Skrivet av: Sudden | 2018/01/26

Gubben gnäller

Det förvånar mig att jag inte i tidningarna eller TV hört omnämnas att konstnären Anders Åberg, som bl a skapat Mannaminne, avlidit.

Nå, i SvD fann jag en kortare text härom. Och det finns fler texter. men synbarligen inte i mitt husorgan som DN trots allt ännu är. Betalar 99:- i månaden och läser mest pdf-versionen. SvD kommer jag också åt, inte minst det historiska sidarkivet, genom att Eva bjudit in mig som gäst på sin ”kompletta” prenumeration.

Fann alltså i DN inget om Anders Åberg. Men säkert kan man istället läsa om någon USA-ostkust-tänkares syn på världen. Sin värld.

(Ser 20 februari att DN tydligen publicerade en artikel redan 31 januari om Anders Åbergs verk.)

Det finns mycket annat i mediavärlden som inte funkar så bra längre. Skulle ta reda på vad det kostar att prenumerera på en morgontidning i pappersform, hela veckan. Stört omöjligt men litet indirekt fick jag reda på att DN tar bortåt 6000:- om året.  Fann också att SvD tar litet mindre, 399:-/månad. Något beroende på var man bor.

Upsala Nya Tidning, UNT,  kan man ”pröva på ”med 99:- under två månader men sedan springer nog kostnaden iväg. Eva, boende i Uppsala får väl ringa för att få besked.

(Senare när jag haft tid på mig att leta och simulerat att jag vill prenumerera kryper priserna fram. Även för UNT. Slående är hur det lönar sig att våga teckna sig för en lång prenumerationsperiod.) 

Jag minns hur man förr i tiden i tidningen kunde läsa i en liten ruta på en central plats vad det kostade. Rätt enkelt, viss prisdifferentiering. Någon som förresten minns hur ”militärer i uniform” kunde komma billigare undan ibland; dansbanor och så. Här ett klipp från ett nummer av DN som jag sparat:

 

Inte undra på att tidningarna har det krisigt! Eller kanske snarare tvärtom, konkurrensen från Internet och annan framåtskridande har utsatt våra Mammon- och marknadsdyrkande tidningar för marknadens realiteter! Och säga vad man vill om Donald Trump men klart är väl att folk har börjat fundera över vilka som egentligen sprider ”fake news”. Är det inte de etablerade medierna som har sussat i godan ro och inte brytt sig om själva verkligheten? Personer som Mats Knutson, Erika Bjerström,  Cecilia Uddén, Peter Wolodarski (Putin-noja), Hanne Kjöller m fl, de sitter där och drömmer, många om ett USA de minns eller lider av andra nojor. Nå, kanske jag är elak.

För några år sedan slutade jag med pappers-DN; den kostade då visst över 2.500:- per år. Igår sa jag upp prenumerationen på ”Fria tidningen” som jag en gång tyckte var ett bra initiativ. Men jag är inte så ”feministisk” och ”tredje-världen-intresserad” egentligen. Birger Schlaug har där ofta bra och väl framförda tankar. För att vara miljöpartist alltså 😉 Här ett exempel (som jag inte kollat men jag gissar det är bra.)

Här förresten förstasidan på en sparad DN:

 

Sudden

 

Datorn har lagt sig till med ett otrevligt beteende på sistone; det kan ju också ha att göra med internet-anslutningen. Därför bäst att få iväg något, helst redigerade så att Facebook-presentationen ser lockande ut hur man nu fixar det. Samtidigt får det inte vara alltför flummigt. Eller inte ”upplevas” så. Är man 79 så har man en väldig massa i huv’et som yngre inte hunnit uppleva. Men tappa inte sugen utan lär av min visdom!

Julklappar ja; min kloka söner gav mig en enkel Guillow flygplanmodell. Ännu inte provflugen:

Valet av balsaträts fiberriktning är kinkigt och jag bröt av fenan. Fick därför ta till Karlsons klister som för övrigt inte är vad det varit. Men det finns en koppling mellan Karlson (han med klistret) och de för alla gamla modellbyggare kända namnen Testor och Guillow.  Mera senare.

Och kaptener/vederlikar; Guillow-modellen flygs av en Kapten Storm som ser litet full i f-n ut:

I bakgrunden skymtar Eva, miljön är den ”anatomiska teatern” i Gustavianum vid Uppsala universitet Hon är disputerad i genetik fast tockna där gener som ser ut som ”kaninöron ” som jag minns dem från skoltiden tittar man väl inte på vid obduktioner.

Här nedan litet om hur modellen beskrivs; ”Super Hero”, ja visst handlade (och handlar) mitt flygintresse om det. Medan frasen ”Propeller Powered for Super Speed” minner om tiden då alternativet var en handkastad/katapulterad glidare och rea-driften ännu inte uppfunnits.

Ett bekant namn för alla som följde med i amerikanska modellflygtidningar på 50-talet var Testors. Känd för sina lim och färger men jag fann även en annons på webben om en handkastad glidare:

Verkar ju ganska raffinerat med ”trihedral fuselage” men jag tror inte företaget var framgångsrikt på detta område. Helt klart är dock segelflygare tuffare, det ser man inte minst på den ”karaktärsfasta hakan” som det hette förr. Och kaptener är dom!

Minns några gymnastiklärare i realskolan som titulerades ”kapten”. En var känd och lätt stroppig och inte imponerad av att jag stående i givakt stolt förklarade att jag från folkskolan innehade järnmärket i idrott.

Den andra brukade snabbt lämna jympasalen efter vi fått göra en inledande liten ”promenad” och sedan lät oss spela basket på egen hand medan han uppehöll sig i sitt rum. Vad han nu gjorde där.

En tredje var inte kapten men ”frisksportare” och gick med fötterna löjligt utåtriktade i tidens enkla jympadojor, vars klack därtill var låg. Han hade antagligen sadistiska anlag som han sublimerade bättre än vår musiklärare som var förolämpande/skrämmande folkilsken. Tror att jympaläraren trots all sin präktighet fick en tidig hjärtinfarkt. Kommer också att tänka på den tidiga TV-serien om ”Colonel Flack och hans ”associate, mr Garvey”. Alan Mowbray gestaltade huvudpersonen, en skojare. Mowbray som född britt visste förstås hur man kunde imponera och militära titlar smällde högt. I svensk flyg- och motorhistoria finns ju kaptener som Hugo Sundstedt och John Nerén. Och den mer sentida Kapten Zoom.

Hoppsan! Jag börjar nog spåra ur och tappa skärpan. Här nedan litet mer läsning för intresserade. Därtill är att säga att Axel Karlson som kom på Karlsons klister var en boren uppfinnare men kanske inte så förfaren i att leda företag eller förmera pengar. Men han fann i USA en begåvad hustru som sedan i Sverige blev en känd översättare av texter till biograffilmer vilket bidrog till familjens försörjning. De fick även en språkframgångsrik son (vid namn Brodda, ett gammalt namn i släkten som även Axel tog upp). Axel fann också upp ett s k flytspackel och det gav kanske framgång även om ordet främst erinrar mig om hälso/miljöproblem av  något slag.

I USA kom han i kontakt med den utvandrade svensken Nils Testor som gått i Schartaus handelsinstitut och som lyckades bra i sina affärer i USA. Och som jag gissar drog det längsta strået så att säga. Några lästips om Karlson:

http://www.airplanesandrockets.com/magazines/testor-name-well-known-american-modeler-march-1959.htm

https://www.nyteknik.se/innovation/sverige-fastnade-tack-vare-asnan-6421403

https://archive.is/9JfPZ

https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Karlson

http://naringslivshistoria.se/bizstories-nyheter/naringslivshistoria/klistrets-karlsson-en-riktig-uppfinnare/

En del uppgifter om Axel Karlson spretar men han var ju också en ganska kreativ typ. Jag letade förgäves efter den åsna ”Peppo” som Karlson och hans kompanjon lyckades få med i en spridd journalfilm ca 1922, en lyckad reklamkupp. Den enda bild jag fann, i SvD, var rätt intetsägande.

Tillägg 17 februari 2018: Läser man Wikipedias artikel om lim ser man hur ”naturnära primitiv” limutvecklingen länge var. Här litet om de första mer avancerade limmen inom flygindustrin. En något pratig berättelse och man får inte vara allergisk mot kemi.

http://www.seqair.com/skunkworks/Glues/Aerolite/Aerolite.html

 

Sudden, som i sin ungdom körde med celluloid som han kom över och så löste upp i aceton.

 

P.S. Jag hade enligt rubriken tänkt få med något om läsupplevelser, nötknäckning (hammare mot krakmandlar i en plastpåse och hårt underlag; de har blivit hårdare), social samvaro med mera. Men det får bli senare.

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/12/15

Chiavari fast mer Charivari

Dags att leverera!

På ”min tid” krävde ”leverera” ett objekt, fysiskt eller abstrakt (typ ”sin åsikt”). Men inte numera. Just nu frossar dessutom etablerade media i att leverera hysteriskt nonsens eftersom de är hotade av allmänhetens fria (än så länge) sökande av fakta på webben. Därtill snöslask, torrhosta och en bil som sviktar ibland. Jag börjar möjligen så sakta förstå hur man kopplar till och från de olika slagen av belysning framåt. Parkeringsljus, halvljus, helljus och dimstrålkastare. Varselljus har jag nog inga tror jag. Man skulle ju vilja ha en indikering på att halvljuset är tänt. Men det är ju en fransk bil så… Har i snart 10 år kört i mörker med mycket av instrumentbelysningen släckt.

Så det är svårt att skriva något sansat.

Som Jan Guillou så sant konstateradeJust nu är det inte läge för äldre män att problematisera, än mindre att som Staffan försöka raljera bort Metoo.

”Staffan” är krönikören Stefan Heimerson i Aftonbladet som hux flux blev utsparkad efter flera decenniers tjänst. Inte för att jag gillade hans åsikter men utsparkningen var skamlig, ett av många exempel på fegt beteende av personer av personer som man förväntar sig ha en ryggrad. Man kan tycka att Horace Engdahl och Stig Larsson är knäppa, var och en på sitt sätt, men de har ändå lojalt försvarat sin gamle kompis ”Kulturprofilen” som för mig mycket verkar vara en ”typisk fransman”. Man har ju sina fördomar från ungdomen som är svåra att släppa. Visserligen fann jag senare att fransmän kunde vara mycket goda ingenjörer men ibland ”fräckt raka” och inte alls svenskt ”mjukt diplomatiska”.

Annat fult handlande:

MänniskosynNå, vem som helst kan råka bli illa citerad; ”en karl sparkar man väl lätt ut men kvinnor, dom är det minsann synd om”. Man kan hoppas att bakom ligger nog ”bara” en trist maktkamp inom den lokala S-partiorganisationen.

Tittade tillbaka på en nylig bloggning där omnämnandet av tecknaren Russell Brockbank kom mig att tänka på tidningen Punch som hade en slags undertitel, ”The London Charivari”. Tog reda på vad det betydde och råkade då skriva fel, Chiavari! Som är en stad i Ligurien i norra Italien. Förbryllad var jag men OK då. Fann att staden var känd för sina stolar.

 

Bild från Wikipedia;  Chiavari chairs at a meeting in the White House State Dining Room in 2009.  United States President Barack Obama meets with members of the Congressional Hispanic Caucus in the State Dining Room of the White House, March 18, 2009

Jo, minns svagt liknande stolar från tjänsteresorna till England med tepauser och ibland buffélunch. Cigaretter som fimpades och pressades ned i heltäckningsmattan med en fotvridning.

Men Charivari är ungefär ”kakafoni” och var en gång ett slag av ”gycklande uppvaktning”. ”Katzenjammer” kan man ju också säga, om man är av min ålder och därmed tyskinfluerad. Och det låter väl naturligare för en tidning som Punch som fanns i läsrummet på KTH:s kårhus där jag läste tidningen i min ensamhet. Jag borde förresten nog ha varit mer social och kamratlig under min studietid men det är en annan historia.

Brockbank var verksam i Punch och var duktig på att teckna bilar och flygplan. Wikipedia-texten om honom ledde mig nu in på Wikipedias artikel om en brittisk publikation under VK2 om ”Aircraft Recognition”

Här ses ett föga graciöst brittiskt plan.

Från denna artikel lånar jag en bild från en tecknare vid namn Michael Cummings som verkade främst känd för politiska teckningar. Kan du känna igen typerna?

Här är facit.

Här kan man hitta fler brittiska karikatyrtecknare. Fler identifieringsbilder eller karikatyrer från Chris Wren  (oddentifications) och Björn Karlström får ni leta efter själva!

 

Sudden som undrar vilken bild Facebook kommer att visa!

 

Skrivet av: Sudden | 2017/11/16

Ihopsamlat stoff

På mitt skrivbord finns en mängd filer jag samlat på mig för att glädja (?) bekanta eller andra eller som stoff för en bloggning. Här kommer nu litet sådant som jag inte lyckats använda. Det ges i form av ett kollage av texter och bilder och här följer korta kommentarer.

”Regeringen ger intryck att dölja något” skriver DN litet malligt. Ja är det så konstigt. Regeringen har ju därtill av DN fått kritik för att den inte gjort det den ska för att dölja hemligheter. Det är minsann otacksamt att vara regering. Nå, vi vet nu att det slarvas ju och fuskas litet varstans med ”säkerheten”. Om man nu kan tro exprätter och konsnylter (Hans Rosling brukade visst använda dessa ord.)

Allt som din dator eller Microsoft eller vem det nu är anser vara ”spam” är inte det. Smått läskigt. Kolla skräpposten då och då.

Egons Sidelövs fina brev till Radiotjänst. Häpnadsväckande vilka fel och missförstånd som kan uppstå. Statens verksamhet är förresten tacksam att kritisera och fungerar kanske som en slags säkerhetsventil? Kommer att tänka på en kollega som tidigare jobbat på Flygförvaltningen och nu klagade på den automatiska växellådan i sin Volvo 164.  Accelerationen var dålig. Han var van vid att ha med tuffa leverantörer att göra men här tror jag han inte fick Volvo att medge att produkten inte fungerade som utlovat.

Ord och namn och vad de kan associera till. Ja vilken hänsyn skall man ta, vilka begränsningar ska man tåla, och gentemot vilka. Ska man lyssna till dem som skriker värst? Vad vet vi egentligen om andras lidande?

Det finns diverse formuleringar från Södermanlands Nyheter och dess anlitade företag, ibland lätt roliga när jag köpte en månads surfning för bara en krona. Men jag blev uppriktigt irriterad att bli skyldig att betala för en hel månads ytterligare surfning till fullt pris, något jag ej beställt. Visserligen ett I-landsproblem och det löste sig efter mejl och telefonamtal. Att man ska hänga upp sig så på en småsak. Men det kostade faktiskt tid och skapade oro för mig. Vem ersätter mig för det? Nå, jag skulle väl sagt upp avtalet omedelbart när jag surfat färdigt den enda gång jag var intresserad.

Här en artikel ni nog inte kan läsa. Men ni får ju nog åtminstone se en bild av ett flygplan (som senare råkade ut för en stormby och som därför skrotats.)

Apropå det av SN sålda Surf-paketet:

SJ:s biljetter, ack ja. Suck. Jag borde våga testa att resa med tåg. Då skulle vi också kunna testa om Eva klarar av en resa ensam med packning och rullator och att byta från tåg till pendeltåg i Stockholms innerstad. Det verkar finnas hissar där.  För närvarande kör jag bil Handen-Uppsala tur-och-retur två gånger i  veckan. Litet tradigt.

Miljöpartiet. Jo man känner sympati. Men även det partiet måste ju slugga grovt ibland för sina vackra och ädla principer, dess företrädare säga de mest korkade saker.

Richard Swartz gillar jag faktiskt. Kan skriva om centrala saker i tillvaron.

Klarna Smooth Payments gick ju inte som smort precis, se SN-surfningen ovan. Men med tanke på att jag var ganska rädd för Klarna, hade ju läst oroande saker, så gick det ju ändå bra. Man var även artig i sitt mejl. Men så trassligt. Man ska se upp med s k erbjudanden.

En bild från ett hedervärt museum visar hur ABA/SAS övar nödlandning på vatten, med gummibåtar och annan räddningsutrusting. Det är inte lätt att arkivera bilder. Stava rätt kan man väl normalt men så måste man ju ibland skriva något även när man  inte klarat av att ta reda på vad bilden visar.

Skrämdump”, ja det är också något som kan vara bra ibland.

Bildtexten i en Biggles-bok, där jag tycker mig märka en misstro mot fransmäns förmåga eller lust att tala främmande språk,  får mig att tänka på TV-serien ”´Allå, ´allå ´emliga armén” och speciellt den engelske polisen där som ju hade svårt med uttalet på ett främmande språk men som gjorde sitt bästa. Och därtill Blandarens en bild om rätt uttal:

Om att man i Sverige i officiella sammanhang skulle använder en ”skånsk flagga” tycker jag inte.  Det blir litet väl katatoniskt eller vad den spanska provinsen nu heter. Är ju Quislings flagga förresten.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2017/11/04

TV-historia

Efter att ha brottats med datorn i totalt mer än en timme (minst två sessioner), bränt 13 spänn på en brevbeställning av en prenumeration på The Aeroplane (när jag inte begrep Key Publishings webb-beställrutin) som avslogs för att mitt kontokort inte godkänts enligt ett kortfattat handskrivet brev jag fick, så verkar det hela nu ha gått i lås via Internet. Peppar, peppar.

Problemet är att mitt kort måste öppnas (tillfälligt) för utrikes transaktioner och jag hade först inte hittat någon ruta att klicka på hos min Internetbank Nordea som sköter mitt kort. Visst är det tacknämligt att säkerheten ökas, men i begreppet ”säkerhet” ligger också egenskapen att fungera när man kräver det. Men jag ska erkänna att jag inte hängt med i utvecklingen av webbaserade betalsystem och annan IT. Gamlingar som jag hänger inte med och många  förbättringar är för oss försämringar. Jag hade inga problem tidigare att betala med kort vid bokköp via webben.

Mycket var enklare förr. Eller kändes enklare Då kunde man tänka sig att gå till bankkontoret som ordnade en check som man (banken?) senare skickade med brev. Som jag minns det. Det var ju också ett besvär som tog tid, men man var ju van vid att på banken tog det alltid tid. På 90-talet tror jag det var väldigt illa, tidigare hade det gått snabbare. Nu är det länge sedan jag besökte ett bankkontor. Jag hjälpte (?) dock Eva ett par gånger som hade svårt att få bankkort, telefon o d att fungera efter en lång tids sjukhusvistelse. Det verkar som man nu har börjat med mycket eleganta kontor, av säkerhetsskäl (?) litet svåråtkomliga. Relativt kort väntetid, även om man på det ena kontoret inte såg mig alls, så jag vände ganska direkt. Skulle ändå bara ha några ex av en blankett, sådana låg ju framme förr i tiden men inte nu längre.

Vid gårdagens webbströvande råkade jag av någon anledning hamna på den knappt 20 minuter långa naturfilmen ”Viggen Viggo” varur bilden ovanför är lånad. SVT har visat filmen många gånger, och den spelade samma roll som ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Filmen och dess filmare vann även internationella priser. Filmen gjordes av den förste SVT-filmaren Bertil Danielsson och är svart/vit. Här syns han i en ruta i filmen.

Den bästa tekniska kvaliteten fann jag här efter att först sett igenom en dålig tidig digitalisering (eller tillfälligt dålig? Filmen kan hittas på flera ställen hos SVT och jag kan ha gått vilse). Man inser vilket jobb det är att redigera samman scener utan direkt sammanhang för att ”konstruera” en rimlig ”handling”. Många inslag av närbildfilmning (”makro”) förekommer i filmen. Följsamt improviserat gitarr-ackompanjemang av Roland Bengtsson. Man förstår av Lennart Ehrenborgs inledande presentation av filmen att den var en fjäder i hatten för Radiotjänst/SVT.

Några Viggen-plan fanns förstås ej på den tiden men väl J 29:or. Jag gissar att denna rote kom från Barkarby (filmen är inspelad på en liten ö väster om Möja.)

De ”underliga fåglarna” förekommer ca 22 minuter in i filmen (som är bortåt 28 minuter med Ehrenborgs introduktion).

Det är Bertil Danielsson själv som talar till sin film. Vid ett tillfälle nämner han fenomenet ”prägling”. Det lanserades av den österrikiske  zoologen och djurbeteendeforskaren (etologen) Konrad Lorenz och termen och hans tankar om ”hur djur gör” var mycket omtalade på ”min tid” minns jag och han lär också ha introducerat termen ”mobbning”. Jag gick den matematiska grenen på reallinjen, fler gick den biologiska och man kunde ju (i mitten av 50-talet) höra dem tala om djur och natur på en ”högre nivå” än jag var van vid från tidigare skolår. ”Behaviour” var visst modeordet.

En viktig person i den svenska televisionens tekniska uppbyggnad var Arne Sanfridsson, ofta kallad ”ASA” efter sin signatur. Han drog sig rätt tidigt tillbaka, jobbet blev nog alltför intensivt.  Jag träffade honom först efter hans mer intensiva arbetsperiod. Vi sågs på internationella konferenser. Inga stora kontroversiella frågor, vissa skeenden skulle ”bevakas”. Vi var rätt tillbakadragna. Här en presentation, av en nära chef (”SOE”, Sven-Olof Ekholm)

TV:s förste driftchef hette Arne Sanfridsson. Signaturen ”Asa”, vilket var det namn han bar i dagligt tal. ”Asa” var för oss som jobbade inom TV-driften under 50 och 60-talen den obestridde chefen, som med småländsk syn på arbete och sparsamhet fick oss att acceptera en krävande men rättvis chef. ”Asa” fanns överallt i vår vardag oavsett om det rörde sig om goda insatser eller dåliga.
1971, endast vid 49 års ålder beslöt sig ”Asa” för att sluta som avdelningschef för TV-driften – motiven var flera som framgår av hans egen historia. Hans vardag under 1970-talet bestod i en halvtidstjänst på TV som han till stor del inte utnyttjade– i stället arbetade han åt FN med olika projekt i Afrika och Asien samt sin hobby; orkidéer.

ASA har skrivit om sina upplevelser i en bok som var ”dödskallemärkt” på televerket har det skämtsamt sagts. Förhållandet mellan Radiotjänst och Telegrafverket var nämligen en gång ganska spänt. Telegrafverket ville styra och ställa och var ju inget ”mediaföretag” som Radiotjänst var eller i varje fall så småningom blev. Det finns bl a en hel del dråpliga berättelser om tekniska gränsdragningstvister. ASA var ”uppvuxen” med detta som nog hämmade honom när förhållandet förbättrats fram på 60-talet. Vårt förhållande var dock gott.

ASA:s ”Min svenska TV-historia” finns publicerad på webben, här eller mer direkt här. Här ett citat från televisionens uppbyggnadstid: All övrig utrustning som inköptes eller förhyrdes liksom personal för installation och underhåll gick på ljudradions konton, ofta under allehanda mystifika beteckningar. Den första filmkameran till Bertil Danielsson kallades registreringsinstrument i beställningspapperen.

Det finns i berättelsen pionjärtidsberättelse många andra friska minnen av ”stora män och kvinnor” – konstnärer och inte minst televerkare. De personnamn som förekommer oftast är televerkarna Esping och Sterky och f d televerkaren Erik Mattsson, redan före ASA:s tid stor man på Radiotjänst. Nå, Baehrendtz ligger högt också men främst som kopiemottagare. De brev eller skrivelser som återges sist i boken kan nog roa. Sök exempelvis på namnet ”Gnipse” så finner du en satirisk artikel i Teknisk Tidskrift, rubricerad BEHÖVER VI VERKLIGEN ELBELYSNING?

 

Sudden

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/10/30

Sammanträffanden

En flaggstång har plötsligt uppstått utanför min lägenhet. Den står litet åt sidan så jag ser den inte utan vidare, och jag märkte inget av resandet. Plötsligt stod den bara där!

Fredag 13 oktober (!) sammanträffade jag mina studentkamrater från 1957 i Enskede gymnasium. Då var vi 26 stycken på reallinjen, nu var vi bara 7 med på lunchen på en trevlig ”Restaurang Göteborg” i Hammarby sjöstad. Belägen mindre än 2 kilometer från platsen för våra idoga studier under fyra år. Jag vet inte riktigt hur många som är kvar i livet men i alla fall minst fyra till. Antagligen fler för det finns några kamrater som vi tidigt förlorade kontakten med, inte var vid jubileerna ca vart 10:e år. Googlade efter något om vår skola och återsåg då överraskande vår kemilärare som hette Ryd! Åtminstone en nacke tycker jag mig känna igen, kanske två…

Trevligt även om man på en lunch inte hinner så mycket som på en middag. Vi har genom åren träffats tillsammans med latinarna i maj, men den ene efter den andre faller ifrån, bla de som varit drivande för att arrangera en träff, och det var denna gång inte längre möjligt att samordna firandet.

God mat, bara Björn åt fisk men så har han också varit marinzoologisk professor. Själv såg jag dock genom restaurangens fönster som vetter direkt åt Sickla Kanal, en häger mumsa på en fisk den fångat.

Bilden är  från Wikipedia, av signaturen ”Jordgubbe”.

Resan från Handen in till Hammarby Sjöstad var som väntat jobbig genom mycket gående, totalt kanske 2 + 2 km. (Min medelgånghastighet överskrider numera inte 2 km/h!) När jag kom till Årstaberg-stationen kom jag plötsligt på att här kunde jag ju byta till Tvärbanan för att undvika ett förväntat jobbigt byte vid den nya pendeltågstationen Stockholm City, belägen under T-Centralen. Men jag hade ju redan ställt in mig på att jag bara någon gång måste se den nya underjordiska station man nu tvingas ned i. Så mycket har skrivits innan stationen öppnades i juli och det är ju ett mycket storslaget projekt.

Stationen ligger ca 42 meter under marken och man är ju därför beroende av rulltrappor och hissar för att komma upp till markytan, t ex för att byta till fjärrtåg. 42 meter motsvarar ett 15-våningars hus, mer än en halv hötorgsskrapa. Här en bild jag lånat från SL:

Det påminner om tecknaren Maurits Eschers underfundigt förvillande bilder! Man får hoppas att rulltrappor och hissar fungerar liksom belysningen! Kolmörker och strömlöshet på 40 meters djup kan nog få den starkaste att gripas av panik! Men det var skoj att se den imponerande anläggningen, bl a nyheten för mig med en dörrförsedd vägg mellan perrong och spår.

Så får vi hoppas att kapacitet och regularitet (även för fjärr- och regionaltåg som nu får ha de gamla spåren för sig själva) på sikt kan höjas. För mig och inte minst Uppsala-resenären Eva verkar det dock bara ha blivit besvärligare att resa med pendeln.

Jag har inte hört mycket om hur Citybanan tagits emot.  Media vill väl inte behandla det som att miljardrullningen och de f n obetydliga förbättringarna är ett stort slöseri med pengar. Stockholm växer så det knakar, nödvändiga förbättringar tar lång tid och ingen vet väl egentligen hur sådana kan göras. För mig är numera kollektiva transporter alltför jobbiga. Och privatbil i innerstad funkar tyvärr inte längre. Måste dock tipsa om en fin privatbil-hyllning som jag råkade se. ”Den som är satt i buss är inte fri” – så sant så.

Ofriheten ökar och oron i världen därtill. Läste i går i både SvD och DN att USA förlorar i Mellannöstern. Putin är alltför skicklig enligt SvD medan DN på ledarplats  med en dåres envishet upprepar hur usel personen Putin är.

Det var –  i alla fall vad avser trafik och stadsbyggnad – kanske bättre förr; avstånden var kortare och bebyggelsen glesare med många trevliga öppna områden. Även om bilder av innerstadstrafiken på 50-talet är skrämmande och de dödliga trafikolyckorna var  många gånger fler än i dag. Som barn uppmanades man ständigt att se upp i trafiken, inte leka på gatan o s v. Och visst har många ofta vackra byggnader och anläggningar tillkommit. Jag rekommenderar en Facebokgrupp ”Det gamla Stockholm” för den som vill ha hjälp med att minnas.

Kvällen innan studentträffen kom det en kommentar till min blogg:

Verkade vara ett knas-kommentar men när jag ser avsändarnamnet Thede Palm ochs adress, en gång chef för en underrättelsetjänst (T-byrån), hajar jag till. Jag kommer ju att vid lunchen möta hans dotter! Kanske det är hon som vill skoja? Hon har jobbat på Naturvårdsverket och ”glyfosat” (ett mycket omdiskuterat ”växtgift” har jag förstått) kan hon ju ha kommit i kontakt med. Hon är en trevlig person men har inte riktigt den sortens skämtlynne, vad jag minns. Men jag blev ju väldigt glad, och la i min upprymdhet ut en respons på kommentaren som jag morgonen därpå dock tog bort. Mycket riktigt, hon var oskyldig. Passade på att fråga hur det kom sig att hennes far religionshistorikern blev ”spionchef”.  Jag fann senare att det stod förvånansvärt mycket ”privat” om fadern Thede och hans familj på Wikipedia. Jag påmindes bl a om dotterns två äldre syskon som gick några år före oss i Enskede gymnasium. Om vad hennes far gjorde berättade hon förstås aldrig.

Men ett mystisk sammanträffande var det! Finns en ”okänd skämtare”? Man skulle ju kunna testa mejl-adressen.

Hemfärden blev litet enklare genom mindre gående och jag kunde ta en rusningstid-buss som stannar nästan utanför min port. Men en fullproppad buss på motorväg (och även i vanlig stadstrafik!) är inte bekväm och jag hade fullt sjå att hålla mig kvar på stolen. Lyckligtvis hade en ung person erbjudit mig sin sittplats. Ett så ynkligt intryck gör jag numera!

För några dagar sedan upplevde jag ett annat mystiskt sammanträffande. Jag har just sålt min andelslägenhet i Ottsjö,som jag haft i över 35 år,  och när jag sedan bläddrar i DN ser jag denna vackra annons:

Vackert med höstfärger i Norrland! Men vänta, är inte berget man ser Middagsvalen med sin radiomast (FM-radio) rakt söder om Ottsjö? Jo visst, känt av alla fjällsegelflygare som flugit i Ottsjö:

”Rulle” Westman från Stockholms Segelflygklubb vid bortre Pirat-vingspetsen. SE-TMK hörde hemma i Västsverige vill jag minnas. Men har senare hört hemma i Avesta ser jag.

Mitt första besök i Ottsjö var i mars 1967, för drygt 50 år sedan. En mycket grön segelflygare med ett helt färskt certifikat. Här ser man min dåvarande fru Ingrid och i bakgrunden ser man Middagsvalens karakteristiska profil:

Här ett panorama sett från Ottsjö Fjällby där vi hade vår andel:

Även andra har fallit för traktens skönhet,  bl a en känd segelflygbistorisk skribent!

Jag trodde först att DN-annonsens bild var från bebyggelsen vid stranden nedanför Ottsjö by, men min son Ove och jag kom fram till att det nog snarare var från Östra Vålådalen, beläget någon kilometer in från sjöns södra strand. Där bodde den i slutet av 2015 bortgångne natur-och björnfotografen Bo Kristiansson, en stockholmsgrabb som lockats av fjällen. Hans bilder och filmer såg man ofta och jag har någon gång hört honom berätta och visa bilder vid en sammankomst i just Ottsjö. I detta 20 år gamla SVT-naturprogram kan man drygt 4 minuter in i filmen se hur han fotograferar finska björnar från sitt gömsle.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2017/09/26

Djävlar anamma! Ur segelflyghistorien

Det är hög tid att publicera något på bloggen. På sistone har jag varit ivrig med att skriva på andra ställen, små kommentarer på Facebook, om flyg och annat, och även på Svensk Flyghistorisk Förenings forum.

I samband härmed har jag då ofta sökt i Svenska Dagbladets arkiv och nu råkade jag ramla över några klipp om en känd svensk insats i den ”globala” segelflyghistorien, om det glidflygplan som några svenskar hjälpte Alexander Lippisch att bygga uppe på Wasserkuppe 1923. Där levde man primitivt i vinterkylan. Härom har den svenske marinflygofficeren Arvid Flory berättat i sina dagböcker som Mikael Forslund redigerat och utgivit på sitt eget förlag. Jag har tagit mig friheten skanna ett avsnitt av boken, om tiden på Wasserkuppe. Tyskland var fattigt efter kriget, Wasserkuppe var svåråtkomligt och vinterkallt högt beläget och de som ville flyga fick uppoffra mycket. Och Lippisch var därtill synnerlig energisk, litet åt det lätt besatta hållet föreställer jag mig. Han kan ses och höras på Youtube.

Planet blev och är ännu känt som ”Hol´s der Teufel”, ja från en början var det märkt med det motsvarande svenska utropet ”Djävlar anamma” som konstruktören Alexander Lippisch ofta hörde från de svenska byggarna när de träffade köldstela fingrar med hammaren när de spikade den stora mängd nubb som behövdes för att fästa duken.

Här en bild av planet, säkert från berget Wasserkuppe. lånad från den kända segelflygstillverkaren Alexander Schleichers sajt. Det var hang eller ren ”utförsåkning” som gällde inom det unga segelflyget.

Här är en flygprestation av en av byggarna av planet, Rolf Bergwik, och antagligen utförd med det också (klipp ur SvD). Nedan en bild med honom på från Sven Stridsbergs ”Flyghistorisk Revy om Flyget på Hammars backar”. ”Bilden är något beskuren” som seriösa kulturjournalister alltid är noga med att påpeka:

Bilden av planet och dess namn väckte upprördhet i svensk press:

Den ledande svenska byggaren i gänget (nå, två eller tre svenskar), Rolf Bergwik ville förklara hur det hela kommit sig:

Så här skildras det hela i Sven Stridsbergs ”Flyghistorisk Revy om Flyget på Hammars backar”  från Svensk Flyghistorisk Förening.

Planet blev känt i segelflyghistorien och även namnets ursprung är väl känt. Utvecklade varianter har byggts och här kan vi se en tjeckisk replika flyga. Vi får se hur piloten tar ned farten/höjden genom att vingglida. Man hade ju inga luftbromsar på den tiden. Planet lär ha råkat ut för ett haveri sommaren 2016. En liten dansk läsövning om planet finns här.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2017/09/08

Sedan sist

Hösten har slagit till, ganska hastigt. Regn och kyla. Plötsligt inser man att det inte längre går att äta frukost på balkongen.

Det har inte växt så bra på balkongen som vanligt. Men åtminstone en solros (av ca 6 stycken sådda) tål att ses på:

Men annars. Det verkar som om råttor detta år har drabbat min balkong som är belägen på markplanet. De har angripit det mesta; potatis, bönor, tomater. Här ett rent nidingsdåd;

Har råttor en drift att gnaga för att hålla gaddarna i trim? Jag kommer att tänka på ”grävande journalister”.  De hittar mycket men till vad nytta för oss läsare? Var Transportstyrelens förre GD eller vissa ministrar och statssekreterare så mycket sämre och försumliga än oss andra strävsamma medborgare? Medierna är ganska destruktiva i sin strävan för att själva försöka framstå som ”ljusets riddarvakt”. Fast de vill väl ”få sälja lösnummer” som man sa sarkastiskt förr. Försöker skrämma upp oss, inte bara de som är sjukligt livrädda för ryssen, socialismen och dess urspårningar. Eller hysteriska så där i största allmänhet. Kälkborgare.

Dagens Nyheters förfall under Wolodarski är sorgligt. Den stackars Löfven (Löfvén på vardagssvenska) väljer ovärdiga handlingar för att behaga murvlar och mesiga oppositionspolitiker. Sågningen av Transportstyrelsens GD var inte snäll; hon ville vara lojal men sveks av regeringen.

Ett glädjeämne är dock att bilen klarade Opus bilprovning igår. (Kostade på mig tre mazariner på ICA.) Provningen verkar litet slappare än förr. Inga väntetider, enligt besiktningsmannen hade efterfrågan minskat genom konkurrensen. Det är väl därför man måst höja priserna när anläggningarna nu ofta står tomma. I övrigt minns jag hans kommentar till att jag råkat ut för ett brott på framhjuls-spiralfjädrarna. ”Sådana konstruktioner borde inte tillåtas” förklarade han och pekade på den svaga punkten i fjädrarnas utforming. När jag så också påpekade mina problem att jag inte gillade den ”panikbroms-funktion” som min verkstad skyllt på sa han att ”dom snackar så mycket”.

Varje gång (nästan) när jag ska trycka på pedal är jag nämligen orolig att jag ska trampa fel. Antingen händer då ingenting eller också kastas jag fram mot vindrutan. Läskigt! Mina stora fötter och en genom åldring försämrad motorik o d är väl en del av problemet.

Nytt i besiktningsprotokollet var att mitt  s k ”klimatavtryck” var ”2,4 ton CO2e”. Vad det nu är kan man nog googla sig fram till. En högst spekulativ teoretisk beräkning tror jag; man har nog ändå inte övervakat min bil. Men sådant kommer väl. Nytt vid årets besiktning var att bilens diagnossystem avlästes. Tror det var nytt i alla fall.

”Lambda” var som vanligt liksom ”bromsvärden”. Rena grekiskan.

Hur stor volym upptar 2,4 ton koldioxid? Gaser väger; en vanlig varmluftballong väger i fyllt tillstånd flera ton vilket förklarar att den inte är så lätt att få stopp på där den driver med vinden.

Detta får räcka. Hade tänkt få med litet kring mina insatser på SFF forum om en bild som för mig medförde en del nya lärdomar om Uppsalas vattenförsörjning, om den s k Uppsalaåsen som börjar på Södertörn, passerar Tullinge, sedan löper väster om Stockholm, så genom Uppsala och så försvinner i havet med Billudden vid Skutskär. Samt minner om vårt lands tidiga historia med övergången från hedendom till kristendom. Litet kul var att två mycket kompetenta flyghistoriker med anknytning till Tullinge och Uppsala var litet vilse i denna forum-tråd.  Några ihopsamlade länkar:

http://forum.flyghistoria.org/viewtopic.php?f=1&t=17586&sid=f44bf7a9409e9f5100a6bce81c58f3c4

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gamla_Uppsala

https://sv.wikipedia.org/wiki/Karlavagnen

http://www.uppsalavatten.se/Global/Uppsala_vatten/Dokument/Trycksaker/vattenforsorjning_Uppsala_stad.pdf

http://kerstin.kokk.se/?p=2640

Det som för oss är ”Karlavagnen” är i andra kulturer ”Stora soppsleven”. Tänkvärt.

Sudden

 

P S. När jag på Lantmäteriets och Eniros kartor försökte få klart för mig hur långt bort Gamla Uppsalas kyrka låg och då såg att det även öster om gamla E 4:an fanns ett höjdparti och inte bara inne på flottiljområdet som jag noterat vid mina besök (P-plats invid gamla E4 vid avtaget mot Gamla Uppsala) nyligen, upptäckte jag uppe på Tunåsen några konstiga blå ytor som visade sig vara sedimenteringsdammar för Uppsalas vattenförsörjning. En kul detalj.

Vidare var jag vid mitt ”utforskande” utgående från min hypotes att det handlade om Ärna mycket hjälpt av att en annan debattörs påpekande att en det nog var ett kyrktorn som stack upp ovanför skogen ( d v s Gamla Uppsalas kyrka). Bilden var suddig men nog liknade det med litet fantasi kyrkans västfasad.

P P S. Här en bild från mitt första besök på Ärna 1956. Jag längst till höger, min kamrat Hans Martinelle från MFK Örnarna i Västertorp  till vänster. Kan löjtnanten vara Stig Tullberg? Oklar horisontlinje! Kanske mitt andra besök förresten, kan tänka mig att ha varit med en bussutflykt dit med Stockholms FV-flygpojkar tidigare. Minns i alla fall det gröna stoppade nackstödet i den J 29 som vi fick se på.

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/08/22

Kort kulinariskt

I en viss otålig väntan på att Eva skulle få svampstuvningen klar (här början av processen), med kantareller köpta på Fyristorg i Uppsala, plåtade jag i går av min lätt slarviga dukning av matbordet på balkongen hemma i Handen:

Från vänster ser man ett karottunderlägg som min hustru Ingrid en gång hade med sig i boet 1964. Efter en krasch är kakelbitarna ihoplimmade med kontaktlim. Det ser med förlov lätt sjaskigt ut, men det lönar sig desto bättre att tvätta av det då och då. Man ska ta tillvara alla tillfällen till ljusglimtar!

Jag är ingen öl-älskare men eftersom jag är född i Gävle (liksom Eva) blir det ”Norrlands guld”. 2,8 % duger gott för mig.

Köttbullarna är från Scan men jag har stekt dem själv. Likaså har jag kokt potatisen själv, och de flesta i denna bytta är nog även från min egen ”balkongfarm” som jag nyligen hastigt bestämde mig för skörda. Det verkade nämligen som möss eller råttor grävde i mina murbruk-pytsar. Eller om det var trast-slynglar eller skator. Skörden blev dålig i år, utbyte 1:1, men jag brukar nå det dubbla. Morötterna har ätits upp av några av dessa söta djur i vår natur. Här vad jag lyckades rädda:

Bönorna har visat en sämre lust att nå mogen ålder än tidigare. Tomaterna är få och sena och det är väl det enda som är normalt. Möjligen har jag vattnat dåligt för jag får allt svårare att röra mig för varje år. Undrar om mina solrosor kommer att slå ut. För säkerhets skull har jag några i plast sedan många år (nedan 2011). De börjar nu bli luggslitna.

Till köttbullar smakar lingonsylt gott; det är en norrländsk specialitet säger Eva som lärt sig mycket om Norrland i Uppsalas studentbostäder och studenters liv, speciellt genom sin verksamhet inom Gästrike-Hälsinge Nation. (Jo, det finns en Norrlands Nation också; Gästrikland är med nöd och näppe Norrland och sägs ”förena det fulaste av Norrland och Svealand). ”Squeezy”-förpackningen för sylten var händig och snillrikt gjord men jag fick ta till bågfilen för att kunna öppna och rengöra förpackningen för att sedan med gott samvete kunna ”slänga den i soporna” som man sa förr.

Bostongurkburken är ett minne från i höstas då jag med dåligt resultat försökte locka två barnbarn med egenkomponerade hamburgare och som jag nu vill göra slut på (bostongurkan alltså); inget får ju förfaras! Man får lägga en klick på ett avlägset ”hörn” av den runda tallriken.

Salladen är bladsallad (”salladsallad” som jag säger) med feta-ost, litet olivolja, avocado, valnötskärnor.  Det sista ett nyligt tips från Eva. Varumärke ”Dr Oetker”, ja tyska doktorer se!

Här balkongfarmen som den såg ut häromdagen med en något yvig kryddväxt-kruka. Det gäller att få fart på gräslöken så att man får tillfälle att äta matjessill med nubbe. Men det går att dricka sprit utan mat om det kniper säjs det. Dill till kokpotatis ska vara gott säjs det också. Bönplantorna ser yviga ut men bönskidorna har tendenser att stanna upp i sin utveckling och sedan vissna. Spleen (svårmod)?

 

Sudden

Landningen är en kritisk fas i flygningen – piloten måste vara uppmärksam och därför inte i onödan utsätta sig för distraktioner. Här en avgjort svår situation:

Bilden är ritad av den i Storbritannien en gång verksamme kanadafödde tecknaren Russell Brockbank, bil- och flygintresserad och verksam i skämttidningen Punch. Jag har lånat den via Jonas Björnstam, en gång redaktör för Flaxbladet, medlemsblad för Östra Sörmlands Flygklubb som en gång vunnit pris för ”landets bästa föreningsblad”. Googling eller sökning inom min blogg ger fler verk av Brockbank. Här en idag icke politiskt korrekt bild. Bilbälten av denna typ är nu out-of-date men inte kvinnorna. Tror jag.

Nyligen kom en en PA-28 (SE-IAX) vid landning in alltför lågt in över den väg som går längs Vängsö-fältets södra kant och orsakade skador på en bil på vägen och planet skadade även sitt landställ. Inga personskador men bilföraren var tydligen religiös och hade väl sitt eget ”skydd från ovan”. Jonas som pensionerad lokalredaktör (?) för Södermanlands Nyheter och fotograf bor intill fältet och kunde bidra med fotografier och annat.

En nyfiken journalist på tidningen med ”grävambitioner” ville berätta om andra olyckor på eller vid Vängsö, och hittade då min blogg där jag nämnt en helt annorlunda och svårare olycka. Hon tog kontakt med mig och jag sa väl inte så mycket för det var ju inte kul alls.  En olycka med två omkomna personer som jag ännu trots att det var för drygt 50 år sedan kan se framför mig. Henry genom expeditionens fönster på väg mot hangaren i vit stickad tjock tröja. Bosse i en prydlig ljusblå flygoverall, att han var värmlänning kunde man höra.

Jag blev ju nyfiken och ville se vad journalisten skrev, men det visade sig att då måste jag ha ”surf-abonnemang” på tidningen.  Nå, ett sådant kunde man få för bara en krona första månaden och så mycket kunde det väl vara vara värt att få visshet.  Man är ju litet narcissistisk alla fall Efter att ha brottats med Klarnas betalningsprocedur i minst en halvtimme kunde jag äntligen få läsa vad som skrivits. Minns nu inte vad det var och jag har inte sparat texten, men jag var väl i stort sett riktigt citerad. Såg t o m ett litet ovanligt ord i artikeln jag faktiskt använt vid samtalet men ändå var det hela rätt ovidkommande. (Det är ens öde; man  kanske måste försöka bli ihågkommen med hjälp av en Kalashnikov e d…)

Köpet av abonnemanget behandlades högst allvarligt, här litet av korrespondensen:

Hej Lars Olof Sundin!
Det här är en bekräftelse på ditt köp av Surfpaket – 1 kr första månaden (1 månad).
Belopp: 1.00 SEK
Inkl. moms: 0.20 SEK
Beställningsdatum: 2017-06-29
Välkommen att kontakta oss om du har några frågor:
Telefon: 010-155 10 21
E-post: kundservice@sn.se

Vänliga hälsningar, Södermanlands Nyheter

Surfpaket ja, så här minns jag ett sådant:

Ack ja, det väcker även minnen av blå (?) kraftkorn och galopperande hästar och annat kraftfullt eller ”jag trodde min tvätt var vit tills jag såg hans ben”.

Samt:

Så kom för några dagar sedan (d v s ungefär en månad efter mitt köp av en månads surfning) ett ytterligare mail från SN om att jag beställt (”inte avslutat mitt köp”) ett fortsatt surf-abonnemang för augusti. Protesterade snabbt via mail hos SN men jag tror det inte lyckats.  Fick ett mailsvar från SN;s kundtänst om  ”att jag fick fixa detta själv” vad som nu menades med det, men att man stängt av surfningen f o m den andra augusti. Så kom också ungefär samtidigt en faktura från Klarna på 99 ;- troligen för kommande månad. Har frågat SN i mail vad man menade och vad som gäller men man har inte behagat svarat.

Tror SN att jag är dum eller är jag kanske faktiskt det? Kanske jag använt olämpliga ord i mitt mail som ”bondfångeri” (SN har sin redaktion i Nyköping) samt anspelat på Olrogs ”Tunabergare hitåt, länsman har di slaji så han blör” (ungefär). Trots att jag varit krigsplacerad på Femörehuvud och ägnat mig åt att totalt i minst en månad träna (repöva) för att försvara Södermanland mot slemma ryssar.

Det är nog bäst för hjärtat att inte hetsa upp sig över medie-branschens metoder utan snällt betala 99:-. Visst hopp att få tillbaka pengarna. Då ska jag bjuda Jonas på något!

 

Sudden

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier