Vaknar upp lätt vresig och stöter på ordet ”laddbox”. Undrade om sådana kommer att finnas om tio år. Ord som ”bentyl” och ”etanol” har ju så gott som försvunnit (likaså ”bakmaskin” även om det kanske är på väg tillbaka). Och så latin-vana är vi inte tror jag att vi kommer att vänja oss med begrepp som ”bonus-malus”.  Dessa ekonomer och pärmbärare som försöker visa vägen…

Bild från Wikipedia.

Jag har nämligen mitt ingenjörstvivel på att det är någon vits med att ”elektrifiera” bilar och andra fordon. Man kommer bara att behöva utnyttja ytterligare begränsade naturtillgångar, med bl a de problem gruvdrift är förknippat med. Säg Kongo – det räcker. I-världens prioritering av sitt eget s k ”klimat” kommer att hindra fattiga befolkningar att resa sig ur fattigdom. FN:s IPCC är kolonialismen i nya kläder. Kanske.

Och kanske kineser blir bättre än europeer att utnyttja Afrikas tillgångar på ett civiliserat sätt.

Bild från Wikipedia.

Kanske klimathysterin har nått vägs ände och att nu försöker de mest aktiva hysterikerna finna en anständig reträtt. Kanske man kan dra en lättnadens suck. Få se vad vi nu väljer att bli skrämda av! Någon komet kanske?

Jag försökte snida en enkel vindsnurra för länge sedan. Med min morakniv formade jag ett ca 60 cm långt trästycke. Till en propeller. Men profilen blev sådan att det var en drivande propeller. Snurrade i vinden gjorde den visserligen men…. ”Tänkte inte på det” som han sa, uppfinnaren från Sundbyberg.

Apropå förvinna har väl mynthållaren ”Moneybox” försvunnit och även själva mynten är nu på väg bort. Det går nu veckor mellan de tillfällen jag använder mynt och sedlar. En del beror förstås på att livet krymper vid 80.

”Moneybox” var populärt ett tag liksom den ofta återkommande jojon när jag var ganska liten men jag hade ingen framgång vid googling innan jag fann att dEn behändiga mynthållare här kallades ”Monnibox”. Här en bild stulen från Kungliga Myntkabinettet, här en bild stulen från tillverkaren Avants historiska tillbakablick (Klicka för ”berättelsen om Monnibox”)

Här Avants hemvist i den stora ”ladan” i Läggestasvackan. Minns hur vi en gång 1960 sedan fick soppatorsk i backen österifrån men kunde rulla ned och upp till den mack som då fanns framför byggnaden. 

Vi var tre praktikanter på televerket som med vår bensindoftande televerksgrå Duett campade oss fram längs en kraftledning ned genom mellansverige (jo vi kom faktiskt ända till Ystad; då i september hade det bli kallt att tälta även där. Kanske vi hoppade över Småland.) för att mäta jordresistansen. Den ville Gustaf Adolf Pettersson på televerkets Provningsanstalt veta för att bedöma om man kunde befara ökade åsk-skador på telenätet genom de stora kraftledningarnas jordlinor (linorna högst upp). Eller hur det nu var. Kanske tvärtom. Gustaf gav mig en artikel att läsa om vad som styrde hur de åskinducerade strömmarna tog sig fram genom marken. Hallén-klass vad avser teorin och jag begrep nada. Jag tror också våra mätresultat blev oanvändbara. Stackars Gustaf! Minns också hur Petterssons assisterande byråingenjör gav oss en rekvition på en Duett. Rekvistioner är komplicerade och i garaget undrade man om vi verkligen ville ha en fullutrustad reparatörsvagn (eller om det mu var en uppsättning av fyra reservhjul). Här mitt tjänstgöringsbetyg:

Jag googlade litet efter G A Pettersson men hittade just inget. Han borde ju ha skrivit något i Teknisk Tidskrift. Men dock litet om den Swedenborg som undertecknat betyget. Här omnämns han i televerkschefens Bertil Bjurels memoarer:

När jag 1934 anställdes vid Telegrafverket, var Greve Hamilton generaldirektör. Det säger sig självt att jag inte kan ha någon personlig uppfattning om honom. Jag fick dock träffa honom två gånger. Han utstrålade vänlighet och visade ett personligt intresse även för en ringa person – något som alltid kommer att färga bilden av honom.
Han hade en originell fru så till vida att hon öppet bekände sig till kommunisterna. Vid förstamajtåget gick hon under kommunisternas fana och tvingade greven att göra detsamma. Mitt intryck att han var en timid herre förstärktes väl av detta uppträdande. En herre, som jag senare återkommer till, var den adlige och mycket fine mannen Gustaf Swedenborg, chef för Tekniska byråns Provningsanstalt. Han var en ofta sedd middagsgäst hos Greve Hamilton. Han gav mig mycket livfulla skildringar av dessa middagar och Hamiltons underordnade ställning i hemmet. Efter middagen meddelade alltid fru Hamilton att kaffet skulle drickas i biblioteket och Swedenborg skulle sitta under det stora porträttet av hennes älskade vän Stalin.

En av oss var från Örebro. Teknolog vid KTH som jag. Var litet sur över att Nerikes Allehanda hade kallat hans utelandning med en Baby i Lillån för nödlandning. Jag hade min dubbelåtta smalfilmkamera med och spelade pingis med Olle Ringstrand som med en kompis var på flygande besök hos flygklubben på Gustavsvik.  Här några rutor från min smalfilm som jag lyckats (?) få över till min datorn på ett högst analogt fotografiskt sätt. Leve dagens digitalteknik!

Sudden

P.S. Sedan detta skrevs, upptäckte jag att under den senare delen av praktidtiden hade jag gjort anteckningar i fickalmanackan. Då gjorde vi (möjligen var vi då bara två) en avslutande mätturné i Skåne. Vi for från Stockholm kl 11.45 tisdag 23 augusti. Tältade i Jönköping. Den 24:e smorde vi bilen där, for till Malmö och tältade där. Torsdag och fredag mätte vi och bodde i Malmö, lördagen 27:e var vi på badstranden. Hämade tydligen lön, Poste Restante på Malmö 1. I Köpenhamn söndag 28:e. Mätningar på måndagen, flyttade till Ystad (Ystad Sandskog). Mätte på tisdag och onsdag, lämnade Ystad och tältade i Lund. Bodde i ca en vecka  i Lund och mätte i trakten runtom. Till Värnamo fredag 9 september där vi mätte. Lördag 10:e mätte vi i Hörle 20 km syd om Skillingaryd och var klara  där kl 18.45. Totalt tydligen 16 mätpunkter i Skåne. Några ställen fick mätas om. Till Stockholm och hemma där söndag kl 02.15.

Det finns ljuspunkter i tillvaron!. Min yngste son Robert har blivit ”legitimerad lokförare”. Han kör nu pendeltåg i Storstockholmsområdet, efter att i drygt 15 år kört tunnelbana. 14 december 2004, hans 31-årsdag förresten, fick jag följa med honom på jobbet.

Vidare är våren är på gång efter en dålig vinter (men säkert har det några gånger bjudits på skridskomöjligheter) och snart är det dags att så tomater.

Webben är inte dum heller, man stöter på sådant våra vanliga medier inte kan ge oss. Här en film från BP/BBC om tidningsproduktion och distribution från 1961. Man får se en ung Lill-Babs i päls sjunga (mima), säkert en ändå jobbig inspelning vid Slussen med gråkallt väder. Tryckeri, redaktion, telefax, distribution till Bromma, lastning i LIN-Metropolitan. En Caravelle taxar och, lättar och försvinner snabbt i gråvädret. Spökis Andersson med sin Super-Cub m m.

Sista tiden har jag forskat litet om segelflygplanet Bergfalkes bakgrund, hur det utvecklades och sedan kom att användas i Sverige i över 50 år. Hade nu tänkt skriva om det i denna bloggning men ser att det blivit så mycket stoff att det måste bli flera bloggningar. Här en första del som mest handlar om annat segelflyg, dock på ”Bergfalkes tid”. Jag tog fram några sparade dokument att forska i, här några av dem. Förklaringar kommer kanske i senare bloggar:

Bergfalke var mycket vanligt segelflyplan, ett slags standardskolplan där statsbidrag utgick och där centralorganisationen KSAK ”höll i trådarna”. Bergfalke utgjorde länge omkring hälften av segelflygplansflottan skulle jag gissa. På sidan nedan från Yngve Norrvis ”60 år i uppvinden” återfinner jag de kära namnen på min tids segelflygplan:

De gamla limmade träflygplanen började fasas ut under senare delen av 50-talet och 1964 kom den slutliga flygförbudet som åsyftas i bildtexten –  det lim som använts hade åldrats. Bogser-Mothen SE-ALM är en av världens äldsta Tiger Moth.

