Skrivet av: Sudden | 2021/09/17

Skoj

Det gäller att inte läsa fel, men det är inte lätt skilja på snus och sms med vissa typsnitt:

Har man just vaknat och tankebanorna ännu inte funkar riktigt kan det bli roligt om man blandar ihop texter/rubriker i tidningen:

Språkfrågor om vad som är rätt eller eller fel blir ofta rätt heta men litet snällare om man skojar litet:

Min mejlkorrespondens består numera mest av reklam men en ”frågespalt”som heter Quora är ibland rätt bra. Svar på flygfrågor eller vad man nu är road av. (På något sätt upptäckte Quora vad jag var intresserad av…) av ganska lekmannamässig karaktär som någon ställt och andra läsare svarar på. Och det finns ju annat än flyg, nyss fick jag veta hur styrningen av en s k ”Kettenrad” fungerade. Rätt bra svar oftast, men igår tror jag man skämtade.  Frågan lydde: Skulle ett flygplan utan tillstånd kunna passera flera europeiska länder utan att bli nedskjutet?

Här ett svar:

Här är förresten Brahehus. Min vän Lars Henriksson i Ljungskile ”skapade bilder” och photoshoppade för 20 år sedan.  Vi lärde känna varandra genom Svensk Flyghistorisk Förenings Forum. Tänk vad tiden går!

Ett annat svar.

Man måste säga att svaret är rätt fantasifullt! Illustrationen är stark. Bra val! Men hur tänkte den som skrev? Tänk att veta att vår B 5 hette Northrop 8! Någon gammal störtbombare med B 17-erfarenhet tyckte att B 17 var inte nämnvärt bättre än B 5. Och jag kan inte låta bli att grunna över likheten med Dauntless. Sedan hade ju entusiasmen för ren  störtbombning, som jag tyckte/tyckte var häftigt, avtagit. B 17 fick ju också ett Wilkenson-sikte som medgav precision även med flacka dykningar.

Jag googlade litet för att fräscha upp mina minnen av denna historia 2012 då ett litet svenskt plan smög in över Belarus och Minsk och kastade ned små teddybjörnar i fallskärm med regimkritiska pamfletter. UD vart litet putt för att relationen till Belarus var redan litet känslig och de som hittade på skämtet kanske inte ansågs helt seriösa av etablerade medier.  Ett citat från SVT:

I augusti i fjol utvisades Sveriges ambassadör Stefan Eriksson. Då hade en svensk reklambyrå släppt ut 800 nallebjörnar med regimkritiska budskap över Minsk, men som orsak till utvisningen angavs Erikssons kontakter med oppositionen. Ett långt och infekterat diplomatiskt bråk följde.

Men på tisdagen fick Sverige samtycke från Vitryssland till att sända en chargé d’affaires till Minsk. Vem det blir eller exakt när är ännu för tidigt att säga, enligt svenska utrikesdepartementet (UD).

Här berättas om ”demonstrationen” i  nyhetsbladet ”The Local” om Sverige på olika språk och en bild av planet därifrån:


En viss skillnad mot B 5! Planet är en hembyggd Jodel (studiecirkelbyggd?) hur man nu uttalar Jodel. Mina tankar sticker iväg hit; två namn från min barndom. Alice Babs, som kunde joddla när detta helt kort var populärt, och Sven Arefeldt, som då ackompanjerade henne, och vid sitt piano annars sjöng ”I en roddbåt till Kina”.

Back to ämnet. Bl a frågan är också vilken linje ”The Local” driver if any. Dess artikel erinrar också om att det är inte lätt att förvara gamla träkärror, de är ju litet känsliga för väder och vind.

Här kan man läsa mer om björnfällningen och även se en kort videosnutt.  Här är Wikipedias artikel i ämnet.

Jag forskade litet om de som stod bakom ”demonstrationen” och det verkar vara ett par skojfriska typer eller hur man nu ska betrakta dem. Bedöm själv här och här och här. Eller googla på ”Resumé” och ”Studio Total”. Reklambranschen är mig främmande.

Det vore kul att komma åt denna text.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/09/06

En bra bok

Det har de sista åren inte blivit så mycket läsning i tidningar och böcker, nu är det internet som gäller. Julklappsboken var mastig och jag har inte kommit  så långt i den:

Nå, det är flera månader kvar till nästa jul.

Men den andra boken var så intressant att jag var klar med den efter några dagar, inkluderande googling i ämnet. Jag nämnde i min förförra bloggning litet om mina minnen av barndomens läsande om främst det engelska flyget, och hastighetsrekord satta med Gloster Meteor. Detta fick en av bloggens läsare att skänka mig boken som efter rätt lång tid äntligen kom. Beställd från Portugal hos en global ”begagnad-bok-kedja” där en brittisk bokhandel verkar ha levererat boken via Österrike!

Högra halvan av denna adresslapp var överklistrad men jag var nyfiken på distributionssättet och jag lyckades få bort den döljande tejpen. Brexit har kanske trasslat till det vid bokleveranser från UK befarade jag.

Min  vän i Portugal tyckte nämligen boken var mycket bra, och jag kan inte annat än instämma! Här får man veta hur det kändes att flyga lågt och fort med en Meteor i olämpligt väder lågt över vattnet, och som vill sänka en vinge så man måste hålla emot med båda händerna samtidigt som planet skakar våldsamt när man närmar sig ljudhastigheten. Här ett utsnitt ur hans egen berättelse. Detta kunde man inte läsa om i Charles-Birch-Iensens ”Snabbare än ljudet”!

Boken är alltså ”The Quick and the Dead”; the perils of post-war test flying” av William Arthur Waterton, kanadensare som flög i RAF under kriget och sedan var test-pilot hos Gloster. Den innehåller både spännande episoder men tar också upp missförhållanden i den brittiska ”flygindustrikulturen” vilket till sist gjorde att han lämnade flygandet.

För att citera en bra artikel på webben:  ”If you were to read only one test pilot autobiography, it should be ‘Bill’ Waterton’s The Quick and the Dead. It has all the derring-do that you would expect, but this is of far less importance than his matterof- fact analysis of the job and the state of the industry, plus an insight into the stresses and angst of being a tradesman not allowed to fulfil his task.”

Andra gillar också boken.

Titeln är en anspelning på uttrycket  ”levande och döda” i  vår trosbekännelse som i engelsk tappning blir så här. Boken kom först ut 1956, med ny utgåva 2012, vilket kan förklara att den känns litet gammaldags. En läsare påpekat detta. En annan påpekar att Anthony Sampsons ”Empire of the sky” också berör Watertons tid då imperiet började falla samman. ”Imperial hangover” så att säga.

Läs mer…

Skrivet av: Sudden | 2021/08/22

En bloggares gnäll

Nu har det blivit 700 bloggningar eller om man ska säga ”bloggar”, och jag har ännu inte lärt mig alla konster och knep. B l a skulle man ju vilja spara åtminstone själva texten.

Jag lyckades med eget förstånd göra en kopiering av de tio senaste bloggningarna vilket väl även är vad mina läsare får upp när de går in på min bloggs ”hemsida”. ”Kopian” ser ut så här, inte helt kul. Säkert finns andra sätt som jag inte kommit på.

Man kanske skall skilja på företagsadresserna ”wordpress.com” och ”webbpress.org”. Av den information och det  läromaterial som finns märker man att man främst vänder sig till personer och småföretagare som vill få läsare för att främst tjäna pengar. Typ ”14 WordPress Plugins to Increase Sales + a New Sitemap Solution”. Och här sitter man och försöker göra ett något så när trevligt intryck med mixen av text och bild av ren generositet och förstås lust att visa upp hur duktig man är!

Det verkar fortfarande finnas en möjlighet att hålla en blogg gratis såsom jag gör, men för att förbättra något måste jag köpa/abonnera på något.

Editeringsystemet har ”förbättrats” och ger ofta upphov till ”stor irritation”. Kommer därtill vissa knasigheter med min dator som trots nyanskaffning av tangentbord och mus kvarstår. Mitt gamla nätta Microsoft ”Arc” tangentbord var misstänkt och plötsligt pajade några tangenter helt förutom det vanliga knaset, som jag hade även med mitt slitna och skramliga stora ”vanliga bord” med svåravlästa tangentmärkningar.

När jag åtminstone skulle försöka rengöra Arc-bordet tappade jag bort en pytteliten plastbit för A-tangentens återfjädring. Frid över Arc-bordets minne.

När jag skriver, mail eller blogg eller vad som helst, ”spårar det ur” och oönskade skärmbilder eller ”promptar” dyker överraskande upp. ”Litet e” tenderar att bli ”stort E”  m m.  Felen fanns även det gamla slitna tangentbordet och kvarstår även med det nyinköpta grejorna. Dags för en ominstallation? Inte kul. Nedan något som jag inte begärt att få se utan som ”armbågat sig fram”: 

Allt kan väl inte ha med min knappningsteknik att göra? Visst har jag inte samma fingerkontroll som förr och skjortor har blivit svårare att knäppa. Eller om konfektionsindustrin gjort s k framsteg även den. Här ett knep som jag inte riktigt tror på:

Hoppsan nu tappade jag bort mitt utkast, jag råkade lämna (stänga av, logga ur) min editeringssida! Jag kan visserligen lätt ta fram den men då tvingas jag att jobba med det nya editeringssystemet! Så jag ger upp, publicerar i hast detta ofullbordade utkast och startar på ny kula. Någon gång när jag lugnat mig. Att tekniken ska j-vlas så!

Egentligen skulle bloggen handlat om min lust att vara ordpolis. På Facebook hade någon kallat ett vindkraftsverks rotor som avtecknade sig vackert mot aftonhimlen för propeller, och en person rättade henne då. Det rätta ordet var ”vindturbin” framhöll han och det är ju i princip riktigt, i varje fall var det inte en ”propeller” som är ”något som driver”. Men  termen ”vindturbin” stämmer inte  med min ”känsla” för ordet turbin som för mig är något som inte kan vara 10-tals meter i diameter. De kan vara stora  varmed jag menar några meter få meter i diameter eller små, och de ger oftast ett ”etablerat industriellt intryck” jämfört med dessa mer ”landskapsarkitektoniska företeelser”.

Jag brukar kalla saken för  ”vindkraftverk” eller ”vindsnurra”. Vindmölla låter för mig alltför skånskt medan ”rotor” är ett bra term för den stora grejen som man ser snurra och som är en del av ett vindkraftverk.

STAL_mottrycks_ångturbin,_Tekniska_museet,_Stockholm

Här en STAL ångturbin-anläggning; utan ångpannan. Turbinen i mitten med de två drivna el-generatorerna åt sidorna kan ses i all sin prakt här. Antar den finns kvar att se på Tekniska museet. Mer finns att läsa här.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/08/13

Minnen av flygläsning och andra minnen

Dags för en blogg igen. Jag har många idéer men så gör jag annat också, ger t ex kommentarer på Facebook. Det kan medföra långa utflykter på Internet, under vilka jag hittar annat skoj.

Internet i sin än så länge rätt fria form är en guldgruva.

Jag stötte på en underbart tidstypisk film om tidigt jetflyg. En gång var Kanada känt för sina fina kortfilmer av olika slag. Bakom låg ett statligt stöd. Kanske andra skulle säga styrning. Jag undrar litet över filmmediet när jag ser något om Svenska Filminstitutet.

Den här filmen tycker jag är ganska brittisk i sin framtoning men tar upp flyg i hela världen. Det jag läste om flyg i min sena barndom var material från främst Storbritannien och USA. Tyskland var slaget, Frankrikes flygindustri repade sig långsamt och språket var ett hinder för mig och om Sovjet fick man inte veta mycket, det spekulerades och man ansåg ryssarna snyltade på ”den fria världens” kunskaper. Ryssen med en kamera man ser skymta i filmen är rätt symbolisk. Men alla vinnarna i kriget utnyttjade ”erövrat” tyskt flygtekniskt kunnande.

Skildringen är ju tillrättalagd för att anpassa till tidens förhållanden och gjord med estetisk finess; utrullningen av den nya CF-100 Canuck är ju filmisk välregisserad (börjar 4.00 minuter in i filmen). Ingenjörer i kavaj eller kanske vit laboratorierock rökte gärna pipa, man hade inga räknedosor utan det var räknesticka som gällde. Det gjordes ritningar i mängder, måttsatta (i fot och tum) många ritare i stora salar (”trälhav”), var och en med sitt ritbord. Det var roligt att återse gamla typer, några försvann snabbt medan andra har hängt med länge. Flygande vingar ser vi många av. Mycket av återseendets glädje för mig.

Provflygaren med sin stronga mustasch är Bill Waterton, kanadensare som flög i brittiska RAF under kriget. Senare provflygare hos Gloster men utlånades till Canada för att utprova Canuck. Blev tydligen fockad senare när han var kritisk mot förhållandena inom den brittiska flygindustrin. Han var bl a inte så glad i Gloster Javelin. Och vem är det.

I september 1946 satte man hastighetsrekord med Gloster Meteor (991 km/h, låghöjd) och Waterton var då en av piloterna. Här är han på en bild ur ”Snabbare än ljudet” som var en av de flygböcker från Allhems som jag lånade på Årsta bibliotek och som jag långt senare köpt antikvariskt på FLIT 2007.

Här litet om dessa flygböcker:

I ”Snabbare än ljudet” kan man också se en bild av Frankrikes första försök till reaplan.  SO.6000 Triton hette planet där SO står för Sud-Oest, d v s sydvästra flygfabriken. SO var en en ”förkortning” av akronymen SNCASO. Jag vill minnas att fransmän gärna satte punkter mellan bokstäverna också. Alla konstiga förkortningar på franska flygföretag, en följd av nationaliseringssträvanden, underlättade inte studiet av franskt flyg. Triton är en mollusk (blötdjur) och i grekisk mytologi en son till havsguden och havsgudinnan, hälften människa och hälften fisk. Han styrde vågorna genom att blåsa i sitt avlånga snäckskal sägs det. En slags jetstråle…

Svår att förstå var bilden tydligen även för bokens författare Hans Christian Charles Birch-Iensen (pseudonym Charles Birch-Iensen) som trodde ”den snälla hajmunnen” var luftintaget och jag tror att här grundlades hos mig en misstro till fransk teknik som jag nog aldrig kommer ifrån utan jag måste ännu varje gång försöka sansa mig. Dom får ju ihop bra saker i alla fall. Det tog lång tid att få fason på det hela, men idag levererar ju landet både vapen och flygplan i mängder. En lång tid var landets flygindustri och flygvapen beroende av amerikanskt stöd.

Hur Triton egentligen såg ut och var motorn fick sin luft ifrån ser man här.

Notera motorn av typiskt tysk Junkers Jumo 004-typ, fransmännen lärde sig dra nytta av tyska framsteg och fortsatte även att tillverka några tyska konstruktioner som de tvingats tillverka i sina fabriker under kriget. ”Kartverkets Siebel-plan” har jag sålunda alltid kallat så men de var strängt taget franska Nord NC 701 Martinet. Tillverkaren hade akronymen SNCAC (Société Nationale de Constructions Aéronautiques du Centre, sometimes known as Aérocentre, was a French aircraft manufacturer created by the nationalisation of the Farman Aviation Works and Hanriot firms in 1936). Vad ”Nord” syftar på vet jag inte, det sägs ha varit en kortbenämning på ett nationaliserat företag SNCAN… Nå, rörigt med namn har det varit i alla de stora flygländerna.

Slutligen, stridsflygplan är för mig efter 70 år fortfarande kraftfulla och smidiga att skåda där de far fram i sina eleganta och imponerande krumbukter på flygdagar och eljest också. Nå, så var det redan för 70 år sedan som filmen visar; manövrar och farter är ungefär samma. Men det är klart att genom motorernas stora effekt stiger planen snabbare efter lättning och även vissa nya manövrar får vi idag se såsom lågfarts- och hög-alfa-flygning, kanske med riktat utblås därtill.

Men idag har nog föraren ett större jobb med fler instrument/sinnesintryck att läsa av/tolka, beslut att fatta, och knappar att trycka på. Att strida helt enkelt. En liten inblick i detta ger Göran Hawées berättelser om sina insatser för att göra Draken bättre att strida med. Han var länge ett för mig okänt namn. Han verkade som civilanställd inom flygvapnet på Ärna och belönades inte med guld på ärmarna utan med belöningar för sina goda förslagsärenden. Här några lästips:

Tips 1: https://goranfv43hee.se/index.html

Tips 2Tips 3Tips 4

https://www.aef.se/

Sudden

P.S. Detta är min 700:e bloggning, men jag lär mig nog aldrig editeringskonsten, speciellt inte det nya ”förbättrade” editeringssystemet (som jag ännu kan undvika om jag gör hela bloggningen färdig under en enda första inloggning – än så länge). Exempelvis är ju ”tipslistan” en nödlösning och jag lyckades inte ordna ett ordentligt bildgalleri heller. Även snygga till detta med alla ”konstiga” franska benämningar. Jag kommer i bästa fall lära mig att rätta till och komplettera detta inlägg även på andra punkter, t ex att infoga ett lätt patetiskt franskt projekt (även här) som även det styrt min bild av franskt flyg. Så småningom lärde man sig vikten av att ge jetmotorn ett bra luftintag (se styckena om”air intake” här) och jag själv kan kanske lära mig att få bilden att förstoras när man klickar på den 🙂

Skrivet av: Sudden | 2021/07/30

En födelsedag och en namnsdag samt pilvingar

När jag sitter jag vid datorn, med den sommarhetta vi haft och vilken jag blivit mer påverkad av än förr, kan det vara skönt med en öl. Ibland lyckas jag inte att öppna burken och för att slippa resa mig för att hämta ett lämpligt verktyg, ser jag mig omkring och hittar då min gamla fickkniv.

210728_burköppning2

Större bild

Kanske den är ett minne från någon Genèveresa men det schweiziska korset har blivit bortnött.

Värmen och annat har gjort det svårt att komma igång med skrivandet. I tisdags kunde jag ha börjat med att säga att på dagen för 53 år sedan föddes min äldste son.  Minns dagen, lördagen 27 juli 1968 och jag hade tänkt åka till Vängsö för att segelflyga. Men min hustru kände att något var på gång. Det blev en rätt lång dag på S:t Eriks sjukhus innan Jan kom. (Jag ritade av hans huvud minns jag. Sådana teckningar gjorde jag även för hans yngre bröder så fort det var möjligt. Om jag minns rätt, det var i alla fall länge sedan jag såg någon av teckningarna.)

Men dagen därpå kom jag i alla fall iväg till Vängsö ser jag i min flygdagbok, 31 minuter med SE-SYG Zugvogel IV blev  det:

SE-SYG_Zugvogel

Större bild

Jag gillade Zugvogeln, som förresten på senare år exporterats till Chile, medan K 8B och Spatz var mindre angenäma, fladdriga. Ändå är det med K 8:an jag har flest starter med (näst Bergfalke).

Kom inte igång med skrivandet i går heller då Olof hade namnsdag, min far och jag har det som ”andranamn”. Mina söner för dock ej namnet vidare och ej heller traditionen i mitt hem att fira namnsdagar.

S:t Olof var knappast det helgon han blivit, han stred och härjade. Som Wikipedia så koncist skriver: Olof var i yngre år en framgångsrik viking. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. Han deltog i tronstridigheterna i England där han förstörde London Bridge. I Normandie antog han kristendomen.

Han var även känd i Skåne, och södra Norrland genomkorsade han (på något sätt) på sin väg till slaget vid Stiklestad.

När jag läser i Wikipedia om Olof och slaget vid Stiklestad kommer jag att tänka på dagens Sverige och dess ”gängskjutningar”.  Olof hade vid denna tidpunkt inget väsentligt stöd i Norge. Han hade gjort sig impopulär hos stormännen genom sitt tyranniska lynne, hos bönderna genom tvångskristnandet och hos sin egen familj genom att krossa konkurrenter om tronen.

Man kan ju dra en parallell med Löfven m fl. Han har inget majoritetsstöd, han sänker inte skatter och avgifter för dem som tycker att han måste göra det, han och andra partier och för den delen också ”kultureliten” vill tvinga på ”vanligt folk” vissa åsikter, Och hur det tycks inom s-partiet kan man ju verkligen undra. ”Hvad vil sosialdemokraterna” frågade Mäster Palm retoriskt. (Jag har inte läst texten, alltför lång. Det gäller nog de flesta, men Palm visste att se till att det blev en bra rubrik.)

Åter till flygplanen. De är inte alltid så lättstyrda. I min ungdom var det svårt att komma upp i hög fart; med svett och möda fick man ihop skapelser som nådde ca 700 km/h. Så kom jetmotorn.

Nå det började talas om en ”ljudvall” och svårigheterna med att komma över den vallen. I själva verket ser det rent luftmotståndsmässigt ut så här:

Bilden är hämtad från Darroll Stinton, hans bok ”The Anatomy of the Aeroplane” som finns på webben. (I titeln på en nyare upplaga heter det ”Airplane”.)

Jag minns att Erik Bratt skrev att vid utformningen av Draken var det stora okända hur stort luftmotståndet blev när man kom förbi Mach 1. Man talar om ett ”vågmotstånd” där vågen är den tryckvåg , chockvåg, som uppstår när planet rör sig i hastigheter högre än ljudets och som vi stående på marken upplever som en smäll men som det passerande flygplanet drar med sig hela tiden.

Motståndet beror på denna koefficient och planets hastigheten i kvadrat. Se NASA. Även vid överljudsfart antar jag.

Ibland kan man se chockvågen. Här en bild från Stinton:

Jag läste om pilvingens fördelar vid överljudsflygning när jag var ung, men jag har med tiden förstått att den främst skjuter upp den hastighet då det börjar gå tungt. Pilvingens nytta påvisades av Adolf Busemann redan 1935. Se populär beskrivning här.

En väsentlig sak var att man insåg att man måste kunna vicka på hela stabilisatorn, en roder i bakkanten blev verkningslöst när man närmade sig ljudfart. Något som orsakade många dödliga haverier. Man förstod Willy Messerschmitts olust med att visa vad 109:an tålde vid dykning  Det var farliga prov. Notera att 109:an hade omställbar stabbe, något jag tror att andra samtidiga jaktplan oftast inte hade.

Mycket finns att läsa om andras prov eller hemska upplevelser av ostyrbara plan – av de som överlevde. Lockheed Lightning kunde ibland inte tas ur en dykning – tills man kom på ett botemedel. Här ett annat dramatiskt fall; det talas inte så mycket idag om DH 108 Swallow eller just denna flygning som britterna en gång var stolta över.

Swallow

Större bild

Man hade väl hoppats att komma först ”genom ljudvallen”, men X-1 med Charles Yeager hade gjort detta redan i oktober 1947 även om det blev allmänt känt först i juni 1948. Derrys flygning skedde sedan i september 1948. Swallow hade då flugits sedan maj 1946.

Tre plan byggdes, där det första inte var kapabelt till några högre farter. Samtliga av planen havererade varvid piloterna omkom. Här är ett av haverierna .

Man kan jämföra pilformen hos olika trafikplan och få en hint om vilken hastighet de är anpassade till. Jag har för mig att den litet snabbare Convair Coronado använde mer svep än andra och därtill fick kul ”morötter” på vingarna för att få en gynnsam (=lågt motstånd vid högfart) tvärsnittsyta enligt Whitcombs ”area rule”. I Tyskland hade man tydligen kommit på knepet tidigare. Coronado kunde flygas fortare än konkurrerande plan men drog mer bränsle.

Det finns mycket att läsa om dess aerodynamiska fenomen på webben; här ett lämpligt kapitel ur en text är från NASA.

Här en fin presentation av Bell X-1 som anses vara det första plan som flög fortare än ljudet. Viktig var stabilisatorns omställbarhet. Oklart är hur Bell påverkats av brittiska synpunkter härpå.

Det här ser närmast bisarrt ut:

Men en lång nos ska det tydligen vara om man vill mildra ljudbangen/chockvågen.

Egentligen fick jag idén om att skriva om pilvingen när jag såg tornseglarnas vilda framfart där jag satt på min balkong.

De påminner om hur gammaldags reaplan kom farande mot en.

Apropå min balkong lyckades jag få fram klematisblommans starka färg på en bild. Det första röda kan nu förresten skönjas på några av tomaterna.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/07/20

Kring en balkong

Så här års tillbringar jag mycket tid på balkongen, lägger ned en väldig massa tid på att ”sköta” mina odlingar eller sitter och filosoferar eller tittar ut på omgivningen, inklusive himlapällen. Människor och djur. Har skördat första potatisen, satte vanliga fjolårspotatis från ICA-butiken. Ser till att tomatplantorna får stöd, vatten och så mycket ljus som möjligt på min österbalkong.

Detta är inte tomater utan ”potatisfrukter”. De två arterna är släkt har det sagts mig.

Kaprifolen har fått några få blommor, kortlivade men möjligen har det doftat gott vissa ögonblick. Annat var det förr  i tiden:

Bilden är från min radhustid 1974. Kvinnan är Sigrid Martinelle, mor till mina modellflygkamrater på 50-talet, Hans och Bengt. Till höger skymtar min 3-årige son Ove, numera en 50-årig ingenjör.

Kakbord av denna ymnighet är en sällsynthet i mitt liv numera. Det mesta man äter och som är gott är ju onyttigt sägs det. Varje gång jag ser leverpastej eller messmör och får begär, dyker en sträng sjuksköterska upp i minnet, dessa varor innehöll socker. Förresten fick min läkare av belarusisk börd säga ordet ”socker” tre gånger innan jag förstod vad han menade. Och detta skedde ändå före munskyddens tid.

Klematisen verkar få några blommor i år men de vänder sig från mig så jag ser dem knappt. Här en selfie från 2017.

Blir det några hallon? Skadeinsekter äter bladen. Sådana har jag tidigare haft på andra växter.

Några fler bilder från balkongen:

 

Barn från den närbelägna förskolan (”dagiset”) fick denna dag åka vattenrutschkana. På vintern är det ett ständigt rutschande nedför denna välsignade kulle. Barn och ibland hela även familjer leker på gräsmattan och det finns en lekplats och en liten fotbollsplan och en grillplats Ibland dukat med långbord för middagsätande; många invandrade från mellanöstern finns här. Flaggan jag sydde i slöjden för nästan 70 år sedan och det var nog det året jag fick mitt enda BC-betyg unde min skoltid (i slöjd), diverse läsning, ett arrangemang av blad från en kanadensisk väggalmanacka (synd att man inte använder bilderna tyckte jag). Så äldsta barnbarnet Jesper med thai-mat. Balkongdunklet är ofta ett problem vid fotografering. Slutligen den första moroten och de första potatisarna.

Vidare ser vi en mås och sådana får jag ofta se kretsa. Jagar de insekter eller gillar de att flyga termik? Följde med blicken en mås som fann en termikblåsa i flaggstångknopphöjd och så i 5-6 stora cirklar tog sig allt högre och som under kanske en minut inte rörde på vingarna. Han höll sig i samma blåsa men i dennas nordvästra del stötte han vid varje varv på någon slags turbulens och vinglade till. Våg eller annan vindskiktning? Handlade det om dynamisk segelflygning? Måsen drev med vinden allt högre och längre bort och till slut blev den alltför svår att följa med blicken.

En levande utsikt med människor och även djur. Hade tänkt att via måsars och svalors flykt och andra beteenden komma in på överljudsflyg men det får räcka så här.  Men fundera på:

  • Varför flyger tättingar i ”kastparabler” medan andra fåglar flaxar i jämn takt?
  • Varför tar sig fåglar ibland fram på marken i små hopp men stegar fram mer värdigt när de inte har bråttom?
  • Varför rör fåglar ständigt huvudet i riktning framåt-bakåt när de går?
  • Varför har tornseglaren pilform på vingarna, medan andra fågelvingar ser annorlunda ut. Ibland spretiga vingspetsar, varför?
  • Att vissa fåglar ibland ryttlar, hur kan de mäta sin position så exakt?
  • Man har funnit att insekter har vissa organ som fungerar som ett gyro; alltså hjälper till att göra flykten stabil.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/06/26

Propellrar och andra drivkrafter

Undrar om den långa URL:en som gömmer sig här fungerar.

Ofta ligger det roliga i Jan Stenmarks i relationen mellan bilden och texten. Var för sig är de OK men de passar inte ihop, ofta motsäger de varandra.

Kanske länkningen här ovan till en liten film med Jan Stenmark inte hade accepterats av våra övervakare i Facebook. Men det kan ju vara kul att se och höra konstnären själv och hur han arbetar med sitt material! Hans stora arkiv och själva tekniken att få ihop något.

Här ett annat av hans verk. Som väl inte är så konstigt egentligen, kvällshimlar lämpar sig bra som bakgrund till de mest olika tankar och funderingar.

En påminnelse att jag är dödlig fick jag nyligen. Kände mig på Nationaldagen litet ”konstig” i kroppen men inte speciellt; ovanligt kraftlös och andningen var en aning tung. Grubblade över ”privata relationsproblem” och sov inget på natten och valde efter en kort tvekan att ringa S0S alarm 112 och inte hemsjukvården senare på dagen. I ambulansen fann man snabbt att min puls var så hög som 170. Resten är historia, efter en vecka på Södersjukhuset SöS var jag hemma. Man fick ned pulsen med elchock och mediciner, opererade in en defibrillator samt fick vattendrivande medicin som befriade kroppen från några liter vatten som annars hjärtat hade behövt pumpa runt. Kallas för ICD, ”Implantable Cardioverter Defibrillator” och hindrar rusningar eller gör några försök att starta hjärtat ifall det får för sig att ”stanna”. Här en berättelse om tiden på Södersjukhuset 7-14 juni, som baserar sig på ett mejl jag skev till mina närmaste.

Och så till något helt annat, propellrar!

Erik Bratt var i mitten på 40-talet verksam i företaget Skandinaviska Aero i Norrtälje och litet vid sidan om fick han företaget att bygga planet BHT-1 ”Beauty”. Till detta utvecklade Bratt en ställbar propeller som han ingående beskriver i tidningen Flyg” i nr 20 år 1945 (se sid 24). Saab sade sig vara intresserad av propellern men använde den aldrig. Safiren hade i början en fast metallpropeller av rätt skojig form. Se även här. Enligt ”Reed” gissar jag.

Bratt fick så småningom annat att ägna sig åt på Saab.

Hela detta nummer av ”Flyg” från tiden för världskrigets slut är fyllt av den flyghistoria som jag minns från tiden som flygtokig parvel.

Den ställbara propellern var en banbrytande utveckling inom flyget; motorn kunde fås att i alla farter ge sin fulla kraft. Var ett lyft för Boeing 247 (citat ur Wikipedia: The 247 was the first twin-engined passenger transport able to fly on one engine. With controllable pitch propellers (standard equipment on the 247D), the 247 could maintain 11,500 feet (3,500 m) at maximum gross takeoff weight. Its combination of features set the standard for the Douglas DC-1 and other airliners before World War II. ) Även om Douglas ändå tog hem spelet. Propellern kunde flöjlas och kunde bättre klara ett motorstopp i flermotoriga plan. Men Kurt Björkvall kom inte över Atlanten när omställningen krånglade och ibland glömde äldre piloter att ställa in det nymodiga propeller-reglaget vid start:

Denna kvinna är ej Marilyn Monroe men hon håller i alla fall i de för mig en gång ”konstigt kantiga klumpar” vid propellernavet som hade med bladvinkelns hydrauliska reglering att göra. Planet är en ”Ryan Navion”.

Som det står att läsa här och med en förklarande figur: ”Feathering is accomplished by releasing the governor oil pressure, allowing the counterweights and feathering spring to feather the blades. This is done by pulling the governor pitch control back to the limit of its travel. which opens up a port in the governor allowing the oil from the propeller to drain back into the engine. The time necessary to feather depends upon the size of the oil passage from the propeller to the engine, and the force exerted by the spring and counterweights.”

Här har vi i alla fall Marilyn med en propeller, om än med fixed pitch:

Oerhört mycket jobb med att få fram (editera) denna bloggning. WordPress har tydligen ändrat editeringsprogramvaran men jag orkar inte förstå hur det funkar numera och jag begrep mig inte särskilt bra på den tidigare tekniken heller. Eller håller jag på att bli tokig/senil. Kanske dags att sluta med bloggen? Efter nästan 700 inlägg

Och så händelser i tiden: Bit-coin försökte jag förgäves förstå hur det funkar; det handlar visst om att datorer tvingas arbeta med något som ingen förklarat för mig vad det är, så Januariöverenskommelsen och dess följder (socialdemokratins sista suck?), pandemin, klimatalarmismen – ack ja. Och så min nya smartphone, när andan faller på tar jag fram den och övar. Har lyckats swisha pengar till några utvalda personer – men går sedan in på ”internetbanken” och kollar om pengar dragits från mitt konto. Man får sedan hoppas att de också kommit fram. Datasäkerhet – tja?

För att med hjälp av René Magritte återknyta till Jan Stenmark – allt är inte vad det tycks vara:

Sudden

Ett säkert sommartecken är att det plötsligt dyker upp myror i mitt kök. Igår var de där. De kilar än hit än dit och antagligen handlar det inte om att flytta från vintervistet på ena sidan huset till sommarvistet på den andra. De håller på kanske en vecka, sedan är de borta.

Några möjliga hussvalor såg jag igår samt en helikopter som långsamt kretsade eller hovrade över samhället. Vid minst två olika tillfällen. Det händer då och då och beteendet har pågått under flera år.

Det var litet väl kyligt och blåsigt att sitta på balkongen igår. Men det växer i mina planteringar. Och jag trädgårdspysslar.

Här är en vacker bild, två gäss över ett norditalienskt landskap. Från en enkel bordskalender (vikt kartong) från vad som förefaller vara en italiensk välgörenhetsorganisation för barns bästa. Mario, som i vår bekantskaps början inbjöd mig till sin arbetsgrupp om ”data broadcasting” i EBU när jag på ett internationellt möte i Genève 1977 (?) hade berättat om svenska text-TV-studier, har återanvänt det för några rader med en fråga hur det står till med mig eftersom jag inte sände något julkort senast. Från 2014, jo jo, man tar vad man har liggande. Även i Italien.

Själv blir jag sedan 80-talet uppringd årligen (säkert av en och samma dam!) från Hörselfrämjandet och jag köper då några märken att klistra fast på brev. Det hela började då jag var med om att introducera text-TV som bl a gjorde det möjligt att texta program i ökad utsträckning genom att texten inte störde utan bara framträdde om man hade en särskild dekoder i sin mottagare. Minns en presentation i en gammal ”kär” hörsal på KTH då jag satt i en panel tillsammans med Bengt Göransson och någon från SVT. Här ser vi Bengt G ca 35 år senare, 7 maj 2016, tillsammans med konstnären Anders Åberg, död 2018. Fotot är taget vid en vernissage i en ateljé i Saltsjöqvarn i Nacka.

Så här beskrev Arne Karlsson från Luxor text-TV i tidskriften Radio och Television 1979/80. Och här nedan står han ljuslockig och i blommig skjorta beredd att visa Olof Palme hur det funkar. Foto är taget på Luxor vid en valturné 1976 då Olof Palme besökte Luxor-fabriken i Motala. (”Det är taget av en professionell fotograf så sprid inte fotot” sa Arne för 7 år sedan. Notera att mottagaren står på en ”ganska stor” låda, en text-TV-dekoder från Jasmin.)

Här ser vi Arne K i en broschyr från Luxor som antagligen är från 1979-80.

Hade nyligen anledning att skriva om dessa minnen från jobbet och med en pensionerad Arne för några år sedan, han bodde då på fädernegården i den mycket gamla byn Karleby nära Ålleberg. Han kunde skriva och bra om sin verksamhet på Luxor då med de första text-TV-dekodrarna, men även om mycket annat och hade nog många järn i elden. Även dagens segelflyg där på Berget kom vi in på i våra mejl. Jag fann nu att han avled för drygt 3 månader sedan.

(Bild från Wikipedia.) För den som är mer intresserad av den tidiga utvecklingen av text-TV i Sverige kan jag tipsa om min blogg samt klipp ur en mejlväxling med Arne. Se även den ovan nämnda artikeln i Radio och Television.

Avslutningsvis några webbtips. Richard Swartz i DN (betalvägg) skriver bra även om vi nog tycker olika i mycket , samt frågespalten Quora , hur den nu fungerar och tjänar pengar på, men den verkar intressant för en simpel flygnörd som jag.

Badrumsvågen slår litet väl mycket hit och dit (ändå mindre än plus/minus en procent). Har misstänkt ojämnheter i golvet men den börjar väl bli sliten på något sätt. Och för andra gången på rätt kort tid har Facebook underkänt mina länkningar i inlägg/kommentarer av skäl jag inte lyckats (eller brytt mig om) att förstå men jag anar vad det hamnar om. Man länkar inte helt fritt till andras verk och det får man ju ibland acceptera. (Upphovsmannen kanske skäms!) Men tänk om Postnord skulle öppna dina brev och stoppa något som företaget inte gillar!

Censuren sprider sig på många sätt och ställen, ofta dold bakom vackra förklädnader. Nåde den som tvivlar på att det råder en klimatkris! Ordnung muss sein!

En ny lagotto, Occie, har kommit till min son Ove och hans familj. Välkommen! Den äldre lagotton Wimza, gick bort i höstas.

 

Sudden, som hade tänkt få med litet flyg kring denna lånade bild. Men det får väl bli en annan gång

Skrivet av: Sudden | 2021/05/29

Korrespondens och människor – och några minnen

Nu är värmen tillbaka! Satt på balkongen och plötsligt ser jag årets första tornsvalor. Ovanligt sent. Jag minns ett telefonsamtal jag hade med en britt, John Chambers, 19 maj ett år för några decennier sedan. Jag hade satt mig i chefens hörnrum med många fönster för man kunde då inte ringa utrikes från alla telefoner på min arbetsplats (Televerket!) och minns att jag plötsligt avbröt samtalet med att på engelska påpeka ”jag ser en tornsvala!” (Vad sa jag, swift eller swallow?)

John omnämns här, och nu får jag äntligen vet litet om hur det var på detta högst pittoreska ställe där BBC:s utvecklingsavdelning då huserade. John skildras positivt; han var även något excentrisk. I min resehistorik står att läsa: 1982, 10-13 februari. London hos BBC i Kingswood Warren. EBU V2-möte. John Chambers underbara detaljerade reseanvisningar London-Kingswood Warren. ”I enclose copies of maps on scales of 1:250,000, 1:73,500 and 1:10,560…” Jag tror det var då John skjutsade mig till banken för att jag behövde pengar och när vi är framme upptäcker jag att jag saknar det nödvändiga passet… John visar inget…

Apropå tornsvalans bakåtsvepta vingar har det var en hel spaningsflygningar med S 29 österöver på det tidiga 50-talet enligt DN nyligen och det börjar synas i FB-gruppen för Tunnan. (Jo, jag vet att det heter tornseglare. Apus apus på latin, vilket lär betyda fotlös. Konstigt språk. Bild från Wikipedia men jag kan avslöja att tornseglare brukar se ut så här. Ja de flesta föremål är som dom är, oberoende av vem som avbildat dem.)

Här en bild ur min barndoms fågelbok. Krysset visar att jag sett fågeln i verkligheten…

Annars har det varit en kylig maj och då och då regnat mycket. I Södertäljetrakten avled en äldre kvinna sedan hennes bil blivit stående i en djup vattensamling under en viadukt. Konstiga olyckor händer. Ett tåg på Hisingen kör rakt in i en ganska stor buss som av någon troligen ”trivial” anledning blivit stående över spåret, lyckligtvis tom.  Och för den etiopiska Boeing 737 MAX som kraschade i mars 2019 finns ännu ej efter mer än två år någon erkänd förklaring. Alltför stora intressen står väl på spel. Vem har anledning säga ”Tänkte inte på det…”?

Nu över till IT! Ove Säverman konstaterar i sitt DN-kåseri att ”En gång var plåtslagare ett yrke som alltid skulle behövas, i dag kan man lägga tak utan plåtslagare men snart inte göra något utan en app.” En flitig vän på webben utbrister i ett mejl: Jag kan bli nästan förbannad att appar börjar bli ett måste. Går det kör jag via mobilens Webläsare tex Facebooksidan. Funkar lika bra. Tar tar ingen plats. (Det tog ett tag att förstå vad min mer klartänkande vän menade. Jag sitter väl fast i webbtänkandet.)

Det irriterar mig att jag vet vad en app är ”definitionsmässigt” så att säga, men ändå inte riktigt vet vad den gör. Det borde framgå av benämningen. Jag kan få upp denna lista, men den säger mig just inget, utan verkar mest vara reklam för företag eller en slags ”hjälpprogram”. Minns att när Jesper ”installerade” min dator klickade han bort (eller dit) en massa saker vilka de nu var.

Nej, här nedan försöker jag visa hur jag ser på min dator som arbetsredskap och speciellt dess innehåll.

Mycket fordrar förklaring och mycket blir litet krångligt. I mappen ”Memoarer” finns många undermappar med vitt skilda ämnen men jag ville en gång ha ett begränsat punkter i listan (så att jag slapp skrolla). Det såg överskådligare ut men blev nog sämre eftersom jag får fler mapp-nivåer att hoppa mellan. Några av mapparna är dessutom alldeles tomma och oanvända upptäcker jag just nu, men de var med vid leveransen och jag har väl inte vågat ta bort dem. Under ”Personer” finns en ganska stor samling dödsannonser och minnesord och även annat. Uppmuntrande läsning ibland, tänk så verkligt goda människor det ändå finns (fanns). Här är nu först mappen ”Dokument” med sina undermappar, varav ”Memoarer” är en.

Här en del av det omfattande och varierande innehållet i undermapparna till ”Memoarer”:

Jag behöver nog inte att förklara varför det hela blir litet rörigt och kräver mycket ”administrativt arbete”. Och att en del är föråldrat, men ändrar man blir man helt vilsen; att ändra i bokhyllor är vanskligt. För egna foton skall bildstorleken tas ned (kanske en gammal ovana), bilden kanske beskäras eller ”retuscheras” samt namnas (sökbarhet!) som t ex. ”210512_gräsmatteanläggning_med_collie

Men ofta har jag ändå stor nytta att snabbt kunna hitta något jag vill använda (igen); en bild t ex.

En gång använde jag för webben en mycket lång bokmärkeslista. Så småningom upptäckte jag att om jag knappar in början på ett namn kommer jag ofta dit jag vill eller i alla en bra bit på vägen. Behovet av de många adresserna om flyg hade också att göra med att jag en gång gav webbtips för Svensk Flyghistorisk Tidskrifts under många år stående artikel ”Nätkassen”. Se även här och här.

Efter ett par års användning av Windows 10 har jag fått historik-funktionen att funka.  Men ofta pekar den inte ända fram eller vad det nu är för svaghet den har. Sökfunktionen inom datorn har några hemligheter dolda för mig den också.

Man blir ofta lätt förtvivlad.

Men det går ju fortfarande att ”skriva gammaldags brev”. Jag har sedan jag slutade arbeta för ca 17 år sedan fortsatt att skicka julkort till min ordförande Mario i den internationella arbetsgrupp i vilken han gjort mig till vice ordförande (efter ha lett en undergrupp). Medverkandet i Marios EBU-grupp för ca 42 år sedan gav äntligen mitt arbetsliv en mening som saknats. Kanske televerket och SR inte hade så stor nytta av mina insatser men för mig betydde det mycket. Här är ett ”typiskt italienskt julkort” från Mario:

Jag brukade i mina julhälsningar på skoj säga att jag önskade Mario en god hälsa så att jag slapp ta över gruppen. Jag minns ett möte då han plötsligt fick förhinder och jag fick ta hand om mötet. Inte kul.

Nu kom häromdagen i brevinkastet ett kort från honom där han frågade hur det stod till. Han hade skickat ett julkort till senaste julen som kom fram en bit in i januari medan jag inte skickat något eftersom jag inte fått något julen innan. Med mycket möda svarade jag nu. Det är ovant att skriva för hand numera och man sitter så att man inte har något stöd för armbågen. Jag har inget ordentligt ”skrivbord”. Och man har ju inte något snyggt brevpapper eller lämpligt kort liggande (Mario hade skrivit på baksidan av gammalt almanacksblad från 2014 med ett snyggt motiv på), och kuvert och rätta frimärken ska man ha o s v. Samt inte minst, pallra sig iväg till en brevlåda. Mycket bök och stök och man får städa efteråt. Jag bifogade några foton från min levnad som jag en gång kopierat för att de kunde kanske komma till nytta någon gång.

Så mycket lättare det är med Internet. Men det är ofta roligare att få ett riktigt brev än något på en bildskärm. Här är Marios julkort till julen 2020, i en annan stil än det klassiska ”katolska”:

När jag väl postat brevet kom jag på att jag kunde ju leta efter honom på webben Och mycket riktigt fanns han i Facebook. Bergsklättringsklädd, vilket jag inte var van vid. Så jag skrev ett meddelande där också. Här är han i en mer officiell roll:

När Mario 2002 skulle avtackas av EBU (European Broadcasting Union) där vi varit verksamma (jag pensionerades redan vid årsskiftet 1998-99) fick man idén att Marios gamla medarbetare kunde hälsa med en videoinspelat tal. Och jag snodde ihop ett sådant som jag sände med vanlig post. Mitt ”tal” blev väl ”litet ovanligt” men Mario tackade i ett trevligt brev. Jag har ingen kopia av inspelningen men en del av innehållet (och formen) framgår av detta  brev som jag skrev någon gång till några f d arbetskamrater 2002/2003.

Slutligen ett klipp ur en lång artikel från EBU om utvecklingen av MAC-systemet för TV, ett blandat analog/digitalt system. Som det inte blev något av. Service-Identifiering som nämns, ja det var ett hjälpsystem som talade om för mottagaren (för själva apparaten men även TV-tittaren) vilka ”delsignaler” som fanns i sändningen. Ungefär som det som nämnts tidigare i bloggen om vad som står att hitta i ens PC eller smartphone. En slags app om man så vill…

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/05/23

Sköna maj

Tittade noga på mina odlingar på balkongen och ser plötsligt flera potatisgroddar sticka upp. Och det där tunna gröna strået kanske är ett av de väldigt många men gamla morotsfröna som grott. Nå, jag har misslyckats med morötter tidigare.

Sliter med att begripa en iPhone. Lyckades att swisha i går kväll. man hör om personer som har gett upp, men ”branschen” (inte bara i Sverige) säger att en mycket stor andel av befolkningen har en smartphone. Men man kan ju lära sig nästan vad som helst bara man vill eller har tid…

Läste Lena Anderssons krönika i SvD där hon numera skriver. Hon sågar journalistkåren för att den svikit i klimatfrågan. Strongt gjort! SvD medger ej kommentarer som DN men hennes krönika sägs ha uppmärksammats. Bland annat av Björn Wiman, DN:s kulturchef, som får en ny chans att vara ute och cykla igen. Bildad som han ändå är, lyckas han i sin respons nämna Ludvig Holberg, som i Norge anses vara norrman. Som man ser här.

Holberg hade åtminstone i början av sitt liv en ganska tufft omväxlande levnadsbana ser jag.

En annan person jag som läst om i böcker om är den amerikanske raketpionjären Robert H Goodard. De bilder jag då såg visade rätt enkla grejor på vischan, en entusiast utan något stort företag bakom sig tänkte jag.

Bilden är från 1926 då Goddard var 38 år och arbetade som lärare. Han hade lyckats hitta några finansiärer, Smithsonian t ex. Det här är den första vätskedrivna raketen som nådde 12 meters höjd. Raketdysan (”motorn”) sitter högst upp, nedtill finns resten av ekipaget med tankar för flytande syrgas och bensin. Mer att läsa finns här.

Men han blev omsider framgångsrik och hyllad. 214 patent, har gett namn åt NASA:s och andra rymdflyginstitutioner och mycket annat. Skapade en gång den första vätskedrivna raketen och hade kontakt med och stöd av personer som Doolittle och Lindbergh.

Han hade att kämpa hårt mot sjukdom men kan knappast ha varit så präktig som man lätt får intrycket av i den mycket omfattande Wikipediaartikeln. Det nämns dock att Goddard kunde vara besvärlig att ha att göra med. Han hade vissa dåliga erfarenheter av journalister sägs det.

En helt annorlunda bana hade då en annan raketflyggestalt, tysken Wernher von Braun. Wikipediaartikeln om honom är om möjligt ännu längre. Och endast en liten del därav beror på hans intresse för kvinnor, som till exempel ”He later had a succession of affairs within the secretarial and computer pool at Peenemünde.” (Computer betydde tidigare, före datorernas intåg, räknebiträde.) 

Bilden är från Wikipedia som ger namn på de avbildade. Walter Dornberger står just i vänstra kanten. Här en bild när spelet var slut . Båda gjorde senare karriär i USA och von Braun skymtade ofta i media minns jag från min svenska horisont.

Tom Lehrer ger i sin sång om Wernher von Braun en rättframt sarkastisk bild. Observera hur han rimmar ”nazi – schmazi”, vilket sägs vara ett sätt att på jiddisch uttrycka ironi och hån.

Om raketer kan man läsa på många ställen. En överblick av rymdraketutvecklingen internationellt finns hos Wikipedia och om tidig tysk utveckling kan man läsa här.

På Svensk Flyghistorisk Förenings forum diskuteras valet av benämningen SK 40 på det nyligen valda skolflygplanet Grob G120TP. Många olika relevanta principer luftas i de olika inläggen.

Bilden ”lånad” från en svensk militär sajt men är säkert en reklambild från tillverkaren.

Själv har jag inga bestämda synpunkter; de som yttrat sig har ofta goda skäl för sina olika synpunkter och principer.  ”Om ni inte gillar mina principer, har jag andra att föreslå” som en känd skämtare sagt.

Men det är litet jobbigt att Tp 47 är Catalinan medan Tp 97 är vad som överallt i världen gärna kallas C-47. För att inte tala om alla transport- och signalspaningsplan som är baserade på typer med kända civila namn. Många tycker att benämningarna är inkonsekventa; här en kommentar i Wikipedias Vampire-artikel för kalenderbitare: Observera att Vampire i svenska flygvapnet aldrig fick någon annan beteckning med annat prefix än bokstaven J, oavsett användning.

Minns hur en svensktalande finländare en gång en kylig majhelg 2003 vid ett besök i Helsingfors/Malmi med Daisy tog sig tid att presentera planen på Vanda-museet för mig. Avslutningsvis skulle han artigt säga något om svenska plan. Joo, det var svårt att lära vad de ”hemgjorda” namnen stod för; hur vet man vad en S 16 är? (Caproni 313 säger då mer för den flyghistoriskt kunnige). Medan i Finland ”en Gladiator var en Gladiator”!

Synd förresten att vi i Sverige inte har någon ”Hansa” bevarad, en långlivad typ. Nå ett tag fanns denna lekmaskin vid Tekniska Museet.

Att benämna militära flygplanstyper är inte lätt. En svensk flygintresserad vet vad en S 16 var (eller en Sk 16) men en amerikan, fransman eller vilken utlänning som helst är ganska ställd. Så enkelt är det inte. Råkade se denna formulering i Wikipedia; kanske den är riktig: Detta gjorde att flygplansmodellen behöll sitt nummer oberoende på dess roll, här B 16, T 16, S 16 och Tp 16, vilka troligtvis skulle fått beteckningarna B 7, T 3, S 15 och Tp 12 i det föregående beteckningssystemet.

Jag ”forskade” och fann några intressanta texter att läsa om finska och andra principer för benämningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Finlands_flygvapen

https://corporalfrisk.com/2015/05/22/corporal-frisks-guide-to-how-to-spell-aircrafts-correctly/  En trevligt skriven text, kanske det som sägs om svenska benämningar inte är helt riktigt, men detta visar att det svårt att förstå andra länders förutsättningar och principer.

https://web.archive.org/web/20090427142504/http://www.ilmavoimat.fi/index_se.php?id=709 Ett exempel på hur Finska flygvapnet officiellt skriver/skrev riktat till allmänheten: ”F-18 Hornet ersatte Mig-21BIS och Saab Draken planen.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/De_Havilland_Vampire     Ambitiöst!

https://www.af.mil/News/Article-Display/Article/2346441/secaf-unveils-new-eseries-classification-in-nod-to-departments-digital-future/ Verkar litet flummigt. Men man är ju van vid att ofta förekom X före flygslagbokstaven för prototyp/motsvarande.

Sudden

Older Posts »

Kategorier