Skrivet av: Sudden | 2020/07/30

Strövar omkring

Började att ställa upp en lista på saker att skriva om men det blev så mycket gnäll på obegripliga saker kring IT och Internet. Såsom dessa säkerhetsprogram som min konsult säger att jag inte behöver eller ”redan har” samt annat. Med begrepp som Norton, Simple Drive Update, Family Controller. Och all riktad reklam. Har man vid ett tillfälle undrat litet över alla nya kul fordon; enhjuliga, elektriska tvåhjulingar eller allmänt fantasifulla så straffar det sig.

Norton var något helt annat när man var ung!

Sedan har jag faktiskt aldrig kört en riktig motorcykel eller ridit en häst (redan en liten hund skrämmer livet ur mig), men har dock hanterat cykel, moped, Vespa, personbil (och GMC ”Gumse” lastbil har jag känt på), segeljolle, segelflygplan, skridskor. Samt ensamvandrat i fjällen; det friaste jag upplevt. Flygandet var alltför skrämmande och besvärligt; ingen frihetskänsla precis. En fegis är man.

Det har blivit dags för att smaka på det första från balkongodlingen. De egensådda tomaterna har tagit fart ordentligt, men hinner de bli klara?

Behöver jag säga att egenodlade tomater dom smakar dom…

Nordea har länge illavarslande länge skjutit upp upp ändringar i sin Internetbanktjänst bl a inloggning. Testade det nya och fann att jag klarade det med de grejor jag har. Installation av bankID i datorn (det har jag lyckats med flera gånger men så har datorn bytts eller återställts) och fixande av fullmakt för andra personer (måste jag i förväg utse dem?) att hämta ut min medicin på apoteket kanske någon son eller vän kan hjälpa till med när vi någon gång träffas i dessa Corona-tider.

Dos-medicin, alltså att man varannan vecka eller så hämtar ut en remsa färdigsorterad medicin på ”sitt apotek” verkade vara en god idé men funkar inte så bra. Beror väl till en del på min egen opålitlighet, men redan försöket att få ut pillret ur plastremsan går ofta snett. När jag någon gång sopar köksgolvet hittar jag ofta något piller liggande i något hörn. Kommer därtill behovet att besöka det avlägsna apoteket varannan vecka under en viss tidsperiod om ca tre dagar. Tacka vet jag när man själv bestämde över inköp och laddning av ”dosimetern”. Då hade man därtill koll på vilka mediciner man tog! Men förnyelse av recepten var ett besvär. Och var min medicinering fortfarande vettig?

Mycket kan sägas om sjukvården. Ibland blir man gramse. Intressena spretar.

Hajade till när jag såg dateringen på en dosremsa. Va?, var medicinen från augusti 2007? Det tog ett tag att inse att det var faktiskt så man skrev datum förr i tiden innan banker och andra började kräva de två sekelsiffrorna. Eller kanske jag börjar bli seg i huvudet. Hade nyligen problem med mitt bildarkiv; några månaders bilder var plötsligt borta. Återfann dem efter viss möda; ”försvinnandet” hade med dess sekelsiffror att göra.

Mer om siffror: I radions väderrapporter har angivandet av aktuellt vattenstånd ändrats; man refererar nu till en etablerad referens i ”RH 2000, Rikets höjdsystem”, och inte till ”årets medelvattenstånd” som man ju egentligen inte vet förrän året är över. Nå, man menade väl ett predikterat värde.

För att ha tillgång till nollnivån i Sverige inrättades en referenspunkt i Varberg med relativt liten landhöjning. Här finns en stabil markering i granitberggrunden som ligger 4,234 meter över NAP (Normaal Amsterdams Peil; en referensplats i Holland)

Vid mitt strövande på webben om det Gamla Stockholm dök denna bild (från Sandhamn) plötsligt upp och som jag här ”lånar”:

Inget speciellt sades om bilden men båten är ju unik, en Ljungströmmare!

Namnet Ljungström är centralt i svensk teknikhistoria; turbiner (L:et i STAL), NOHAB turbinlok, segelbåten, Saab-bilen. Flera personer, se Wikipedia om du vill söka mer läsning. För den som är intresserad av svenska insatser på turbinområdet, även då jetmotorer, se även här.

Försökte via webben lära mig litet om turbinloket, begrep så småningom var själva turbinen var placerad. Men hur är maskineriet kopplat till hjulen? Behov av slirkoppling?Verkar svårt.

Ånglok har jag alltid gillat men aldrig studerat på djupet och det är först på senare år jag insett att ”arbetscylindrarna” ibland placerades under loket. Det var länge mycket förbryllande för mig att inte hitta denna onekligen centrala komponent när man såg ett ånglok. Se exempelvis den första bilden i denna fina redogörelse av Jörgen Städje för konsten att köra ånglok. Och en tröstande bildtext därifrån: ”E2-loket framifrån. Notera avsaknaden av synliga cylindrar. Bild: Audrone Städje” Man tackar!

Så mycket som skrivits om järnvägar av tågentusiaster men som jag ändå missat.

Någon gång ska jag väl t o m lära mig vad kompoundånglok var. Men jag minns min besvikelse när min chef berättade att han praktiserat hos SJ vid Olskroken i Göteborg och att ånglok egentligen var mycket ineffektiva maskiner.

Och det är väl ”systemet järnväg” också. Även om denna insikt är svår att erkänna för många.

Nej, jag är gammal nog att inse att flyg och bil, det är nog ännu framtiden det. Till och med en Lloyd erbjöd ju hög komfort. Tänk så rymlig den var! Och så skymtar en  Convair CV 440 som Lufthansa hade.

Ritade man en bild istället för att visa ett foto kunde man göra bilen rymligare.

Ett blekt och missfärgat tidningsklipp men en gång en färgklick på min köksvägg.

Till sist min sedvanliga släng åt DN, en läsarkommentar till en sällsynt enfaldig ledarartikel om hur bra USA är för oss: Är det sommarvikarierna som skriver ledare nu? Skämt åsido, håller vi på att låta oss fördummas?

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/07/17

Fler minnen

Det är svårt i sommarvärmen, allt blir jobbigare än vanligt. Dagens Nyheter gör dessutom minsann inte världen tydligare. Men kanske man nu kan förvänta sig en sannare världsbild?

Just nu skriver tidningen om covid-läget och immunitet. En mycket rörig artikel. Men ämnet är inte lätt.

En gammal arbetskamrat har skickat mig sina memoarer och memoarer har jag ju tänkt skriva själv. Men det är alltför svårt att hålla ihop en större berättelse, det blir bara spridda minnen. Och man skäms ju hur bristfällig eller dum man var. Och hur besvärliga en del människor var ibland.

Men det kan man ju inte skriva. Betänk hur det gick för den stackars Jan Myrdal som på sitt energiskt envisa sätt beskrev hur han i sin barndom upplevde sina föräldrar. Sådant gör man ju bara inte, så ledsna de blev m fl skäl.  Nej, man får tassa runt litet försiktigt och det är jobbigt och dessutom förenat med mycken skam och skuld. Fick nyligen kontakt med en arbetskamrat från mitt jobbmässigt ganska hemska 60-tal och gjorde en del stolpar för en text. Den kom att bli främst en lista på kolleger och mina minnen av dem, bra och dåliga. Men själva arbetsuppgifterna då? Jag åstadkom inte mycket att minnas.

Nå, det har i  bloggningarna ändå blivit några nedslag i minnena. Här en bild från mitt första kontorsrum på Bränningevägen i Årsta:

Här är min ”lärobok” om luftfartens radiotekniska system för kommunikation, navigering och ”traffic control”:

Jag köpte boken av sentimentala skäl häromåret men blev lätt besviken. Så viktig var den inte längre för mig. Kanske den går att hämta här förresten. Här är två sidor ur boken:

Vi litet äldre minns kanske dessa stora Marconi-antenner lågt placerade på utländska storflygplatser som använde en våglängd av ca halv meter. (Bilden från Heathrow 2008 visar ett ”museiföremål”.) Man ser att texten faktiskt till största delen behandlar den 10-centimeters Decca DASR-1 vi hade på Arlanda m fl platser och som jag nämnde i förra bloggen. Vilken våglängd som är lämplig har bl a att göra med att man vill se vädret men även se genom regn och moln. En frekvens kring 1,3 GHz verkar numera rätt populär, ca 23 centimeters våglängd.  Historiskt sett har man inom radio/radar måst börja med de låga frekvenser som man kunde hantera. En följd av detta är beteckningar som VHF och UHF (very high frequencies resp ultra high frequencies) som idag snarare är ”relativt låga”.

(Här en kort dansk film från 1957 som jag råkade stöta på. Nostalgisk men också lärorik. Och här kan man bakom den separat monterade sekundärradarantennen urskilja en typisk Marconi-antenn. Rotationerna är synkroniserade. Från en inköpsresa 1968, platsen är Stuttgart eller Frankfurt.)

Tillbaka på Bränningevägen i Årsta där jag började arbeta 1964. Jag hade vuxit upp i Årsta då byggnaden uppfördes och en vår uppstod en mycket stor vattensamling där vi någon dag eller två kunde segla omkring på ”flottar” av byggvirke. Ungefär som på denna bild som jag lånat från en sajt om det gamla Örebro:

Ett senare minne. Jag blev alldeles paff när jag på Barkarby såg detta vid ett EAA Fly-In 2006. Hur håller han balansen? Omöjligt ju! Det tog faktiskt några år innan jag fick klart för mig att fordonet hette Segway och då kunde jag googla och ana hur det funkade. Smått läskigt måste det vara att köra tycker jag.

(Jag vill minnas att mannen i den rödaktiga jackan mitt i bilden är den sedan ett par år bortgångne Bengt Thelander (”Bengt the Lander”), verksam på KTH och senare Arlandasamlingarna.)

Tre år senare besökte jag den stora staden med min äldste sonson Jesper, då 8 år, det är nog tyvärr enda gången jag gjort något ”större” med ett barnbarn. Jag märkte hur han inte tyckte jag var så kul eller om han var hungrig/trött (medan jag var impad av honom ;bilden visar hur han ska se till en av Sveriges klurigaste geocacher som hans far anlagt) men så fann vi en lokal under Gallerian (?) där en gammal ballongflygföretagare lät intresserade köra Segway mot en billig penning. Här instrueras Jesper:

Det var ingen konst för honom med undantag av att han körde rakt in i den glasruta man ser i bakgrunden! Lyckligtvis blev det inga skador.

Och jag som aldrig ens klarat en enkel rullbräda eller surfbräda!

Nu har Segway försvunnit enligt en DN-ledarjournalist som förklarar detta på en sådans sätt. ”Segwayen fortsatte att vara töntig eftersom den förblev de rikas leksak”. Jo, så är det väl. Själv tror jag att den ”tekniska principen”kommer att leva vidare och frodas bättre någon annanstans. Patenten har gått ut och sådant kan faktiskt sätta fart på utvecklingen. (Man tänker på Bendix startmotordrev och bröderna Wrights skevning! Namnet Bendix togs förresten för att det ångermanländska namnet Bengtsson inte riktigt passade i USA.)

Jag minns att chefredaktören tidigare höjt den elektriska sparkcykeln till skyarna som lösningen på stadens trafikproblem. DN:s teknikomdöme är kanske inte alltid det bästa men litet ska läsaren få skratta åt (eller förfasas över) också och man kan ju aldrig vara säker på vad som bär sig eller vad stadsplanerare hittar på. (De är ju ibland arkitekter och jag minns hur vi ”riktiga” KTH-teknologer skrattade rått åt beteckningen på en kurs för KTH:s arkitektstuderande; ”matematik för arkitekter”.)

Jag har sett små barn leka med något som måste bygga på ”Segway-principen”och grejorna kan inte vara alltför dyra. Min generation nöjde sig med att ”låna” brädor på en byggarbetsplats och hade väldigt roligt. Vattensamlingen vid Bränningevägen är ett av mina bättre lek-minnen.

Wikipedia har en artikel om ”självbalanserande scooters” och här ett exempel. Kanske ännu en slags leksaker de också men själva Segway-principen lever.  Mycket nytt kan komma. Men ”sällsynta jordmetaller” går det nog åt genom den ”elektrifiering” som har blivit så populär men vars konsekvenser vi ännu inte ser.

 

Sudden

 

 

Skrivet av: Sudden | 2020/07/15

Skrivbordsrensning

På skrivbordet har samlats filer jag tycker är ”skoj” på något sätt eller kanske t o m tänkvärda men inte behöver bevaras i min dator. Först en idyll. Eller?

Stadsbarnet ”Lille Lars” var litet klen och skickades till Sörgården i Önnemo för att äta upp sig. Bilden är ur min upplaga av  Sörgården av Anna Maria Roos (Anna Wall tecknade), en läsebok jag fick av mina föräldrar för att lära mig läsa. Men det gjorde jag nog på något annat sätt och vår Nordisk Familjebok ”läste” jag oftare i. Hugo Simberg som fanns där var skrämmande.

Många har räknat avgasutblås på RR Merlin-försedda plan och förvånats av att de ibland är fem och inte sex. Det finns skäl till att de två bakre cylindrarna ibland får ett gemensamt utblås, men de har jag glömt. Kanske det bakersta utblåset kunnat skada detaljer bakom motorn. Här nedan en stulen bild och sen ett snapshot av min väggalmanacka:

Sedan har man ibland satt en kåpa eller avskärmande plåt över för att att inte avgasflammorna nattetid skall vara bländande eller röjande.

Mosquito, en lätt läskig flygapparat tycker jag. Ungefär lika litet ”rejäl” som vår Caproni tror jag. Men oj vilken skillnad i rykte!

Vid surfning ramlade jag över en film där jag plötsligt ser Decca-radarn som fanns vid Arlanda en gång. Radiolänkparabolen och speciellt dess riktning mot en viss stridsledningscentral i sydvästra Uppland gjorde väl bilden hemlig/känslig.

Några år efter min tid vid luftfartsradion hade jag vid Televerket en arbetskamrat som jobbade hårt med att klura ut på vilken frekvens man skulle lägga det digitala ”NICAM-ljudet” i den då analoga TV-signalen. Han nämnde någon gång att han tjänstgjort som värnpliktig vid denna central, men han avslöjade aldrig var den låg. Bara det lätt magiska ”kodnamnet” som jag kände igen från min luftfartsradiotid.

Läste på Standard Radio-veteranernas sajt att när man skulle till en sådan hemlig plats skulle man ange en plats i närheten till taxichauffören och sedan fortsätta till fots. Som då ibland frågade ”ska jag ändå inte köra ända fram som dina kolleger brukar vilja?”

Här är antennen bevarad för framtiden i Arlandasamlingen, i alla fall var det så när jag tog bilden 2004.

Arlandas radar hade sina finesser. Typen fanns i Malmö och Göteborg också. Minns hur min chef 1964 Sven Lagerström visade mig Arlanda och bl a gick vi upp i radartornet och han berättade hur fiffig den var. Sven var anglofil, ”när jag får råd att köpa mig en Mercedes ska jag köpa en Jaguar”.

En gång i tiden fick vi på Radiolaboratoriet i Televerket i Farsta ”ett ryck” och skulle presentera flådiga rapporter, i det lätt separatistiska Televerket Radios färger – ljusbrunt för markbunden radio. ljusblått för flyg och mörkblått för marint – såsom för ett nytt system att sända digitalt stereoljud i TV i NICAM-format (istället för med ett äldre analogt tyskt system):

Arbetskamraten som inte utan vånda valt 5,85 MHz för de nya signalkomponenten (samma som engelsmännen valt men deras TV-system var något annorlunda) är inte en av medförfattarna. Jag upptäckte för ett par år sedan honom på webben, han var efter en karriär som ”mjukvaruingenjör”, sjukpensionär efter en hjärnblödning. Han var frikyrklig och jag såg på något annat ställe på Facebook att han frågade hur man bäst tog sig till en viss stad i Kina där hans son jobbade som missionär och nu skulle gifta sig där.

Han ordnade en provsändning över om inte hela TV-nätet så dock Stockholm en kväll och denna text från Aftonbladets kultursida kring detta tycker jag är helt underbar.

Det vi främst oroade oss för var om det vanliga TV-ljudet stördes av den nya digitala signalen.

Här en sida ur en artikel om det nya digitala TV-ljudet jag skrev i Televerkets tekniska tidning TELE, inte en av mina bästa texter. Upptäckte förresten alldeles nyss ett förargligt skrivfel i figuren. ”System II” skall vara ”System I”, d v s den dåvarande brittiska standarden (för UHF) med större kanalbredd än vad vi hade i System B (för VHF).

Jag noterar förresten att Wikipedias artikel om NICAM felaktigt anger att vi hade NICAM bara vid kabel-TV. Jag hoppas inte rubriken på min rapport bidragit! Har för mig att det fordrades en del konster och knep för att distribuera NICAM-ljudet ut över landet via det befintliga distributionsnätet för TV. (Ser nu att det berörs på den sida av min artikel jag bifogat!)

Avslutningsvis. Ramlade över en bild i en gammal radiotidning som visar tre stora radioingenjörer som jag haft att göra med, på olika sätt, men det får jag väl berätta mer om en annan gång. Östen Mäkitalo får för enkelhets skull anses som ett geni och företrädaren Ragnar Berglund var känd även av telefonfolk i Televerket (som min far, dock klart radiointresserad rent privat). De två ligger bakom den svenska pionjärinsatsen inom mobiltelefonin. Erik Esping såg bl a till att det blev ordning på TV-standarderna internationellt och förespråkade här hemma trådradio, något som inte föll Radiotjänst (Sveriges Radio) på läppen. Hans efterträdare Mark Krivosheev i det internationella TV-standardiseringsarbetet stod i livslång tacksamhetsskuld till honom och frågade varje gång när vi möttes hur det stod till med honom. Och då fick jag i hast hitta på något att säga.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/07/09

Några minnen – människor och deras maskiner

Jag har släppt försöken att följa ”covidfrågan”, komplicerat är det med all svårtolkad statistik hit och dit och spekulation om hur viruset sprids och immunitetsegenskaperna. Verkar delvis vara en fråga om aerodynamik, är smittan ”luftburen” eller sprider den sig på något annat sätt genom luften? Ord och deras betydelse se… Och aerodynamikens ”lagar” är olika för stora flygplan och små partiklar som pollen och ”virusar”. Aerosol är tydligen ett slags ”aggregationstillstånd” som inte fanns på min tid i skolan.

Ett citat från en studie av covid som jag undrar om jag rätt förstår: ”The loss of immunity was most common among people who never developed symptoms.”

Det händer då och då att när jag kollar brevlådan har det kommit post under natten. Ofta från vårdsektorn. Kanske det är Döden som nattetid fungerar även som brevbärare med ”påminnelser om ens dödlighet” såsom läkarbesök, undersökningar o d om ingen öppnar dörren eller är ointresserad av hans egen specialitet.

I morse var jag som vanligt uppe mycket tidigt, kanske före kl 05, när jag hörde att det kom något i brevinkastet och tänkte rusa ut för att kolla brevbäraren men lät bli.  Jag kom för några månader sedan i samspråk med min daglige brevbärare och han svarade litet undvikande att han ”hört rykten” att sådan nattlig utdelning förekom. I det andra brevutbärningsföretaget alltså. Kommer att tänka på Karl-Bertil Jonssons ”extrautdelning”.

På senare tid har det ofta varit tidningen Nostalgia som dumpit ned; så var det i morse. Man förundras över hur mycket energi (och pengar) folk kan kosta på sig för att låta restaurera gamla bilar. Fina blir dom. Tidningen skriver trevligt även om annan gammal teknik såsom motorbåtar, speldosor och flygplan. Nu var det Paul Pinatos Fairchild Forwarder SE-AWS som Daniel Karlsson skrev om. Om detta plan kan även läsas om på Fredric Lagerquists blogg och hos SFF.

Ett antal Fairchild Forwarder togs till Sverige av Gösta O´Konor som fanns bakom firmanamnet Sportflyg. Jag har för mig att långt senare ”i modern tid” bidrog han vid återuppståndelsen av en Bleriot XI på något sätt. Jag tror också han har släktanknytning till sydvästra Dalarna och är därmed på hemmaplan här under en flygdag i Dala-Floda på 50-talet där han sitter på förarplats, i en Fairchild kan man gissa.

Bilden är lånad från bildgalleriet hos Västerdalarnas Flygklubb.

Gösta stötte jag mycket ytligt samman med i mitten på 50-talet genom att vi båda flög radiostyrda modeller. Gösta hade kontakt med Bertil Beckman , en central person inom modell- och radioflyg och som även handlade med radiostyrningsgrejor.  Här några bilder jag lånat från boken ”Radiostyrning av modellfarkoster” av honom och Svante Hellström:

Man ser Bertil Beckman handstarta en rätt stor modell medan Gösta med solen i ögonen håller styrknappen, en liten lättryckt till/från-strömbrytare i handen. Så ser vi Per-Axel Eliasson justera in motorn medan Bertil och Gösta (?) håller i planet; jag minns ännu Bertils lätt nervösa iver och sätt att röra sig (har en gammal smalfilm från 1960, se klipp här). Bilderna är tagna vid olika tillfällen medan modellen nog är den samma. Jag minns den ej. En typ jag däremot väl minns, jag hade två egna exemplar, var Skyscooter som man ser på den lilla bilden.  Här är några ytterligare bilder:

Göstas ”bomb” kallades så för den var ganska tung och flög snabbt vilket var bra om det blåste. Man hade ju då ingen höjdroder- eller motorkontroll utan planet steg normalt ”litet lagom” efter förmåga och trimning i sin vanliga stadiga lunk och blåste det kom ett långsamt plan snart rätt högt utan att ha kommit särskilt mycket framåt. Det var för mig nog problemet vid en blåsig tävling i Norrköping 7/10 1956, medan Gösta lyckades bättre med sin tyngre/snabbare ”bomb”. Vinnaren hade tydligen en ED 2,5 cc motor; mycket för en Skyscooter. Vid en annan tävling i Nyköping flög min Skyscooter förresten bort. Jag minns ej om det var vinden, dumhet eller radiofel, men det återfanns efter ett par dagar på en hög FV-officers ägor. Med tiden byggde jag om en av mina Skyscooters.

Jag ser i Flygrevyns reportage (nr 11 1956) att arrangörklubben Gamens hustrur bjöd de tävlande på kaffe och smörgås. Kanske det är det som min far och jag njuter av på trappen på solsidan denna blåsiga dag.

Jag borde veta vem den ”okände” mannen vid väggen var, utseendet är svagt bekant. P O Sondén hade jag träffat någon gång men vet inte i vilket sammanhang (kanske av en slump i Bertil Beckmans kontor på Jakobsgatan). Vi hade en kort mailkontakt för kanske 15 år sedan, han var intresserad av ett bygga en radiostyrd modell av J 21.

Fler modellflygare från fordom finns här.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/06/30

Datorer och DK

Datorn har börjat bete sig. Häromdagen tog det två timmar att få igång den något sånär efter det den synbarligen varit nästan helt död i bortåt en halvtimme. Då svarade den på någon slumpartad knappning från mig genom att erbjuda en s k ”återställning” där man ju själv får fixa det som man fått lägga till i programvara sedan man först satte datorn i drift. Bildbehandlingsprogrammet IrfanView, PDF, Open Office, annan webbläsare (Chrome), BankID m m. Dock var den beskedlig och talade om vilka appar som inte återställts. Några av dem bryr jag mig inte om, medan några var jag medveten om att jag måste återställa vilket jag också mestadels gjort. Någon app hade jag glömt, såsom VLC (media såsom ljud och video) som är bra när MS egna program går bet av något skäl.

För ett halvår sedan gjorde den då bara tre år gamla datorn mig mycket orolig. Istället för att försöka ”fixa felet” köpte min sonson Jesper som pluggar systemvetenskap en ny för mig och ”installerande” den med ett stort antal val-klickanden. Är det nu dags för även denna att bli utbytt?

Kör jag min PC vårdslöst på något sätt?

Att återuppbygga ”bokmärkeslistan” gick ju rätt lätt för den omfattar numera bara ca 10 populära adresser. Efter många års datorbruk lärde jag mig att det ofta gick att skriva ned bara början på adress, då snappade datorn nästan alltid vad jag menade. Men innan dess förvaltade jag en mycket lång lista .

Vilka minnen av svunna tiders sajter väcker den inte! Men många finns kvar.

Nu är det kanske bara tio stycken som jag har i en list uppe på skrivbordet. Förut hade jag också stor nytta av surf-historiken, men sedan några år begriper jag mig inte på den längre. Jag skall väl val-klicka någonstans.

Så jag har kommit ”på benen igen” men blivit litet osäker ändå. Datorn beter sig ltet olika och jag saknar en del finesser. Antagligen har jag inte installationsklickat tillräckligt.

Nå, det finns ju annat att glädjas åt som detta:

”Gläd dig i din ungdom” har någon skaldat. Och dödligheten är benhårt 100%, come rain or come shine. Covid-19 eller klimathot kan kvitta.

Andra slags bokmärken:

Annat kul. Jag försöker fortfarande (se förra bloggen) få grepp på när dubbelkommando (DK) började användes vid flygutbildning. Men det var väl en ”smygande start”. Före första världskriget var det vanligaste att eleven var ensam i planet, som ibland var en ”pingvin”, alltså ett plan med stympade vingar eller mycket liten motor som man kunde träna körning på marken med och kanske göra små hopp.

Jag upptäckte förresten i går kväll hur Gösta von Porat i ”Flyget blev mitt liv” skriver väldigt trevligt om sin egen flygutbildning i Frankrike, ingen DK! Men han skriver inget om den DK som under hans senare tid på Malmen måste ha införts. Däremot skriver han att Anders Zorn som donerat pengar till flygplaninköp, visade sig vara så rund om midjan att man nog inte skulle kunna erbjuda honom en flygtur. Men Zorn blev skraj när det var dags och det blev därför ingen flygning.

Jag får vid mina ”forskningar” intrycket att ett stort problemet vid flygutbildning var talkontakten mellan instruktör och elev. Även vid spaningsplan måste förare och spanare ha bra talkontakt. Här en vision av hur det skulle kunna lösas:

Så småningom kom man på hur talrör i flygplan bäst skulle utformas.”Gosport tube” kallas det i England eftersom det var i denna brittiska ort finessen började användas, kopplat med andra förbättringar i flygundervisningen. Robert Smith-Barry hette mannen bakom allt detta som fick mycken ära för sin insats. (Kolla i länken till Wikipedia hans snabba befordran!)

Här ett klipp ur SFF Flyghistoriskt Månadsblad, det är Carl-Gustaf Simmons som skriver: 

(Just detta FM råkar finnas utlagt på webben möjligen som ett slags test. Stötte på det vid googling)

Så här skriver Nils Söderberg i sin 30-talsbok ”Praktisk flyglära” del 1 (”Elementär flygutbildning) om talförbindelsen lärare-elev. Notera att författaren anser att talförbindelsen nästan är viktigare än att läraren handgripligt kan korrigera elevens roderrörelser. Avslutningen är fin:

Söderberg utgår från dubbelkommande och beskriver utförligt vad eleven skall beakta och lära sig och kommer att uppleva. Han skriver att det kan behövas ca 10 timmar med lärare i planet (d v s i DK) innan det är dags för en första ensamflygning. I den fortsatta utbildningen behövs enstaka DK-starter. Utbildningens omfattning totalt beror förstås på dess mål – stridsflygare eller söndagsnöjesflygare. Boken (mitt ex är tryckt 1943) tycks mig återspegla 30-talets erfarenheter och tänkande/tyckande. Det hela illustreras av bra ritade bilder men fototekniskt primitiva bilder av Sk 11 eller en ännu äldre Moth. Ett fint tidsdokument som var en kär läsning för mig i de tidiga tonåren i början på 50-talet.

I Söderbergs bok ”Med spaken i näven” finner jag inga uppgifter om hur skolplanen var utrustade. En del sägs om Albatrossens svagheter; man kunde inte tillåta sig några lockande hårdare manövrar.

Här är några blad ur den segelflyghandbok jag fick 1966 när jag började segelflyga på Vängsö. Jag tror att lärarens instruerande och förklarande ord (som de väl lärde sig utantill) stammar från Söderbergs tid.  Jag kommer inte ihåg min egen lärares sätt att uttrycka sig.

Här är ett tyskt teckenspråk som jag hittat någonstans:

Här kan man se roderorganen i ett par mycket tidiga plan. Typerna förekom i Sverige, men dock inte i här avbildade versioner.

Här nedan en Bréguet, i ett något annat utförande än vår svenska ”B 1”. Ett mycket raffinerat plan med många ovanliga detaljer. Exempelvis vippar hela stjärtpartiet när man ”ger höjdroder”. (Utom ett fast horisontellt parti; det kanske gav upphov till benämningen ”stabilisator”). Observera att styrratten här är dubblerad. Här ett ”reklamfoto” av sittbrunnen som var stor och det finns bilder med hela 11 passagerare) och nedan en ritning lånad ur Flyghistorisk Revy 32 om Bréguet B 1.

I vilken utsträckning tidiga ”skolplan” hade dubblerade styrorgan och hur manöverorganen i den tidiga början såg ut har jag inte hittat någon bra källa till. men dessa länkar kan vara av intresse :

https://www.massaerohistory.org/FlightControl_Systems.html

How do I control this thing?

Här kan man läsa om utvecklingen i USA om man nu orkar: https://media.defense.gov/2010/Dec/02/2001329902/-1/-1/0/training_to_fly-2.pdf

Skämt åsido, dokumentet har mycket att ge. Använd innehållsförteckningen. Det verkar som de 100 första sidorna förklarar varför skolplans manöverorgan blev som de blev.

I denna berättelse om utbildningens faror och hemskheter hittar man t ex detta: Two weeks later, Grider wrote about another disaster, this one apparently caused by the simplest of mistakes: failure to wear a safety belt. Montgomery was killed when the pilot fell out of the front seat in an [Avro] in a loop. Montgomery was in the back seat and crawled up into the front cockpit and just had his hands on the controls when it crashed. Think of watching the ground coming up at you for two or three minutes while you wiggle up the fuselage. Makes my blood run cold! (Styrorgan bara i ena sittbrunnen?)

Man kan finna många ”flygupplevelser” i de böcker som Google ger smakprov ur. Här är några exempel på ”intressanta/kul” grejer  som jag fann genom lämplig googling:

Episoderna med en lärare i planet och hans ingripanden och kommentarer är ofta levande beskrivna men jag får ofta ingen uppfattning om det fanns helt dubblerade manöverorgan eller om att lärare och elev delade på den enda uppsättningen på något sätt.

Se även detta citat ur en bok Google visar några sidor ur.

Sudden

En av DN:s otaliga ”fristående liberala” ledarskribenter har skrivit uppskattande om vilken verkligt ”fin och högstående” litteratur franska skolelever läser i skolan.  Annat än vad våra svenska tonåringstölpar läser. Läs gärna läsarkommentarerna. Det finns nog någon sansad sådan.

Dessutom återger hon den vanliga fisförnäma meningen att den mesiga svenska skolan kräver inget av eleverna överhuvudtaget. Nå, är man snäll så noterar man att hon är kluven – den gamla socialdemokratin var bra och lagom krävande och det ”onda” är nya tendenser som jag själv förknippar mest med liberalismen.

Ack ja, Dessa konstiga fransmän och svenska kulturmänniskor, inte minst i DN. ”Fransk kulturprofil”, ja tack. I alla fall faller kvinnor…

Nå, rätt tuffa typer fann jag dem vara när jag mötte dem i jobbets internationella möten, utan britters och italienares vänlighet och artighet. På sätt och vis rättframma. Jag är inte ensam om denna insikt men väldigt många svenskar verkar ändå stark gilla ”det franska”.

De var ofta vid möten handikappade genom sina begränsade språkkunskaper. Säkert var tankarna goda men de kunde inte förklara dem. Vid de europeiska möten jag var med på var det engelska som gällde. En gång talade ordförande franska, tolk saknades. En fransk deltagare drog en rolig historia och jag valde artigt att skratta med fast jag inte begrep.


Inget ont om denna man som dragit sitt strå till stacken vad gäller våra plastkorts användbarhet.

Tänker på en ingenjör vid Sveriges Radio som liksom jag ofta mötte franska rundradioingenjörer i internationella standardiseringsgrupper. Vid ett möte hade han kämpat hårt mot det franska förslaget och hans falang hade vunnit. Vid nästa möte i gruppen hade fransmännen svängt 180 grader för att kunna fortsätta sin kamp! Ett av många franska knep som vi upplevde. Detta hade med TV-systemet MAC att göra, ett tappert försök att införa en tekniskt avancerad halvdigital standard för satellit-TV. Här en historiebeskrivning som talar om varför MAC sprack.

England, Norge och Sverige (Sveriges Radios utvecklare) satsade hårt på MAC (och då förstås C-MAC-varianten). Hedrar en norsk kollega genom att återge en text av denne:

Han inleder med att tala om två varianter av MAC, det ”äkta C-MAC” och det stympade franska D2-MAC.

Som några skaldade: ”D2-MAC är den grop man ställer sin stege i för att nå upp till HDTV-nivå”. Samt: ”D2-MAC i parabol/ duger gott till Helmut Kohl”.

Kanske barnsligt.

Sedan var det väl ändå tur att MAC sprack och att vi alla fick heldigital TV (även marksändning) där de nordiska länderna och speciellt Sverige (Sveriges Radio) starkt bidrog. (Min enda insats varväl att när Erik Stare anställdes, skrev jag en lista på texter han borde läsa för att lära sig vad television var. Det var skrifter från tiden före den digitala…)

De nordiska insatserna vann över EU:s tänkta ”Eureka-lösning”.

Det skrivs rundradioteknikhistoria i Sverige, förutom av Nina Wormbs även av Lena Ewertsson som var i färd med att skriva om en svensk TV-utvecklingshistoria, men så omkom vid en bilolycka. Här ett utkast jag fick av henne och har kvar i min dator.

Måhända jag är spydig över fransmän, som t ex över deras konstiga flygplan efter VK2 och bl a strävandena att försöka göra Nicolas Roland Payen till en ”deltavingepionjär”. Visserligen var han en företagsam man med förmåga att få tag i pengar men…

Naturligtvis finns en svensk nationalism också.

Frankrike verkar ju ha  varit ledande inom den tidiga flygutvecklingen och svenska flygpionjärer valde att utbildades i Frankrike och inte i Tyskland. Jag har de senaste dagarna  studerat tidig flygutbildning som man kan läsa om den i böcker och på webben. Detta mot bakgrund av en enkel fråga på SFF forum om när flygplan fick dubbelkommando. Mycket av utbildningen skedde ”solo” (som i segelflygets tidigare glidflygrutschning) och jag är inte säker på att läraren alltid hade fri tillgång till ”spak och pedaler”. På båda sidor i ”det stora kriget” var det bråttom och ont om resurser, inte minst lärare. Elever släpptes iväg på egen hand efter ganska få starter med lärare ombord. Läste nyss att Gerhard Fieselers lärare vill släppa honom ensam mycket tidigt.

En översättning. Platsen är Johannisthal (Berlin-Adlershof):

”Klockan 5 på morgonen marscherade vi till flygplatsen. Jag tilldelades flyglärare Wenk, som för bara tre veckor sedan arbetat som montör och hade avancerat så snabbt eftersom man behövde lärare så illa kvickt. Vi skolade på LVG-B3. Den ansågs farlig och var ytterst illa omtyckt. Vid denna tid förekom på Johannisthal varje vecka en till tre dödsolyckor.

Flögs gjorde det alltid, även på sön- och helgdagar. Inför den första starten förklarade Wenk helt kort hur planet styrdes, vilka jag ju redan kände till. Sedan började det. Den introducerande starten föll bort denna gång, och redan efter den andra landningen bytte Wenk plats till den främre sittbrunnen. Det var annars inte så vanligt. Efter den fjärde landningen sade han:

– Ni har redan skolat, det märker jag.

Jag förnekade detta men berättade dock om mina två demonstrationsflygningar med flygläraren Freind för ett år sedan (med en Jeannin Stahltaube). Wenk trodde inte på mig.

– Uteslutet, mej kan man inte lura. Ni har redan skolat, och vad mig anbelangar så kan ni ensamflyga.

Jag höll emot, eftersom jag ännu inte kände mig säker. Wenk bjöd på ännu en stjärtsväng, men sedan sade han:

– Nu är det er tur att flyga.

– Nej herr Wenk. Ni har hållit händerna och fötterna på styrorganen. 

-Jag har inte rört vid några styrorgan. Men vi kan ju försöka en gång till, och för att övertyga er, sätter jag mig på flygkroppen, med fötterna på sitsen.

Och verkligen, nu hade jag min lärares rygg framför mig, vilket också tog bort sikten framöver. Efter totalt bara 7 skolflygningar gjorde jag min första ensamflygning. Därmed fick Wenk det lokala rekordet som tidigare stod på 9 flygningar med lärare. Senare hörde jag att flyglärare av sina företag fick premier för icke utförda skolflygningar.”

I Kaiserns Tyskland var flygutbildningen ”privatiserad”; tillverkarna skötte åtminstone i början av kriget själva den grundläggande flygutbildningen.

Undrar om det är denne Wenk som stod bakom ett några år senare historiskt känt segelflygplan av typ flygande vinge, ”Weltensegler”.

Fieseler hade snart sin första krasch, en klassisk vikningsolycka när man svänger i låg fart för att kunna speja ned på marken och som han skyllde på den bristfälliga utbildningen i att hantera en stall.

En mycket intressant bok, jag tror att den tyvärr inte finns på engelska. Han var nog en ganska envis typ, den gode Gerhard. Han använde senare vid tävlingar och uppvisning i konstflygning en Tigerschwalbe, en typ som man försökte anpassa till svenskt miltärt bruk, men planet var nog helt enkelt alltför krävande (”nervigt”) även om man kanske hade missat några detaljer i försvenskningen.

Sudden

Facebook ser plötsligt annorlunda ut på skärmen. Det är litet svårt att hitta vissa kära funktioner. Anvisningar finns som talar om appar och Android och iOS. Gammal som man är minns man bättre vad en redopoid var än en Android eller antropoid eller vad det nu heter.

Bild ur Georg ”Tuppen” Eliassons berättelse ”Pelle på ny planetfärd” Charlie Bood har tecknat. Gavs även som en minnesvärd radioserie. ”Tuppen” var uppenbarligen humanistiskt bildad men hade även sinne för teknikens betydelse samt mindes den gamla pluggskolan. Georgs bror Tor var f ö en tid chef för Svensk Flygtjänst. Redopoiden var en hjälpsam husrobot så länge det inte blev något knas med hårdvaran (mjukvara fanns gudskelov ännu inte på 40-talet).

På min tid skildrades gärna gossar som litet klyftigare än sina ömma men vimsigt våpiga mödrar med repliker som ”O, Pelle! Älskade Pelle, vad ska jag göra?” Dagens feminism med sitt tradiga gnällande på hur män beter sig är därför ibland jobbigt för oss äldre gubbar! Dom ska bara veta hur vi upplevde kvinnor!

Vad en app är har jag aldrig riktigt fattat. Applikation? Ordet hör snarast hemma inom sömnadskonsten har jag för mig:

Men jag fattade faktiskt egentligen aldrig heller vad en ”Baud” var. Körde fast från början i jobbet så att säga. Tiden mellan barnbidrag och pension blev därför svår. Men jag arbetade nog hårt. Much ado about nothing.

Internet började häromdagen knasa just när operatören Ownit meddelade att det skulle bli störningar när man uppgraderade sina prylar för att min HSB-förening skulle köra sin årsstämma via nätet. Men knaset fortsatte längre och drev mig till förtvivlan. Grubblade mycket över meddelanden från datorns analyshjälpmedel som ”Ethernet saknar giltig IP-konfiguration”. Jaha, använder jag verkligen ett ethernet vad det nu är och inte bredband?

Jag dristade mig allt längre in i det där mystiska med ”nätverk” (helpdesken hade stängt) och ganska uppgiven satsade jag på en ”nätverksåterställning” vad det nu var. Och si, det verkar ha gått vägen! Funktionen verkar nu stabil och pålitlig. Ta i trä…

I övrigt störs jag av dåligt ljud från dagens mobiltelefoner, radio- och TV-apparater. Förr i tiden blev det nästan en riksdagsfråga när Radiotjänst fått ett kortare ljudavbrott i sina sändningar. Nu är det mesta i radio på eller under gränsen till uppfattbart. Det låter för det mesta bättre via Internet plus hörlurar. Paradoxalt nog verkar ljud svårare än bild att få fason på.

Radion i form av rundradio, public service eller kommersiell, har kanske sett sin bästa tid. Någon radiotekniskt bättre än vanlig FM blir det nog tyvärr aldrig.

Bredvidläsning:
https://larsan13.wordpress.com/2011/03/22/mer-litteratur-pelle-pa-ny-planetfard/

Sudden

P S. Googlade för att få litet tydligare uppgifter om att det var just George ”Tuppen” Eliasson som var den ”Gubben Noak” som skrivit om Pelles planetfärder, det var väl två böcker. Pelle Krikonkvist hette huvudpersonen som lånat Lasse Sarris röst i Radiotjänsts serie. Ett av ”bevisen” fann jag här, se mer på denna fina sajt. (Jan Lööf har förresten långt senare skrivit en bra bok med samma eller liknande titel.) Se även detta radioprogram i DN från 31 januari 1946

Får passa på att tipsa om denna fina text om ”kåsörer”, skriven av Staffan Skott som förresten inte var så dålig som kåsör själv. Från Gävle därtill liksom jag själv och min särbo Eva som kan berätta intressanta detaljer kring ”kända personer från Gävle” när de var yngre…

Skrivet av: Sudden | 2020/06/04

Vilse i pannkakan

Erik Helmerson är en av de mer bemärkta av DN:s politrukker, skriver ”ledare”. Ordet har inte samma tunga betydelse som i min ungdom.  Men låt gå; här ett exempel:

Man förväntas hänga med i DN:s USA-influerade kultursfär. Chefredaktören har ju pluggat där på östkusten och är inte ensam att vara imponerad av USA; exempelvis var Olof Palme det också.

När jag var liten och gick i skolan och då jag formades fick vi inte lära oss vad ”baristas” och ”dreads” var. Det är jag idag ännu inte helt säker på, men idag kan man inte längre skylla ifrån sig när det finns Internet och Wikipedia. Man blir nu så illa tvungen att försöka hänga med. Det svåra är väl att snappa vad som är nytt och komma ihåg att glömma det som inte längre gäller. Jag minns litet otydligt ett inlägg från Lena Andersson kring människors samvaro där hon sa ungefär ”detta problem har filosoferna studerat i tretusen år och man kan väl knappast vänta sig att feminismen har något nytt att komma med”. Hon är nog inte poppis överallt…

Ord som sillstrypare och bodknodd minns jag dock. Liksom papist, fast från läsning av redan på min tid gamla skrifter. Och dreadnoughts, som får mig att minnas min morfars minnen från sina militära övningstillfällen i början på förra seklet. Exempelvis hur ett örlogsfartyg sades förmå göra en högre hastighet, kanske en och halv knop mer ”under forcering”:

Pampiga grejer för att få infödingar lugna. Kanonbåts-diplomati talades det om. Finns väl kvar. Många av oss vill idag ha fler soldater när vi känner oss hotade.

DN, eller vissa röster där, är inte sällan nedlåtande mot vårt land och dess invånare tycker jag och tidningen känns ibland helt enkel illojal när den driver sina frågor (lägg ned Sv. Akademien, Hurra för Metoo, buu! för Putin, knäck Covid på det sätt vår chefredaktör tycker o s v). Utlänningar anses ibland besitta mer ”livsvisdom” än ”bortklemade” svenskar. Fast vissa utländska personer är enligt DN helt omöjliga.

Själv ser jag mig som svensk. Enligt Fritiof Nilsson Piraten är skåningen den allra förnämsta svensken.

Skåningen är inte som andra. Framför allt är han vacker. Han har inte Stockholmarens lömska blick, inte heller Göteborgarens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande gång. Inte Sörmlänningens låga fotvalv eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet.

Ronny Eriksson har förgyllt denna beskrivning för att kunna beskriva norrbottningens ännu större förträfflighet:

Norrbottningen är inte som alla andra. Han är liksom eljest. Framför allt är han vacker. Han har inte Stockholmarens lömska blick.
Inte heller Skåningens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande gång.
Inte Sörmlänningens låga intelligens eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet.
Framför allt är han ej som Västerbottningen luden under fötterna.

Nej, Norrbottningen är i sanning en prydnad för mänskligheten.
Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över omgivningen.
Hans blick är ärlig och trofast, hans kinder glöder av hälsa
och hans hållning är rakryggat reslig.

De fullständiga texterna finns här och här. Där ser man att skåningen och norrbottningen ändå är ganska lika varandra. Här är min barndoms riktiga svenskar – från fordom:

Kollade var en sådan som Helmerson kunde tänkas bo, jo tydligen i ett litet villaområde söder om Söder dit jag just aldrig kom trots att jag under flera år rörde mig runtikring. Helmerson är f  ö katolik – tur att det 30-åriga kriget är över. Kul att se honom framträda live i detta TV-inslag och inte bara läsa det han skriver. Man undrar ju ibland hur dom är funtade där på DN:s ledarredaktion…

För några år sedan letade jag efter uppgifter om flygarparet Birgit och Nils Thüring och det verkade som de hade någon anknytning till en kåk i detta område. Kanske Nils mor Nelly och Nils bott där. Nelly Thüring var fotograf och en socialdemokratisk pionjär hemma i Enskede och runt om i landet, satt i riksdagen m m. Googlade nu men kom inte på vilken gatuadressen var.

Är man intresserad av paret Thüring och deras flygande eller Nelly Thüring så är här några webbadresser: https://skbl.se/sv/artikel/NellyThuring , https://www.gotland.net/sv/se-gora/arkiv/birgit-thuring , http://www.tjelvar.se/biografica/akter-3/5261.htm samt http://www.tjelvar.se/fv/fv17.htm

Kanske lika bra att avsluta. Totalt urspårad är man. Min Internet-leverantör skulle fixa så att min bostadsrättsförening skulle kunna hålla årsstämma via nätet, och detta gjorde Internet oanvändbart. Inte bara under en dag som annonserat utan två. Det var mycket påfrestande. Men det känns skönt efteråt när ordningen är återställd.

Kraven på lycka är inte längre så stora.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/05/31

En tidningsläsare funderar

Nu är tid att plantera eller leka, allt efter ålder:

Litet av Lekens lössläppthet, som här att bara låta sig rulla i backen, som Pieter Bruegel den äldre också såg.

Ögnar Wolodarskis senaste drapa som säkert kommer att ge upphov till många inlägg – både berömmande och fördömande. Lägger märke till några ord och inspireras till några visdomsord ”en journalist ser på världen – de som jobbar i den vet hur den fungerar”. Och handlar därefter medan en journalist tyvärr gärna agiterar. Sprider trots högmodiga förnekanden fake news eller bullshit. Besserwisser brukar man säga litet föraktfullt. Hade tänkt återge ett omdöme om Hanne Kjöller. Men det får inte bli för mycket gnäll om DN.

(Ser just nu söndag kl 09.00 att hans ledare har börjat kommenterats (67 inlägg), de verkligt genomarbetat bitande inläggen kommer väl senare. Hans ledare kanske du kan nå här; kommentarerna kan vara kul.)

Istället är här några ihopsamlade lustifikationer och motsvarande från DN. Jo, jag vet att författarna inte själva sätter rubriken på sitt alster eller gör sammanfattningen:

Själv kommer jag att tänka på att en trebent stol står stadigare än en med fyra eller fem ”fundament” (hjul). Liknelser kan vara luriga.

Här har en DN-journalist tänkt till litet och då drabbats av en insikt:


Jag undrar om vi inte alla egentligen önskar klimat-tjafset åt fanders och att den citerade ministern här egentligen gläds åt en chans att dra sig ur eländet med äran i  behåll:

Jag läste en gång hennes populära bok ”Tyst hav” om utfiskning. Det är inte sällan jordbruk och fiske som ”förstör” vår jord. Fiskares och bönders girighet om man ser litet enögt på saken. (Kan inte hitta boken i mina hyllor. Ska jag ordna till boksamlingen eller ”får det vara?”)

Vi håller på att bli digitala. Förr talade man om ”elektronik” eller ”tele”, så blev allt ”IT” men idag gäller i många sammanhang ordet ”digital” som kan betyda litet vad som helst.

Själv är jag av samma skrot och korn som alltid. Undrar förresten fortfarande vad som får mig att fatta en ståndpunkt. Även om jag ofta försöker undvika det.

Detta kan man ju möjligen  trösta sig med, men det är inte några som återuppstått:

Förresten visar det sig att den svenska statistiken är av ”låg kvalitet” den också, vi som ju är så duktiga och ordentliga. Men jag förstår att det är ett svårt ämne. (Grafen allra först i denna blogg visar hur trassligt det kan bli.) Jag har även i andra sammanhang fått väldigt divergerande uppgifter om antalet döda genom Chernobylolyckan, Hongkonginfluensan, andra världskriget m m. Så ofta beror det på ”hur man räknar”.

Kan man inte leka som barnen i början av texten så kan man ju i alla fall plantera. Här är vad Jesper handlade åt mig. Längst ned till höger mina hemmasådda tomatplantor. God bless them:

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/05/26

Ramblings – Windex och Trampofoil m m

På det flyghistoriska forumet kom Robert Danewid att visa bilder (även här och här en något äldre Sakari Havbrandt) av motorseglaren Windex, en skapelse av flygprofessorn Sven-Olof Ridder och hans medarbetare. Här nedan en Windex jag såg på Ålleberg år 1999.

Det blev ingen kommersiell framgång som för deras vindindikator ”Windex” för segelbåtar. Otacksamt är livet. Nöjesbåtar kan man tjäna pengar på men knappast nöjesflygplan. Det övningsobjekt Osqavia som Ridder tog fram på KTH gav upphov till examensjobb o d för åtskilliga teknologer men det mest konkreta resultatet ”Blackwing” har nog sina problem. Vad ska man ha flygplan till egentligen… Dyrt nöje.

Sven-Olof Ridder ja, här minnesord av bl a en annan bemärkt flygingenjör, är ju känd för annat också som synpunkter på Gripen-konceptet, billiga övningsplan för FV och mycket mer. Här en stuntvinge; det var vid modellflygande jag först hörde talas om honom och hans senare Windex-medarbetare Lars Bergström:


Min enda kontakt med Bergström var egentligen bara när vi en gång tillsammans åkte ”Mustang” (linje 4) från KTH en solig och kall högvinterlördag (?) 1959 eller så. Men alltid något…

Jag såg Lars som flygtekniskt inriktad men läser nu att han ägnade sig åt segling och tekniken härför. Han omkom 1997 vid en krasch med en motorseglar-plan Windex i Florida. I minnesorden kan läsas: ”He set the standard of what could be done with an open-class monohull,” Mr. Luhrs said. ”All of a sudden, monohulls were not just going 9 to 10 knots, they were sailing at 15 knots and more.”

Både aerodynamik och framfart på och i vatten har med strömningsmekanik att göra och en person inom det senare mediet är Alexander Sahlin. När jag först såg hans trampofoil på Karlbergskanalen trodde jag inte mina ögon. Kunde man gå på vatten?

Här är en tidigare ”vattentrampare”, Parker MacCready. Pappa Paul MacCready var för övrigt stor inom flygkonsten och förekommer på andra ställen i min blogg. Blev nästan världsmästare i segelflyg i Örebro 1950. Hans största berömmelse ligger dock inom området ”human powered flight” med Gossamer Condor där till en början sonen Parker var pilot som kan ses i denna film! Eller om det är en bror till honom!

Här ges litet historik. Det ser jobbigt ut med trampningen. Men det kan gå snabbt som här

Mina kunskaper i strömningsmekanik är små, och jag förstår inte hur man får ”bärplanet” att hålla sig på rätt djup.

Nå, namnet Sahlin från trampofoilhistorien kommer mig att tänka på Jämtland och Husåspelen bakom vilka stod bl a konstnären Batte Sahlin.

Huså var det första ställe i fjällen vi kom till, det var sommaren 1965. Sedan blev jag fast!

Bjelkes gruva vandrade vi till men vi såg inte alls så mycket av själva gruvan som i denna film. Men väl mycket annat.

I några filmrutor skymtar denna bergtand, Blåsten. Tror jag det är.

Sudden

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier