Länge sen sist

Sedan mitten av maj har jag nästan halva tiden (känns det som) vistats på sjukhus i flera olika omgångar. Man börjar bli som en gammal bil, hur länge skall den hålla ihop. Ständigt något som krånglar, än det ena än det andra. Man får nog köpa nytt – d v s satsa på ett liv efter detta.

I botten finns ett svagt hjärta och så har jag nyligen fått en kateter tillfälligt inopererad. Det senare har fått mig att tänka på mitt sommarläger på F 6 flygflottilj i Karlsborg sommaren 1951. Ledare då var löjtnant Ragnar Nilsson som senare antog namnet Ignell. Så träffade jag honom långt senare och han gav då några glimtar från lägret och från Karlsborg där man tydligen haft en diskussionen om uppförande av en fontän som då kom att kallas för ”Lejonpinken”. Jag har nu i över 20 år för min inre syn sett ett pinkande lejon framför mig, här det felvända Göteborgska lejonet:

Men i själva verket var det så att en en kommunalpolitiker helt simpelt hette Rickard Leijon. Googling visade f ö att Ragnar suttit i en kulturnämnd e d i Skaraborgs län (på den tid det fanns ett sådant) och det länet hade ett rättvänt lejon i sitt vapen. I denna bild syns Ragnar till vänster.

Riktigt hur fontänen såg ut har jag tyvärr ingen bra bild på (se dock förförra bloggen) men här en notis jag fann på webben:

En 20-åring från Karlsborg gjorde i natt en annorlunda parkering. Vid tretiden körde han med sin bil rakt ner i fontänen på Södra torget i Karlsborg. När polisen gjorde nykterhetskontroll visade det sig att 20-åringen hade en alkoholnivå i blodet på hela 1 promille.

Två bilder från sommaren 1951 På F 6 i Karlsborg:

Ragnar bad mig att teckna ned några minnen från lägret men det lyckades jag inte med. Men han berättade några episoder som visade att det inte var så lätt att hålla ordning på vissa deltagare. Jag står längst till vänster i ovanstående bild, f d Saab-aerodynamikern Krister Karling står som tredje från vänster.

Mer nostalgi väcker dessa bilder jag hittat. Radiomannen Kjell Stensson kommer nog alla äldre ihåg men här är hans hustru:

Radio och TV var bättre förr tycker även jag ibland. Högtalare och ”hi-fi” var stora saker. ”Carlsson-högtalare”, det var fint det. Hans mest kända konstruktion var ”kolboxen”, som såg ut som ovan . En efterföljare blev Popboxen som ses nedan:

Jon Idestam-Almquist var en känd ”ljudkonstruktör”. Många var i min ungdom lidelsefullt intresserade av ljudteknik och hade de bestämdaste uppfattningar om än det ena, än det andra. Jag själv var inte så engagerad. Vad en kolbox var visste jag inte. Tydligt är det något som är litet snett uppetill. Exempelvis si eller så.

Hemma hos Eva upptäckte jag för ca 8 år sedan en fin ljudanläggning som jag med ringa framgång försökte få liv i, jag gav upp och köpte en ny slutförstärkare för en tusenlapp men anläggningen står i dag helt oanvänd. Bra lät den, det var annat än de dåliga ljud jag idag nöjer mig med. Hör litet dåligt gör jag också och samtal med vårdpersonal med munskydd är hart när omöjliga och min enkla radio låter anka. Men den skvalar i alla fall P 2.

Evas högtalare såg ut som Popboxen, jag har tyvärr inga bilder av dem. Men så här pampig såg resten av anläggningen ut. Min egen anläggning står längre ned, så mycket knappar med text som är omöjligt att avläsa. Evas anläggning var bättre i det avseendet.

Jag har som synes flera ordböcker; de har ersatts av ordböcker o d på webben.

Apropå krämpor handlar ju mycket om ”blodtrycket”. Jag har svårt för begreppet tryck; det kan vara ett uttryck både för motståndet mot en önskad strömning men även ha innebörden av kraften i den.

Jag antar att när man vid stormvindar är nära att blåsa omkull är det det dynamiska trycket man känner. Eller. Men hustak blåser väl bort av det dynamiska tryckkrafterna?

Och darrhänthet har med självsvängningar att göra. Min handstil har blivit tidvis mycket dålig. Andra självsvängningar kan uppstå i hydrauliska styrsystem, som Håkan Dackegård har beskrivit i ”Saab-minnen” del 16:

Mesta arbetet är annars med ”Guldklimpen”, 35:ans roderventil, där vi försöker förbättra marginalen till självsvängning, ett våldsamt förlopp där t o m nitar har åkt ur rodren. Resonansfrekvensen var 36 Hz, mycket högljutt. Vid flygning kunde ett mera dämpat burr erhållas, med lättare hjärnskakning för piloten som följd.

Litet mer om problem med hydrauliska styrsystem här. Jag har läst om ett nästan djävulskt knas som Boeing fick kämpa hårt med; några totalkrascher. ”The NTSB concluded that all three rudder incidents (United Flight 585, USAir Flight 427, and Eastwind Flight 517) were most likely due to the PCU secondary slide jamming and excessive travel of the primary slide, resulting in the rudder reversal.”

Och vi har väl hört om PIO, ”Pilotinducerade Oscillationer”. Ett extremfall är när självsvängningen upphör när man släpper spaken fri och pilotens underarmen inte längre ingår i ”systemet”.

Och så vanligt roderfladder. Jag köpte nyligen en alltför avancerad lärobok om flygteknik och läste att man i stabilitetshänseende får skilja på styrsystem där luftkrafterna på rodren återförs till spaken och sådana där man i spaken inte känner roderutslaget utan får ordna någon konstgjord ”roderkänsla”. (Med hjälp av en spiralfjäder i Ka 6E, ”trimmed with a single spring mounted on the stick”.) Som gammal modellflygare/byggare ser man ju förresten gärna ”höjdrodret” som en del av stabben.

Jag tröstar mig med att segelflyga med min Silent Wings simulator över Nevadas berg och dalar och även tittat på hur landskapet ser ut i verkligheten.  Man inser också att segelflyg bedrivs på ett annat sätt än i Sverige. Se här hur min gamla klubb presenterar sig och hur ”segelflygfirman” i Nevada gör det.

Så här ser det ut vid Mindens flygplats och när man tittar mot horisonten. Viss skillnad mot Vängsö!

 

Ja detta blev som vanligt annorlunda än jag tänkt mig. Tankarna flyger ikring. Jag får väl i senare inlägg visa bilder från mitt segelflygande i Nevada. Hang och termik, har korsat Lake Tahoe efter att ha lyckats ta mig över bergskedjan öster om sjön. Fast jag tror inte simuleringen tar hänsyn till om det är vatten eller land man flyger över. Termikflygning är rätt chansartad, man får vänta länge på en blåsa om man inte fuskar med att se dem. Hangflygning innebär ofta att man får akta sig för att fastna i någon hög dalgång som man inte kan vända i. Det kan blåsa ordentligt också och det kan hända att man nästan står still samtidigt som man sjunker rejält. Lurigt!

 

Sudden