”Det sitter en och fiser bakom stenen” var en lustig vits en gång.

Har han hängslen under? Många knappar att knäppa upp. Hinner han?

Apropå krig så är ju (nästan) alla överens om att det är en hemsk sak som vi ändå måste dras med. Politikernas fel förstås. Men vapen fascinerar – åtminstone män. Här en ung P C Jersilds exempel på hur trivialt det ser ut i praktiken (från hans ”Calvinols resor”):

Opraktiskt med vita byxor förresten.

Vaccintillverkaren Pfizer har ett ” jobbigt” namn och man undrar ju dessutom om rubriker som denna inte t o m kan vara skadliga rent befolkningspsykologiskt så att säga. Tidigare hade vi förresten råd med en myndighet, ”Styrelsen för psykologiskt försvar”.

Oj, nästan odödlighet! Men Peter Wolodarski är nu som han är. Vill bestämma själv och impa – och vilken pojke vill inte det. Bestämma vad läsaren ska bli arg över:

En gång var tidningarna av större format. Jag har lånat bilden från en spirituell blogg som drevs av ”en glödande kommunist” i huset på andra sidan gatan. Och han hade väl i sin tur lånat bilden någonstans ifrån.

Tidningarna har ju idag ett mycket mindre format. Minns en vandring med Kjell i Nackareservatet, en tid då jag ännu kunde vandra i två timmar i sträck, då jag på avstånd ser en man sitta och läsa en ”full-size” tidning. Jag tror den var italiensk såg jag när jag passerade, jag ville inte fråga

Här ett konstverk man kan grubbla mycket över. Kollisionen mellan den fysiska världen och orden. Som t ex Jan Stenmark utnyttjar.

Jag kan inte finna någon upphovsman till detta verk, vars motto är vida spritt även i så att säga komplementära former:

Platser förändras men kanske de är ”unika” som antyds.

Här två bilder tagna från ungefär samma position/riktning. Över ängen som fanns 1953 har nu en väg dragits. Man kan ana stora radiorör i Electrans radiolåda i ”kabinen”, radion och planet var min fars första bygge. Vattenpumpen har ersatts av kommunalt vatten. Min kusin och hennes man har en flådig bil och har ordnat om inte en paulun så dock ett skjul. För att snacka med Bellman: Fjäriln vingad syns på Haga mellan dimmors frost och dun sig sitt gröna skjul tillaga och i blomman sin paulun.

Träd har vuxit upp.

Här nedan på ängen innan vägen anlades. Det var då det! Svart/vita bilder har sin charm.

Första och enda flygningen med planet slutande i en krasch. Motorn, en dansk Viking, stukades då, något jag försökte ”laga” med Plastic Padding.

Sudden

Visa inlägg

Det ljusnar, dagarna blir längre. Vintern har släppt, kanske tillfälligt, det har blivit gråtrist slaskigt. Snöns rena vithet och solljuset är borta.

Facebook har bjudit på många bilder av ett Gotland där det kommit snö, istappar m m litet ovanligt. Trevligt.

Jag gläds åt att vi i år haft riktig vinter, om än bara en kortare tid.

Man får hoppas man kan gå med rullatorn till covid-vaccineringen på tisdag. Hur ska man värdera risker; att man halkar och bryter något mot att man smittas om man struntar i vaccineringen? Och ska man ha s k munskydd eller ska man nöja sig med en kompromiss:

Blöjorna har levererats, och info har kommit om fasadrenoveringen. Ännu några månader kvar innan boendet blir outhärdligt.

Jag skriver med glatt mod diverse gnällmejl till vänner och bekanta om mobilt kontra stationärt bankID och annat IT-elände. Mitt s k inloggningkort till Nordea har ju faktiskt bankID-symbolen på baksidan men mitt sätt att legitimera mig med detta kort sker tydligen ändå genom  s k ”e-kod”, ej genom bankID eller QR-mönster.

Få se hur länge Nordea erbjuder den möjligheten.

Jag rekommenderar ett radioprogram ”Nedkopplad”

Man får väl finna sig i läget. Sossarna hade möjligen ambitionen ”alla ska vara med” men det verkar nu glömt. Nu skall man gubevars vara liberal. The survival of the duktigaste. Hur många får vara med? 75 eller 95% ?

Ser att Olle Nygren, ”Varg-Olle”, har avlidit. Han var stor i min ungdom. Jag trodde aldrig han skulle hänga med oss så länge. Tydligen (enligt Ove Fundin) en naturbegåvning men även levnadskonstnär som hade ett så gott omdöme så att han överlevde. Förr körde ju många racerstjärnor ihjäl sig.

Här litet för dem som får läsa DN.

Även Hans Lindström och min New York-brevvän Norman Zelvin har avlidit nyligen.

Några överblivna ”roliga bilder” sedan senaste bloggningen.

Och den härliga aningslösheten:

Ja ibland är det trevligt med kvinnligt sällskap i alla fall.

Här OA:s stollerier:

Facebook stoppade min annonsering för den senaste bloggningen, jag vet inte på vilket sätt jag bröt mot några regler.

Sudden

Världen tuffar på men stor osäkerhet råder. Det av alla dyrkade USA är rätt så stökigt om man får tro våra medier, för att inte säga litet ruttet.

Själv har jag genom åren vid tangentbordet ägnat stor tid att något så när väl arkivera mitt stoff, så att det kan återanvändas. Jag har lyckats hyggligt väl. Bland annat har jag samlat på roliga bilder.  Men de är så många att de är svåra att återfinna och därtill bidrar det eviga problemet att benämna och rätt klassificera dem. Livet och Döden, Hantverkare, Politiker, Kvinnor o s v . Att rota i gamla mappar innebär därför ofta överraskande och kära återseenden. Även om jag begränsar mig till ämnet ”stolar” finns det mycket att välja bland:

Några till:

Tecknaren O A (Oskar Andersson) var begåvad men stod inte ut. Begick självmord. Det fanns ofta något bisarrt eller tungsint i hans skämtande:

Såg för ett par år sedan detta i mitt kommunalkontors entré. Katapultstolar, javisst, det politiska livet har ju sina risker. Plötsligt måste man lämna sin post.

Men dessa stolar är tänkta för oss gamla och skröpliga.

Jag har slutat sitta i min Lamino, den är alltför låg och svår att resa sig ur. Därför blir böcker, Aeroplane och andra tidningar inte lästa längre. Så kan det gå. Nu sitter jag vid datorn istället.

Här nedan en idé till katapult för flygare. Mer om sådana i min bloggning här:

Det finns minsann avancerade stolar som min nya arbetsstol för köket från Mercado Medic. I bruksanvisningen finns en mening som Airbus och Boeing borde ha som förebild för sina handhavandebeskrivningar: ”Tillräcklig kompetens för att säkert kunna använda denna produkt uppnås genom att noga läsa igenom denna bruks- och skötselanvisning innan flygmaskinen tas i bruk.

Inom parentes: Ville veta vad olyckorna med Boeing 737 MAX anses ha orsakats av, men fann ingen enkel klar uppfattning på webben; detaljer återges men det görs ingen värdering utan jag noterar bara det korta konstaterandet ”loss of control”. Känslig fråga ännu. När det gäller Air Frances krasch med en Airbus 330 över Sydatlanten i juni 2009 finns däremot mycket att att begrunda .Värderingar görs eller åtminstone påpekas välutbildade (?) personers förvirring. En skrämmande historia.

Nå, stolen och tillverkaren fyller kraven i många sköna EU- och ISO-specifikationer.

Jag vet ännu inte om några stolar behövt återkallas, men varningar har dock spridits globalt. Jag vågar ändå försiktigt sitta i den. Ett reglage sitter så oerhört bra placerat att man t o m oavsiktligt kommer åt det.  En rejäl konstruktion är det onekligen men vad kommer jag att tycka om den när jag har haft den ett tag.

Sudden

När min vänstervridning med tiden resulterade i att jag några år var med i s-partiet och då kom i kontakt med dess historia förekom ibland ordet ”kontingent”. Kunde vara en slags avgift/börda som skulle erläggas ”uppåt” i s-organisationen.

Ett ord som Gunnar Emanuel Sträng, som gillade ”märkvärdiga” ord nog var van vid. Han blev förresten agronomie hedersdoktor i Uppsala 1976 samtidigt med att Eva tog sin doktorsgrad  på det vanliga sättet. I ett annat ämne, medicinsk genetik. Där hon dock hade en del med Ultuna att göra.

Från ett gammalt riksdagsprotokoll från Strängs tid: Det finns mycket som talar för att man i framliden bör överlåta åt de civila delarna av totalförsvaret en del av den årliga kontingent som nu uttas för det militära försvaret. Civilförsvaret har ett mycket stort behov av personell föryngring. Sjukvården har stort behov av fler personer i krigstid. Kommu­nernas krigsplanläggning skulle…

Härom dagen fick jag avslag på min beställning av blöjor; de har med inkontinens att göra. ”Giltighetstiden för förskrivningen har förfallit, kontakta din förskrivare.”

Oj, nu gäller det att knipa ihop. Och vem är förskrivaren. Jag försökte få kontakt med min vårdcentral på fyra olika vägar; två telefonsamtal (varav det senaste resulterade i talkontakt; vackert så), ”Vårdguiden” via Internet (totalt autistisk), samt att när jag vilade mig på rullatorn utanför Systemet, kommer plötsligt min hemsjuksköterska Sari förbi och jag talar då med henne.

Jag väntar fortfarande efter två dagar på besked. Det senaste i förmiddags var ”när du träffar Sari i morgon kan du fråga”. Ja, kommunikation är svårt det.

Sari, ”uppsökande hemsjuksköterska” kommer i morgon för att linda om mina underben så att det inte kan samlas så mycket vatten i dem. Hjärtat blir sämre för var dag känns det som. I går trodde jag nästan att det var kört men jag var bättre idag. Eller är det inbillning? Du får träna mera säger hurtbullesköterskorna.

Bäst att passa på att skriva när man ännu kan.

Annars har Rehab-folket hållit sig framme med sina tips på ”övningar” och anskaffning av hjälpmedel. Idag har en pampig ”arbetsstol” levererats. Så här ser den ut. ”Regiongrå” kanske färgen ska heta numera och inte ”kommunalgrå”.

Den har visserligen bara fyra hjul men flera mystiska små lådor för gissningsvis batterier, elektromekanik och elektronik. Kostar nog multum. Och förstås mängder av reglage för att kunna anpassas till min kropp och hur jag vill ha det. Och med en uppmanande anvisning: ”Tillräcklig kompetens för att säkert kunna använda denna produkt uppnås genom att noga läsa igenom denna bruks- och skötselanvisning innan stolen tas i bruk.”

Skrämmade! Tacka vet jag IKEAS lättförståeliga avisningar 😉

Den kanske kan ersätta min gamla kontorsstol från IKEA var luftfjäder sjunker ihop då och då? Markus heter den:

Mina föräldrars gamla höga stålrörspall kanske ändå fortsatt duger i köket? Då får DN:s Hanne Kjöller dessutom vatten på sin kvarn, nämligen att de sjukliga försöker lura till sig förmåner.

Fraktkillen började fråga om ”Falköping” när han var på väg ut genom dörren, och jag vart litet ställd. Trevligt. Nu efteråt förstår jag att han sett de märken jag klistrat på dörrens utsida för att dölja några repor:

Jag borde kunna berätta litet om planet med de spretiga vingarna på märket för segelflygmuseet. Tillägg: Jag såg senare att i Segelflygets Veteransällskaps medlemsblad finns i nr 3/2012 och 1/2013 två artiklar av Ingvar Hyllander kring detta ultralätta segelflygplan (skrovets vikt ca 125 kg) vars skapare hette Paul Järve (1889-1964) och denne energiska man var bl a verksam i Eskilstuna Flygklubb. Planet flögs 1942 men det flög tydligen mycket dåligt. Man kan googla och jag fann då Järve omnämnd i ”Svenskt flyg och dess män”. Några bilder och SVS-nytt-artikeln i nr 1/2013 finns här .

Sudden

Mycket kan sägas om IT-branschens (och världens) bristande känsla för logik, språkkunskap, behov av standardisering och mycket annat. Jag tänker på eländet med de i medierna omskrivna svårigheterna att boka tider för corona-vaccinering, speciellt för oss äldre litet IT-dumma. Fast mycket är väl hälsovårdens eget fel eller deras hopplösa uppgift.

Själv har jag i livet haft mer nytta av min ”ordkunskap” än att kunna integrera, derivera och andra högre matematiska konster. Eller av att vara logisk.

Men tjäna pengar kan man, Bill Gates lär skänka mycket till ”välgörenhet”. Strindberg skrev väl förresten något elakt om överklassens tanter som utövade välgörenhet i Vita Bergen eller hur det var.

Igår gjorde jag en inköpsrunda. Var totalt utmattad av helt enkla saker som att skrapa bilrutor och snava i lössnön, lasta rullatorn i bilen, gå något hundratal meter i affärscentrumet m m. Hade tidigare på dagen läst en gammal flygare i min ålder skriva ”Jag har allt för många vänner som dött med en snöskyffel i nävarna, det ska inte drabba mig. Det får bli på annat vis;-)”

Sur, trött och vresig saknar jag så vid hemkomsten min mobil. Har den slunkit ur min jackficka, sådant har hänt förr? Eva kommer på idén att ringa min mobil för att höra om det ringer någonstans i min lägenhet. Nej, inget hörs, men så hör jag Eva tala med en person. Som hittat min mobil! Lycka – utan appar å sånt! Men annars var jag svårt utslagen resten av dagen; man kanske skulle ha tryckt på trygghetslarmet.

Åter till gångna tider. En stor sak för vår tids ”digitalisering” var att vi lärde oss att hantera bilder digitalt, ”bildkoda”. Television främst. Jag blev en gång 1986 ”kommenderad” att delta i ett möte i Italien, de på televerket som jobbade med bildkodning ”hade inte tid” själva. Jag visste ingenting just men ansågs väl kunna röra mig i internationella kretsar.

Ur min resedagbok för 1986:

88. 1986, 14-23 januari. Geneve + Turin på EBU-möten. Skiduppehåll i Chamonix emellan. Missade bussen till
Turin, fick ta tåget. Framme sent och efter diverse äventyr med svarttaxi. 10 dagar.
89. 1986, 11 april på Arlanda. Möte i Produktionsgruppen för rundradioutveckling. 

89X. 21-25 april chefsutvecklingskurs i Eskilstuna. Maraton-tränade i snöslask vill jag minnas.
90. 1986, 12-14 maj. 3-dagars kontorskonferens på Sergel Plaza. Tja, en ny miljö var det på sätt och vis.
91. 1986, 22 maj. Sundsvall. Handledning av ex-jobbare Anders (?) Nygaard. Helt misslyckat. <Vad gäller min insats>
92. 1986, 26-30 maj. Sarajevo. EBU V2. 5 dagar.
93. 1986, 5 juni. Oslo. Möte i Tele-X DBS-experimentgrupp. 1 dag.
94. 1986, 18-20 juni. Kingswood Warren, EBU-möte. 3 dagar.
95. 1986, 15-23 september. London + Brighton (IBC). 9 dagar.
96. 1986, 21-23 oktober. Bryssel, EBU-möte. 3 dagar.
97. 1986, 11-14 november. L’Aquila. EURASIP Workshop on HDTV. 5 dagar.
98. 1986, 24-26 november. STF-kurs i Södertälje. Jag tror det var denna gång då Harry <ska vara Henry> Schefte föreläser och det förmärks en ordentlig skakning i marken. Kort paus och Harry säger något apropå detta. Det visade sig vara sprängningen av ett vapenförråd några mil därifrån i Mölnbo-trakten.

Iväg till en för mig helt okänd ort i Italien som hette L’Aquila, man skulle ta en buss från ett anonymt busstorg i Rom. Nu kan ju italienska gatumiljöer kvällstid genom det djupa mörkret verka skrämmande genom att man också snålar på belysningen, och jag befarade att nu går det åt helskotta. På bussen stötte jag i alla fall samman med en tysk som jag visste sysslade med bildkodning så jag förstod jag var på rätt buss. Här ses dessa bildkodnings-ingenjörer. Européer, japaner, inga jänkare (vad jag minns).

Drivande för detta möte var andra mannen från höger, Leonardo Chiaraglione hette han. (Kände inte alls till honom). Italienare var också den långe Barbieri längst till vänster, hade träffat honom tidigare. Minns fortfarande några andra namn och personer, bl a den glade skäggförsedde mannen som sticker upp mitt i bilden. Också italienare; han lär senare ha drabbats av en svår nervsjukdom. Själv gömmer jag mig i bakgrunden som fjärde ansiktet från vänster.

Mycket kan sägas om bildkodning och televerkets insats därvid med namn som Harald Brusewitz och Peter Weiss med sin ”avknoppning” företaget Digital Vision. Den alltför tidigt bortgångne Harald hade andra intressen också. Egentligen borde nog han ha åkt till L’Aquila men han var nog inte så road av detta slag av möten där folk bara allmänt informerar varandra om vad man gör. Han var så att säga mer konkret i sin verksamhet. Eller spelade Tetris när kodskrivandet blev för tungt …

Jag har råkat få ett gott intryck av Italien och italienare. Jag undrar om inte bidragande till detta kan vara denna tavla som i min tidiga barndom hängde på väggen i min farfars ”kontor” för sin lanthandel i Bastedalen i södra Närke. (Farfar dog 1934 långt innan jag föddes men namnet på hans butik levde kvar länge):

I varje fall hänger nu i mitt kök en tavla som jag köpte på en elevutställning en gång; min son Roberts där utställda tavla var mycket mer dyster (men jag köpte den också):

Här är annan mycket enkel målning men med mycket Medelhav i. I min hall och signerad ”Ruben”, vilket en gång fick min fru att tro att Ruben Nilsson målat den:

Jag har egentligen aldrig sett Medelhavet men väl Atlasbergens radareko (ev. på ”andrasvepet”) på en radar i Sydfrankrike.

På ett annat helt onödigt möte i januari 1994 i Cascais i Portugal såg jag dessa glatt målade båtar med ett ordentligt språng:

Här en bild till från Cascais. En äldre man ”leker” med en drake, hur är portugiser egentligen till sinnelaget. Det blåste, och i närheten var vågorna från Atlanten verkligen mäktiga

Avslutningsvis en äkta svensk badbåt, sent 40-tal och ilandfluten på Gräsö. Ansågs väl smått livsfarliga.

Sudden

Senaste bloggningen gav upphov till synpunkter på IT-branschens och bankers förmåga eller snarare oförmåga att informera om sina produkter och hur de används. Ett exempel:

Eller kanske det också handlar om våra problem att fatta vad yngre generationer menar.

Skulle besvara en gammal väns kommentar på min blogg att en smartphone räcker gott. Det kan väl vara så, man behöver kanske ingen utrymmeskrävande PC med sin stora skärm. Men jobbar man mycket med sina digitaliserade fotoarkiv så….

Folk har ju genom åren ”investerat” i en massa elektronik som radioapparater, skivspelare för olika varvtal, antiskating-anordningar, HIFI, Carlsson-högtalare, hörlurar, rullbandspelare, kassettbandspelare, Walkman, DAB-mottagare med mera. Så sakteliga har tekniken blivit ”omodern”. Själv minns jag all hype kring ”stereo”. Här en härlig sak jag aldrig hört tidigare:

Nu verkar hela covid-vaccineringskampanjen tappa farten genom att vi gamlingar inte kan boka tider.

Några klipp ur debatten:

• När professor Agnes Wold skulle hjälpa sin 78-årige man brottades hon med denna digitala utmaning en ordentlig stund. Hon fann till slut (Expressen 1/2) att makens en gång i tiden smarta telefon numera är så ålderstigen att den inte klarar av det operativsystem som appen till vårdens kösystem har som grundkrav. Wolds förslag (SvD 1/2) framstår som lika självklart som förnuftigt: ”De flesta 70-plussare sitter bara hemma och väntar på att vaccineras så det hade varit vettigare att ge dem en tid, som det sedan fanns ett nummer till som man kunde omboka om den inte passade”.
• 1177 på nätet har idag fem olika inloggningssätt, inklusive både ”vanligt” och mobilt bank-ID. Den märkliga diskussionen om att man bara kan och måste ha mobilt bank-ID är helt och hållet grundlös. Det är dessutom enkelt att kontrollera själv genom att gå till 1177:s webbsida. <Jag själv kommer in både hos Skatteverket och 1177 med vanlig bank-ID. Att sedan 1177 inte har så mycket att bjuda på är en annan sak. Kanske det blir bättre med tiden>
• Det är hög tid att staten utvecklar ett id system som inte tillhör bankerna och med det tillhandahålla den utbildning i teknik och säkerhetstänk som den kräver. Med komplement skulle det gå att använda även vid valdeltagande och som pass.
• Har både bankid, dock inte mobilt sådant, och datorvana så varför måste man envisas med att blanda in den jäkla mobilen hela tiden ? Obegripligt. Eller är det bara nån slags slentriantänkande ? <Jag känner med skribenten. Det är så mycket tjafs om ”mobilt” ID. Nå, det är väl kanske så att mobilkunderna är fler (=viktigare) än PC-kunderna samt att mobilt bank-ID bedöms kunna ge högre säkerhet.>

Kanske vårt fosterland blir helt avklätt i hela sin skröplighet genom covid-hanteringen. Många klagar på FHM, kanske har de rätt, kanske inte. Dödligheten kan synas hög men andra länder är då hårdare drabbade.

Nej, jag går till flydda tider jag. Under mitt strövande i min dator fann jag en gammal reserapport från ett ITU-möte i Genève där jag nämnde att en arbetskamrat formulerat denna (inte helt perfekta) palindrom: ”Bara Mr Arasteh hetsar arm arab”.

Man kan googla fram denne herr Arasteh. Må Allah fortsatt beskydda honom!

Min kamrat sprang maran på 2.53 och det är en riktigt bra tid. Skidor hade han då svårare för, men han kom ju också från Varberg. Här är jag själv hemma i Gävle. Ack ja.

Sudden, en 70-plussare som sitter och väntar…

P.S. Hade just besök av hemsjukvården som lindade mina ben. Nej, hon visste inget om några vaccineringar…

Solen skiner över vit snö. Cigarettrökande byggarbetare från andra sidan Östersjön ”förbättrar husgrunden”, och barnen leker på rutschkullen.

Bilmotorn går snällt igång men bilen fastnar lätt på P-platsen om snön blir för djup. Den blir väl vilande på karossundersidan medan drivhjulen förgäves snurrar på i luften. Mycket jobbigt, fick hjälp för att få loss den. Är uppenbarligen inte ensam om tycka att man inte behöver försöka trampa kopplingspedalen genom golvet. Erinrar mig Citroenservices besked ”den justeras automatiskt”.

Ja se fransmän.

Påmindes om att höger fots ledband är dåliga, foten vek sig nu stup i kvarten under min utomhusvistelse. Inte bara i lössnö utan även på slät mark. En gång på 70-talet fortsatte jag min motionsrunda när jag trampade vid sidan av den smala gången av betongplattor på mina föräldrars Trehörningen. Det gjorde ont som f-n men jag återupptog springandet. Antagligen mycket dumt.

Lyckligtvis (tack vare diabetes typ 2 och annat) ”saknar numera mina fötter känslor”. Det borde ha gjort ont att trampa snett i lös-snön.

Här den olycksaliga smala betongplattegången. Med min morfar och min äldste son, nu IT-utvecklingschef vid en statlig myndighet. ”Så kan det gå” som Vonnegut brukar säga.

Var ganska förtvivlad igår efter att ha gjort mina ärenden men nu dagen efter är läget ändå ”som vanligt”. När kommer nästa attack?

Har grubblat mycket över det som kallas ”Mobilt Bank-ID”. Gillade en välskriven insändare i DN från en person som inte tyckte hon behövde skaffa en ny mobiltelefon för att kunna ha med det mäktiga Klarna att göra. Men hon blev påhoppad för att vara ”ett fossil”. ”Problemet” kom faktiskt även upp i radioprogrammet ”Plånboken” där den ”neutrale” sakkunnige sade att Klarnas kundtjänst förklarat att det rörde sig om ett missförstånd, dels att ”nästan alla” ändå hade mobilt Bank-ID.

Ack ja!

Min äldste son och jag har länge ”diskuterat” den idiotiska termen ”Mobilt Bank-ID” (eller om jag är en idiot som inte förstår vad det är) men ganska förgäves. Därtill kommer de brutna kontakter Covid innebär när man tar eländet allvarligt som mina söner gör.

Men, ska man behöva sitta med både smart mobil och PC/laptop för att sköta affärerna med Klarna?

Vem styr IT-utvecklingen? Vi kanske behöver ett alert teknikkompetent Televerk värt namnet som kan vägleda de glada entreprenörerna och inte bara ett ”ämbetsverk” som Pest- och Telestyrelsen.

Sudden

P.S. Ser att PTS fått in ett välkommet streck i sin benämning, Post- och Telestyrelsen. Alltid något.

Det är litet dunkelt i kökstaket, det verkar som Clas Ohlsons LED-lampor inte håller så länge. Dessutom har sådana LED-lampor andra hyss för sig läste jag. Själv har jag skyllt på att jag råkat köpa en typ som har en inbyggd ljussensor som släcker lampan när det ”är ljust ute”. Eller hur det nu ska funka; jag täckte sensorn med tejp. Intressanta självsvängningar tänd/släckt uppstår ibland. Kollade på webben, varför andra sajter jag besöker av helt andra skäl nu fylls med reklam för lampor.

Men ute är det ibland soligt och riktig vinter!  Ljuset är på väg tillbaka!

Man sitter ju fast i sina fördomar. Tjejer kunde ju vara jobbiga:

Men det var ju förr. Idag är feministerna välartikulerade och hyllar gärna fin fransk filosofi och åsikter som att orden bestämmer vad som finns i verkligheten. I alla fall på DN:s kultursidor som jag slutade läsa för flera år sedan. Med en kulturchef som vill avsätta Akademien och som dessutom är DN:s ledande klimathysteriker.

Som en slags balans läser jag eller i varje fall prenumererar på Göteborgs-tidskriften ”Filter” som inte är så stockholmsfixerad. Men det är mest ganska normala skandaler fast andra än i Stockholm och så har man en koppling till fotboll av alla sporter. Mycket annonser.

Nej, glöm taskiga tjejer! Var dig själv! Ropa av glädje som i denna film om gummimotormodellflyg i USA! Litet måttfullare har P C Jersild uttryckt denna glädje han upplevde i ungdomen, antagligen innan de elaka kvinnorna blev viktigare.

Apropå filmens knubbiga Granville Gee Bee R  kan jag inte låta bli att elakt benämna denna bild ”sådan herre sådan hund”:

Jag tycker ju själv att det inte är kul att vara klunsig och tjock men man kan då trösta sig med att man i alla fall var litet prydligare och mer lovande 62 år tidigare:

Apropå hundar har jag tyvärr svårt att ”vara naturlig” när de dyker upp. En gång i vårt pannrum när jag kanske var 3-5 år råkade jag trampa en schäfer på tassen och hans skall ekade våldsamt. Det var Evas pappas hund ”Gask”, kanske just denna. En barndomsminne som hette duga!

Eva och jag gjorde häromåret en regional tågresa Uppsala-Örbyhus och tillbaka; bröllopskalas. här en bild av en biljettstämplings-moj på en perrong. UL är ett varumärke för Upplands kollektivtrafik:

Och här är anvisningarna:

Vi blippade fel på något sätt men tågpersonalen ombord korrigerade vänligt detta. En van resenär klarar galant en sådan här apparat medan jag blir vilsen. Jag hade nu tänkt förklara varför jag blir det men jag klarar inte ens av det. För att kunna ge igen litet; man är ju litet skadeglad att de stöddiga kollekivtrafikbolagen inte klarar av pandemin med sin ingenjörsglada biljetteknik. Jag gick in hos UL men orkade helt enkelt inte begripa hur man förklarar hur man gör för att ”lösa biljett”. UL ”orkar” f ö sedan länge inte ens trycka stadsbusstidtabeller.

UL-kortanvisningarna väcker frågor. Är man vuxen egentligen? Hur gör jag om jag hellre vill resa till Söderhavet än till Vattholma? (Byte i Arlanda kanske?) Antagligen är det så att man lägger sitt UL-kort mot den blå skärmen varvid textalternativ frammanas som man sedan kan trycka på med fingret. Jag förstår bara inte hur UL kan lägga min biljett på mitt kort för hur kan UL veta var jag har kortet. Kanske det är så att biljetten finns inne i kortet, men det är ju inte ens 1 mm tjockt. Kan man verkligen få in en biljett i ett plastkort?

Det är lätt att missförstå texter – om man vill. Här några biljetter – så ska de se ut:

Jag fördjupade mig i uttrycket ”att blippa”. Kan betyda mycket; det finns blippar på en radarskärm, man kan göra en kort tryckning eller annan hastig åtgärd, man kan ”dubbeltrampa” när man växlar sin bil/MC o s v.

Bl a fann jag på diverse fora synpunkter och erfarenheter, bl a ett citat från en militär handledning om dubbeltrampningens konst: Behovet av motoröra hos föraren framhävs, och kapitlet avslutas med orden ”om fordonsföraren trots tre försök inte förstår grundprincipen, går det i allmänhet fortare att byta ut fordonsföraren än att låta honom framhärda i försöken”.

Blippning according to ICA. 

Förut fanns kontantlös betalning men nu kan man alltså även betala kontaktlöst. Skiljer bara på en bokstav – det kan man kalla utveckling!

Sudden

En skärmdump från filmen på modellflygsajten

Idag har det snöat. Mycket och fint. Barnen kan leka igen. Sådant väder som jag gillade som liten.

Nu ställer snön mest till med besvär. Jag lyckades häromdagen ta mig till vårdcentralen med bilen (som gick igång) och rollator. Halkade inte men det är jobbigt och man får vara på helspänn.

Och nu ska det bli ännu kallare. Eva får nog på lördag ta taxi hem till mig, jag klarar inte av att sopa och skotta snö, få igång bilen och/eller att riskera att fastna någonstans i snön.

Eva hade sin laptop med sig i helgen. Den låg plötsligt på köksbordet nu i helgen när jag sömndrucken just stigit upp; hon hade släpat med sig denna kluns från Uppsala. Bilden ”hade blivit uppochned” sa Eva. Tidigare var det andra fel – om det nu egentligen varit något fel. Men mycket riktigt, skärmbilden var faktiskt upp och ned och det var jobbigt att använda musen samt att läsa text. Bättre gick det när jag vände på datorn och på musen. Sedan kollade jag på min dator hur man vänder en bild och det tog ett tag att komma på ”vilken knapp man ska trycka på”.  IT-folket har ju sin logik om tingens rätta ordning och jag har min. Men för en gångs skull så lyckades jag.

Frågan är om inte Windows 10 är en dålig produkt.

För en vecka sedan trodde jag när jag packade upp efter en inköpsresa att jag hade tappat min plånbok med bankkort i och mycket annat när jag betalade på Systemet. Tog mig tillbaka ut till bilen på parkeringen. Bara 50 +50 meter ytterligare men det är nästan för mycket för mig numera. Ville kolla om plånboken hade blivit kvar i bilen. Nej. Ringde och spärrade bankkortet. Gick en ny jobbig vända ut till bilen, satte mig i den, och kikade nu ned ordentligt mellan framstolarna. Och där låg plånboken! Faktiskt inte första gången det hänt. Stor lättnad fast jag måste nu vänta några dagar på ett nytt bankkort.

Det kom idag. Läste anvisningarna, många nya ord som ”nya Internetbanken” och andra för mig nya banker. Ordet ”Mobilt BankID” är jag sedan länge allergisk mot. Jag måste ju räknas till kategorin ”Är du minderårig eller saknar Mobilt BankID?” och därmed måste ringa för att fixa biffen eftersom jag onekligen saknar det senare.

Det finns ju förresten två slags ”eller” inte bara i IT-världen.

Det började bli kväll och tänkte som Eva; man ska inte försöka testa något sent på dagen för om man misslyckas kan man inte sova. Men man är väl karl!

Lyckades hitta Nordeas ”Nya Internetbank” på webben (verkligen något helt nytt) och efter mycket knappande lyckades jag ”aktivera” kortet, d v s fick reda på vissa data och inte minst ”kortkoden” (PIN-koden) som jag trodde skulle komma separat enligt vad banken sa vid min anmälan. (Och sedan jag skrev detta har den också kommit i brevlådan.) Ville testa om det hela funkade och lyckades nog skänka 50 :- till Wikipedia. Eller i varje fall har beloppet reserverats på mitt personkonto och jag har fått tack-mejl från Wikipedia. (Kravet att man tillfälligt måste tillåta utrikes transaktioner finns tydligen kvar.)

Mycket knappande blev det. Och många banker finns det! Hoppas nu att kortet funkar även när jag står i en kassakö!

Sudden

Mitt i den ”varierande vardagen” ringde en gammal vän som kan konsten att berätta. Via Trump m m kom vi in på amerikanskt liv och leverne och som en lämplig avslutning berättade min vän om hur en äldre släkting som en gång för länge sedan drog till västra USA och fann att livet bland Redwood-träden var hårt. Och även hans kamrater i skogsarbetarkojan tyckte att det var väl hårt att en i gänget blivit ihjälskjuten bara för att han råkat uppehålla sig i en viss kvinnas sovrum.  Men den äldre släktingen hade då dristat sig påstå att det kunde varit värre. Hur då, tyckte kompisarna? ”Jo, hade det hänt i förra veckan kunde det ha varit jag!”

Usch! Så gubbigt skulle feministerna säga, vars förståelse för mansrollen är dålig. Som Lena Andersson sagt (ungefär); ”man kan inte begära att feministerna ska komma fram till något nytt vad gäller människors beteende, för den klassiska filosofin har ju brottats med detta problem i 3000 år!”

”Man ska inte märka ord” sa ibland min goda moder men någon måtta får det väl vara med slarvighet och oklarhet i syftningar:

Försökte se 7 miljarder badkar framför mig och erinrade mig då att på ett platt hustak utanför hotellrumsfönstret vid mitt första besök i London 1965 stod det där något som jag först inte kunde identifiera. Men så såg jag, det var ju en stor mängd toalettstolar. Men jag kan tyvärr inte återfinna mitt foto.

Det orange kuvertet har kommit i år också. Kanske det mest idiotiska ”informerande dokumentet” i svensk förvaltningshistoria någonsin. När kommer det på museum?

Men man ska inte klaga. Även om jag inget förstår av beskeden (och mycket annat) är det lyckligtvis ändå inte pengar som saknas mig. Mer då hälsan.

Var inlagd på det lokala sjukhuset en vecka. Kissade av mig många kilo vatten; mina underben ser riktigt välformade ut. Så länge det varar. Nu ska jag klara detta på egen hand. Till att börja med kommer det en sköterska och lindar mina ben varje dag.

Minns min mor hade uppsvällda underben, hon var nog rätt förtvivlad däröver. Antagligen är jag skyldig på något sätt för hon var betydligt slankare innan jag kom. Här ser man mina blivande föräldrar när de var 21 med min särbo Evas faster i mitten.

Föreslog att jag skulle gå över från vin till till starksprit för att minska vätskeintaget men det tyckte inte doktorn.

Att kaffe ”är vattendrivande” är ett av otaliga påståenden man kan grubbla länge över.

Talade även med en kurator. Jag tror att ett normalt kuratorsvar ger upphov till minst två nya frågor, varför man avstår från att yttra sig för att inte bli helt odräglig.

Jag gjorde häromdagen i ett mail till vänner en lista över hur jag prioriterar mina olika slag av oro:

1. Kontrollbesiktningen av bilen

…

…

2. Stambytet och hur jag ska härda ut. Flytta tillfälligt? Och när blir den av? HSB-föreningen har informerat rent allmänt. Kuratorn hittade ett dokument som jag redan läst. Där noterar jag att man ganska rakt ut meddelar att man inte har råd/ork/tid att svara på frågor. I varje fall via mail…

3. Fasadrenoveringen. Idag startade helt plötsligt någon att slagborra alldeles vid mina fötter lät det som. Har senare förstått att det dock hör till ”dräneringsprojektet” (se nedan).

4. Att bilen inte håller ett tag till.

5. Min hälsa.

6. ”Anhörigas situation”.

.

.

Såg idag en ny lapp i porten (se nedan; jag bor i nr 19) att det grävande som pågår runt mitt hus (se bild ovan) inte ingår i ”stambytet” eller ”fasadrenoveringen” utan är ett eget ”dräneringsprojekt”. Oj!  Detta är det första jag får veta om detta projekt som jag trodde kanske hörde till ”fasadrenoveringsprojektet”. Det är svårt att informera de boende men strunt samma. Man störs av lera och smuts på gångvägar och buller och förstörda rabatter och gräsmattor. ”Min” kaprifol är ej mer.

.

.

Kontrollbesiktningen har alltid varit svår. Det finns dessutom de som tycker jag ska sluta köra bil.

.

Träffade min äldste son idag när han hjälpte med flera inköp så nu går armbandsuret igen. Han verkar inte så hispig som jag om kontrollbesiktningar utan ska hjälpa till och tyckte att jag skull plocka ned punkten från ”oroslistan”. Han känner inte sin far han. Trots att han är 52.

.

Här nedan en utsmyckning av Anders Åberg i det lokala sjukhusets entré. Mycket skulle jag kunna berätta från min vistelse där 7-14 januari men orkar inte just nu. Erinrades om att mycket mänskligt elände finns det som jag sluppit och att många jobbar hårt och engagerat under påfrestande förhållanden. Några lätt ”psykedeliska” upplevelser hade jag som vanligt vid sjukhusvistelser.

.

.

Apropå Da Vincis ”kulsprutor” i Åbergs verk (nedre delen och till höger) så droppade det in ett sent julkort från Italien.  Sent som vanligt är/var med italiensk post. I och för sig trodde jag att avsändaren var avliden och jag hade i december 2020 inte skickat honom någon hälsning. Elände.

Här ett traditionellt motiv som på italienska julhälsningar och de julkrubbor som jag visade i en nylig bloggning.

Men nu såg det ut så här. För en nordbo finns fin julstämning här.

”I have retired from serious climbing but not from e-biking!” hälsar Mario, jämnårig med mig.

Minns hur han och hans kompis Paulo på skoj klättrade på en bergrest vid Radiohusets entré i maj 1985. Här ses Mario med några andra i en SR-lokal; jag, Pålle Ström, Bernhard Mertens, Mario Cominetti (mörk kostym), Arne Rohdin.

Jag som idag inte skulle kunna resa mig från golvet om jag föll! En gång för några år sedan föll jag när jag cyklade mycket sakta. Kunde bara ta mig upp genom att resa på cykeln och sedan klänga mig upp!

Sudden