Äntligen har jag stött på en text som förklarar begreppet ”falsifiera” på ett sätt som jag begrep. I varje fall nästan. Och just då. Även om min datorns surflogg (historik), plötsligt börja fungera kan jag tyvärr inte återfinna texten. (Jo, det var nog denna.) Termen har med filosofi att göra och inte med plåtslageri.

Vidare såg jag på Facebook en vacker målning gjord av Louis Sparre, en mångsidig man som nådde mycket hög ålder och som var far till den flygofficer/ingenjör Clas Sparre som jag nämnt några gånger på min blogg.

Annars är situationen knepig för närvarande, både globalt och personligt. Fast egentligen var man som yngre mer orolig för framtiden än man är nu. Då tyngde jobbet och ansvaret för familjen. Men att klara 80 ger litet av samma tillfredsställelse som det en gång var att klara Stockholmsmaran. Då var jag ibland salig i en månad efteråt, sedan blev det grå hård vardag igen. Så är det idag ockå och jag väljer därför i denna blogg att fly tillbaka till de ljusa minnena från gångna tider.

Man modellflög och ritade ned sina flygfantasier. En flykt från verkligheten, ritandet litet maniskt. Men att rita kan ju också vara en del i ett skapande.

Linkontroll (U-kontroll, d v s ”You control) blev det ju när jag en jul fått min Viking 2,5 cc diesel, närmast antik från början. Stor och hög, det var svårt att få in den i en modell, men man hade ju visioner.

Så här blev det.

Här en omfångsrik linkontrollsajt som Göran Olsson satt samman under många år efter eget flygande, kanske mest teamracing.  Som ett exempel är här en historisk patentansökan från den amerikanske pionjären Jim Walker. Göran ger också en kort beskrivning av olika tävlingsgrenar som speed, teamracing, aerobatics (stunt), combat, carrier (d v s hangarfartygslandning), skala m m.

På denna sajt kan man bl a se hur man kunde styra planet med en enda lina som vreds, s k ”monoline”. Det blev litet slirigt och oprecist. Ibland förekommer en tredje lina för annat än roderkontroll, t ex gaspådrag vid carrier-tävling. Eller kanske klaff och landningskrok.  Vidare finns tidiga modeller för tävlingsklassen ”speed” (man säger så även i Sverige). Sedan länge har modellerna ett mycket extremt utseende, t ex med bara en enda vinge på insidan för att slippa luftmotståndet från några decimeter lina. Jag har försökt tolka reglerna och det förefaller som om linlängden räknas till propelleraxeln. Man flyger nio varv och det går undan. Man får vara stadig och snabb i benen och man får hålla emot med omkring 20 kg.

Här ett klipp ur en modellflygtidning 1947 från KSAK.

Tidningen finns på sajten modellflygnytt.se.

Den avbildade Jan-Henrik Torselius hade KSAK modellflygcertifikat nr 31 (man tog modellflyg på allvar då!) och gjorde sedan karriär i FV och statens tjänst. Här har jag helt fräckt skannat ur ett nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift vad han skrev om sitt modellflygande på Skarpnäck.

Här ett exempel på en modern speedmodell. Notera hur motorvarvet ökas högst markant när förhållandena stabiliserats (fart, centrifugalkraft, bränsletillförsel m m). Kommentarerna till filmen är intressanta, några är informativa om modellen och speed-flygning, andra visar ”den mänskliga naturens egenheter”.

En av linflygpionjärerna i USA lär ha kunnat styra tre plan samtidigt genom ett styrhandtag i var hand och ett fäst på huvudet!

Här litet teamracing. Ganska intensivt och teknikraffinerat med snabba tankningar. Annat än på 50-talet! Och här litet combat the Australian way. Inga skyddshjälmar inte!

Jag har själv aldrig flugit speed eller teamracing. Mitt enda försök till litet speciell flygning var något varv i en combat-tävling på Gärdesskolan vid Valhallavägens slut. Vi var väl tre piloter, Kjell Rosenlund, Dag Tisell?; i varje fall kändes det rörigt. Jag tappade snabbt kontrollen av både min placering i förhållande till de två andra piloterna där vi trängdes i mitten och av mitt plan som väl slog i backen. Men jag tror inte jag drog med mig någon i fallet.

Skulle en gång flyga publikt en gråmulen oktobereftermiddag på Östermalms IP där man höll ”Modellsportens dag”. Publiken hade börjat att troppa av så evenemangsregissören Sten-Åke Grahn tillät mig flyga. Kanske jag gjorde några varv i min ensamhet med en liten teamracer för en 0,8 cc McCoy (den enda glödstiftmotor jag har använt). Egentligen var det min yngre bror Mats motor och modell men han var inte så intresserad av modellflyg som jag.

Mats med den vackert gula och röda stuntvingen med McCoy. Man kunde inte använda vanlig zapon/cellulosalack p g a av glödstiftsbränslets egenskaper. Västertorp syns i bakgrunden; vi står öster om Södertäljevägen där nu stadsdelen Fruängen finns. Men på 50-talet fanns övergiven ängsmark där jag flög. Bengt Martinelle kraschade förresten här min nybyggda stuntmodell som var litet mer påkostad än mina vanliga byggen och som jag ännu ej flugit!

Jag fångades i mina ritfantasier även av det extrema i speedmodeller vilket man kan se uppe till vänster i detta blad från mina tonår med ”bludder”:

Här ett exempel på en finsk speedmodell av Jouni Valo, presenterad i svenska ”Modelllygnytt” nr 6/1964, som jag tagit mig friheten att klippa ur. Notera att den styrs av en enda lina (mindre luftmotstånd) som vrids vilket inte längre är tillåtet enligt FAI:s regler.

Oj, detta har blivit långt nog. Och inte som jag tänkt  mig. Mer nästa gång! Det finns mycket att hitta på webben. En guldgruva även för ”fullskalaflyg och flyghistoria” är denna sajt ”Modellflygnytt” som ligger under en mer oficiell modellflygsajt och som väl är ett verk av någon eller några entusiaster. Ett smakprov är detta tidningsnummer.

Göran Olsson skrev inte mycket om ”carrier-linflygning”, d v s att landa på ett hangarfartygsdäck. Jag läste om det på 50-talet i mina amerikanska modellflygtidningar Model Airplane News och Air Trails. På webben fick jag äntligen alldeles nyss se vad det är idag. Inte så ”perfektionistiskt” som jag trott. Här två länktips som jag valt bland många filmer om carrier-flygning som ofta var litet tråkiga.; Kanske man kan säga samma sak om denna film men den ger så mycket ikring så att säga. Litet av gubbdagis, javisst, men smått rörande. Även i denna ”reklam” för AMA, den amerikanska modellflygorganisationen, framhävs det sociala i modellflygande.

Sudden

Det sägs att man ska tänka först och tala sen. Ack hur ofta ser vi inte tecken på motsatsen. Eller på hur folk ”känner” utan att tänka sig för.

Här ett klipp ur jubileumsskriften ”1863 – Blandaren 150+ –  2016” som något försenad utkom härom året och som jag hade nöjet att få mig tillskänkt på Lars-dagen 2014 i form av ett löfte om senare leverans som jag fick vänta på rätt länge.

Här något som kan ses som en ”programförklaring” för denna skrift. Den skrevs för över 50 år sedan men håller ännu, ja valutgången i höstas har gjort den än mer aktuell.

Uttalandet om nyttan av väntande på bussar är ett exempel på begreppet ”kausalitet” (orsak ger en verkan) inom filosofin. Om slirningar och felslut därvidlag skrattar vi gott ibland men ibland tar vi uttalanden på alltför stort allvar. Som att människoskapade koldioxidutsläpp bergsäkert orsakar förödande klimatförändringar. Det kanske inte är så illa ändå…

Förresten: När jag googlade efter det företag ”Bergfast” som sköter min HSB-förenings gräsmattor och planteringar fick jag ett meddelande att ”sajten inte var säker”! Men det är bara en vanlig simpel vardagslustighet.

(Iformation om företaget finns på andra ställen på webben.)

Filosofer får ofta på pälsen eftersom deras yttranden ofta går på kors med vad som är politiskt korrekt eller vad ”vanligt folk” tycker. Jag gav nyligen ett exempel på en brittisk filosof som ansåg president Truman närmast var en krigsförbrytare som inte kunde hyllas för atombombningen av japanska städer. (Se denna SvD-artikel som ligger bakom betalvägg och som är tungläst. Se även här.)

Och naturligtvis är filosofer egentligen bara som vanliga människor och inte minst journalister; de vill väcka uppmärksamhet, synas. Och få anslag till sina universitetsinstutioner…

Tornbjörn Tennsjö väckte och väcker ofta ”ont blod”, någon ansåg honom vara ”ondskan personifierad”. Att ha uttryckt sympatier för sovjetkommunismen anses genom idogt tjatande i DN m fl liberala organ numera vara närmast brottsligt. Den gamla kommunist- och rysskräcken lever dessutom kvar.

Det kan vara svårt att diskutera detta. En person som kommenterade min blogg förklarade helt riktigt att Stalins utrensningar med avrättningar och deportationer var ohyggliga. I ett senare inlägg ansåg han att alla kommunister borde utrotas som ohyra. Hur diskuterar man detta med en person som inte inser att han själv vill göra just vad Stalin gjorde?

Tännsjös utilitarism (nyttotänkande) kan vara jobbig, verka alltför rationell och känslolös. Det är inte bara intresset för kommunismen som väcker motvilja och rädsla. Googling visar nu att han verkar vilja ses som en mysgubbe. När f-n blir gammal blir han religiös…

Tennsjö och förre KD-ledaren Alf Svensson gillar båda att spela blåsinstrument, klarinett respektive saxofon. Jag såg någonstans (men var?) att Alf när en dröm att när han kommer till himlen skall han och Torbjörn spela tillsammans. Drömmen delas dock inte av Torbjörn, i varje fall inte vad avser platsen, som Tennsjö på goda grunder anser sig veta inte finns. Men att spela tillsammans, det ska man förstås! Här musik utan Alf i en flyghangar på Skå-Edeby i juni 2009.

Tar ur bokhyllan fram två tjocka ”politiska” böcker som jag på något sätt trodde balanserade varandra när jag köpte dem samtidigt (!) för ca 20 år sedan. En av vänsterns favoriter, John Pilger, skrev ”Den dolda dag ordningen” (Ordfront), den andra är ”Kommunismens svarta bok” liberal, av franskt ursprung, och med förord av Arne Ruth. En gång chefredaktör och kulturchef för DN, och boken är också utgiven av DN. På den tiden släpptes Pilger fram i DN medan idag har DN slutit sig i sin liberala bubbla och spyr galla över t o m socialdemokrater.

Jag orkade aldrig läsa böckerna men minns en historieprofessor på Hawaii (!) som hette Rummel (!), och är känd för uppgifter om det oerhörda antal människor som ”utrotats av kommunisterna”. Jag såg en siffra någonstans på 138 miljoner under 70 år. Många andra siffror är i omlopp. Vidare har han sagt att demokratier aldrig varit i krig med varandra.

Instoppad i en av böckerna fanns ett kvarglömt bokmärke, från ITU:s bok-shop i Genève, där jag av någon anledning noterat ”Jaques Gruet, fritänkare i Genève, halshuggen av Calvin”. Wikipedia beskriver honom som ”libertin och poet”. Oliktänkande har genom tiderna avrättats/dödats i Herrens namn. Jag måtte ha sett Gruet nämnd på någon gatuskylt i sta´n men har inget minne av just denna plats.

Den en gång så framåt Per Ahlmark refererade till ”Kommunismens svarta bok” några gånger minns jag. Hans liv tog en sorglig riktning.

Jag gillar den av många hatade Åsa Linderborg i Aftonbladet för att jag oftast direkt förstår vad hon skriver, medan texter från DN:s ledarskribenter måste jag kämpa med att överhuvudtaget förstå. Kan det vara att de går mer på djupet, nej det tror jag inte. Föraktet för andra som finns inom liberalismen måste helt enkelt döljas.

Lena Andersson kan vara jobbig att läsa men hon tänker själv och därtill djupt. På julafton läste hon i radion en mycket bra satir över dagens kvinnor, Metoo och ”Den franske kulturprofilen”. Har vissa av socialdemokratins och feminismens idéer om jämställdhet månne nått vägs ände? Man kanske bättre ska anknyta till kvinnosakspionjärerna?Häromdagen såg jag första avsnittet i en SVT-serie om en svensk ”kulturprofil”, Ingmar Bergman. Han kom/kommer undan han! Några förlåter vi i alla fall! Tur det.

Sudden

 

”Visa ditt flöde” uppmanar FB någonstans. Kommer att tänka på ett skjul vid en fotbollsplan man såg från T-banan mellan hållplatserna Tallkrogen och Skogskyrkogården där någon med stora bokstäver textat ”Muhammed sprutar sperrman”. Stavat på detta sätt.

Det första julkortet har kommit, från en vän i Rostock. Som jag tänkt att bara skicka e-mail till.

På 90-talet var jag med i en internationell brevklubb och hade många utländska kontakter. Några har jag träffat IRL, här hemma eller i deras hemländer. Ingen av de flera tyska vännerna som bodde i f d DDR talade illa om DDR. ”Struntsnack att man inte kunde resa utomlands” sa Klaus men han jobbade inom rederibranschen och fick därigenom resa. Han blev arbetslös när Muren föll och koreanerna tog över shipping. Fick en kort tid några ”sk-tjobb” i Shanghai och Afrika innan allt tog slut. Så slavjobb hemma i Rostock på svensktägt call-center en kortare tid innan han gav upp. Skriver till jul alltid om ”Glühwein” på julmarkna´n i sta´n.

Nå, allt är inte elände. Så här skriver Wikipedia med förskönande ”neutrala” ord: Från 1950-talet och framåt utvecklades Rostock till DDR:s varvscentrum genom Warnow- och Neptunvarven. Rostock växte till att ha över 250 000 invånare. I utkanterna av staden byggdes nya miljonprogramsområden.

I samband med Tysklands återförening 1990 upplevde Rostock sina viktigaste förändringar under de senaste 50 åren. Rostock har kunnat stabilisera invånarantalet efter att under 15 år förlorat nästan 50 000 invånare. Man har kunnat riva flera av de gamla miljonområdena i utkanterna av staden. Återföreningen har inneburit en nystart för den under den gamla tiden stagnerade staden. En symbol för detta är renoveringen av St. Petri-kyrkan. 

Heinkel hade fabriker i Rostock.

Ursula i Dresden berättade att censuren öppnade breven från en japansk brevvän. Men på DDR-restaurangerna kunde man överallt äta gott och billigt sa hon. Reste utomlands på semester men det var förstås bara inom Östblocket, mer exotiska delar av gamla Sovjet exempelvis. Tillsammans har vi vandrat i Jämtlandsfjällen. Hemma i Tyskland var hon ledande i företagets vandrarklubb, vandring är i Tyskland en mer social grej än svensk fjällvandring. Fler Gasthaus liksom.

Udo klagade över att resurserna till hans skola i Wolgast skars ned vid Murens fall. Han var lärare i speciella klasser för ”svåra” elever.

Kan inte låta bli att tänka på stolliga folkpartister när jag läser om medborgare i östländerna som drabbades av myndigheternas hårda förtryck.

Naturligtvis reste mina tre vänner efter ”die Wende” till ställen och vänner de inte kunde komma till tidigare. Men de tackar inte någon för detta.

Besökte idag den läkare på Södersjukhuset som tagit hand om mig vad avser min Crohns sjukdom. Han tycker jag ska börja ta en annan ”förebyggande” medicin eftersom man inte ska använda  cortison under längre tid. Operativa ingrepp vill han fundera över ett tag; skall rådgöra med kolleger. Min ålder utesluter vissa andra lösningar. Fick några allmänna informerande blad om denna förebyggande medicin. (Sedan jag skrivit detta ringde han och redogjorde för att några kolleger förstås var mer ”positiva till kniven”. Bli kvitt risken för att cancer utvecklas. Om jag förstod rätt. Min medarbetare Bertil V på Televerkets Radiolaboratorium på 70-talet avled i en sådan cancer har jag förstått. Ja världen är liten, eller vad det heter.)

Jag är lättad. Jag var ganska nervös och kunde bara med möda ta mig fram med rullatorn. Transporterna funkade bra. Ja bilen kom till mig tidigare än avtalat. Förren ringde och jag blev förstås nervös.

Åkte Renault till sjukhuset. Föraren var turk, kom hit för 8 år sedan på någon ”kvot” för restaurangbranschen. Han kände inte till dagens begivenhet, alltså vårt Lucia-firande! Eller missförstod han mig?

Hans efternamn betydde ”äggmålare”. Här några ryska trä-ägg, en gåva från en rysk professor jag mött i mitt internationella arbete. Vi och många andra kallade Mark Krivosheev (engelsk transkription) för ”Krivo”.

Han var alltid positv till Sverige eftersom en svensk ordförande för arbetgruppen för television inom Internationella Teleunionen på 50-talet vid namn Erik Esping gjort honom till sin viceordförande. Detta gjorde det möjligt för honom att komma ut i världen, något som då på 50-talet var svårt för sovjetmedborgare. Det handlade om färgsystem i TV och speciellt 625-linjerssystemet.

Detta var på den tid då Radiotjänst och Telegrafverket var osams. Här beskrivs Erik Esping och litet ligger det väl även i Arne Sanfridssons ord. Jag kom väl överens med Arne men vissa motgångar kunde han tyvärr aldrig släppa. Hans ”Min svenska TV-historia” finns i sin helhet på webben. Den påstods ha varit dödskallemärkt inom televerket och eftersom jag vill vara lojal får ni googla själva. Jag förstår att Arne S fann denna satir över Espings trådradio rolig. Radiotjänst ville ha FM medan Esping redan var inne på sådant som blev kabel-TV. Pappa hade Teknisk Tidskrift ”på cirk” på jobbet och jag minns att han tyckte denna satir var rolig. F ö hade vi i Mammas väldoftande linneskåp en av de säkert ganska få trådradiomottagarna i Stockholm.)

Ser först just nu att Krivo avlidit, se detta mer officiella dokument. Minns när jag 1992 var en slags värd för ett besök han gjorde i Stockholm. Gick väl sisådär, ovan vid sånt som jag var. På väg hem via Arlanda ville han köpa något så vi åkte in till Arlanda City. Där gick han rakt in i en svängdörr och det var inte lätt att hitta ett plåster i det stora varuhuset. Minns nu inte vad det var han ville köpa.

Här är herrskapet Krivo och en anlitad tolk på Fjällgatan.

Krivo blev ibland rätt jobbig; sedan jag slutat bad han mina kolleger att få svenska myndigheter att resa en staty över den store Esping. Första gången jag i Genève mötte Krivo var när han skulle hålla öppningsmötet och då måste säga något om den frånvarande ordföranden Espings hälsotillstånd. Jag visste bara att han nog var sjuk men jag hade aldrig mött denne legendariske televerkare och visste inte ens om hans centrala roll inom ITU. Bäst att säga att han lever tänkte jag. Men till sist dog Esping.

Krivo nämnde för mig en gång att han kom från en plats nära Poltava (han ses av vissa som ukrainare!) ”men säg för Guds skull inte det till andra svenskar för då kanske de blir negativa till mig”. En gång stötte jag samman med Krivo på en gata i Genève och fick för mig att jag skulle återge en gammal fabel jag nyss läst hos Solsjenitsyn. Hur människan inte var nöjd med att Gud/Allah tilldelat alla varelser samma livslängd, men lyckades omförhandla saken så människan fick mer. Därför måste hon många år arbeta som en häst, skälla som en gammal hund och så vidare. Krivo skrattade artigt men han verkade ha hört fabeln förut. Han blev själv 96 förresten. (En variant av denna fabel.)

Sudden

P S. Ska i morgon få en ny sidoruta i bilen monterad. Om jag kan stå på benen. Här en bild av den provisoriska rutan:

Jag drabbades av en del motgångar strax före och under helgen som jag skrev sist. En del har fixat sig, annat är oförändrat och så är det en del nytt. Livet är aldrig tråkigt…

Hälsotillståndet har växlat. Blodtrycket visade sig i måndags vara ovanligt lågt, vilket kanske till en del förklarar att jag bara med yttersta möda orkade ta mig de 5 meterna från bilen till dörren på bilglasfirman med hjälp av min käpp utan att ramla. Jag hade ställt bilen där den mörka BMW-bilen står på bilden nedan (från Google). Det bruna trägallret på fasaden var ett gott stöd. Vid nästa besök senare på dagen tog jag fram rullatorn:

Bilglasfirman skötte sig fint, jag ska få en ny ruta på fredag och fick en plexiglasskiva dittejpad i går måndag eftermiddag.

Undrar även om min artros spökar, det känns att det är något vaj med högerbenet. Men kanske ”Crohn strikes back”. Jag har nyss passerat mitten av en två månader lång cortinsonkur med minskade doser. Hade jag kommit ihåg vad man lärde sig om serier i skolan och på KTH, hade jag lätt kunna räkna ur många piller totalt det handlar om. Jag tycker förresten anvisningen är tvetydig. Grinig gammal gubbe börjar man bli.

Använde sedan rullatorn och ställde mig så nära vårdcentralen jag kunde, på dennas personalparkering. Jag är ju för dem en lönsam kund med minst 100 besök det senaste året, och tyckte därför att de kunde bjuda på det. Hade ej klarat de vanliga ca 2 x 150 metrarna med rullator. Jag har låtit mig falla hjälplöst som en hög en gång förr på denna väg, och låg då inlagd en vecka men man fann inget konstigt.

Har nyss försökt ringa polisen för att vandaliseringen åtminstone ska komma in i statistiken.

Ser fram mot besöket på torsdag på Södersjukhuset. Jag bad vårdcentralen bevilja en sjuktransport. Och det gjorde dom, flera stycken t o m, det är bara det att de har angett fel detaljer i beviljandet och jag kan inte rätta till detta själv via webben. Jag fann en tidigare beviljad ej utnyttjad resa, för ett annat syfte visserligen men med samma entré på sjukhuset, och hoppas den duger.

Allt är så svårt nu för tiden. Ringde 11414 till polisen, nej man skulle inte slå 08 innan. Å andra sidan kom jag inte till Handen-polisen som man kan tro. Blev ställd i kö någonstans, men om jag slog 1″ skulle polisen ringa upp mig. Tja, jag tvivlar jag.

Kom på att några utrikes julkort måste jag nog ändå skicka, andra vänner får nöja sig med något julmail. Nå, några inhemska kort blir det väl, välgörenhetsföreningar har lockat mig att köpa kort och brevmärken som måste användas. Men det är en svår uppgift bara att ta reda på utrikesportot för kontroll av om de frimärkan man har liggande duger. Jag måste nog gå till ICA och skaffa frimärken. Inte undra på att brevskickandet minskar.

Eva köpte nyligen en DN åt mig men fick då gårdagens tidning. Nå, jag borde läsa åtminstone en artikel. Skrattade elakt åt de sista raderna, så enfaldigt.

Men ett bra tips även för andra transportsätt. Tycker du att din resa till Göteborg med tåg eller bil belastar miljön eller kanske helt enkelt är för dyr, stig då av i Katrineholm i stället!

Artikeln är tidstypiskt flygfientlig 😦 . Dessutom irriteras jag av alla dessa uppgifter man ser om miljontals ton av gaser. Hur mycket är det egentligen och var finns dom? Tänk om man tappar gasen på tårna! Hur mycket luft finns det förresten här i världen? Blå dunster är det i alla fall gott om.

Tankarna sticker iväg till begreppen massa, vikt och tyngd som man en gång fick lära sig hålla isär. Hur mycket väger ett varmluftsballongekipage, det svävar ju i luften. Men har en massa på flera ton. Tack käre Arkimedes!

Skannar för närvarande en del av mina sparade teckningar från tonåren på 50-talet, jag har visat några redan. Här ett par till. Först litet ”visuellt bludder”. Då arbetade man ”alltid” med papper och penna och inte med dator, och man kan nu se hur tankarna farit iväg. Ofta skulle man ha varit koncentrerad på annat.

Här nedan har jag klippt ihop bilder från några blad där man kan skönja ett tema, hur man får fram en vacker form på sitt radiostyrda plan. R/C-flygandet började med litet klunsiga former och Verons populära Sky-skooter hade ordentlig friflygs V-form, men Bertil Beckman föreslog till den första R/C-kursen 1955 på Ålleberg en mindre V-form. Vad gjorde man sedan inte för att få mer svepande linjer eller ett mer ”riktigt flygplan-utseende”:

Den översta bilden visar pappas fina modell ”Trean” som jag piffat upp. Jag ville tydligen försöka få bort intrycket av kabinflygplan. Av den mellersta bilden kan man ana (till höger nederst) att jag funderat på hur man skulle kunna runda av lådformade flygkroppars hörn. Om jag förstår mig rätt.

Nedersta bilden visar hur det blev. I verkligheten dominerar kroppens fyrkantighet framför den rena sidoprofilens slankhet och fenans och stabbens avvikande konstruktion ger ett dåligt intryck.

Jag byggde faktiskt några modeller i betydelsen ”miniatyr av riktigt flygplan”. En J 9 och en B 17 i hårdträ, skala 1:100 från Wentzels, som hängde i taket Ofullständigt målade. Så en egen fantasi, liknande Supermarine Swift. I  balsa och målad i silverfärg. Silverfärg var svårt.

Och så en F-104-liknande ca 30 cm lång fantasi, skiktad balsa putsad och slipad till tusen och flitsprutmålad i rött. Blankt blev det. Huven svart. Stod på något slag av fot ungefär där segelbåten står här, riktad aningen uppåt. Här är själva arbetsritningen.

Man trodde ju inte sina ögon när man första gången fick se Starfightern på bild. Jag tror jag har sett den IRL på Danmarks himmel.

Flitspruta ja. Minns hur förtvivlad Mamma blev en gång då det visade sig att allt i vårt pojkrum hade fått rött färgdamm över sig. Cellulosafärgen torkade snabbt och luktade gott. Tyckte jag.

Sudden, som ännu väntar på en påringning

I fredags morse knäppte det till i korsryggen och blev ömt. Linkade fram i lägenheten med hjälp av dörrposter och liknande. Men var glad över att inte behöva besöka min läkare som p g a av sitt barns sjukdom måste hålla sig hemma. En dag till skänks!

Sitter så på lördag förmiddag vid datorn då det knackar på fönstret och ser min grannes alltid glada ansikte. Släpper in honom i porten, jo sidorutan i min bil och några till på parkeringen har blivit sönderslagen. Eländes elände, har jag inte nog av bekymmer redan? Han fixar ett plastsjok att täcka över det hela med, jag kan bjuda på tejp (från Ljungskile). Jag är inte ens kapabel att gå ut till bilen och hjälpa till. Tack Ragnar!

Ser så på DN:s hemsida att Lena Andersson skrivit i DN om domen mot Kulturprofilen men artikeln finns bakom betalvägg. Vore intressant men…

Tar mig i kvällsmörkret med mycket möda i en utkyld bil till pendeltågstationen för att hämta Eva som kommer hit över helgerna från Uppsala. Det tar tid att ta bort plasten och jag kan knappt stå på benen.

Men det går bra och jag ber Eva gå att köpa DN medan jag nödtorftigt sopar bort glas på passagerarplatsen. DN kostar 39 kr, medan jag skulle kunna få webb-DN i ett par månader för ett obetydligt högre pris. Men man man ska vara principfast ju… Nå ett undantag som tröst då.

Öppnar DN. Ingen ledarkrönika av Lena står att finna! Bläddrar några gånger igenom tidningen; den har verklgen blivit mager. Upptäcker så småningom att Eva fått förra dagens DN, fredagstidningen!

Lyckades på FB hitta att Lena fått mycket mothugg och hån på FB. (Själva krönikan har jag ännu ej läst). Det är svårt att tolka kommentarerna, bl a beroende på att flera utgår från att Lena företräder DN:s linje medan hon ju är på rejäl kontrakurs med DN eller åtminstone dess kulturredaktör, ”Pigtjusaren”.

Jag begrundar läget och erinrar mig Ferlins dikt ”När skönheten kom till byn”.

Den hörde jag ofta sjungas i radion som liten parvel, och jag förstod inte då sensmoralen i texten:

*
När skönheten kom till byn då var klokheten där
då hade de bara törne och galla
Då sköto de efter henne med tusen gevär, ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång, eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång, då ville de varken le eller gråta
*
Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar – för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.
*
En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, men människorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
– Men visorna äro klena sibyllor.

Här bjuds nu tjejerna på ”skönhet” i form av en äkta fransman, ja en riktig kulturprofil med den charm, esprit och framåtanda som sådana ofta kan visa men han möter nu ”törne och galla och skjutande med tusen gevär” i form av mediadrev och sätts så i fängelse. Humanare?

Konstigt är att idag är det inte längre är de gamla gubbarna, ”gubbslemet”, som står för ”tusen gevär” och ”förfrysta blommor”utan de unga kvinnorna. DN:s biträdande kulturredaktör skriver att unga män ska det va. Jo, jag förstår henne, så hon är ju inte totalt mansfientlig men…

Till råga på allt hade min dator svårt att starta när jag skulle skriva denna betraktelse i vargtimmen. Och på måndag blir det att kontakta polis och bilglasverkstad. Man får hoppas att benen då har blivit användbara.

Så småningom kommer väl också medierna och även de mer förblindade feministerna till sans, fast det tar nog tid. Här ett exempel. Att Gustav Adolf och hans soldater härjade förödande i Tyskland har alla där alltid vetat men ännu 1930 och under min skoltid i Sverige på 50-talet var denne konung enligt Nordisk Familjebok 1909: ”trettioåriga krigets odödlige hjälte och protestantismens räddare”. 70 års skillnad mellan synen på krig och svenska ”hjältar” framgår av dessa minnesstenar i Peenemünde. Vi som gillar skönhet och bildning och inte anser kvinnor vara våp får väl där ta till oss ”Förfäras ej du lilla hop”!

Sudden

P.S. Jag råkade just hitta Lenas text i ett hörn på DN:s egen sajt! Väljer först ett citat som inte innehåller några nyheter men som jag tror får en del blockerade: Svenska staten har nu alltså satt en människa i fängelse i två och ett halvt år för sexualbrott som för offret vid tiden då de inträffade inte sågs som värre än att det var värt att sova med mannen på nytt och omsider resa till Paris med sitt barn för att även träffa honom där.

Det andra, mer skrämmande är själva slutklämmen: När sedan också juristerna frånträder sitt uppdrag att tolka och dra slutsatser utifrån skeenden och beteenden, och i stället gör sig tidstypiskt stumma, i avsaknad av verklighetsförståelse, är det inte bara en politisering av rättsstaten vi ser, utan en robotisering av den. Och då har vi avskaffat den.

Några anser att detta är amatörmässigt tyckt och att DN inte borde skriva sådan ”smörja”.

Tvärtom, enkelt och rakt! Fast man får ju tänka litet själv, försöka se saken i sin helhet ur bådas synvinkel exempelvis.

Man skäms som svensk och blir rädd.

I går morse torsdags drabbades jag av en muskelsträckning i ländryggen, och rör mig nu ikring i lägenhet som på den tid jag hade giktattacker. Får ta stöd. Inte riktigt så illa som då. Men i alla fall.

Eva och jag har även tidigare tagit stöd av dörrposterna när vi tagit oss fram, och man ser att Eva är kortare än jag. Jag svabbar av någon dörrkarm då och då när jag störs av smutsen, men lägenheten skulle behöva en mer grundlig rengöring. Här ser vi Eva och en dörrpost:

Under den veckans gångna fem dagar har jag besökt vårdcentralen för såromläggning och provtagning fyra dagar. Innebär bilfärd en kort bit samt några hundra meters promenad med käpp eller nu oftare rullator. Allt tyngre har det gått. Vi har snackat om hembesök men jag hoppas att besöken blir färre, nu när såren på tårna läkts. Men det blir väl nya krämpor.

Skulle till vårdcentralen även idag fredag, men läkaren måste vara hemma och föräldravårda sitt sjuka barn. Fick en dag till skänks. Den enes olycka, den andres lycka.

Är glad att jag fått på vinterhjulen, 200 spänn som vanligt i Rostskyddshallen. (Det är länge sedan jag hade problem med bilrost, men enligt verkstan så är det fortfarande ett problem/inkomstkälla.) Men det var jobbigt, även om jag bor på markplanet, att rulla fyra hjul in och ut ur lägenheten, och jag är inte ännu kapabel att spola av dem i badkaret. Egentligen det enda som nu tvättas i badkaret sedan jag gått i snart ett år med lindade ben och ”plåster”. En gång i tiden bytte jag hjul på egen hand!

Följer SFF forum och skrev ett trevligt inlägg tycker jag, men det var på underforumet för civilregistret som är funtat så att senaste inlägget försvinner ur inläggslistan väldigt snabbt. Jag hade i inlägget länkat till min blogg, sådant brukar synas i bloggvisningsstatistiken vilket är uppmuntrande.  Men alltså inte nu. Här är inlägget.

Zugvogel betyder ”flyttfågel”.

Förgäves har jag försökt att få mitt SFF forum att visa rätt tid men antagligen har webbmaster glömt en omställning när vi gick över till normaltid för en dryg månad sedan. (Förresten verkar EU kört fast i planerna att ändra i tidsangivelserna. Medias information om EU:s tankar har varit obegripliga för mig.)

På Facebook har Flygvapenmuseets ”gåva” till ett danskt museum för många år varit uppe för diskussion. En händelse som diskuterades på forumet när det begav sig men museet deltog inte i debatten. Jag tror att inte heller SFF styrelse tyckte något. Det är mycket som inte funkar när det gäller diskussionen kring svensk flyghistoria, den är inte särskilt öppen för medlemmarna. Själv tyckte jag den gången att en Firefly var väl inte så viktig att ha för oss och vi kunde väl vara hyggliga mot danskarna. Men det skulle jag nog inte tyckt, så lättvindigt får man inte handskas med nationens tillgångar inte. Här är Arnold Idestams färgprofil av SE-CAW

På Facebook länkade jag till en trevlig sida om modellflygpionjären Alphonse Pénaud men FB medelade att denna länkning gick inte fram av något policy-skäl, som jag inte forskat i. Men här är sidan. Ett tragiskt livsöde.

Bild klippt från Wikipedia

Med visst nöje följer jag Svenska Akademiens kris. Man skulle kunna kalla ”fraktionerna” för ”de liderliga” och ”de präktiga”. Och DN:s kulturchef Björn Wiman för ”Pigtjusaren”.  Kämpar som en riktig karl för att ta kål på Akademien. Hans skäl känner jag ej. Akademien är väl knappast mer korrumperad än andra institutioner även om den har en del speciella ”möjligheter” genom sin unikt upphöjda position. Och ju större eller äldre, desto värre.

För några år sedan hade jag mailkontakt med en äldre ingenjör i New York som är socialt lagd, och därför hamnade på det mycket stora och kända teknikföretagets personalavdelning. Uppgifterna dominerades av att reda ut de många fall då kvinnor trakasserats av högre manliga chefer. Här har han berättat ett minne av ett helt annat slag. (Mot slutet)

Minns att i skolan lärde man sig på min tid om hur viktiga Birger Jarls lagar om kvinnofrid var. Googlade och det verkar inte har varit så mycket bevänt med detta.

På 50-talet var en fransman det finaste en svensk tjej kunde få tag i minns jag, de var ju såå mycket intressantare än vanliga svenska tölpar. Och vi har ju många frankofiler ännu. Ack ja, vi människor är olika.

Kommer av någon anledning att tänka på Ville Vessla med sina spetsiga skor i Åke Holmbergs trevliga böcker om Ture Sventon samt problemen för mina skor att komma överens med pedalerna i min Citroën.

Egentligen skulle jag i detta inlägg främst visa att jag inte ärvt min fars förmåga att teckna. Mina teckningar tyder nog på att jag är en ganska rigid karaktär utan formåga att forma bilder. Jag satt länge och ritade och grubblade, men även drömde mig bort. Inte mycket blev byggt. Till skillnad mot min far. Det här är nog den enda ritning han behövde för det lyckade radiostyrda plan vi kallade ”Trean”.

Sedan hade vi ju problem med vingen, Wedevågs spännlack hade kraft!

Jag minns, tror jag, att denna vinge bröts av under flygning på Skarpnäck. Planet försvann i låga moln, och jag ger sidoroder för att få ned det. Och så kommer det nedfarande med bruten vinge i störtspiral. Eller fantiserar jag bara? Planet fick senare en annan vinge. Med torsionsnäsa och litet större spännvidd. Flög fint.

Här ett försök till en teckning. Det dröjde länge innan jag fick kläm på utvecklingen av Spitfirens fena/sidoroder:

Oftast blev det ritningar av vad som liknade då moderna jaktplan. För det mesta litet rundlagda:

Även ritningar av modeller, jag grävde ned mig i detaljer. Naturligtvis var det roligt – men som sagt, inget blev byggt. Här en mapp med sparade ritningar:

Här nedan försöker jag få det att se snyggt ut med min klumpiga motor Viking, en dansk 2,5 cc diesel. (bild lånad ur en Isacson-katalog,  skannad av Patrik Gertsson). Man ser också jag har en viss lust till ”målning och märkning” och ”grafisk skönhet”. Men det jag byggde blev ytterst sällan målat. Jag hade byggt så långsamt och länge och hade ingen ork kvar för att måla.

Jag ritade och byggde dock en rätt elegant och mycket ordentligt målad stuntmodell i blått, vitt och rött och antagligen med en Webra Mach1 motor. Elliptiska vingar med klaff av balsaflak som gav ellipsformen; alla spryglar var lika, med en tjock symmetrisk stunt-profil. Kroppen var ”kravellbyggd”. Notera att fenan, som jag tror var Tempest-influerad (man hade ju läst Clostermann!) hade osymmetrisk profil för att pressa nosen utåt och i samma syfte var innervingen en aning längre vilkt var ”regel”. Den blev stulen i källaren i Hökarängen på sent 60-talet. Jag hade då slutat linflyga men sparat modellen eftersom den var så färggrann och i övrigt elegant.

De som flög teamracing, (bilden lånad från Göran Olssons sajt) hade i den vanligaste klassen oftast ED 2.46 Racer och senare Oliver Tigre.

Här en teamracer-modell jag byggde, inte alls typisk för tiden. Med Viking-motorn. Jag kunde inte få ihop någon snygg motorkåpa, det som blev blev primitivt. Jag undrar om inte vingarna t o m var klädda med japanpapper! Men målad var den!

Här är min bror Mats och jag på parkeringsplatsen på Snöflingebacken i Västertorp i juni 1953 framför vårt punkthus med adress Skidvägen 3.

Pappa modifierade sedan planet med en fin vinge med vackert blankmålad balsaflakyta, gult och svart. Kvaddades snabbt.

Här ser man hur svårt Vikingen hade att ”andas” jämfört med en Webra 1,5 cc som har avgasutblås ungefär halva varvet runt och insug med tre kanaler från vevhuset. Med i bilden finns också en vattenkylningsmantel, vi körde båt också. Här min brorson Johan många år senare med båten, en Beckman-byggsats. Plan botten. Pappa byggde den, kompletterade med mahognyfanér. (Här kan man se en film om en annan mycket tidig Beckmanradiobåt.) Ritningen av teamracern är från tidningen Looping som hade ritningen som bilaga. Ovanligt med stående motor, ED 2.46 Racer.

Här en fin liten dikt av Arne Upling från den ljusa tid när modellplan var något man flög med. Och kraschade. Då trodde man på flyget och framtiden.

Sudden, som haft en oherrans massa jobb genom att WordPress moderniserar redigeringssystemet. Jag tappade först en del av texten som måste skrivas om och sedan hade jag svårt att editera. Hoppas det nu blir bra. Kan ju delvis bero på mitt tangentbord och min fingerisättning, icke-användning av glasögon samt begynnande demens.

Slölyssnade på en liten debatt om Facebook, som journalister ser på det hela. Facebook är i många avseenden mycket bra för oss vanliga och har till stor del ersatt vanliga webbforum och e-mail. Men ibland blir man f-rbannad. Man hittar inte det man sett tidigare och man är aldrig säker på att relevanta saker inte censureras bort.

Häromdagen skrev jag på FB en kommentar till ett intressant inlägg om en flickskola på Södermalm, men när jag senare ville komplettera det var hela tråden med minnen från många skribenter borta! Nå, det jag ville säga var att jag helt kort varit lärarvikarie där, och fått ett fint tjänstgöringsbetyg som bl a sa att jag ”fört ett hedrande vandel”. Det kan vara bra i vår allt mer bigotta tid då man kan behöva skriftligen visa att man har rent mjöl i påsen. Men någon långsint gumma kan ju ännu tänka vilja hämnas. Se bara på Metoo-kampanjen! Jag minns hur blyga och generade en del flickor var och jag var ju själv litet spänd – och oförberedd.

DN släpper just nu (em 3 december) med anledning av hovrättsdomen mot ”Kulturprofilen” faktiskt tillfälligt in icke-prenumeranter. Antagligen för att kulturchefen Björn Wiman bättre kan sprida sitt beröm om sin och DN:s insats eller är det kanske bara en miss. DN:s handlag med IT är sämre än SvD:s förresten. Nå, läsarkommentarerna visar att jag inte är ensam om att tycka att han ställt till stor skada. Vi får väl se hur det hela slutar.

För att straffa DN för att tidningen blivit så vulgär, har jag har sagt upp min prenumeration. Jag förlorar ju mest själv på detta, nyfiken som jag är. Men man får offra sig för kampen för en bättre värld!

SVT har kort intervjuat tre kulturpersoner om hovrättsdomen mot Arnaud. Guillou, den räven, ger en rätt så balanserad om än litet oklar syn, rätt lik Ebba-Witt Brattströms, medan Lena Andersson visar större oro (eller medvetenhet?) inför vad Wiman och Metoo ställt till med:

– Samtidigt som Nobelpriset inte delas ut och Svenska Akademien förmodligen inte kommer att överleva. Det är en sorts total destruktion av det gamla samhället, säger hon.

Lena Anderssons syn på den soppa med Metoo och Svensk Akademien som DN:s Björn Wiman till stor del orsakat är känd sedan tidigare. Hon kan/kunde dock sitta vid samma  bord som Wiman, men om hon ännu är kolumnist i DN tvivlar jag på! Hon är en av de få kvinnor i media som använder insidan av huvudet till att debattera för både män och kvinnor centrala livsfrågor. Det vimlar av unga kvinnliga journalister på ledarsidorna, många med invandrarbakgrund. Mycket duktiga men de har inte kommit längre i sn mognad än att hylla liberalismen. Som jag övergav redan 1968 då jag som nybliven förälder upplevde stöd av samhället. Det var inte bara skatter som skulle betalas, man fick något också.

Min favorit Åsa Linderborg påpekade häromdagen de lynchstämningar och tendens att ta lagen i egna händer med hjälp av skapade drev som Metoo förstärkt. Jag läste en gång om Virtanen och Wallins förehavanden. Vem som var mest liderlig och berusad kan man undra över. De samtyckte i alla fall, det måste ju man ju göra numera.

Jag tycker synd om den s k Kulturprofilen i hans nuvarande situation och nästan skäms över allt hat och förakt som väller upp mot honom från ”vanliga svenskar”. Varför ska just han, en främmande fågel,  bli offer vår förändrade lagstiftning? Jag trodde jag levde i ett ”kristet” land med eftertänksamma människor som förlåter varandra. Å andra sidan finns ju hos mig skadeglädje över att en fransman får på nöten. Jag förstår att Horace provocerar många, men man kan ju också såsom varande ”gubbslem” välja att gilla en man som hänvisar till etablerade, tradionella mansideal. Intressant är att den av många som ”outhärdlig” upplevda Kristina Lugn, faktiskt håller en sansad profil i Akademi-krisen.

På sistone har jag publicerat mig oftare än på mycket länge trots att jag känner mig mer trött och stressad.

Bloggen har nu funnits i  9 år. Efter ett par år var den uppe i ca 41.000 visningar men i år når den nog bara drygt 21.000. Antalet besökare är färre än visningarna, det brukar gå ca 1,5 visningar per besökare men ibland ser man att någon enskild besökare vandrat runt rätt ordentligt. Det kan man se här. Men det är mycket få som hör av sig. Det är tekniskt svårt att skriva en kommentar tycker jag och jag skulle nog inte klara det själv. Facebook är då enklare!

För en tid sedan såg jag statistik att många fler män råkade ut för dödliga arbetsolyckor än kvinnor. Bara Estoniaolyckan kunde ett år kasta om förhållandet. Jag antar att det finns nästan lika många kvinnor som män i arbetskraften. Detta diagram fanns i SvD häromdagen.

 

Tänkvärt i jämställdhetsdebatten. Vad säger siffrorna egentligen? Det finns väl inte många arbetande inom lantbruket och ändå sker där så många olyckor. Mer att läsa finns hos Arbetsmiljöverket Såg att lantbruksjobb var 2-3 ggr farligare än byggjobb

Klimatfrågan ack ja. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö har i DN förordat behovet av en världsdiktatur för att klimatförbättringar ska kunna genomföras. (Jag kunde inte läsa hans artikel, han kanske bara påpekade risken). FB-vänner hånade Tännsjö på FB för sitt arbete inom vänsterpartiet, typ ”Tännsjö representerar ondskan i dess renaste form”. Jag brukade se honom som en frisk fläkt med sina radikala syn på saker och ting! Om nu klimatförändringarna är så allvarliga som klimataktivisterna säger, vilket jag tvivlar på, måste man naturligtvis ta till väldigt starka medel. Inget konstigt med det.

Tännsjö som finns på FB brukar nog spela klarinett i denna orkester som här framträder i en hangar på Skå-Edeby i juni 2009, men jag ser inte vem han skulle kunna vara (möjligen personen längst bort) . Men i varje fall finns en känd kvinnlig serietecknare med.

Filosofer är allmänt besvärliga. Individer som tänker själv kan komma fram till åsikter som inte passar de flesta andra. För oss vanliga är det ofta frågan om ”vi eller dom”, inte vilken sida som har rätt. Eller så är vi maktlösa, kan inte ändra något. Till filosoferna får väl räknas ovan nämnda Lena Andersson, som jag sa är en av få tänkande kvinnor. Ibland tänker hon för mycket.

Apropå att utöva terror så var engelsmännen bra på detta.  Arthur ”Bomber” Harris följde en gammal brittisk militär tradition att hantera koloniers uppstudsiga befolkning när han startade terrorbombningarna av Tyskland. Dock dröjde det länge innan han fick stå staty och han fick en mycket lägre adelstitel än andra krigshjältar trots att hans Bomber Command tyckte sig vara en bra brittisk sak.  I Wkipedia kan man under ”terrorbombning” läsa: ”Redan innan Tyskland började bomba Storbritannien hade det brittiska krigskabinettet beslutat (den 11 maj 1940) att bomba städer och bostadsområden i Tyskland.[2] Man bombade Berlin och andra städer. 1942 utfärdades nya direktiv till Royal Air Force efter förslag från professor Frederick Lindemann. Chefen för Bomber Command Arthur ”Bomber” Harris var övertygad om att segern i kriget kunde uppnås genom att bomba sönder Tyskland. Målet var så kallad ”moralbombning”, att bomba för att minska försvarsviljan hos befolkningen. Efter detta började intensiva bombningar över tättbefolkade stadsområden och arbetarklasskvarter.” Här en bild från Wikipedia.

En av Storbritanniens främsta filosofer, Elizabeth Anscombe, protesterade en gång som ung kraftfullt mot att förre USA-presidenten Harry S Truman 1956 skulle få en hedersutmärkelse vid Oxfords universitet. Hon ansåg att bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var djupt omoraliska. De brukade motiveras av att de krävde minst antal dödsoffer för att få slut på kriget, men så får man inte resonera ansåg hon.

Jag har själv vid några tillfällen försökt lära mig något om de stora filosoferna, men ingenting fastnar. Läste i går om två antika filosofer där den ene ansåg att demokrati inte var bra, eftersom vanligt folk inte begrep sitt eget bästa. Den andre såg en risk att minoriteter förtryckes.

Men jag har en kul boktitel i min hylla: ”Political Thought from Plato to NATO”.

Jag ser att boken är köpt i London, september -87. Jag var på resa till ett möte i Winchester hos den kommersiella televisonens styrande organ, men antagligen handlade det om någon internationell arbetsgupp inom Europeiska Radiounionen. Kanske det var då jag klämde tummnageln när jag lätt desperat skulle öppna ett tågkupéfönster med kraft för att utifrån komma åt dörrhandtaget så jag kunde få upp dörren för avstigning. Reseräkningarna har jag kvar men det är av dessa räkningar oftast omöjligt att se resans syfte och ändamål. Jag beklagar att jag vet så litet om denna resa men skickar istället med en ”rapport” från en senare tjänsteresa 1996. Då brydde jag mig inte längre så förtvivlat, ingen annan brydde ändå sig om vad jag gjorde. Jag var nu på Teracom och ej på Televerket/Telia, där gamla kamrater fick försöka hålla sig fast i sönderfallet.

Ett minne från morgonpromenaden till de kära möteslokalerna hos Internationella Teleunionen i Genève. Jag trodde länge att det var herr Perriard själv som var avbildad och kanske var det så också. Se rapporten ovan.

 

 

Sudden

Ruskväder. Personligheten och FB-vännen, seriesamlaren, modellbyggaren m m Jens Lindell i Norrköping klagar över papperskassars svagheter i regnväder på FB. Själv har jag hållit liv i några ICA-papperskassar med ett övermått av gaffatejp o d som jag haft liggande. Dagens miljö-bättre papperskassar verkar inte vara så starka.

Eva berättade att ett av hennes uppdrag när hon i sin ungdom praktiserade på ett pappersbruk var att analysera papperet i de kassar som brukets ingenjörer plockade hem från sin utlandsresors varuinköp, en slags industrispionage. Det finns många slags papper har jag förstått. Eva var visserligen latinare men blev naturvetenskapare för att arbeta i ett labb (eller trilla piller på apotek) var roligt fann hon.

Häromdagen var det halt och mycket blåsigt. Jag tog mig möda fram med min rullator, en passerande bilist såg mina kamp och klev ur sin bil och hjälpte till, något förebrående mig, och i nästa lilla backe var det en stadig mötande man som höll emot. Jag vet att om jag faller kan jag ha löjligt svårt att ta mig upp. Jag läste förresten igår att man på KTH har tittat på möjligheten att förse en rullator med en ”lyftkran”. En rullator har litet dåliga ”vägenskaper”, den blir lätt jazzig och nyckfull och passar bäst på mycket släta ytor och den rullar lätt iväg från en, t ex när jag ska plocka en messmörsask från ICA-butikens glasskåp (golvet lutar just i detta hörn). Och varför inte en trehjulig rullator? Nå, sådana finns. Om rullatorns historia och användning ur ett svenskt perspektiv kan läsas här.

Igår gav jag mig ut på en inköpsrunda med bil (och rullator i bakluckan) till tre ställen efter en hel del tvekan. Benen var ovanligt darriga liksom balansen. Det var inte halt längre men det var mörkt och blött.  Grubblar över orsaken att jag verkar bli allt sämre när det gäller rörligheten. Hämtade igår ut medicin, jo kalium är bra för musklerna fick jag veta. ”Visserligen kan kaliumbrist göra att du blir trött och orkar mindre, men det är mycket vanligare att dessa symtom har andra orsaker.” (Som negativ verkan av andra mediciner!)

Är rädd att någon nitisk läkare ser till att körkortet dras in. Fast problemen uppstår kring bilen, t ex när ett dörrhandtag lossnar när jag försöker få stöd när jag stel i kroppen stiger ur bilen och därför dråsar ned på marken. Ambulans och två dagar på sjukhus; man misstänkte där något allvarligt.

Satte  upp lappen på portdörren men den togs snabbt ned av någon ”vän av ordning”. Kanske man trodde jag var pedofil? Ordet pedofil är såsom ord fortfarande rumsrent, men många gamla uttrycksfulla ord är nu ”förbjudna”. Man blir litet sur… När jag igår hos ICA skulle ta mig förbi en abnormt tjock tonårstjej, frestades jag att lättsamt säga ”tjocka på dig” men insåg att det var nog ingen bra ide. Hon var nog inte bekant med att ”tjocka på dig” faktiskt bara betydde ”flytta på dig”.

Min duktige och  hjälpsamme Citroën-kundmottagare hittar alltid de rätta orden att försvara sitt bilmärke, ”handtaget ska inte kunna ta upp belastningar i den riktningen”. Eller ”kopplingen kan ej justeras, den justeras automatiskt”. Och när batteriet var urladdat: ”Men du måste köra längre sträckor, inte bara små duttar! Ge dig ut på en rejäl 20-milarunda!”

 

Egentligen hade jag tänkt ta upp några gamla sparade bilder som hade med min far att göra. Flera finns redan på olika ställen i min blogg, t ex hans Telefunken hörlurar och ett mätinstrument från ingenjörsfirma Hugo Tillquist. Denna bild av SM4HSD in action har jag inte använt på bloggen, eftersom jag inte lyckats korrigera färgerna. I slutet av augusti 1998 brann Pappas barndomshem ned, jag råkade ha vägarna förbi, jag var på väg till Saab Tunnans 50-årsjubileum på flygvapenmuseet i Malmslätt. Huset var då ej längre i släktens ägo.

Här en bild jag snappat upp från någonstans på webben och aldrig sett innan dess, men borde kanske ha gjort det:

Man är ju litet nyfiken. Här ett vykort från min farfar till sin 8-årige unge son som är och hälsar på hos släkten i Sundsvall. Harry var nog en hund. Wasshammar byggdes vad jag förstått som en påkostad villa för dottern till ägaren till tegelbruket i Bastedalen, blev sedan vilohem och på min tid var det ett vårdhem för unga pojkar som det var något fel på och platsen var därför litet otäck i min ungdom. Nu har det nu blivit en lätt lyxig restaurang/konferensanläggning kallad Vätternterrassen.

Efter min fars begravninghögtid 10 mars 1995 i Hammars kyrka, där två inhyrda flöjtister misslyckades med ”Ballade Pour Adeline”, vinjetten till Pappas favoritprogram ”Trädgårdsdags” , samlades vi för en måltid på Wasshammar. Flera av gästerna blev matförgiftade fick jag höra efteråt! Annars är minnena från mina föräldrars jordfästningar väldigt otydliga. Samlingen efter Mammas jordfästning 26 maj 1995 ägde rum på Bastedalens herrgård. Fotografier finns från båda tillfällena men är inte digitaliserade. Ett undantag gjort för denna bloggning; en bild från Bastedalens herrgård vid sammankomsten efter Mammas begravning.

Sommaren 2014 besökte Eva och jag min fars hembygd och släkten där och åt då på Vätternterrassen utan problem en utsökt abborre.

Trevlig samvaro och vackra Vättern-vyer:

Mina kusiners far Anse var en mycket god berättare och kunde berätta om hur många och stora abborrarna vid Röknenöarna var, uj uj uj. Men verkligheten motsvarade inte mina förväntningar vid en fiskefärd dit med övernattning 1953. Så stora och många var inte abborrarna och jag kunde inte sova heller, det syns väl på bilden nedan som får mig att minnas tröttheten. Notera Pappas skugga!

 

Men frukost är ändå alltid gott!

 

Ett annat barndomsminne från Bastedalen, kanske 1945-47, var när min farbror Bengt meddelat att han kanske kommer över Bastedalen med sin B 17 från flygflottiljen på Karlsborg (andra sidan sjön). Vi gick ut och spanade. Och där dyker han plötsligt upp ovanför torkladan vid tegelbruket! Vi fick för oss (Anse?) att han kanske skulle landa i närheten och min far slängde sig upp på Bengts Husqvarna motorcykel som stod vid affärens magasin. Jag upp på bönpallen. Men efter hundra meter, kanske redan vid oljekällaren, insåg Pappa att man landar inte gärna en B 17 på ett gärde.

Minns att motorcykelstyrets gummihandtag var lätt klibbiga. S k ”kristidsgummi” kanske? Eller solvärmen mot magasinets vägg.

Fuskade ihop en bild med en B 17 lågt över tegelbruket i Bastedalen. Där man lekt i sågspånshögen och en gång smugit in i ugnen under skorstenen.

 

Ser att jag skivit om Bastedalsminnen tidigare. Säkert även i flera andra blogginlägg.

 

Sudden

 

 

Minus 7 grader nu på morgonen här i Handen, och min termometer sitter ändå väl skyddad av ett balkongtak ovanför! Barnen rutschar utför den lilla kullen, same procedure as every year. Bilens startmotor har låtit litet tveksam de senaste dagarna. Men 30 juni såg det ut så här.

Det börjar bli litet fart nu när allt fler inser att det nog är något fel i IPCC:s idé om människoorsakade växthusgaser. Fakta stämmer helt enkelt inte och IPCC:s ”planer” strider därtill så direkt mot alla andras planering för framtiden. Så läs sajter som denna och denna istället för drapor av Björn Wiman. Inget ont om ”icke-ingenjörer” men någon måtta måste det vara på svamlet! Även om journalister nu måste locka och roa sina läsare mer än att använda sina kunskaper och omdöme om världen och människorna.

Ibland får jag tanken att idén om växthusgaser är Svante Arrhenius planerade hämnd för att han på visst akademiskt håll mötte motstånd. Förresten är den stridbara Agnes Wold hans dotterdotter. Det kanske ligger i släkten…

Igår (eller i förrgår) falsklarmade mitt s k trygghetslarm hela tre gånger. Eva var ensam i min våning och blev orolig när hon ”hörde röster”. Hon går ut i trapphuset och jag är just på väg att stiga in. Hon berättar och så ringer min mobil – larmoperatören. Jag hade haft larmknappen på mig när jag var ”ute på stan” (vilket man inte ska) men även om jag kommit åt knappen, funkar inte radioförbindelsen larmknapp – larmlådan på fönsterbrädan  på större avstånd. Har inte hittat pågot tekniskt om de aktuella larmsystem. Befarar att det är en litet ”stökig marknad”.

Det kom en tredje samtal från larmoperatören. De är alltid trevligt lättsamma och har ett standardiserat sätt att kommunicera. Måste vara ett på sitt sätt påfrestande jobb. Undrar hur ofta de får höra att deras anrop varit oberättigat. Jag var en aning sarkastisk, vi satt åt åt.

I princip kan ju operatören avlyssna min lägenhet. Man kanske skulle ha bakgrundsmusik ständigt snurrande.

Jag har nu börjat med att lägga ifrån mig larmknappen som man bör bära på handleden när man är hemma. Jag kan ju några gånger ha råkat komma åt den (det har varit ett falskanrop tidigare). Av bilden nedan ser man att knappen sitter någon millimeter försänkt, och det ger väl ett visst skydd. Man är ju road av att undersöka den men…

Jag börjar sakta lära mig hur landstingets Sjuktransporttjänst funkar. Jag måste ju ha godkänt av ”någon” för att resa (något som inte står i bruksanvsningen!) Bad om tillstånd för en resa men man gav mig 10 på raken. ”Enklast så” sa sköterskan. Men tydligen måste jag åka till just den plats dit resan bokats. Nu hade de två ställen på Södersjukhuset som var aktuella samma adress så det gick bra. Nå, chauffören som hämtade mig inne i sjukhuset (jag orkade nästan inte gå med bara käpp; hade röntgats på fastande mage) klagade att han inte nått min mobil. Jag skyllde på de tjocka sjukhusväggarna.

Kanske det är min artros som gör mig så trött i benen.

I mitt senaste inlägg hade jag några dåligt skannade dokument som hade med min far att göra. Tog fram dem för att ev. göra en bättre skanning men det var inte möjligt fann jag. Men jag hittade fler dokument som min bror och jag tog hand om nära våra föräldrar gick bort 1995, vid olika tillfällen (83 år gamla). Jag skrev att min far var duktig på att måla och teckna och här kommer några verk:

Jag har inte förstått vilken ålder som kan utläsas av skolklassbeteckningen. Pappa bodde redan under terminerna i de tidiga tonåren inackorderad i staden Askersund, ca 15 km från hemmet i Bastedalen.

Här ovan ”en studie i kakel” och några mer grafiska saker. Båtskrovet är fint tecknat men jag tyvärr inte överens med vad är speglingar i vattenytan e d.

Här ett Ex-Libris. Sjöfart och fiske var stort på Vättern ”på Pappas tid”, och tegelbruket i Bastedalen hade en stor brygga. Sand sögs upp från sjöbotten upp på pråmar och användes vid tegelbruket. Hargebönderna (kring Bastedalen) hade tidigare s k ”råbockar” och fraktade kalksten och annat över hela den långa sjön.

Här nedan är några skisser som han gjorde de sista dagarna i livet. Kanske de var avsedda att ingå i brev, de känns för mig litet ovanliga. Men det var förstås mycket man inte talade om hos oss. Eller om jag inte lyssnade. Han var mer ”social” än jag märkte.

Pappa korresponderade förstås även brevledes med andra sändaramatörer, förde loggböcker o d. Han tecknade även ned sina tankar om sin och och inte minst sin hustrus sjukdom. Mamma avled drygt två månader senare, den 4 maj 1995; jag vakade hela natten och döden kom omärkligt.

Till vänster i bilden ser man några sändaramatöranrop, jag har i stort kunnat identifiera dem.

Här är ett påbörjat korsord en vecka innan han avled den 24 februari, Jag hade övernattat i hans rum på sjukhuset i Motala, vårstormblåsigt och gråa moln.  For så till Askersund och hämtade Mamma som vistades på ett tillfälligt vårdboende (de förberedde en flytt till en bostad inne i Askersund) och skjutsade henne till Motala.

Här några minnesord i sändaramatörernas tidning:

Kan Karl-Arne Blom ha skrivit dem?

Pappa var klar i huvudet fram till sista dygnet då vi besökte honom på sjukhuset i Motala. En släkting misstänkte att något gått snett med syrgasen. Han var nu suddig och orolig i sina tankar, något jag aldrig upplevt förut hos honom. Han ville jag skulle ta leta fram några ”viktiga” men för mig helt okända papper i en byrålåda. I närvaro av sin hustru, mig och min mellanson dog han plötsligt ”knall och fall” i sin säng, ja det hördes en smäll tyckte jag!

Några år tidigare hade jag märkt att hans huvudräkning inte längre var som förr, jag var nu nästan snabbare. Alltid något där jag kan mäta mig med honom tänkte jag. Det gällde att räkna ut hur många plåtar som behövdes till båtskjulets tak. Här är skjulet fotograferat 2009, d v s 14 år sedan mina föräldrar ägde huset. Det används nu av någon granne men jag var för lat att transportera bort skrovet till vår OK-jolle 586. Köpt halvfärdigt från Alvars båtar (Alvarbåtar) i Norrköping. När Alvar kom med det halvfärdiga bygget var han yngre! Sedan drog vi själva glasfiberväv över och fixade en hel del annat som var köparens sak..

Kanske någon vill göra något med skrovet, fast viktiga delar orkade vi slänga!

Jag hade då sedan länge tillsammans med min bror fått huset som gåva även om Mamma och Pappa bodde där och skötte huset som om det var deras. Jag hyrde nu ut det ett par år. Men att vara hyresvärd är inte min grej. Från början var det brorsan som intresserad att ta över huset, men så etablerade han sig i ett nyköpt utvecklingsbart hus på Gotland och jag tog över litet motvilligt. Ett så fint hus som mina föräldrar lagt ned så mycken möda att sätta i stånd gav jag upp. Illa gjort av en äldste son!

Min kusin inne i Askersund kände en mäklare och så ordnades försäljningen utan någon större insats från min sida. Idag skulle jag inte orkat med huset ensam. Trappa till övervåningen, stor trädgård, lantligt och fint, så gott som strandtomt, och bara 13 km till staden. Kusiner till mig finns i närheten som var till stor hjälp för Mamma och Pappa under deras sista år.

Huset står kvar men är ju inte så stilrent tillbyggt så att säga, och folk på landet har råd med husvagn, flera bilar, barn m fl prylar och stök så jag väljer en bild från 1980! Notera sändaramatörantennen, en Quad säger jag men den har nog andra namn också!

 

Ja, långt blev det och under några minuter trodde jag jag hade förlorat allt jag gjort men lyckades fixa saken. Puh! Jag börjar allt bli gammal  ändå!

 

Sudden

Jag kunde ju i mitt förra inlägg tagit med denna bild som visar mig och Årstaviken, det vatten jag tittade ut över vid min vistelse på Södersjukhuset nyligen. Fast själva vattnet var dolt av byggnader utanför mitt fönster.

Kan detta ha varit strax efter min långvariga vistelse på Epidemisjukhuset vintern 1946-47 som började på Sachska barnsjukhuset som finns till vänster om bildkanten. Eller är det kanske ett år senare. I februari-mars hur som haver gissar jag.

För ovanlighets skull hade Pappa tagit med mig på en promenad, han satt annars i helgerna ofta och skrev jobbdokument hemma vid skrivbordet. Var i karriären och det gällde att ligga i. Men det kunde vara bra med ett avbrott för frisk luft förstås. För både honom och mig.

Inga isdubbar eller annat modernt säkerhetstjafs. Pappa var inte precis ovan med isar, här ett uppslag ur hans fickalmanacka när han var 14.

Ungefär så här vill jag minnas att skrivbordet i vardagsrummet hemma på Sköntorpsvägen 99 såg ut med en elegant lätt svängd front med plats för böcker. Några år senare satt jag där och sommarpluggade få att få ett försprång vid inträdet till läroverket. Jag var aldrig med om någon tentamen (biografier där man dessa år och senare tentade för att snedda i skolsystemet är inte sällsynta) och tror att pluggandet inte krävdes i just min situation. Diskutabla och föränderliga är nog alltid urvalskriterierna för utbildning.

På hyllorna stod vår Nordisk Familjebok. Där grundlades redan i förskoleåldern min uppfattning att franska flygplan är konstiga. Skrämdes gjordes jag av finländaren Hugo Simbergs verk

Den gamla lådkameran släppte lätt in ljus. En modern kamera kom till familjen först när jag konfirmerades men blev ingen succé. Jag tyckte det var jobbigt med alla inställningar. Jag är inte stresstålig. En exponeringsmätare skulle man ju förstås ha också så det tog tid att ta en bild. Men nu efteråt hade det varit kul att ha haft fler bilder från tonåren.

Här nedan skriver pappa som 50-åring på jobbet. Tidigt 60-tal; inga datorer men väl två telefoner. Ofta fanns ett internt nät, ”snabbtelefon”. Jag minns televerkskrabban, skruvpennorna. På jobbet fanns då kvinnor som skrev ut ens manuskript.  Att ”ha problem” var då ett positivt uttryck. I dagens ökande bigotteri ska man vara strong, man får inte visa svaghet.

Min far var duktig på att rita, och krabb-blocken hade han mycket nytta av, även privat:

Nedan ett av hans sista dokument. Han kände slutet nalkas och skrev ett släktträd/adresslista med släktingar som brorsan och jag skulle kontakta:

Jag har hört att namnet Sundin skulle ha med Sunne socken öster om Storsjön i Jämtland att göra, tja. Min farfars far ska ha kommit därifrån.  Min farfar dog 4 år innan jag föddes men han fanns länge kvar i telefonkatalogen o d.  Jag såg också någonstans att ändelsen -in skulle få namnet att låta franskt.

Jag mår bättre men orken är förskräckligt dålig. Använder ofta rullatorn för att jag inte ska rasa ihop i ICA-affären eller vid längre promenader. Jag tror att man inte har hittat vad som egentligen är fel med mig. Men jag har faktiskt på sistone fått plötslig lust att ta itu med ”praktiska saker” som att rensa köksavloppet, byta lysrör högt upp på väggen i badrummet samt fixa en gammal IKEA-fällstol. Herregud, vilken tid allt tar nu. Gamla slitna verktyg, stel i kroppen, vågar inte stiga upp på en stol, behöver glasögon, darrhänt m  fl hinder.

I övrigt brottas jag med att försöka förstå och hålla ordning på alla kallelser, recept och andra anvisningar från vårdapparaten. Ett säkert sätt att skapa förvirring är att ha en mapp för aktuella doument och en pärm för äldre.

Trygghetslarmet har falsklarmat två gånger, jag hade kanske råkat komma åt knappen som jag bär på armen. En natt ringde mobilen, ett helt främmande nummer. Skulle jag svara, det kunde ju vara någon skojare? Men larmmannen sa ”hade du inte svarat, hade vi skickat ut personal!” Tur ska man ha. När jag tänkte efter hade jag hört digitala signalpip strax innan som antagligen kom från larm-terminalen men som jag trodde ”måste” komma ur P2-radion. Förra falsk-uppringningen kom också tvekande med diverse signalering men så småningom kom en undrande röst ur larmlådans högtalare på fönsterbrädan om hur det stod till. Söker information om just mitt larmsystem, men det var svårt att hitta något. Bransch för lycksökare som kan charma kommunala ”upphandlare”?

Televerkspenna av äldre typ än den pappa använder ovan, knappast dock original.

Lyssnade på Louise Epstein och Thomas Nordegren i P 1, två duktiga radiojournalister. Nordegren började berätta om flygolyckan i Indonesien (ca 31 minuter in) då en ny version av Boeing 737 ”stått på öronen” och började pedagogiskt enkelt och klart berätta vad det handlade om, med givare vid flygplannosen som mätte olika vinklar m m. ”Stopp, det blir för mycket vinklar” sa Louise snart och utnyttjade då kvinnans privilegium att inte behöva begripa. Förklaringar kallas ibland av feminister för ”mansplaining” förresten. Men hon hängde med rätt bra ändå i Nordegrens långa beskrivning; hon kan annars vara ganska burdus i sina avspisningar.

Man förstår också att detta med haverier är en mardröm för flygplanstillverkare även med tanke på att allmänheten kan luras tro vad som helst. Formuleringar i haverirapporter är känsliga. Gottröra-rapporten är ju ”otydlig” både här och där. Och man har olika uppfattningar.

För flera år sedan köpte jag Svenska  Akademiens ordlista eftersom en språkmedveten signatur på SFF Forum tyckte att denna bok borde varja skribent ha. Jag läste förordet med stort intresse men sedan har jag ännu bara kollat just ordet ”medium” för att förvissa mig om att ordet ofta böjdes fel i de finaste medier. Mycket förbryllande? Men så hittade jag häromdagen en SvD-artikel om att språkvårdarna fått ge med sig och ”godkänt” det bruk som användarna bäst gillat.

Men formen ”svensk media” är en styggelse tycker jag ändå.

Här ovan bodde vi i ca  5 år för 70 år sedan, bilden är nog minst tio år gammal.

 

Sudden

P:S. Sedan jag skrivit bloggen, upptäckte jag att lägenheten på Sköntorpsvägen 99 var ute för försäljning. Sig lik i stort, inga radikala ombyggnader verkar det som. 60 kvm som jag har nu hemma i Haninge i min stora etta. Bilderna hjälper mig att minnas. Mer kommer kanske…