Att snubbla på mållinjen kan ju vara optimalt, ett tecken på att man ansträngt sig till sitt yttersta, men att snava på startlinjen är mest försmädligt.

Björn Wiman brukar satsa ordentligt; avskaffa Svenska Akademien och behaga kvinnorna genom att manligt kraftfullt stödja ”Metoo”. ”Pigornas Björn” kan man kalla honom om man vara litet elak mot en person som i TV-rutan ger ett sympatiskt intryck. <Jag inser efter publicerandet att Björn W kanske försökt ordvitsa!>

Nej tacka vet jag ”Pigornas Kurt”. Schubert var bra han. I varje fall på att komponera – pigor hade han inte tur med.

Stavfel och andra språkfel alltså. De kan vara irriterande genom att de stoppar upp den jämna läsfarten. Vana läsare kan klara detta men många blir vilsna eller avskräckta. Jag har själv svårt att läsa en del kommentarer jag ser på webben och får ibland läsa om eller t o m välja en hypotes och sedan får det fortsatta läsandet avgöra om jag förstått rätt.

Ett exempel där borde finnas ett ”inte” (och gärna några småord till): Att läsa en del inlägg en lördagskväll i vissa grupper får en fundera om motbok var så dum idé i alla fall. Jag tror att en van läsare förstår ändå, han behöver inte alla ord för att fatta schäsen. Så är det väl så att ordet ”inte” glöms ofta, även av mig. Är det månne Freud som spökar?

Man läser bara så mycket eller så ”noga” som behövs för att förstå. Här har detta utnyttjas av den slemme tillverkaren av den ozonskapande köksvisp som jag några gånger om året gör rotmos med:

Jag prenumererar på Språktidningen som är litet svårläst. Det finns så många språkliga termer och begrepp jag aldrig lärde mig i skolan och allt är inte så självklart som man trodde. Man undrar ibland hur folk tänker. Visst är vi olika men att tänka begripligt borde vi alla kunna. Kanske något framsynt politiskt parti kommer att ställa krav på det?

Även sakkunniga kan ha olika uppfattningar om vad som rätt och fel. Och språket förändras, även folk som vet att tala korrekt vill inte alltid anpassa sig till språkspecialisternas råd och anvisningar som man kan läsa i detta kåseri av Staffan Dopping:

Jag håller med Karlholm och Dopping vad gäller ”förvirringen”, jag kallar den så, kring medium och prestanda. Om jag nu fattat Dopping rätt… ”Data” tycker jag idag misshandlas. Själv säger jag gladeligen ett data, flera data men det ska man kanske inte göra. Ett citat från en språkartikel i SvD: Utvecklingen liknar den för vetenskapens data (forskningsmaterial). Här används så gott som aldrig den historiska singularformen datum. Men om data är ental eller flertal är ett ständigt trätoämne mellan lärare och studenter. Även på engelska vacklar bruket mellan data is och data are. I Sverige verkar de yngre föredra min data medan äldre skriver mina data (eller ännu hellre mitt material).

Detta nummer av Språktidningen innehåller också ett försök till förklaring att så många har svårt för pronomet ”de” och dess former dem och dom.

Ett citat ur artikeln, kanske en aning bildningshögfärdigt: Ett av de mest framträdande argumenten är att felaktig användning av de och dem sticker i ögonen på folk, att den som skriver så framstår som obildad – som att ha vita tubsockor i sandalerna, som Språktidningens förra chefredaktör Patrik Hadenius uttryckte det. Många i debatten under 2016 framhåller att elever måste lära sig skillnaden om de vill få trovärdighet och acceptans i en språklig gemenskap. Att kunna skilja på de och dem ses som en inträdesbiljett till arbetsmarknaden och det offentliga samtalet. Språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson skrev i Göteborgs-Posten att de som börjar med dom kommer att bli ”kanonmat på den språkliga arbetsmarknaden”.

Själv tycker jag vita tubsocker är snyggt. Men så är jag gammaldags också.

Många är rätt så rigida och påstridiga när det gäller språkfrågor. För många flyghistoriker är det sålunda viktigt att benämningarna på Flygvapnets flygplan skrivs som FV skrev när det begav sig. Själv tänker jag då på att Gustav Vasa aldrig kallade sig själv så, ej heller hans samtid.

En gång försökte jag begripa mig på Google men har gett upp. Jag är nöjd och tacksam för denna tjänst trots dess ”snokande”och tycker att det finns oerhört mycket nyttigt att hitta på nätet.Man kan t ex kolla stavningar och genom Wikipedia och liknande ta reda på fakta. Man ”slipper” fråga någon. Det kan ju förstås också vara en nackdel; man förlorar ett skäl att ta kontakt. Många verkar inte ha kommit på nyttan av att kunna länka till något intressant.

Jag googlar ofta på dubbla ord/begrepp, och kanske citationstecken därvid fortfarande betyder något

Behöver jag säga att jag inte tycker att våra dagstidningar är så trovärdiga som de påstår.

Här kommer några lustigheter jag klippt ur svenska medier eller kanske det heter ”svensk media” eller ”svenska media”:

I och för sig är det väl inte så paradoxalt att något bedöms som säkert i USA men osäkert i Europa eller vice versa. Som redan Fröding skrev: Det, som är sanning i Berlin och Jena, / är bara dåligt skämt i Heidelberg. Och räddningsledarens ord är ju faktiskt rätt (man kan ju rädda sig själv) medan danska statsministrar kommer och går.

Här däremot en påtaglig paradox:

Ulf Ivar lever och verkar f ö i min födelsestad, Gävle.

Förresten har nu hemtjänsten för första gången varit hemma hos mig och städat. Det går utför och jag känner redan av att jag nog börjar bli till besvär. Eller att sönerna är bekymrade för mig?.

Fast ännu kan jag. (Kanske du kan nå SvD-quizet här.)

Här nedan en skrämmande bild som påminner mig om när man skulle korsa järnvägen i Undersåker på väg mot Ottsjö /Vålådalen. Något skymmande hus var det där inte frågan om men en slänt med buskar alltför nära spåret. När jag en gång för flera decennier sedan med bilen försiktigt smög mig fram för att först kika längs spåret, såg jag i fjärran en älg korsa det!

Man ska inte banga för långsökta likheter om man har lust att skriva en kommentar:

Jag gillar bilden i sig! Jag minns också en lekkamrat till min lillebror som fantiserade om en buss som kör in i T-banestationens entré vid hushörnet och sedan rasar ned för rulltrapporna.

Avsluningsvis måste man ändå säga att framtiden är ljus, människans intresse och även oro för utvecklingen kommer att bestå. Det må vara flygande maskiner eller annat. Som en klimat-sansad person skrev:

Min spaning är att Mp kommer migrera över till något annat hot vad det lider; om tjugo år är de partiet som tar folks oro för datorisering på allvar och kräver datorfria arbetsplatser och en datorfri utrikespolitik. Satsar man bara på rätt oro så kan man sitta i riksdagen hur länge som helst.

Så sant så!

Sudden

P S. Bilden av järnvägskorsningen i Undersåker med sina faror (den ligger ju dessutom i direkt anslutning till ett vägskäl) väcker så starka  minnen av den spänning jag förr i tiden kände när jag började närma sig Ottsjö och det kommande segelflygandet där efter en 70-mila bilresa att jag visar bilden direkt:

Kommer också att minnas att guppet vid spårkorsningen en gång lär ha fått ett segelflygarpars bröllopstårta att krascha. Och mycket riktigt blev det också skilsmässa efter inte så lång tid efteråt, sa berättaren, kanske Rolf Algotson.

Det går utför, för mig och för vänner och bekanta. Fick lust att vitsa till den för mig onjutbare Antoine Saint de Exupérys boktitel ”Kamrater på en irrande planet” till ”Kamrater på det sluttande planet”. Själv blir jag äldre och inte bättre och gamla vänner berättar om sjukdomar och motgångar. Och kallt i luften har det varit därtill

Kanske min oförståelse av Exupéry och mycket annat franskt delvis beror på denna litet trista bild som Charles Birch-Iensen i min ungdom illustrerade sin artikel om flyget i litteraturen med i ”Ett år i luften” 1952 med. Kanske det var den bästa bild som han hade till hands; bra skrev han. Charles B-I alltså. Medan idag är Exupéry ”big business” eller vad det kan heta på franska.

En något bekymrad gubbe med ett konstigt kantigt flygplan. Senare har jag lärt mig att Caudron Simoun var ett högst kapabelt plan och något man är stolt över, se planets FB-grupp . Erik Bratt gillade det vill jag minnas och verkar ha haft dess stjärtparti i tankarna vid sin egen första konstruktion, BHT-1 Beauty.

(Här en analys Bratt gjort om ”utvecklingen” av småflygplan som jag fann vid googling på Bratt + Simoun. Flera år gammal; det ultralätta flyget har sedan utvecklats men allt flyg kämpar f n i klimat-orons motvind.)

Det som Charles B-I skrev om de Exupéry var litet väl abstrakt för en 14-åring och är det ännu för mig. Franskt tänkande, det är fint det. Och prata kan dom, det minns jag från mina internationella möten kring teknikstandardisering.

Men allt är inte elände. De egna tomaterna smakade bra. Och jag har äntligen lyckats lösa ut de belöningar jag får för att jag deltar i ett känt opinionsinstituts enkätundersökningar. Jag har valt att få belöningen i form av Triss-lotter , vilket innebär att jag får en kod med siffror och bokstäver som jag ska visa upp i ”tobaksaffären”. Men först vid tredje försöket och då i en butik inriktad på ” spel och dobbel” gick det!  Skickade så lotterna till barnbarnen; ett av dem fick en vinst.

Bökigt; jag har ingen printer eller smartphone så jag får anteckna koden för hand på en lapp  som sedan låg i min plånbok några månader.

Stötte nyligen på pluralformen ”trissar” för ”trissa”. ”Dra på trissor” heter det ju. Det var så att bromsfunktionen på min rollator verkade behöva justeras, hjulens slitbanor av gummi började bli slitna. När jag satt på rollatorn och vilade mig och tittade på bromsmekanismen började jag undra hur bromshandtagens rörelse överfördes till bromsbackarna som trycker mot hjulens slitbana egentligen. Man kunde ju höja och sänka styrhandtagen (”teleskopiskt”)  utan att de ”medföljande” bromsreglagen behövde justeras,  Så här ser min Dolomite-rollator ut:

Det finns ju rollatorer som har utanpåliggande vajrar i en böjlig kabel; Eva har en sådan och dessa kablar fastnar alltid i min rollator eller någon annanstans när jag stuvar in båda våra rollatorer i min bil. Dessutom riskerar man vid ihopfällning av hennes rollator att klämma fingrarna. Min rollator är något ofarligare i det avseendet, kanske för att  jag är mer van att hantera den.

Jag grubblade vid mina rollatorpromenadpauser för att hämta andan och ta till vara på höstsolen. Vad sker där inne i ”teleskoprören”?  Det fanns skruvar att lossa men mina mejslar passade inte och jag var också rädd för att ställa till någon skada. Så ut på nätet att leta och stötte då på ett examensarbete vid en teknisk högskola där uppgiften var att ta fram en ”vajerfri” bromsmekanism till företaget Volaris rollatorer. Som det sammanfattas i inledning till exjobbrapprten:

The current braking system is constructed with a brake grip, a wire and actual brake pad. The wire runs noticeably on the outside of the walker, and is in most positions, causes inconvenience for the person using the walker. When the handle is in its lowest position, the wire forms an arch that is often in the way <!!>, and easily becomes an obstacle for the user and his or her peers. Using a wire is also not the most efficient way of transferring braking force, because the wire is braded and will stretch over time with regular wear and tear.

Vidare sägs: Med anledningen att det inte har hittats någon mer detaljerad information om hur bromssystemet fungerar kan ingen ingående beskrivning ges. Det har sökts både på Dolomites hemsida, PRVs hemsida samt med sökmotorn Google, men inget har hittats. <Jag undrar om ex-jobbarna här är helt ärliga; de måste väl ändå ha dissikerat konkurrerande rollatorer för att kolla hur de funkar ”inuti”. Dock skrivs att man haft testpersoner, tekniskt kunniga mer än handikappmässigt, som kunnat berätta.>

Det största hindret i projektet har varit höjdjusteringsmomentet. Det var svårt att konstruera ett system där bromssystemet är självjusterande i samband med när rollatorns handtag justeras. Konstruktionen ska även vara enkel att montera samt det ska ske så få moment som möjligt vid höjdjusteringen. Användaren ska helst bara behöva utföra ett moment där både handtagets och bromssystemets höjd justeras. Detta är för att underlätta höjdjusteringen av rollatorn för användaren. Som det framgick i viktningen anser användarna att det är viktigt att produkten är lätt att använda.

Här en bild från exjobbrapporten som ger en vink om vilka egenskaper som är viktiga:

I rapporten beskrivs hur man systematiskt analyserade olika principer och så gjorde sitt val. Hela  funktionen har jag inte ansträngt mig att förstå men det förkommer magneter och ”teleskopiska rör”. Resultatet kan anas här och här finns även på en bild det äldre utförandet med yttre bromsvajrar. Notera att ”Bromssystem är unikt eftersom det inte finns några lösa utanpåliggande vajrar som kan fastna eller haka i saker runt rollatorn.” Man har nog gjort ungefär som i min rollator fast gått kring något patent och så använder man en magnetfunktion. Men hur min rollators höjdinställning fungerar vet jag ännu ej! Volaris-rollatorn kräver ett ytterligare omkopplingsmoment när höjden ska justeras.

Jag själv blev intesserad av denna lösning med vajrar som dock förkastades. Hos rollatortillverkaren ogillade man vajrar för de tänjs ut och måste justeras. Först en principskiss (där förresten ordet ”trissar” förekommer):

Här en beskrivning där det gäller det att hänga med för att förstå:

Lösningen med trissor fick mig att tänka på Focke Wulf 190 där jag och många andra undrat över hur man ”hanterade” trådantennen som gick ut ur ovansidan på den skjutbara huven. Här ett citat ur en diskussionstråd:

The 1st photo is of Maj. Walther Dahl’s 190A-8, Blue 13, taken in Dec ’44, and it shows the multiple roller antenna unit. The antenna wire rolls over the canopy roller, then to another roller at a bulkhead within the rear part of the canopy, and back to a fixed point on the fuselage decking beneath the canopy. This, as you mentioned, keeps the wire tight both when the canopy is open and when it is closed.

Jag har tyvärr inte hittat bilden men här kommer en annan ur en gammal bok av Heinz Nowarra om typen. Det fanns variationer och bl a förekom det att antennlinan rullades upp på en fjädervriden rulle, som vid bilars säkerhetsbälten. Om jag fattat rätt. Jag kan tänka mig att det måste få fjädra litet någonstans.

Jag är inte så hemma på beteckningar för Luftwaffes flygradiopytsar men antennen på undersidan och tillhörande enheter har med ”tysk IFF” att göra.

Här en icke helt färsk  video med en ”äkta” FW-190, ja t  o m den avancerade motorn BMW 801 ingår. Man erinras om att Kurt Tank var en skicklig konstruktör. (Nu är det svårt att hänga med i ”warbird-världen” med alla dess ”fusk-Messerschmittar” och annat fusk och det kraschas och has och hittas nya vrak. Å andra sidan; för gemene man ser dessa jaktplan ändå väldigt lika ut. Och med lämplig målning kan man få nästan allt att se ut som en 109:a. Här en 108:a.)

Åter till min egen rullator. På webben fann jag en anvisning om hur bromsarna ”justeras” genom att klacken för bromsklossarnas viloläge flyttas med en skruv:

Jag undrar fortfarande vad som döljer sig i innanmätet hos min rollator! Hur följer manöverstängernas  längd  så snällt med i höjningen och sänkningen av handtagen.

Avslutningsvis ett tips om en av Jan Bergmans TV-filmer i serien ”Stockholmspärlor”. Här finns förutom ”själva staden” rätt mycket för de flygintresserade, som man ser här i mitt inlägg på SFF forum. Notera den kommunala utvecklingsoptimismen och ansvarskänslan (eller skrytet) för samhällets förbättring. Som man väl ändå får säga att Hjalmar Mehr & company lyckats med.

Sudden

Datorns skrivbord blir alltmer fyllt av fil-ikoner, bakom vilka finns saker som jag ibland känner lust att berätta om så att jag sedan kan gömma undan dem. Men det är så jobbigt att få ihop något som ska vara begripligt och därtill kul att läsa. Här en ”lågbudgetlösning” som ändå sväller ut.  Jag kan inte bara låta bli att ”lägga till detaljer”…

Detta är vad som fanns kvar 1999 av en linstyrd stuntmodell (på FAI-språk ”aerobatics”; tävlingsklass F2B) som jag lade ned mycket jobb på men som stals ur mitt källarförråd på det senare 60-talet. ”Kravellbygd” kropp, elliptiska vingar (flaps-flaken kunde man ju enkelt forma så att nästan alla spryglar ändå var lika. Längre innervinge och kanske en tyngd i yttervingspetsen. Därtill hade jag gett fenan en sådan profil att den pressade nosen utåt (alla vi flygnördar har väl noterat Safirens sidroder och 109:ans osymmetriska fena). Kommer då att tänka på dessa ”spantrutor” där jag försökt visa att det är något osymmetriskt i bak (Jag förstår själv inte ritningen):

Hawker Tempest var min inspiration vad gäller fenans form; jag hade nyligen med stor behållning läst Clostermanns bestseller. Andra har gillat och inspirerats av Clostermanns bok som denna animerade film visar. Flyghistoriker fastnar annars gärna i ”detaljer, och har väl menat att hans uppgifter inte alltid är att lita på. Han var ju intresserad av djuphavsfiske, och sportfiskare vill ju gärna bre på.

Här en profil av en Hawker Tempest, Le Grand Charles, som Clostermann flög en tid. Bilden har jag lånat härifrån. Hans första Tempest gick förlorad så man målade upp en ny med samma JF-E-märkning.  Flygplan på bild brukar väl flyga åt vänster förresten.

På min modell var blått och rött färgerna på min modell, säkert något vitt också. Det var enda gången jag haft tålamod att orka måla ett plan – och så stals det! Det var visserligen inte så stort och vackert som denna modell av den klassiska ”Nobler” jag stötte på när jag i augusti 2010 besökte ett flygevenemang på Gärdet men i alla fall. Minns att jag redan bekymrade mig för det promenerade en sådan utflykt skulle innebära; mätte på kartan och så. Måste ha varit då som jag skymtade ett bekant ansikte i köpcentret Fältöversten, först efteråt kom jag på att det var ju Lars Olausson som jag kände från Flyglitteraturgruppen, FLIT. Såg även Maj Wechselmann.

Vid evenemanget på Gärdet kunde det ha gått verkligt illa; i min blogg nämner jag att jag överraskades av vad jag hastigt såg genom en glugg i molntäcket.

Här berättas om ”stunt” i linflygtidningen ”Lina”, nr 2/1999. Jag minns Jesper von Segebaden, bl a när jag en gång just parkerat min Vespa utanför Sing-Sing på KTH och han kom på sin Norton Dominator som väl såg ut ungefär så här och vi växlade några ord.

Annars hade jag mest byggt enkare modeller, jag målade dem inte men använde japanpapper i färg (rött):

Här en 50-tals stuntvinge av Sven-Olof Ridder, senare professor i aerodynamik på KTH. (DN-minnesorden är tyvärr låsta, här Wikipedias mer formella text om honom. Här minnesorden i SvD, antagligen samma som i DN.)

Med ganska enkla medel fick Ridder tilll en fräck utforming. Har på någon Modellsportens dag på 50-talet sett en sådan modell, döpt till ”Pinkul”. Kanske det var Per-Erik Levenstams modell, äldre bror till Jan-Olof. På vingens ovansida fanns namnet med stora tecken; först tycktes det obegripligt:

Tillbaka till spinnern i första bilden. Jag kan just nu inte hitta den. Bilden måste vara tagen efter 1998 då jag fick min första digitalkamera av mina arbetskamrater. Bordsduken är från mitt besök i Tallin i augusti 1991 då jag deltog i en resa med Televerkets Idrottsförenings Stockholmsavdelning. Jag försökte där ganska otränad springa en halvmara. Inte bra; det blev mycket gående på slutet. Men jag skrev i föreningens tidning en reseberättelse. (Fotografierna är inte mina.) Hela maratonlopp hade jag klarat tidigare några gånger. En gång vid Norrmalmstorg såg jag bland alla publikansikten Kjell-Olof Feldt sträcka fram huvudet för att försöka få syn på sin hustru bland löparna. (Hans Holmér noterade jag också en gång, nära Kungsklippan.)

Plockar fram litet mera som jag skrivit och som nu ligger långt tillbaka i tiden. Här är min respons på att min flyghistoriska vän Stig Wahlgren (då på Post och Telestyrelsen) upptäckt mig i en gammal modellflygtidning då jag i min iver/stolthet kontaktade redaktionen med några egna minnen. Fick ingen respons men dessa mina minnen kan ju vara kul i sig.

Här ett annat minne från en tjänsteresa till Genève, en av många sådana. Utdrag ur ett mail jag skrev till en tysk brevvän. Rätt rörande egentligen.

Här är litet om mina radioflygminnen som jag skrev ned 2004. Mina radioflygförsök senare har varit ganska nedslående. Idag skulle jag inte ens vara kapabel att stå på mina två ben och följa en modell med blicken utan att ramla ikull. Kommer därtill stressen och förvirringen inne i huvudet som är större än förr.

Här är minnen av mitt modellflygande på Skarpnäck. Detta skrevs i samband med en liten utställning om Skarpnäcksfältet som ordnades där i november 2003 av hembygdsengagerade. Jag hade ett knappt år tidigare gjort en promenad där flygfältet förr fanns men fann mycket litet av lämningar. Dock fann jag denna artefakt, nära vindstruthöjden vill jag minnas. Hade synbarligen även funnits en bana för radiostyrda bilar där.

I förgrunden Hans Martinelle och min far Arne; motorn trilskades. Här ett annat tidigt minne, ett foto från utställningen men jag har sett den avskräckande skylten i verkligheten. Segel-och modellflygare måste vara överens om luftrummets disposition, och man frågade ju först.

Min sjuksköterska på vårdcentralen tycker jag behöver någon typ av hemtjänst och om några dagar ska jag träffa någon från kommunen om detta. Vore kanske bra att få hjälp med städning och ordentlig diskning ibland.

Sudden

Husten kommer fort i år. Mörk och kulen. Hur många tomater hinner det bli?

Det har till boggen kommit kommentarer om mina usla odlar-talanger. Men jag är glad ändå. De knölar jag dragit upp har ändå blivit flitigt avplåtade. Här en gallring i mitt fotoarkiv:

Jag har faktisk lång erfarenhet av både jordbruk och fiske:

Överst med morfar Edvard i vår nya villaträdgård i Gävle ca 1943 och med farmor Elsa och mamma i ekan i Klockarboda på västra sidan av Gräsö. Finklädda var vi där. Fartygen gick inomskärs genom Öregrundsgrepen för att undvika sovjetiska ubåtar. Usch dessa hemska kommunister!

Här ett sommarminne 1947 från fyrskeppet Grepen.

Slidkniv hade man ju förstås vid bältet. Olle och Gunnar träffade jag på Gräsö för tre år sedan, alltså 69 år senare.

Skrivbordet gror igen av sådant jag ska komma ihåg att använda ”någon gång”. Det behöver verkligen rensas.

Lena Andersson är en av mina favoriter. Kvinnor som tänker skall man stödja:

Så sant så! De ”finkulturella”, dit jag själv nog nog måste räknas, är onekligen jobbiga ibland. 20,2 procent fick visst de som inte vill/kan/orkar tänka humant eller känner sig förbisedda i någon opinionsundersökning häromdagen.

Man undrar om artiklar som denna i DN verkligen stöder ”den judiska saken”. Och att vända sig till Israel för ”hjälp”? Är det möjligen inte ”vi” som ska hjälpa dem till självinsikt? Livet är ju ett lidande sägs det.

Man kan ju som icke-jude bli irriterad av den judiska självupptagenheten.

Kanske Peter Wolodarski kanske någon gång kunde skriva någon gång om karaktärerna hos de olika ångvisslorna på Vaxholmsbåtarna istället för att ständigt i sin tidning hacka på Putin; alltid vinkla allt om ryssar och Ryssland negativt. Har han aldrig lyssnat på Musorgskij, Tjajkovskij, Sjostakovitj?

Här har vi förresten en sexigare version av Sjostakovitjs ”vals nr 2” för dem som gillar en ”mer konkret tolkning”. Men nu, tillbaka till Wolodarskis gnäll:

Demokrati kan se olika ut men finansministrar är nog sig lika överallt.

Det är väl litet så som det sägs i den text som en lätt jobbig gestalt i den svenska flyghistorien hade på sin T-shirt, ”Sanningen lyfter bäst i motvind” den gång jag råkade på honom. Liberalerna inser kanske ändå åtminstone ibland att de kämpar mot dem som verkar för ett mer civiliserat samhälle?

Själv är jag en som alltid fegt hukat under ”starkare individer” och som nu hoppas överleva (häpp!) även de få år jag väl har kvar. Man ska aldrig ge upp hoppet sägs det och DN:s Namn och Nytt-sida förnöjer mig fortfarande:

Sudden

Jag kämpar på med Facebook och Dagens Nyheter, svär ibland över FB:s s k ”flöde”. Alltså att det är svårt att hitta tillbaka till ”ett inlägg” jag just sett och vill kommentera och därför gett mig ut på webben för att finna argument. Då inser jag plötsligt innebörden i ”flöde”, att det är något som passerar förbi. Är en liten tid och är så ej mer. Och att filosofen Herakleitos påstås ha sagt att Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod…”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras.

Tänk att Herakleitos kom på detta utan att ha upplevt Facebook!

I DN ger Kjöller, Helmerson och inte minst Wolodarski exempel på hur konstigt man kan se på saker och ting. Men de är väl som andra journalister så illa tvungna att hitta på något som de tror ska gå hem. Vi läsare vill ju förfäras över grymma mord och världens snara undergång. Lugn, bara lugn säger jag. Den kommer nog någon gång men vi kommer aldrig att få veta hur det gick. Så varför ska man bekymra sig? Var förnöjsam. ”Spriten dödar långsamt sägs det, men vem har bråttom?”

(Bild från Wikipedia; ett vykort som sägs ha varit förebild för Alfred E. Neuman i MAD.)

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski verkar vilja ge sig ut i resebranschen. Efter att en tid ha propagerat för att det måste bli enklare att använda tåg över gränserna har DN själva anordnat en serie resor Stockholm-Venedig med ett chartrat tåg. Det första avgick nyligen, 22 vagnar och 350 pax. Reserapporter inflyter i tidningen, men det verkar som man måste vara prenumerant för att kunna läsa dem. Några länkar:

”Översikt” över rapporter i DN.

”Medievärldens” beskrivning av projektet.

Här kan man läsa om det käcka initiativet – och vad kalaset kostar

Det går på omkring 21.000 SEK och så finns diverse standardhöjande tillägg. Naturligtvis finns läsarkommentarer om att det är fel av DN att satsa på något så dyrt. Men DN är inte ensamt bland medierna att satsa på de rika. ”Statstelevisionens” program ”Vem bor här?” visar ju bara ganska exklusiva bostäder. Naturligtvis är jag litet insnöad men så exklusiva är bostadsägare nog normalt ändå inte. Ökade klyftor ligger i tiden – även ack så vackra liberala idéer leder tyvärr obönhörligt till svåra konflikter. Här är röst från en luttrad person som försökt använda järnväg för resor över våra gränser.

Tåg till utlandet är det enda färdsätt jag stött på som kan få flyg att framstå som ett smidigt alternativ. Vi försökte ta tåget med barn till södra Tyskland förra året. Omöjligt att få ihop bytena eller ens förstå hur man skulle gå till väga. Jag hade varit imponerad av det här jippot om DN-Wolodarski med kollegor bokat in sina egna rutter. Chartrar man ett helt tåg förstår jag också att det ”går”.

(Min senaste (sista?) tågresa för 13 år sedan kostade mig många timmars ”informationsinhämtning” vid datorn samt mycken oro att något skulle gå snett. Men ohemult dyrt blev det lyckligtvis inte.)

Här har DN-journalisten/rubriksättaren inte riktigt hittat de rätta orden:Det har förstås tagit några månader att ordna det hela och att ta ett ”oslaktat” tåg över en nationsgräns är inte lätt. Det gick ej heller att ta vägen via Danmark. Men ett prydligt ekipage är det!

Här ser man hela tåget.

På 60- och 70-talen reste vi med tåg till Tyskland, ja jag reste t o m ända till Genève en gång. Då gick det men man fick besöka SJ resebyrå i vår förort några gånger. Här Genèveresan; den var kombinerad med ett privat besök hos mina svärföräldrar i Frankfurt där jag lämpade av vår då 5-årige son. Som lärde sig litet tyska av dem, bl a det tyska ordet ”Dauerlutscher” som betyder slickepinne. Det var möjligt att kombinera en tjänsteresa med en privat resa men man fick förstås ersättning bara för ”tjänsteresedelen”. Det var ett intrikat problem (och kändes improdukivt) att fundera ut hur man skulle ha rest och finna ut vad det skulle ha kostat om man inte haft några privata ärenden för sig. Det förekom i detta sammanhang det något suspekta begreppet ”fingerad resa”, för mig fullt i klass med det också suspekta ”upphandling”. Man har ju köpt grejor några gånger och en del försäljare är helt naturligt ”lättare att ha att göra med” än andra.

Min vän Klaus i Rostock skull besöka mig 1997, och jag tänkte att det var ju bara för honom att knalla ned till hamnen, ta färjan till Trelleborg och där sätta sig på ett tåg till Stockholm. Men när jag ringde SJ gick det inte för sig av någon anledning jag glömt. Nå, han han valde själv lågprisflyg från Hamburg e d men missade det (eller tåget dit) och kom med ett senare flyg.

Och till Gotland kom vi i alla fall. Den gula färgen på Strandridaregården i Kyllaj är ”enorm” tycker jag.

Jag fick i brevlådan häromdagen ett mycket anonymt kuvert (brunt t o m) med ett reseerbjudande. Man ska väl inte ta det som ett tecken på att DN ska ge sig in i resebranschen:

Lyx ska det vara! Men mycket billigare än att åka tåg! Ordet ”prisfördel” är väl en nyskapelse. Erbjudandet var alltså ganska så anonymt, men man kan uppe i högra hörnet efter litet letande se ”TSS” och då var det bara att googla!

Apropå resa råkade jag på webben se kritik om Flygdagen i Ronneby häromdagen. Långa bilköer o s v. Tråkigt.

Jag hade funderingar att samma helg ta bilen till Vängsö 9 mil bort (på lördagen var det det rikstäckande Segelflygets dag) men insåg att rullator och gräsfält inte var någon bra kombination. För några år sedan besökte jag Vängsö med käpp och det var jobbigt! Ett klipp ur min bloggning:

”Hjälp av käppen” är ett klart understatement. Jag var rädd att ramla för jag kan inte resa mig med bara käppen. En koloss på lerfötter är jag. Sicket öde!

Sudden

Sommaren brukar tappa stinget så här års och det märks. Eller så är man fast i gamla föreställningar. Kanske jag får 10 tomater om de får ligga inomhus och bli röda. Bönor har det blivit en del av och det finns anledning hoppas att potatisskörden blir bra. Därmed menas att jag får igen insatsen. Har satt vanlig köpepotatis, det blir billigast så.

Det är kul att påta i jorden och se det växa medan omhändertagandet av skörden –  liksom av den ev. fångsten vid sportfiske – mest är ett besvär. Att äta gott är roligt men då får man köpa. Men förstås, inget går upp mot de egna tomaterna. Även om tomat nu är en grönsak av ringa värde näringsmässigt men den är ganska dekorativ. Här en bild från 3 september 2012. Kanske de hinner bli röda i år också:

På skrivbordet hopas filer i mängd som kan vara ”bra att ha” bl a för möjliga bloggar men vars mängd gör mig närmast utmattad. Så många val att göra…

Bilden är en vecka gammal och sedan dess har jag rensat litet. Jag störs litet av ASUS konstiga engelska.

Här nedan en kul lätt ironisk reklam för SL som svarar för kollektivtrafiken här och som då och då drabbas av förseningar. Det är länge sedan jag åkte med SL eftersom jag har svårt att röra mig och är rädd att hamna i någon penibel situation då jag är till besvär. Jag minns hur jag en kväll för ett par år sedan föll omkull när jag snabbt skulle borda en buss vid Tekniska Museet och hur ynklig jag då kände mig. Nu har jag förresten Färdtjänst och åker gratis men har ännu inte vågat testa detta.

Andra fantasier som jag fann på Facebook  var av Tatsuya Tanaka på ”Bored Panda”:

Jag tror förresten jag nästan aldrig använt det numeriska delen av tangentbordet. Men plats tar det upp. Resten av bordet börjar bli slitet och inte bara tangentmärkningen och ”mekaniken” utan det finns nog något mjukvaru-knas också. Jag är en sådan som fortfarande måste se på tangenterna och vad de är märkta. Kanske jag först ska göra ett nytt försök med detta bord som dock hade knas för sig det också.

Jag har inte på länge hört från en läkare som behandlar mig och försökte i den gångna veckan få kontakt. Det tog mig nu två dagar och så tre försök direkt efter varandra för att klara rätt inknappning av alla data. Det samlas en väldig massa siffror på min telefons skärm och jag tror jag knappat fel.  Men jag förstår att det inte är lätt att ”konstruera” korta men entydiga anvisningar som 80-åringar behöver medan yngre IT-användare begriper det hela utan vidare.

Men så blev jag till sist uppringd av en sköterska vid lovad tidpunkt.  Och fick ett löfte att läkaren skulle ringa mig under en viss timme om bara drygt två veckor! Nå, min krämpa är f n ”vilande” och jag var hovsam i mitt samtal med sköterskan. Kanske läkaren tycker som jag, nämligen att det hela kan få vara. Min ålder gör ändå att det är svårt att göra något.

Jag erfor förresten nyligen med sorg att Sven Stridsberg, redaktör för Svensk Flyghistorisk Tidskrift, avlidit i samband med en operation. 74 år.

Som jag tidigare skrivit var det roligt att i oktobernumret av Looping 1954 läsa om ett modellflygevenemang på Bromma och se bilder därifrån med gamla bekanta. Hade tänkt skriva därom i denna bloggning. Men jag hoppar nu till annat jag funnit i gamla flygtidningar på denna sajt. Sådant som hos oss äldre väcker speciella minnen.

På FB och SFF Forum har jag nyligen följt frågor kring Vampire och Spitfire och noterat hur de första Vampire kom till Sverige just de dagar i juni 1946 då Jeffrey Quill visade upp den allra mest utvecklade varianten av Spitfire på Bromma. Här nedan har jag utgående från tidningssajten ovan försökt snygga till Flygs artiklar om dessa händelser, båda pikant nog i samma nummer, 13/1946. Vickers ville väl visa upp det bästa man hade ifall FV av någon anledning ändå skulle bli intresserat eller för att man stolt ville visa upp sitt redan legendariska plan.

I Spitfireartikeln bemödar sig skribenten att försöka klara ut vilken version av typen det skall anses vara; man kan se att flera olika uppgifter cirkulerat, bl a i SvD. Rätt ankomstdatum är måndag 3 juni. Hur mycket demonstration det blev på Barkarby såsom planerats enligt SvD:s notiser vet jag inte. Någon dag senare demonstrerades Vampire där av FV, på själva Svenska Flaggans dag. Här är SvD:s artikel om detta och att planet sägs ha flugit över Stockholm. (Själv minns jag inget av detta. Möjligen var jag ännu kvar i Gävle dessa dagar, men vi flyttade till Stockholm denna sommar.)

Vi äldre minns också Midge som utvecklades till Gnat. Konstruktören Edward ”Teddy” Petter stod bakom många, och mycket olika plan, varav flera nådde framgång, trots att han lämnade flygbranschen redan vid 52 års ålder och avled bara åtta år senare. Hans far hade en ledande position inom flygindustrin. Det gjorde det nog både lätt och samtidigt svårt för honom; Wikipediaartikeln nämner flera personkonflikter. Jag noterar att han nog inte hade blivit en bra pilot och att han gav upp flygbranschen för att koncentrera sig på det religiösa. En nära medarbetare, Harald Penrose, skrev: ”Petter was an outstanding organiser and could envisage construction time-scales with greater knowledge than Fearn and Wheeldon….it was his lack of understanding people and their motives that became his major failure.”

När jag ser den tidstypiska annonsen nedan där motorn ritats litet större än i verkligheten kommer jag att tänka på en bekant som fann Lansens motor svår att meka med eftersom inspektionsluckorna i flygplanskrovet var placerade för att passa en annan motor, STAL:s Dovern.

Denna lilla elmotor väcker minnen och funderingar men det blev så mycket att det får bli en annan gång!

Sudden

Nyligen skrev jag att jag tycker det är kul med oväntande sammanträffanden och långsökta samband.

Håromdagen såg jag utanför Systemets butik en person bakifrån som kunde vara min gamle arbetskamrat Bertil och en kvinna i närheten jag såg framifrån liknande något hans hustru Britt . Men nej, det stämde ändå inte. Mannen framifrån sedd visade sig vara någon helt annan än Bertil. Gick så in i butiken och vem ser jag inte där om inte Britt! Långt samtal; det går utför med oss alla fast på olika sätt kan man väl sammanfatta läget. Vilket inte är någon nyhet.

Hade jag utanför butiken fått något slags varsel? Eller börjar det slira i mitt huvud?

Bertil flög för mycket länge sedan just detta plan SE-CPT som han tyckte var obehagligt vindkänsligt. Här har jag plåtat av det i Västerås långt senare, 25 maj 2008. Jag minns ett trevligt samtal med föraren som annars flög även ballong eller SAS-trafikplan. Vi berömde varandras prestationer på webben.

Minns den gång i Ottsjö 1975 då vinden blev för stark och en Supercub ställde sig på nosen och måste fraktas till reparation någonstans.

Här kan äldre Ottsjöflygare identifiera kända profiler. Många är nu inte längre med oss. Nå, det är ju faktiskt för 44 år sedan.

Ett annat sammanträffande: I Facebook följer jag bl a en grupp för det gamla Stockholm. Norra Smedjegatan diskuterades och bilder från förr visades. Gatan försvann när Gallerian uppfördes. Och vem hade inte kommenterat dem om inte den gamle modellflygaren Måns Hagberg som jag nämnt i de två senaste bloggningarna! Makterna!

”Fantastisk sammanställning. Vilka bilder! Rivandet i Sthlm city förändrade mitt liv helt och hållet. Rivningarna var ju bara så fel. Själv klarade jag inte av att se sammanhangen, men tack vare min utomordentlige lärare på KKH Arkitekturskola, professor Göran Lindahl, klarnade begreppen och jag skrev exjobbet ”Saneringsideologin, nu och på trettiotalet” som visade att skälen för ”sanering” var överspelade om dom ens funnits. Jag och min fru lämnade Stockholm för Gotland där jag hade turen att få jobba med bevaringsintresserade politiker. I Visby revs ”bara” ett kvarter innan vi fick hejd på eländet och ute på ön blev det mycket småskaligt i gotländsk byggnadstradition. (Och jag har fortsatt på bevarandesidan i Alingsås och Norrköping och i Byggnadsvårdsföreningen.) Din sammanställning fick igång minnena, jag fick nära till gråten över vad som hände Stockholm”.

Ja, känslorna svallar när det gäller Norrmalmsregleringen och det verkar ännu ofarligt och är PK att säga att man tycker den var totalt fel. De bilder Måns syftar på var bl a från fotografen Manne Linds bok ”Norra Smedjegatan”. Här några bilder från denna gata från Stockholms stadsmuseum. Nedan en annan bild (lånad från ett FB-inlägg) som visar att det egentligen stod rätt eländigt till – mitt inne i City:

Många bilder i FB-gruppen överraskar mig ofta när de visar hur nära vår tid vissa områden ännu var förfallna, omoderna eller t o m obebyggda; speciellt då på Södermalm. En liten del var förfallet var förstås orsakat av att man visste att byggnaden skulle rivas. Men folk och kloka politiker förstod att man kunde bo bättre i förorterna. Och fastighetsägarna såg intäkterna sjunka; något stort måste göras.

Vi äldre minns Husqvarnas framhjulsfjädring och även trista blidväder.

Så här ruffigt kunde se ut på Södermalm men de två kåkarna har renoverats och det ser rätt prydligt ut. De ruffiga gavlarna längre bort är däremot borta för modernare hus som idag inte ser helt kul ut. De är väl ännu inte tillräckligt gamla…

Kring 1960 arbetade jag på televerket vid Slottsbacken några sommarmånader under två somrar som telegrambud i innerstaden och dess nära omgivning. Minns hur jag en gång funderade över uttalet av namnet Kuylenstierna när telegrammet artigt skulle överlämnas. Och när jag en gång ringde på en dörr i Traneberg hördes svagt en röst ”stig in!” Lätt generad fann jag så en norrman i badkaret, han jobbade vid SAS och fick nu via telegram besked om sin tjänstgöring. Kanske jag fick öppna telegrammet och läsa upp för att undvika att det blöttes ned.

Man kom in i många vackra portar, ovant för mig som var van vid moderna förortshus och hissar utan gallergrind. Här nedan en vacker trappuppgång i ”Blå tornet” där Strindberg bott. Tror inte jag lämnat något telegram just där dock och bilden är lånad någonstans ifrån:

Tillagt 12 aug -19: Min särbo Eva känner igen hissen, en moster hon ibland besökte bodde i huset. Men då hade Strindberg sedan länge lämnat sin lägenhet och ateljé.

På senare år har ju förtätningen tilltaget, även i förorterna, och jag känner mig även av andra skäl inte hemma i storstadslandskapet som brer ut sig och har nått Handen. Tätt mellan husen, inga bergknallar eller tallar. Kommer därtill den ökade segregeringen – inte bra. Här en jämförande bild:

Egentligen skulle jag skrivit om de minnen som väcktes när jag läste om Modellsportens dag i Looping nr 10/1954 men jag har redan fastnat i annat. Nå, jag kan väl ta upp några saker. Vid detta evenemang kördes det linstyrda bilar, något jag minns från tidigare sportlovsarrangemang i Eriksdalshallen och Ostermans Marmorhallar. Ett namn jag minns från tiden kring 1950 var Arne Zetterström. En bild från Looping-artikeln::

Kanske linstyrda bilar visades i någon hangar men man tävlade på den bana som då fanns på vindstrutkullen.  Jag tror det är den cirkel man kan skönja på detta Eniro historiska flygfoto, ganska så mitt i bilden:

Den flygtokiga försöker förstås lista ut vilka flygplantyper man ser eller går till Eniro för att se mer av ”gamla Bromma” från luften.

När jag 2007 deltog i en av Tekniska Museets Vänner ordnad teknikhistorisk bussresa västvart genom landet kom vi på hemvägen till Västanå slott norr om Gränna. En av deltagarna hette Zetterström, och jag frågade. Jovisst var det han!

Västanå slott var en upplevelse. Slottsherren Rolf von Otter kom att nämna att han varit skolkamrat med Robert Widmark, a k a ”Baskerville”, som berättat mycket i Svensk Flyghistorisk Tidskrift. Jag tror att han inte tänkt sig att bara flyga J 29 i FV utan blev internationell charterpilot. Förblev hela livet segelflygare vad jag förstått. Baskerville och jag möttes på SFF forum men aldrig IRL. I min dator finns dock bilder, albumklipp och smalfilmer från honom. Ett exempel på Baskervilles sätt att skriva hittar man här.

Avslutningsvis en annan cirkel som kan anas med god vilja på denna Eniros historiska flygfoto. Här linfögs det på 50-talet i Trångsund, ett avlägset hörn av Huddinge kommun och sydost om Farsta. Jag hälsade på några gånger, en klasskamrat bodde där. Cyklade mellan Västertorp och Trångsund, och hade kanske en enkel stuntkärra med mig där jag trampade fram längs Magelungsvägen. Den vägen har en speciell plats i mitt hjärta, en gång nödvändig för oss i sydöst när vi ville ut i den stora världen söderut. Nu finns alternativ men det är ännu svårt att komma ut i världen från Haninge.

Sudden

Hettan begränsar arbetsförmågan. Länge har jag haft goda (?) bloggförslag liggande men det har varit svårt att komma igång. Som en prins i bagarbod kan man ju känna sig som men valfrihet innebär också beslutsångest.

Edvard Munchs ”Skriet” lånad från Wikipedia. Den finns i olika variationer.

Den s k klimatfrågan är alltför stor att ha ångest för. Och handlar det egentligen inte bara om ett ansvarslöst skrämskott? Och vilka är då skyldiga? Jämför med uppståndelsen kring den ”Den stora kometen” för hundra år sedan!

Vi vet för litet, de fakta som läggs fram om att våra egna växthusgaser skulle höja temperaturen är osäkra. Vi vet också att andra saker styr klimatet. Man ska aldrig rusa iväg även om man är orolig men det ligger i människans natur att oroa sig och det är tacksamt för media och vissa intressen att utnyttja detta. Mediarapporteringen blir opålitlig och tendensiös; inte att lita på.

Det är beklämmande hur även förnuftiga och hederliga politiska ledare och andra måste slingra sig och ljuga i sina försök att spela med.  Det finns ju så mycket reell miljöförstöring att bekämpa. Många lider. Luft- och havsföroreningar, dålig teknik, gifter och avfall och annat. Här ett vackert landskap och en imposant bro man är stolt över i Skottland. Men mycket cement gick det inte åt…

Dagens Nyheter har länge varit min tidning men jag är kritisk mot dess utveckling. Namn och Nytt-sidan är dock fortfarande bra. Och det kan ju om inte annat vara roande/skrämmande att se ledarskribenter nästan vända ut och in på sig själva för att kunna prisa liberalismen eller slå på de svaga och hjälplösa fast på ett snyggt sätt.

Här finns på kultursidan en betraktelse över den politiska situationen i USA , något som intresserar DN och andra liberaler omåttligt. Det speciella är att artikeln är skriven av en modellflygare jag minns men inte haft med att göra nämligen Måns Hagberg, som jag helt nyligen nämnde i min förra bloggning men som jag inte tänkt på under flera decennier. Sådana sammanträffanden roar mig; tänkte nästan ha det som tema för denna bloggning men nu blev det en annan vinkling. Jag förstod av hans sajt och annat jag funnit på webben att han har samhällspolitiska intressen och inte bara är en ”estet-arkitekt”. Jag lyckas just nu inte återfinna hans resebrev från USA på 70-talet som jag fann på webben igår (dåligt Lars!) men det är nog bara att leta i gamla ”Modellflygnytt”. Här ett klipp därifrån som säger en del om Måns:

Han recenserar nu i DN förtjänstfullt en amerikansk studie ”Prius or Pickup?” av tillståndet i USA; inga konstigheter eller nyheter tycker jag. Några citat:

1999 blev Sverige världens modernaste land. Sverige sticker fortfarande ut, men den modernitet som på gott och ont jobbat sig fram har mött allt mer motstånd både här, i övriga Europa och i USA. Då USA efter några år kom med i undersökningen hamnade landet nedanför mitten i skalan för moderna värderingar. Där ligger USA kvar, fast genomsnittet döljer oerhörda spänningar. Liberala storstadsbor på öst- eller västkusten rankas högt på modernitetsskalan, konservativt folk i mellanvästern betydligt lägre.

Fixeds vill ha ordning och reda, värderar säkerhet högt, har därför en laddad revolver hemma och kan tänka sig att en stark man styr landet. Fluids letar efter nytt, ser privata vapen som vansinne och avskyr tanken på auktoritära ledare.

Det fungerar inte heller att argumentera med fakta. Vi människor är så funtade att den som ser fakta hota sin världsbild in i det sista förnekar fakta.

Så till Namn och Nytt-sidan där jag fann ett härligt kåseri av Jessica Ritzén om obegripliga kryddburkar. Jag kände igen mig i hennes upplevelser, jag har själv svurit över svårigheten att överhuvudtaget komma åt innehållet. Hur får jag av skyddslocket? Precis som Jessica skriver är det ju!

Jag tog några bilder av burken och när jag då måste titta närmare på den, upptäckte jag märkningar som jag tidigare ej sett och som tillsammans med läsning av kåseriet förklarar hur burken ska hanteras:

Både Jessica och jag undrar över symboliken på överlocket, som kan roteras fritt utan att något sker.  Pilen måste väl betyda att något ska uppåt. Skall man med en knivsegg mellan under- och överlock pressa det senare uppåt eller vågar man riskera en nagel?

Får man upp överlocket kan det se ut så här; Jessica erinrar om det är olika för olika kryddor. Först Jessicas kåseri har lärt mig att överlocket kan användas som 5 ml kryddmått. Volymsiffran kan man se om man lyckas få belysningen att falla precis rätt mot överlockets undersida:

Om man tittar noga på underlockets kant i rätt belysning (det tog tid att få fram ett hyggligt foto) ser man faktiskt att där finns den på ovansidan lovade texten och en riktningspil som förklarar det hela. Det går lättare att få upp överlocket om man trycker just där pilen är placerad…

Enligt Jessica har tillverkaren bett om synpunkter på hur anvisningarna funkar.

Så här presenterar tillverkaren sin burk

Burken och dess lock är alltså ganska genomtänkta i alla fall. Jag kämpade i okunskapens mörker några (?) år med det ”nya” locket, men tack vare kåseriet i DN kom jag nu till insikt om förpackningens finesser. DN är faktisk inte enbart snömos om klimatkris, kuriosanotiser från utlandet, ”liberal demokrati”, krigshets, Metoo, feminism och Svenska Akademiens oduglighet!

Sudden

Den här bilden tycker jag är kul. ”Perspektiviska förvrängningar” kompenserar hjärnan för när ögat ser direkt men kommer en kamera eller ”något annat kommer emellan” med så blir det svårare. Om jag får filosofera….

Att rälsbussföraren kan hålla balansen på sitt breda fordon! Småländskt smalspår därtill;  bilden är stulen från ett FB-inlägg som jag nu inte kan återfinna. (Ett av mina minst populära blogginlägg handlar om järnvägar och hur trafiken styrs och regleras, jag får lov att rekommendera det.)

”Goddag herr biljettförsäljare, jag skulle vilja ha en biljett men bara dit där spåren löper samman vid horisonten” eller hur det nu lätt poetiskt stod i Blandaren.

Att hålla balansen när man flyger är inte enkelt då man inte kan se omgivningen och speciellt inte horisonten (moln skymmer t ex). Förr användes mekaniska gyron för att hålla reda på vad som lodrätt och vågrätt. Nu kan accelerationer mätes med hjälp av mikroelektromekanik: A microelectromechanical systems (MEMS) gyroscope are miniaturized gyroscope found in electronic devices. It takes the idea of the Foucault pendulum and uses a vibrating element. (Från Wikipedia) Små, billiga saker.

Se detta klipp från Facebook. Och här ser vi gyro-krafter som verkar där det inte finns något tyngdkraftfält eller ”naturlig horisont”. Och även här ser vi hur ett snurrande föremål vill snurra på ”sitt eget sätt” om det tillåts det. Jag undrar om handtaget så småningom bestämmer sig för hur det ska vara.

Sådana MEMS gyron finns nu i exempelvis mobiltelefoner och är oumbärliga för att en drönare (i varje fall baserad på multirotorer) skall kunna flyga stadigt och ändå styras manuellt. Jag är imponerad av hur stadig bilden är i drönarfilmer.

Här nedan skall min in sonson Erik landa pappas drönare; pappa Jan sticker sedan ut armen över terrass-räcket och fångar upp drönaren. Den har nu flugit över grannvillorna. Jag skulle aldrig vågat flyga mina radiostyrda plan så; det svåra för mig var främst att finna en tillräckligt stor öppen yta. Sjöis är bra men det är kallt och bökigt ör en åldring. Erik ville få min ”Easy Star” men jag bedömde att han aldrig skulle klara den.  Jag själv gjorde det ju inte, detta videoklipp är påfrestande att bara se; handsvett och hjärtklappning! Här resultatet av en kvadd och en gång fick min kompis Kjell klättra upp i ett träd efter den. Han hade aldrig klättrat förr sa han…

Ja det är mycket drönare kan: The Mavic is the first DJI drone to have gesture control. Users can wave their arms in specific patterns to trigger drone functions, such as taking a picture.

Frän min ungdom minns jag evenemanget Modellsportens dag. För min del upplevde jag modellsport först vid sportlovsaktiviteter i Eriksdalshallen och Ostermans Marmorhallar. Det kördes bilar tjudrade i en påle, 10 cc-motorer. Det linflögs också i den mån takhöjden tillät och modellbåtar visades säkert i någon stor balja. Och mycket annat.

Skriver man förresten ”cc” för ”kubikcentimeter” idag? Det var vanligt ”på min tid”. Dessa volymsorter som ml, cl, dl kubikcentimeter är svåra. Jag vill gärna föreställa mig hur stor en kub av måttets storlek är..

Jag har förgäves sökt på webben efter dessa arrangemang för sportlovslediga som jag tror utvecklades till Modellsportens dag fram på höstkanten och där plaskdammen vid Stadsbiblioteket var en arena, Östermalms IP en annan.  Men häromdagen dök det i en FB-grupp om ”det gamla Stockholm” upp en illustrerad artikel om Modellsportens dag 1954 på Bromma flygplats. Där förekom även tävlingar i linstyrning och ”linstyrda” modellracerbilar, det fanns för övrigt en permanent bana för detta på Vindstruthöjden.  Jag insåg att artikeln kom från nummer 10/1954 av Looping som finns på denna sajt som bjuder på mycket av flyg- och modellflygnostalgi och numret med reportaget finns på denna sida. Jag har svårt att hitta på sajten men längst ned på denna sida kan man se vilka man ska tacka för att dessa äldre tidskrifter gjorts tillgängliga.

Det var väl lättare att släppa in publik på Bromma på den tiden, terroristdåd var något som inte var så fruktat ännu. Jag tror att åtminstone linflygarna som vet att hålla sig på plats, flög på Bromma mer eller mindre regelbundet som denna bild antyder (lånad från linflygarnas tidning). Notera den stora bruna glasflaskan samt dojorna, ser nästan ut om gammaldags jympadojor.

Jag var inte med då 1954, reportagebilderna i Looping väcker i varje fall inga minnen annat än minnen av de personer som nämns eller avbildas. Som några kamrater i MFK Örnarna, som på bilden nedan. Det är den enda något så när tydliga bild jag har av pappa Hjalmar Martinelle, man ser cigarettfimpen. Här tillsammans med sönerna Hans och Bengt och några andra klubbmedlemmar. En hette Ulf, det är han med kalufsen, de två andra är jag osäker på. Snis och Sven Cartling kanske. Men klubben har jag skrivit om och Hans och Bengt (och mamma Sigrid) skymtar på några andra ställen i min blogg också.

Av reportaget i Looping framgår att Bertil Beckman spelade en central roll för arrangemanget på Bromma. För landets radioflygare var han viktig genom sin import av radioflyg-materiel även om han inte lyckas så väl med själva flygandet i dessa klipp ur en film från 1960 trots hjälp av Per-Axel Eliasson och sonen Bobby.

Vidare får jag nu återse modellflygare jag minns som Nils Björk och Måns Hagberg som kämpade mot mina kamrater i Örnarna. Jag var inte aktiv inom klubben utan det var för mig mer en social samvaro med bio på Västan i Västertorp efter fika i familjen Martinelles kök och så var Hans ibland med på radiostyrnings-flygningar på Skarpnäck eller Mälarisen.

Jag ser i artikelns lista över tävlingsplaceringarna att den Rolf Granqvist som ritade plakatet vid min studentfest 1957 tävlat i ”speed” ( 5 cc-klassen) då 1954; senare tror jag han befann sig på FV:s tekniska skola i Västerås och jag har aldrig sett honom flyga men möjlign meka. På listan återfinns också kända namn som Per-Axel Eliassson, Olle Ericsson, S-O Ridder, Lars Bergström, Jan Lewenstam, Dag Tisell m fl. Här en svensk ”Hall of Fame” för linflygare.

I övrigt noterar man att Florman fanns det många av inom flyget. Och ”Lillprinsen”, här 8 år, var alltid populär att illustrera med:

I detta verk ”Spännvidd” återfinns flera av dem som nämns i reportaget såsom Bertil och hans två ”medarbetare”i populariseringen av modellsporten, ”parhästarna” Per-Axel Eliasson och Olle Ericsson . Här nedan en rolig Eliasson-modell där motorns gaspådrag kan regleras. Minns inte att jag sett den förut.

Jag undrar hur bra det fungerade, en del saker måste ha varit kinkiga att justera. Och betyder fantasiregistreringen något?

Looping och många andra flyg- och modellflygtidningar kan alltså hittas här.

Fler modellflygminnen kommer!

Sudden

Kallt är det men Kjell och jag har ätit vår årliga sill och potatis ute på balkongen. Med köpepotatis som vanligt, den enda potatisknöl jag fann under den mest lovande av mina ca 30 potatisplantor på balkongen var inte stor! Och nästan snustorrt var det.

Balkongodling innebär en massa kånkande av vattenkannor. Ännu har jag inte ramlat omkull. Rädslan att falla och slå sig är ständig. Men sjukgymnastiken på Rudans Rehab verkar göra nytta för min balans- och gåförmåga.  Men orken, orken! Den saknas.

Kjell kämpade vid sitt besök ett bra tag med att försöka programmera/”installera” min nya TV. Han har under många år mjukvarukonstruerat hjärtpacemakers så han borde ju lyckas bättre än jag. Vi gick nu litet djupare än jag gjort på egen hand men kom ändå ingen vart med kanalval-funktionen. Dessutom tyckte han som jag att bilden är dålig.

Dödsannonser är en kär läsning. Såg för några dagar sedan namnet Björn Sölving, ett namn jag minns från mina kontakter med Standard Radio i mitten på 60-talet och de ”lektioner” då dess konstruktörer beskrev utrustningen man levererat till Arlanda flygkontrollcentral för driftstekniker och andra berörda i televerket (som skötte tekniken åt Luftfartsverket). Jag fattade inte mycket, men jag skulle ju inte serva prylarna. Men jag kom senare att stå för kompletteringsinköp och kände då mig ansvarig att vara med vid installationerna nattetid. Olustigt men jag litande på de lokala televerksteknikerna. Tack! Björn var nog en av föreläsarna.

Företaget hette under en tid formellt Standard Radio och Telefon AB, därav förkortningen SRT.

Transistorer var något nytt då. Hade svårt att hänga med i Gunnar Markesjös föreläsningar därom på KTH. Även populärara böcker var svåra. Här nedan en med en vitsig titel. Jag kämpade på men mina första år som ingenjör var inte kul. Jag hade nog inte den rätta läggningen. Men jag överlevde.

Björn Sölving verkar däremot ha haft en rätt läggning och skriver här med glädje allt han fått vara med om: transistorernas intåg, digitalteknikens införande, stordatorernas intåg, programmeringens första stapplande steg, Patientdata på Thoraxkliniken, ALFASKOP-framgången, PC-explosionen, Internet-revolutionen, Microsoft-dominansen (vem trodde 1980 att IBM kunde hotas?), E-handel. Och så förstås: Veteranklubbens WEB. 

Och här är då ”Veteranklubben Alfa” med f d anställdas minnen från företaget Standard Radio och dess senare uppenbarelser som Stansaab, Datasaab m m. samt Björns egna reportage. Här kan elektronik- och flygvapenintresserade finna pärlor:

Här står han som den senast avlidna på en webbsida han själv skapade för mindre än ett år sedan. I varje fall ”i skrivande stund”. Jag minns många andra namn på listan. S M Ericsson har jag inte mött men det finns många texter kring honom. Sven Skåraeus och Kjell Mellberg minns jag. Kjell Alkestrand finns också på listan, han och hustrun Gunnel tillhörde min och min hustru Ingrids privata umgänge. Gunnel hade hjälpt Ingrid att komma från sitt hemland Tyskland till Sverige. På bilden här hemma hos oss skall tydligen Kjell just till att hålla tal; Gunnel i blå blus. Kjell sa aldrig något om jobbet men jag har förstått att ITT:s styrning från Bryssel av SRT var en besvärlig sak att hantera.

Tänk så mycket som genom Björn Sölvings försorg blivit samlat om teknik- och IT-historia! Och så mycket som blev skrivet av de som konstruerade.

Man kan förslagsvis på sajten söka på termer från flygstridsledningsteknikens värld eller på prylar som ”datalänk”, ”Alfaskop” eller ”rullboll”. Eller på namn som Christopher Bengtsson, Bo Lindestam, Kjell Mellberg eller Björn Sölving själv.

Några lästips huller om buller:

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/alfacontent/textavmedlem.php

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/litt/lochb.htm  (Christopher gick en morgon ut med hunden men kom inte tillbaka. Minns honom från KTH och en gång på Gotlandsfärjan, möjligen bara några månader innan han avled.)

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/alfanytt/2003_03_02.htm (flera sidors artikler, bläddra! S M Ericsson om ”flygradio”, bl a för ABA:s ombyggda Flygande Fästningar.)

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/06q2/060408.htm Här nämns Erik Goliath, som en tid var informationschef. (Flyghistoriska kalenderbitare lägger nog också märke till att SE-BNK skymtar på en bild; en udda fågel.) Jag minns honom dels från FV Flygpojkarna i Stockholm, dels långt senare som ledare vid  en långfärdsskridskoåkning på Dalälven som gick litet snett. Han berättade då vid en rast att han och min farbror varit bänkgrannar vid franskundervisningen i Gävle läroverk! Här i jobbet på SRT/Datasaab och nedan ett klipp ur ”Ett år luften” 1954 där han leder en grupp amerikanska ”flygpojkar” vid ett besök på Norrvikens trädgårdar i början av 50-talet. Är det månne en exponeringsmätare han bär på bröstfickan. Vi äldre minns hur flickor någon sommar bar dessa breda ”skärp”.

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/03q2/030411.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/museum/museum.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/04q4/041002.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/bildarkiv/8.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/drupal/?q=130925

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/00q1/000215.htm

(Delar av svensk datorhistoria upplevd och berättad av Bo Lindestam. Några minns kanske Axel Wenner-Grens satsning Alwac.)

Ingvar Andersson var de första av åren 1964-1970 den person på SRT jag hade närmast kontakt med men finner nu inget om honom, bara vad han skrivit om kollegor. Just inga minnen från denna generation av SRT-utrustning på Arlanda finns att läsa om på sajten utan det som finns om Arlanda är från senare tid. Här är dock litet kring ett föredrag från ”min tid” där det finns en bild av hela den dåtida ledningscentralen, med sin militära och sin civila halva.  Bo Lindestams kommentarer till föredraget är värdefulla.

Här den civila delen av centralen med den tidens SRT-grejor.

Sudden