dryg vecka sedan, därefter har vi haft barmark och sedan ny snö. Som verkar ligga kvar minst i en hel vecka minst. Annat var det förr. Åtminstone i minnet…

En bekant i närheten hade sett folk på isen på sjön som han ser ut över och undrade över bärkraft och skridskomöjligheter. Jag tog fram en bild från en egen skridskotur på sjön, och den visade sig vara på dagen 13 år gammal!

Då kunde jag ännu åka skridskor och hade dessutom användning av min GPS som jag fått i 70-årspresent men som jag aldrig kom riktigt överens med. Jag var väl för trögtänkt för att trivas med geocaching och de ofta kluriga ”ledtrådarna”.

Skridskoåkning var aldrig min starka sida. Från mina unga år minns jag att det gjorde ont i vristerna och man frös om fötterna.

Man ser i fönstret min mor beundra mig samt att adventsstjärnan finns kvar. Pappa hade spolat en några kvadratmeter stor isyta för mig. Man hade en liten vev att spänna fast halvrören med i fram men ofta lossnade skridskon. Det krävdes en stadig sula på pjäxan. Jag minns man fick skruva ofta och ha veven i fickan. När man la den på isen frös den gärna fast. Man hade en läderrem runt vristen också.

Minns att många kamrater hade enklare skridskor, där inte skenan stadgades av något rör. (Bilden är från Upplandsmuseet)

På äldre dagar åkte jag långfärdsskridsko. Jag var två säsonger medlem i SSSK men det var litet för tufft för mig utan jag åkte ensam eller med kompisen Kjell. Här två berättelser, en runda runt halva Södermalm och en tur på sydligaste Södertörn 1999.

Här följer ett bildkollage, med många bilder tagna med en primitiv digitalkamera. Man ville inte ha med kameran ifall man plurrade och så var den svår att plocka fram när man ville ta en bild. Minns hur jag en gång tappade den i isen och såg att den gick i bitar som gled iväg åtskilliga meter.

Bilderna är klickbara på ett kanske litet förbryllande sätt som jag inte har riktig klart för mig. Jag har fler bilder men de är (ännu) inte digitaliserade.

Jag försöker hänga med i världsläget men det är inte lätt. En stor osäkerhet råder vad gäller saker som pandemin, klimathotet och, litet överrumplande, energifrågan. Och så finns förstås det hemska Ryssland där den stackars Putin får skulden för allt elände, i synnerhet i Dagens Nyheter. Där är det liksom ingen hejd på hur elak och manipulativ han sägs vara!

Men en viss elegans omger han sig i alla fall med.

De teatraliska dörröppnarna i sina gammaldags granna uniformer kommer ju en också att tänka på tiden för utbrottet av första världskriget. Alla där inblandade drog sitt lilla strå till stacken genom att agera på det sätt man fann naturligt och så passerade man huxflux en kritisk gräns. Man trodde att vi nu blivit klokare. Här en propagandistisk teckning, man ser omedelbart vem som har ”rätt”.

Jag blir idag inte lugnad av att lyssna på politiker som exempelvis våra egna försvars- och utrikesministrar som tycks mig ganska småskurna i sina tankar eller i varje fall i sina yttranden. Förhoppningsvis är de klokare men inser att de måste säga det folk och DN helst vill höra.

Chefredaktören väljer att uppträda rabiat nedlåtande, här en suck från en DN-läsare: ”Wolodarski har rätt i det han skriver, men bjuder samtidigt inte på någon lösning. Vi kan fortsätta tro att vi är manipulerade och se ner på ryssarna för att de inte har fungerande demokrati, men världsläget blir inte bättre av det.”

Även på annat håll måste Putin fördömas ser jag just, när den tyske marinchefen uttalade att man måste visa Putin respekt, fick han avgå. Ordnung muss sein! En hedersman som han har då inte mycket att välja på:

Vi har inget att frukta än fruktan själv” sa Roosevelt en gång. Klokt.

Sudden

P.S Dick Harrison ger här en historisk tillbakablick som kan öka förståelsen av den ryska synen på det hela. Tyvärr betalspärr tror jag. Här själva slutklämmen: ”Det enda som är genuint överraskande är att så många västerländska journalister och politiker förefaller ärligt förvånade över utvecklingen. Den ryska utrikespolitiken har följt lättigenkännliga röda trådar, med uppenbara imperieambitioner, i flera sekler.”


Svar

  1. En gammal polack, som jag en gång träffade på Isle of Wight, och som hade deltagit i kriget, sa till mig: ”Never trust a Russian!” Jag är böjd att tro honom.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: