Skrivet av: Sudden | 2018/11/24

Mer om höstläget 2018

Jag kunde ju i mitt förra inlägg tagit med denna bild som visar mig och Årstaviken, det vatten jag tittade ut över vid min vistelse på Södersjukhuset nyligen. Fast själva vattnet var dolt av byggnader utanför mitt fönster.


Kan detta ha varit strax efter min långvariga vistelse på Epidemisjukhuset vintern 1946-47 som började på Sachska barnsjukhuset som finns till vänster om bildkanten. Eller är det kanske ett år senare. I februari-mars hur som haver gissar jag.

För ovanlighets skull hade Pappa tagit med mig på en promenad, han satt annars i helgerna ofta och skrev jobbdokument hemma vid skrivbordet. Var i karriären och det gällde att ligga i. Men det kunde vara bra med ett avbrott för frisk luft förstås. För både honom och mig.

Inga isdubbar eller annat modernt säkerhetstjafs. Pappa var inte precis ovan med isar, här ett uppslag ur hans fickalmanacka när han var 14.

Ungefär så här vill jag minnas att skrivbordet i vardagsrummet hemma på Sköntorpsvägen 99 såg ut med en elegant lätt svängd front med plats för böcker. Några år senare satt jag där och sommarpluggade få att få ett försprång vid inträdet till läroverket. Jag var aldrig med om någon tentamen (biografier där man dessa år och senare tentade för att snedda i skolsystemet är inte sällsynta) och tror att pluggandet inte krävdes i just min situation. Diskutabla och föränderliga är nog alltid urvalskriterierna för utbildning.


På hyllorna stod vår Nordisk Familjebok. Där grundlades redan i förskoleåldern min uppfattning att franska flygplan är konstiga. Skrämdes gjordes jag av finländaren Hugo Simbergs verk


Den gamla lådkameran släppte lätt in ljus. En modern kamera kom till familjen först när jag konfirmerades men blev ingen succé. Jag tyckte det var jobbigt med alla inställningar. Jag är inte stresstålig. En exponeringsmätare skulle man ju förstås ha också så det tog tid att ta en bild. Men nu efteråt hade det varit kul att ha haft fler bilder från tonåren.

Här nedan skriver pappa som 50-åring på jobbet. Tidigt 60-tal; inga datorer men väl två telefoner. Ofta fanns ett internt nät, ”snabbtelefon”. Jag minns televerkskrabban, skruvpennorna. På jobbet fanns då kvinnor som skrev ut ens manuskript.  Att ”ha problem” var då ett positivt uttryck. I dagens ökande bigotteri ska man vara strong, man får inte visa svaghet.


Min far var duktig på att rita, och krabb-blocken hade han mycket nytta av, även privat:


Nedan ett av hans sista dokument. Han kände slutet nalkas och skrev ett släktträd/adresslista med släktingar som brorsan och jag skulle kontakta:


Jag har hört att namnet Sundin skulle ha med Sunne socken öster om Storsjön i Jämtland att göra, tja. Min farfars far ska ha kommit därifrån.  Min farfar dog 4 år innan jag föddes men han fanns länge kvar i telefonkatalogen o d.  Jag såg också någonstans att ändelsen -in skulle få namnet att låta franskt.

Jag mår bättre men orken är förskräckligt dålig. Använder ofta rullatorn för att jag inte ska rasa ihop i ICA-affären eller vid längre promenader. Jag tror att man inte har hittat vad som egentligen är fel med mig. Men jag har faktiskt på sistone fått plötslig lust att ta itu med ”praktiska saker” som att rensa köksavloppet, byta lysrör högt upp på väggen i badrummet samt fixa en gammal IKEA-fällstol. Herregud, vilken tid allt tar nu. Gamla slitna verktyg, stel i kroppen, vågar inte stiga upp på en stol, behöver glasögon, darrhänt m  fl hinder.

I övrigt brottas jag med att försöka förstå och hålla ordning på alla kallelser, recept och andra anvisningar från vårdapparaten. Ett säkert sätt att skapa förvirring är att ha en mapp för aktuella doument och en pärm för äldre.

Trygghetslarmet har falsklarmat två gånger, jag hade kanske råkat komma åt knappen som jag bär på armen. En natt ringde mobilen, ett helt främmande nummer. Skulle jag svara, det kunde ju vara någon skojare? Men larmmannen sa ”hade du inte svarat, hade vi skickat ut personal!” Tur ska man ha. När jag tänkte efter hade jag hört digitala signalpip strax innan som antagligen kom från larm-terminalen men som jag trodde ”måste” komma ur P2-radion. Förra falsk-uppringningen kom också tvekande med diverse signalering men så småningom kom en undrande röst ur larmlådans högtalare på fönsterbrädan om hur det stod till. Söker information om just mitt larmsystem, men det var svårt att hitta något. Bransch för lycksökare som kan charma kommunala ”upphandlare”?


Televerkspenna av äldre typ än den pappa använder ovan, knappast dock original.

Lyssnade på Louise Epstein och Thomas Nordegren i P 1, två duktiga radiojournalister. Nordegren började berätta om flygolyckan i Indonesien (ca 31 minuter in) då en ny version av Boeing 737 ”stått på öronen” och började pedagogiskt enkelt och klart berätta vad det handlade om, med givare vid flygplannosen som mätte olika vinklar m m. ”Stopp, det blir för mycket vinklar” sa Louise snart och utnyttjade då kvinnans privilegium att inte behöva begripa. Förklaringar kallas ibland av feminister för ”mansplaining” förresten. Men hon hängde med rätt bra ändå i Nordegrens långa beskrivning; hon kan annars vara ganska burdus i sina avspisningar.

Man förstår också att detta med haverier är en mardröm för flygplanstillverkare även med tanke på att allmänheten kan luras tro vad som helst. Formuleringar i haverirapporter är känsliga. Gottröra-rapporten är ju ”otydlig” både här och där. Och man har olika uppfattningar.

För flera år sedan köpte jag Svenska  Akademiens ordlista eftersom en språkmedveten signatur på SFF Forum tyckte att denna bok borde varja skribent ha. Jag läste förordet med stort intresse men sedan har jag ännu bara kollat just ordet ”medium” för att förvissa mig om att ordet ofta böjdes fel i de finaste medier. Mycket förbryllande? Men så hittade jag häromdagen en SvD-artikel om att språkvårdarna fått ge med sig och ”godkänt” det bruk som användarna bäst gillat.

Men formen ”svensk media” är en styggelse tycker jag ändå.


Här ovan bodde vi i ca  5 år för 70 år sedan, bilden är nog minst tio år gammal.

 

Sudden

P:S. Sedan jag skrivit bloggen, upptäckte jag att lägenheten på Sköntorpsvägen 99 var ute för försäljning. Sig lik i stort, inga radikala ombyggnader verkar det som. 60 kvm som jag har nu hemma i Haninge i min stora etta. Bilderna hjälper mig att minnas. Mer kommer kanske…

Skrivet av: Sudden | 2018/11/18

Höstläge 2018

Hade efter en tids förnyad veckolång sjukhusvistelse på Södersjukhuset i Stockholm då man äntligen tagit itu med min kroniska tarminflammation börjat skissa på ett inlägg. Som vanligt flödade associationerna. Mycket skoj man vill snacka om men det blir alltför mycket att hålla samman. Så jag börjar på ny kula och försöker nu vara kort.


Vilket inte kommer att lyckas.

Fick  bilen genom bilprovningen. En massa bök, orkade ändå  inte snygga till den och måste hatta med datum för att passa  mina vårdbesök. Men det är nu lätt att ändra tid med kort varsel. Överetablering i branschen – därför dyrt?

Gick smärtfritt, några små hål i ljuddämparen vilket inte noterades. Lokalen nästan tom och jag fick en känsla av att Opus verksamhet där i Jordbro inte finns kvar nästa år. Var rädd att mitt bristande balanssinne skulle observeras, det ger ju ett dåligt intryck att ramla eller vara ostadig på benen när man stiger ur bilen på bilprovningen, vid en poliskontroll eller andra tillfällen. Jag hade övervägt att låta någon av mina söner fixa det hela.  En massa bekymmer hade jag för bilen – mer än för hälsan. Konstigt egentligen.

Jag har inga problem med balansen när jag kör men måste ha glasögon mot mitt dubbelseeende (som jag även använder vid TV-tittande). De förvränger avståndsbedömningen ibland och att blunda med ett öga går ju bara några få sekunder. Bilen får allt fler och fler små skråmor. Icke minst genom en ung hjälpsam tiggare som en sopade ren min bil med en snöskyffel av plåt). Ibland är man tafatt.

Ett problem jag haft då och då vid bilkörning i flera år är att högerfoten har det trångt beroende på vilka skor jag bär. Det har blivit både oväntade tvärbromsningar eller tvärtom – ingen broms alls. Läbbigt. Ibland  ingen gas alls. Nu har jag desstom fått att par ortopediska skor à la Frankensteins monster. Men insåg äntligen är att det snarare är skons längd som kan trassla till det genom att tåänden kan hindras i sin rörelse snarare än skons bredd. Dessa skor är trots sin klunsighet rätt korta (och sköna) och jag inser nu vad jag skall se se upp med när jag sätter hälen mot durken.


 

Bilprovning brukar jag vara rädd för, den undersökningen är värre än någon läkarundersökning.

Nu fann man på Södersjukhuset att min Chrohns kroniska tarminflammation var alive and kicking. Den debuterade vid en tjänsteresa till Frankrike i augusti 1980 och var sedan mycket godartad i många år. Åt en fin fransk fiskmiddag med mina värdar hos CCETT i Rennes i Bretagne och började på natten må dåligt. Hemresan med en Air France Boeing från Paris krånglade, man fick vända tillbaka på gund av ett tekniskt fel och jag spillde rödvin i min grannes knä. Som tur en man med en stor förmåga att behärska sig, man tackar i efterhand. Hemma kl 03.15 på morgonen (SAS limousine), väckte ingen tror jag.  Man trodde först på Epidemisjukhuset att jag fått i mig något olämpligt. Sedan var man inte säker på vad det var ”men det är samma medicin ändå”. Denna medicin har senare visade sig verkningslös. Numera ges akut cortison.

Min ålder och hjärtsvaghet gör att man inte vågar pröva alla knep. Ytterligare minst en undersökning återstår och på Luciadagen ska jag tydligen få läkarens dom/förslag. Jag har därför gott hopp att hinna uppleva min 80-årsdag den 19:e för man hinner väl inte börja göra något stort innan dess.

Jag känner mig  rätt bra, har gått ned ca 5 kg sista veckan. Det märks på skärpet – tänk om man skulle få slippa de eländiga hängslena. Men är svag och ostadig i benen till tusen – som tidigare. Gruvar mig för den kommande vinterns halka.

På sjukhuset var maten mycket god och det var trevligt i övrigt . Fann i avdelningns lilla bibliotek Jan Guillous ”Äkta amerikanske jeans” Faktiskt rätt bra, jag har normalt litet svårt för Guillou. Men nu fick jag veta mer om hans lätt överklassiga bakgrund och hans drivande och företagsamma mor – mycket intressant.

I boken skildras bl a en fiktiv resa i ungdomen till Afrika och han upplever hur illa omtyckta engelsmännen var som kolonisatörer. Konstigt, men jag och nog de flesta tycker engelsmän är såå trevliga. Passade förresten på sjukhuset att beta av traven av olästa Aeroplane Monthly.  Just nu hör vi talas om en ”typisk gammaldags fransk demonstration” med många delagare och t o m någon  omkommen. When will the French ever learn?

I Guillous bok är det litet svårt att veta vad som är rent självbiografiskt. Alla tidsmarkörer stämmer inte heller med mina, fast jag är ju sex år äldre. En enda klart felaktig uppgift upptäckte jag – han kallar F-86 för Super Sabre. Men han gör det på två ställen – förtroendeingivande.

Hittar inte ett foto av Jan G jag har någonstans i något analogt album där han ses både reell och på en affisch. Det får bli en bild av mig istället:

Läste också några årsböcker från Svenska Naturskyddsföreningen på 70-talet. Lätt gnälliga.

Nu ska jag befria mitt skrivbord från ”lustigheter” jag samlat på mig!

Det verkar ha blivit svårare att umgås med kvinnor. De har blivit så morska eller ställer svåra krav. Och tidningarna understryker morskheten, utan tanke på att manliga läsare kan bli skraja. Rubriksättare brer förstås  på och ibland blir det för mycket. Smak- och stillöst!. Margot Wallström, som jag tycker är bra och kan ge araber och israeler berättigade näsknäppar, gjorde bort sig genom att håna sin ”motståndare” Jordan  B Peterson. Här nedan några observationer:

Jag har sagt upp min DN-prenumeration som protest mot tidningens förfall men det är plågsamt att behöva avstå från läsandet men se intressanta rubriker. Man är ju ännu nyfiken. SvD är prydlig och ger litet nya vinklar men… Betalväggar kan göra en tokig och tidningarna själva måste väl inse hur f-bannade prenumeranter blir när de inte kan tipsa vänner och bekanta (eller FB-läsare och twitterföljare) om artiklar. Hur länge blir dessa hinder kvar?

Behovet att ”anpassa” informationen till läsarens intresse  och journalistens ibland bristande insikt i även mycket populära ämnen kan få en tvivla på dagspressens framtid.  Etablerade medier skryter stolt med att man minsann inte sprider ”fake news”. Men vad ”sanning” är, är inte så enkelt. Och det är ju ändå främst de etablerade medierna som sprider dem. För närvarande upprörs jag över hur etablerade media anammat klimathysterien.

Matematik har aldrig varit lätt för mig. Här två svåra räkneuppgifter lånade från SvD. Till min förvåning klarade jag det algebraiska (?) exemplet, ett snyggt enkelt svar blev det och det känns alltid lugnande, medan det första med ”modern matematik” gjorde mig närmast galen. Den sortens ”matematik” dök upp efter min tid. Litet väl abstrakt för mig. Påminner något om detta..


IT-folket sprider själva gärna obgripliga besked bl a med sitt snack om ”skript” vad det nu är.

 

Palle Nielsen gjorde fascinerande grafik men ibland är verkligheten inte dålig den heller:

Beteckningen för ”spanska Messerschmittar” kommenteras ofta av en viss person har nog några flygtokiga märkt. Aeroplane Monthly använder ofta planets spanska smeknamn Buchón (en slags  vild duva). I kommentarerna till denna bild förekommer uttrycket ”proper 109”. Så rätt på spiken så. Kanske ordet ”proper” inte finns i amerikansk engelska?


Här nedan ett olygt försök att försöka se ut som en Luftwaffe Bf 109. Jag skulle på rak arm säga att det är en Bf 108 Taifun fast det är säkert en franskbyggd version Nord 1000 Pingouin eller något liknande nummer. Men det ser ganska ”äkta” ut även om den eleganta Argus-nosen saknas. Så här snett bakifrån går det väl ändå an. Skavsta, 23 maj 1987.


 

Här slutligen en fantasiskapelse.. Nosfena har nog aldrig förekommit men däremot nosvinge. (Och nos-sidoroder används gärna vid kompasstyrda modellglidare.) Notera hur bra det är med kärnenergi eftersom cancer kan botas! Ritningen för en linstyrd Mustang kan hittas på webben, och en fin ritning var det. April 1946. Många skoj teknikoptimistiska omslagsbilder hade denna tidning.


 

Sudden, som med viss besvikelse noterar att han stavar lika illa med Arc-tangentbordet som med det gamla bordet samt att det knasar ibland

Skrivet av: Sudden | 2018/10/13

Tillbakablickar

Jag följer numera Facebook rätt ivrigt och skriver mindre på bloggen. Mail-korrespondensen har krympt. Många nöjer sig med Facebook – anpassat till enkla för att inte säga grunda tankar om man ska vara grinig.

På FB fann jag ett inlägg från en teknisk standardiseringsorganisation och jag ville men kunde ej kommentera med hjälp av liten ”essä” som jag skrev i samband med att jag fick en välkommen tidig pension vid 60. I mitt jobb hade jag haft rätt mycket kontakt med Sveriges Radios ingenjörssida och från det hållet kom en önskan att jag kunde väl skriva något. Jag uppskattade gesten och här är mina lätt raljanta minnen från mitt liv som ”standardiserare”.

Bilden är från Genève 1974, mitt första internationella möte som omnäms i ovannämda minnen. Lokalen tillhörig Palais Wilson var litet ruffig och revs några år senare. På exteriörbilden skymtar en Volvo, tillhörig en svensk verksam i Genève. Bilden är unik genom att bilen är för en gångs skull är helt normalt parkerad medan ägaren nomalt excellerade i kreativ parkering. En fotgängarrefuge mitt i gatan kan man exempelvis göra en del med.

Som jag kanske nämnt har jag sagt upp all prenumeration på DN, mycket som en protest mot tidningens inriktning/förfall. Jag trodde att jag ändå skulle kunna läsa en del. Men herregud vad jag bedrog mig! Jag kan läsa lockande rubriker och ingresser, men annars är ”allt” borta. Jag har ju varit kritisk till rubriksättare men de väcker ju onekligen intresse, ungefär som porrbilder, och jag lider f n av svår DN-abstinens.

Svenska Dagbladet har jag access till men det är inte samma sak. Präktig men stollig den också på sitt sätt. Testade att jag kom åt dödsannonserna. Det historiska sidarkivet tycks mig bättre utformat än Dagens Nyheters, som jag dock aldrig hann få någon vana vid.

Jag har de senaste dagarna ägnat tid att skanna mina föräldrars fotoalbum. Har man bilderna i digital form kan man söka bättre i albumen och även se detaljer bättre.

Originalet är något suddigt. Undrar förresten om bilden är tagen med den enkla lådkamera som ännu i mina tonår låg i mammas lavendeldoftande linneskåp tillsammans med några överblivna askar finkalibrig pistolammunition från pappas skjutövningar under beredskapen. Minns svagt något besök vid en skjutbana under tidigt 40-tal.

Här en bild tagen på ungefär samma ställe ca 44 år och ett halvår senare. Jag är ganska säker på att mannen längst till vänster man ser ryggtavlan på (min far)  är den som tog bilden 1934.

Sluttningen ner mot vattnet skulle förresten ha varit ett fint hang att flyga min Easy Star på men vinden låg inte rätt när jag kom dit på vägen till FLIT på Malmen en mycket tidig morgon 2007. Flög på en åker istället, faktiskt helt nära där vår första misslyckade radioflygning ägde rum 1953.  Nu 2007 kom en man med en bössa på ryggen gående mot mig och jag tänkte att nu har jag ställt till det. Men han undrade bara vad det var som han hörde surra i luften när han var ute för att jaga något. Easy Star hänger nu i min hall och samlar damm.

Jag ser att vid FLIT 2007 hade jag köpfeber och tur på lotterier också. Jag har nog läst allt jag köpte utom boken ”Spaning mot Arras”. Tyskan är inget problem men Saint Exuperys tänkande är det däremot. Men man måste ju ha någon ”fransk kulturprofil” att stajla med i bokhyllan.

Tog i förrgår rullatorn till Haninge centrum när jag skulle klippa mig. Det blir numera många pauser (jo, jag bör göra gymnastik och motionera säger några) och jag stannde bl a upp vid den bokbytarhylla som finns där. En mängd ”billig” litteratur men så såg jag en bok, ”Illusions” av Richard Bach. Som har en flygbakgrud och hans bok om en fiskmås flygande har jag hört talas om men ej läst. Hajade till när jag såg att boken innehavts av en gammal klasskamrat, Birgitta.

Därför tog jag hem boken, kollade om hon gjort några anteckningar och det fanns några få understrykningar. Ja, hur ska de tolkas? För kanske 20 år sedan anmälde jag mig till en studiecirkel med inriktning på ”personlighetsutveckling” där Birgitta visade sig vara cirkelledare. Hon var förstås influerad av det amerikanska tänkande som styrde studier av detta slag som på den tiden var populära. Och ”Illusions” är ju litet kristligt filosofisk enligt Wikipedia. Tack Wikipedia, nu slapp jag läsa boken.

(Parentes: Eva, kunnig i genetik, har en tendens att kalla alla måsfåglar för ”trut”. Hon har också berättat att fågelarten är väldigt svår att ”genetiskt klassificera”. Själv är jag mest imponerad över dess goda flygförmåga, hur skickliga de är på att fånga termik över kvarterets hustak.)

Minns hur Birgitta en gång kom hem till den lilla skolgossen Lars som låg sjuk och rapporterade vilka läxor vi hade. På senare år har vid enstaka tillfällen stött samman med henne, hon bor i näheten. En person med mer ”go” än jag.

Livet krymper. En vackar dag räcker inte min allt mer minskande balans och jag bryter något. Är mycket bilberoende. Parkerar ofta bilen i vid affärscentrumet där man har infört ett nytt P-system. Nu är det fri parkering i endast två timmar (tidigare med gammaldags P-skiva var det tre och man kunde ju med rätt gott samvete flytta på bilen om man lastade in något på väg förbi och då vrida fram skivan). Och det är dessutom två timmar per dygn upptäckte jag. I och för sig är parkeringen utöver två timmar billig men innan jag lärde mig behärska betalning via mitt bankkort via webben blev det ca 30 kr i avgift för pappersfakturan ett par gånger. Irriterande.

Jag fick kämpa länge för att lära mig bankkortbetalning på det enda sätt Parkman erbjöd. Flera telefonsamtal och mail med bank och datakonsult. Jag blev oerhört (!) glad när jag lyckades. Lätt som en plätt var det ju faktiskt. Fast jag har bara betalt en gång ännu och det hann bli några pappersfakturor. En gång betalade min datakonsult och krävde mig ej på de 12 kronorna.

Jag tycker att de texter jag skriver på datorn får allt fler fel än förr. Är det åldern? Min ålder alltså. Jo, jag bör nog ha läsglasögonen på. Många fel är också ”tankefel” och mina fingrar och mina tankar är inte synkade. Men belysning och markeringar var faktiskt inte bra. Bordet kändes gammaldags och slitet, några markeringar (a och e) nästan utslitna. Nu provar jag igen med ett tidigare inköpt MS ”Arc” tangentbord som tidigare inte funkade som det skulle tyckte jag. Men jag ser i alla fall vad som står på tangenterna och jag tycker faktiskt jag träffar rätt mer ofta. Läser recensioner, alla är inte så nöjda.

 

 

Sudden, som inte tar med något om modellflyg som han tänkt. Får bli en annan gång.

 

P. S. När jag korrekturläste texten funderade jag på om jag möjligen hade kvar något material från Birgittas studiecirkel. Jo, jag fann några papper som hon delat ut. Jag ser att på baksidan har jag antecknat litet själv. Innan persondatorerna kom arbetade man mer med papper och penna – och kluddade.


 

 

 

 

 

Häromdagen la jag in  lästips om min blogg m m  på FB-gruppen ”Ottsjö fjällflygläger” där jag flög fem marsveckor under perioden 1967-1976.  Roligt med responsen som gav ett rejält hopp i besöks- och visningsstatistiken och några ”likes”, även om besökarna bara kastat en kort titt. Hela 152 visningar för 62 besökare. Antalet visningar kan variera mycket från dag till dag medan besökarantalet håller sig mer konstant.


Om WordPress statistik kan man läsa här. Mycket av detta är nog svårt att förstå, jag har inte ens försökt.. Det uppstår exempelvis ibland höga siffror när man tittat på vissa slag av bild-samlingar jag enstaka gånger använt mig av. Och man undrar ju vilka besökarna är och vad de får ut av besöken. Så många amerikanske besök. Nå, jag skriver nog mest för mig själv. Andra löser korsord.

Det finns en hel del att hitta på min blogg om segelflygandet i Ottsjö för den som är intresserad. Använd sökfunktion som finns i högerkolumnen. Den missar en del och det kan löna sig att googla globalt med bi-villkoret ”Larsan13”. När jag googlar anonymt får jag förresten en mycket mer diffus träffbild. Google känner till mina intressen och vanor…

Mycket kan därtill sägas om IT-företagens strävan att kartlägga användarna i syfte att tjäna pengar och. Långt från den ursprungliga visionen av Internet… Det finns oroande utvecklingstendenser för oss glada amatörer som för all del åkt snålskjuts.

Nu till Ottsjö och mig själv. Jag skaffade långt efter mitt segelflygande där en andelsägenhet i Ottsjö (mellan Undersåker och Vålådalen) och åkte skidor på vintern. Skidturerna blev med åren allt kortare och jobbigare. Balanssinnet verkade ha blivit sämre liksom orken. Ensamvandrade flera somrar, Sörmlandsleden och Härjedalen/Jämtland. Jag hade 1995 slutat med min regelbundna löpträning (har fullföljt 5 maror och några Lidingölopp) eftersom jag hade ständig träningsverk. Redan 2004 var jag så här slut efter bara några kilometers åkning upp till Ulvåtjärn från Storulvåns fjällstation, flera bil-mil från Ottsjö,  tillsammans med kompisen Kjell.

Vi gjorde ett besök två år senare, 2006. Kjell drog snabbt ifrån och fick stanna upp åtskilliga gånger för att invänta mig som kämpande tungt.

Jag kom litet ur spåret och föll ett par meter i en hängdriva, man såg ju rätt dåligt när allt bara var vitt och omdömet omtöcknat och kroppen matt. När vi kämpat oss fram under säkert minst 2 timmar och vi äntligen satt oss att vila vid Ulvåtjärn kommer några ungdomar skejtade, lekande lätt. 45 minuter hade det tagit för dem från Storulvåns fjällstation och de var ännu bara i början på sin runda!  Men så här glad såg jag ut vid Storulvån innan vi gav oss iväg…

Vid 2008 års Ottsjövistelse blev det just bara en bilresa till Storulvån. Dagen därpå slog gikten till i min vänster stortå och så var den fjällveckan förstörd. Jag fick i stort hålla mig inomhus där jag fick ta mig fram med två händer och en fot att stödja mig på. Men på bilresan upp då vi laddade vi upp vid Svenstaviks OK-mack hade vi alla fall besökt den fina kundtoaletten.


 

Senaste besöket i Ottsjö var i augusti 2016, då Eva och jag försökte oss på en fotvandring. Vi orkade inte fram till ridvadet över Ottsjön  (se även här) så vi gick tillbaka till bilen. Var trött och när jag ganska okontrollerat damp med på en tuva för att vila mig knäckte jag en av Evas gåstavar! Man kan se det om man tittar noga på bilden.

Jag gav mig den på att jag skulle kunna laga den. Tyvärr har det på två år inte blivit något tillfälle att ordentligt testa lagningen för vi rör oss båda numera med svårighet mest med rullator.

(Inne i staven är inlagt en knapp decimeter metallrör; det är inte bara aliminiumnät och araldit.)

Hoppsan, nu har det blivit långt nog. Och jag som egentligen hade tänkt beskriva hur jag försökt få en överblick av hur min hälsa utvecklats/avvecklats de senaste åren genom att kolla dagböcker, olika vård-dokument (som blir allt fler med tiden; vad kan slängas?), löpjournal, foton m m. När slutade jag löpträna? (jo, under 1995 då jag led av ständig träningsvärk), åka skidor, skridskor, cykla, simma, vandra o d? Blodtryck och vikt genom åren? Och när ”åtnjöt jag vård/behandling”? Nedgången började innan hjärtinfarkten i augusti 2006 då jag var 67.

Och så fastnade jag i löpträningsdagboken och mitt fotoarkiv!

Jag hade även i denna bloggning tänkt ta upp oron i vår omvärld som idisslandet av klimat, kulturprofilen, Trump och liknande. Nu är det mer av slagord och tyckande i DN, förr fanns bildade, kunniga skribenter. Nå, tillvaron är komplicerad och kräver många ord för att beskrivas. Journalister kostar pengar och läsarna orkar inte med allt utan måste lockas med billigt krams. Och själv läser jag bara rubrikerna och kolumnisterna och ledarskribenterna, det finns säkert seriositet i en del av DN:s nyhetsrapportering. Hur som haver, det får just nu räcka med två bilder.

Bilden är ”lånad” någonstans ifrån. Det är inte bara männen som ställer till det…


Även män kan uppskatta skönhet och göra sig till. Fast vita små moln på himlen får mig oftast att tänka på hur bra stiget kan tänkas vara…


Segelplanet är SE-TVE, en Pilatus B4, Planet är byggt helt i metall 1977 och hör nu hemma i Eskilstuna. En schweizisk typ som förekommer i aerobatic-sammanhang. Bilden är från 2006, det ät Ottfjällets västra del man ser. Och här är den kära vindstrut-tallen med Ottsjö Fjällbys andelshus i sluttningen ovanför själva byn.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2018/09/18

Läsning och funderande i en sjukbädd

Man har ju med ålderns rätt (80 till jul) hälsoproblem. Hjärtat är inte så starkt längre men så finns antagligen någon slags infektion bofast i kroppen som ofta gör mig hängig. Och svag därtill. I huvudet är det lyckligtvis (?) som tidigare – så vitt jag minns.

När jag för en knapp månad sedan (24:e augusti) var på väg till en omläggning av mina konstiga sår på tårna som med högst måttlig framgång behandlats i ett drygt halvår två gånger i veckan, kunde jag vid den korta promenaden från bilen till vårdcentralen plötsligt inte röra mig framåt med behållen balans. Jag satte mig därför ned på marken (inte lätt så stel och muskelsvag som jag är) och snart kom två vänliga människor som fann en rullstol. Vårdcentralens entré var bara några tiotal meter bort. Blev så inlagd nästan 10 dagar (à 100 kr/dygn) på det lokala sjukhuset. Hade snart utvecklat en rejält hög feber och hög CRP (snabbsänka), ca 140 tror jag. Råkar därtill ut för en snabb och våldsam medicinbiverkning när jag skulle få en viss antibiokia intravenöst. Jag blev helt omtumlad i min inre medvetenhet eller hur jag skall beskriva upplevelsen. Man gjorde ett ”bekräftande försök” dagen därpå, som lyckligtvis snabbt avbröts; man skulle visst anmäla händelsen till Läkemedelsverket.)

Blev långsamt bättre och man vill skylla ”attacken” mest på någon eller några odefinierade infektioner, och inte på mitt hjärta som jag själv trott var orsaken. Jag har i några år förgäves försökt få besked av hjärtspecialister hur dåligt rent prestationsmässigt mitt hjärta är, men det vill de inte kvantifiera trots att jag gjort s k arbetsprov Det blir bara förklaringar varför hjärtat inte funkar helt bra (jag sägs ha förmaksflimmer och hjärtsvikt; ett härligt diffust begrepp). Man plockar gärna fram isärtagbara modeller av ett hjärta och pekar och pratar men jag har aldrig försäkt lära mig konstruktionen eller funktionsdetaljerna. Noterade som gammal modellbyggare fascinerat på hur klaffarna åstadkommits i modellen; minns att jag som liten hade ”klaffel på hjärtat”.

Här är en annan pump som är enklare att beskriva (tack Wikipedia).


Vädur

Just nu är det si och så. Jag är väl bättre – i vissa avseenden. Sårspecialister har nu förordat en något annorlunda behandling och i samband med detta använt begreppet ”neuropati”, något som diabetessjuka ofta får fotsår av. Jag goglade och fann en ”uppmuntrande” läkarartikel om samband mellan känslolöshet i fötterna, något jag upplevt mest som litet obehagligt i många år, och dålig balans som för kanske 20 år sedan började omöjliggöra åkning på längdskidor i kuperad terräng. Nu är det så långt gånget att käppen inte alltid räcker och jag tar gärna rullatorn (den skulle ha räddat mig i situationen ovan). Minns hur jag för tre år sedan besökte Vängsö flygfält. Fältet var fläckvis så ojämnt att jag hade svårt att gå där med käpp, ja att bara stanna upp och knäppa en bild var svårt (min Canon har en enkel optisk sökare som jag föredrar att använda även om det blir svårare att stå stadigt).
150725_Lars_plåtar(Jag har förgäves försökt få denna bild att kunna bli större genom klickning som alla de andra. Men det gör väl egentligen inget.)

När man var ung och frisk, då kunde man stå på flygfält minsann. Här på Skarpnäck 1957:


Denna bild kom jag på när jag på sjukhuset en morgon gjorde stolpar till ett blogginlägg där jag i början nämner ”Deltavinge Skarpnäck” och ”Vulcan”. Denna ursprungliga tyska modell var nog inspirerad av Avros experimentplan 707. Fast egentligen var ”pannkaksplan” den viktigare stolpen. Jag ville äntligen bli av med en bild som skräpat på skrivbord i ett halvår för jag hade en idé att skriva något om ”vingars sidoförhållande”. Det ska ju vara högt för största effektivitet. Man flyger på spännvidden har Erik Bratt sagt, och inte på vingytan. Det gäller att nå så mycket luft som möjligt. Men det kan vara nödvändigt och även lämpligt att göra annorlunda. En fördel hos pannkaksplanet är att det tål höga anfallsvinklar och därför förhoppningsvis inte så lätt viker sig när man ska landa. En vanlig olycksorsak en gång och i USA försökte man ta fram ”säkrare plan” på 30-talet; Ercoupe var ett resultat.)


Här ser man planet och andra glada påhitt på film. Som Arup, baserad på att ett skoinlägg visade sig singla iväg snyggt vilket inspirerade konstruktören, verksam inom fotvårdsbranschen.

Här en mer UFO/tefat-liknande skapelse.

Ja, egentligen skulle denna bloggning handla om mycket som man ser av stolparna. Men jag har svårt att skriva kort.

Jag skrev stolparna utan att använda läsglasögon,  de behövs numera för att texten skall bli enkelt läsbar. Listan är gjord på baksidan av en prenumerationsavi för ”Nostalgia” som jag när jag kom hem satte in i min bokföringspärm med min korta påskrift om uppsägning. Jag hade bestämt mig för att säga upp prenumeration på denna välskrivna tidning för tekniknostalgiker efter många års prenumererande. Naturligtvis tog det ett bra tag att hitta stolp-sidan när jag skulle börja skriva. Jag letade t o m i soppåsen.

Har förresten även sagt upp DN, till en del av  snålhet. Tänkte skaffa ett s k ”trygghetslarm” som kostar ungefär lika mycket, men det blir nog inget köpt.

Andra skäl att säga upp DN var att jag har svårt att hänga med i ledarskribenternas underliga ”liberala” tänkande och tidningens  ”expressifiering”. Försökte nyligen i efterhand komma ihåg hur ett av Hanne Kjöllers resonemang gick men fick läsa om hennes text. Då jag blev medveten om hur hon får trassla en del för att få sitt eget tänkade att se snyggt ut. ”Vi liberaler tolererar andra, så länge de tycker som vi”. Eller vilken hennes tanke var. ”Liberaler”är inte sällan självgoda är mitt intryck.

Som synes finns det mycket annat på listan, men det får bli senare. Passar dock på att tipsa om en bra bok, ”Att hitta” av Andreas Ekström , som jag läste på sjukhuset (lån/gåva av en son). Se även här. Mycket läsbart och begripligt om IT som Google, Facebook m m trots att författaren är kulturjournalist. Sådana seglar ju ibland iväg.

