Kring några saker i mitt kök

Man renoverar fasaden på huset jag bor i, jag kan inte se ut. Kanske det ligger snö, kanske inte. Fåglar ser jag ej och termometern på balkongen visar omkring fem grader för hög temperatur, huset är insvept i plastskynken. Det förvånar mig att temperaturen påverkas så mycket.

På radion kunde jag dock häromdagen i alla fall höra talgoxen. Annars tror jag att jag börjar höra sämre och det är hörs ovanliga ljud i huset från renoveringsarbetet. Även andra mer kroppsliga reaktioner förändras, kanske t o m tankeförmågan som man gått och väntat på. Världen krymper. Men det har jag sagt länge nu.

Jag har fått allt svårare att röra mig, jag har nog handlat på ICA i närheten för sista gången.

Det oranga kuvertet har kommit. Lika obegripligt som vanligt men med en aning större belopp än senast. Nog är jag litet konstig allt, man läser så ofta om alla orättvist fattiga pensionärer medan jag tycker att jag får ”onödigt mycket”. När man hade famiilj och radhus, då var det knapert men nu är det annat…

Rotade i en kökslåda efter något och fann då även denna kapsylöppnare.

HD-DIVINE-projektet var ett nordiskt HDTV-förslag för 30 år sedan. Mycket ambitiös samordnad satsning, kostade gjorde det. Det blev inget nytt system av det men arbetet drev på den internationella utvecklingen av TV-tekniken på ett fruktbart sätt. Jag deltog just inte alls i detta arbete, bortsett från en insats som ”monterapa” (demonstrera och svara på frågor) vid en internationell utställning i Berlin 1993 eftersom jag kan tala litet tyska. Jag minns ett tyskt par som tittande litet betänksamt på den jättestora tjock-TV:n vi köpt in från Sony för att visa en riktigt stor bild. Och jag minns broadcastingmässan i Amsterdam,1992, där jag en dag f ö såg flockar av ”konstiga svarta måsar”. Skarv förstod jag senare.

Här är en presentation av projektet skrivet av Gunilla von Feilitzen, informationsansvarig i projektgruppen och här är ett utkast till en mer akademisk redogörelse, skriven av en tyvärr allt för tidigt bortgången media-historiker, Lena Ewertsson. Googlade nu och fann minnesord över henne, skrivna av Lars Ingelstam, ett namn som klingat positivt för mig. Googlade, förväxlade namn men kom fram till att det var faderns föreläsningar jag hade någon termin i tredje årskursen på KTH; kanske ämnet var kärnfysik.

Jag har inte läst så mycket mediahistoria kring svensk radio och TV. Mitt perspektiv är det snävt tekniska. Jag störs av att företag typ Bonniers eller Kinnevik och dess ledare Jan Stenbeck ”höjs till skyarna” för sina ”initiativ” medan Televerket mest är något som katten släpat in.

Jag minns stilla förmiddagar på jobbet och hur i rummet mittemot mitt Henrik Rosenblund under en lång tid upprepande spelar upp en talad telefonreplik på engelska, gissningsvis för att göra något slag av hörbarhetsbedömning vid olika varianter av någon parameter i det NMT mobiltelefonsystem de nordiska televerken utvecklat och länge var först med. Här litet om detta med bilder av annnan mer känd central gestalt på min arbetsplats. Och här några gamla kämpar.

Det är hedervärd utvecklingsverksamhet det. Det handlar inte om någon pappas-gosse med pengar i överflöd som vill ha mer och satsar genom att köpa in något som ligger på hyllan. Och journalisterna faller i farstun för sådana ”typer” (så tolkar jag en passage i Ingelstams minnesord om Lena E).

Nå, telefonen är nu viktig rent socialt, inte någon omedelbart fascinerande ”pojkleksak” som ett ånglok eller flygplan.

