Skrivet av: Sudden | 2021/01/16

Sedan sist – gubben minns

Mitt i den ”varierande vardagen” ringde en gammal vän som kan konsten att berätta. Via Trump m m kom vi in på amerikanskt liv och leverne och som en lämplig avslutning berättade min vän om hur en äldre släkting som en gång för länge sedan drog till västra USA och fann att livet bland Redwood-träden var hårt. Och även hans kamrater i skogsarbetarkojan tyckte att det var väl hårt att en i gänget blivit ihjälskjuten bara för att han råkat uppehålla sig i en viss kvinnas sovrum.  Men den äldre släktingen hade då dristat sig påstå att det kunde varit värre. Hur då, tyckte kompisarna? ”Jo, hade det hänt i förra veckan kunde det ha varit jag!”

Usch! Så gubbigt skulle feministerna säga, vars förståelse för mansrollen är dålig. Som Lena Andersson sagt (ungefär); ”man kan inte begära att feministerna ska komma fram till något nytt vad gäller människors beteende, för den klassiska filosofin har ju brottats med detta problem i 3000 år!”

”Man ska inte märka ord” sa ibland min goda moder men någon måtta får det väl vara med slarvighet och oklarhet i syftningar:

Försökte se 7 miljarder badkar framför mig och erinrade mig då att på ett platt hustak utanför hotellrumsfönstret vid mitt första besök i London 1965 stod det där något som jag först inte kunde identifiera. Men så såg jag, det var ju en stor mängd toalettstolar. Men jag kan tyvärr inte återfinna mitt foto.

Det orange kuvertet har kommit i år också. Kanske det mest idiotiska ”informerande dokumentet” i svensk förvaltningshistoria någonsin. När kommer det på museum?

Men man ska inte klaga. Även om jag inget förstår av beskeden (och mycket annat) är det lyckligtvis ändå inte pengar som saknas mig. Mer då hälsan.

Var inlagd på det lokala sjukhuset en vecka. Kissade av mig många kilo vatten; mina underben ser riktigt välformade ut. Så länge det varar. Nu ska jag klara detta på egen hand. Till att börja med kommer det en sköterska och lindar mina ben varje dag.

Minns min mor hade uppsvällda underben, hon var nog rätt förtvivlad däröver. Antagligen är jag skyldig på något sätt för hon var betydligt slankare innan jag kom. Här ser man mina blivande föräldrar när de var 21 med min särbo Evas faster i mitten.

Föreslog att jag skulle gå över från vin till till starksprit för att minska vätskeintaget men det tyckte inte doktorn.

Att kaffe ”är vattendrivande” är ett av otaliga påståenden man kan grubbla länge över.

Talade även med en kurator. Jag tror att ett normalt kuratorsvar ger upphov till minst två nya frågor, varför man avstår från att yttra sig för att inte bli helt odräglig.

Jag gjorde häromdagen i ett mail till vänner en lista över hur jag prioriterar mina olika slag av oro:

1. Kontrollbesiktningen av bilen
2. Stambytet och hur jag ska härda ut. Flytta tillfälligt? Och när blir den av? HSB-föreningen har informerat rent allmänt. Kuratorn hittade ett dokument som jag redan läst. Där noterar jag att man ganska rakt ut meddelar att man inte har råd/ork/tid att svara på frågor. I varje fall via mail…
3. Fasadrenoveringen. Idag startade helt plötsligt någon att slagborra alldeles vid mina fötter lät det som. Har senare förstått att det dock hör till ”dräneringsprojektet” (se nedan).
4. Att bilen inte håller ett tag till.
5. Min hälsa.
6. ”Anhörigas situation”.
.
.
Såg idag en ny lapp i porten (se nedan; jag bor i nr 19) att det grävande som pågår runt mitt hus (se bild ovan) inte ingår i ”stambytet” eller ”fasadrenoveringen” utan är ett eget ”dräneringsprojekt”. Oj!  Detta är det första jag får veta om detta projekt som jag trodde kanske hörde till ”fasadrenoveringsprojektet”. Det är svårt att informera de boende men strunt samma. Man störs av lera och smuts på gångvägar och buller och förstörda rabatter och gräsmattor. ”Min” kaprifol är ej mer.
.
.
Kontrollbesiktningen har alltid varit svår. Det finns dessutom de som tycker jag ska sluta köra bil.
.
Träffade min äldste son idag när han hjälpte med flera inköp så nu går armbandsuret igen. Han verkar inte så hispig som jag om kontrollbesiktningar utan ska hjälpa till och tyckte att jag skull plocka ned punkten från ”oroslistan”. Han känner inte sin far han. Trots att han är 52.
.
Här nedan en utsmyckning av Anders Åberg i det lokala sjukhusets entré. Mycket skulle jag kunna berätta från min vistelse där 7-14 januari men orkar inte just nu. Erinrades om att mycket mänskligt elände finns det som jag sluppit och att många jobbar hårt och engagerat under påfrestande förhållanden. Några lätt ”psykedeliska” upplevelser hade jag som vanligt vid sjukhusvistelser.
.
.

Apropå Da Vincis ”kulsprutor” i Åbergs verk (nedre delen och till höger) så droppade det in ett sent julkort från Italien.  Sent som vanligt är/var med italiensk post. I och för sig trodde jag att avsändaren var avliden och jag hade i december 2020 inte skickat honom någon hälsning. Elände.

Här ett traditionellt motiv som på italienska julhälsningar och de julkrubbor som jag visade i en nylig bloggning.

Men nu såg det ut så här. För en nordbo finns fin julstämning här.

”I have retired from serious climbing but not from e-biking!” hälsar Mario, jämnårig med mig.

Minns hur han och hans kompis Paulo på skoj klättrade på en bergrest vid Radiohusets entré i maj 1985. Här ses Mario med några andra i en SR-lokal; jag, Pålle Ström, Bernhard Mertens, Mario Cominetti (mörk kostym), Arne Rohdin.

Jag som idag inte skulle kunna resa mig från golvet om jag föll! En gång för några år sedan föll jag när jag cyklade mycket sakta. Kunde bara ta mig upp genom att resa på cykeln och sedan klänga mig upp!

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/01/05

Bleak winter

Tyckte ordet ”bleak” kändes så lämpligt. Och lät litet nordiskt.

Har nu läst ut Patrik Svenssons ”Ålevangeliet” som jag gav bort i julklapp förra julen och nu fått låna. Mycket bra.

Minns ålen från barndomens Gräsösomrar och hur jag en gång vid vittjande av långrev liggande på ekans förtoft tittande ned i vattnet och då skymtade en stor ål på botten som plötsligt slingrar iväg. Eller var det bara vågor som plötsligt förvrängde ett trädgren på botten? Minns också rensningen och skinnavdragandet, underlättat av tidningspapper. Här ser vi Matilda Gräsman, jag, farmor Elsa och far Arne. Och åtminstone en ål:

Här nedan ser vi Matildas make Hilding, min far, min sommarkompis Olle Söderlund och jag själv. Är det ål som röks?

Riggade nu på försök upp en soffdyna i sängen för att kunna ligga och läsa som jag gjort tidigare i livet. Läste för 70 år sedan läxorna liggandes, med några franskabröd att mumsa på. Tvingade mig då att läsa texten tre gånger men utan att egentligen tänka efter och sammanfatta vad som egentligen sades. En inställning som straffat sig senare i livet. Det är jobbigt att tänka.

I vuxenåldern läste jag mig liggande i sängen ofta till sömns. Idag sitter jag vid datorn och läser det som finns på Internet. Stapplar sedan till sängen. Medan tidningar och bok-presenter samlas i växande högar.

DN hetsar vad gäller pandemin. Ska inte vår största dagstidning visa ett stöd och lojalitet mot vårt land och dess ledning i en kritisk situation? Kanske jag börjar bli en stofil som tycker så.

Peter Wolodarski var i barndomen så road av skärgårdsbåtar att han så småningom blev portad från besök på kommandobryggan har jag läst. Senare har han bl a studerat i USA, varit på Expressen och fått Putin på hjärnan. Avundsjuka? Här en annan Peter.

Hur funkar egentligen han och andra ”liberaler” och ”antirasister”? Vad är sant? Skriften ”Sions Vises Protokoll” är ”fejk” men verkar ändå sann på något sätt. Jag har bara läst själva kritiken mot dokumentet; judarna har väl ändå ett litet dåligt samvete får man väl hoppas.)

En vis man har sagt: ”En god berättares första egenskaper är förakt för sanningen och en djup respekt för det sannolika”. Tage Danielsson var förvisso också vis, men han uttalade sig ju litet nedlåtande om ”sannolikhet”.

Det bökas runt min bostad, belägen på markplanet i en ”flerbostadslimpa”. Förbättrad markisolering tror jag det kallas. Senare väntar ”en fasadrenovering”. Ett stambyte väntas också. Kanske jag slipper uthärda detta. Kom häromdagen att kolla gamla familjefoton där jag såg mina föräldrar i den ålder jag själv är i nu. De var mycket mer ”slitna” än jag minns dem som ”pensionärer”. Och döda mindre än två år senare.

Jag sökte egentligen efter bilder av rökmolnet vid Gripens krasch 1993 på Långholmen men det hela resulterade i att jag skannade en mängd andra foton från det året, av intresse främst för brorsan och hans barn.

Renoveringsarbetena har som väntat medfört att den kaprifol i rabatten som jag dragit in på min balkong och därigenom kunnat glädjas åt i flera år tagits bort:

Ack ja! Men rabattens växter hade också tillåtits växa sig för stora, man kunde ju inte längre kolla de personer som gick förbi!

Dante hette han här nedan och hans syster hette Alma, ett namn som jag nyss lärt mig är knutet till Dante Alighieri. Inte bara till Alma Mahler eller ”närande moder”, allegoriskt om ens gamla universitet, ”alma mater”:

Barnens lek utanför kommer lyckligtvis att fortsätta.

Jag har en massa foton benämnda ”balkongutsikt”, och jag väljer denna vindsnurra som jag köpte på Wasserkuppe 2005 men som någon stal.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/12/26

Det blev Jul!

Har nu fyllt 82 och julen har börjat rulla på riktig bra under de försvårande förhållandena med pandemi-, klimat- och Brexitbekymmer. Sönerna har ringt eller lämnat mat och gåvor med iakttagande av avståndet; de tar pandemin på större allvar än jag. Och så välsignades vi med snö på juldagen, litet fuktigt kallt blåsigt var vädret (se snön på trädstammarna i bilden), men det var kul att se att barnen kunde rutscha nedför kullen utanför. Dock ännu ej på Annandagens förmiddag (de kom litet senare).

Och julmat blev det, mer av än jag först trodde jag kunde fixa. Litet påvert men gammal man gör så gott han kan.

Janssons frestelse har jag också gjort, köpte fel slags fisk och fick gå en gång extra till affären och förstod då varför jag tagit fel; ansjovisfiléerna var helt enkelt slut. Hittade en ersättning som smakade bra. Löken blev inte bra skivad men det var ju mitt eget fel. Och av äldste sonen hade jag beställt fel slags skinka, det är en hel vetenskap med termer som rimmad, ugnsbakad, kokt, griljerad m m. Nu ”slapp” jag ugnsbakningen så jag fick ingen förnyad användning för den förra året anskaffade och använda ugnstermometern. Den gamla var inte längre avläsbar.

Annat med julen. Jag är inte religiös, minns en söndagsskola i Gävle men något var tydligen inte bra så de blev bara något enda besök. Min äldste son trivdes förresten inte i Unga Örnar heller; ledaren sa något som innebar att jag inte var någon ”riktig arbetarsosse”. Och det var ju riktigt.

(Hörde för länge sedan elakt sägas att i Unga Örnar hade man inga mål när man spelade fotboll: ena laget kulle ju bli ledset när det andra gjorde mål. Nå, detta var nog inte UÖ ensamma om; alla var ”blödiga” under några decennier. Några är det ännu…)

Minns från söndagsskolan och småskolans kristendomsundervisning små färglagda uppbyggliga bilder man skulle klistra upp samt förbryllande och motsägelsefulla berättelser om Jesus och dom andra figurerna som offrade sina söner eller orättvist belönade dem men detta har Lena Andersson beskrivit bättre.

Här försöker Wikipedia reda ut en liknelse så att alla blir nöjda.

Jag bad länge för säkerhets skull aftonbön där jag bad Gud skydda och bevara mina närmaste med hjälp av en lång kom-ihåg-namnlista. Hade jag glömt någon kunde det ju gå denne illa.

Att rituellt ha ihjäl folk med kniv är ju inte precis något som IS hittat på; nej en sed med gamla anor enligt Gamla Testamentet. Vi i Norden med vår ”primitiva bakgrund” jämfört med de uråldriga folken i mellanöstern slogs med snusdosan som knogjärn. Nå riktigt sant är det inte; vi äldre minns Frans G Bengtsson i Röde Orm: ”Nu har han pissat färdigt”.

Man får förstå dem som måste härda ut ”i fläsklöst land”.

Det är julkrubbornas tid. Jag  upptäckte denna bild på en krubba i Facebook som jag ”lånat”:

Jag blev paff, sedan såg jag till min lättnad att den stackars enögda vanskapta krokodilen gusshelov inte ätit upp den lille i vaggan. Jag skrattade hysteriskt; tänk om… När jag senare betraktar bilden inser jag att det är nog en helt vanlig levande liten akvarieödla man släppt loss.

Han närmast djuret har nog en tysk nazi-hjälm under hucklet.

Här en krubba från Österhaninge kyrka 20 december 2013. Det förklarar nog att barnet i krubban inte finns med. Maria har ju ännu inte haft sin nedkomst:

Österhaninge kyrka är känt bl a för sitt sneda torn. På dess kyrkogård finner vi gravstenar för Fredrika Bremer och en Östen Svantesson, som nog är den person med det namnet som blev känd för sina ebk-konstruktioner bl a för J 29 och J 34.

Carl Z bodde i närheten och är begravd en bit bort på den nya begravningsplatsen.

Avslutningsvis en krubba med hela rollbesättningen:

Avslutningsvis. Ett rejält intryck har han gjort, Jesus. Här en nästan 100 år gammal bild från Blandaren. Se det ömsinta i bilden!

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/12/18

Pedaler primärt

Jag undrar varför man så ofta stöter på den felaktiga stavningen ”stadsminister”. Och bara Grönköping har ”stadsråd” så vitt jag vet.

Bilden lånad från Grönköpings veckoblad.

Fick ett kort brev från läkaren på vårdcentralen. ”Vi har fått svar på dina prover. Proverna är oförändrat jmf tidigare. V g se medföljande utlåtande. Om du har frågor el kvarstående besvär då boka läkartid för uppföljning”.

15 st olika provresultat, alla ligger inom ”toleranserna” utom tre, så strikt procentuellt är jag väl ”nästan frisk”. Via webben kunde jag hitta förklaringar vad dessa prover av obekanta storheter med dåliga resultat avsåg. Inget var helt oväntat och jag är inte speciellt oroad eftersom jag inte tror att de har att göra med att jag mest känner mig ”döfärdig”. Vilket var det egentliga skälet till att jag gick till läkaren, ett besök jag förresten fick vänta på två månader. Läkaren var sjuk se.

”Goddag yxskaft” alltså. Nå, besöket hade väl noterats som en årlig diabeteskontroll, jag anses ha åldersdiabetes. Själv undrar jag ibland vad jag kommer att dö av. Nå, man får väl ta en dag i sänder och så ger det väl sig med tiden. I morgon fyller jag 82, inte så dåligt i alla fall.

Vid läkarbesöket var f ö två läkarstuderande närvarande för att öva. På läkarens fråga om när jag fick min diabetes, uppstod ett lättande allmänt skratt när jag sa ”den fick jag av dig”. Han borde ju liksom veta.

Här en tidig teckning av P C Jersild i hans bok ”Professionella bekännelser”:

Inte undra på att vårdsystemet funkar dåligt, man är fast i sin egen värld. Det gäller för patienten att stå på sig.

Jag sitter mest inne, barnen hjälper med inköpen. Tycker till på Facebook och SFF flyghistoriska Forum. Sakta försämras ordningen i lägenheten, jag orkar bara inte.

Halkade in på sidroderpedaler på SFF Forum in i en tråd om att nu finns den nordiska segelflygtidningen Nordic Gliding & Aviation Magazine  enbart på webben . Orsaken var ett minne från 1966 när jag lärde mig segelflyga och som jag tyckte var trevligt att berätta; min instruktör hade nämnt och även visat hur man i DFS Olympia ”trampade liksom inåt”. Jag ser honom framför mig; här ser vi Tage H 1966. Han är nu 91 enligt Eniro.

Kvinnan är Eta R, en väninna till min hustru och som var den den som fick mig att våga ”ta steget upp i luften”. Jag satt ju sedan min barndom fast i tanken ”flyga kan en som jag ju inte klara av”. Det gick faktiskt men det var ändå ”inte min grej”. 180 timmar blev det.

Tage hade en speciell humor och underfundighet, här med sonen Magnus vid en DM-tävling 1973.

Här ses han i instruktörstagen 1966.

Nå en mycket sakkunnig person beskrev då i tråden på Forumet pedalarrangemanget på Olympian (som var olika på tyska/svenska plan och på brittisktillverkade Eon-Olympia) och visade även bilder i SFF-tråden . Jag tyckte jag fick belägg för att jag mindes min lärares ord rätt. Planets pedaler har ”hälkappor” som i K 8b (se SE-TCK nedan) och verkar vara litet konstigt vinklade.

Här en titt på -TCK fotutrymme. Jag minns hur plåtvinkeln för bogserkopplingenss gula knopps wire skar in i mitt knä när jag skull skeva. Pedalavståndet regleras med de tandade stängerna.

Jag hade ju förstås innan jag sett Eon-pedalerna i bild googlat om jag från webben kunde hitta någon om Olympians pedaler och fann då en engelsk haverirapport om ett dödligt haveri 1966 där pedalerna spelade en viss roll. En späd kvinnlig pilot hade antagligen råkat hasa fram i sittbrunnen och fötterna hade då kommit förbi de enkla ”pedalpinnarna” och då kunde hon vid sin lodräta dykning inte ta spjärn mot något, utan hennes kropp tryckte spaken framåt och planet stod på näsan ända ned i marken:

Det låter inte otroligt, man hade ju också tydligen observationer hur störtningen gick till. Själv är jag så storvuxen att jag alltid hade svårt att få plats i ett segelflygplan men denna kvinna behövde kuddar och selen satt litet löst (och en trimvikt på bortåt 20 kg krävdes). Jag minns också från de första årens segelflygande hur noga många var att hitta den rätta kudden eller sittdynan. Jag minns f  ö inte att trimvikter behövde användas på våra plan (1966 och senare).

Här har SE-TFN, en Ka 6E. Pedalernas läge regleras som K 8:an. Till det blå luftbromshandtaget är även en hjulbromsvajer kopplad via trissan man ser. Som jag minns det höll man hälarna mot durken. Notera urkopplingshandtaget placering eftersom kopplingen satt ganska rakt nedanför under flygplankroppen så att den lämpade sig även för vinschstart.

Här nedan är ÖSFK:s  Zugvogel (Flyttfågel) SE-SYG. Man ser inte mycket av pedalerna. Syrgasutrusning hade varit monterad. Jag flög planet flera gånger för drygt 50 år sedan och gillade planet. Planet flyger nu i Chile!

Här är Foka IV SE-TFR. Sittställningen är närmast liggande och man hade hälarna uppe på pedalerna. Jag fick kämpa att hålla huvudet framåt men då slog min panna i huven. Det var inte så bra att behöva se ned längs näsryggen!

Här är en Blériot-replika. Bilden är lånad från Holcomb´s Aerodrome, undersidan för Mikael Carlsons Thulin A

En ”rudder bar” från en Curtiss Jenny. Enkelt!

Här en Nyzeeländsk SE 5-replika.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/12/12

Gnäll men några bra flygskribenter från förr

Man får väl försöka vara ”lättsinnig” och acceptera ”blott en dag/ett ögonblick i sänder”. En av de första psalmer jag stötte på i småskolan men vars text ännu gäller, 80 år senare. Och man går mot döden hur som haver. Den yttre världen är bökig som vanligt med just nu EU, Brexit, Trump, judarna och deras grannar, IS och ”andra annorlunda utlänningar”, den hemske Putin, klimatspöket, senaste pandemin o d.

Det är aldrig lätt att vara god och kanske det också är ont att eftersträva ”godhet”. Som Willy Kyrklund en gång skrev: “För att krig skall uppkomma kräves numera, att åtminstone den ena parten åberopar en god sak. Om båda parterna åberopar en förnuftig sak uppkommer inget krig, eftersom en intressekonflikt alltid kan lösas på ett förnuftigt sätt, om man väljer den metoden. Detta alternativ realiseras mera sällan, eftersom förnuftet icke åtnjuter samma popularitet som godheten och icke har tillnärmelsevis samma politiska genomslagskraft. Människan vill det goda.” 

”Den sårade ängeln” av Hugo Simberg. ”Hakkapeliitta” som jag gärna utropar var gång något finländskt kommer på tal. Har f ö dubbdäcken på men kör mycket litet.

Det är ”Bosse bildoktorn” som lutar sig mot ambulansen, en junidag 2010 på Torvalla idrottsplats i Handen.

Min hemort Handen växer, det förtätas och byggs till tusen, och detta och rådande stadsplaneringsideal gör att ganska farliga trafikmiljöer skapas. Så här fritt och förortsluftigt såg det ut innan det blev en trång mörk ”stadskanjon” med höga hus även till vänster, trånga kurvade körbanor med kantparkerade bilar och fotgängare, luriga refuger och gupp, kryssmarkerad körbana som väl betyder övergångsställe. Men ingen ”herr Gårman-skylt”. Det är väl någon slags ”zon” med speciella regler.

Är för lat för att ge mig ut i rådande dunkel och ”skånsk vinter” för att ta en jämförande bild. Här nedan en bild av hur det såg ut för ca 3 år sedan med det bygge som växte upp där det stora trädet stod. Det byggs fortfarande men det går långsamt. Problems? Inget har stått att läsa i våra förträffliga media vad jag vet.

Nå, jag lever ändå mest i gångna tider och i Internet-världen och stöter då på texter av forna tiders flygjournalister.  Här litet om dem; de är värda en längre framställning. Kanske finns en sådan någonstans.

Yngve Norrvi skrev mycket och ”syntes” i övrigt, men jag visste just inget om honom som person.  Letade upp minnesorden i SvD 1999.

Norrvi hade tydligen journalistbakgrund och här står inget om att han först byggde modellplan e d. Kanske för att de som skrivit minnesorden också primärt är journalister. Birger Gripstad tog visserligen över Looping och även annat inom KSAK. Var de mer ”folkhemsförankrade” kanske. Måste finnas fler texter om Yngve Norrvi och hans insats för svenskt flyg. Här är vad Wikipedia skriver och här en detalj:

”Världsberömda segelflygskolan”, oj. Det är nog Yngve N som själv skrivit bildtexten.

Jag har tidigare i en kommentar nyligen nämnt Norrvis reportage från segelflyg-VM 1950 i Örebro, här är det. Och i denna bildtext finns mycken ironi tror jag.

Här en reportageserie:

Här finns ytterligare lästips om gångna tider skribenter såsom Harald Millgård och flera andra och vidare berättar Carl Gustav Ahremark  (första artikeln i tidningen) om sitt flygengagemang som inte bara innebar anställning vid Saab utan även modellflyg av olika slag.

Som sagt, mycket mer skulle kunna sägas om dom som skrev.

Sudden

Klicka för att komma åt Modellflyg_Nytt_1990-6.pdf

Klicka för att komma åt Modellflyg_Nytt_1990-6.pdf

Klicka för att komma åt Modellflyg_Nytt_1990-6.pdf

Skrivet av: Sudden | 2020/12/07

Om att städa efter sig

Följer debatten. Man skall ”lyssna på Vetenskapen” säger den rara Greta och andra, som samtidigt är just dom som flummar och försöker skrämma oss. DN hade förresten en satsning i lördags. Ack ja, ”ur led är tiden”, begreppet vetenskap är kapat av flummarna.

Jag minns hennes farfar Olof Thunbergs röst när jag ser henne. Han var också bra på att skrämmas.

Vetenskapsmän brukar ju faktiskt ofta skildras så här, smått tokiga alltså. Varför ska man bry sig om sådana?

”Utan tvivel är man inte klok” sa Tage Danielsson och det är nog faktiskt sant och inte bara ett utrop när man kommer på att man gjort något dumt.

Apropå provrör och kemi och lukt och gul rök m m så jag fann för ett par år sedan plötsligt min gamle kemilärare Sigfrid (?) Ryd på webben. Naturligtvis tycker jag mig känna igen några av elevnackarna, bl a en blivande Lansen-pilot. (Men det är bara min fantasi som spelar spratt.)

För några år sedan lanserade någon ordet ”döstädning” och mina försök att rensa i bokhyllorna för att få böckerna att göra fortsatt nytta är ju en sådan.

Jag plockade ut några böcker när yngste sonen nyligen kom på besök, kassen blev rätt tung, och han såg måttligt road ut och påpekade att han tidigare fått som present från mig ett exemplar av Bertil Skogsbergs ”På filmens vingar”. Han är den ende av tre sönerna som visat ett flygintresse och dessutom är han sambo med en filmproducent.

Mer framgång hade jag med mellansonen, han behövde ett litet högre arbetsbord och undrade om jag inte hade några gamla böcker som han kunde lägga under benen på bordet. Vips blev jag av med några decimeter gamla flygårsböcker från DDR som jag köpt vid FLIT i ett ambitiöst ögonblick men sedan knappt öppnat. Bara själva anblicken av böckerna gav ett intryck av armod/underlägsenhet. Jag känner annars några f d DDR-medborgare och de menar att så väldigt illa var det ändå inte som våra liberala skribenter fortfarande ihärdigt skrämmer oss med. Ack ja, både vi och dom ser och minns det man vill.

Dessutom fick han någon decimeter av skridskoseglarklubbens årsskrift. Det var ett behändigt format på båda skrifterna tyckte han.

Jag hade som ung en ”Pojkarnas Flygbok” som städades bort men jag köpte långt senare ett antikvariskt exemplar som jag dock gav bort till en arbetskamrat vars far en gång var stor flygmotorman i FV. Här är några bilder jag innan dess passade på att skanna eller om jag nu kom över dem på något annat sätt.

En grann bild! I boken nämns att planen var av typ Bellanca (vackert namn) och jag hade länge ett helt felaktig uppfattning om den typiska Bellancan som ju inte alls såg ut som ovan.

Här Yngve Norrvis recension av boken som jag fann i min dator och som jag hittat någonstans:

Bilden nedan var stark! En dramatisk situation och vilken kraftfull och samtidigt oamerikansk bilnos. Vissa franska och italienska bilnosar nästan skrämde mig eller var i alla fall ”konstiga”. Och vilket mysko plan överst. Först efter många decennier insåg jag vilken förebilden var; bilden var inte en fri fantasi!

Avancerad flygning var något för de tuffa. Jag är lycklig nog att inte ha varit utsatt för sjösjuka o d. I dag är jag i vissa situationer jätte-yr (tydliga rumsliga vertikala/horisontella referenser är mycket viktiga), har svårt att röra mig på benen men jag mår i alla fall inte illa. Och jag kan sitta samt köra bil utan balansproblem. Alltid något. Men en hastigt uppdykande face-to-face samtalskontakt blir ibland faktiskt litet svår på ett svårbeskrivbart sätt. En distans liksom.

Den skicklige tecknaren Bo Vilson, signaturen Bovil, har nog inte riktigt detta med kylklaffar klart för sig (se även bokomslaget). Och det har inte jag heller.

Här är ett första utkast till en översikt av mina hyllors innehåll.

VHS-kassetter för olika fpl-typer (värdelösa)

Air International ca 15 cm bunt

(The) Aeroplane några decennier, så gott som kompletta 1988-2020, några ex 1979-1985

Flygtidskriften MACH, det saknas väl två nummer av alla ca 68

Svensk Flyghistorisk Tidskrift 1994 – 2009, någon decimeter Flyghistoriskt månadsblad

ÖFS meddelanden, många år

Arlandas Vänner medlemsblad, många år

Några ganska få nummer av Flyg, Teknikens Värld, Looping, KSAK:s Flygrevyn, Teknik för alla

Medlemsblad för Flygande Veteraner, många år

Några hyllmeter (säg 10) böcker om flyg plus en komplett samling av ”Ett år i luften”. Några tidigare ”Svensk Flygkalender” samt många ”Ikaros” och några ”I luften”.

Exempel på en hylla för några år sedan:

Jag besökte en gång Lars E Lundin i Västervik som gav mig en proffsig lista av sina böcker. Det fanns mycket i hans hyllor, det kunde jag se, liksom att han gillande US Navy märknings- och färgglädje, och han hade också en avliden flygskribents samling i sin vård. Jag försökte göra en egen lista men gav upp.

Det finns så mycket i pappersvärlden. Men hur ”får man ordning på den”? Och bevarar den? Kanske man ändå bara skall slänga allt utan några hänsyn till världen i övrigt? Man själv är ju ändå ”tillvarons centrum” liksom. Kommer att tänka på den indiska traditionen med änke-bränning.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/12/02

Nåden

”Man lever på nåden” sägs det ibland. Även om nu Adam Gul sade sig ”leva på hoppet och stolen”. (Ca 1:02 in i ljudfilen. Se även här.) Under den aktiva dagen kan den fortsatta tillvaron ibland bedömas som omöjlig eller hotfull. Men i bästa fall lugnar det ned sig framemot kvällen. Man har ju fått uppleva ytterligare en dag. Borde man då kanske bli religiös? ”Jag kan inte räkna dem alla…” o s v.

Ja, hur ska det sluta egentligen? Här ett ganska bra slut. Åtminstone rent berättartekniskt:

Så slutar P C Jersilds ”En levande själ”. Ett förklarande citat:

”Jag är en naken hjärna som vilar i ett akvarium. Ena ögat har de låtit mig behålla. Det sitter som ett litet målat ägg på sin stängel framför själva hjärnan. De har tagit bort allt som jag inte behöver: kroppen, halsen, ansiktet, själva kraniet, ögonmusklerna. Men ett öga har jag fått behålla. Jag ser bra – men bara rakt fram. Av någon anledning har de också lämnat ytteröronen kvar. De slokar sorgset på var sin sida om de grågula, veckiga hjärnhalvorna…Sammanfattningsvis ser jag ut som en trådig havsmanet med ett uppspärrat emaljöga i fören.”

Det är Ypsilon, huvudpersonen i PC Jersilds roman, som beskriver sig själv på detta sätt. Mer om romanen och en analys av Jersilds syn på saker och ting.

Jersild har sinne för poänger. Min ”favoritförfattare”. Man har ju en del gemensamt.

Har förresten sett att han kommenterat pandemin i pressen. Ett debattinlägg, sådana är ofta jobbiga. Har förresten lyckats prenumerera på SvD även om jag inte begrep de frestande introduktionserbjudandena utan direkt betalade fullpris. I viss mån bidragande var att Lena Andersson flyttat från DN till SvD men jag orkade inte läsa hennes första inlägg där. Och SvD:s jämfört med DN lugnare tonläge gör läsandet ganska ointressant. Man förstår att några väljer att bli populistiska för att höras – typ DN:s ”Excessen-stil”. För att inte tala om Hitler.

En förbannelse är det minsann att det ska va så svårt att bli förstådd.

Den i det första citatet omnämnde Paul Broca var central i neurologins historia. Någonstans finns hans hjärna bevarad. Han sparade själv på hjärnor och även på annat håll har ”stora” hjärnor bevarats i from förhoppning att man därigenom skulle kunna avslöja något om det mänskliga tänkandet.

Och så själva ”behållaren” för det hela. En gång lär någon försökt sälja en barnskalle som ”Swedenborgs skalle som barn”. Ray Bradbury har skrivit en ”skräckhistoria” om vårt i andliga sammanhang ack så bortglömda skelett.

Apropå krångliga texter: försök förstå denna haveribeskrivning som jag råkade stöta på. Som är extra svår innan man insett vad förkortningen THS står för (att hela stabben kan vridas för att få rätt trim). (Wikipedias berättelse är säkert lättare att förstå. Där upptäcker jag följande text, som förklarar hur svårt det kan vara för en pilot ibland att förstå ”alla detaljer”: The investigation also revealed that the pilot had been trained for the A300 on a flight simulator in Bangkok which was not programmed with the problematic GO-AROUND behavior. Therefore his belief that pushing on the yoke would override the automatic controls was appropriate for the configuration he had trained on, as well as for the Boeing 747 planes that he had spent most of his career flying.)

Inte lätt att vara pilot i ett modernt trafikplan och även Airbus-plan kan förstås vara ”knepiga”. Ibland tycker jag att det är smått orättvist att Boeing drabbades så väldigt hårt av problemet med  737 Max.

Apropå teknik har jag väl skrivit att min rullator nyligen ”vek ihop” sig två gånger. Därtill ”brakade den ihop” när jag satt mig att vila på den; nå sitsen sjönk plötsligt och skrämmande ned någon centimeter på ena sidan. ”Graceful degradation” kallades en gång ett sådant välartat felbeteende. Har funderat på om orsaken till hopvikningarna egentligen inte var en sliten låsklack utan ett brott på en bult som kanske skjuvats av tidigare men som först bara gett upphov till glapp (så låsklacken inte greppade) tills det hela föll isär mera.

Skjuvning var förresten länge ett obegripligt ord för mig, stötte först på ”wind-shear” på 60-talet i Aviation Week och andra sammanhang. Annars är fenomenet viktigt när det gäller nit- och bultförband.

Sudden som hämtat ut en ny rullator men som ”lagat” den gamla

Skrivet av: Sudden | 2020/11/25

Hästar och andra hjälpmedel för att ta sig fram

Igår vek min rullator ihop sig för andra gången på kort tid, Jag föll båda gångerna utan att skada mig, men det tog den andra gången ett bra tag innan någon tillräckligt stark man som kunde få upp mig fanns bland dem som strömmade till.

Jag tror det är en spärrhake som blivit sliten och glapp, men hela ekipaget känns numera faktiskt obehagligt sladdrigt. Jag fick den för snart 9 år sedan. Jag tyckte då att den var onödig, och det gick ett par år innan jag började använda den. Fick vid en sjukhusvistelse så ytterligare en, undrar om personalen har provision på något sätt. Använder denna bara inomhus och mycket sällan, litet som en ”serveringsvagn”.

Forna tiders hjältar dom hade häst dom!

En bok som ännu står i min bokhylla. Tryckt i Tammerfors 1943. Så är man uppfostrad att en riktig karl skall vara! Men notera den lilla musen nedtill. Har nu inget minne av dessa sagor. Jag har skrivit in mitt namn, så illa jag skrev men jag följde de då gällande principerna för snirklar o d. Menar jag andra klass i Årsta (1946-47)? Jag vill inte koppla den till skolundervisningen utan tror att jag hade med mig boken från min uppväxt i Gävle 1938-1946.

Apropå manligt och kvinnligt så ser jag att Lena Andersson nu ska börja skriva i SvD, hon har lämnat DN. Jag har länge undrat hur hon kunde accepteras där med den samhällssyn och feminism med ibland rent hat och stolligheter som där omhuldas, och har förstås även undrat hur hon kunde stå ut med detta. Speciellt efter den senaste fula nedsablingen av Katarina Frostenson var jag var nyfiken på vad Lena skulle ha skrivit.

Lena är en av de få kvinnor i svenska medier som anstränger sig att förklara hur hon tänker och därtill tänker hon ”klassiskt rent”. Även om hon är jobbig att förstå. Här litet om hennes skäl att byta. (Jag fann senare ett aktuellt trekvartslångt samtal mellan Lena A och SvD:s Tove Lifvendahl som kan vara intressant. Att det ska vara så tekniskt svårt med ljud! Mer om Lena här.)

Tacka minns jag även Åsa Linderborg som fick mycken sk-t av den borgerliga mobben för sina uppfattningar men som skrev klart som korvspad tycker jag.

Denna ryttarstaty i Leningrad föreställer Peter den store, varmed dock inte avses Peter Wolodarski, chefredaktör för DN:

Notera den långa hästsvansen, kanske en konstnärs kompromiss med den fysiska världens behov av hållfasthet.

Ett av ”Peter den lilles” hatobjekt är Vladimir Putin:

Här har vi Donald Trump:

Här Lenny Clarhälls minnesmärke i Lunde över Ådalskravallerna:

I det röda huset fanns när jag tog bilden i september 1999 en ”Robert Linds Restaurang” vill jag minnas. En av Hasse och Tage 1979 skapad gestalt som inte var ledare för ett trossamfund som man först tror. Ca 21 minuter in i föreställningen. Jag talade då 1999 med nr 2 i denna parad av servitriser på Wästerlunds konditori i Lunde omkring 40 år tidigare. Hon skymtar till vänster i denna bild.

Televerkets huvudkontor i Farsta försågs så småningom med ett verk av Asmund Arle som några ansåg olämpligt eftersom det inte var uppbyggligt eller vackert som ju konst ”ska vara”. Våra chefer har tappat kontrollen, de ramlar ju av sina hästar!

Verket hade tidigare en mer central plats framför den av de med bokstaveringsnamn namnade byggnaderna som hette ”Helge”. Med smeknamn Helgedomen eftersom där satt den högsta ledningen. Riktigt vad som kommer att hända med de många byggnaderna vet jag ej men visioner finns. Husen vid Färnebogatan kanske rivs.

När man läser denna studie inser man att det inte bara är att köpa några kilo gräsfrö och några buskar i närmaste handelsträdgård (tvärs över Nynäsvägen förresten) när man ska anlägga ett större förvaltningskomplex!

Mer att läsa finns här om vad som byggdes för televerket; Hidemark och Danielson gjorde ett fint jobb! Här mer om televerkets byggnader.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/11/12

Vindrutor och liknande

Först några allmänna saker:

Tänk, en gång var ordet ”radikalisering” något fint; det innebar att se på saker med öppna ögon. Nu är det ett sätt att benämna förtappade och förkastliga människor (som vi tycker) av muslimsk trosuppfattning som ska straffas, såsom nazisterna straffade judar en gång.

Lätt kaos råder om USA efter valet. Det där med demokrati är svårt. Liberalerna vill ha ensamrätt på ordet. Det vet väl minsta unge att ”den bäste och starkaste bestämmer”. Det funkar inte alltid som DN vill.

Apropå USA har ”Grynet” uttalat sig, han gillar inte utvecklingen i USA (intervju bakom betalvägg). En äkta radikal gammaldags folkpartist –  jag kan inte låta bli att gilla honom.

Eva har problem med både digital-TV och sin dator. Elände. Än så länge fungerar mobiltelefonen. Det var litet tjafs med operatören som tog en hel månad att reda ut och kostade oss en slant och inte minst en massa oro. (Telefon borde vara en medborgerlig rättighet som inte stängs av om man missar att betala till någon krämare.) Få se när det blir knas igen. Hur som haver, ”det hela” är nog ändå kört känns det som. En vacker dag händer det Eva eller mig något så…

Inser att jag måste strunta i vissa saker, orkar bara inte med. Har svårt att handskas med alla mina piller. De sällsynta gånger jag far med sopborsten över golvet finner jag alltid något piller. För att inte tala med allt bök att få dem hem från apoteket. En gång hade vi ett Postverk…

Testade min router som stått oanvänd sedan Jesper köpte den för ett halvår sedan. Försökte begripa alla alternativ men kopplade sedan ”efter bästa förstånd”. Och si, det gick. Tills tidigt morgonen därpå. Stendött. Kopplade bort den och jag fick gusschelov kontakt på vanligt direkt sätt. Hade i mitt minne en tidigare erfarenhet av att man kan inte kan skifta dator utan vidare utan måste vänta någon timme. Men icke så nu.

Nu till vindrutorna! Det putsades huvar på segelflygplan. Det gällde att göra rätt, använda rätt tvättmedel eller hur det var. Jag avstod från att försöka – man kunde ju göra fel.

Nå, kanske jag inte minns så mycket mer än att en tid fanns i alla fall en gullig liten varningstext på den nya Ka 6:an SE-TFN:s huv, lydande ungefär ”inga repor i vår fina huv!”

Ett minne från 1967-68 förknippat med en person boende någonstans på den rätt avlägsna småländska kusten som hade med bilskolor att göra. Han och hans hustru kom ibland upp till Vängsö för att han skulle göra långflygningar med SE-TFN. En gång hade han hittat termik över alkoholistanstalten i Åsbro söder om Hallsberg och berättade att han kände spritångorna när det steg!

Bilden är från ”Digitaltmuseum” och antagligen från 1960. Som segelflygare tänker man ju på att öppningen i det omgivande skogslandskapet och de många taken kan utlösa termik.

Denna ”anstalt” med en ”fabriksskorsten” söder om Hallsberg skymtade jag under många år på mina många resor med bil till mina föräldrar boende vid Vätterns strand nära Askersund. Senare lades vägen om och jag såg konstigt nog inget av anläggningen längre. En kartkoll jag gjorde nyss visar att jag antagligen tittat åt rakt fel håll!

Den stora fastigheten har genomgått varierande öden, från ha varit tänkt som en pampig herrgård blev det ganska direkt fattigstuga och så ”alkoholistanstalt” och så småningom kursgård för elkraftbranschen. Och även annat.

SE-TFN, en Ka 6E (ibland kallas planet K 6E), var ny då 1967. Jag flög det en hel del.

Trevlig men ett bräckligt äggskal till kropp. Notera den svarta spiralfjädern, en fuskig höjdtrim. Man vickade förresten på hela stabben, Ka 6E hade en ”all flying tail” (eller pendelroder  säger en del). Åtminstone vårt exemplar använde vinschkopplingen en bit in under framkroppen vilket gjorde att man fick arbeta mer med sidrodret under bogsering. Minns en kamrat som landade efter en kort bogsering, våt av svett. Han tyckte det var svårt att ligga rätt i sidled. PIO. För att citera en ”recension av Ka 6”: In the Ka-6E the all flying tailplane and off centre combination tow hook result in a couple of potentially unpleasant characteristics worth mentioning. 

Här en annan ”recension” från en Ka 6E-gillare.

Planet är förknippat med ett sorgligt livsöde för en inspirerande och annorlunda klubbkamrat. Planet kraschade definitivt vid ett verkligt dramatiskt haveri i Skåne ca 20 år efter det jag flög det i min klubb. Sic transit.

(En något risig Ka 6CR vi hade hyrt några veckor hade vanligt höjdroder men samma trimfjäder. Den lät ”sploing” varje gång när man började termikkurva.)

Åter till vindrutor och annat för att se bra ut. Jag minns att några gånger var jag störd av en lågt stående sol och att reporna störde.  Att det bildats imma eller t o m frost har jag inte varit med om men sådana problem finns . Vid fjällsegelflygning satte man ibland in ”imrutor”, precis som personbilarna hade på 50-talet. Här kan vi se en sådan ruta och på köpet få läsa annat trevligt.

Här en radikal lösning; ingen ruta alls!

Hittar ingen bild av imrutor i segelflygplanshuvar men har sett sådana. Per Fornander flög en gång mycket högt, drygt 10 000 meter, och jag minns från hans muntliga berättelse (på CD, tänk att ”simpel” ljudinspelning är så svårt!) att sikten utåt tidvis var problematisk – som även mycket annat. Här ett klipp ur Ottsjö-kompendiet:

Onsdagen den 19 mars (1986) återkom det ”rosa vädret” med fantastiska lävågor till sent på kvällen. Nästan 30 man hade varit ”uppe och vänt” på väl 6 000 m, några ännu högre. Per Fornander, Östersund i sin Jantar Std rapporterade att han passerat såväl 8 000 m som 9 000 m och det steg fint över Ottsjöns östra ände, rakt framför ett linsmoln som vi såg från isen. Någon radiotrafik med Per ville inte lägret störa honom med i detta läge. Så meddelade Per att han passerat 10000 m fortfarande i stig. Eftersom kölden var ca -50 C och barografen inte ritade högre, återstod en försiktig nedfärd. På denna höjd visar hastighetsmätaren alldeles för låg fart, dvs. TAS är 1,8 ggr högre så luftbromsarna är ett riskabelt kapitel. Allt gick väl och Per landade efter 1 tim 41 min. Ett rekord i rekordet. En bra nog genomfrusen pilot hjälptes ur planet, så även barografen som snällt hade ritat ända till trumkanten.

Den glädje Per, som gammal vågveteran, kände där i skymningen när Jantarn rullades in i viken, går inte att beskriva. Allt var så osannolikt, men var samtidigt resultatet av det vi kämpat för i alla slags väder och vindar. Nu var det bevisat att en skicklig pilot i ett väl utforskat område kan flyga ända upp i stratosfären, även med måttliga höga berg när allt klaffar.

Ny ansats om vindrutor! Jag visade ju tidigare en Rolls-Royce med en sådan ruta om vars aerodynamiska fördelar på flygplan jag förgäves försökt finna något besked om. Det jag ville säga var bara att man försökte ”luta vindrutan framåt” för att undvika reflexer i glaset. Tror jag. Jag har någonstans läst att många gamla piloter ville flyga öppet; öppen cockpit var ju i början regel hos t ex Junkers. Här en tremotorig Stinson från 30-talet, bild från Wikipedia:

Miles Falcon hade också en sådan vindruta. Här G-AEEG, f d SE-AFN plåtat av mig på Barkarby i juni 2002:

Här en tydligare bild som jag ”lånat” på Internet.

Såg i min ungdom en bild av hur Curtiss C-46 skulle sett ut med en sådan vindruta. Det var ju ett plan med en maximalt mjukt rundad nos där rutorna ”låg i liv” med det strömlinjeformade skrovet. Se https://smdb.kb.se/catalog/id/002619549

Tänk om det blev imma på rutorna! Nådde man fram att torka? Här en ruta ur en smalfilm som Robert Widmark (Baskerville) en gång sände mig. En viss fingerfärdighet behövdes när man skulle dra på!

I denna film kan man skymta att ytan mellan instrumentbrädan och vindrutan i  denna 65 år gamla C-46 tycks var täckt av en duk vilket också kan ses i Baskervilles film.

Minns Transairs C-46:or kravla sig uppåt på Stockholms himmel; ett stort plan varför det tycktes röra sig långsamt.

Slutligen några mer allmänna visdomsord jag stött på:

  • Kungen är vårt skydd mot en svensk Erdogan, eller Trump. Det är värt ett par hundra miljoner per år. <Till monarkins försvar>
  • Varför detta intensiva hat mot kvinnor som förlåter sina män? <En läsarkommentar till en DN-kulturjournalists oförmåga att i sin recension av Katarina Frostensons senaste bok förstå författaren. Det bör ju en recensent kunna. Dessa PK-feminister!>
  • Det paradoxala med akademihistorien <DN:s sluggande, Kulturprofilen, Frostenson> är att dess främsta offer blivit en kvinna trots att den framhålls som en strävan att upprätta kvinnor.
  • Klimathotet har lika mycket med vetenskap att göra som Lysenkoismen i forna Sovjetunionen. Även där betraktades de som tvivlade på den politiska sanningen för förnekare. (Citat från Johan Montelius, klimatrealist)

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/11/05

Tillvarons förtretligheter samt några minnen

Här ett utkast som gick så snett för ca två veckor sedan att jag avbröt skrivandet. Men det jag plitat ned kan ju kanske räddas. Här ett försök att putsa upp det; tempus stämmer väl inte alltid.

Det är en orolig tid. Ska jag överleva vinterns halka och kyla, vad är sanning vad gäller coronavirusets göranden och låtanden, min datorns egenheter som sååå chict ändrar sig vecka för vecka, kontrollbesiktningen av bilen. Vårdapparatens brister som jag tror mer beror på läkares och sköterskors vård(o)vanor än politikerna.

Citat från ett mail från en gammal arbetskamrat:

Det var ju så himla svårt att komma i kontakt med ”husläkaren” på min gamla vårdcentral XVC via mejl. Jag skrev i stället brev och vidarebefordrade dem per egb genom att lämna in dem till receptionen som du, och det fungerade faktiskt!

Jag lämnade alltså häromdagen själv personligen ett brev i vårdcentralens reception eftersom jag vid ett tidigare läkarbesök fått rådet ”ta istället upp det där med receptförnyelse när du kallas till doktor N N”. Men han hade blivit sjuk, besöket sköts upp en hel månad (!), och tiden för mina recept går ut innan dess. Sköterskan i receptionen knappade in något egenformulerat i datorn istället för att lägga mitt färdiga brev i någon ut-korg. Som man gjorde förr i tiden

Nå, jag har ett handskrivet löfte (på den nya kallelsen) att doktorn ska ”ringa på fredag”. Stenålder! Och vilken oro detta skapar, se till att ev. nödvändig receptlista ligger framme. Men att ringa upp en vårdcentral är också en pärs. Vilket av flera nummer man ska välja och så skall man några gånger knappa in olika siffror, varav ett 11-siffrigt personnummer. Jag är inte särskilt darrhänt men… Och så sitta och vänta på att bli uppringd. Framemot kl 17 efter en hel dags telefonpassning förstod jag att han nog inte kommer att ringa. Var fortfarande sjuk fick jag veta senare.

Men jag förstår att det nog måste bli så. När man sitter med sin kölapp till receptionen märker man ofta hur trassliga ärenden besökaren vid receptionsdisken har. Och hur lång kön av väntande blir. Tycker också synd om läkarna; de tillkallas ibland vid sessionen med sköterskan för att ge henne stöd och då gäller det snabbt för den överraskade läkaren att fatta rätt beslut och samtidigt uppträda förtroendeingivande självsäkert. Stressande och som upplagt för misstag.

Nej, texten bör muntras upp med en bild, varför inte en som driver med ”artigheten” hos kundtjänster, inte minst genom välkomstfrasen. ”This is Dogbert. How may I abuse you?”

Litet roligare saker. Min väns ord ”egb” är en förkortning för ”använt egen bil” som ibland behövdes när man skrev reseräkning. Han hade en egen förkortning ”egh” vilket betydde att han rest i sin sällskap med sin lagvigda hustru och ingen annan dam!

Min vän har också många andra åsikter; om ”stinkande tvåtaktare” tyckte och tycker han exempelvis inte. Saab är fortfarande ett fult ord för honom. Han är därtill malmöit och gillade ej hur Saab hanterade en industrietablering där. Han har slutat köra bil, det blev över 100 000 mil. På senare år med franska dieslar. Åker nu ibland med sin son (som man kan säga är ”miljöforskare”) som kör en Saab. Fyrtakts.

Reseräkningsgranskningen råkade på min arbetsplats en gång i kris med långa handläggningstider. Nyanställd ung personal sattes in och antagligen gavs direktiv om en litet ”lättsinnigare” attityd, speciellt som de nyanställda var ovana vid ”bestämmelselabyrinterna”. Jag struntade i att vara så noga vid skrivandet och det blev då lättare att inte skjuta upp det. Ville granskaren rätta något fick väl hen ingripa.

Långt senare berättade en fackligt verksam kollega att reseförskotten kunde fresta några till att låna pengar så att de drog på sig stora skulder. Kollegan berättade också om en annan tjänsteman som hade kommit på kant med den ansvariga reseräkningspersonen och fick skaffa sig sin rättmätiga ersättning på någon konstig omväg. Den handlade om en yngre man, möjligen litet känslig (han hade sökt jobb hos mig en gång), och den person som ”höll i pengarna” var en (äldre) tant mot vilken han inte kunde hävda sig eller som hyste agg mot honom.

Här en bit längre fram är min allra första reseräkning från januari 1964. Jag var då helt ny på televerkets Radiobyrå, Kra 3, som var avdelningen för luftfartstradio inom avdelningen för kommersiell radio. Min chef Sven Lagerström visade mig en dag det radiotekniska på Arlanda, bl a Deccas DASR-radar och trafikledningsbaracken. Vi åkte från kontoret på Bränningevägen i Årsta i en svart PV utrustad med en tidig mobiltelefon, petmoj på instrumentbrädan.  Jag har nämnt detta besök i några bloggningar liksom jag berättat om Arlanda. Jag minns att Sven redogjorde för Deccans finesser.  Sic transit… (bilden är tagen år 2004 vid Arlandasamlingarna)

Man ser också nederst på blanketten de förkortningar som Spv, Tjb, Tjc; Egc o s v man kunde använda vid skrivandet. Det var ”ordning och reda” och syftet med resan skulle förstås formuleras. En nitisk reseräkningsgranskare har skrivit i konteringsnumret så kraftfullt att det syns även på andra sidan av papperet. Ser att jag kvitterade ut 13 kronor! Ordet ”attestera” erinrar mig om en mellanchefs grubblerier långt senare över vad han egentligen skulle ”godkänna”. Denne stillsamt försynte Gunnar som ändå stod den store chefen geniet Östen närmast av alla, avled långt senare i Parkinson efter många års lidande hörde jag. Ville inte träffa folk i sitt eländiga tillstånd. I våras fick jag via Facebook kontakt med en gammal kollega och jag skrev ned några luftfartsradiominnen från senare halvan av 60-talet men så kom Covid och vi träffades inte. Minnena är ännu alltför kryptiska och person-inriktade för att spridas och de förblir nog liggande orörda.

Jag vill minnas att Sven L vid något tillfälle visade mig också precisionslandningsradarn (PAR, på Bromma?) och då berättade att man fick antennloben att svepa genom att rent mekaniskt variera dimensionen på vågledaren till antennen! Jag gillade Sven; han var anglofilt lagd liksom jag.

Slutligen ett konstaterande av Kristina Lugn:

”De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare.”

Det verkar förresten ha ordnat sig med receptförnyelsen.

Sudden

Older Posts »

Kategorier