Nyligen frågades på SFF Forum om Eva Dickson var den tredje kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat som det sägs på några ställen och om det kunde ha skett 1923. En intressant fråga; Elsa Andersson var den första men när tog Eva sitt cert och vem var närmast före henne? Jag till att börja leta, främst kunde man ju ana att den förra året bortgångne flyhistorikern Stig Kernell hade behandlat ämnet. Han insåg kvinnans betydelse, det anar man redan i början av denna berättelse ur hans bok Vingar över Tranås:
Begrundar man även den sista meningen i klippet inser man att pojkar gillar att leka, förr i tiden med flygplan inte minst, medan kvinnor hade andra, i och för sig också viktiga saker för sig. Den frågande på forumet hade uttryckt sin förvåning över att det var så ont om tidiga kvinnliga flygare. Men när jag letade bland mina böcker, fann jag att det var ju ont om manliga flygare också.
Jag hittade snart svaret i Kernells bok ”Hopp i nöd och lust” som primärt handlar om fallskärmshoppning, men det var något som tidiga flygare ibland fick ägna sig åt när det inte gick att få jobb som pilot. Då kunde man bli en slags cirkusartist som förnöjer publiken genom att utföra våghalsiga hopp som Elsa Andersson gjorde, den första kvinnliga certifikatinnehavaren i Sverige. Hon omkom 1922 vid sitt tredje hopp utanför Askersund. Min blivande far var som 11-åring bland publiken.
Elsa erövrade enligt denna bok flygcertifikat 1920 vid Thulins flygskola i Ljungbyhed, för övrigt det sista från den skolan. Av texten framgår så att åtskilliga år senare erövrade två svenskor certifikat: Maggie Florman och Elsa Lindbergh-Loell, där den senare dock aldrig flög i Sverige, och sedan kom Eva Dickson 1932. Alltså som nummer tre eller fyra beroende på hur man räknar. Man hittar båda ordningsnumren på webben. Kernell nämner två kvinnor som sysslade med flygning före Elsa A, Ruth Bergman och Tora Sjöborg. Ruth slutade sin utbildning hos Thulin, övertalad av sin blivande man, och det är oklart om Tora någonsin tog certifikat. Däremot skötte hon en hel flygplansfabrik i Berlin när hennes man tjänstgjorde vid fronten som stridsflygare.
Här kan man läsa mer om tidiga svenska piloter. Ett lästips, men jag har själv inte läst boken.
Jag tycker det är berättigat att tala om ”erövra certifikat” när det handlar om tidigt flyg. Flyg ansågs farligt och därmed inget för ”veka” kvinnor. De kvinnliga pionjärer man läser om var avgjort ”mycket framåt”, ja ibland rena äventyrare. Som en sådan räknas ofta Eva Dickson, även om hon inte blev känd för några våghalsiga flygningar utan red eller gjorde äventyrliga bilfärder.
Här ser vi Eva Dickson med Gösta Lönn (i jacka) framför Aero Materiels Moth. Mannen till höger är flygeleven landsfiskal Jonas Emil Berglund, grundare av Östra Sörmlands Flygklubb, ÖSFK, och platsen är Stora Värtans is 1932:
Männen dominerade totalt, och den dominerande delen av alla piloterna var militärer eller f d sådana. Det var först i slutet av 30-talet som ”sportflyget” började växa till sig, bl a genom att verksamheten organiserades inom en enda centralorganisation, ”nya” KSAK, och att donatorer subventionerade utbildningen. Ca 30 klubbar anslöt sig och det fanns då ca 50-talet aktiva flygare utanför flygvapnets och trafikflygets krets. Sedan flögs det även en del ”svart”, med mer eller mindre väl hembyggda plan och utan formell kompetens hos piloten. Ibland riktigt bra (sid 10 ff)
I ”Ett År i Luften 1964” finns en artikel om ”sportflygets” utveckling och här är två klipp därur som beskriver den allra första tiden:
Man ser att privatflyget började ta fart före kriget och efter kriget ökade antalet plan snabbt, mycket tack vare surplus-Cubar från det amerikanska fälttåget i Europa, importerade genom Albin Ahrenbergs försorg. Sedan har utvecklingen varit långsammare eller t o m tillbakagående och jag gissar att idag finns kanske 1000 mindre motorflygplan, dock ej inräknat ultralätta (UL) plan där utveckling är positiv. (Statistiken är svårläst…) Antalet ”vanliga privatcertifikat” är också minskande.
Vid mitten av 50-talet kom nya bekväma privatplan, med täckt kabin och ordentlig navigations- och radioutrustning och ett större användningsområde, och i artikeln i boken börjar det nu talas om ”allmänflyg” i st f sportflyg.
Termen allmänflyg är dock ganska diffus, försök exempelvis förstå vad Wikipedia menar härmed! Man skulle kunna säga att allmänflyg är allt flyg som inte är militärt eller trafikflyg, d v s segelflyg, ballonger, ultralätt m m inkluderas. En ofta alltför vid term.
Tillbaka till kvinnorna. Berit Myhrén och Ingrid Wickman gjorde 1949 en långflygning i Europa med en Piper Cub. Ur SFF Kronologi:
”Afrikaflygarflickornas färd återges i krönikan i ”Ett år i luften” 1950 som även har en bild från ”starten från Norrköping”. (Planet bär norrköpingsrelaterad reklam, för ”Yfa”). 17 februari (efter 8 dagar) har de inte hunnit längre än till Halmstad på grund av dåligt väder. Den 21:a kommer de äntligen ut ur landet men möter strax efter starten från Bulltofta dåligt väder och måste landa i Værløse. (”Vilket namn i sammanhanget!” utropar krönikören). Den 24:e kommer de så till Hamburg för att så den 28:e nödlanda på autobahn mellan Hamburg och Bremen på grund av isbildning i förgasaren. Bild finns av starten därifrån. 14 mars anländer de till Barcelona och den 17:e till Valencia. Den 22:a flyger de från Tanger till Casablanca. Den 28:e landar de på Kanarieöarna, dit de dock valt att ta sig med trafikplan från Cap Juby dit de kommit med sin Cub efter att ha landat i öknen efter att ha kommit vilse. ”Så kom de då till Kanarieöarna även om det satt hårt åt” konstaterar krönikören Yngve Norrvi. Den 15:e april var de så hemma igen. Under samma tid omnämns två andra svenska ”sportflyglångresor” i krönikan.”
Afrikaflygarflickornas färd återges i krönikan i ”Ett år i luften” 1950 som även har en bild från starten från en tysk autobahn:
Här litet om en påtvingad landning vid Enånger i Hälsingland vid en annan flygning som flickorna gjorde. (Alternativ) Och här är hon själv på ålderns höst på baksidan på av en liten bok hon har gett ut.
Stig Kernell höll för drygt 15 år sedan ett kåseri inför SFF Stockholm om tidiga kvinnliga flygare. Jag tror att det var då jag efter föredraget blev ombedd att skriva en kort sammanfattning men jag hade ju inte fört några anteckningar och kunde inte få ihop något. Istället skrev Johannes Thinesen i SFT nr 4/2000 om kåseriet och la nog ned en hel del tid på det och han var dessutom van vid att skriva. Man lägger märke till att Eva Dickson inte alls nämns. Stig verkar mest ha talat om kvinnliga yrkespiloter och då dröjde det till beredskapsåren innan vi fick en sådan genom Birgit Thüring.
Men för att komma tillbaka till Eva Dickson. Erik Bratt har i ”Folk och Flygande Maskiner” porträtterat Kurt Björkvall, en av de få som kunde slå sig fram kommersiellt med sitt plan på 30-talet. Han hade bl a lärt Eva Dickson att flyga skriver Kernell och Bratt berättar om hur hon hjälpte till med finansieringen av Björkvalls Atlantflygförsök 1936. Hon ville även följa med på färden men Björkvall lyckas avvärja detta. Jag har skannat en stor del av Bratts berättelse om Kurt Björkvall, som han kom att känna väl. Bratt kände sedan tidigare även Eva Dickson eftersom en kusin till Bratt under några år varit gift med henne. Jag har i skanningen markerat var Eva omnämns.
Kurt B kom som bekant inte fram men räddades av en fransk fisketrålare:
Fartyget hette ”Imbrim” (franskt namn på en viss nordatlantisk dykand), ett namn som Björkvall sedan målade på flera av sina plan!
Här ser vi vad Flygning skrev 1931 om Björkvall, notera det felaktiga förnamnet!
När det gällde kvinnors flygande slog jag upp ett praktverk från 1939/40 som KSAK gav ut, ”Svenskt Flyg och dess Män” vars titel antyder att flygning var något för Män.
Boken innehåller sålunda omkring 500 porträtt av styrelsemedlemmar i de ca 70 klubbar som var och en beskriver sin verksamhet och sina planer (den tjocka delen av boken), och bland dessa 500 finns 3 (tre) kvinnor! Eller om det var fyra. Här är en av männen som var mycket stolt för att ha kommit med i boken, det säger han avslutningsvis i den första länken i denna logg ”Det började med modellflyg”:
På den tiden skulle alla ha en titel och det är ju dessutom naturligt att till en styrelse väljer man folk med inflytande. Det finns därför många direktörer, disponenter, ingenjörer, bankmän och officerare. Dock finns en bilägare (!) i skaran samt några studerande. Det handlar inte bara om klubbar för motorflyg utan även för segel- och modellflyg, totalt är det knappt 70 st. Vidare beskrivs Flygvapnet ingående, medan avsnittet om ABA är betydligt tunnare för att inte tala om flygindustrin, som bara omfattar 5 sidor av bokens drygt 630!
Däremot finns en omfattande välskriven text om människans förhållande till flygkonsten som den kommer till uttryck i mytologi och världsuppfattning samt en del om ”flyget och forskningen”. Det är mycket jag inte visste. Jag har till er förnöjelse skannat en liten, liten del av ”Svenskt Flyg och dess Män”.
Sudden
En blogg i det blå 
Hej Lars et al,
It was nice to come back home and to find a new instalment in your blog. Things have changed since the days when the women were automatically classed as inferior to men. In those days they had to qualify for that status. I have in my lifetime been responsible for several departments in airlines in many, many countries. I think that the most interesting years were those in Brunei. My staff were all very good and very dedicated to their jobs but I had to hire replacements as people were moved up the ladder or to other departments. So, interviewing candidates were not uncommon at all. My policy has always been that I would hire the individual that was most suitable for the post and showed the most potentials. Here one has to drop the barriers between male and female, coloured or not coloured, and religion. I was, after all, responsible for the efficiency of my apartment so I picked the one I judged would serve me the best. After about five years on the job I got a comment from a local in an elevated position that I had taken on too many female in my department. I offered him to take over my job there and then but he declined.
I remember the first time I spotted a female driving a bus. This was in Stockholm when I was very young. I looked twice at her and wondered if it would be safe to go on that bus. These days one has accepted that that women can drive anything, including driving men to drink.
I spotted this article in the BBC today and I thought it would fit in very well with your current blog. It is about Constance Leathart: The forgotten ‘aviatrix’ of WW2.
http://www.bbc.com/news/magazine-34473589
I have in my days listened frequently to female “This-is-you-captain-speaking” and female first officers. A good reason to order another whiskey. Having said that I note that the males work themselves up as nurses although I am not sure that I understand why they insist to call themselves “Male nurses”. It is quite obvious to most of us what gender they are.
Erik, who prefers female nurses.
GillaGilla
By: Erik O H Johansson on 2015/10/10
at 14:55
Tack för dina kommentarer och dina upplevelser. Constance Leathart hade jag inte hört talas om, men väl om andra kvinnliga piloter under VK2 i England (ATA, https://en.wikipedia.org/wiki/Air_Transport_Auxiliary samt https://en.wikipedia.org/wiki/Constance_Leathart), USA, Tyskland och Sovjet.
VK2 gav kvinnor chansen att ”visa vad de kunde”. Krig anses ju ibland som en misslyckad manlig lösning på ett problem, som sedan kvinnor får ”reda ut”. Fast riktigt så enkelt är det inte.
Jag har inte samma omfattande erfarenheter från yrkeslivet som du. Jag är glad att jag klarade mig igenom det. Punkt.
Det fanns och finns förstås mycket av uppblåst manlighet inom flyget, inte minst bland dem som aldrig lyckades riktigt finna sin plats där.
Kvinnor anses inte som så prestigebundna, och det har bidragit till att de är duktigare på att överleva än manliga piloter.
GillaGilla
By: Sudden on 2015/10/12
at 07:08
Hej Lars et al,
Talking about female pilots. Beat this one, if you can.
It reminds me so much about my years as an expatriate when 50% of the job was do improve the department I was in charge of, and the other 50% was to pull the locals to improve themselves and to, if I was lucky, to place a local in my chair and do myself out of the job.
The fact that I love Africa and the SE Asia made this film even more enjoyable.
Erik
GillaGilla
By: Erik O H Johansson on 2015/10/17
at 21:32
Lasse och Erik!
Så glädjande och lika intressant att läsa era inlägg om kvinnor inom flyget. Om detta visste jag inget tidigare. Elsa Anderssons namn kände jag till, men inte mycket mer. Men visst måste det ha varit en speciell typ av kvinnor som i ”tidernas begynnelse” ägnade sig åt något så äventyrligt som flygning och t o m fallskärmshoppning? Antar att det var en mycket dyrbar hobby, dessutom. Att det nu är så många kvinnliga trafikpiloter och kaptener visste jag inte heller. Jag inte hört något kvinnlig röst under mina flygningar – men så flyger jag inte speciellt ofta. Men det är väl inte konstigare än en kvinnlig busschaufför! Men själv skulle jag i sena tonåren kommit på att pilot skulle kunna vara ett yrke att välja! Men i min hemstad Gävle fanns det en del flyglottor, även om det där skulle vara mera naturligt med marinlottor. Man kunde bl a se dem på Svenska flaggans dag, då alla föreningar paraderade på Strömvallen, idrottsplatsen.
Det förvånar mig inte, att praktverket från 1939/40 handlar i princip om män. Det finns säker många orsaker till det. Så är det inom många områden. Jag har en tjock bibel i konsthistoria, som i alla fall tidigare var kursbok för studenter och trycktes i många upplagor. Inför ett museibesök med min guddotter skulle jag läsa på om Frida Kahlo. Hon fanns inte med!! vid en snabb scanning i namnregistret kunde jag bara finna en enda kvinna, Beth Morrisaux! Min bok var från 1990-talet!
För övrigt så har jag förnöjt mig med alla trevliga och spännande berättelser!!
Eva
GillaGilla
By: Eva Håkansson on 2015/10/19
at 22:37
Hej Erik och Eva!
Tack för era inlägg. Om Afrika vet jag just inget, det närmaste jag varit är Eilat vid Akabaviken. (Och så har jag sett Atlasbergen på en radar i Provence.)
När jag klipptes sist, var frisören från Marocko. ”Apan heter Jocko/kommer från Marocko” var det första jag då tänkte på. Dikter, ramsor och andra minnen är nog bra, men kan leda oss helt fel. Jag fann nog inget intelligent att samtala om. Filmen ”Casablanca” och Västsahara kan jag inte säga något om.
Ja, som barn läste man om det mystiska Afrika. All ”mumbo-jumbo” med dans kring en eld, trollkarlar, besvärjelser, expeditioner i djungeln, farliga djur… Nu finns mycket annat, modernare. Ketchup i plastflaska, ultralätta flygplan som flygs av tjejer.
Man minns ju Martin Ljungs monolog för 60 år sedan: ” Vi hade gått vilse i djungeln så långt att vi inte ens kunde höra Coca Cola-bilarna”. Det var bisarrt roligt för 60 år sedan det. Men man insåg att Afrika inte var som man fått läsa i sina barnböcker
Det vore nog ganska lätt att hitta statistik om hur många kvinnliga piloter som finns inom flygbolagen. Men det är en trend att allt fler piloter inom trafikflyget inte har en militär flygbakgrund, och därigenom har pilot-jobbet öppnats för tjejer. Men vilket pusselläggande för att få ihop tillvaron! Texten kommer från Gefle Dagblad, en tidning känd av både Eva och mig:
http://www.gd.se/paret-som-lever-i-det-bla
Från min tid i segelflygklubben minns jag ju tjejerna. De var inte många men ganska starka. Det måste de ha varit, det kan ju vara jobbigt att vara en minoritet. Nedan en bild (från ”En gnutta Flax”) som jag hade tänkt ta med i bloggen för att visa kvinnors ökande närvaro inom flyget.
På mitt C-läger 1966 fanns en tjej och kanske vi var 5 killar.
Att vara pilot kräver ju inte längre några ”typiskt manliga egenskaper”. Det piloterna saknat vid några av senare års mer uppmärksammade stora krascher är ju inte precis muskler.
P S. Här ser man Eva Evaldsson ”in action”: http://osdphoto.blogspot.se/2010/11/reportage-flygning-med-malmo-aviation.html
GillaGilla
By: Sudden on 2015/10/20
at 08:37