Minns hur Lena E en gång ringde upp mig och vi hade ett halvtimmeslångt snack om HD Divine, någon arbetskollega till mig hade tydligen tipsat om mig. Något jag kände mig litet stolt för i alla fall. Man lyckas sällan med den man strävar efter men däremot uppskattas man för det man inte ens märker att man gör. Jag ser först nu att jag omnämns i några fotnoter i hennes text. Försöker förgäves komma på vad jag gjort men bara ”ovidkommande” minnen väcks. Kanske det var då jag glömde en rätt fin skjorta på hotellet i Turin juni 1990. Och gjorde ett uppehåll i Pisa för att kolla det lutande tornet. Öppnade hotellrumsfönstret för att kolla bort mot horisonten och så stod tornet där, bara hundra meter bort. Jag gick sedan runt tornet men på ”säker” distans. Man vet ju aldrig…

Ägnade nu någon timme att leta i sparade papper som ”återupplivade” många minnen. Jag hade sedan tidigare utländska kontakter som gjorde att jag kopplades in t ex på frågor som lån av experimentell HDTV-utrustning från Italien. Jag skrev små korta brev till chefer och kollegor såsom detta, fick just ingen respons. Möjligen är jag en enda stor bluff men jag har kämpat hårt.

Eller var det vid ett möte i Turin några månader sedan. Jag bär här i varje fall inte den bortkomna skjortan:

Mer läsning med några minnen och personer från mitt arbete med TV-utveckling finns i en tidigare blogg. Det blev en hel del möten där man hade långtråkigt eller inte hade något att bidra med eller blev hungrig och kanske det var då jag plitade ihop denna parafras på en form av beslutande dokument som förekom i den aktuella organisationen.

Den hör bloggen har varit osedvanligt bökig att skriva, tagit en oväntat riktning med ihopblandning av minnen och annat. Jag blandade under ett editerinsskede skede ihop namen Ingelstam och Ingelman-Sundberg. Namnlikhet men även annat. Nå, den senare ser ut som nedan i en Klemm 35 i Åre för drygt 70 år sedan. Han blev senare framgångsrik aerodynamiker och känd för sin kritik av den Bernoulli-baserade lyftkraftsförklaringen

Lyssnade en gång 2002 på ett SFF-föredrag av Saab-aerodynamikern Krister Karling som efteråt mellan fyra ögon tyckte att Bernoullis modell var bra ändå att ”räkna på” samt att Ingelman-Sundbergs många kommentarer och frågor hindrat honom hinna med allt han tänkt. På en vägg i köket/matvrån hänger denna tavla, fyra bilder från en stor flott väggalmanacka om segelflyg. Jag tyckte inte man bara kunde slänga en så stor fin sak så jag snickrade ihop en tavelram.

Jag lyckades med mycket möda ta ned den stora tavlan och fotografera baksidan. Förr i tiden vände jag på tavlan då och då. Jag har ytterligare en sådan tavla, segelflyg bara dock på ena sidan. Året har ju 12 månader. Och jag har sparat den förklarande text som finns för varje månadsbild.

I övrigt leker jag med segelflygsimulatorn. Jag har börjat flyga ASW-27 som har betydligt bättre prestanda än min tvåsitsiga Astir. Glidtal 48 mot 36. Jag klarar nu av svårare uppgifter, men typen är inte riktigt lika snäll när man försöker flyga sakta. Ej heller jag lekt med klaffarna eller brytt mig om det in/ut-fällbara landningshjulet vilket tydligen bromsar ordentligt. Och med simulatorn kan jag ju göra det lätt – eller svårt -genom att välja och väder och annat. Höja på molnen så jag slipper jobbig instrumentfygning i moln t ex. Här nedan har jag valt en ostlig/sydostlig vind som gett mig lämpliga hang men man ser också att jag termikkurvat ett par gånger. Jag slet länge på hangen på östra sidan av den lilla sjön innan jag tröttnade och stack ut över sjön och kurvade där några gånger (det verkar som simulatorn inte gör skillnad på markbeskaffenheten). Över den branta sluttningen väster om sjön vann jag höjd så jag gav mig av norröver, men det bar inte och det var ganska hopplöst i lä av bergskedjan och jag fann heller ingen blåsa. Jag  fick till sist chansa på allt lägre små kullar nere i strandkanten och var nu efter en och en halv timme rätt trött och körde jag in i någon uppförsbacke jag hoppats kunna hoppa över.

Här själva slutet. Man ser kanske att jag satsade på uppvind på två kullars lovartssida men ”landade” nära toppen på den andra:

Den stora sjön på flygbilderna är Lake Tahoe i Californien/Nevada. Man kan när man kikar på min simulators något uddiga terrängmodell se en förbryllande utformning av ett område på södra stranden. Vilket visade sig vara just det jag trodde.

Sudden