Tillvaron är fylld av paradoxer och missförstånd – och ordvitsar. ”Kina vill att Putin skjuter på invasionen” lyder ungefär en DN-rubrik, några dagar gammal.

Nå, det gäller att uttrycka sig försiktigt och bäst för mig är nog att inte säga något mer om ”läget i världen”. Men här ett citat ur Lena Anderssons senaste krönika i SvD: Ty om krigets första offer är sanningen är dess andra offer nyanserna – dialogen som upphör, resonerandet och de skiftande perspektiven som ersätts av mobilisering och undertryckande av kritiska impulser inom en. Man blir lojal, och rädd för att verka illojal.

Jag vistas sedan några dagar på traktens hotell och blir nog där till påsk, Man stambyter i det bostadshus jag bor i och som ägs av en bostadsrättsförening. Ett väldigt oväsen blev det i måndags förmiddag innan jag gav mig iväg som planerat.

Nu får man se vad som hittills dolt sig. Bilderna visar före – efter. Och mitt i.

Så här ser min våning ut, en stor etta på knappt 60 kvadrat på markplanet (en välsignelse för mig som inte klarar trappor längre). Vardagsrum och sovrum är hos mig ett enda rum, men jag har gjort en enkel avskiljande vägg/avbalkning så att det blir som på ritningen.

Forskning på webben visar att 7 veckor är en normal tid för ett sådant stambyte man valt att göra i mitt fall. Det verkar som den våldsamma förstörelsen på något sätt har att göra med något som kallas ”tätskikt” och som finns runt badrummet men ej runt köket. (Citat: Eftersom tätskikten i badrum vanligtvis täcker alla väggar och golv så måste man oftast riva ut badrummen fullständigt. Varför det, undrar jag som inte är byggnadsingenjör. Åldras tätskikten?) Bokhyllor och annat möblemang måste flyttas för att byggjobbarna ska kunna komma in i lägenheten med sin fantastiska maskiner och pytsar för att bära krossad betong med o d. Dammigt blir det.

Jag ”valde” att ta in på det närbelägna hotellet Winn. Man kan leva där som en pascha, åtminstone vad avser maten. Och man slipper en del besvär med städning, matinköp o d. Men ett hem är ändå något särskilt. Det har föreslagits att jag med min skröplighet borde ha flyttat till något ”anpassat” eller särskilt boende”, men man har ju rötter så att säga eller vill åtminstone ”gå och ta en macka till” närhelst man vill. Friheten är jätteviktig. Kanske viktigare än demokrati.

På sätt och vis liknar nog denna hotellvistelse ett sådant boende. Jag kommer att tänka på en boktitel ”I dödens väntrum”. Jag har inte läst boken men titeln är bra. För att ”få tiden att gå” (vart då?) har jag förresten tagit med mig böcker och tidningar som jag inte ”hunnit” läsa hemma men nu skall jag väl få tid. Har kommit igång litet. Här kan jag ligga i sängen och läsa, men hemma har jag inte haft kuddar och möblering som tillåtit sängläsning.

Ungefär så här ser mitt rum ut. Rymligt, vilket dock medför att jag måste stödja mig på rullatorn när jag tar mig  genom rummet eftersom jag inte kan ta stöd i väggar o d som jag lärt mig göra hemma. Rummet är handikappanpassat och det har jag viss nytta av. Jag är van vid att ha tangentbordet på ett ordentligt arbetsbord och inte i knäet. Sängen är bekvämt hög och sägs ge en ”en följsam och lyxig känsla”, det är en s k ”kontinentalsäng”. Mjukheten genom flerdubbla madrasser och den måttliga bredden gör dock att man lätt ramlar ur den.

Man får sova ”med kulan i mitten”. Apropå det har jag ändå lagt mig på rygg i sängen och börjat läsa i medhavda ”glömda” böcker, och i den om svenskt segelflyg ”i går och i dag” kan man läsa om djärva/dåraktiga molnflygningar i segelflygets tidigare år. Vid tävlingar fick man nämligen poäng inte bara för distans utan även för höjdvinst.

En hel del intressant teknik finns vad gäller belysning, dörröppning och internet. Men det har gått rätt bra. Fast först på tredje morgonen kom jag på hur jag rätt skulle hantera tvålmojen. Den ska angripas på ett sätt som är annorlunda än mitt, i varje fall tyckte formgivaren/konstruktören så och han hade väl rätt. Belysningens finesser har jag inte bemästrat. Litet irriterande att trycka på strömbrytaren intill mig när det börjar mörkna men inget händer, utan jag måste ta mig till andra änden av rummet till ett något slag av central ”master switch”. En strömbrytare bör vara som titeln på en radioteaterpjäs jag minns från tidig barndom, ”En dörr skall vara öppen eller stängd” (av spanjoren Garcia Lorca; själva pjäsen lyssnade jag nog inte på). Alltså till eller ifrån. Ingen toggling eller tidslängdberoende.

Apropå dörröppning så minns jag ett hotell i Cambridge där man i receptionen hade en ”dörröppningssimulator”. Det var för 15 år sedan då detta med ”magnetkort” var något nytt så gästerna måste träna. Jag tror jag efter incheckningen fick återvända till receptionen för att lära mig proceduren för att komma in i rummet. Trappan upp till rummet var förresten mycket brant och naturligtvis försedd med en litet sladdrig matta.

Jag fryser ibland eftersom jag ständigt sitter/ligger still på rummet. Så har det varit hemma också det sista halvåret och har nog mest med mitt åldrande att göra. Att ta sig ut i ”friska luften” känns jobbigt. Man blir bara uttröttad på olika sätt och det gör ont. Man kan ramla och slå sig. Jämmer och elände!

I matsalen har jag träffat jag några grannar som också flyktat dit och talat mer med dem än jag gjort under minst tio år! Kvinnan i våningen ovanför min tyckte att vår bostadsrättsordförande borde ha kunnat göra ett bättre avtal med Winn men vi har ju en ordentlig (?) rabatt på normalpriset. Av hotellets presentation på webben ser jag att det erbjuds rum av mycket varierande utformning och det är svårt att få grepp på ”prisbilden”. Jag är mycket nöjd med mitt rum; allt kan ju ändå inte vara som hemma. TV-skärmen är ”jättestor” och manövreringen rätt begriplig men ljudet är ”jättedåligt”. TV-utbudet är nog större än hemma, men jag har i stort sett (obs skämt!) slutat se på TV.

En annan med mig jämnårig granne, tyckte också det var litet dyrt men man kan ju ändå inte ta med sig pengarna när man dör var vi överens om. Och man kan ju också ha tankar på att bostadsrättsföreningen kunde ersätta extrakostnaderna. Men det fordrar nog en jobbig administration för att det ska bli något så när rättvist. Här finns litet om dessa frågor. Ja, vad är rättvist här i världen?

Han har sin bil i garage hos hotellet för 190:-/dygn, trots att han väl från hotellet inte har mer än 500 meter till sin vanliga P-plats/garage. Men han går liksom jag med rullator och jag är orolig att jag inte orkar gå hem för att kolla posten och vattna fikusen.

Jag fick kontakt med denne granne när han en dag för tio år sedan eller så kom gående på trottoaren bärandes på ett modellflygplan, en Piper Cub med ca 60 cm spännvidd. Vi kom i samspråk förstås och han berättade om den lokala radioflygklubben som han var med i. Jag kom att minnas att jag för länge sedan läst om en hobbyaffär m m i Handen, men spåren på webben var svaga. Det blev heller ingen kontakt med dagens modellflygklubb. Men man kan se min granne mitt i denna bild hållandes ett gult flygetyg i handen.

Från rummet har jag ingen vid utsikt men från matsalen ser jag mer. På ena sidan kan jag blicka upp mot min gamla arbetsplats på Telia Research som nu är kommunalhus. Här är byggnadens restaurang-sida, restaurang Parabolen på Telia-tiden, och som jag nu ser ”till frukost” och därunder mitt skrivbord för länge sedan. Med en Macintosh. Båda bilderna är rätt gamla, kontorsrumsbilden ända från 1992, alltså för nästan 30 år sedan. Tiden går!

På en andra sidan av matsalen kan jag notera att dagens snygga pendeltåg typ X60 har ”inkråmet” utvärtes uppe på taket. Man undviker då de svåra nedisningsproblem som den äldre pendeltågtypen hade i början (70-talet) och som gav upphov till mycket skriverier. Vagnsgolvet blir också lägre så att av- och påstigning blir enklare.

Det hände också några svåra olyckor med de nya pendeltågen i början. En gång hamnade tåget i sjön, signalsystemet hade en ”svaghet” kan man kanske säga. Eller om det nu var en stressad förare. Det är svårt för en konstruktör att tänka på allt som kan inträffa. Jag har skrivit om detta missöde tidigare.

Bortom järnvägsstationen ligger sjön jag åkt skridskor på. Det skulle kanske gå nu också men jag har inte sett någon ute på sjön. Jag ser i mitt bildalbum att jag åkte där två gånger i januari 2009. Det var tider det, då man ännu kunde stå ett par skridskor. Men jag minns att skridskorna redan då blivit svårare att ta på sig!

Hotellet är beläget i den stora byggnaden mot bildens högerkant. På väggen på den långa grå betongbyggnaden mer mitt i bilden hade någon en gång skrivit ordet”betångest”. Här ett exempel på betong och samtidigt på kommunal service. Medan en stambytesfördriven granne alltså får betala 190:-/dygn för sin tillfälliga bilparkering. Dörren intill leder till denna parkering förresten.

Sudden

Ljus lyser snön i solen, snön har stannat kvar, barnen rutschar på den och jobbigt väder får vi väl först om någon dag eller två.  Bättre än väntat helt enkelt! (Dessa meningar skrev jag för några dagar sedan.)

DN:s liberaldemokratiska extremister, som månne radikaliserats, retar jag mig ofta på som man ser på mina facebook-inlägg men man kan även i DN:s kulturartiklar (ack hur har inte perspektivet krympt där) ännu finnas pärlor där som går hem hos mig som i samband med ett stambyte i huset även liksom ”döstädat” litet:

Ärligt talat skulle jag bli mer lugn om Fonus gjorde som seriefiguren Socker-Conny när han satt i kyrkans telefonjour och besvarade frågan ”Vad händer efter döden?” med: ”Du torkas, körs genom en kvarn och säljs som möbelstoppning.

Dödsångest är ok så länge den inte kombineras med livsleda.

Hoppsan, där dyker ”spleen” upp igen!

Hittar i bokhyllor som skall flyttas tillfälligt till ett annat rum och därför måste tömmas, en 100-sidig grundlig studie,om än politiskt färgad, från kärnkraftomröstningens dagar 1979-80. Man lägger märke till att ”koldioxid-faran” inte uppmärksammades.

Det hade ju hänt en del, Harrisburg t ex, och vi hade nämligen också fått en statsminister som många tyckte verkade lugn och pålitligt trygg, men vars ord ofta var obegripliga. Så här skrev t ex  Annette Kullenberg inför en presskonferens. ”Och jag ska banda hela hans tal. Sen ska jag lyssna på det så länge jag orkar. Inte i hopp om att förstå vad han vill ha sagt, men för att uppfånga en ledtråd.”  

Alltnog, man folkomröstade och fick ett mångtydigt utfall som resultat av att man listigt formulerat de olika alternativen. Motståndet mot kärnkraft var så starkt att ingen ville säga att ”kärnkraft ska vi förstås ha” utan alla sade den skulle avvecklas. Bara mer eller mindre snabbt…

Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1 (successiv avveckling), 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på alternativ). Valdeltagandet var 75,6 procent. (Enligt Wikipedia.)

Ganska dött lopp alltså och det lider vi fortfarande av när ”energitillgången” börjar bli otillräcklig.  Skräcken för strålning lever än och därtill har vi fått en skräck för en klimatförändring. Men det går förhoppningsvis som Ferlin framsynt diktade. Att man kommer till sans efter klimathysterin.

Nå, vi hade det inte så bra på 60-talet heller, även om den materiella standarden hade höjts sedan 30-talet som framgick ur den s-märkta broschyren.

Och världsläget var ju inte så ljust heller även om Lars Ekborg förgyllde tillvaron under sitt alltför korta liv. Saknad. Jag visste inte att Povel hade gjort texten.

Fler resultat av stambyteröjandet/döstädandet var dessa fynd i min bokhylla:

Och då är jag tillbaka till Jolos ”Slipsen i Krakow” och Dulwich-skolan i London som jag nämnde i den senaste bloggningen. Det handlar om besynnerliga sammanträffanden där Dulwichs skolslips är den gemensamma faktorn. Den verkar förresten finnas i några ”varianter”, här är en:

Vid ett arbetsguppmöte i London berättade jag för en engelsk deltagare, Bernard, om temat i Jolos berättelse, och hans respons var ”Ja, i den skolan gick jag också. Och var det inte Jolo han hette, han som skrev?” Jag blev litet paff. Och så berättade han om ett ”spratt” man spelade med en lärare som under rasten gick på toaletten för att röka en cigarett i lugn och ro. Men de elaka gossarna hade hällt bensin i toaletten och när det ringde in, lyssnade de ivrigt, och efter några sekunder small det när läraren slängde fimpen!

Här ser vi ett antal personer på ett annat arbetsgruppmöte i England 1982. På högra sidan ser vi mig själv ganska mitt i, till höger om mig har jag José Tejerina från Spanien och till vänster John Chambers från Storbritannien, och hitom John sitter den skäggprydde Bernard. Stark och energisk, hög och klar röst (men med en ”obegriplig” handstil.)

Jag minns att Bernhard berättat att han hade lärt sig tyska genom att man under kriget hade en tysk krigsfånge i hemmet; han var inte ”brittiskt insulär”.  Vidare var han visst samlare av ångdrivna orglar eller något annat excentriskt (i minnesorden talas om ”also a keen organist and Chairman of Woodford Halse parish council”)  förutom att han var duktig på internationella möten och drivande och erfaren rent allmänt. Jag googlade nämligen nu efter de spår han lämnat efter sig och det visar sig att han varit en ganska viktig person inom engelsk radio- och TV-industri. Jag fann t ex i någons jobbminne på ett elektronikhistoriskt forum : A new engineer came for a job interview with Bernie, and to impress him, told him that the term NTSC stood for ‘Never Twice Same Colour’. Apparently, Bernie replied, ” Yes, I started that saying”. The engineer did get the job.”  (NTSC var det amerikanska systemet för TV som var det första och som hade sina svagheter jämfört med de europeiska PAL och Secam.)

Jag tror sålunda det var han som hastigt tillkallades från London till ett möte i Gèneve då franska ingenjörer med sin franska vältalighet, franska logik och IT-bakgrund hotade att köra över oss andra simpla radioingenjörer. Episoden nämns i mitt ”Lussekåseri” om hur det kan gå till i standardiseringsvärlden.

Det franska systemförslaget var nog mycket ”teoretiskt bra”men förlorade ändå kampen mot det mer handfasta brittiska Text-TV system Europa så småningom fick. Här en mycket tidig text som jag minns, och jag noterar först nu att Bernard faktiskt står som författare.  (Från dessa jobbminnen.)

Det franska systemet kom dock att ingå i det rätt framgångsrika franska Minitel-systemet. Wikipedia skriver: Minitel var ett franskt videotex-system som kan ses som en av föregångarna till Internet. Minitel möjliggör en rad tjänster för näthandel, tågbokningar, aktieaffärer, e-post och chattfunktioner via telefonnätet. Det lanserades 1982 av franska postverket PTT och var vanligt fram till mitten av 1990-talet, när det gradvis började konkurreras ut av Internet. Systemet lades ner 2012.[1] Liknande system skapades i andra länder, däribland Sverige där Televerket utvecklade videotex-systemet Teleguide.

En gång vid ett internationellt möte i Genève skulle det skrivas något om ”conditional access” vid TV, alltså ”betal-TV”. Detta var ett mycket avancerat teknikområde med en skräckinjagande terminologi där jag inte begrep ett jota.

Och så utsågs Mr Sundin from Sweden att göra detta! Vad gör man då? Men jag fick (eller begärde) två medhjälpare, en britt och fransman, detta för att något balansera de två huvudintressenterna.  Och Bernard anmälde sig; jag tror fransmannen var Joseph eller Claude. Det hela slutade med att Bernard i stort sett ensam skrev hela texten på egen hand. När jag fick läsa den blev jag först rädd, jag kunde inte ens läsa Bernards väldigt speciella handstil (han skrev f ö med vänster hand). Nå, det visade sig att den faktiskt var tydbar när man väl kom på ”principen”. Jag bävade dock litet när jag gick till den ganska krävande dam som ledde utskriftavdelningens personal, Document Control. O nej, det var inga problem! De hade stor erfarenhet att tyda handstilar. Detta var före lap-toparnas tid.

Så gick många år och jag undrade alltmer om något hänt Bernard. Jag hörde först ett rykte att han fått epilepsi och inte borde resa utanför Storbritannien.  Vid ett möte i Prag 1994 frågade jag så den närvarande engelsmannen om hur det var med Bernard och jag minns ännu hans korta paus innan han svarade ”He is now a She!”

Han hade alltså bytt kön. Det fanns så småningom en del att läsa om detta i media. Och så såg jag nu att han/hon avled för snart tre år sedan.

Sudden

Flera ämnen ligger på lut, men jag har inte orkat sätta ihop något. Jag vill ju gärna hitta saker att referera till genom länkar. Möjligheten till länkning är kanske den finess med html-språket som gör Internet så oerhört mycket bättre än pappersmediet i många fall.

Hade en kul sak på lut men när jag så i dagens tidning råkar läser ett porträtt av en omdiskuterad regionpolitiker finner jag att hon vuxit upp på en liten ö i Kalmarsund som heter Vållö. Och då stack mina tankar iväg!

Men först, personen porträtteras idag mycket välvilligt i DN och så här visuellt nuttigt med ett mjukt djur och övermogna bananer inleds artikeln medan texten antyder en viss oförståelse för dem som tycker annorlunda än hon:

I stort sett allt jag fått veta om henne tidigare, har stått att läsa i DN. Och mitt intryck från denna DN-läsning är att denna moderate sjukvårdpolitiker tillsammans med sin man, också verksam inom vårdsystemet, var/är närmast kriminell. Som Jan Guillou på sitt drastiska sätt uttryckte det för några år sedan: Förargligt nog med att Irene Svenonius (M) fortfarande springer omkring på fri fot. Trots att hon som politisk ekonomiboss i Stockholm är ansvarig för såväl korruptionsskandalen Nya Karolinska, världens dyraste sjukhus, som den under 14 år idogt privatiserade och försämrade sjukvården i Stockholm

Men tidningen tassar nu intervjun försiktigt runt detta, viktiga fakta saknas. Vilket också märks på några av läsarkommentarerna men många tycker hon sköter det hela bra. Ack ja.

I den långa intervjun märker jag att just inget säjs om hennes utbildning eller tidigare arbete. Intressant är att hon kommer från ganska enkla förhållanden men (kanske det borde stått och) blev moderat redan i unga år. Inget berättas om hennes syn på sin väg genom livet och hon verkar ganska omedveten om världen, både de lilla och den stora, det är väl det snällaste man kan säga.

Förut talade man om strebrar, ordet verkar ha försvunnit men gudskelov (!) finns många synonymer.   Streben betyder helt enkelt sträva på tyska men streber har ju fått en dålig klang på svenska. Strebrar och pampar/makthavare vill förstås ge ett intryck av att vara ”som vem som helst” eller också ”mänskliga”. Husdjur eller små barn kan då vara lämpliga attribut. Som här:

Själv tycker jag att små barn <ca 9 år kan vara gulliga och plåtar gärna dem när de leker på kullen utanför. Men jag har förstått för att jag kan misstänkas vara en ”ful gubbe” så jag måste vara försiktig.

Kanske DN med intervjun  vill be om ursäkt för allt negativt man berätta om henne? Eller hade jag tidigare styrts av mina förutfattade meningar när jag läste om henne? Eller är intervjun helt enkelt dålig?

Kanske DN vill förnya intervjuillustrationens konst. Vad ska man t ex tycka om denna intervjubild i DN som för mig verkar närmast förlöjligande.

Vad vill DN och kan man lita på DN? Att säga emot ”sanningarna” från våra ”oberoende mainstream-medier” behöver inte alltid vara desinformation. Även mainstreammedia desinformerar, ibland avsiktligt, ibland oavsiktligt. Vad som är rätt eller fel är svårt att klura ut. Och inte minst tröttande. Även Gud måste koppla av ibland.

Ser just nu att i en signerad ledare i DN anses att ”vänsterns fixering vid Svenonius har gått för långt”. Jo, hon är väl egentligen bara en ganska vanlig pamp, men vad ska man göra för att komma åt pampfasoner? Sedan tycker jag ju att DN själv har gjort mycket för att skapa misstro mot henne. Tidningen kallar sig oberoende liberal men verkar mest vilja söndra det vi har skapat. Hetsar oss.

Nej, nu istället till Vållö, en ö i Kalmarsund! ”En ö utanför Öland” som en ung person skrev på SFF Forum en gång och i princip har han rätt men… Nå det handlade om ett amerikanskt flygplanvrak från kriget på havets botten i närheten av Vållö som ligger så djupt (42 meter) att det kräver rätt mycket av den amatördykare som vill ta en titt på det. Så här skrevs i Bo Widfeldt/Rolph Wegmanns ”Nödlandning” om själva händelseförloppet.

Även här kan man läsa om händelsen. Den togs för länge sedan upp på SFF Forum bl a av Johan Kjellin, som hade skapat en sajt om ”flygarkeologi” där jag bidrog med två bilder och en berättelse till sajten, som har försvunnit för länge sedan. Man här är en av bilderna, två sidor ur ett nummer av ”Flyg” från 1944 om vad man ska göra om man måste nödlanda på vattnet med en Flygande fästning:

Långt senare stötte jag en dag samman med Johan i skogen söder om Stockholm. Vi var ute på vrakletning förstås.

Tillbaka till DN. Mycket bra har jag i alla fall läst och läser där. På den gamla goda tiden fanns en medarbetare som kanske var mer författare än journalist nämligen Jan Olof Olsson, signaturen Jolo.  Han hade sinne för osannolika sammanträffanden. Som någon (Kurt Mälarstedt) skrivit: Där finns en vibrerande nyfikenhet sida vid sida med djupa kunskaper om stort och smått, en exakt känsla för små triviala detaljer som belyser stora sammanhang, ett sätt att vara närvarande och samtidigt stå vid sidan av, en lyhörd känsla för stämningar, tonfall och dagrar.

Mer om Jolo hos Jolosällskapet. 

För några dagar sedan fanns på NoN-sidan ett trevlig berättelse baserad på Jolos berättelse ”Slipsen i Krakow”:

Ett jobb som professor i lotteri (!) i Peking verkar osannolikt men fanns faktiskt. Och skolan i Dulwich har även jag överraskats av. Mer därom i en kommande bloggning hoppas jag. Jag har samlat stoff men det får räcka nu.

Jag har dock dristat mig att för anglofiler och nostalgiker lägga ut en skanning av titelnovellen i boken ”Slipsen i Krakow”. Den ger mig en känsla av ”spleen”, kanske ett okänt ord idag. Som illustration därtill en av de många slipsarna.

Ja så får det bli!/Sudden

Fint väder, barnen rutschar nedför kullen tack vare att vi åter har fått några få centimetrar snö.

Bilden är i och för sig en dryg vecka sedan, därefter har vi haft barmark och sedan ny snö. Som verkar ligga kvar minst i en hel vecka minst. Annat var det förr. Åtminstone i minnet…

En bekant i närheten hade sett folk på isen på sjön som han ser ut över och undrade över bärkraft och skridskomöjligheter. Jag tog fram en bild från en egen skridskotur på sjön, och den visade sig vara på dagen 13 år gammal!

Då kunde jag ännu åka skridskor och hade dessutom användning av min GPS som jag fått i 70-årspresent men som jag aldrig kom riktigt överens med. Jag var väl för trögtänkt för att trivas med geocaching och de ofta kluriga ”ledtrådarna”.

Skridskoåkning var aldrig min starka sida. Från mina unga år minns jag att det gjorde ont i vristerna och man frös om fötterna.

Man ser i fönstret min mor beundra mig samt att adventsstjärnan finns kvar. Pappa hade spolat en några kvadratmeter stor isyta för mig. Man hade en liten vev att spänna fast halvrören med i fram men ofta lossnade skridskon. Det krävdes en stadig sula på pjäxan. Jag minns man fick skruva ofta och ha veven i fickan. När man la den på isen frös den gärna fast. Man hade en läderrem runt vristen också.

Minns att många kamrater hade enklare skridskor, där inte skenan stadgades av något rör. (Bilden är från Upplandsmuseet)

På äldre dagar åkte jag långfärdsskridsko. Jag var två säsonger medlem i SSSK men det var litet för tufft för mig utan jag åkte ensam eller med kompisen Kjell. Här två berättelser, en runda runt halva Södermalm och en tur på sydligaste Södertörn 1999.

Här följer ett bildkollage, med många bilder tagna med en primitiv digitalkamera. Man ville inte ha med kameran ifall man plurrade och så var den svår att plocka fram när man ville ta en bild. Minns hur jag en gång tappade den i isen och såg att den gick i bitar som gled iväg åtskilliga meter.

Bilderna är klickbara på ett kanske litet förbryllande sätt som jag inte har riktig klart för mig. Jag har fler bilder men de är (ännu) inte digitaliserade.

Jag försöker hänga med i världsläget men det är inte lätt. En stor osäkerhet råder vad gäller saker som pandemin, klimathotet och, litet överrumplande, energifrågan. Och så finns förstås det hemska Ryssland där den stackars Putin får skulden för allt elände, i synnerhet i Dagens Nyheter. Där är det liksom ingen hejd på hur elak och manipulativ han sägs vara!

Men en viss elegans omger han sig i alla fall med.

De teatraliska dörröppnarna i sina gammaldags granna uniformer kommer ju en också att tänka på tiden för utbrottet av första världskriget. Alla där inblandade drog sitt lilla strå till stacken genom att agera på det sätt man fann naturligt och så passerade man huxflux en kritisk gräns. Man trodde att vi nu blivit klokare. Här en propagandistisk teckning, man ser omedelbart vem som har ”rätt”.

Jag blir idag inte lugnad av att lyssna på politiker som exempelvis våra egna försvars- och utrikesministrar som tycks mig ganska småskurna i sina tankar eller i varje fall i sina yttranden. Förhoppningsvis är de klokare men inser att de måste säga det folk och DN helst vill höra.

Chefredaktören väljer att uppträda rabiat nedlåtande, här en suck från en DN-läsare: ”Wolodarski har rätt i det han skriver, men bjuder samtidigt inte på någon lösning. Vi kan fortsätta tro att vi är manipulerade och se ner på ryssarna för att de inte har fungerande demokrati, men världsläget blir inte bättre av det.”

Även på annat håll måste Putin fördömas ser jag just, när den tyske marinchefen uttalade att man måste visa Putin respekt, fick han avgå. Ordnung muss sein! En hedersman som han har då inte mycket att välja på:

”Vi har inget att frukta än fruktan själv” sa Roosevelt en gång. Klokt.

Sudden

P.S Dick Harrison ger här en historisk tillbakablick som kan öka förståelsen av den ryska synen på det hela. Tyvärr betalspärr tror jag. Här själva slutklämmen: ”Det enda som är genuint överraskande är att så många västerländska journalister och politiker förefaller ärligt förvånade över utvecklingen. Den ryska utrikespolitiken har följt lättigenkännliga röda trådar, med uppenbara imperieambitioner, i flera sekler.”

Det är litet stökigt just nu, men jag ska väl kunna pränta ned något kring Curt Borgenstam. Född i Falun, en inlandsstad, men blev ingenjör vid Marinen. Sysslade främst med marinfartyg av olika slag och deras maskinerier förutom med andra motorer, bilar och motorcyklar. Här ett rejält maskineri! En rak åtta.

Och han skrev också! I en artikel i Teknisk Tidskrift 1945 (baserad på ett föredrag han höll i Teknologföreningen) om ”Snabba motorbåtar” och hur de har utvecklats i takt med motortekniken och strömningsläran, kommer han även in på bärplan. En bild ur artikeln:

Man kan begrunda skillnaden mellan denna murriga bild med det flashiga vi ser här. Vad kan man idag inte göra med elektricitet! Åtminstone i någon minut innan batteriet är tömt.

I artikeln nämns även Ivan Troëng som verkar ha varit en man med idéer, inte bara vad gällde konsten att ta sig fort fram på sjön. Jag minns has namn från en båtnotis som jag såg i Teknikens Värld på tidigt 50-tal. Letade i de få nummer av tidningen jag har (att man slängt så mycket!) och hittade en notis, här är den. Jag undrar om det är en Troëng-idé lik denna som Borgenstam tar upp i sin artikel.

Här det första ångturbindriva fartyget, det brittiska Turbinia, som 1897 nådde en fart av 34,5 knop.

Här plöjde man fortfarande djupt i vattnet, men man hade börjat att försöka ”plana” istället för att förlita sig på en vass plog. Akterskeppets utformning visade sig vara viktig. Starka motorer krävdes som i detta monster. Först över 100 mph.

Idag kan vi med bärplansteknik ta oss snabbt fram till synes ansträngningslöst! Ja, t o m med bara vindkraft!

Litet att läsa om Borgenstam själv står att läsa här och här.

Här är två citat från Ingvar Jungs redogörelse för gasturbinens historia, ”Sagan om gasturbinen” i Daedalus. Det första handlar om Borgenstams försök med gasturbindrift av en motortorpedbåt:

1951 gjorde svenska marinen ett för de inblandade mycket intressant prov att införa jetmotorteknik på ett litet snabbgående fartyg. En av flygets uttjänta ”Goblin” jetmotorer installerades i motortorpedbåten T3 för drift av centerpropellern. Som marschaggregat utnyttjades två 50 kW Pentamotorer med propellrar arbetande i tunnlar. Gasturbinens kraftturbin drev mittpropellern över en kuggväxel. Då fartyget kom upp i fart tömdes automatiskt tunnlarna för backpropellrarna <?> som därigenom lyftes ur vattenströmmen och frikopplades. Genom detta av marindirektören Curt Borgenstam patenterade arrangemang erhölls ett CODOG-maskineri (CODOG = COmbined Diesel Or Gas turbine machinery) utan frikopplingar och komplikationer. Man beräknade att man med gasturbinen skulle uppnå en fart av 40 knop.

I en tidigare blogg har jag också berört turbintekniken och Borgenstams försök. Marinen var också intresserad av STAL-LAVAL:s gasturbinteknik men det verkar inte ha blivit så mycket av detta. Däremot fick företaget framgångar på annat håll (kraftverk, handelsfartyg) med sina gas- och ångturbiner. Se exempelvis vad Wikipedia skriver om Lars Norberg, som verkar ha varit en intessant personlighet men som jag inte minns. Birger Schlaug skrev i sina minnesord: Han fick sluta sitt jobb som chef för den tekniska avdelningen på Stal-Laval, som tillverkade turbiner för kärnkraftverk, då han 1976 i boken ”En betraktelse på domedagsafton” kritiserade just kärnkraften. Hans kritik bottnade såväl i hans tekniska kunnande som i hans övertygelse om vad som var moraliskt rätt. Han blev kvar som överingenjör i företaget, men fick sparken när han i en radiobetraktelse dragit en parallell mellan rövarbandet, i berättelsen om den barmhärtiga samariten, och västvärldens rövarfasoner i tredje världen. Att han själv, som överingenjör, var en av rövarbandets konstruktörer, mildrade inte effekterna av hans kritik. 

Det andra citatet ur Jungs artikel handlar om Frank Whittle, som tidigare ansetts vara den som var först med att göra en jetmotor, men tyskarna var faktiskt före med att komma i luften. Whittle måste rimligtvis ha hållit sig ajour med gasturbinutvecklingen vilket dock inte framgår så väl i de skildringar av Whittles arbete jag läst. Desto tydligare framgår eller framhålls de problem Whittle hade att få stöd från RAF eller brittisk industri. Han fick verkligen kämpa! Den tyska utvecklingen var då betydligt mer målmedvetet styrd men tyskarna har ju efter förlusten 1945 måst ligga lågt så att säga. Det har färgat inte bara min historieuppfattning. Först de allra sista åren har det exempelvis blivit OK att syssla med tyska krigsflygplan.

Någon tid före världskrigets utbrott besöktes Brown Boveri av den man som allmänt uppfattas som reaktionsmotorns uppfinnare Frank Whittle <Jung publicerade sin text i Daedalus 1982>. Han var mycket intresserad att få del av Dr Adolf Meiers och Claud Seippels framsteg på kompressorområdet och önskade med dessa herrar diskutera möjligheten av en gasturbindriven flygmotor. Brown Boveri utdömde dock projektet som orealistiskt på grund av den höga bränsleförbrukningen. Whittle nämnde dock ej att han sedan mer än tio år arbetat med att utveckla en flygmotor arbetande utan propeller och i stället baserad på utnyttjandet av avgasstrålens reaktionskraft. Whittle å sin sida insåg ej axialkompressorns stora överlägsenhet i fråga om verkningsgrad och frontareabehov, jämfört med centrifugalkompressorn. Något samarbete kom ej till stånd och Whittle reste hem och byggde sin första jetmotor med ett enkelt centrifugalhjul vid British Thomson Houston i Rugby. Han mötte emellertid enorma svårigheter och hans motor flög först 1945. <Bör vara 1941. I Wikipedia sägs att Gloster E.28/39 det var det fjärde jetplan som flög, efter två Heinkelplan och Caproni-Campini.>

Nu till vardagen. Det är rörigt med alla covid-rubriker som man inte förstår och ibland ger man upp direkt eller ägnar några sekunder år att försöka förstå den. Den här var ganska krävande och  krävde en del svår begreppsgymnastik. Litet som ekvationer med fler obekanta.

Det är trassligt även för andra, men ibland tycker man myndigheter agerar förvånansvärt klumpigt eller naivt. Marie Antoinette ansågs ju vara fisförnämt dum när hon tyckte att folket kunde väl äta kakor när det inte hade råd med bröd. Men vad ska man säga om den svenske ”kommunikationsstrateg” av idag som apropå att det tar flera veckor för att få ett covid-pass om man måste skriva med penna på papper och beställa ett, ger rådet  ”Om du skaffar e-legitimation, så har du ditt vaccinationsbevis på två minuter”. Marie Antoinette blev halshuggen hon.

Det verkar nästan som folk har insett att de styrande och dess myndigheter står ganska vilsna, man tror inte på deras order. I vissa andra länder verkar protesterna vara mycket starkare än här. Eller om våra styrande har fört en mer måttfull politik 😉 Eller om man inser att det är inte så lätt.

Ack ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Så här kunde en artikel om ”Civilflyget efter kriget” illustreras ännu 1942 i en svensk flygtidning:

Vändpunkten i kriget kom strax efteråt, kring årsskiftet 1942/43 med El Alamein och Stalingrad.

Här finns den aktuella tidningen, Flygtidningen nr 2 1942 att läsa. Man märker de många ”krigiska annonserna” för tyska företag; enstaka fanns kvar ännu i oktobernumret 1944 såsom klippet här nedan där man också påminns om att blickarna nu riktades mer västerut:

Jag läser normalt inte tidningsannonser, men är de ett par decennier gamla väcker de ofta minnen och associationer eller påminner oss om att utvecklingen inte gick dit man trodde. Många artiklar blir intressanta, t ex den om ”civilflyget efter kriget” med Gösta Fraenckels dröm att ”sportflyga” över Atlanten.

I övrigt har tecknaren fått Bestmann-proportionerna fel. Piloten är t ex en väldigt liten person som i vissa bilannonser en gång i tiden:

Här är de riktiga proportionerna:

Avslutningsvis en annons jag fann i en gammal Teknikens Värld från1949. Vindkraft är ju fortfarande på tapeten.

 

Sudden

Det är mycket nu. Julen och alla dess detaljer inte minst ätandet. Har kylen full av mat Eva och vi skall äta upp. Det har varit litet oklart om och när Äldrevården köper mat och schemalägger i övrigt, såsom städningen. För säkerhets skull har jag därför själv begett mig till affären eller fått vänner och söner att handla mat åt mig.

I går på självaste julafton stod min äldrevårdare vid min port och undrade om han skulle köpa något. Jag kunde ju inte säga nej…

År har jag fyllt, 83. Övervägde att ha denna skojiga gamla Lindström-bild på mitt tackkort på Facebook men valde en mindre tydlig för att inte skrämmas.

Ha sina saker vill man ju. Man kämpar på.

Med all respekt för dem som anser sig måna om klimat och miljö vill jag gärna hånskratta över detta videoklipp. Ett rejält plums! Jag förundrar över att sådana här anläggningar överhuvud taget får byggas. Inte bara ”nedskräpning av naturen” utan även reella problem för sjö- och luftfart:

Att inte många behöver se dem är inget skäl, de finns.  Om någon tullar på sylten i skafferiet märks det kanske inte, men ”Gud har räknat sylten” som den goda modern skräms med när hon ville stoppa barnets snyltande.

Tack Mem!

Saltmätargatan finns men inte Sylträknargatan.

Å andra sidan, kraftledningar är inte alltid så trevliga heller, Här har den brittiska tecknaren Giles fångat detta förutom den litet grå vardagen i Storbritannien:

Läs affischerna från höger til vänster. Elektricitet var ju något dyrt och sällsynt i många länder och man eldade med kol för att få värme som framgår av denna Giles-bild:

Så väldigt brittiskt skulle jag säga.  Giles var även bra på ”typer”och politiker.

Vid vid mina besök hos mina tyska svärföräldrar på 60-talet minns jag hur min svärfar kom upp med kol från familjens förråd i bostadshusets källare. Några år senare blev det gaseldning men fortfarande med en (enda) eldstad i varje våning, alltså ingen centralvärme. Här är huset, ett efterkrigs ”Sozialbau” med min Volvo år 1965.

Jag är uppfostrad med att vårt land hade ett förträffligt system för elproduktion. El så det räckte och inte till de höga priser som förekom i andra länder som Tyskland. Där f ö kaffet också var dyrt.

Men elen har ju börjat bli dyr även i Sverige. Av någon anledning.

Vi kan ännu inte enkelt utvinna elkraft ur naturen. Stora anläggningar (kärnkraft, vattenkraft eller vindkraft) krävs normalt om man vill undvika fossilbränsle. När elkraft saknas kan man göra elkraft med ett lätt flyttbart fossilbränsledrivet elkraftaggregat på några tiotal kilo, här ett exempel. Här nedan har man satt fossilbränslemotorn med sitt bränsle direkt i verktyget. Som en kul grej antar jag:

Ett exempel till.

Att lagra elenergi är inte lätt, i dubbel bemärkelse. Även bränsleceller verkar ge tunga installationer. Fast försökte inte Nikola Tesla om inte tämja åskan så dock överföra energi ”genom luften”, utan ledningar? Men om jag fattat denna artikel rätt, är det måttligt med energi i en enstaka åskblixt.

På min tid ansågs Tesla rätt knäpp, bl a för att vi hade en egen el-pionjär att försvara , men jag tror nu att han även här har börjat erkännas som en stor tänkare. Läsning även här.

Sudden

Allt fler restriktioner på vardagslivet införs nu för att stoppa covid. Olika i olika länder. Ibland lättar man på gamla regler, ibland inför man nya. Det blir allt rörigare. Är man optimistiskt lagd antar man att covid-19 inte är värre än ”vanlig influensa”.

DN gör verkligen sitt bästa för att göra läsarna vilsna, osäkra eller rädda. Men verkligheten är förstås så beskaffad.

Och har man uppnått den ålder jag nu har, inser man att man kan dö av vad som helst, ja t o m helt enkelt av ålder. ”Av  sig själv” så att säga. Lever man dessutom rätt isolerat, svårt att röra mig som jag har, påverkas man inte så mycket av pandemin. Förutom att folk säger att de av omtanke om mig på grund av smittrisken inte vill träffa mig, något som är trist. Men så mycket av vår strävan är fåfäng.

Man kan roa sig med att räkna ut hur stor sannolikheten är att jag på morgonen, ännu litet sömnig, kan hälla i mig alla 14 pillren utan att tappa något enda, om sannolikheten att jag under hanteringen tappar ett piller är 1 på 10. En annan räkneuppgift värdigt en realstudent är hur långt ett runt piller kan rulla på golvet om man tappar det från 1,5 meters höjd. ”Friktionen mot golvet kan sättas till 0,2. Från luftmotståndet bortses. Extrauppgift: Varför rullar ett runt platt piller så mycket oftare än det hasar?”

Apropå att tappa något på golvet kommer jag att tänka på ett skojigt sätt att experimentellt fastställa värdet på talet pi (3,14) som Stig Olsson beskriver i sin bok ”Matematiska nedslag i historien”, en bok jag lånade på bibblan som var så bra att jag skannade den i sin helhet! Flera bilder på denna bloggning är lånade från denna bok.

Här nedan gör en kapten Fox under det amerikanske inbördeskriget (han hade ledig tid när han återhämtade sig från sina sår från ett känt fältslag) ett praktiskt försök på ett brädgolv baserat på den franske matematikern Buffons metod och får resultatet pi=3,142. (Exaktare värde är 3,141593…) Tanken svindlar att man genom ett så handgripligt experiment kan få rätt på det synnerligen abstrakta och svårfångade talet. Ett av de mer bisarra inslagen i talet pi:s historia är detta exempel på den ibland konstiga amerikanska lagstiftningen. Mer att läsa här. Och här är ett finurligt cirkelbevis.

Det börjar bli dags att skriva julkort och inköpa presenter. Beställde två fickalmanackor, alltså ett knubbigt brev som går genom brevinkastet. Säljaren anlitar en distributör med mottot ”Vi levererar alltid fram till postlådan”. Jag antar att med ”postlåda” avses det jag kallar brevlåda men som också kan vara ett brevinkast i en våningsdörr.  Blev nyfiken hur de hålla sitt löfte, jag har ett porttelefonsystem som är litet knepigt, bl a krävs att jag har min mobil igång. Aha, tänker jag, de anlitar förstås Post Nord eller Citymails vanliga brevutbärning (undrar förresten hur de så enkelt kommer in i låsta portar)! När jag så kl 04.30 sitter nyss vaknad vid min PC hör jag en duns från hallen, någon har kommit in i porten och stoppat försändelsen i mitt brevinkast! Jag har tidigare fått ”vanlig post” nattetid. När jag en gång mötte brevbäraren (Post Nord) frågade jag honom om detta, och han svarade litet undvikande att sådan nattlig utbärning hade han ”hört ryktas om”.

Bilden är tagen 2003 i Hammarbyhöjden dit jag begett mig enkom för att plåta denna redan då historiska brevlådemodell. De två lådorna utanför min ICA-affär har förresten fått textinformationen omkastad, d v s den gula lådan sägs vara för lokal post, men jag tror att det är färgen som räknas. (När jag nu la på några utrikes julkort, var felet rättat. Tror man bytt lådor av andra skäl.)

Ser att begreppet/termen ”air mail” fortfarande är i bruk. För mig känns de 300 meterna till brevlådan jobbiga och även av andra skäl har e-post tagit över. Fast just e-post verkar överspelat, folk sms:ar eller skriver på Facebook.

Jag ägnar mycket tid att laga saker stället för att köpa nytt. Jag har på äldre dar fått mer pengar att röra mig med, så jag behöver egentligen inte reparera. Det är bara att köpa nytt fast det är numera ett problem att ta sig till en affär (har ej bil längre). Så är det ju faktiskt kul att ännu kunna åstadkomma något. Här litet pyssel:

Förr i tiden hade man större projekt:

Sedan tar den nya iPhonen tid att förstå. Jag gör framsteg men det är en hård kamp med stunder av verkligt dåligt humör. Men allt var inte så enkelt förr i ungdomen, särskilt gad ser jag inte ut här på Skarpnäck i juni 1957.

Sudden

Jag gör framsteg med min iPhone trots allt. En banbrytande insikt som en sonson gav mig var att min router spelar en stor roll. Den kommunicerar tydligen med mobilen. Jag hade varit förvånad över att surfandet på mobilen inte belastade mobilkontot. Det är också många andra funktioner i en smartphone, nyttiga och imponerande på en gammal teleingenjör men ibland känns den besvärande beskäftig.

Kommer därtill de nya sättet att sköta sina pengar. Är man van vid att ha allt snabbt och överskådligt på papper innebär det en omställning att det mesta nu går över internet och med betalkort. Jag känner inte igen våra mynt längre, jag använder dem så sällan. Men det ska man väl klara, jag får göra avkall på det jag tycker varit ”ordning och reda”. Här är ett mynt förresten:

Det utgör botten på en liten bägare i silver. Den hade svartnat och när jag hittat en hoptorkad skvätt av ”Häxans silverputs” framträdde ett präktigt skepp när jag putsat litet. Mamma hade smitt (?) bägaren på en kvällskurs på 50-talet. Kanske hon valde just detta minnesmynt eftersom det gavs ut 1938, samma år som jag föddes, och 300 år sedan svenskar försökte skapa en koloni i Delaware på den nordamerikanska ostkusten, ”Nya Sverige”.

Här sysslar min mor med annat handarbete:

I bakgrunden står det stora linneskåpet som doftade lavendel och där det även fanns några gamla pistolpatronaskar och en trådradioanläggning samt en trådspelare som pappa byggt. Det är två helt olika slag av tråd! Nu har brorsan skåpet i sitt hus på östra Gotland efter att bott i ett gammalt bulhus i Visby och då såg det år 2005 ut så här. Med Farfars porträtt på väggen

Tillbaka till putsflaskan! Dess innehåll är nog inte så gammalt men minst 30 år ändå.

Här nedan ett annat fartyg, jag kommer att tänka på Gräsö-somrar för länge sedan med neutralitetsmålade lastfartyg som tog sig inomskärs genom Öregrundsgrepen. Det var 1944 eller så och man minns ju även efterkrigsårens radiomeddelandena om ”drivande minor” som siktats någonstans. Av Söderlunds-grabbarna i Klockarboda lärde jag mig vad en ”bakladdare”, ett fartyg där allt var placerat i aktern; byssan, hytter, maskin med mera. Jag minns dubbelbössan (och en bössa till) som hängde på väggen i ”hallen”. Sådant skulle inte tillåtas idag. Där stod förresten även telefonen. ”Gräsö 3b” var numret när man talade med telefonisten. Jag kommer ännu ihåg det numret men inte det mobiltelefonnummer jag haft i minst 20 år.

Bilmärket Buick minns man också från barndomen men så sent som häromdagen lärde jag mig i Nostalgia att Buicks karakteristiska ”avgashål” i motorhuven kunde vara tre eller fyra beroende på prisklass. Här nedan en bild från det årliga segelflyglägret i Pirttivuopio som jag lånat. Tänk att på vintervägar ovanför polcirkeln bogsera ett segelflygvagn (antagligen inte en Göök-vagn) efter en 50 år gammal bil, kanske ända från Helsingfors! Här litet att läsa om bilen och dess ägare.

Buick-bilden är ett klipp ur en film från Pirttivupio. Här är ett kompendium från Ottsjö om vågsegelflygandets konst.

Annat hempyssel var att jag skulle ta ned och vända på en stor bild med segelflygplan på, varvid jag råkade riva ned även en mobil i form av två små kretsande segelflygplan. Sedan kunde jag inte få upp mobilen igen, den var monterad för högt för en 82-åring som dessutom krympt nästan en decimeter. Jag satte den till sist i köket.

Jag hade problem med att få planen att hänga rätt, de tejpbitar man ser skall få planet i rätt flygläge tills upphängningstråden styvnat av litet ”Karlssons klister”. Det klistret är idag förresten inte var det var en gång, Det tillhör numera UHU-klisterfamiljen och gör skäl för den tyska termen ”Klebstoff” för det torkar inte så resolut som balsalimmet (aceton och celluloid) eller det ”riktiga Karlssons klister” gjorde.

Jag har förresten läst att modellflygare använder ”vitlim” och förvånats. Visserligen har byggmaterialen förändrats men jag har i mitt radhussnickrande haft några ”Casco Trälim” som väl är ett slags vitlim men aldrig lyckats använda det till någonting. Jag måste ha gjort något fel. Luktade illa gjorde det också. När jag byggde hade jag balsalim, de första åren blandade jag själv celluloid och aceton. Senare köpte jag färdigt lim men minns inte vad sorterna hette. Men Cascos varumärke med två hästar som förgäves försöker dra isär en limfog minns jag mycket väl!

Här är förebilden för Casco-symbolen, de magdeburgska halvkloten! Bilden är lånad från Wikipedia.

Som vanligt vinglar min text hit och dit och därtill handlar det inte om vad jag från början tänkt mig. Jag samlar kul saker på hög för att skriva om men när jag så börjar skriva kommer annat upp i huv’et. Här nedan är litet jag samlat, det får bli en avrundning.

Jag tror att min svårighet att begripa IT till stor bottnar i språksvårigheter. Redan för decennier sedan blev jag ställd när det sades att ”this server” inte kan göra det du begär. Jag undrade förtvivlat vilken server det handlade om. Och så alla frågor ”vill du fortsätta köra script?” Va? gör jag det! Vad det nu är.

Tidningstexter är ibland svårbegripliga, mycket för att journalister jobbar under tidspress. Denna text fick jag läsa flera gånger innan pusselbitarna föll på plats; ”Stephen Sondheim föddes 1930 i New York. Vid tio års ålder fick han en mentor i musikallegendaren Oscar Hammerstein via sonen James, som var skolkamrat och nära vän till Stephen Sondheim…” Antagligen är grammatiken OK, men syftningar kan vara svåra/luriga. Tioåringar har inte söner…

Även här får man väl skylla på brådskan:

Här en tänkvärdhet:

Reklamen på webben är ofta riktad, Google eller någon annan har tagit reda på vad som roar mig. Det är nog inte en slump att Bokbörsen i sin annons har med en bok som är en av mina favoriter och även nämnts på en forumtråd nyligen där jag gjorde ett inlägg. Dessutom är boken som visas sliten på ungefär samma sätt som mitt exemplar av Clostermanns bok att jag hajade till. Va? är det min bild.

Sudden

Jag kämpar på med min iPhone som ju låg nästan orörd under flera månader eftersom jag inte orkade med den mentala anspänningen att försöka begripa den. Men när man börjar bli bekant med apparaten så är det lättare och lättare så jag orkar hålla på rätt länge. Men en påfrestande växling mellan lycka och förtvivlan är det. Fingrarna far hit och dit när jag svajpar och ofta ibland kommer jag till helt oväntade ställen. Jag fick sålunda ett oväntat tack för att jag ville motta ett visst nyhetsbrev!  Min epost består förresten numera till minst 80% av ”reklam”. 

Enligt ordboken innebär ”swipe” att slå rätt hårt men här handlar det om mycket nätta beröringar, t ex av ett ett lillfinger som spretar litet okontrollerat.

I övrigt kan man tycka en del om ”telefonmarknaden”. Annonsers utformning med obegripliga (för mig) prisuppgifter, oklar prissättning på samtal och det som kallas surf. Jag tycker jag nu surfat en del men det återspeglas inte på ”mina sidor” och inte heller kostnader för start och skifte av abonnemang m m. Men det ordnar sig väl. Att all kontakt med operatören sker på det medium som man kan avstängd ifrån (av operatören!) är diskutabelt. Allt snack och även tillkrånglade åtgärder för att få systemet ”säkert” ökar ju inte tilltron till operatören, eller ”telekommunikation” över huvud taget. Tacka vet jag posten förr i tiden med sina kontor. Hellre köa där än hemma i telefon.

Men en mobiltelefon är ju så mycket mer än en gammaldags telefon. ”Fon” kommer förresten av ett grekiskt ord för ”ljud”. Och här en mobil (Wikipedia; hittar ingen bild av min segelflygplansmobil):

Mer om ord och språk:

Jag är gammaldags när det gäller hanteringen av ordet ”data”, det kan för mig avse både en enda uppgift eller flera sådana, d v s det borde stått ”dina” hos SvD.

Jag roades idag av att en nyhetsuppläsare sade ”så kallade halvledare” (som fordonsindustrin f n inte kan få i tillräckliga mängder). De är ju ingen ny företeelse precis utan grejorna har i över ett halvt sekel kallats så (på många språk) men jag kan hålla med om att ordet inte säger vad det handlar om. Ursprungligen betecknar det vissa material vars elektriska ledningsförmåga kan påverkas men har kommit att syfta på elektroniska komponenter som innehåller halvledarmaterial. Halvledarkomponent är bara något bättre korrekt men är litet långt och fortfarande litet intetsägande. Elektronikkomponent vore väl bättre. Här litet allmänbildande.

Puh så svårt! En svensk pionjär och introduktör av halvledare i form av transistorer var Gunnar Markesjö som spridde sina kunskaper till ingenjörerna, både de som var det eller skulle bli det på KTH, där jag lyssnat på hans föreläsningar. Det var litet lustigt att stöta på hans namn i denna annons för en bok som handlar om föregångaren till transistorn, radioröret, och användningen av sådana. Men man passar förstås på att nämna Markesjös kommande bok:

Från Markesjös föreläsningar minns jag främst det goda rådet att aldrig skriva en populär bok. Förläggaren vill då ge ut en ny upplaga men det skulle helst inte vara några ändringar för det kostade pengar. Och det var ju svårt för en samvetsgrann författare som Markesjö inom ett område där utvecklingen gick snabbt. Här ser man vad han sysslat med. Kanske en större inspiratör än pedagog.

Här är minnesord i DN (betalvägg) och här är fotografier från verksamheten på KTH som han donerat till Tekniska Museet.

Bland de hobby- och tekniktidningar som finns på webben märks bl a ”Radio &Television” som från början hette ”Populär Radio” och som min far läste och faktiskt en gång skrev i om Deccas navigeringssystem när jag var liten. Ett intressant nummer var Radio &Television nr 12/1964 där den nya radarstationen i Bromma/Bällsta presenteras. På omslagsbilden kände jag igen en gammal arbetskamrat, Tage Ullman. Här är bilden (rättvänd) hos det digitala museet (Tekniska Museet):

I samma nummer av  Radio /Television fann jag också att konstnären och segelflygaren Bertil Hladisch tidigt provade ett transistoriserat tändsystem.

Jag träffade Bertil H i Ottsjö ett par gånger och här en scen från segelflyget där som han fångat:

Jag tror det är Bertil H som står längst till höger om ”Flygar-Lasses” Olympia SE-SHG:

Det är nog Bertil H som skapade detta märke:

”Meise” betyder mes, och typen kallades så innan denna ”förenklade Weihe” (Kärrhök), som båda var verk av Hans Jacobs, antogs som enhetsflygplan vid den olympiad som inte blev av 1940. SE-SHG finns nu hos Segelflygveteranerna på Ålleberg men Meise-märket är nu ett helt annat och inte ”tidsenligt” tycker jag.

Avslutningsvis en annan bild av en mes, från en dödsannons, men i alla fall:

Sudden

Min dator betyder mycket för mig och är ibland nästan övermåttan påträngande genom att visa mig en massa saker som jag inte bett om. Har jag på webben letat efter något, t ex en bra råttfälla, överöses jag i flera dagar med annonser av den ena mer fantastiska apparaten efter den andra. Det finns verkligt raffinerade lösningar! (Känsliga personer varnas.)

Så får man som språkmedveten stå ut med formuleringar som denna:

Vem öppnar vattenkranen? Nej regnet har vi inte så stor koll på. Bättre är då ord såsom ”annalkande regn”. Fast en del regn nalkas inte så förutsägbart utan plötsligt bara öppnar himlen sina portar, inte helt oväntat men ändå. Cumulonimbus.

IT-grejer är minsann inte så enkla. För närvarande har min PC med tillhörande nya tangentbord och mus hållit sig lugna och inte ställt till så många hyss som de brukar.  Fast jag kör hellre med den äldre musen (också sladdlös) som verkar mer sansad. Trots varningen ”om tangentbordet eller musen tappar sin koppling måste de paras ihop med USB-mottagaren igen”. Parning brukar ju inte vara så enkelt.

Långsamt börjar jag lära mig min iPhones handhavande. De flesta samtal jag startat har varit oavsedda men de flesta verkar alla ha gått till min särbo som nog inte hört dem eller bara blivit förvånad eller min yngste son.

Telefonens skärm visar de mest varierande, färggranna eller helt ovidkommande ”bilder”. Eller är helt svart/död. Varför det ibland är si och ibland så har jag ännu inte kläm på. Det är som att treva sig fram i mörker. Något som kallas appar finns det många av. Ett ord man får höra till leda i Sveriges Radios programannonseringar. Radio- och TV-program kommer jag åt på annat sätt med min PC.

Jag har ännu inte lärt mig att säkert besvara ett vanligt samtal men jag har under ett pågående samtal vågat koppla in det virtuella tangentbordet; man skall ju ofta trycka någon siffra typ ”för barnpsykolog, tryck 6” om man orkat lyssna så långt när man försöker kontakta vårdapparaten eller något telefonföretag i hopp om att det kan erbjudas något bättre val. Jobbig analys; stressande.

Man ställs inför andra svåra situationer:

Hur får jag fatt i ”någon” där jag sitter ensam där i natten? Kanske man ändå vågar ringa någon nära bekant. Jag har dock på något sätt lyckats swisha pengar. Fråga mig inte hur det hela funkar. Kanske det är en språkfråga. Man förstår att IT-folket helt naturligt har svårt att välja ord för sådant som inte funnits förut. Man får ofta ha en livlig fantasi för att förstå vad som avses. Och min förmåga att missförstå är inte dålig.

Men vilsenheten har sina ljuspunkter. Man ringer röstbrevlådan men får beskedet ”den person du söker är inte nåbar just nu”. Goddag yxskaft! Jag går in på Apples supportsida och läser om röstbrevlådan men jag blir bara förvirrad.  Dock lyckades jag plötsligt alldeles nyss och där fanns tre färska meddelanden.

BankID har jag ”på kort” (troligen avses ”inloggningkortet” vilket jag kan säga adjö till när min inloggningsdosa ger upp andan för det bjuds inte på några nya) när jag kör med min PC, och funktionen är rasslig. Långa väntetider, oklart om man skall trycka eller vänta. Så småningom brukar det gå vägen. Ibland ”har något gått snett”, förklarar ”banken” urskuldande, och man gör ett nytt försök och då funkar det. Kan man lite på detta med bankID?

Hotfulla meddelande som detta här nedan (alla dessa koder och säkerheter) får hjärtat att slå fortare av skräck men min ICD ingriper dock inte:

På den gamla goda tiden hade varje funktion en knapp; man kunde lätt se vad som gällde. Så länge det inte blev för mycket:

Denna gammaldags röriga vapen-panel skulle skötas av en ensam pilot som dessutom skulle flyga planet. Här hela instrumentbrädan. Utifrån ser planet ännu väldigt ”modernt” ut tycker jag fast det flög redan för över 65 år sedan, men inuti…

Nå, så småningom ska jag väl klara min iPhone även om jag hört talas om folk om gett upp. Gått vilse mellan alla menyer. Men man kan ju göra så mycket mer med den än att telefonera.

Och menyer är inte så dumma ibland, här en festlig middag 15 september 1909 med anledning av Blériots kanalkorsning 25 juli 1909:

Crême Anzani är döpt efter planets motor, en trecylindrig ”solfjädersmotor”. Blériots hustru hette Alice och här är en bild av de två. Jag har ”lånat” den från brittiska National Portrait Gallery och är tagen tidigare på dagen 15 september.

Här litet om Blériots och Lathams Kanal-flygningar 1909 i Hvar 8 dag: (även här)

På Södersjukhuset i Stockholm serveras också god mat:

Årstaviken och Engelska Kanalen kan väl inte jämföras men visst är utsikten fin över Årstaviken mot platserna där barn jag lekt.

 

Sudden