Bilden är säkert tagen av Yngve Norrvi, en central gestalt i svenskt segelflyg. Här presenterar han 1953 sina idéer om en förbättrad utbildning. Det var då mycket få elever som hade ork och tålamod att bli fullfjädrade segellygare. Några tidsbesparande introducerande lektioner i motorplan blev det nu ej men man övergick, inte utan vånda. från utbildning i enkelkommando (EK, d v s med ensistsiga glidflygplan som man först gjorde korta rutschar med) till tvåsitsiga plan med lärare i baksits, DK (dubbelkommando), och då blev det Bergfalke.

Mycket av min tonårsläsning av segelflyg var skriven av Norrvi, bl a denna omfångsrika redogörelse för segelflyg-VM i Örebro 1950 som även var införd i ”Ett år i luften 1951”. Jag läste mycket om flyg och modellflög, men började segelflyga först 1965 vid 26 års ålder. Drygt 180 timmar under 15 år blev det, jag tröttnade till sist. Vid 40 måste certifikatet förnyas årligen så man kunde inte så lätt göra en paus i flygandet. Och kanske det viktigaste skälet, att flyga var för mig inte den frihetskick så många talar om utan jag tyckte mest det var lätt läskigt. Under veckolånga ensamfjällvandringrar däremot kände jag mig trygg och säker….

Men ännu idag sedan drygt 40 år förflutit sedan jag sist spakade är jag ju tacksam och stolt att jag grep chansen att lära mig flyga och för att jag ändå klarade av spakandet. Trots att jag avgjort inte är rätt typ av människa. Här är förresten min listning i flygdagboken av vilka typer jag flugit och hur ofta. (Upptäckte nyss att noteringen för -THV måster vara fel.)

Segelflyg sågs ännu under min tid som en steg på vägen till flygvapnet, och därför för fick unga män rabatt på avgiften som framgår av inbjudan till min grundutbildning 1956. Min lärare kommenterade detta med att ”två av mina elever har flugit ihjäl sig i FV”. Kan vi ha varit 8-10 kursdeltare på två lärare kanske, jag tror bara en av eleverna var tillräckligt ung. Min lärare var i grunden ingenjör, hade en gång designat klass C-steg hos Philips på Lilla Essingen minns jag han sagt.

Jag förstod av min ungdoms läsning att det var ju hurtigt och tuffa tag inom flyget. Några exempel från den ”heroiska tiden”, med ”99 % arbete i bygglokalen och 1 % flygning”. Bilderna är lånade från Jonas Björnstams ”En gnutta flax”, boken om Östra Sörmlands Flygklubb och från en artikel i SVS-nytt 2/2014 av Thorsten Fridlizius.

Den unge grabben i nedre bilden heter Stig Engström, och vad han senare presterat är inte dåligt! Flygar-Lasse var inte dålig han heller.

Här är en skildring av den på min tid kände Bengt Göök från 1965 som jag fann på på en dansk sajt om när man utvecklade utbildningsmetoderna:

Uppflygningen för instrumentflygbehörigheten kommer jag ihåg som jobbig. Stålis och Klevas (Lennart Ståhlfors og Göran Klevstigh, legendariske chefer for Ålleberg m.m., red.) hade 1965 utarbetat en molnflygningskurs och utbildat 3 instruktörer. Dessa fick sedan 3 elever var och jag var en av dom och blev klar först. Min uppflygning för Klevas gjordes i häftig molntermik och var ju inte bara ett prov på mina kunskaper utan på hela kursupplägget. Så snart jag hade någorlunda kontroll tog Klevas över och Bergfalken utsattes för diverse manövrer så att jag blev helt bortkollrad. När hastighetsmätaren visade antingen 0 eller 160 och girindikatorn maxutslag röt Klevas ” Du flyger ” så snart jag fått någorlunda ordning på läget tog han över igen och det blev en ny resa. Detta pågick en dryg timme. Jag har aldrig någonsin varit så slutkörd efter en flygning.
Navn: Bengt Göök Nationalitet: Svensk Klub: Örebro SFK Alder: 72 år

Det handlar ju om enkla instument typ ”kula och spade” som ger en rätt så abstrakt och svårtolkad information från lutnings- och girindikatorn. Jag fuskade litet men försökte aldrig på allvar att flyga i moln. Instrumentbehörighet vore väl något för att öka kvaliteten på mitt flygande tyckte jag ganska halvhjärtat en gång när jag började tappa flyglusten, men min gamle lärare var tyvvärr (?) inte road av att lära ut konsten.

Den ovan omnämnde ”Klevas” kunde både flyga och berätta. Kanske allt inte är sant men i alla fall sannolikt ( alla drömmer ju om det perfekta SJ!) och förbättrat av Jonas Björnstam från vilken jag ”lånat” berättelsen.

Och vågsegelflygning i fjällen var också tufft som man kan läsa här , en berättelse om de första lägret i Pirttivuopi en mil öster om Nikkaluokta. Dåtidens segelflygplan var inte så snabba som dagens och man kunde lätt driva iväg eller inte ta sig fram mot vinden. Tidningen Teknikens Värld hade i nr 7/1951 ett reportage från segelflygning i Åre, här ena sidan. Och kylan var ett problem – som jag i mitt fjällflygande i Ottsjö dock till min förvåning faktiskt aldrig upplevde. Men jag har inte varit så högt och uppe någon längre tid. 4000 meter, 2 timmar och 18 minuter den 22 mars 1979 blev det som mest. Någon riktig Ottsjöhiss har jag inte upplevt.

Bilden är ur en film om vågsegelflygning i Ottsjö i södra Jämtland 1979. Jag gjorde detta år alla 7 starter under min Ottsjö-vecka med detta plan. SE-THV var en Astir CS, som då tillhörde min klubb ÖSFK. Här ska jag ge mig iväg.

(Skåningar verkar förresten ha för ovana att krascha gamla ÖSFK-flygplan, inte bara SE-THV utan även SE-TFN. Här en läskig upplevelse . Ka 6E var en träkärra som kändes litet spröd men var rätt angenäm att flyga. En nos som ett äggskal. En klubbkamrat, ganska speciell som människa, fick skador vid ett haveri vid ett DM som visade sig vara förödande. Jag verkar ha tappat bort hans berättelse om händelsen, skriven i ännu gott mod.)

Man läste i de tidiga tonåren Charles Birch-Iensens runa om Karl-Erik Övgård och hans dödsflygning i Sierra Nevada i ”Ett år i luften 1952”. Dessa flygets årsböcker var i många år nog min käraste läsning om flyg. I förskoleåldern var det Nordisk Familjebok. ”Ett År i Luften” anskaffades allteftersom eller köptes till ett mycket rabatterat pris hos Flygvapnets ”Flygpojkarna” med möten i ”Tegelhögen” med ledare som Dalborg, Unell och Erik Goliath. (Tyvärr är Goliath-minnesorden låsta men jag fick bl a påminnelse om det Goliath på sin ålders höst berättade får mig under en lätt problematisk skridskotur på Dalälven, att han varit bänkkamrat med min farbror i franska-lektionerna på gymnasiet i Gävle; både gick sedan till FV) och emellanåt med besök på Barkarby (den något omständlige förvaltare Fredriksson?) .

De årliga två segelflygveckorna i Ottsjö; verksamheten är snart avslutade; man rapporterar på Facebook och här. Första lägret var 1961, och mycket visdom om hur man beter sig finns samlat här förutom historik och statistik. Som inom många etablerade grenar av flyget ökar inte längre verksamheten, något man som född 1938 var van vid från sin barndom. Jag deltog 1967, -75. -76, -79 , d v s under en period då lägret växte år för år.

Stockholmssegelflygaren Rolf Johansson har lagt ut tre segelflygfilmer på Youtube, två från Ottsjö och en från Skarpnäck,  här. Man får bl a höra Ottsjölägrets initiativtagare Rolf Algotson berätta. Här syns Rolfs bil i mars 1966, en ganska jobbig tid för Rolf, men han ställde upp för mig och mina kamrater i ÖSFK inför det årets Ottsjöflygande. Det var ju det första året som ”vanliga” och ganska ”gröna” ÖSFK:are deltog. Grönast var jag.

Här en pojkbok i min hylla från den heroiska tiden:

Och här ett kapitel ur boken. Ålleberg var dit alla ville då. En hurtig stämning råder. Annat var det i Dagens Nyheters skildring av ett segelflyg-VM i Eskilstuna 2006. En väldigt grinigt reportage. Jag skrev och klagade (i slutet av texten) och det gjorde en av våra största segelflygare också.

Googlar man globalt med villkoret ”larsan13” och ett lämpligt kompletterande sökord, t ex ”Vängsö”hittar man mycket mer om segelflyg jag skrivit. Man kan också söka internt på bloggen.

Sudden

Det var länge sedan jag skrev en blogg, det har kommit mycket emellan. Hälsan är risig, jag var på sjukhus en vecka och är svag och har svårt att röra mig. Allt tar tid att göra och jag hinner och orkar inte mycket. Pensionärens vanliga klagan alltså.

På sjukhuset återfann jag i avdelningsbibliotekshyllan en bra bok om ”Sjukhus och sjuksköterskor” skriven av Knut Haeger. En skrivbegåvad medicinare, även anglofil. Här kunde man läsa att Florence Nightingale trots det poetiska namnet var en rätt egensinnig och besvärlig dam och med ”gammaldags” fördomar om hur sjuksköterskor borde bete sig. Om febertermometerns historia kan man också läsa i boken men jag länkar till Tekniska Museets årsbok Daedalus något utvidgade version av texten istället..

Visningssiffran för bloggen i februari var bottenlåg, litet mindre än 1000 visningar. Förra året var februarisiffran litet mer än 2000. När jag på Facebook eller SFF forum kan hänvisa till en tidigare blogg kan visningssiffran i bästa fall öka med några tiotal. Aldrig någon kommentar men jag får en anledning att försöka reparera eller byta ut brustna länkar.

Nå, även om jag inte bloggar så skriver jag kortare kommentarer på Facebook och Svensk Flyghistorisk Förenings Forum. Det är enklare men ibland kan tråden bli lång. Häromdagen hade en trägen forumbesökare hittat en lätt konstig och även otrevlig bild på ett länsmuseum:

Med hjälp av Svenska Dagbladets historiska sidarkiv fick jag förklarat vad som hänt . En kollision med en kraftledning intill flygfältet Ope vid Östersund fick det landande planet som kommit allför lågt att bli svårt brandskadat. Föraren fick lyckligtvis bara lindriga brännskador. Annars är det farligt med höga spänningar som kan få ström att ta oönskade vägar. Nu var det väl stålrörskroppen som gjorde att strömmen inte passerade genom förarens kropp.

Det blev en lång tråd vilket till stor del orsakades av att jag råkade komma på att kroppen av just detta plan sägs finnas utställd på Segelflygmuseet på Ålleberg för att visa hur en Bergfalke såg ut inuti. Men det uppstod i tråden osäkerhet om det verkligen kan vara SE-SUN:s kropp som visas. Kroppen har bl a för många kännetecken på den senare Bergfalke-versionen Bergfalke III.

Det vid Ope havererade planet var utan tvivel en Bergfalke av version II/55 (kantig huv och låg fena. Bergfalke II fanns det inte många av; det är alltså skillnad på II:an och II/55:an)  även om jag inte kunde bevisa det med annat än ”sunt förnuft” eftersom jag inte hade tillgång till luftfartygsregistret för den aktuella tidsperioden. Fanns varken data hos Transportstyrelsen eller i de registeruppgifter som finns i några av mina fickalmanackor. Här ett utdrag ur den äldsta av dessa, för 1975 och avseende läget i augusti 1974:

SE-SUN är här sedan drygt 10 år inte längre med bland de luftvärdiga. Men registreringen ligger mitt i en bunt Bergfake II/55-registreringar. Efter ytterligare ett par sidor med många ytterligare II/55-registreringar kommer så den första Bergfalke III, SE-TBP. Den registrerades enligt Transportstyrelsen i maj 1974. Intressant är att när den skrotades 2006 hette det dock att den var en Bergfalke II/55! ”Efterföljaren” SE-TBR har dock förblivit en III:a! Man undrar…

Sunt förnuft räcker inte alltid för kalenderbitare. Och kan faktiskt leda fel. Liksom register förstås kan innehålla fel ellr ofullkomligheter. Här kan man kolla i Transportstyrelsens register över våra kära luftfartyg. Jag vet inte hur länge en inte längre luftvärdig flygplanindivid står kvar i de på webben publicerade registeruppgifterna.

Just -TBP har jag flugit en hel del i Ottsjö och jag betraktade den alltid som en III:a! Blåst huv, hög fena men den verkar onekligen ha haft sporre (och ej sporrhjul). Några bilder:

Det är Olle Palmquist i fram. Men en gång satt jag fram och han bak. Läs om detta här! Där kan man också läsa om när jag satt bak i SE-SXT, en äkta Bergfalke II/55, bakom en tystlåten pilot som jag inte kände sen tidigare.

Diskussionen i tråden och efterforskningar i bokhyllan och på webben visade att min uppfattning av vad som skiljde olika Bergfalkeversioner nog inte är helt korrekt. Här medan är en artikel om typens utveckling i segelflygetsveteranernas tidning skriven av den nu bortgångne segelflyghistoriskt kunnige Knut Uller. Kan vara en bra början.

Man kan nog ha olika uppfattningar om vad som riktigt, just nu orkar jag inte analysera skillnaderna i vad som sägs i saken från olika håll. Men en av de deltagande i tråden är onekligen sakkunnig.

Jag förstår inte allt som Uller skriver om utvecklingen av typen, vad är exempelvis ”delad huv”?

Nej, Bergfalke II/55 är som bofinken; den kan se ut hur som helst. När en II/55 reparerats eller renoverats kan man ha modifierat den, bl a kan den ha fått sporrhjul, högre fena och annan huv (?), sådant som finns hos Bergfalke III, men behållit typbeteckningen. Därtill är det förståeligt om det ofta struntas i suffix. Det är väl bara flyghistoriker som talar om Ju 52/3m. Flera tusen plan tillverkades men det var visst bara sju som byggdes som en enmotorig första variant.

Här är två ”äkta” Bergfalke II/55 i all sin kantighet, bilder från Vängsö, internatkursen 1966:

På den undre bilden från en sommarkväll på Vängsö 1966 ser vi C-internatkursens två lärare, Tage Hörkeby närmast och bakom honom Sven Blomberg. Notera bromsarna på vingarna som är av s k DFS-typ. Vissa Bergfalke III har s k Schempp-Hirth-bromsar.

Det har även Bergfalke IV som är litet olik de äldre varianterna både visuellt och i flygegenskaper och prestanda. En vackrare framkropp, ingen framåtsvepning av vingarna exempelvis och vingens lyftförmåga påverkas mer av regn än de tidigare varianterna. Prestanda år litet bättre. När man flög in sig på den fick man lära sig att bromsarna var mycket effektiva vilket krävde viss försiktighet och man fick testa en brant final i hög fart. Plogfåror kan bilda snygga mönster…

Det har gått över 40 år sedan jag flög Bergfalke. Så jag kommer nog inte riktigt ihåg hur allt var…

Sudden

P S. (tillagt 20 juni 2019): I tidskriften ”Nordic Gliding” nr 3/2019 skriver Robert Danewid i artikeln ”Egon Scheibe: Bergfalkens pappa” om Scheibe och hans skapelser. Bergfalke sätts här in i sitt konstruktionshistoriska sammanhang och man ser dess släktskap med typer som ursprunget Mü-13E och senare konstruktioner som Spatz, Zugvogel och olika motorförsedda utvecklingar som SF 25 Motorfalke.

Begrundar ett anslag på väggen i min vårdcentral: ”Ingen förtäring av nötter i dessa lokaler p g a kraftig nötallergi”. Efter ett tag inser jag att besökare (och personal) inte ska äta nötter eftersom andra besökare kan ha allergi mot ”nöt-ångor” eller liknande. För mig är ”allergi” en reaktion i ens egen kropp på vissa ämnen, själva allergin sitter så att säga inte i rummet.

Visst kan denna bild nedan ses som snorkig lyteskomik, men jag har själv aldrig behövt bekymra mig särskilt mycket om det finns något olämpligt i det jag äter och ibland störs jag av dem jag tycker är litet väl petiga. Man är uppfostrad att äta upp det som bjuds:

 

Apropå vårdcentral och matval har jag nu bedömts ha diabetes typ 2. Jag har varit hos en sköterska några gånger men jag har dålig kläm på vad besöken går ut på och vad som väntar. Hon frågar och antecknar i sin dator och ger vid sidan om synpunkter på hur och vad jag bör äta. Hon försöker förklara alla de olika mått och ”börvärden” på sockerhalten i blodet som förekommer och förvillar. Bland annat förekommer begreppet ”mol” som var obegripligt redan i gymnasiets kemiundervisning. Och var det ”56” värdet skulle vara eller ”fem till sex”? Hon hade svårigheter att förklara ”medelblodsockret” och det är henne förlåtet, men jag har även i övrigt svårt att hänga med. Det blir litet väl mycket av förmyndaraktiga pekpinnar såsom ”Lova att inte äta kaffebröd och småkor annat än vid helger”. Men man får vara glad om man får slippa speciella mediciner.

Jag har med möda nu lärt mig ta prov på sockervärdet hemmavid genom att sticka mig själv i fingret. De skriftliga anvisningarna var omfångsrika och min sköterskas pedagogiska förmåga passade inte mig som fattar rätt långsamt.

Grejerna härför kräver sin plats; de kan ju inte ständigt ligga framme vid köksbordet vid vilket jag tillbringar största delen av min tid. Datorn står intill se.

Diabetesen har jag väl ovetandes haft länge. Den torde vara en starkt bidragande orsak till de små sår jag haft på mina tår, och som medfört att jag besökt vårdcentralen bortåt 100 gånger det senaste året. Lyckligtvis finns olika former av högkostnadsskydd; även för transport till/från vårdplatsen.

Mitt stora problem är egentligen att jag intet orkar, får ta paus och sätta mig på rullatorn efter 150 meter. Förbipasserande frågar lätt oroliga hur det står till. Jag tror inte diabetesen ensamt orsakar detta.

Min bordsdator har fått allt svårare att starta. Det börjar surra svagt som det brukar och i bästa fall fortsätter den att surra och den tycks reagera på knapptryckningar men skärmen förblir helt svart. Det har ett par gånger behövts över en halv timmes upprepade startförsök innan den kommer igång, Dags för någon ”ominstallation” kanske. Jag trodde faktiskt som att det var som med TV-apparater (åtminstone förr), det fanns ett litet batteri som såg till att minnet av inställda TV-kanaler o d inte försvann. Ett batteri som efter några år måste bytas. Men så är det tydligen inte och jag har faktiskt bara haft datorn i tre år; det känns som det var en längre tid. Man kanske mitt eget minne blivit kortare. F n låter jag datorn stå på dygnet runt.

Har börjat ”avjula” lägenheten och det är dags att läsa julklappsböckerna. Jan Guillous över 10 år gamla memoarer ”Ordets makt och vanmakt”, som jag gav mig själv, har jag nu betat av. Läsningen gav en bra och nyttig genomgång på gångna decenniers händelser, men det är många ”skandaler” och debattprogram i TV jag glömt. Jag minns hur jag en gång med iver såg dem – men nu lockar de ej. Han är litet mystisk tycker jag, alltför kortfattad i sina beskrivningar och förklaringar. Så bra som recensenten skriver här är boken inte tycker jag. Men återigen; jag är väl för dum.

Googlar man finner man lätt negativa påståenden om Guillou, ofta då från personer med anknytning till mer eller mindre skum underrättelseverksamhet.  Personer med en fantasifull läggning verkar att dras dit och jag erinrar mig vissa påståenden från exempelvis f d poliser med förtroendeingivande titlar. Men jag ger inga namn… (Nå, ett exempel. Jag är misstänksam mot texter som är alltför långa för sitt syfte.)

Apropå olika uppfattningar i några centrala politiska frågor, fann jag en artikel med idén att det idag inte handlar om höger/vänster utan mer om människors förankring i tillvaron,  de är ”varsomhelstare” eller ”någonstansare”. Litet överdrivet ”tokliberaler” resp. ”nationellt lagda”. Tänkvärt. Finns att läsa om, t ex här. Tillägg 2/2-19 : Hörde i radio en presentation av den franska filosofen Simone Weil.  Oj, det var inte dåligt. Se t ex Wikipedia om henne

Ett annat sätt att dela in oss av tyckaren från Hamrånge: Ännu en modell för samhällsanalys erbjuder statsvetaren Stigbjörn Ljunggren (s): ”I Sverige finns numera bara två samhällsklasser – de som duschar före jobbet och de som duschar efter jobbet. Socialdemokratins problem är att den attraherar för få av alla dem som numera duschar före jobbet.”

En fin senkommen julklapp var denna bild:

Bilden kom i ett mail från min kusin Eva-Lotta vars far, d v s min farbror, flög B 17 på F 6 i Karlsborg. Min far byggde då denna modell för sin bror och jag minns hur jag stod bredvid och beundrade hans verk. I trä, skala ca 1:25. Den långa huven och undersidans vackert ljust gråblå färg. Även om bilden är liten och suddig anar man att det är en B 17B med Bristol/SFA-motor (F 6 hade B 17A med Twin Wasp) även om nosen inte har avgassamlarringens ”kopparfärg”. Landställets karakteristiska ”byxor” saknas liksom propellern och vingen verkar litet väl platt. Kronmärkena kunde faktiskt vara så stora även på vingarnas ovansida även om de i början helt saknades som man ser i denna film. Jag minns B 17 och tidens FV-plan mest i form av svartvita bilder där det stod stora vita siffror på dem, inga bokstäver.

Idag kan modeller se ut så här

Här är morfars gamla väggur, brorsan frågade om jag ville ha det eller om han kunde slänga det för han skulle flytta. Han fick slänga det. Han sände bilden via SMS (?) och jag hade mycket besvär med att få fram bilden till min dator och originalbildens upplösning hade gått förlorad redan innan bilden kom fram till min mobil.

Under vägguret satt morfar på Hälsingegatan 9 i Gävle och läste Signalen, En rolig halvtimme (rött omslag) eller Lektyr (gult) (Filmen är ett tidsdokument; det som var roligt då är det inte alltid idag.)

I min barndoms vardagsrum på Västra Ringvägen 10 i Gävle hade vi detta väggur och det hänger nu hos mig:

Uret hade här hade just ramlat i golvet (glaset höll vid fallet men är i bilden ännu inte tillbaka på plats) men det gick att få ordning på det. Här nedan ser man vägguret för nästan 80 år sedan. Tydligen lekte jag med tåg på den tiden.

Apropå tåg så väckte bilden nedan från FB-gruppen ”Det gamla Stockholm” positiva minnen hos många. Själv tycker jag bilden visar en för järnvägar typisk sunkig miljö. Därtill bidrar väl att jag vid en skolutflykt till Lida friluftsgård råkade krossa min termos med varm choklad mot det räcke mot ”järnvägsdiket” man ser:

Mer åtminstone visuellt positiva järnvägsbilder finner man då i en av mina favoritfilmer ”Ladykillers”. Några webbtips 1,  2,  3,  4, och 5

Musiken i fråga.

Sudden

Det händer mycket för närvarande, i varje fall är media överfulla av kannstöperier och analyser. I den centrala frågan om vad det blir för regering saknas efter flera månader ännu något resultat.

Och egentligen har förändringarna pågått gradvis och länge. Många medborgare speciellt de som bryr sig, är ordentligt vilsna. Och vad är politik egentligen? Här är ett svar i en berättelse från en humorist jag läste för länge sedan men gärna återkommer till.

”Falstaff, Fakir”, Axel Wallengren, avled alltför ung ett par år före förra sekelskiftet men är faktiskt ännu läsbar tycker jag när han parodierar och ironiserar över sin tids sätt att skriva och moralisera. Jag försökte använda hans rätt överlägsna attityd i ”Frågor & Svar” till min blogg, där det för övrigt finns länkar där man kan läsa mer om och av honom. Boken ””Falstaff Fakirs Vitterlek” med illustrationer av Poul Ströyer fick jag som julklapp 1956 av mina föräldrar när jag nyss fyllt 18.

Annan kär läsning var Tage Danielssons ”Bok” som utkom 1963.

Där har författaren bl a parodierat ledararartiklar i kända tidningar. Jag gillar där DN:s suck ”Men lätt är det inte att i alla lägen hålla liberalismens fana så där lagom halvhögt”. Ny Dag har jag nog nästan aldrig läst men jag förstår redaktörens osäkerhet om vilka kommunistledare som för tillfället skulle hyllas och vilka som kommit i onåd.

Idag strävar alla att hålla den libera fanan så högt det går eller påtvingas detta förhållningssätt. Vi är säkert många som ogillade Annie Lööfs ganska oförskämda påtryckningar på Löfven att bli så ”liberal” som hon ville. Meningslösa påtryckningar för Löfven tvingas nu slingra sig än mer och göra de politiska diskussionerna ännu mer abstrakta.

Löfven och hans samtalspartner ställde V utanför överenskommelsen, liksom även SD. Att SD inte fick vara med var väl inte oväntat men V-anhängare har anledning att känna sig illa behandlade. Själv anser jag att V är mer ”trogna den humanistiska socialistiska läran” än S. Intressant är om V kommer att stödja Löfven vid röstningen, en fråga våra vanliga medier upptäckt så här på slutet.  Glömt kanske… S har hunsat V länge nog tycker jag – men kan V verkligen avstå från att stödja Löfven?

Läser just nu Jan Guillous självbiografi om den skrivande delen av sitt liv, ”Ordets makt och vanmakt”. Han ger många exempel på hur medier och det officiella Sverige, inte minst ministrar, inte bara tigit utan ljugit.

Jimmies uppmaning skrämmer nog många, inte minst alla liberaler som vill bestämma själva.

Lyssnade nyss på en paneldiskussion i radion med bl a S-journalisten Widar Andersson, bördig från bruksorten Olshammar vid Vätterns strand. Hans namn och inte minst åsikter får mig alltid att minnas doften från Olshammar när vinden kom från sydväst vid pappas barndomshem vid sjöns nordöstra strand. Widar anser jag vara ”högersosse” – eller är han en sansad vardagsmänniska och realist?

Här förresten en karta som visar en del av norra Vättern med Olshammar och pappas barndomshem och bostad på ålderns höst markerade, liksom mina ensamseglingar med min OK-jolle nr 586.

 

Jag måste nog vid en segling i juli 1970 varit ganska nära en havererad Draken ( #35376) som låg på ordentligt djupt vatten norr om Röcknen-öarna där den hamnat 23 maj året innan sedan piloten efter att ha fått motorstopp hoppat fallskärm över land strax öster om sjön nära Medevi.

Föraren Staffan Hådell berättar i ”Flygtiga Minnen 2” om haveriet: ”…för nu var det dags. Strandkanten kom och jag hade drygt 1500 meters höjd, fart 400 km/h Nosen pekade ut mot Vättern… Jag satt i ett vamt och skönt flygplan, som visserligen inte hade någon fungerande motor, men med viss möda gick att styra dit jag ville. Jag ville definitivt inte landa i Vätterns kalla vatten.” Han drev till att börja med åt fel håll, ut över sjön – hade flygledaren tagit fel på vindriktningen? Men efter ett tag började han med hög fart driva åt rätt håll. … Själva nedslaget blev rätt häftigt när han rasade ned från ett träd.

Det flögs mycket över området, men jag minns nu mest lågflygande Lansen och Viggen från F 6 i Karlsborg. Jag har dock ett minne från tidigt 50-tal av en riktig fajt med några jaktplan tumlande runt över Bastedalen samt några lågflygande B 18 kommande från sjösidan. Men striden var kortvarig.

 

Och så blev det en sån där slingrig text igen! Men allt hänger ihop på något sätt, än si än så. Grekerna sa ”panta rei”

Sudden

PS. Några webbips. som jag fann när jag ville ha litet underlag för min funderingar:

• Vad skolbarn får lära sig om revolutioner. En del sådana anses bra, andra dåliga. https://www.so-rummet.se/historiens-topp-5/fem-av-de-mest-betydelsefulla-politiska-revolutionerna
• En viktig socialist som jag möjligen hört talas om: https://sv.wikipedia.org/wiki/Eduard_Bernstein
• Om semiter: https://snl.no/semitter
• Om kommunism: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunism
• Om svenska fångläger under VK2: https://sv.wikipedia.org/wiki/Interneringsläger_i_Sverige_under_andra_världskriget

Äntligen har jag stött på en text som förklarar begreppet ”falsifiera” på ett sätt som jag begrep. I varje fall nästan. Och just då. Även om min datorns surflogg (historik), plötsligt börja fungera kan jag tyvärr inte återfinna texten. (Jo, det var nog denna.) Termen har med filosofi att göra och inte med plåtslageri.

Vidare såg jag på Facebook en vacker målning gjord av Louis Sparre, en mångsidig man som nådde mycket hög ålder och som var far till den flygofficer/ingenjör Clas Sparre som jag nämnt några gånger på min blogg.

Annars är situationen knepig för närvarande, både globalt och personligt. Fast egentligen var man som yngre mer orolig för framtiden än man är nu. Då tyngde jobbet och ansvaret för familjen. Men att klara 80 ger litet av samma tillfredsställelse som det en gång var att klara Stockholmsmaran. Då var jag ibland salig i en månad efteråt, sedan blev det grå hård vardag igen. Så är det idag ockå och jag väljer därför i denna blogg att fly tillbaka till de ljusa minnena från gångna tider.

Man modellflög och ritade ned sina flygfantasier. En flykt från verkligheten, ritandet litet maniskt. Men att rita kan ju också vara en del i ett skapande.

Linkontroll (U-kontroll, d v s ”You control) blev det ju när jag en jul fått min Viking 2,5 cc diesel, närmast antik från början. Stor och hög, det var svårt att få in den i en modell, men man hade ju visioner.

Så här blev det.

Här en omfångsrik linkontrollsajt som Göran Olsson satt samman under många år efter eget flygande, kanske mest teamracing.  Som ett exempel är här en historisk patentansökan från den amerikanske pionjären Jim Walker. Göran ger också en kort beskrivning av olika tävlingsgrenar som speed, teamracing, aerobatics (stunt), combat, carrier (d v s hangarfartygslandning), skala m m.

På denna sajt kan man bl a se hur man kunde styra planet med en enda lina som vreds, s k ”monoline”. Det blev litet slirigt och oprecist. Ibland förekommer en tredje lina för annat än roderkontroll, t ex gaspådrag vid carrier-tävling. Eller kanske klaff och landningskrok.  Vidare finns tidiga modeller för tävlingsklassen ”speed” (man säger så även i Sverige). Sedan länge har modellerna ett mycket extremt utseende, t ex med bara en enda vinge på insidan för att slippa luftmotståndet från några decimeter lina. Jag har försökt tolka reglerna och det förefaller som om linlängden räknas till propelleraxeln. Man flyger nio varv och det går undan. Man får vara stadig och snabb i benen och man får hålla emot med omkring 20 kg.

Här ett klipp ur en modellflygtidning 1947 från KSAK.

Tidningen finns på sajten modellflygnytt.se.

Den avbildade Jan-Henrik Torselius hade KSAK modellflygcertifikat nr 31 (man tog modellflyg på allvar då!) och gjorde sedan karriär i FV och statens tjänst. Här har jag helt fräckt skannat ur ett nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift vad han skrev om sitt modellflygande på Skarpnäck.

Här ett exempel på en modern speedmodell. Notera hur motorvarvet ökas högst markant när förhållandena stabiliserats (fart, centrifugalkraft, bränsletillförsel m m). Kommentarerna till filmen är intressanta, några är informativa om modellen och speed-flygning, andra visar ”den mänskliga naturens egenheter”.

En av linflygpionjärerna i USA lär ha kunnat styra tre plan samtidigt genom ett styrhandtag i var hand och ett fäst på huvudet!

Här litet teamracing. Ganska intensivt och teknikraffinerat med snabba tankningar. Annat än på 50-talet! Och här litet combat the Australian way. Inga skyddshjälmar inte!

Jag har själv aldrig flugit speed eller teamracing. Mitt enda försök till litet speciell flygning var något varv i en combat-tävling på Gärdesskolan vid Valhallavägens slut. Vi var väl tre piloter, Kjell Rosenlund, Dag Tisell?; i varje fall kändes det rörigt. Jag tappade snabbt kontrollen av både min placering i förhållande till de två andra piloterna där vi trängdes i mitten och av mitt plan som väl slog i backen. Men jag tror inte jag drog med mig någon i fallet.

Skulle en gång flyga publikt en gråmulen oktobereftermiddag på Östermalms IP där man höll ”Modellsportens dag”. Publiken hade börjat att troppa av så evenemangsregissören Sten-Åke Grahn tillät mig flyga. Kanske jag gjorde några varv i min ensamhet med en liten teamracer för en 0,8 cc McCoy (den enda glödstiftmotor jag har använt). Egentligen var det min yngre bror Mats motor och modell men han var inte så intresserad av modellflyg som jag.

Mats med den vackert gula och röda stuntvingen med McCoy. Man kunde inte använda vanlig zapon/cellulosalack p g a av glödstiftsbränslets egenskaper. Västertorp syns i bakgrunden; vi står öster om Södertäljevägen där nu stadsdelen Fruängen finns. Men på 50-talet fanns övergiven ängsmark där jag flög. Bengt Martinelle kraschade förresten här min nybyggda stuntmodell som var litet mer påkostad än mina vanliga byggen och som jag ännu ej flugit!

Jag fångades i mina ritfantasier även av det extrema i speedmodeller vilket man kan se uppe till vänster i detta blad från mina tonår med ”bludder”:

Här ett exempel på en finsk speedmodell av Jouni Valo, presenterad i svenska ”Modelllygnytt” nr 6/1964, som jag tagit mig friheten att klippa ur. Notera att den styrs av en enda lina (mindre luftmotstånd) som vrids vilket inte längre är tillåtet enligt FAI:s regler.

Oj, detta har blivit långt nog. Och inte som jag tänkt  mig. Mer nästa gång! Det finns mycket att hitta på webben. En guldgruva även för ”fullskalaflyg och flyghistoria” är denna sajt ”Modellflygnytt” som ligger under en mer oficiell modellflygsajt och som väl är ett verk av någon eller några entusiaster. Ett smakprov är detta tidningsnummer.

Göran Olsson skrev inte mycket om ”carrier-linflygning”, d v s att landa på ett hangarfartygsdäck. Jag läste om det på 50-talet i mina amerikanska modellflygtidningar Model Airplane News och Air Trails. På webben fick jag äntligen alldeles nyss se vad det är idag. Inte så ”perfektionistiskt” som jag trott. Här två länktips som jag valt bland många filmer om carrier-flygning som ofta var litet tråkiga.; Kanske man kan säga samma sak om denna film men den ger så mycket ikring så att säga. Litet av gubbdagis, javisst, men smått rörande. Även i denna ”reklam” för AMA, den amerikanska modellflygorganisationen, framhävs det sociala i modellflygande.

Sudden

Det sägs att man ska tänka först och tala sen. Ack hur ofta ser vi inte tecken på motsatsen. Eller på hur folk ”känner” utan att tänka sig för.

Här ett klipp ur jubileumsskriften ”1863 – Blandaren 150+ –  2016” som något försenad utkom härom året och som jag hade nöjet att få mig tillskänkt på Lars-dagen 2014 i form av ett löfte om senare leverans som jag fick vänta på rätt länge.

Här något som kan ses som en ”programförklaring” för denna skrift. Den skrevs för över 50 år sedan men håller ännu, ja valutgången i höstas har gjort den än mer aktuell.

Uttalandet om nyttan av väntande på bussar är ett exempel på begreppet ”kausalitet” (orsak ger en verkan) inom filosofin. Om slirningar och felslut därvidlag skrattar vi gott ibland men ibland tar vi uttalanden på alltför stort allvar. Som att människoskapade koldioxidutsläpp bergsäkert orsakar förödande klimatförändringar. Det kanske inte är så illa ändå…

Förresten: När jag googlade efter det företag ”Bergfast” som sköter min HSB-förenings gräsmattor och planteringar fick jag ett meddelande att ”sajten inte var säker”! Men det är bara en vanlig simpel vardagslustighet.

(Iformation om företaget finns på andra ställen på webben.)

Filosofer får ofta på pälsen eftersom deras yttranden ofta går på kors med vad som är politiskt korrekt eller vad ”vanligt folk” tycker. Jag gav nyligen ett exempel på en brittisk filosof som ansåg president Truman närmast var en krigsförbrytare som inte kunde hyllas för atombombningen av japanska städer. (Se denna SvD-artikel som ligger bakom betalvägg och som är tungläst. Se även här.)

Och naturligtvis är filosofer egentligen bara som vanliga människor och inte minst journalister; de vill väcka uppmärksamhet, synas. Och få anslag till sina universitetsinstutioner…

Tornbjörn Tennsjö väckte och väcker ofta ”ont blod”, någon ansåg honom vara ”ondskan personifierad”. Att ha uttryckt sympatier för sovjetkommunismen anses genom idogt tjatande i DN m fl liberala organ numera vara närmast brottsligt. Den gamla kommunist- och rysskräcken lever dessutom kvar.

Det kan vara svårt att diskutera detta. En person som kommenterade min blogg förklarade helt riktigt att Stalins utrensningar med avrättningar och deportationer var ohyggliga. I ett senare inlägg ansåg han att alla kommunister borde utrotas som ohyra. Hur diskuterar man detta med en person som inte inser att han själv vill göra just vad Stalin gjorde?

Tännsjös utilitarism (nyttotänkande) kan vara jobbig, verka alltför rationell och känslolös. Det är inte bara intresset för kommunismen som väcker motvilja och rädsla. Googling visar nu att han verkar vilja ses som en mysgubbe. När f-n blir gammal blir han religiös…

Tennsjö och förre KD-ledaren Alf Svensson gillar båda att spela blåsinstrument, klarinett respektive saxofon. Jag såg någonstans (men var?) att Alf när en dröm att när han kommer till himlen skall han och Torbjörn spela tillsammans. Drömmen delas dock inte av Torbjörn, i varje fall inte vad avser platsen, som Tennsjö på goda grunder anser sig veta inte finns. Men att spela tillsammans, det ska man förstås! Här musik utan Alf i en flyghangar på Skå-Edeby i juni 2009.

Tar ur bokhyllan fram två tjocka ”politiska” böcker som jag på något sätt trodde balanserade varandra när jag köpte dem samtidigt (!) för ca 20 år sedan. En av vänsterns favoriter, John Pilger, skrev ”Den dolda dag ordningen” (Ordfront), den andra är ”Kommunismens svarta bok” liberal, av franskt ursprung, och med förord av Arne Ruth. En gång chefredaktör och kulturchef för DN, och boken är också utgiven av DN. På den tiden släpptes Pilger fram i DN medan idag har DN slutit sig i sin liberala bubbla och spyr galla över t o m socialdemokrater.

Jag orkade aldrig läsa böckerna men minns en historieprofessor på Hawaii (!) som hette Rummel (!), och är känd för uppgifter om det oerhörda antal människor som ”utrotats av kommunisterna”. Jag såg en siffra någonstans på 138 miljoner under 70 år. Många andra siffror är i omlopp. Vidare har han sagt att demokratier aldrig varit i krig med varandra.

Instoppad i en av böckerna fanns ett kvarglömt bokmärke, från ITU:s bok-shop i Genève, där jag av någon anledning noterat ”Jaques Gruet, fritänkare i Genève, halshuggen av Calvin”. Wikipedia beskriver honom som ”libertin och poet”. Oliktänkande har genom tiderna avrättats/dödats i Herrens namn. Jag måtte ha sett Gruet nämnd på någon gatuskylt i sta´n men har inget minne av just denna plats.

Den en gång så framåt Per Ahlmark refererade till ”Kommunismens svarta bok” några gånger minns jag. Hans liv tog en sorglig riktning.

Jag gillar den av många hatade Åsa Linderborg i Aftonbladet för att jag oftast direkt förstår vad hon skriver, medan texter från DN:s ledarskribenter måste jag kämpa med att överhuvudtaget förstå. Kan det vara att de går mer på djupet, nej det tror jag inte. Föraktet för andra som finns inom liberalismen måste helt enkelt döljas.

Lena Andersson kan vara jobbig att läsa men hon tänker själv och därtill djupt. På julafton läste hon i radion en mycket bra satir över dagens kvinnor, Metoo och ”Den franske kulturprofilen”. Har vissa av socialdemokratins och feminismens idéer om jämställdhet månne nått vägs ände? Man kanske bättre ska anknyta till kvinnosakspionjärerna?Häromdagen såg jag första avsnittet i en SVT-serie om en svensk ”kulturprofil”, Ingmar Bergman. Han kom/kommer undan han! Några förlåter vi i alla fall! Tur det.

Sudden

 

”Visa ditt flöde” uppmanar FB någonstans. Kommer att tänka på ett skjul vid en fotbollsplan man såg från T-banan mellan hållplatserna Tallkrogen och Skogskyrkogården där någon med stora bokstäver textat ”Muhammed sprutar sperrman”. Stavat på detta sätt.

Det första julkortet har kommit, från en vän i Rostock. Som jag tänkt att bara skicka e-mail till.

På 90-talet var jag med i en internationell brevklubb och hade många utländska kontakter. Några har jag träffat IRL, här hemma eller i deras hemländer. Ingen av de flera tyska vännerna som bodde i f d DDR talade illa om DDR. ”Struntsnack att man inte kunde resa utomlands” sa Klaus men han jobbade inom rederibranschen och fick därigenom resa. Han blev arbetslös när Muren föll och koreanerna tog över shipping. Fick en kort tid några ”sk-tjobb” i Shanghai och Afrika innan allt tog slut. Så slavjobb hemma i Rostock på svensktägt call-center en kortare tid innan han gav upp. Skriver till jul alltid om ”Glühwein” på julmarkna´n i sta´n.

Nå, allt är inte elände. Så här skriver Wikipedia med förskönande ”neutrala” ord: Från 1950-talet och framåt utvecklades Rostock till DDR:s varvscentrum genom Warnow- och Neptunvarven. Rostock växte till att ha över 250 000 invånare. I utkanterna av staden byggdes nya miljonprogramsområden.

I samband med Tysklands återförening 1990 upplevde Rostock sina viktigaste förändringar under de senaste 50 åren. Rostock har kunnat stabilisera invånarantalet efter att under 15 år förlorat nästan 50 000 invånare. Man har kunnat riva flera av de gamla miljonområdena i utkanterna av staden. Återföreningen har inneburit en nystart för den under den gamla tiden stagnerade staden. En symbol för detta är renoveringen av St. Petri-kyrkan. 

Heinkel hade fabriker i Rostock.

Ursula i Dresden berättade att censuren öppnade breven från en japansk brevvän. Men på DDR-restaurangerna kunde man överallt äta gott och billigt sa hon. Reste utomlands på semester men det var förstås bara inom Östblocket, mer exotiska delar av gamla Sovjet exempelvis. Tillsammans har vi vandrat i Jämtlandsfjällen. Hemma i Tyskland var hon ledande i företagets vandrarklubb, vandring är i Tyskland en mer social grej än svensk fjällvandring. Fler Gasthaus liksom.

Udo klagade över att resurserna till hans skola i Wolgast skars ned vid Murens fall. Han var lärare i speciella klasser för ”svåra” elever.

Kan inte låta bli att tänka på stolliga folkpartister när jag läser om medborgare i östländerna som drabbades av myndigheternas hårda förtryck.

Naturligtvis reste mina tre vänner efter ”die Wende” till ställen och vänner de inte kunde komma till tidigare. Men de tackar inte någon för detta.

Besökte idag den läkare på Södersjukhuset som tagit hand om mig vad avser min Crohns sjukdom. Han tycker jag ska börja ta en annan ”förebyggande” medicin eftersom man inte ska använda  cortison under längre tid. Operativa ingrepp vill han fundera över ett tag; skall rådgöra med kolleger. Min ålder utesluter vissa andra lösningar. Fick några allmänna informerande blad om denna förebyggande medicin. (Sedan jag skrivit detta ringde han och redogjorde för att några kolleger förstås var mer ”positiva till kniven”. Bli kvitt risken för att cancer utvecklas. Om jag förstod rätt. Min medarbetare Bertil V på Televerkets Radiolaboratorium på 70-talet avled i en sådan cancer har jag förstått. Ja världen är liten, eller vad det heter.)

Jag är lättad. Jag var ganska nervös och kunde bara med möda ta mig fram med rullatorn. Transporterna funkade bra. Ja bilen kom till mig tidigare än avtalat. Förren ringde och jag blev förstås nervös.

Åkte Renault till sjukhuset. Föraren var turk, kom hit för 8 år sedan på någon ”kvot” för restaurangbranschen. Han kände inte till dagens begivenhet, alltså vårt Lucia-firande! Eller missförstod han mig?

Hans efternamn betydde ”äggmålare”. Här några ryska trä-ägg, en gåva från en rysk professor jag mött i mitt internationella arbete. Vi och många andra kallade Mark Krivosheev (engelsk transkription) för ”Krivo”.

Han var alltid positv till Sverige eftersom en svensk ordförande för arbetgruppen för television inom Internationella Teleunionen på 50-talet vid namn Erik Esping gjort honom till sin viceordförande. Detta gjorde det möjligt för honom att komma ut i världen, något som då på 50-talet var svårt för sovjetmedborgare. Det handlade om färgsystem i TV och speciellt 625-linjerssystemet.

Detta var på den tid då Radiotjänst och Telegrafverket var osams. Här beskrivs Erik Esping och litet ligger det väl även i Arne Sanfridssons ord. Jag kom väl överens med Arne men vissa motgångar kunde han tyvärr aldrig släppa. Hans ”Min svenska TV-historia” finns i sin helhet på webben. Den påstods ha varit dödskallemärkt inom televerket och eftersom jag vill vara lojal får ni googla själva. Jag förstår att Arne S fann denna satir över Espings trådradio rolig. Radiotjänst ville ha FM medan Esping redan var inne på sådant som blev kabel-TV. Pappa hade Teknisk Tidskrift ”på cirk” på jobbet och jag minns att han tyckte denna satir var rolig. F ö hade vi i Mammas väldoftande linneskåp en av de säkert ganska få trådradiomottagarna i Stockholm.)

Ser först just nu att Krivo avlidit, se detta mer officiella dokument. Minns när jag 1992 var en slags värd för ett besök han gjorde i Stockholm. Gick väl sisådär, ovan vid sånt som jag var. På väg hem via Arlanda ville han köpa något så vi åkte in till Arlanda City. Där gick han rakt in i en svängdörr och det var inte lätt att hitta ett plåster i det stora varuhuset. Minns nu inte vad det var han ville köpa.

Här är herrskapet Krivo och en anlitad tolk på Fjällgatan.

Krivo blev ibland rätt jobbig; sedan jag slutat bad han mina kolleger att få svenska myndigheter att resa en staty över den store Esping. Första gången jag i Genève mötte Krivo var när han skulle hålla öppningsmötet och då måste säga något om den frånvarande ordföranden Espings hälsotillstånd. Jag visste bara att han nog var sjuk men jag hade aldrig mött denne legendariske televerkare och visste inte ens om hans centrala roll inom ITU. Bäst att säga att han lever tänkte jag. Men till sist dog Esping.

Krivo nämnde för mig en gång att han kom från en plats nära Poltava (han ses av vissa som ukrainare!) ”men säg för Guds skull inte det till andra svenskar för då kanske de blir negativa till mig”. En gång stötte jag samman med Krivo på en gata i Genève och fick för mig att jag skulle återge en gammal fabel jag nyss läst hos Solsjenitsyn. Hur människan inte var nöjd med att Gud/Allah tilldelat alla varelser samma livslängd, men lyckades omförhandla saken så människan fick mer. Därför måste hon många år arbeta som en häst, skälla som en gammal hund och så vidare. Krivo skrattade artigt men han verkade ha hört fabeln förut. Han blev själv 96 förresten. (En variant av denna fabel.)

Sudden

P S. Ska i morgon få en ny sidoruta i bilen monterad. Om jag kan stå på benen. Här en bild av den provisoriska rutan:

Jag drabbades av en del motgångar strax före och under helgen som jag skrev sist. En del har fixat sig, annat är oförändrat och så är det en del nytt. Livet är aldrig tråkigt…

Hälsotillståndet har växlat. Blodtrycket visade sig i måndags vara ovanligt lågt, vilket kanske till en del förklarar att jag bara med yttersta möda orkade ta mig de 5 meterna från bilen till dörren på bilglasfirman med hjälp av min käpp utan att ramla. Jag hade ställt bilen där den mörka BMW-bilen står på bilden nedan (från Google). Det bruna trägallret på fasaden var ett gott stöd. Vid nästa besök senare på dagen tog jag fram rullatorn:

Bilglasfirman skötte sig fint, jag ska få en ny ruta på fredag och fick en plexiglasskiva dittejpad i går måndag eftermiddag.

Undrar även om min artros spökar, det känns att det är något vaj med högerbenet. Men kanske ”Crohn strikes back”. Jag har nyss passerat mitten av en två månader lång cortinsonkur med minskade doser. Hade jag kommit ihåg vad man lärde sig om serier i skolan och på KTH, hade jag lätt kunna räkna ur många piller totalt det handlar om. Jag tycker förresten anvisningen är tvetydig. Grinig gammal gubbe börjar man bli.

Använde sedan rullatorn och ställde mig så nära vårdcentralen jag kunde, på dennas personalparkering. Jag är ju för dem en lönsam kund med minst 100 besök det senaste året, och tyckte därför att de kunde bjuda på det. Hade ej klarat de vanliga ca 2 x 150 metrarna med rullator. Jag har låtit mig falla hjälplöst som en hög en gång förr på denna väg, och låg då inlagd en vecka men man fann inget konstigt.

Har nyss försökt ringa polisen för att vandaliseringen åtminstone ska komma in i statistiken.

Ser fram mot besöket på torsdag på Södersjukhuset. Jag bad vårdcentralen bevilja en sjuktransport. Och det gjorde dom, flera stycken t o m, det är bara det att de har angett fel detaljer i beviljandet och jag kan inte rätta till detta själv via webben. Jag fann en tidigare beviljad ej utnyttjad resa, för ett annat syfte visserligen men med samma entré på sjukhuset, och hoppas den duger.

Allt är så svårt nu för tiden. Ringde 11414 till polisen, nej man skulle inte slå 08 innan. Å andra sidan kom jag inte till Handen-polisen som man kan tro. Blev ställd i kö någonstans, men om jag slog 1″ skulle polisen ringa upp mig. Tja, jag tvivlar jag.

Kom på att några utrikes julkort måste jag nog ändå skicka, andra vänner får nöja sig med något julmail. Nå, några inhemska kort blir det väl, välgörenhetsföreningar har lockat mig att köpa kort och brevmärken som måste användas. Men det är en svår uppgift bara att ta reda på utrikesportot för kontroll av om de frimärkan man har liggande duger. Jag måste nog gå till ICA och skaffa frimärken. Inte undra på att brevskickandet minskar.

Eva köpte nyligen en DN åt mig men fick då gårdagens tidning. Nå, jag borde läsa åtminstone en artikel. Skrattade elakt åt de sista raderna, så enfaldigt.

Men ett bra tips även för andra transportsätt. Tycker du att din resa till Göteborg med tåg eller bil belastar miljön eller kanske helt enkelt är för dyr, stig då av i Katrineholm i stället!

Artikeln är tidstypiskt flygfientlig 😦 . Dessutom irriteras jag av alla dessa uppgifter man ser om miljontals ton av gaser. Hur mycket är det egentligen och var finns dom? Tänk om man tappar gasen på tårna! Hur mycket luft finns det förresten här i världen? Blå dunster är det i alla fall gott om.

Tankarna sticker iväg till begreppen massa, vikt och tyngd som man en gång fick lära sig hålla isär. Hur mycket väger ett varmluftsballongekipage, det svävar ju i luften. Men har en massa på flera ton. Tack käre Arkimedes!

Skannar för närvarande en del av mina sparade teckningar från tonåren på 50-talet, jag har visat några redan. Här ett par till. Först litet ”visuellt bludder”. Då arbetade man ”alltid” med papper och penna och inte med dator, och man kan nu se hur tankarna farit iväg. Ofta skulle man ha varit koncentrerad på annat.

Här nedan har jag klippt ihop bilder från några blad där man kan skönja ett tema, hur man får fram en vacker form på sitt radiostyrda plan. R/C-flygandet började med litet klunsiga former och Verons populära Sky-skooter hade ordentlig friflygs V-form, men Bertil Beckman föreslog till den första R/C-kursen 1955 på Ålleberg en mindre V-form. Vad gjorde man sedan inte för att få mer svepande linjer eller ett mer ”riktigt flygplan-utseende”:

Den översta bilden visar pappas fina modell ”Trean” som jag piffat upp. Jag ville tydligen försöka få bort intrycket av kabinflygplan. Av den mellersta bilden kan man ana (till höger nederst) att jag funderat på hur man skulle kunna runda av lådformade flygkroppars hörn. Om jag förstår mig rätt.

Nedersta bilden visar hur det blev. I verkligheten dominerar kroppens fyrkantighet framför den rena sidoprofilens slankhet och fenans och stabbens avvikande konstruktion ger ett dåligt intryck.

Jag byggde faktiskt några modeller i betydelsen ”miniatyr av riktigt flygplan”. En J 9 och en B 17 i hårdträ, skala 1:100 från Wentzels, som hängde i taket Ofullständigt målade. Så en egen fantasi, liknande Supermarine Swift. I  balsa och målad i silverfärg. Silverfärg var svårt.

Och så en F-104-liknande ca 30 cm lång fantasi, skiktad balsa putsad och slipad till tusen och flitsprutmålad i rött. Blankt blev det. Huven svart. Stod på något slag av fot ungefär där segelbåten står här, riktad aningen uppåt. Här är själva arbetsritningen.

Man trodde ju inte sina ögon när man första gången fick se Starfightern på bild. Jag tror jag har sett den IRL på Danmarks himmel.

Flitspruta ja. Minns hur förtvivlad Mamma blev en gång då det visade sig att allt i vårt pojkrum hade fått rött färgdamm över sig. Cellulosafärgen torkade snabbt och luktade gott. Tyckte jag.

Sudden, som ännu väntar på en påringning

I fredags morse knäppte det till i korsryggen och blev ömt. Linkade fram i lägenheten med hjälp av dörrposter och liknande. Men var glad över att inte behöva besöka min läkare som p g a av sitt barns sjukdom måste hålla sig hemma. En dag till skänks!

Sitter så på lördag förmiddag vid datorn då det knackar på fönstret och ser min grannes alltid glada ansikte. Släpper in honom i porten, jo sidorutan i min bil och några till på parkeringen har blivit sönderslagen. Eländes elände, har jag inte nog av bekymmer redan? Han fixar ett plastsjok att täcka över det hela med, jag kan bjuda på tejp (från Ljungskile). Jag är inte ens kapabel att gå ut till bilen och hjälpa till. Tack Ragnar!

Ser så på DN:s hemsida att Lena Andersson skrivit i DN om domen mot Kulturprofilen men artikeln finns bakom betalvägg. Vore intressant men…

Tar mig i kvällsmörkret med mycket möda i en utkyld bil till pendeltågstationen för att hämta Eva som kommer hit över helgerna från Uppsala. Det tar tid att ta bort plasten och jag kan knappt stå på benen.

Men det går bra och jag ber Eva gå att köpa DN medan jag nödtorftigt sopar bort glas på passagerarplatsen. DN kostar 39 kr, medan jag skulle kunna få webb-DN i ett par månader för ett obetydligt högre pris. Men man man ska vara principfast ju… Nå ett undantag som tröst då.

Öppnar DN. Ingen ledarkrönika av Lena står att finna! Bläddrar några gånger igenom tidningen; den har verklgen blivit mager. Upptäcker så småningom att Eva fått förra dagens DN, fredagstidningen!

Lyckades på FB hitta att Lena fått mycket mothugg och hån på FB. (Själva krönikan har jag ännu ej läst). Det är svårt att tolka kommentarerna, bl a beroende på att flera utgår från att Lena företräder DN:s linje medan hon ju är på rejäl kontrakurs med DN eller åtminstone dess kulturredaktör, ”Pigtjusaren”.

Jag begrundar läget och erinrar mig Ferlins dikt ”När skönheten kom till byn”.

Den hörde jag ofta sjungas i radion som liten parvel, och jag förstod inte då sensmoralen i texten:

*
När skönheten kom till byn då var klokheten där
då hade de bara törne och galla
Då sköto de efter henne med tusen gevär, ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång, eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång, då ville de varken le eller gråta
*
Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar – för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.
*
En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, men människorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
– Men visorna äro klena sibyllor.

Här bjuds nu tjejerna på ”skönhet” i form av en äkta fransman, ja en riktig kulturprofil med den charm, esprit och framåtanda som sådana ofta kan visa men han möter nu ”törne och galla och skjutande med tusen gevär” i form av mediadrev och sätts så i fängelse. Humanare?

Konstigt är att idag är det inte längre är de gamla gubbarna, ”gubbslemet”, som står för ”tusen gevär” och ”förfrysta blommor”utan de unga kvinnorna. DN:s biträdande kulturredaktör skriver att unga män ska det va. Jo, jag förstår henne, så hon är ju inte totalt mansfientlig men…

Till råga på allt hade min dator svårt att starta när jag skulle skriva denna betraktelse i vargtimmen. Och på måndag blir det att kontakta polis och bilglasverkstad. Man får hoppas att benen då har blivit användbara.

Så småningom kommer väl också medierna och även de mer förblindade feministerna till sans, fast det tar nog tid. Här ett exempel. Att Gustav Adolf och hans soldater härjade förödande i Tyskland har alla där alltid vetat men ännu 1930 och under min skoltid i Sverige på 50-talet var denne konung enligt Nordisk Familjebok 1909: ”trettioåriga krigets odödlige hjälte och protestantismens räddare”. 70 års skillnad mellan synen på krig och svenska ”hjältar” framgår av dessa minnesstenar i Peenemünde. Vi som gillar skönhet och bildning och inte anser kvinnor vara våp får väl där ta till oss ”Förfäras ej du lilla hop”!

Sudden

P.S. Jag råkade just hitta Lenas text i ett hörn på DN:s egen sajt! Väljer först ett citat som inte innehåller några nyheter men som jag tror får en del blockerade: Svenska staten har nu alltså satt en människa i fängelse i två och ett halvt år för sexualbrott som för offret vid tiden då de inträffade inte sågs som värre än att det var värt att sova med mannen på nytt och omsider resa till Paris med sitt barn för att även träffa honom där.

Det andra, mer skrämmande är själva slutklämmen: När sedan också juristerna frånträder sitt uppdrag att tolka och dra slutsatser utifrån skeenden och beteenden, och i stället gör sig tidstypiskt stumma, i avsaknad av verklighetsförståelse, är det inte bara en politisering av rättsstaten vi ser, utan en robotisering av den. Och då har vi avskaffat den.

Några anser att detta är amatörmässigt tyckt och att DN inte borde skriva sådan ”smörja”.

Tvärtom, enkelt och rakt! Fast man får ju tänka litet själv, försöka se saken i sin helhet ur bådas synvinkel exempelvis.

Man skäms som svensk och blir rädd.