De kära jaktflygplanen

Intresset för dessa plan är stort, såväl för ”warbirds” från andra världskriget men även från de nutida stridsplan där  föreställningen om en strid ”man mot man” lever kvar. Höjdpunkt på flygdagar och ett kärt motiv för fotografer. Här en bild som får en att köpa något till barnbarnet medan barnbarnet inte förstår vad det är för särskilt med detta plan. Fler Cobi-modeller.

På frågeforum frågas ofta om vilket plan som var bäst och olika typer och deras prestanda och övriga egenskaper jämförs. Många uppgifter är i omlopp och myter frodas. Vissa typer har ett starkt symbolvärde.

Taktik och det slag av strid som var aktuell bestämde utgången förutom utbildning och ”hjälpfunktioner” såsom stridsledning och radar  m m.

Mycket finns skrivet om motorer och vapen. Dessa länkar kan tas som exempel. Även här beror det ju på; i en viss situation/krigsskådeplats är det ena vapnet bäst, på andra är det andra vapnet. Många höjer RR Merlin till skyarna medan andra erinrar om att vätskekylda motorer var mer sårbara för beskjutning än luftkylda stjärmotorer.

Kanske egentligen Thunderbolt och FW 190 var ”bäst” – trots all Spitfire- och Mustang-romantik . Varje typ har sina förespråkare och de flesta som flög anser nog att det egna planet var bäst. Här en av många rankningar, tagen på måfå. Här ett citat om visar att det beror ju på vad man behöver:

It depends on what you want from the plane. The P-51 was the only plane that’s getting you home after the fight if you’re flying to Berlin or Schweinfurt, but the P-47 was the utter terror to Luftwaffe pilots because the P-47 was almost 100 mph faster and easily outperforms even the Long-nosed Dora(Fw 190 D) at altitude. In fact, the only planes that could even manage to catch up with it at 30,000 ft+ would be the Spitfire F. Mk 24 or the Ta 152H, and both of them didn’t even get into the Air Force in time for the war. If you’re looking for the best plane for a furball (dogfight) at low alt, the Yak 3, the A6M5 ko, and the Spitfire LF. Mk.IX are the only ones that are even capable of surviving the first minute. If you want overall capability, however, overall the Spitfire Mk. 21 would be the best, as it had an insane combination of all aspects in performance except limited range.

Även Wikipedia har skrivit i ämnet ”luftstrid” och här nedan ser vi en trevlig bok jag nyligen läst. Den ingår i Östergötlands Flyghistoriska Sällskaps Ikarosserie, och är den senaste medlemsboken men går säkert att köpa.

RAF kunde relativt enkelt kunde höja effekten avsevärt enbart genom ”bättre” bränsle. Jag var tidigare fast i tanken att när man fick högoktanigare bränsle måste man modifiera motorn väsentligt (vevslängar o d för att höja kompressionen) men jag började ana vid läsningen att man justerade bara kompressorns reglering (den ökade kompressionen skedde i kompressorn så att säga). En aha-upplevelse .Jag letade på några frågeforum och fann till sist detta klargörande dokument som finns ”i anslutning” till denna mycket omfattande dokumentsamling som är ”Gefundenes Fressen” för alla jaktflygtokiga.

Sedan måste ju motorn tåla högre mekaniska påfrestningar med högoktanigare bränsle. Den kom att slitas snabbare.

Ni vet väl förresten att en hästkraft är inte riktigt samma i USA och resten av världen, det skiljer ca 1,4 procent. Så många konstiga omräkningsfaktorer man i USA måste kämpa med. Stackars skolbarn. Tabellen här nedan är hämtad från Darroll Stinton, engelsk flygare och läroboksförfattare som f ö gillade fot/pund-systemet.

Manöverförmåga, eller hur den nu skall kallas eller beskrivas, är också ett stort ämne. Här läsning för den djupsinnige och här är exempel på några frågor som flygnördar ställer sig.

Här beskriver Ragnar Ignell hur det var att luftstrida med Saab 21. Ett citat: ”Och nog tyckte vi att vi var luftens herrar. Visserligen hade vi ett par kollisioner inom eget förband med dödlig utgång, men ändå…. Men trots att vi tyckte vi var duktiga hade vi svårt att klara av 22:an, 26:an – utan F 4-förarna förstås, som var nya på den – och t.o.m. B 18! Visserligen kurvade vi snävare – vi kunde ju dra hur hårt som helst utan att 21:an vek sig – men när de andra ville så kunde de stiga ifrån oss och skaffa sig höjdöverläge medan vi låg kvar med kylklaffarna fullt öppna i desperata försök att hålla kylvätsketemperaturen nere. Och när inte det gick var vi tvungna att gå rakt ut för att få upp farten och då var det klippt! Då om inte förr var de där igen i skjutläge.”

Focke Wulf 190 var ett jaktplan som hade många goda sidor. Här är en mycket omfattande illustrerad presentation av typen.

Planet ger ett mycket kompakt intryck men åtminstone ett plan tog sig vid sammanbrottet 1945 över till Sverige med fyra man ombord! Bilden här nedan är dock tagen från FW-sajten ovan!

Här bedömer en svensk provflygare planet. Han påpekar flera gånger hur mycket bättre typen var anpassad till pilotens förmåga och behov än J 21. Bl a hade planet ett imponerade ”Kommandogerät” i analogteknik för att underlätta handhavandet av motor och propeller. Piloten hade ju speciellt under strid annat att tänka på. Här en avbildning av denna komplicerade apparat:

Idag har vi FADEC, full authority digital engine control.

Bilden är klippt från Safran Group webbplats.

Ja det finns många kranar och klockor på en instrumetbräda. Den brittiske leveransflygaren Hugh Bergel har i en bok berätttat hur man trots en enkel utbildning kunde leveransflyga i stort sett alla stridsplantyper i RAF.

Jag har genom åren skannat flera passager ur boken för min blogg. Här några lästips:

Om Typhoon

Om Typhoon 2

Havoc

Amerikanska plan 1

Types and technicalities_

Många motorreglage för en nybörjare på Hurricane!

Det här får räcka. Jag har mer stoff och kanske det blir det en fortsättning eller en reviderad version. Som vanligt kunde jag inte hålla mig till den ursprungliga planen/skissen.

Sudden