Tidig vågsegelflygning men så bidde det mest om jaktplan ändå…

Hade tänkt skriva om tidigt vågsegelflyg med K-E Övgård, som omkom över Sierra Nevada i december 1951, där man hade ett projekt för att studera de svåra fallvindar o d som motorflygare kunde råka på. Från min tidiga flygläsning minns jag Charles Birch-Iensens artikel i Ett år i luften 1952. Kartbilden över trakten där han flög är klippt ur en samtida reserapport (sid 22) av en britt. Tuffa tag! En Övgård-notis till.

Här är några videos om vågsegelflyg. Först litet pedagogik.   Så här gick det till i Sverige förr i tiden. Sedan dess har mycket gjorts, och man kan komma mycket långt med hjälp av bergskedjor.

Men det blev annat. Det finns så mycket kul på webben och jag har haft många uppslag som aldrig blivit realiserade. Internet är en välsignelse men det blir nästan för mycket av det goda. Och vi är ju vana vid att läsa en väl skriven bok, njuta av den i små bitar, plocka fram den ur hylla vid behov.

En intressant text jag fann var en hel bok som man kan ladda ned, ”Secret Wings of WW II”.

Men litet besynnerlig. Omdömen om boken är ibland oerhört negativa och när jag i hast kollar texten på webben förstår jag. Den lyfter fram de tyska insatserna för flygets utveckling på ett överdrivet sätt. Jag förstår att amerikaner kan känna sig åsidosatta. Själv fann jag dock ”kul detaljer” om ett av mina mina älskningsämnen, bröderna Hortens flygande vingar. Men skall alltså läsas med försiktighet. Författaren Lance Cole har även skrivit om annat än Nazi-Tysk flygutveckling, t ex om Saab-bilar ser jag.

En annan bok som väcker viss misstro hos mig syns nedan till höger. Många vackra teckningar av de konstigaste maskiner men hur arbetet med att få fram dem organiserades är svårare att beskriva. Eller kanske svår för en läsare att fatta. Bättre är då kanske denna sajt, Luft46.

”De kära jaktplanen” ja, de väcker känslor. En trogen bloggläsare väntar på att jag ska skriva något om Hawker Hunter som han själv skruvat på i verkligheten och som han gillar starkt. Ja vad skall man skriva? Han har skänkt mig en fin bok, den man ser till vänster av Tim McLelland. På hela tre sidor i boken berättar han om sina mekanikererfarenheter av J 34 Hunter.

Jag kanske kunde skriva något mer ur en flygnörds ”relation” till detta ”ikoniska” flygplan. Så ofta man såg svart/vita-bilder av planet och dess förgångare. Det såg så läckert gräddgult ut med de stora kokarderna på vingen, de fluffiga molnen eller de ”typiska” engelska åkrarna i bakgrunden. Senare har jag förstått att det egentligen handlade om en ”litet konstig” grönstickig kulör.

Som blev OK när man fixat ”ett genant problem”, men sådant talade inte om när det begav sig. Motorn tenderade att stoppa när man sköt med kanonerna. Elak som man är kommer jag att tänka på det elaka omdömet om Karmann-Ghias första modell: ”En impotent Apollo”, se nedan. Medan Vickers som tog fram alla tiders mest ikoniska jaktplan floppade helt med sin konkurrerande Swift. Men konkurrensen medförde ju att man fick se många fina bilder i sin svenska flygtidning. Det flögs senare avancerat med en stor grupp plan av uppvisningsgruppen Black Arrows.

Jag kom för drygt 20 år sedan också att intressera mig för ett haveri 1960 på närbelägna Gålö med en J 34 från Tullinge som hade kommit upp i en nu nedlagd webbbaserad lokaltidning vill jag minnas. Blev litet jobbigt, jag vill inte syssla med att sätta upp minnesmärken o d och svåra ögonvittnesupplevelser. När jag nu forskar litet när jag editerar denna blogg hittar jag denna fina redogörelse.

Söker jag i min dator hittar jag en del dokument kring J 34 Hunter, t ex detta ur Åke Halls bok på AHR. Eller detta klipp från en Hunter-sajt.

Tomhylsorna från 30 mm kanonerna kunde skada planet och man fick ordna hylssamlare i form av vackert formade kåpor. Mer Hunterläsning här.

Jag fick häromdagen senaste Aeroplane och försökte läsa en snårig artikel om försöken att utvecka Spitfire med Spiteful och Seafang men det var närmast patetiskt. Och rätt så rörigt.

Bilden ovan är tagen i slutet av 70-talet under en av mina många Geneve-resor och under den långa promenaden upp till CCIR:s lokaler genom litet ofärdiga miljöer. Man passerade bl a en skyltmålare, först många år senare jag att det var inte skyltmålaren själv som i mars 1997 avbildades med anledning av rörelsens 50-åriga tillvaro:

Nedan är en annan bild från min första Geneve-resa. Observera Volvon som ägdes av en svensk tjänsteman vid ITU, med samma initialer som jag förresten, och som var en vältalig internationellt erfaren parkeringsvirtuos.

Byggnaden i bakgrunden är Palais Wilson där Nationerna Förbund hade sin första lokalisering på det tidiga 20-talet innan en ny byggnad uppfördes några kilometer därifrån. Ett riktigt palats i närheten av ITU:s lokaler där jag och mina kolleger hade möten men ibland åt i den stora personalmatsalen. Här nedan lyckas vi få komma in på området, ITU var ju ett FN-organ var vårt argument och vakten ville väl inte säga emot oss om han nu förstod vår franska.).  ITU heter förresten UIT på franska (som man kan se i flygfotot) och ICAO blir OACI. Ibland svårt för oss i vår engelsk-orientering.

Tillbaka till alla nazityska jaktplan som vi gärna fantiserar om med ritningar/teckningar kan det ju bli. Här ett fotografi ur en idyllisk verklighet som kontrasterar med de uniformerade herrarna :

Här demonstreras en modell av Focke-Wulf-projektet Ta 183 som man kan tycka påminner om MiG 15 eller vår Tunnan. Men det är en ytlig likhet. Planet var egentligen en ”flygande vinge”, det som ser ut som en oskyldig stabbe med höjdroder var bara ett trimroder (jfr Genesis 2). Genom den starka pilformen kom yttervingarna så långt bak att man kunde sätta höjdrodren där. Mer om projektet finns att läsa här

Det är inte konstruktören Hans Multhopp som håller i modellen utan en händig tekniker, Ulrich Stampa som senare kom att ägna sig åt vindkrafteknik. Wärtsilä utnyttjar Stampa-patent.

Bakom Stampa, som f ö med tiden skaffade sig tre diamanter i sitt Guld-C,  står en höjdare inom bolaget som ser lätt misstrogen ut. Ja, det är inte lätt att satsa rätt.

Sudden

P S: De ä bar å åk!