Jag passade på att botanisera i sjukhusets lilla bokhylla. Där fanns en mycket bra bok om ”sjuksköterskans historia” (måste återvända för att kolla författaren för ett ev. inköp), en roman av Jane Austen med ett bra förord  (”pigroman” men antagligen av viss klass men boken var på 600 sidor och jag orkade bara sex; sedan blev det för många personnamn att hålla isär) samt Jan Fridegård. Böcker av naturtecknaren Gunnar Brusewitz där tidens tand satt spår men teckna, det kunde han.

Gunnar B var väl antagligen på något sätt släkt med min avlidne arbetskamrat Harald Brusewitz som sysslade med bilder på sitt sätt. Samt modelljärnvägar. Och Tetris när han behövde koppla av från kodningskonstruerandet. Haralds bror Björn är duktig bildkonstnär. Minns hur vi gjorde en liten utställning på jobbet med Björns grafiska blad i fikahörnan.

En sf-tidning (?) ”Kapten Frank” med en lång rätt träig novell.

En tränad radionyhetsjournalst snubblade två gånger på ordet ”masugn”. När jag var liten var det ett vardagsord.

Lärde mig f ö att lyssna på FM-radio via min mobil. Mot slutet av sjukhusvistelsen gick bildskärmen sönder. Mobilen är användbar man jag står inför valet att skaffa en liknande eller en ”smart-phone”. När man nu sparat pengar genom att ha sagt upp DN och Nostalgia. Jag har senaste årgång av gamla Nostalgia sparad och kan ju vid behov ta fram något gammalt nummer. De är ju alla ganska lika. Tänk förresten vad mycket pengar som lagts ned på bilrestaurering. En del har råd. Jfr alla speciellt brittiska warbirds, där finns det också personer som har pengar.

En boktitel som ”Vad händer på slottet? Lättläst” tyckte jag var skoj med tanke på att  man förr ibland ansåg vår konung vara lätt bakom flötet.

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2018/07/18

Nonsens – till nytta och glädje

Det finns ”nonsenspoesi”, d v s vackra eller spirituella texter men som inte betyder något, i varje fall är de svåra att tolka. Jag letade efter ett exempel på webben och såg då ett som faktiskt jag själv publicerat, en text från John Lennon av typ ”lek med ord”:


 

Här i boktiteln mer av Lennons ordkonst. En parafras på ”a spanner in the works” alltså ”grus i maskineriet”. Nonsens kan ge vingar åt fantasin.

Se mer i min bloggning..

Nonsenspoesi kan även ta sig uttryck i verbala verk och här är en känd dialog , ”Korven”, som brukar ses som ett exempel på Lasse O´Månssons ”sjuka humor”. Här en kort karakteristik

Den är litet jobbig att lyssna till tycker jag, man kämpar förgäves med att finna någon logik och mening i texten. Men man ställs helt enkelt inför det kaos som är en oundviklig del av själva livet. Och varför ska man utsätta sig för sådant? Kan man lära sig något? Och vad är nonsens. Kan man vara så säker på att det är Trump som fablar, är det inte vi andra, inklusive fantasilösa journalister, ledarskribenter och andra ”tyckare” som har fel. Jag bara frågar. Man bör ställa sig frågan.

Facebook kan ibland driva en till vansinne, Diskussionstrådar blir ofta långa och visas inte utan vidare i sin helhet. Det är därför svårt att få en överblick av vad som sagts i kanske 15 tidigare inlägg och det är risk för upprepningar. Det finns många ytterligare skäl att FB är irriterande men det får bli en annan gång.

Jag följer en populär Facebookgrupp om ”Det gamla Stockholm” där oftast ett gammalt foto av en byggnad eller gatuscen i staden presenteras. Detta ger upphov till kommentarer av mycket olika slag. En del kommentarer kan förefalla ointressanta men man får föreställa sig vilken glädje det varit för den kommenterade att t ex få återse det hus invid vilket kära moster Karin hade en sybehörsaffär. Det verkar som att arkitektoniskt och stadshistoriskt kunniga anser sig ha viktigare kommentarer. Det är ”finare” att veta vad arkitekten till huset hette än vilken årgång den Opel Rekord har som man ser parkerad bredvid. Det finns ju dom är duktiga på att datera bilar, och bilar är dessutom ett viktigt tidsmarkerande inslag i en stadsbild. Än så länge…

Det klagas ibland på att en kommenterande inte ”håller sig till ämnet”. Det är en delikat syssla att vara moderator. Så finns inte sällan faktiskt intressantare fakta som med en snäv tolkning är ”ovidkommande”. Mycket är förlåtet om ”utsvävningarna” är välskrivna.

Jag följde en FB -tråd eftersom den startade med en mycket ”imposant” målning av en miljö i gamla Stockholm, även om målningen nu är gjord i sen tid. Jag märkte så hur kommentarerna snart blev alltmer bisarra och synbarligen ovidkommande. Jag misstänker att någon vill skoja med moderator och läsare och det kan t  o m vara så att flera av kommentatorerna fattat schäsen och spelar med. Jag är förvånad av att ingen ”ilsknat till”, men det finns sådana reaktioner fast hovsamma. Dessa missade jag (som jag sa är det svårt att se alla kommentarer) och de är inte med i tråden som jag återger nedan:

I det missade avsnittet ges en liten hint om vem den i en kommentar plötsligt uppdykande Olof Pettersson är.

 

Sudden

 

 

Skrivet av: Sudden | 2018/07/14

Lägesrapport

Sällsynt svårt att åstadkomma en bloggning. Så mycket annat ”kommer emellan”. Jag börjar helt enkelt tröttna och jag får allt större problem med editeringen av bloggen och har inte orkat lära mig alla finesser. Säkert har jag inte hittat det rätta sättet att editera vilket gjort arbetet tungt. Ja det känns tyngre.

Det är enklare och roligare att skriva korta svarskommentarer på forum eller Facebook. I varje fall lättare och så blir man gillad ibland ”…extremt intressanta artiklar. Kul läsning för en som arbetade med samma saker 30 år senare. Dessutom bra referenser nu när jag utbildar på grejerna. Tack!”

Jag nalkas 80 och allt går långsammare för mig. Jag tog mig till vårdcentralen häromdagen dit det är ca 1,3 km. Jag höll på i en och en halv timma med min rullator! Längre tid tillbaka. Jag tog ofta pauser och njöt av sommarvädret. I övrigt är en rullator inte så lättstyrd som man skulle kunna tro. Den borde kanske ha tre hjul?

Detta var en ”övning” inför två vårdbesök inne i sta´n som jag  kände oro inför, hur tar jag mig bäst dit? Sulle jag orka åka kollektivt? Det svåra är då egentligen de ca 700 metrarna till min pendeltågsstation. Nå, slutsatsen blev att pröva på s k sjuktransport. 140 spänn i varje riktning; en slags färdtjänst med taxibilar. Dedt fungerade bra även om jag var nervös att bilen inte skulle komma i tid ( och när ska man beordra den att komma?). Sedan var det litet problem med ”bokningen”, någon med makt inom sjukvårdsapparaten måste ge klartecken. Naturligtvis lyckades jag trassla till det och att telefonledes få kontakt med min vårdcentral var som vanligt inte lätt (…”slå 6 om du vill komma till en barnspsykolog” eller knappa in ditt telefonnummer (eller personnummer) så ringer vi upp”). Så jag tog bilen till vårdcentralen för ett face-to-face-samtal.

Det gällde undersökningar av blodcirkulationen i benen samt elektrokardiogram av hjärtat. Jag har inga förhoppningar att några hemligheter kommer att avslöjas. Den unge mannen som nu ultraljudundersökte hjärtat sa inte mycket mer än ”jämfört med undersökningen 2015 är det just inga ändringar”. Och där säger min dåvarande läkare.

Arbets-EKG_2015_utdrag

Och jag som ville veta hur läkaren såg på min usla ork, det ingick ju ett s k arbetsprov.  Jag minns hur jag kämpade på ergometercykeln. Orkar man inte gå 300 meter måste det ju vara något fel på orken (även om jag numera ständigt släpar på en packning för en fjälltur, ca 17 kg), men inte ett knyst härom. Och när man sitter hos läkaren kommer man inte på de rätta frågorna. Men nog har jag fortfarande besvär allt! Ack alla dessa intetsägande fraser. Nog gnäller jag varje gång jag är hos läkaren så mycket jag vågar.

Jag iakttog mina taxichaufförer, alla utrikes födda. Två var pratsamma, vid en resa var vi två patienter i bilen och den andre av dem var pratsam med mig mest. En förare var ungrare men hade lyckats få ett förnamn (Lars!) och ett son-namn som lät ganska svenskt. Det var bara en av de fyra som något så när respekterade fartgränserna på den stora infarts/genomfartsleden. Läste att det kanske ska sättas upp fartkameror inne i sta´n . Trafikborgarrådet klagar på att han får inte göra som han vill i sin stad utan det är staten som bestämmer. Hur kommer det att gå? De flesta försöker ju ”följa trafikrytmen” på de stora infartslederna.

I övrigt fanns massor av uppspetade platta dataskärmar vid instrumentbrädan. Volvon hade en gigantisk fast monterad skärm för att styra radion (och litet till). Fyra bilmärken; Toyota, Skoda, Mercedes och Volvo. Jag hade svårt att få in mina stora fötter åtminstone när jag skulle in i bak. Kul att få se en skymt av sta´n.

En mottagning låg högt upp i det flotta ”Centrumhuset” vid korsningen Kungsgatan/Sveavägen och jag kunde se ett av Kungstornen från nära håll. Som liten parvel besökte jag en gång ett fint kondis (?) i den andra ”skyskrapan” som hette Pagod. Tornen är olika i sin utformning.

Bild från Wikipedia. I fonden syns Centrumhuset. Det kändes litet lyxigt med sjuktransport till en så elegant ”klinik” men så tänkte jag på alla besök på Huddinge sjukhus, dit jag tagit mig med min egen bil, betalat P-avgift och promenerat minst en kilometer för att komma fram. Om jag nu inte gick fel och irrade kring ett tag.

Det har blivit litet tid att läsa, bl a ”Svenskt flyg under det kalla kriget”. Intressant och lärorikt faktiskt och i vissa frågor framfördes en mer sansad inställning än jag som läsare av en ”krigshetsande” morgontidning är van vid. Några få töntiga formuleringar eller oväntade påståenden drar kanske ned trovärdigheten något, men författarna är kunniga.

Jag har även försökt läsa broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” men orkade inte. Den är för lång. och en rubrikförfattare måste bara försöka koncentrera sig. Antingen kris eller krig, var god välj. Själv tänker jag förresten alltid ”gris” när jag läser ”kris”. Sedan är ju frågan vilken nytta broschyren gör. Kanske den gör skada genom att människor blir oroliga ”i onödan” genom alla påståenden om ”mer ansträngt säkerhetsläge”. Aha, militärerna vill ha pengar! Frasen ”alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska” är livsfarlig. Sedan finns det de som tycker att vårt medlemsskap i EU och vänslande med NATO på sätt och vis innebär att vi redan givit upp. Ack ja, ord, ord och deras tolkning.

Jag kommer att tänka på denna lilla Monty Python-scen om hur illa det kan gå när man bara vill ”skoja litet”. Vissa saker kanske man bara inte ska tala om. Fast det var nog inte just det som Wittgenstein tänkte på.

Jag har tillgång till SvD:s artikelarkiv och ibland hittar jag kul saker vid sidan om. Hade sett att på Facebook frågades om nedskjutningar av trafikplan, och hittade då i  SvD en artikel om denna händelse.)

Och artikeln nedan som har mycket. Det gamla brittiska imperiet ville fortfarande hålla ordning på världen, inte minst i Mellanöstern. Sedan tror jag journalisten har njutit av att få återge de gubbiga beskyddarattityderna i det brittiska överhuset och samtalstonen där. Slutligen ser man likheter med hur det går till i dagens arabvärld. Kanske jag gillar texten för att jag själv är gammal/gammaldags. Man var ju sedan tidiga barnaår bekant med ”Tusen och en natt”, ”Sinbad Sjöfararen och ”Ali Baba och de 40 rövarna”. Inställningen till det arabiska var då lätt romantisk. Nu är det andra bullar som gäller.

SvD_Sultan_1952

Jag lyckas ej alltid få bilderna att bli större när man klickar på dem.  Att inte kunna återge dokumentet som man tänkt sätter ned humöret.

Jag har också forskat litet kring Tvetabergs flygfält nära Södertälje som fanns en tid på 1910-talet (och i nutid då det skärmflugits där) när Södertelge Verkstäder som tillverkade Albatroser och Farman-plan åt försvaret, hade flygskola där och fann denna annons i SvD från 1916:


Flygskole-annons-Tvetaberg

 

Jag fann även en artikel om hur aktrisen Naima Wifstrand får göra en flygtur 1916 med löjtnant von Segebaden. Henne minns jag som en späd rynkig gumma till skådespelare. Men en gång firad operettstjärna. Det flögs alltså i civil regi i Sverige under första världskriget, även om de flesta eleverna vid skolan (och lärarna) var militärer. I SvD-arkivet ser man många notiser om hur samråd togs med armén om var man kunde flyga utan att irritera militära förband.

Flygbaronen Carl Cederström ledde verkstädernas flygplantillverkning och en kvinnlig amatörhistoriker, Ann-Mari Nordin i min nära omnejd var nyfiken eftersom hon hört av en släkting att Cederström en gång landat i Stjärnhov ca 1916. Den det sa hon först efter jag tagit fram material om om Tvetaberg och om Cederströms verksamhet i Södertälje som hon först frågat om. Att finna något om en Cederströmflygning så sent som 1916 är nog knappast möjligt, flygplan var inte längre så sällsynta. I varja fall har jag ingen lokaltidnings arkiv tillgängligt. Men i Jonas Björnstams ”En gnutta flax” finns ett helt kapitel skrivet av Stig Kernell och även i Kåa Wennbergs bok om Cederström fann jag en del som jag tagit mig friheten att skanna.

Som tack skickade hon mig en liten minnesskrift om ett 100-årigt ånglok av E-typ som hon skrivit. Nr E 1189 finns nu på Nynäshamns järnvägsmuseum.

Fotot av loket är taget av Ann-Maris man Sven. Sven och jag var båda på Televerkets Radiolaboratorium/Telia Research men hade inte närmare kontakt i jobbet. Ann-Maris skrift är lik många flyghistoriska böcker, med uppgifter och kalenderbitardata som forskaren med möda tagit fram i arkiv eller genom intervjuer. Letat efter bilder, tagit nya bilder.

Vad ett ånglok egentligen är och hur det känns att behärska en sådan tingest eller flygmaskin för den delen står det mindre om i sådana böcker och bilderna av maskineriet kan inte förstås utan vidare. Jag blev därför nyfiken på vad ett ånglok är för något och konsten att vara ånglokförare (och eldare; nästan en viktigare funktion än förare) och fann en artikel härom av den gode teknikskribenten Jörgen Städje. Att hålla ett ånglok igång fordrar att förare och eldare ”tänker framåt”.

Min yngste son Robert utbildar sig förresten till lokförare (pendeltåg) efter 17 år som T-baneförare. Dessa bilder är från 14 december 2004, Roberts 31-årsdag förresten

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2018/06/10

Litet kring spryglar och slöjd

I min senaste bloggning kom jag in på den speciella sprygelkonstruktionen hos Hawley Bowlus ”Paperwing” utan att få helt grepp på det hela men jag kom en bit på väg.

En sprygel är enligt SAOB benämningen på de ”stag” som ger form och stadga  åt en vagnssufflett. En ganska slank sak.

Även spröten i ett paraply kan kallas ”spryglar”:

”Vadan och varthän? frågar sig den filosofiske. Platsen är Gavleån i Gävle omedelbart uppströms kraftverks-gångbron. Tiden är nästan på dagen för fyra år sedan när Eva och jag gjorde vår första längre resa tillsammans – som gick till vår gamla hemstad. Jag minns att det ska ha varit ett åskväder tidigare på dagen. Platsen passerade jag dagligen under mitt första skolår 1945-46. Såvida jag inte tog den litet smalare Strömdalsbron, några hundra meter nedströms. Minnet se…

De första vingarna på våra flygplan hade också en ytterst slank profil (”airfoil”). Här i figur 2.9 kan man se utvecklingen. En sprygel är inte heller någon simpel sak för den som bygger flygande modeller. Vi äldre minns allt surrande kring ”Reynolds tal” som innebar att man inte bara kunde linjärt skala ned förebildens vingprofil.

Här en sprygel till ett egenbyggd Anfänger från sent 30-tal i Södertälje och så ett bygge i vår tid (bild från juni 2009) av ett i tidigt 30-tal populärt amerikanskt självbygge, Pietenpol Air Camper.  Också från en person med sina flygrötter i Östra Sörmlands Flygklubb, Per Widing. Man ser att det är många smådetaljer på en ”enkel” sprygel.

Nu flyger Per med sin Pietenpol, SE-ACW, med en bilmotor för Ford A. Motorfrågan var ju ett stort problem för de första flygentusiasterna. Och en motor för ett ”vanligt sportflygplan från Piper eller Cessna” kostar fortfarande skjortan har jag förstått. Ultralätt-flyget är en välsignelse. Men en Rotax-motor är väl inte helt billig heller gissar jag.

Här är en bild av Pietenpols vinge med dess spryglar.


Man ser att varje sprygel är ett eget litet fackverk, med ett otal ”pilliga” förstärkningar i hörn och andra ställen. Vingens främre översida har en s k torsionsnäsa som ger bättre kontroll över vingprofilens form och förstärker konstruktionen. Har man en motsvarighet även på undersidan fram till huvudbalken (d v s en sektion som ett ”D”) får man en riktigt vridstyv konstruktion. Så finns diverse beslag och ”fästöron” och så är vingen internt stagad med wire eller metalltråd.

En sprygel jag minns jag finns/fanns i Albert Engström-ateljén i Grisslehamn för över 20 år sedan:

Vi på utvecklingsavdelningen på Teracom är på våren 1996 på en s k produktionsträff i Grisslehamn och som ett avbrott i diskussionerna besöktes Albert Engströms ateljé som nu är museum. En kallt blåsig vårdag, alla har vi händerna i byxfickorna. Huset är vitt från sjösidan, ett villkor att det skulle få uppföras på denna plats. Det kan ju då ses som ett sjömärke. Inne i huset fanns minnen från Abert Engström, i taket hängde en kajak. Och i ett hörn av rummet kunde jag se en omisskänlig flygplanssprygel, av en form som var högsta mode för 100 år sedan.

Jag tror att museiguiden sade att sprygeln kom från Carl Cederströms och Carl Gustaf Krokstedts försvinnande med en NAB 12 (en amerikansk Curtiss-konstruktion) över Ålands hav sent i juni 1918. Kanske hade den hittas med andra vrakrester nära Engströms hus. Cederströms kropp återfanns drivande sydost om Svartklubben 11 juli (ändring 180704 från annan uppgift) medan Krokstedts kropp ej återfanns. Mer läsning härom här och här. (Kåa Wennbergs bok ”Flygbaronen Carl Cederström” beskriver ingående sökningarna och fynden, inklusive vad man fann i Cederströms kläder och vilka slutsatser som drogs i övrigt av hur olyckan skett.)

Både Engström och Cederström är för mig verkliga karlakarlar. De hade f ö båda relationer med författarinnan Marika Stiernstedt, senare gift med Lubbe Nordström. Litet strövande på webben ger intrycket att hon nog inte var helt enkel att ha att göra med. ”Ville bestämma själv” skulle jag säga. Vilket hon förstås inte alltid kunde, hon ville/måste verka PK också.

Finns det några karlakarlar kvar idag? Horace Engdahl är väl den ende som försöker ta på sig den rollen för att försvara Akademiens självständighet. Här är litet läsning i saken av Åsa Linderborg, en av mina favoritskribenter för hon är lätt att förstå. Nedan läser en kulturman Horace bok ”Den sista grisen” för ganska precis två år sedan. Han är speciell men inte speciellt komplicerad; tänker mycket rakt men visst kan det då bli fel.

På husgaveln i Grisslehamn sitter en namnbräda från ett fartyg, ”Prairiegem”. Det lät som det finaste latin tyckte jag först men betyder egentligen ”Präriens pärla” (men det kan finnas någon ytterligare betydelse). Fraktade fartyget månne spannmål? Segelfartyget hade kanadensiskt ursprung men slutade som kolpråm. Ägare var då en man vid namn Nauclér, ett ord som kommer från grekiskans ord för just skeppare. Namnet Nauclér valdes 1607 av en ung svensk som började studera till präst vid Wittenberg i Tyskland.  Svenskar tog sig då gärna någon som klingade bättre än något simpelt svenskt i den mån man överhuvudtaget hade något riktigt efternamn.

Tillbaka till spryglarna. Som modellflygare/byggare är man van vid att skära ut spryglarna ur ett balsaflak, kanske man kostar på sig lätthål. I varje fall när man byggde/bygger i ”hårdträ”.  Och så finns det ju mycket avancerade modeller, över min horisont.

Man är glad om alla spryglarna är lika, d v s vingformen är en ren rektangel. Smalnar vingen av mot spetsen blir det besvärligare. Jag gjorde det lätt för mig en gång. En simpel skiss:
Jag gjorde av 2 mm balsaflak en bunt identiska spryglar, fixade hål för ett antal balkar och satte upp dem på byggbrädan. Det intressanta var vingbakkanten som är av två 20 mm breda lister av 2 mm balsaflak, jag gjorde uttag i spryglarna på ovansidan och la övre bakkantslisten allt högre upp/längre fram ju närmare jag kom spetsen. Sedan lyfte jag vingen och slipade bort sprylarnas bakre undersida, gjorde uttag för undre bakkantslisten. Skulle jag tro.

Notera att  två av balkarna inte gör vingens yttre knotig genom att de ligger indragna. Därtill valde jag bort en tung torsionsnäsa men satte halvspryglar på ovansidans främre del för att få en hyggligt snygg form på profilen.

 

Det hela blev rätt snyggt och jag fick vingen skränkt ty det ska vingar vara. Fast om höjdroder saknas kan man kanske diskutera det kravet.

Vinge

Fler bilder finns här, tagna vid olika tillfällen och inte redigerade samman.

Behöver jag säga att de två ganska olika plan jag använde vingen på inte flög något vidare. Men jag gjorde i alla fall experiment med ”Galloping Ghost”, d v s ”kontinuerlig” reglering av motor och höjdroder i samma ”signalkanal” som sidrodret samt försökte mig på sjöflyg. Men jag hade fått andra intressen; studerade vidare till civilingenjör.

Numera ägnar jag mig bara vid enstaka tillfällen spontant åt enklare, improviserat modellbygge:


Jag var inspirerad av denna bok om ”Thor buss” som jag fått som tack för min obetydliga medverkan i den. En skojig förpackning för tre stora chokladkakakor till ett barnbarn. Ett annat barnbarn fick en annan förpackning:


Utgångspunkten var XB-70 Valkyrie man jag fick, liksom vid bussen, tumma litet på målsättningen. Här ett tidigare infall.

Jag har alltid jobbat långsamt; min slöjdfröken i Årsta folkskola gav mig BC en gång. Antagligen behövde jag ett helt läsår för att tråckla ihop denna flagga. Men den är efter snart 70 år ännu användbar.


Sudden, som haft editeringsproblem men som hoppas att kunna snygga till inlägget senare

Skrivet av: Sudden | 2018/05/10

Flyg och annat viktigt

 

I dag är det Kristi himmelfärdsdag. Tänker på min far som då ibland nämnde Pontius Piloten. Ett av hans ganska få ”skämt”. Här förberedelser för en annan take-off med en Pilatus PC-12.

Bild från Wikipedia. Typen blev för drygt 20 år banbrytande vad jag förstått och över 1500 plan har sålts. Det blev möjligt att bedriva ”passagerartrafik” med ett enmotorigt plan, fråga mig inte om regelverket. Efter några olyckor på 30-talet i USA hade nämligen enmotorigt trafikflyg stoppats för ”nattlig trafik eller flygning över svår terräng” och haveriutredningarna förbättrats efter allmänhetens upprördhet vilket tog knäcken på typer som Northrop Delta, Lockheed Vega/Orion Vultee V-1 m fl. Och trä-Fokkrar.

Här ett fint bokomslag, information om förlag och författare m m här.

Apropå farligheter här i livet och jämställdhetsdebatten är här en tänkvärd siffra jag såg i en replik till ett DN-debattinläggUnder åren 2013–2016 dog 147 personer genom en arbetsplatsolycka i Sverige. Av dessa var 139 män. Repliken är från Fackförbundet ”Ledarna” och har en mer tillspetsad rubrik ”Machokulturen orsakar skador och olyckor” än vad ett LO-förbund hade i sitt debatt-inlägg. Ack ja, förr talade man mer om initiativkraft och framåtanda än om mäns framfusighet.

Ovanför min datorskärm hänger en ram med 4 stora bilder ur en segelflyg-almanacka. Jag vände nyligen på skivan för att få omväxling och då kommer fyra andra bilder upp, där den amerikanske segelflygpionjären Hawley Bowlus riktar blicken litet frågande mot mig:

Kring 1930 i San Diego.  Planet SP-1 var Bowlus 16:e konstruktion; i vingkonstruktionen ingick ”kraftpapper” (wellpapp?). Bowlus behärskade även metallbyggande som futuriska husvagnar av detta slag.

Notera den skojiga lilla ”struten”som visar om man flyger rent; idag har man en ulltråd.

(Apropå ulltrådslänken till Mats Strömbergs fina sajt omnämns där även jaktplans svängprestanda, en evig fråga som nyligen var upp i en FB-grupp om Saab 21. Det kan ibland vara bra att snabbt kunna förlora fart.)

Tidigare hade Bowlus varit fabrikschef hos Ryan och lett byggandet av ”Spirit of St Louis”. Konstruktör var dock Donald A. Hall och hur han beskriver konstruktionskraven kan läsas i Lindberghs bok ”The Spirit of St Louis”.

Här en bild lånad från ett Flickralbum från San Diegos flygmuseum.

Så min hälsa: Jag får allt svårare och tyngre att gå och att överhuvudtaget göra något med musklerna.. När jag igår besökte apoteken i Haninge Centrum blev det fler vilopauser än någonsin. Dessutom var jag nästan framme vid det apoteket när jag blev osäker om jag lagt fram P-skivan innanför vindrutan. Vände tillbaka och höll då på att falla huvudstupa nedför den branta rulltrappan. Bara en våning men ändå. Mina fötter rör sig inte så snabbt längre. Ett tidigare fall i Clas Ohlsons lika branta rulltrappa var värre, blodet rann från ett finger (fick företräde i utgångskassan) och jag körde till den närbelägna akuten men det var inte så farligt

Åter till spoteket men man hade inte den variant av hudkröm för mina trilskande tår jag skulle ha. För att få ersättning måste jag köpa precis det läkaren föreskrivit. Men det fanns ett apotek till och där hade man salvan i form av ”kutan emulsion” som det skulle vara.. Avslutade inköpsrundan med Systemet. Folknykterhetens dag måste ju firas och jag slipper dessutom då den skrämmande rulltrappan.

Dagen innan hade jag varit på sedvanlig såromläggning på vårdcentralen och det är ju trevligt att prata med sköterskan men det börjar efter nu snart tre månader bli litet tradigt med 1-2 besök i veckan. Problemet är dålig blodcirkulation i underbenen/fötterna/tårna, en följd av ”dåligt hjärta”. ”Kreislaufstörungen” heter det väl på tyska. Jag skojade alltid med min hustru från Tyskland om detta ”tyskt styltiga ord”. Nu får jag mitt rättmätiga straff! Hjärt- och kärlproblem skulle man väl säga på svenska vilket får mig att tänka på ”nattkärl”.

Var då även hos läkaren som jag vill ska ge mig krafterna åter genom att ”skruva upp” blodtrycket litet med ändrad medicinering eller något annat han kan hitta på. Vår konversation är litet stapplig eftersom Andrei är från Vitryssland, men jag har fått honom att skratta. Min tidigare isländska läkare talade då mer förståeligt men det var svårare att få henne att skratta. Men det är stressigt inom sjukvården, både för läkare och såromläggare. Man känner att man inte bör störa läkaren med egna tankar och upplevelser av ”sjukdomen”.

Min sköterska lyckades ganska väl tyda Andreis anvisningar för min vård. Läkares handstil är ju ett gammalt skämt och här måste han ju därtill använda ett annat alfabet än det han är uppvuxen med.

De första potatisknölarna är nu i jorden. Att sköta balkongfarmen blir tyngre för varje år men det ska väl gå i år också.

Mer om tidigt segelflyg på min blogg här.

 

Sudden

 

 

.

 

Skrivet av: Sudden | 2018/04/15

Södermalm och söderut

Häromdagen såg jag en bild som fick mig på ett glatt och smått elakt humör. Och insåg att detta kunde vara basen för en blogg.

Visioner har vi alla men denna tycker jag är litet väl flummig för att visa i en ”broschyr” från Stockholms stad hur man tänker sig en framtida Götgatan. Är det kor av SRB-ras till höger? Staden har förresten ett trafikborgarråd (MP) från Gnesta där man ju är van vid kor. Men vilka stolligheter kan inte sanna miljökämpar ställa till med. Jag vill redan nu varna för ett skräckexempel i slutet av denna bloggning.

Götgatan (efter ”Götaland”) var den led som en gång ledde från huvudstaden söderut i landet och kom i modern tid att ta hand om en stor biltrafik från Södertörn. Minns den som knökfull, medan den norra delen var backig och smal och tidigt otillräcklig för sitt ändamål. Götgatsbacken ned mot Södermalmstorg var livsfarlig för cyklister:

I min tidiga ungdom fanns många matinébiografer längs Götgatan, men snart flyttade vi sydvästvart till Västertorp. 1964 blev återigen Götgatan min väg in till sta´n eller ut i landet norröver. En lång tid fanns ”diket” Södergatan som avlastning av norra delen av Götgatan innan Söderledstunneln och Johanneshovsbron öppnades 1984. Men den södra delen av gatan med sina trottoarer, butiker, många gatukorsningar från Medborgarplatsen och söderut bjöd på flaskhalsar som man förstår:

Bild från Wikipedia, Holger Ellgard.

Cyklisterna tar sig fortfarande fram på norra delen av Götgatan, i båda riktningarna. Ett tag genade cyklarna över torget Medborgarplatsen och där hade jag som fotgängare på väg till jobbet i Söderhallshuset vid två tillfällen ”möten” med cyklister. Jag grabbade tag i dem men de ställde sig helt oförstående till min fråga om de avsåg att köra ihjäl mig.

Här en ganska aktuell utblick söderöver (från Wikipedia tror jag) ungefär från puckelns topp ovanför backen ned mot Medborgarplatsen. En slags gågata skulle jag säga. I diset i fjärran skymtar Globen:

Cyklar satsas det på och här är en helt fantastisk vision ur en broschyr från kommunen:

När jag ser de mystiska cykelbananerna (har inte loppor samma uppsyn?) undrar jag om stadsplanerarna och arkitekterna aldrig läst om gångna tiders ofta helt hopplösa cykelbilar och eldrivna fordon. Men kanske batteriteknikens framsteg kan skapa något. Vi har ju redan idag ”elcyklar” som en händig person lätt kan få upp i ännu mer asociala och farliga farter än en vanlig trampcykel. Bilden i övrigt innehåller många kära detaljer för en stockholmare som här kombineras eller som förstärks.

I en av de främsta SF-romanerna, ”The Space Merchants” (av Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth, år 1952)  förekommer cykeltaxi som är litet mer ”utvecklade” än indiska rickshaws och liknande.

”Venus är vår” hette romanen på svenska. Här ett litet citat. Observera att man sätter  in sotfilter i näsborrarna innan man går ut till taxin. Man hade tydligen ännu fossila bränslen men till annat. (När man var liten var ju ”Londonsmog” ett känt fenomen. Kolförbränning för husuppvärmning gav mycket kväveoxid och smuts i luften.)

Här ett exempel på stadsplanerar-poesi. Det gäller att göra intryck snarare än att verkligen göra något:

En kommentar till förslaget jag snappat upp: Upphöjd cykelbana i nivå med gångbanan funkar inte, gående kliver rakt ut = livsfarligt!  Jag kommer att tänka på tidigare nämnda upplevelser på Medborgarplatsen med cyklister. Det verkar som fotgängarna lider mer av ovarsamma cyklisters framfart än bilisterna.

I bilden nedan från ett ”idyllisk tid” (notera gengaskolsäcken på biltaket; pojken som ger svängsignal) 1943 söderut från korsningen Götgatan/Ringvägen kan man i fjärran se de nybyggda höga punkthus där kåsören och författaren Ingemar Unge växte upp. Belägna i Skärmarbrink, ”om det nu finns ett sådant område” som Unge skriver så elegant. Namn på platser/områden, det kan ju vara svårt det även för en mästare att skriva. Någon högbro fanns ännu ej utan den då bara knappt 20 år gamla öppningsbara Skansbron låg lägre än Götgatan. Segelfri höjd 12,5 meter; jag minns min brors ängsliga kiknde mot masttoppen när vi tog oss genom Hammarby slussen en gång.

Jag har en del i min dator (och på min blogg) ur hans bok från sin barndomstrakt och inte minst vilken glädje de s k Ödledammarna utgjorde. De är nu täckta av Globen som idag är visuellt markant när man befinner sig på Götgatan (och på många andra ställen söder om Söder).

Unge  tyckte att speciella cykelbanor i innerstaden är ett elände; nej fordon av alla olika slag för sig och fotgängare för sig ska det va… Tyvärr ser man inget från Unge längre, det är väl åldern (han är född 1944). Han kunde skriva, det syns redan i förordet ovan. Helt riktig är han sista utmärkelse ”Jolo-priset” 2011. Jolo och Unge gjorde DN läsvärd en gång i tiden.

Jag ser att Unge liksom jag ibland kan komma att skriva om något annat än han från början tänkt sig.

 


Bilden är knyckt från Riksantikvarieämbetet. Idag skulle man också se arenan Globen. Fast varuhuset Åhlen & Holms (”Ålle”) glob är ju större. Hela världen och överst en dalahäst alldeles i bildkanten; osis! Fredrik Bruno var en ivrig amatörfotograf.

Inte alla visioner realiseras och vi får väl hoppas på att entusiasmen för cyklar i storstad minskar eller att de styrande kommer till sans. Det gör nästan ont i mig att se hur biltrafik avsiktligt försvåras. För att inte tala om andra förluster orsakade av ”bygglust”.

Tillagt i november 2018; så här såg Götgatan ut när den var en riktig gata, bred och stor. Ett lån från Facebook .

Ett skrämmande exempel på vad trafikplanerare kan ställa till med beskrivs i denna lilla film ”Spårviddshinder” kring arbetena för ”nya Slussen” på den norra sidan av Södermalm. En film vars händelser är av en art som kräver att man spexar till skildringen. Enskilda ovana trafikanter råkar ut för hemskheter som den spröde åldrige bilförare, 86 år gammal, som vi möter. Man är rädd att han ska få en hjärtattack eller något. Har han inte förresten ramlat ikull i några bilder som flämtar förbi? Länge sedan man såg en piprökare förresten. Så får man kort höra en blodtörstig cyklist. Och så de tyska bilturisterna, tänk att de är så lugna, men de hade väl fått tid att lugna ned sig.

Någon som vet vad ”Spårviddshinder” heter på tyska förresten. Fast risken att jag skull komma att köra bil i Tyskland igen är mycket liten.

 

Sudden

 

 

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier