Sedan jag skrev det förra inlägget kollade jag i mitt ”bildarkiv” som är mycket användbart i bloggandet och annan kommunikation via dator/internet. Jag lägger ned mycket tid och möda på att bearbeta mina foton/skanningar och ge dem namn så att de är lätt sökbara.

Men inte alltid. Nu gick jag på måfå in i avdelningen för ”råbilder” och hade då lyckan att i en tumnagelbild-översikt upptäcka ”den visuellt ovanliga formen” i bilderna av min första elektriska tandborste! Här har jag i hast klippt ihop några bilder:

Man ser att jag inte lyckades öppna apparaten utan våld. Det är viktigt att det inte kommer in vatten i den och därför är den inte gjord att öppnas. Man ser ändå korrosion här och där. Det är nog också elsäkerhetsskäl som gör att man har en ”tråd- och kontaktlös” laddningsväg genom att använda en transformator med den ena lindningen i den ovala dosan med sladd och den andra i änden på själva borsten. (Koppling mellan spolar kan man också tala om eller ”induktionsladdning”.) En del elektronik behövs bl a för laddningsfunktionen och för funktionsfinesser som man kan ta betalt för. I snålvarianterna har de kopplats bort, kanske med ett enkelt klipp med en avbitar-tång! Man ser en stadigt dimensionerad mekanik för borstens oscillerande rörelse.

Jag skrev ju om tandvård och kom att tänka på ordet ”gaddar” för ”tänder”, det senare ett ord som ibland kan kännas alltför närgånget, ja t o m ”vulgärt”. Det sägs visst att ”fina människor” inte talade om ”sina ben” utan sade ”mitt vänstra och mitt högra ben”.

Kom att minnas John Lennons nonsensdiktande:

Här ett känt exempel på ett nonsens-samtal. Se även Wikipedia.  Nonsensdiktning kan ju vara mycket olika saker, bara det inte är meningsfullt. Fast det är det ju, på sitt sätt.

Vidare kollade jag på Eniro och fann att ”Svempa” bor kvar där han bodde på 80-talet och Eniro streetview visar t o m en av hans bärgningsbilar!

Sin verksamhet har han förlagt till Länna, mellan Handen och Sköndal. Här en bild jag tog där 2007, cykeln är min egen (egentligen Oves gamla). Det var tider det när man ännu orkade cykla! Jag slutade 2013 när jag bara orkade ett par hundra meter.

Sudden

(Liksom Nordisk Familjebok hade supplement, d v s några tilläggsvolymer för att hjälpa försäljningen av restupplagor, där jag från min tidiga barndoms läsning minns att Adolf Hitler bedömts viktig nog att få ett helsidesporträtt i supplementet, har även denna bloggning fått ett supplement.)

Fick igår kallelse till tandläkare Sofia för det årliga besöket i början av december. Började oroa mig för hur jag ska komma dit, tänk om det blir snöoväder när jag skall ta mig till Sköndal en mil bort och orkar jag ännu en gång med den rätt höga trappen upp till hennes mottagning ovanför butiksvåningen i markplanet.

Och ”som ett brev på posten” trillade alldeles nyss en tand ut på tangentbordet, helt utan orsak (?) En lätt lätt gulfärgad sak med ett metallstift i. Min tandläkare Sofia har sagt att kariesen och förfallet är så elakt att det börjar bli svårt att göra något. Hon påminner envist mig vid varje besök att jag ska använda eltandborsten. Jag tänker därför på henne varje gång jag borstar tänderna med en viss skuldkänsla därför att jag gör det manuellt. För då känner man ju att man verkligen gör något!

Jag är inne på min andra elektriska borste, den första plockade jag så småningom isär och visade henne.  Den hade ett ”batteri” som såg precis ut som sådana brukar men måtten var en liten, liten aning annorlunda vilket gjorde det omöjligt att byta batteri till ett ”vanligt” sådant! Fick se att borsten faktiskt inte roterar utan vrids fram och tillbaka. Tog foton av den sönderplockade borsten som jag nu tyvärr inte hittar i min dator. Istället får det bli en 44 år gammal gotlandssomrig bild av två tandborstande söner, Robert och Ove:

Här är takmålningen ovanför Sofias tandläkarstol som jag har framför ögonen när Sofia donar och har sig. Numera gör det nästan aldrig ont hos tandläkaren, det var ju en fasa när man var barn sägs det även om jag själv inte minns några svåra tillfällen. Hon bedövar nu förstås då och då, mer än det gjordes i min barndom.

Konstnären heter Daniel Fahlström , kusin med Jacob Holländer vars plan han målat och han målar tydligen det mesta. Jag gissar att Sofia eller hennes far eller mor (som hade praktiken förr) har behandlat ”bilbärgaren” Svempa som bor i närheten och som då skänkt eller betalt med denna målning. Jag noterade att han i en tidningsintervju nämnde att grannarna i villakvarteret var litet undrande när han, känd f d raggare och bilbärgare flyttade dit, och det undrade jag också när jag råkade passera hans hus när jag bodde i Norra Sköndal och då såg någon maffig bärgningsbil.

Sofias mor Barbro var tidigare min tandläkare och i hennes behandlingsrum där nu tandhygienisten Maria arbetar finns detta andra verk av Fahlström som jag också ofta vilat ögonen på.

Apropå häftiga lastbilar var min mellanson Ove intresserad av sådana. Ja, han var en lastbils-spotter, alltså skrev långa listor med de fordon (åkerier) han observerade på Nynäsvägen i vårt grannskap. Han kom sedan att under några år arbeta inom fordonsindustrin. Här en tidig teckning av honom. (Eller har jag gjort den? Originalet ligger i chiffonjen i hallen men jag orkar inte leta just nu):

Här en översiktsbild gjord av en 6-årig Ove. En bild som säger en del om Ove. Men vad?

Här ett av Oves LEGO-byggen:

Och slutligen ett Svempa-bygge:

Sudden

Hade tänkt att detta skulle handla om vindrutor på flygplan och deras lutning men det spårade ur. Hjärtat är fullt av annat. Men i alla fall så är här en bil som en gång tillhört styrelseordföranden i de Havilland. (Mer att läsa –  och inte minst se – om denna bil finns här.)

Hur coronaepidemin utvecklas är oroande. Men det verkar vara en balansgång mellan att försvåra smittspridning och att snabbt uppnå immunitet hos befolkningen. Man kan också vara oroad över hur SL (Stockholms Lokaltrafik) klarar sig när kollektivtrafik verkar ganska hälsovådlig och när man har dragit på sig ett komplicerat betalsystem som man inte behärskar. Samtidigt som man är hårdhänt mot resenärerna.

Själv har jag sedan länge varit vilse i SL-världen med begrepp som reskassa, periodkort, Access-kort och inte minst biljett. Att åka med SL blev med åren alltmer förknippat med dåligt samvete; fuskar jag månne? Hur mycket tid har jag inte lagt ned på att försöka förstå. Jag har skänkt mitt accesskort till Eva för vad jag förstår behöver jag nu bara vifta med mitt Färdtjänst-kort som saknar magnetremsa (eller används optisk avläsare?) Giltighetstiden sägs ha gått ut men jag har ett brevbesked någonstans att giltigheten förlängts. Hoppas SL-chaffisen tror mig…

Jag har i alla fall sluppit möta någon skrämmande kontrollant. Minns hur en medlem, en mentalt lätt bräcklig kvinna,  i en samtalsgrupp en gång för länge sedan (ca 45 år) försenat ankom till ett möte, närmast i upplösning efter en SL-kontroll. Hon var chockad/kränkt av anklaganden att hon inte köpt någon biljett. Som hon väl helt enkelt slängt/tappat, den skulle ju sparas tills resans slut hette det. Idag skall ju på sina håll biljetten istället ”avvärderas” (entwerten på tyska), d v s göras värdelös, innan resan anträds.

Denna bisarra logik och terminologi! Vad är en biljett egentligen? Här en monolog med Hasse Alfredson om en biljett (eller icke-biljett) men även om annat åldrandes elände. Och ett annat tidigt exempel på biljettproblem.

”Validera” är också ett konstigt ord. På tyska jvg-stationer finns en grej för att ”Fahrkarte entwerten”; entwerten har enligt ordboken och min språkkänsla betydelsen ”nedvärdera” eller t o m ”cancel” på engelska. Men ”validera” betyder för mig primärt ”bekräfta, säkerställa”, d v s raka motsatsen!

Numera tillåter inte min rörelseförmåga mig att anlita SL-bussar eller pendeltåg. Man känner sig ju mest som ett problem för bussföraren och de andra resenärerna. En gång ramlade jag omkull och jag är inte lätt att få upp på benen igen. Man vill ju inte vara till besvär. Betala SL får jag ändå, genom min skatt.

Man får se om kaos så småningom uppstår i vårt samhälle genom coronan. Jag kommer att tänka på likheten med den prövande beredskapstiden, som vi klarade av.

Här en en bild för de teknikglada, södra entrén till Handens pendeltågstation 2011 då jag fortfarande orkade gå till stationen och klara den trappa man här har framför sig. Nå, det fanns hiss, även för dem som bara behövde p-ssa.

Jag har med en röd punkt markerat de mer eller mindre vidunderliga betalgrejor som behövdes vid denna obemannade ingång 2011. Linjen på golvet har en juridiskt helig betydelse; går man innanför den ”utan giltigt färdbevis” kan man, åtminstone på vissa ställen, haffas för att ha befläckat SL:s heliga mark.

Läget är nog något oklart, beakta t ex detta:  Det är väl tradition att man får vinka av folk vid tåget, och eftersom pendeltågen inte har egen lag så gäller samma lag.

Apropå det oemotståndliga omoderna ordet befläcka, här är en bild som sägs beskriva den obefläckade avlelsen:

Murillo, lånat av Wikipedia. Synnerligen abstrakt må jag säga.

Enklare eller i varje fall mer konkret var det förr. Att åka med SL menar jag. Här har Ingwar Åfeldt beskrivit gångna tiders SL-biljetter och här nedan är när han på besök från Arizona överraskas av en plötslig aprilskur 2004 vid barndomssomrarnas Klovkällan här i närheten:

Sudden, som skördat de sista balkongpotatisarna. Ungefär 3, 2 kg blev det vilket väl är ganska normalt

P S. För att återkomma till de Havilland så såg jag för en tid sedan en bild av dess linjesköna Albatross som var byggt med en liknande träkonstruktion som Mosquiton men som man ännu inte till fullo behärskade:

Notera automatöversättningens besynnerligheter!

På skrivbordet samlar sig citat och bilder som jag uppmärksammat.

När jag gjorde värnplikten som tekniker i Kustartilleriet hette det att vi var ”civilmilitärer”. Vi tolkade det på skoj som att fienden fick inte döda oss, vi var ju inte ”riktiga stridförande” eller vad man skall säga.

Krigets lagstiftning är jag inte kunnig om men klart är att dessa lagar tolkas av vinnaren. För oss är idag därför de allierades terrorbombning av tyska städer och atombomberna över Japan helt OK. Beklagliga men… Medan tyskar och deras ledare var sk-tstövlar.

Såg någonstans denna bild:

Ack, hur naivt förhoppningsfullt. Det finns mer att läsa.

Blått och vitt, de bayerska färgerna. Bayern som ansågs vara mer förstockat än andra delar av Tyskland. Medan jag tänker på ”onkel Franz” min f d hustrus mosters man, som jag minns som mycket sympatisk. Som kom från Bayern. Stöttes ut av sin släkt när han gifte sig med protestantiska Anna, minns jag att det sagts.

Man får vara försiktig när man uttalar sig om folkgrupper och nationer:

Jag tror ni förstår vad jag menar och att jag börjat tröttna på detta tjafs. Palestinier ”lyckas” döda en israel, varefter Israel då dödar ca 13 palestinier. Här ett exempel, jag tror att siffran 13 är ett bra medelvärde för Israels envisa insatser i ”förintelsen” av urspungsbefolkningen.

Just nu har DN hetsat mot en muslimsk man, Hamid Zafar. ”Det börjar med judar men slutar med muslimer” är väl vad DN:s kulturredaktör egentligen säger, utan att tänka sig för. Snacka om att kasta sten i glashus!

Här två omdömen om hur det skrivs i DN. Maciej Zaremba har där som ofta stor framgång med sina långa drapor (uttröttningstaktik!) men här en läsarkommentar om de knep han använder för att förföra oss:

Zarembas artikel är bra. Den är övertygande. Och den är avslöjande. Men … man skall vara lite försiktig. Zaremba använder ett knep.

Han letar fram ett antal fakta, som detta med klassningen (av covid-smittade). Han tar reda på mycket om densamma. Sedan intervjuar han höga vederbörande och frågar om dessa fakta. Och de kan inte svara. För dessa fakta … fast de är viktiga är för detaljerade för de som sitter på hög position skall veta allt om den och dessutom i intervjusituationen skall minnas allt om dem.

Och då har han visat att de inte förstår det de tar beslut om.

Och vi som läsare kan inte avgöra om denna anklagelse är relevant eller ej. För Zaremba låter inte höge vederbörande gå i svaromål eller försvara sig. Artikeln är en monolog.

Jag lovar att Zaremba, om han ville skulle kunna få dig läsare att bli totalt inkompetensförklarad för det yrke du har. Det är bara att läsa på om bestämmelser eller teknikaliteter och förhöra dig på dem. Du kan troligen inte svara på de saker Zaremba valt ut.

Så – nu gäller det för oss läsare att bedöma. Är de frågor Zaremba valt ut för de höga vederbörande att svara på rimliga? Har vi tillräckligt med kunskap att avgöra det? Borde de ha förstått? Ett stort ansvar, innan man dömer.

Ytterligare ett läsaromdöme: Det mest anmärkningsvärda med U.S.A-bilden i Sverige är ju de positiva myterna. Artikeln är symptomatisk. Om Trump var ryss skulle DN paniskt skrika sig hesa om världens undergång varje dag. Men eftersom han är amerikan så är de inte särskilt oroliga.

Man behöver inte precis vara tok-vänster för att inse att DN inte är särskilt saklig i sin syn på tillvaron. ”Vi kommer att satsa mer på denna typ av agendasättande journalistik som får oss att båda tänka och känna.” Säger Wolodarski. Jojo.

Hur skaffar man sig en sann bild av vad som sker? Och varför sprider DN en falsk bild?

Sudden

Egentligen följer jag dåligt vad som sker i samhället, jag är glad om jag orkar ta mig från datorn till diskbänken. Eller ICA-affären när det kniper. Läser mest rubriker och dessa ska ju braska för att dra läsare. Så stolliga är inte DN:s journalister som jag ibland påstår.

Nu har tydligen tvisten om ett användande av symbolen ”En svensk tiger” avgjorts. Jag tycker det är närmast skandalöst att att tecknaren Bertilas arvingar ändå så envist nästan lyckades hävda sin rätt till symbolen. Den har kommit att tillhöra oss alla (liksom vår flagga)  och borde därmed vara fri att använda för oss och ”skoja med” (även om de Geer formellt blev fälld).

En helt annan sak är jag inte delar ”skämtarens” uppfattning om Sveriges agerande under VK2. Så illa var det ändå inte. Rädde sig den som kan.

Här två olika ironiska kommentarer i DN:

Kommer att tänka på att min fysiklärare nämnde att texten på japanska ”Swedish Safety Matches” löd: ”Tanda endast mot ladans plan”. Sista gymnasieåret fick vi en annan (mycket trevlig f ö) lärare och han höjde ju betygen som man gjorde/gör (?) sista året och så kom jag med nöd och näppe in på KTH. Det borde jag kanske inte ha lyckats med. Men fysikbetyget är jag glad över och jag är fortfarande ”bekväm med fysik”, medan kemi för mig mest handlar om att komma ihåg konstiga benämningar. Säg rött och gult blodlutsalt… Synd egentligen, det är från ”dålig kemi” de stora miljöfarorna kommer och som man bör ha kläm på. Fysiken är som den är så att säga, den har en slags integritet som jag tycker kemin saknar.

Jag är mycket för att länka till information som finns på Internet; kanske jag skulle lägga ner mer möda på att ge en egen beskrivning. Kanske jag ska se mig som en snyltare, kanske SFF:s Nätkasse inte gillades av alla. Folk är ganska obenägna att ge länkar – fast de kanske helt enkelt inte vet hur man gör. Men länknings-möjligheten är Internets stora styrka och att man får ge en länk. Jag tycker inte det innebär ”publicering”. Sven Lindqvist skrev förresten en ”vanlig pappersbok” där han i marginalen hänvisade till något som fanns att läsa på en annan sida i boken.

Vill den som skrivit något på Internet styra åtkomsten så får han anstränga sig för göra det på något sätt. Kryptering, betalspärr e d.

Vidare har man vad gäller text en citat-rätt; den rätten borde finnas även för bilder också för att undvika tvister med ”bildkonstnären”. Konstnär, det är fint det… Kanske man skulle ordna en slags välgörenhetsfond för ”Den okände fotografen/upphovsmannen” dit man kunde skicka en slant då och då. Som jag ibland gjort till samtidsbeskrivaren Hans Lindström och Wikipedia t ex.

Jag blir milt sagt irriterad när jag ser porträtt i tidningen där bara fotografens namn anges. Speciellt när jag inte känner igen den avporträtterade. Det här är dock jag själv, och fotografen heter Kjell Helén. Det bjuder jag på!

Här är Kjell förresten. No points för att gissa vem fotografen är:

Platsen är Vemdalen och året 2007 lyckades jag finna ut med viss möda. Annars har Kjell och jag varit mest i Ottsjö. Men de sista åren orkade jag inte mycket.

Totalt uttröttad efter att vi slitit i kanske två timmar för att ta oss från Storulvån upp till Ulvåtjärnstugan i mars 2004. Kjell åkte först och fick stanna upp rätt ofta för att vänta in mig. Tidvis var allt bara vitt, jag rasade ned några meter i en hängdriva. Kunde gått illa.

När vi äntligen är framme vid stugan kommer två unga tjejer glatt skejtande nedifrån Storulvån. Kanske på 30 minuter… Dags att ge upp definitivt?

Som vanligt hade jag tänkt skriva annat, ge webbtips kring dynamisk segelflygning, häftig skridskosegling och dylikt. Men det får bli en annan gång. Tills vidare en bild från Ottsjöns is i mars 2004 med Kjell och segelflygpionjären Rolf Algotson.

Detta Jämtland som gett mig så mycket.

Sudden

Antalet visningar av min blogg varierar från dag till dag. Har jag nämnt bloggen på ett flygforum eller i en populär Facebook-grupp kan jag ofta se det direkt på besöksstatistiken. Sedan finns ännu oförklarliga ”popularitetstoppar”, min gamla bloggning ”Om kungavagga och minnen med mera” är sålunda populär, oklart varför. Har kanske någon trogen följare gjort den till sin ”inkörsport” till min blogg och sedan hoppar omkring där? Man har ju till höger en listning av de senaste bloggningarna (inläggen), även när man går in på gammal bloggning. Visserligen är titlarna ganska allmänt hållna men kanske de ändå ibland säger något konkret om innehållet.

Här litet statistik:

Dateringen är två dagar fel, stapeln för 1:a oktober avser alltså den 3:e oktober som dessutom inte var till ända när jag fångade statistiken. (Säljbudskapet nedtill har jag försökt förstå, att ”acceptera betalningar för nästan vad som helst” låter litet skumt. Men i dessa gäng- och klan-tider så…)

Toppen de senaste dagarna beror på de två helt skilda faktorer jag nämnt; ”annonsering” och obegriplig popularitet.

Statistik är svårt vilket märks inte minst i samband med coronaepidemin. Tegnell suckar väl eller t o m svär, men han kan behärska sig.

(Stackars Trump förresten. ”Synden straffar sig själv” säger man ju. Amerikaner har förresten börjat tala om ”karma” som för mig är ett indiskt religiöst/moraliskt ord vars betydelse jag aldrig lärt mig. Verkar inte riktigt handla om skuld eller straff utan mer ett ”sakligt” orsakssamband.)

Det är mycket jag skulle kunna spåna om och det är svårt att hålla reda på allt. Rörigt helt enkelt. Kanske Gubbstruttens observation gäller även mig:

Tidigare i livet hade jag otäcka mardrömmar men mycket sällan. På senare år har sammanblandningen av dröm och verklighet sakta ökat, dock är det inte så hemskt i drömmen som det var förr. Jag drömmer numera inte sällan att jag skrivit (något dumt) eller sett något på Internet. Men efter att ha vaknat inser jag efter någon minut att det hela nog lyckligtvis bara varit en dröm. I natt handlade det om en konstig artikel om något slag av ambulansflyg.

Planet i drömmen påminde litet om en Norecrin, i och för sig rätt fin att se på, men franska plan och förresten även annat franskt är ”litet eljest”, det fick jag tidigt klart för mig.  Att som 5-åring ha utsatts för en bild av en Farman Jabiru i familjens Nordisk familjebok sätter outplånliga spår.

Numera vet jag att Jabiru var ett rätt lyckat koncept ändå och mer om Jabiru kan man läsa här där man bl a kan läsa Despite being most commonly seen in lists of ugliest aircraft, following its first flight in 1923 it won a French airliner competition, the 1923 Grand Prix des Avions de Transports and its 500,000 francs first prize, before seeing service with several European airlines. Användes bl a i Danmark.

Flygnörd var jag redan som liten:

I min barndom fanns dristiga män som kunde allt. Åtminstone ville eller måste. Se bara här:

Var är dom nu? Då ville alla flyga. När det tyska segelflyget tilläts komma igång efter kriget kom det fram en mycket enkel och billig typ ”Doppelraab” där instruktören satt tätt bakom eleven och de hade en gemensam lång höjdroderspak. Flyga ville man men bygga fick man göra själv. Vissa svåra saker tillverkades centralt.

Plåtat i Sinsheim-museet 2005. Mer om planet i min bloggning här.

Jag kommer att tänka på KSAK:s Jodel-projekt: Från FHT: 1957 (sid 6). I Västerås vid flygförvaltningens verkstadsskola hålls en kurs i hur man bygger träflygplan av typ Jodel utifrån den ritningssats och materielrekommendationer KSAK gjort tillgängliga för intresserade. En sådan byggledarkurs hölls även påföljande år. I var och en av kurserna deltog 16 elever. (Kuriosa: Det verkar som jag själv skrivit denna text för SFF Kronologi som FHT nämnt att de lånat ifrån!)

Nu har jag i alla fall betat av några av saker som ligger på skrivbordet, det får räcka. En för mig hittills okänd skriv- och flygkunnig person och tillika ornitolog Tommy Tyrberg har skrivit mycket som kan vara värt en senare egen bloggning. Här tillsvidare några länkar och en bild.

http://www.aef.se/TIFF/TIFF_1994-3.pdf (den tyska osymmetriska Blohm & Voss 141)

http://www.ffvk.se/Helapb2008web.pdf (pannkaksplan, gyrokopter, även B 5-episoder)

Förvånansvärt dåliga glidtal. Även en albatross har till min förvåning ett bästa glidtal på bara 22, sämre än en Bergfalkes ca 28, och vi kan bygga segelflygplan med glidtal upp emot 60 när vi tar i ordentligt.

Sudden

som fumlar med sina medicinpiller. Fumlade med ett som föll ned mot golvet med en öppen papperskasse under. Hörde hur pillret träffade kassens något lutande sida, tömde den men inget piller fanns inuti. Men några timmar senare fann jag pillret liggande på golvet 5 meter bort! ”Beräkna friktionen mot golvet om det ovala pillret tappats från en meters höjd”, kunde man ha formulerat en examensfråga.

Jag ser i tidningen att man i Malung har folkomröstat (rådgivande) om byggande av 30 vindkraftverk på Ripfjället. Ganska jämnt resultat men en svag majoritet var emot, och ett relativt högt valdeltagade, 59 %.

Jag sitter numera vid min dator och reser inte längre omkring i landet, ja inte ens inne i den stora sta´n nearby. Men jag ser via olika media och enstaka korta utflykter att den svenska landskapsbilden långsamt förändras. Allt fler vindkraftverk dyker upp och en del tycker väl att detta är hoppfullt. Andra talar om förfulning av vårt landskap:

Omberg skymtar mot horisonten. Jag tänker på att här har hangsegelflugits av Olle Berg 1965 (se sid 272) och i dag flyger skärmflygarna hang norr om Gränna; man ser vindsnurrorna i filmen. Se även här.

Även på andra ställen måste vindkraftverk innebära risker för flyget. Förr i tiden hände ju mycket elände när piloten valde att försöka ta sig fram under molnen. Men nu jublar ju de miljö -och klimatpräktiga över att flyget tycks vara på väg bort.  Mot dumheten kämpar den kloke ofta förgäves. Känns det som ibland. Swedavias utspel om Bromma är ju ”häpnadsväckande” milt sagt. Man ska kanske se det mest som ett taktiskt trick i kampen om regeringens gunst. Men det är påfrestande att våra myndigheter inte verkar vara att lita på.

Jag tyckte jag fann anledning att på FB stillsamt påpeka att vindsnurror inte var så beskedliga som påstods och kunde vara farliga för fåglar. Jag började räkna, oj så ringrostig jag var, men jag gjorde ”en enkel räknemodell” och fann då att en stor rovfågel som försökte flyga genom en vindrotordisk hade en bättre chans ( ca 2 ggr större) att klara sig än vid en ”rysk roulette” med revolver. Googlar man finner man förstås väldigt olika uppfattning om hur fåglar klarar vindsnurrorna. Det är väl så att även om det fläckvis verkar ”proppfullt” med vindsnurror finns ändå mycket fri luft kvar mellan dem.

Bilden illustrerar ett inlägg mot gruvbrytning i sjön Vätterns omgivning som skulle kunna innebära risker för sjöns roll för vår vattenförsörjning. Men gruvorna skulle ge sällsynta jordartsmetaller som behövs för vindkraftverk (häpp!) och elektrifiering av fordon. Ack ja, hur man än vänder sig har man ändan bak.

Minns från besök hos släkten vid norra Vättern hur orsakerna till det försämrade fisket i sjön diskuterades kring köksbordet. Militära skjutningar vid Röcknenöarna? Allt var ju bättre förr. Min fasters man Anse (mannen till höger; mycket vältalig) kunde berätta om de väldigaste fångster av abborre. Pyttsan, här är jag tidigt en morgon efter en sömnlös övernattning på Lilla Röcknen med en av de ”fantastiska Röcknenabborrarna”. Nå, den är inte så liten. Det är förresten inte Monsieur Hulot (Jacques Tati) som tagit bilden utan min piprökande far, så olik Hulot som man kan tänka sig.

Bara brottstycken av sanningen uppenbaras. Det jag senast hörde tror jag var att det fångas oerhört mycket kräftor i sjön. Av ”fel art” tror jag. Vill minnas att den arten inplanterades eftersom den ansågs vara resistent mot den kräftpest som började härja för över 70 år sedan och slog ut bl a kräftbeståndet i Vättern men numera visst är sjukbenägen. Allt enligt mitt vanskliga minne och min tröga fattningsförmåga.

Här vittjas en kräftbur av min Kusin Leif till höger (som i bilden med bl a sin far Anse ses ligga på magen i lingonriset och käka en macka) och hans svåger Kurt 21 augusti 2002. Sista gången jag var på Vättern förresten, jag kommer nog inte dit mer.

Minns jag fel eller har uppfattningen om sanningen ändras? Wikipedia stödjer inte mitt minne av kräftpesten och de lovande amerikanska signalkräftorna som tydligen nu råkat i onåd. (Sedan jag skrev detta har jag kollat vad Wikipedia säger om kräftpesten; signalkräftan tålde kräftpesten bättre och spred den därför till flodkräftan kan man kanske säga. Jag varnar känsliga personer för Wikipedias beskrivning av de olika faserna i sjukdomsförloppet.)

Apropå onåd skojades förr om hur Sovjetencyklopedin reviderades genom att gruppbilder med någon misshaglig på reviderats så att bara skuggan fanns kvar av den misshaglige. Men metoden är vanlig även här och nu. Det börjar bli uppenbart att DN:s bild av vad som sker inte precis är den sannaste även om det är svårt att veta allt. Vad är sanning? Vem ska man tro på. Hade jag uttryckt mig så här snorkigt stöddigt hade jag fått bannor av min mor:

Ett litet hopp till ämnet ”automatöversättning”. Här nedan ett franskt inlägg på Facebook, som ibland översätter utan att jag begärt det. Den som är hyggligt kunnig i engelska förstår vad som menas och hur det uttrycks på riktig svenska. Intressant är att man refererar till just denna händelse som rätt sällan nämns även om den på sätt och vis var viktig; antagligen för att museet annars skulle komma i konflikt med vad man skrivit om Clément Aders flygförsök. Han anses väl ännu i Frankrike vara ”den förste som flög med egen kraft” (motor). Och han var ingen rik stolle utan framgångsrik ingenjör – inom andra områden än flyg dock. En gång i tiden hade förstås Sovjet sin uppfattning om vem som var först (en ryss förstås vars namn jag nu inte finner). Och australier/nya zeeländare har också sina tidiga flygare. Lista finns i Wikipedia

Låt mig sluta där jag började, i närheten av Brahehus med hjälp av ett bildmontage min vän Lars Henriksson gjort och som jag lånar.

 

Sudden

som återigen har halkat in på annat än han tänkt sig. Men så länge lusten att berätta ännu poppar upp ska man vara glad.

Detta med pandemin har jag svårt att följa. Kanske jag sitter fast i tanken på att om alla eller många har varit sjuka (getts chansen!) blir de immuna och viruset/sjukdomen dör då ut av sig själv. Vad som då är en lämplig ”strategi” kan man fundera över. Hur man nu än gör blir resultatet stor förvirring.

Journalister kan förstås göra mycket inkomstbringande saker av detta till mediaägarnas glädje. Vi andra får väl på apoteket köpa lugnande medicin.

Vi är nog många som minns den bortgångne Christer Sidelövs envisa kamp för att det jag ibland kallar ”spanska fuskmesserschmittar” skall benämnas korrekt. Messerschmittursprunget ska framgå så man ska säga Bf 109-nånting eller hur det nu var.

Här ges en bra historik för de ”spanska 109:orna”

Benämningen ”Buchón” tror jag syftar på att med Merlin-motorn påminde flygplanets nos om den framavlade duva med mer eller mindre abnorm kräva som på spanska kallas så.

Jag har lånat bilden någonstans. Automatöversättning av texten: Vacker duva, vars gröda sticker ut från kroppen så att den ser ut som en mycket elegant fågel. (”Gröda” kan tolkas som ”fjäderdräkt”. Djuret är knappast ”elegant”, snarast abnormt…)

Här en ”109-Buchón”:

Från Wikipedia som skriver: One of the last HA-1112-M1L Buchóns, repainted to represent a German Bf109, with Luftwaffe markings, and still flying. It can be recognized by the exhaust pipes at the top of the nose, like the Spitfire (tri-blade propeller retrofitted).

Man förstår namnet Buchón när man ser skillnaden mot en ”äkta Bf 109”:

En så elegant formad nos! Här ser vi G-versionen som spanjorerna byggde men inte fick fatt i DB-motorer till, utan fick ta till andra motorer (Hispano-Suiza och Rolls-Royce). Bild från Wikipedia. En ”äkta” Luftwaffe-maskin, med litet speciell förstärkt beväpning. För mig ett ”sinistert” utseende som Spitfire saknar.

Ibland tycker jag det är fy och skam att kladda på tysk-liknande märkningar på en Buchón och låtsas att det är ”en tysk Messerschmitt”. Än värre är då detta!

Flygdag i Nyköping maj 1987. Det är ingen 109:a vilket är vad jag menar med ”en Messerschmitt”. Det är under de många påmålade tyska dekorationerna en fransktillverkad version (Nord-nånting) av Messerschmitt Bf-108 ”Taifun, i sig en imponerande konstruktion. (Här kan man se en 48 minuters filmad flyguppvisning från Knåda Picture från tillfället. Taifunen kommer efter drygt 20 minuter. Ett tidsdokument om vad som fanns att visa för 33 år sedan. Det verkar f ö som Mustangen ”Gul Kalle” ännu inte fick ha riktiga kronmärken utan endast stiliserade sådana på kroppssidan.)

Man kan ju förstås se det ur ett Buchón-perspektiv; det är inte roligt att ”alltid” behöva föreställa något annat; här ett exempel, lånat härifrån:

Jag ramlade över några filmade föredrag från Tunnans 70-årsfirande på Flygvapenmuseum 2018. Har just nu bara kollat Edlunds och Danbolts föredrag där mycket intressant sägs om hur Saab ”orkade” med att få fram Tunnan. Tyska forskningsresultat och invandrade/importerade erfarna italienska flygplanbyggare, svåra prioriteringar och en tuff satsning. Kul detaljer såsom en trämodell av den första rakvingade Tunnan och lämplig stridstaktik i Koreakriget mellan Sabre och MiG-15.

Firandet 20 år tidigare var litet enklare.

Sudden

P S. Här en bild jag tog i Teknikmuseet i Berlin 2005. Jag tror att det är DB 601-motorn i en Bf 109E vi ser med insprutningspumpen på undersidan och med en kanon skjutandes genom propellernavet och placerad mellan cylinderraderna. (Men det kan vara en DB 605 och en senare version än en ”Emil”, se exempelvis här.)

DB 601 och DB 605 hade samma yttre dimensioner men man hade ”borrat upp” cylindrarna för större slagvolym.

Så plötsligt hösten har kommit! Mulet och regn, man sätter sig inte längre i solen på balkongen tidigt på morgonen.

Har börjat skörda potatisen. Verkar bli som förr om åren, jag får igen 2 ggr vad jag satsat. Eller om det bara är 1:1. Jag antecknar noga varje år – någonstans. Nå, ju mindre skörd desto mindre jobb med att ta hand om den.

Var hos en läkare på vårdcentralen (helt ny för mig, vald för att andra ej var tillgängliga men i och för sig med en rätt hög ställning) för jag tyckte det var dags för att besök och göra ett försök att få någon att mildra mina krämpor. Det går utför ju. Men han vill först låta ta några prover. Och sedan talade han mycket om kosthållning så att jag blev yr och kunde inte hålla isär allt. (Tror inte det har med saken att göra men han behövde väl ha något att prata om. Man funderar ju över läkarrollen förresten.) Och uppfattningarna om vad som är bra mat skiljer sig ju också åt. Nå, jag kan förstå att det beror på vad man för slags problem. Men rent konkret har jag helt enkelt svårt att hålla mig upprätt (balansproblem, svaga muskler, korsrygg-knas). Bara att enkelt laga mat där man ju måste växla mellan kylskåp, spis, diskbänk m m är jobbigt. Även i ett litet kök.

Upphovsrätt är också något där jag blir alltmer förvirrad när jag då och då försöker ta reda på vad som gäller. Men jag smålog och har stor förståelse för denna ”uppgivna suck” från Runebergprojektet. Det handlar om en bilisthandbok från det sena 40-talet:

För verk som encyklopedier och tidskrifter med ett stort antal medverkande författare, tillämpar Projekt Runeberg principen att digitalisera dem när 70 år har passerat efter utgivningsåret utan avseende på de enskilda författarnas dödsår. Är detta ett sådant verk? Vi har behandlat det så. Vi tror att Bengt Nauckhoff levde 1908—1979, vilket skulle betyda att upphovsrätten till hans bidrag löper ut år 2049, men vi har digitaliserat hela verket 30 år tidigare än så. Professor Paul Åberg levde 1896—1961, så för hans förord är vårt övertramp 12 år. När övriga levde har vi inte tagit reda på.

Det handlar dock inte om denna bilistbok, vars författare var stor i ”motorkretsar” och även känd för att inte vara buskablyg!

Notera brevets datering, FV-chefen Nordenskiöld skulle vara central i ett stor festlighet i Stockholms stadshus i december 1953 med anledning av det var 50 år sedan Orville Wright genomförde den allra första kontrollerade motorflygningen 17 december 1903. Något som alltså John Nerén inte ville hålla med om.

En av denna bloggs läsare, Erik O H Johansson, var med då (för snart 67 år sedan!) och tog en bild. Kanske det är Fjällbäck generalen hälsar på!

Här har jag plåtat min väggalmanacka som jag har omedelbart uppe till vänster om min datorskärm.

Plötsligt noterade jag Messerschmitts kylklaffar i vingbakkanten som man ser att denna HA-1112-M1L Buchón (G-AWHM) med en RR Merlin har liksom ”vanliga 109:or”med en MB motor. Hurricanen är P2902 (G-ROBT). Planen hör f n hemma hos ”Air Leasing”.

Här nedan är en skanning från Radinger/Ottos bok (Aviatic Verlag) om 109:an där man ser detta klaffarrangemang och en hel del annat om planets roder och trim/lättroder. En sen version av planet. Notera den osymmetriska fenan. Dock ser vi ej höjdtrimmen eller den ställbara stabben vilka måste behandlas med stor försiktighet i alla plan när det började gå ”väl fort”. Här är testpiloten Lukas Schmids redogörelse för de högfartsprov som Messerschmitt hade skjutit på länge. Det verkar som man här kan ladda hem hela Radinger/Ottos bok.     

Messerschmittens kylklaffar utvecklades under ”resans gång”. Automatik fanns. Här är litet att läsa. Överhuvudtaget hade tyska plan många anordningar som gjorde det enklare för piloten. När man kommit över en Thunderbolt att studera kliade man sig i huvudet och undrade hur någon kunde tro att en jaktpilot skulle kunna båda strida och sköta den motorn samtidigt! Se även en svensk provflygares omdöme om pilotomtanken i Fw 190.  (”Lånat” från ÖFS. Förlåt, men för den goda sakens skull så…)

Saab hade ju problem med att kyla DB 605-motorn i 21:an men man hade ju där ingen propellerslipström till hjälp. Här kan man läsa om Gunnar Ljungströms tappra försök att fixa åtminstone markkörningsproblemet.

Och här berättar Ragnar Ignell: Men trots att vi tyckte vi var duktiga hade vi svårt att klara av 22:an, 26:an – utan F 4-förarna förstås, som var nya på den – och t.o.m. B 18! Visserligen kurvade vi snävare – vi kunde ju dra hur hårt som helst utan att 21:an vek sig – men när de andra ville så kunde de stiga ifrån oss och skaffa sig höjdöverläge medan vi låg kvar med kylklaffarna fullt öppna i desperata försök att hålla kylvätsketemperaturen nere. Och när inte det gick var vi tvungna att gå rakt ut för att få upp farten och då var det klippt! Då om inte förr var de där igen i skjutläge.

Hurricane och Bf 109 hade ju väldigt olikt konstruerade skrov; gammaldags kontra modern skalkonstruktion. Här framgår (några fabriksgolvbilder) hur Sydney Camm byggde och (i filmform) hur Messerschmitt gjorde det. Bf 109 byggdes nog på ungefär samma sätt som Bf 108 Taifun. Litet från tillverkningen av Bf 109  kan ses i början här.

Sudden

När jag kikade på termometern i går morse märktes att nu kommer allt kyligare tidiga mornar. Och det är ett bra tag sedan nattmörkret kom tillbaka.

Hur långt kommer de små gröna tomat-kulorna att hinna utvecklas.

För ett par veckor sedan flög måsarna under någon vecka på ett speciellt sätt, som om de var kissnödiga, litet stelt och fladdrigt. Kanske de jagade insekter. I samma veva försvann tornseglarna.

”Tornseglare” förresten. Tornsvala hette det förut. Här en bild av en sådan ur Folke Rösiös bok ”Svenska Fåglar” från 1947,

Här slutraderna ur kapitlet om tornsvalan i Rösiös bok, en text som nog i dag skulle anses sexistisk eller värre (när ordnar DN och feministerna det första bokbålet förresten?) men som står kvar i bokhyllan och var ofta läst när jag var en liten parvel och sprang omkring och kikade på fåglar. Jag hade t om en enkel ihopfällbar ”leksakskikare” av plastic och satte ett kryss för de ”typer” jag sett:

Förresten har trafikflygplanen för närvarande nästan försvunnit från min himmel. Någon enstaka bizniz-jet finns kvar. Liksom helikoptersmatter, det handlar väl om sjuktransporter i Skärgården eller polisiära övningsflygningar eller kanske spaningar. Ibland undrar jag vad dom håller på med. Min hemmahimmel är kanske något övningsområde.

Om tingens ”inneboende ondska”. Jag misslyckas ofta med apotekets kölapps-apparat. Jag trycker flera gånger och allt hårdare på bildskärmen men inget händer. Upplevde samma fenomen på Bilprovning en gång. Jag påstod att det måste vara något fel men kunden efter mig i kön hade inga problem.

När jag lämnar affärscentrumets parkering, visar tablån vid utfarten ofta inte någon uppgift om WLF 965-debitering av P-avgift.

Förresten, tänk att man verkar att komma att sluta sin bilkarriär med en Citroën, ett märke som i min ungdom ofta ansågs ”litet speciellt”.

WLF ja – jag kommer att tänka på Spitfire-versioner och dessas olika ”suffix”.Vid detta Brommabesök visste man inte riktigt vad man skulle benämna Quills litet experimentella plan.

Det är något fundamentalt fel med dos-medicin-metoden . Kanske ”bara” förpackningen men man tappar kollen på sina mediciner tycker jag. Jag har dock smidigt via en snabb mejlkorrespondens fått uthämtningen flyttad till ett mer närliggande apotek men dock inte till det gamla vanliga. ”Vi har tyvärr inga leveranser dit” fick jag höra av dos-firman.

En vän har en ”såå smidig så” medicinleverans. I köpcentrum finns en slags väggbox och där knappar han in en kod han fått via SMS och får ut det han beställt via Internet hos ett apoteksföretag. Tja…

En gång fanns Apoteket och där kunde man hämta ut. En gång i tiden fick man ge sig till tåls en timme eller så för att apoteket skulle kunna realisera receptet. Som existerade som ett gulaktigt pappersdokument som man fick hålla reda på och visa upp. Nu är de bara data i cyberrymden, slår den lede Fi till så…

Man ser att 2004 förekom dock ”elektroniskt överförd förskrivning”. Finns det elektroner ännu förresten? Idag kan ”IT” eller ”digital” betyda litet vad som helst. Och begreppet ”AI” verkar ha fått en renässans.

Min särbo Eva hade en gång en idé om att bli apotekare, hon hade en gång fått trilla piller vilket hon gillade. Men hon insåg i tid att denna syssla på våra apotek var på väg bort.

Här är ett bra recept, författaren av ”Calvinols resor” P C Jersild är ju förresten läkare. Calvinol placerades på olika ställen i historien och fick därigenom möta bl a baron von Münchhausen vars berättelser ansågs ”roliga för barn” när Jersild och jag var sådana. Barn alltså.

Fler observationer av verkligheten och litet gnäll.

Internet har gett oss kartor i mängder och i olika nyttiga former. Märkte att mitt på Kungsholmen fanns ett för mig okänt ”Blekholmstorg”. När jag ändrade kartskalan kröp då texten närmare platsens verkliga plats invid Klara sjö en bra bit ifrån. Och att finna ut var en affär ligger i Haninge köpcentrum är inte lätt, platsen flyttas när skalan ändras. Jag insåg sålunda efter några klickningar att det ”nya” apoteket för medicinutlämning nog var ett som jag redan besökt.

Lyckades med mycket möda få telefonkontakt med min gamla arbetskamrat och vän född i Limhamn men nu boende en knapp kilometer bort för att skänka honom mitt exemplar av Lennart Anderssons fina bok om AFI, alltså den flygplansfabrik Junkers lät uppföra i Limhamn få att kringgå Versaillesfredens hinder för Tyskland att bygga flygplan. Efter viss vånda, men jag inser att det är rationellt att rensa i bokhyllorna på ett konstruktivt sätt för att undvika att en vacker dag allt slängs urskiljningslöst på soptippen.

Det var svårt att få kontakt, han och hans hustru har både fasta och mobila telefonnummer och dessa blandade jag ihop när jag försökte tyda min gammaldags fickalmanacka där jag satt i bilen en bit från hans port vid ett första försök. Var sätter man exempelvis bindestrecket mellan prefix och nummer eller kan det helt utelämnas? (Fick senare av hustrun höra att maken inte brukar ha mobilen på, så små knappar m m)

Så jag gör några dagar senare ett nytt besök, efter rådplägning via mejl, och då gick det bättre. Efter ett tag kommer han långsamt stapplande med käpp. Går han verkligen så illa, ack så grym jag är, kunde ju ha kört närmare hans port tänkte jag eller t o m försökt komma in i hans flerfamiljshus med porttelefon och trappsteg och så. Och då lyft ur rollatorn ur bilen. Men jag hade också andra ärenden att uträtta och ville spara på krafterna. Detta visade sig välbetänkt för jag var totalt slut när jag till sist kom hem. Vilopauserna på rullatorn hade kommit allt tätare. (Det händer numera ofta att folk stannar upp och frågar om jag behöver hjälp!) Jag hade svårt att hinna med allt och kom i sista stund till apoteket. Vid en vilopaus kunde jag notera hur snabbt köpcentret tömdes när butikerna stängde.

Jag kunde ju ha skickat boken med post men boken är tung så han hade antagligen ändå måst bege sig hemifrån för att hämta den på sitt postutlämningsställe.

Hur många hyllmeter om flyg har jag? Tio meter? Nu försvann i alla fall 15 millimeter. Man skulle med reguladetri kunna räkna ut hur ofta jag måste skänka bort mina böcker för att hinna tömma hyllorna. Jag skänker sällan bort böcker för jag vet att även om jag aldrig tittat i dem i åratal kommer jag om någon vecka att vilja ”kolla något”. Och det är ju inte så vänligt att ge bort något man själv tycker är dåligt. En vän har sagt att ”Eagle in Flames” som man ser här i bilden är bra. Säkert bra för rätt läsare men not my piece of cake. En av de mycket få böcker jag inte ”läst ut”.

(Fråga inte mig vad kryssen betyder!)

Det växer sämre på balkongen i år. Men förmiddagssolen skyms i allt större utsträckning av träd en bit bort och av buskar framför fasaden. I år har jag dessutom ofta använt gamla frön och grobarheten har varit mycket dålig. Jag har två färdigköpta gurkplantor och den ena har trots goda ansatser ändå till sist bara gett ifrån sig två färdiga mikrogurkor ca 25 mm långa (jag råkade upptäcka den andra idag). Här en skördebild, som i alla fall sätter litet avslutande  färg på webbsidan:

Är ständigt rädd att ramla och häromdagen gjorde jag det i våningen. Böjde mig över Evas rollator där det låg en bok med en intressant titel (Factfulness) och så fastnade min toffel på något sätt, gummisulor kan vara lömska. Blödde och trodde det var näsblod men det var ett yttre sår på näsryggen. Jättejobbigt var det att komma upp från golvet. Jag bävar för om min rollator välter eller rullar ifrån mig. Den borde ha ett dödmansgrepp (förlåt vitsen).

Sudden