Skrivet av: Sudden | 2020/12/02

Nåden

”Man lever på nåd” sägs det ibland. Även om nu Adam Gul sade sig leva på ”hoppet och stolen”. Under den aktiva dagen kan den fortsatt tillvaron ibland bedömas som omöjlig eller hotfull. Men i bästa fall lugnar det ned sig framemot kvällen. Man har ju fått uppleva ytterligare en dag. Borde man då kanske bli religiös? ”Jag kan inte räkna dem alla…” o s v.

Ja, hur ska det sluta egentligen? Här ett ganska bra slut:

Så slutar P C Jersilds ”En levande själ”. Ett förklarande citat:

”Jag är en naken hjärna som vilar i ett akvarium. Ena ögat har de låtit mig behålla. Det sitter som ett litet målat ägg på sin stängel framför själva hjärnan. De har tagit bort allt som jag inte behöver: kroppen, halsen, ansiktet, själva kraniet, ögonmusklerna. Men ett öga har jag fått behålla. Jag ser bra – men bara rakt fram. Av någon anledning har de också lämnat ytteröronen kvar. De slokar sorgset på var sin sida om de grågula, veckiga hjärnhalvorna…Sammanfattningsvis ser jag ut som en trådig havsmanet med ett uppspärrat emaljöga i fören.”

Det är Ypsilon, huvudpersonen i PC Jersilds roman, som beskriver sig själv på detta sätt. Mer om romanen och en analys av Jersilds syn på saker och ting.

Jersild har sinne för poänger. Min ”favoritförfattare”. Man har ju en del gemensamt.

Har förresten sett att han kommenterat pandemin i pressen. Ett debattinlägg, sådana är ofta jobbiga. Har förresten lyckats prenumerera på SvD även om jag inte begrep de frestande introduktionserbjudandena utan direkt betalade fullpris. I viss mån bidragande var att Lena Andersson flyttat från DN till SvD men jag orkade inte läsa hennes första inlägg där. Och SvD:s jämfört med DN lugnare tonläge gör läsandet ganska ointressant. Man förstår att några väljer att bli populistiska för att höras – typ DN:s ”Excessen-stil”. För att inte tala om Hitler.

En förbannelse är det minsann att det ska va så svårt att bli förstådd..

Den i det första citatet omnämnde Paul Broca var central i neurologins historia. Någonstans finns hans hjärna bevarad. Han sparade själv på hjärnor och även på annat håll har ”stora” hjärnor bevarats i from förhoppning att man därigenom skulle kunna avslöja något om det mänskliga tänkandet.

Och så själva ”behållaren” för det hela. En gång lär någon försökt sälja en barnskalle som ”Swedenborgs skalle som barn”. Ray Bradbury har skrivit en ”skräckhistoria” om vårt i andliga sammanhang ack så bortglömda skelett.

Apropå krångliga texter: försök förstå denna haveribeskrivning som jag råkade stöta på. Som är extra svår innan man insett vad förkortningen THS står för (att hela stabben kan vridas för att få rätt trim).

Inte lätt att vara pilot i ett modernt trafikplan och även Airbus-plan kan förstås vara ”knepiga”. Ibland tycker jag att det är smått orättvist att Boeing drabbades så väldigt hårt av problemet med  737 Max.

Apropå teknik har jag väl skrivit att min rullator nyligen ”vek ihop” sig två gånger. Därtill ”brakade den ihop” när jag satt mig att vila på den; nå sitsen sjönk plötsligt och skrämmande ned någon centimeter på ena sidan. ”Graceful degradation” kallades en gång ett sådant välartat felbeteende. Har funderat på om orsaken till hopvikningarna egentligen inte var en sliten låsklack utan ett brott på en bult som kanske skjuvats av tidigare men som först bara gett upphov till glapp (så låsklacken inte greppade) tills det hela föll isär mera.

Skjuvning var förresten länge ett obegripligt ord för mig, stötte först på ”wind-shear” på 60-talet i Aviation Week och andra sammanhang. Annars är fenomenet viktigt när det gäller nit- och bultförband.

Sudden som hämtat ut en ny rullator men som ”lagat” den gamla

Skrivet av: Sudden | 2020/11/25

Hästar och andra hjälpmedel för att ta sig fram

Igår vek min rullator ihop sig för andra gången på kort tid, Jag föll båda gångerna utan att skada mig, men det tog den andra gången ett bra tag innan någon tillräckligt stark man som kunde få upp mig fanns bland dem som strömmade till.

Jag tror det är en spärrhake som blivit sliten och glapp, men hela ekipaget känns numera faktiskt obehagligt sladdrigt. Jag fick den för snart 9 år sedan. Jag tyckte då att den var onödig, och det gick ett par år innan jag började använda den. Fick vid en sjukhusvistelse så ytterligare en, undrar om personalen har provision på något sätt. Använder denna bara inomhus och mycket sällan, litet som en ”serveringsvagn”.

Forna tiders hjältar dom hade häst dom!

En bok som ännu står i min bokhylla. Tryckt i Tammerfors 1943. Så är man uppfostrad att en riktig karl skall vara! Men notera den lilla musen nedtill. Har nu inget minne av dessa sagor. Jag har skrivit in mitt namn, så illa jag skrev men jag följde de då gällande principerna för snirklar o d. Menar jag andra klass i Årsta (1946-47)? Jag vill inte koppla den till skolundervisningen utan tror att jag hade med mig boken från min uppväxt i Gävle 1938-1946.

Apropå manligt och kvinnligt så ser jag att Lena Andersson nu ska börja skriva i SvD, hon har lämnat DN. Jag har länge undrat hur hon kunde accepteras där med den samhällssyn och feminism med ibland rent hat och stolligheter som där omhuldas, och har förstås även undrat hur hon kunde stå ut med detta. Speciellt efter den senaste fula nedsablingen av Katarina Frostenson var jag var nyfiken på vad Lena skulle ha skrivit.

Lena är en av de få kvinnor i svenska medier som anstränger sig att förklara hur hon tänker och därtill tänker hon ”klassiskt rent”. Även om hon är jobbig att förstå. Här litet om hennes skäl att byta. (Jag fann senare ett aktuellt trekvartslångt samtal mellan Lena A och SvD:s Tove Lifvendahl som kan vara intressant. Att det ska vara så tekniskt svårt med ljud! Mer om Lena här.)

Tacka minns jag även Åsa Linderborg som fick mycken sk-t av den borgerliga mobben för sina uppfattningar men som skrev klart som korvspad tycker jag.

Denna ryttarstaty i Leningrad föreställer Peter den store, varmed dock inte avses Peter Wolodarski, chefredaktör för DN:

Notera den långa hästsvansen, kanske en konstnärs kompromiss med den fysiska världens behov av hållfasthet.

Ett av ”Peter den lilles” hatobjekt är Vladimir Putin:

Här har vi Donald Trump:

Här Lenny Clarhälls minnesmärke i Lunde över Ådalskravallerna:

I det röda huset fanns när jag tog bilden i september 1999 en ”Robert Linds Restaurang” vill jag minnas. En av Hasse och Tage 1979 skapad gestalt som inte var ledare för ett trossamfund som man först tror. Ca 21 minuter in i föreställningen. Jag talade då 1999 med nr 2 i denna parad av servitriser på Wästerlunds konditori i Lunde omkring 40 år tidigare. Hon skymtar till vänster i denna bild.

Televerkets huvudkontor i Farsta försågs så småningom med ett verk av Asmund Arle som några ansåg olämpligt eftersom det inte var uppbyggligt eller vackert som ju konst ”ska vara”. Våra chefer har tappat kontrollen, de ramlar ju av sina hästar!

Verket hade tidigare en mer central plats framför den av de med bokstaveringsnamn namnade byggnaderna som hette ”Helge”. Med smeknamn Helgedomen eftersom där satt den högsta ledningen. Riktigt vad som kommer att hända med de många byggnaderna vet jag ej men visioner finns. Husen vid Färnebogatan kanske rivs.

När man läser denna studie inser man att det inte bara är att köpa några kilo gräsfrö och några buskar i närmaste handelsträdgård (tvärs över Nynäsvägen förresten) när man ska anlägga ett större förvaltningskomplex!

Mer att läsa finns här om vad som byggdes för televerket; Hidemark och Danielson gjorde ett fint jobb! Här mer om televerkets byggnader.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/11/12

Vindrutor och liknande

Först några allmänna saker:

Tänk, en gång var ordet ”radikalisering” något fint; det innebar att se på saker med öppna ögon. Nu är det ett sätt att benämna förtappade och förkastliga människor (som vi tycker) av muslimsk trosuppfattning som ska straffas, såsom nazisterna straffade judar en gång.

Lätt kaos råder om USA efter valet. Det där med demokrati är svårt. Liberalerna vill ha ensamrätt på ordet. Det vet väl minsta unge att ”den bäste och starkaste bestämmer”. Det funkar inte alltid som DN vill.

Apropå USA har ”Grynet” uttalat sig, han gillar inte utvecklingen i USA (intervju bakom betalvägg). En äkta radikal gammaldags folkpartist –  jag kan inte låta bli att gilla honom.

Eva har problem med både digital-TV och sin dator. Elände. Än så länge fungerar mobiltelefonen. Det var litet tjafs med operatören som tog en hel månad att reda ut och kostade oss en slant och inte minst en massa oro. (Telefon borde vara en medborgerlig rättighet som inte stängs av om man missar att betala till någon krämare.) Få se när det blir knas igen. Hur som haver, ”det hela” är nog ändå kört känns det som. En vacker dag händer det Eva eller mig något så…

Inser att jag måste strunta i vissa saker, orkar bara inte med. Har svårt att handskas med alla mina piller. De sällsynta gånger jag far med sopborsten över golvet finner jag alltid något piller. För att inte tala med allt bök att få dem hem från apoteket. En gång hade vi ett Postverk…

Testade min router som stått oanvänd sedan Jesper köpte den för ett halvår sedan. Försökte begripa alla alternativ men kopplade sedan ”efter bästa förstånd”. Och si, det gick. Tills tidigt morgonen därpå. Stendött. Kopplade bort den och jag fick gusschelov kontakt på vanligt direkt sätt. Hade i mitt minne en tidigare erfarenhet av att man kan inte kan skifta dator utan vidare utan måste vänta någon timme. Men icke så nu.

Nu till vindrutorna! Det putsades huvar på segelflygplan. Det gällde att göra rätt, använda rätt tvättmedel eller hur det var. Jag avstod från att försöka – man kunde ju göra fel.

Nå, kanske jag inte minns så mycket mer än att en tid fanns i alla fall en gullig liten varningstext på den nya Ka 6:an SE-TFN:s huv, lydande ungefär ”inga repor i vår fina huv!”

Ett minne från 1967-68 förknippat med en person boende någonstans på den rätt avlägsna småländska kusten som hade med bilskolor att göra. Han och hans hustru kom ibland upp till Vängsö för att han skulle göra långflygningar med SE-TFN. En gång hade han hittat termik över alkoholistanstalten i Åsbro söder om Hallsberg och berättade att han kände spritångorna när det steg!

Bilden är från ”Digitaltmuseum” och antagligen från 1960. Som segelflygare tänker man ju på att öppningen i det omgivande skogslandskapet och de många taken kan utlösa termik.

Denna ”anstalt” med en ”fabriksskorsten” söder om Hallsberg skymtade jag under många år på mina många resor med bil till mina föräldrar boende vid Vätterns strand nära Askersund. Senare lades vägen om och jag såg konstigt nog inget av anläggningen längre. En kartkoll jag gjorde nyss visar att jag antagligen tittat åt rakt fel håll!

Den stora fastigheten har genomgått varierande öden, från ha varit tänkt som en pampig herrgård blev det ganska direkt fattigstuga och så ”alkoholistanstalt” och så småningom kursgård för elkraftbranschen. Och även annat.

SE-TFN, en Ka 6E (ibland kallas planet K 6E), var ny då 1967. Jag flög det en hel del.

Trevlig men ett bräckligt äggskal till kropp. Notera den svarta spiralfjädern, en fuskig höjdtrim. Man vickade förresten på hela stabben, Ka 6E hade en ”all flying tail” (eller pendelroder  säger en del). Åtminstone vårt exemplar använde vinschkopplingen en bit in under framkroppen vilket gjorde att man fick arbeta mer med sidrodret under bogsering. Minns en kamrat som landade efter en kort bogsering, våt av svett. Han tyckte det var svårt att ligga rätt i sidled. PIO. För att citera en ”recension av Ka 6”: In the Ka-6E the all flying tailplane and off centre combination tow hook result in a couple of potentially unpleasant characteristics worth mentioning. 

Här en annan ”recension” från en Ka 6E-gillare.

Planet är förknippat med ett sorgligt livsöde för en inspirerande och annorlunda klubbkamrat. Planet kraschade definitivt vid ett verkligt dramatiskt haveri i Skåne ca 20 år efter det jag flög det i min klubb. Sic transit.

(En något risig Ka 6CR vi hade hyrt några veckor hade vanligt höjdroder men samma trimfjäder. Den lät ”sploing” varje gång när man började termikkurva.)

Åter till vindrutor och annat för att se bra ut. Jag minns att några gånger var jag störd av en lågt stående sol och att reporna störde.  Att det bildats imma eller t o m frost har jag inte varit med om men sådana problem finns . Vid fjällsegelflygning satte man ibland in ”imrutor”, precis som personbilarna hade på 50-talet. Här kan vi se en sådan ruta och på köpet få läsa annat trevligt.

Här en radikal lösning; ingen ruta alls!

Hittar ingen bild av imrutor i segelflygplanshuvar men har sett sådana. Per Fornander flög en gång mycket högt, drygt 10 000 meter, och jag minns från hans muntliga berättelse (på CD, tänk att ”simpel” ljudinspelning är så svårt!) att sikten utåt tidvis var problematisk – som även mycket annat. Här ett klipp ur Ottsjö-kompendiet:

Onsdagen den 19 mars (1986) återkom det ”rosa vädret” med fantastiska lävågor till sent på kvällen. Nästan 30 man hade varit ”uppe och vänt” på väl 6 000 m, några ännu högre. Per Fornander, Östersund i sin Jantar Std rapporterade att han passerat såväl 8 000 m som 9 000 m och det steg fint över Ottsjöns östra ände, rakt framför ett linsmoln som vi såg från isen. Någon radiotrafik med Per ville inte lägret störa honom med i detta läge. Så meddelade Per att han passerat 10000 m fortfarande i stig. Eftersom kölden var ca -50 C och barografen inte ritade högre, återstod en försiktig nedfärd. På denna höjd visar hastighetsmätaren alldeles för låg fart, dvs. TAS är 1,8 ggr högre så luftbromsarna är ett riskabelt kapitel. Allt gick väl och Per landade efter 1 tim 41 min. Ett rekord i rekordet. En bra nog genomfrusen pilot hjälptes ur planet, så även barografen som snällt hade ritat ända till trumkanten.

Den glädje Per, som gammal vågveteran, kände där i skymningen när Jantarn rullades in i viken, går inte att beskriva. Allt var så osannolikt, men var samtidigt resultatet av det vi kämpat för i alla slags väder och vindar. Nu var det bevisat att en skicklig pilot i ett väl utforskat område kan flyga ända upp i stratosfären, även med måttliga höga berg när allt klaffar.

Ny ansats om vindrutor! Jag visade ju tidigare en Rolls-Royce med en sådan ruta om vars aerodynamiska fördelar på flygplan jag förgäves försökt finna något besked om. Det jag ville säga var bara att man försökte ”luta vindrutan framåt” för att undvika reflexer i glaset. Tror jag. Jag har någonstans läst att många gamla piloter ville flyga öppet; öppen cockpit var ju i början regel hos t ex Junkers. Här en tremotorig Stinson från 30-talet, bild från Wikipedia:

Miles Falcon hade också en sådan vindruta. Här G-AEEG, f d SE-AFN plåtat av mig på Barkarby i juni 2002:

Här en tydligare bild som jag ”lånat” på Internet.

Såg i min ungdom en bild av hur Curtiss C-46 skulle sett ut med en sådan vindruta. Det var ju ett plan med en maximalt mjukt rundad nos där rutorna ”låg i liv” med det strömlinjeformade skrovet. Se https://smdb.kb.se/catalog/id/002619549

Tänk om det blev imma på rutorna! Nådde man fram att torka? Här en ruta ur en smalfilm som Robert Widmark (Baskerville) en gång sände mig. En viss fingerfärdighet behövdes när man skulle dra på!

I denna film kan man skymta att ytan mellan instrumentbrädan och vindrutan i  denna 65 år gamla C-46 tycks var täckt av en duk vilket också kan ses i Baskervilles film.

Minns Transairs C-46:or kravla sig uppåt på Stockholms himmel; ett stort plan varför det tycktes röra sig långsamt.

Slutligen några mer allmänna visdomsord jag stött på:

  • Kungen är vårt skydd mot en svensk Erdogan, eller Trump. Det är värt ett par hundra miljoner per år. <Till monarkins försvar>
  • Varför detta intensiva hat mot kvinnor som förlåter sina män? <En läsarkommentar till en DN-kulturjournalists oförmåga att i sin recension av Katarina Frostensons senaste bok förstå författaren. Det bör ju en recensent kunna. Dessa PK-feminister!>
  • Det paradoxala med akademihistorien <DN:s sluggande, Kulturprofilen, Frostenson> är att dess främsta offer blivit en kvinna trots att den framhålls som en strävan att upprätta kvinnor.
  • Klimathotet har lika mycket med vetenskap att göra som Lysenkoismen i forna Sovjetunionen. Även där betraktades de som tvivlade på den politiska sanningen för förnekare. (Citat från Johan Montelius, klimatrealist)

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/11/05

Tillvarons förtretligheter samt några minnen

Här ett utkast som gick så snett för ca två veckor sedan att jag avbröt skrivandet. Men det jag plitat ned kan ju kanske räddas. Här ett försök att putsa upp det; tempus stämmer väl inte alltid.

Det är en orolig tid. Ska jag överleva vinterns halka och kyla, vad är sanning vad gäller coronavirusets göranden och låtanden, min datorns egenheter som sååå chict ändrar sig vecka för vecka, kontrollbesiktningen av bilen. Vårdapparatens brister som jag tror mer beror på läkares och sköterskors vård(o)vanor än politikerna.

Citat från ett mail från en gammal arbetskamrat:

Det var ju så himla svårt att komma i kontakt med ”husläkaren” på min gamla vårdcentral XVC via mejl. Jag skrev i stället brev och vidarebefordrade dem per egb genom att lämna in dem till receptionen som du, och det fungerade faktiskt!

Jag lämnade alltså häromdagen själv personligen ett brev i vårdcentralens reception eftersom jag vid ett tidigare läkarbesök fått rådet ”ta istället upp det där med receptförnyelse när du kallas till doktor N N”. Men han hade blivit sjuk, besöket sköts upp en hel månad (!), och tiden för mina recept går ut innan dess. Sköterskan i receptionen knappade in något egenformulerat i datorn istället för att lägga mitt färdiga brev i någon ut-korg. Som man gjorde förr i tiden

Nå, jag har ett handskrivet löfte (på den nya kallelsen) att doktorn ska ”ringa på fredag”. Stenålder! Och vilken oro detta skapar, se till att ev. nödvändig receptlista ligger framme. Men att ringa upp en vårdcentral är också en pärs. Vilket av flera nummer man ska välja och så skall man några gånger knappa in olika siffror, varav ett 11-siffrigt personnummer. Jag är inte särskilt darrhänt men… Och så sitta och vänta på att bli uppringd. Framemot kl 17 efter en hel dags telefonpassning förstod jag att han nog inte kommer att ringa. Var fortfarande sjuk fick jag veta senare.

Men jag förstår att det nog måste bli så. När man sitter med sin kölapp till receptionen märker man ofta hur trassliga ärenden besökaren vid receptionsdisken har. Och hur lång kön av väntande blir. Tycker också synd om läkarna; de tillkallas ibland vid sessionen med sköterskan för att ge henne stöd och då gäller det snabbt för den överraskade läkaren att fatta rätt beslut och samtidigt uppträda förtroendeingivande självsäkert. Stressande och som upplagt för misstag.

Nej, texten bör muntras upp med en bild, varför inte en som driver med ”artigheten” hos kundtjänster, inte minst genom välkomstfrasen. ”This is Dogbert. How may I abuse you?”

Litet roligare saker. Min väns ord ”egb” är en förkortning för ”använt egen bil” som ibland behövdes när man skrev reseräkning. Han hade en egen förkortning ”egh” vilket betydde att han rest i sin sällskap med sin lagvigda hustru och ingen annan dam!

Min vän har också många andra åsikter; om ”stinkande tvåtaktare” tyckte och tycker han exempelvis inte. Saab är fortfarande ett fult ord för honom. Han är därtill malmöit och gillade ej hur Saab hanterade en industrietablering där. Han har slutat köra bil, det blev över 100 000 mil. På senare år med franska dieslar. Åker nu ibland med sin son (som man kan säga är ”miljöforskare”) som kör en Saab. Fyrtakts.

Reseräkningsgranskningen råkade på min arbetsplats en gång i kris med långa handläggningstider. Nyanställd ung personal sattes in och antagligen gavs direktiv om en litet ”lättsinnigare” attityd, speciellt som de nyanställda var ovana vid ”bestämmelselabyrinterna”. Jag struntade i att vara så noga vid skrivandet och det blev då lättare att inte skjuta upp det. Ville granskaren rätta något fick väl hen ingripa.

Långt senare berättade en fackligt verksam kollega att reseförskotten kunde fresta några till att låna pengar så att de drog på sig stora skulder. Kollegan berättade också om en annan tjänsteman som hade kommit på kant med den ansvariga reseräkningspersonen och fick skaffa sig sin rättmätiga ersättning på någon konstig omväg. Den handlade om en yngre man, möjligen litet känslig (han hade sökt jobb hos mig en gång), och den person som ”höll i pengarna” var en (äldre) tant mot vilken han inte kunde hävda sig eller som hyste agg mot honom.

Här en bit längre fram är min allra första reseräkning från januari 1964. Jag var då helt ny på televerkets Radiobyrå, Kra 3, som var avdelningen för luftfartstradio inom avdelningen för kommersiell radio. Min chef Sven Lagerström visade mig en dag det radiotekniska på Arlanda, bl a Deccas DASR-radar och trafikledningsbaracken. Vi åkte från kontoret på Bränningevägen i Årsta i en svart PV utrustad med en tidig mobiltelefon, petmoj på instrumentbrädan.  Jag har nämnt detta besök i några bloggningar liksom jag berättat om Arlanda. Jag minns att Sven redogjorde för Deccans finesser.  Sic transit… (bilden är tagen år 2004 vid Arlandasamlingarna)

Man ser också nederst på blanketten de förkortningar som Spv, Tjb, Tjc; Egc o s v man kunde använda vid skrivandet. Det var ”ordning och reda” och syftet med resan skulle förstås formuleras. En nitisk reseräkningsgranskare har skrivit i konteringsnumret så kraftfullt att det syns även på andra sidan av papperet. Ser att jag kvitterade ut 13 kronor! Ordet ”attestera” erinrar mig om en mellanchefs grubblerier långt senare över vad han egentligen skulle ”godkänna”. Denne stillsamt försynte Gunnar som ändå stod den store chefen geniet Östen närmast av alla, avled långt senare i Parkinson efter många års lidande hörde jag. Ville inte träffa folk i sitt eländiga tillstånd. I våras fick jag via Facebook kontakt med en gammal kollega och jag skrev ned några luftfartsradiominnen från senare halvan av 60-talet men så kom Covid och vi träffades inte. Minnena är ännu alltför kryptiska och person-inriktade för att spridas och de förblir nog liggande orörda.

Jag vill minnas att Sven L vid något tillfälle visade mig också precisionslandningsradarn (PAR, på Bromma?) och då berättade att man fick antennloben att svepa genom att rent mekaniskt variera dimensionen på vågledaren till antennen! Jag gillade Sven; han var anglofilt lagd liksom jag.

Slutligen ett konstaterande av Kristina Lugn:

”De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare.”

Det verkar förresten ha ordnat sig med receptförnyelsen.

Sudden

Sedan jag skrev det förra inlägget kollade jag i mitt ”bildarkiv” som är mycket användbart i bloggandet och annan kommunikation via dator/internet. Jag lägger ned mycket tid och möda på att bearbeta mina foton/skanningar och ge dem namn så att de är lätt sökbara.

Men inte alltid. Nu gick jag på måfå in i avdelningen för ”råbilder” och hade då lyckan att i en tumnagelbild-översikt upptäcka ”den visuellt ovanliga formen” i bilderna av min första elektriska tandborste! Här har jag i hast klippt ihop några bilder:

Man ser att jag inte lyckades öppna apparaten utan våld. Det är viktigt att det inte kommer in vatten i den och därför är den inte gjord att öppnas. Man ser ändå korrosion här och där. Det är nog också elsäkerhetsskäl som gör att man har en ”tråd- och kontaktlös” laddningsväg genom att använda en transformator med den ena lindningen i den ovala dosan med sladd och den andra i änden på själva borsten. (Koppling mellan spolar kan man också tala om eller ”induktionsladdning”.) En del elektronik behövs bl a för laddningsfunktionen och för funktionsfinesser som man kan ta betalt för. I snålvarianterna har de kopplats bort, kanske med ett enkelt klipp med en avbitar-tång! Man ser en stadigt dimensionerad mekanik för borstens oscillerande rörelse.

Jag skrev ju om tandvård och kom att tänka på ordet ”gaddar” för ”tänder”, det senare ett ord som ibland kan kännas alltför närgånget, ja t o m ”vulgärt”. Det sägs visst att ”fina människor” inte talade om ”sina ben” utan sade ”mitt vänstra och mitt högra ben”.

Kom att minnas John Lennons nonsensdiktande:

Här ett känt exempel på ett nonsens-samtal. Se även WikipediaNonsensdiktning kan ju vara mycket olika saker, bara det inte är meningsfullt. Fast det är det ju, på sitt sätt.

Vidare kollade jag på Eniro och fann att ”Svempa” bor kvar där han bodde på 80-talet och Eniro streetview visar t o m en av hans bärgningsbilar!

Sin verksamhet har han förlagt till Länna, mellan Handen och Sköndal. Här en bild jag tog där 2007, cykeln är min egen (egentligen Oves gamla). Det var tider det när man ännu orkade cykla! Jag slutade 2013 när jag bara orkade ett par hundra meter.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/10/29

Om tänder och bärgningsbilar

(Liksom Nordisk Familjebok hade supplement, d v s några tilläggsvolymer för att hjälpa försäljningen av restupplagor, där jag från min tidiga barndoms läsning minns att Adolf Hitler bedömts viktig nog att få ett helsidesporträtt i supplementet, har även denna bloggning fått ett supplement.)

Fick igår kallelse till tandläkare Sofia för det årliga besöket i början av december. Började oroa mig för hur jag ska komma dit, tänk om det blir snöoväder när jag skall ta mig till Sköndal en mil bort och orkar jag ännu en gång med den rätt höga trappen upp till hennes mottagning ovanför butiksvåningen i markplanet.

Och ”som ett brev på posten” trillade alldeles nyss en tand ut på tangentbordet, helt utan orsak (?) En lätt lätt gulfärgad sak med ett metallstift i. Min tandläkare Sofia har sagt att kariesen och förfallet är så elakt att det börjar bli svårt att göra något. Hon påminner envist mig vid varje besök att jag ska använda eltandborsten. Jag tänker därför på henne varje gång jag borstar tänderna med en viss skuldkänsla därför att jag gör det manuellt. För då känner man ju att man verkligen gör något!

Jag är inne på min andra elektriska borste, den första plockade jag så småningom isär och visade henne.  Den hade ett ”batteri” som såg precis ut som sådana brukar men måtten var en liten, liten aning annorlunda vilket gjorde det omöjligt att byta batteri till ett ”vanligt” sådant! Fick se att borsten faktiskt inte roterar utan vrids fram och tillbaka. Tog foton av den sönderplockade borsten som jag nu tyvärr inte hittar i min dator. Istället får det bli en 44 år gammal gotlandssomrig bild av två tandborstande söner, Robert och Ove:

Här är takmålningen ovanför Sofias tandläkarstol som jag har framför ögonen när Sofia donar och har sig. Numera gör det nästan aldrig ont hos tandläkaren, det var ju en fasa när man var barn sägs det även om jag själv inte minns några svåra tillfällen. Hon bedövar nu förstås då och då, mer än det gjordes i min barndom.

Konstnären heter Daniel Fahlström , kusin med Jacob Holländer vars plan han målat och han målar tydligen det mesta. Jag gissar att Sofia eller hennes far eller mor (som hade praktiken förr) har behandlat ”bilbärgaren” Svempa som bor i närheten och som då skänkt eller betalt med denna målning. Jag noterade att han i en tidningsintervju nämnde att grannarna i villakvarteret var litet undrande när han, känd f d raggare och bilbärgare flyttade dit, och det undrade jag också när jag råkade passera hans hus när jag bodde i Norra Sköndal och då såg någon maffig bärgningsbil.

Sofias mor Barbro var tidigare min tandläkare och i hennes behandlingsrum där nu tandhygienisten Maria arbetar finns detta andra verk av Fahlström som jag också ofta vilat ögonen på.


Apropå häftiga lastbilar var min mellanson Ove intresserad av sådana. Ja, han var en lastbils-spotter, alltså skrev långa listor med de fordon (åkerier) han observerade på Nynäsvägen i vårt grannskap. Han kom sedan att under några år arbeta inom fordonsindustrin. Här en tidig teckning av honom. (Eller har jag gjort den? Originalet ligger i chiffonjen i hallen men jag orkar inte leta just nu):

Här en översiktsbild gjord av en 6-årig Ove. En bild som säger en del om Ove. Men vad?

Här ett av Oves LEGO-byggen:

Och slutligen ett Svempa-bygge:

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/10/23

Istället för vindrutor

Hade tänkt att detta skulle handla om vindrutor på flygplan och deras lutning men det spårade ur. Hjärtat är fullt av annat. Men i alla fall så är här en bil som en gång tillhört styrelseordföranden i de Havilland. (Mer att läsa –  och inte minst se – om denna bil finns här.)

Hur coronaepidemin utvecklas är oroande. Men det verkar vara en balansgång mellan att försvåra smittspridning och att snabbt uppnå immunitet hos befolkningen. Man kan också vara oroad över hur SL (Stockholms Lokaltrafik) klarar sig när kollektivtrafik verkar ganska hälsovådlig och när man har dragit på sig ett komplicerat betalsystem som man inte behärskar. Samtidigt som man är hårdhänt mot resenärerna.

Själv har jag sedan länge varit vilse i SL-världen med begrepp som reskassa, periodkort, Access-kort och inte minst biljett. Att åka med SL blev med åren alltmer förknippat med dåligt samvete; fuskar jag månne? Hur mycket tid har jag inte lagt ned på att försöka förstå. Jag har skänkt mitt accesskort till Eva för vad jag förstår behöver jag nu bara vifta med mitt Färdtjänst-kort som saknar magnetremsa (eller används optisk avläsare?) Giltighetstiden sägs ha gått ut men jag har ett brevbesked någonstans att giltigheten förlängts. Hoppas SL-chaffisen tror mig…

Jag har i alla fall sluppit möta någon skrämmande kontrollant. Minns hur en medlem, en mentalt lätt bräcklig kvinna,  i en samtalsgrupp en gång för länge sedan (ca 45 år) försenat ankom till ett möte, närmast i upplösning efter en SL-kontroll. Hon var chockad/kränkt av anklaganden att hon inte köpt någon biljett. Som hon väl helt enkelt slängt/tappat, den skulle ju sparas tills resans slut hette det. Idag skall ju på sina håll biljetten istället ”avvärderas” (entwerten på tyska), d v s göras värdelös, innan resan anträds.

Denna bisarra logik och terminologi! Vad är en biljett egentligen? Här en monolog med Hasse Alfredson om en biljett (eller icke-biljett) men även om annat åldrandes elände. Och ett annat tidigt exempel på biljettproblem.

”Validera” är också ett konstigt ord. På tyska jvg-stationer finns en grej för att ”Fahrkarte entwerten”; entwerten har enligt ordboken och min språkkänsla betydelsen ”nedvärdera” eller t o m ”cancel” på engelska. Men ”validera” betyder för mig primärt ”bekräfta, säkerställa”, d v s raka motsatsen!

Numera tillåter inte min rörelseförmåga mig att anlita SL-bussar eller pendeltåg. Man känner sig ju mest som ett problem för bussföraren och de andra resenärerna. En gång ramlade jag omkull och jag är inte lätt att få upp på benen igen. Man vill ju inte vara till besvär. Betala SL får jag ändå, genom min skatt.

Man får se om kaos så småningom uppstår i vårt samhälle genom coronan. Jag kommer att tänka på likheten med den prövande beredskapstiden, som vi klarade av.

Här en en bild för de teknikglada, södra entrén till Handens pendeltågstation 2011 då jag fortfarande orkade gå till stationen och klara den trappa man här har framför sig. Nå, det fanns hiss, även för dem som bara behövde p-ssa.

Jag har med en röd punkt markerat de mer eller mindre vidunderliga betalgrejor som behövdes vid denna obemannade ingång 2011. Linjen på golvet har en juridiskt helig betydelse; går man innanför den ”utan giltigt färdbevis” kan man, åtminstone på vissa ställen, haffas för att ha befläckat SL:s heliga mark.

Läget är nog något oklart, beakta t ex detta:  Det är väl tradition att man får vinka av folk vid tåget, och eftersom pendeltågen inte har egen lag så gäller samma lag.

Apropå det oemotståndliga omoderna ordet befläcka, här är en bild som sägs beskriva den obefläckade avlelsen:

Murillo, lånat av Wikipedia. Synnerligen abstrakt må jag säga.

Enklare eller i varje fall mer konkret var det förr. Att åka med SL menar jag. Här har Ingwar Åfeldt beskrivit gångna tiders SL-biljetter och här nedan är när han på besök från Arizona överraskas av en plötslig aprilskur 2004 vid barndomssomrarnas Klovkällan här i närheten:

Sudden, som skördat de sista balkongpotatisarna. Ungefär 3, 2 kg blev det vilket väl är ganska normalt

P S. För att återkomma till de Havilland så såg jag för en tid sedan en bild av dess linjesköna Albatross som var byggt med en liknande träkonstruktion som Mosquiton men som man ännu inte till fullo behärskade:

Notera automatöversättningens besynnerligheter!

Skrivet av: Sudden | 2020/10/17

Höstbetraktelse

På skrivbordet samlar sig citat och bilder som jag uppmärksammat.

När jag gjorde värnplikten som tekniker i Kustartilleriet hette det att vi var ”civilmilitärer”. Vi tolkade det på skoj som att fienden fick inte döda oss, vi var ju inte ”riktiga stridförande” eller vad man skall säga.

Krigets lagstiftning är jag inte kunnig om men klart är att dessa lagar tolkas av vinnaren. För oss är idag därför de allierades terrorbombning av tyska städer och atombomberna över Japan helt OK. Beklagliga men… Medan tyskar och deras ledare var sk-tstövlar.

Såg någonstans denna bild:

Ack, hur naivt förhoppningsfullt. Det finns mer att läsa.

Blått och vitt, de bayerska färgerna. Bayern som ansågs vara mer förstockat än andra delar av Tyskland. Medan jag tänker på ”onkel Franz” min f d hustrus mosters man, som jag minns som mycket sympatisk. Som kom från Bayern. Stöttes ut av sin släkt när han gifte sig med protestantiska Anna, minns jag att det sagts.

Man får vara försiktig när man uttalar sig om folkgrupper och nationer:

Jag tror ni förstår vad jag menar och att jag börjat tröttna på detta tjafs. Palestinier ”lyckas” döda en israel, varefter Israel då dödar ca 13 palestinier. Här ett exempel, jag tror att siffran 13 är ett bra medelvärde för Israels envisa insatser i ”förintelsen” av urspungsbefolkningen.

Just nu har DN hetsat mot en muslimsk man, Hamid Zafar. ”Det börjar med judar men slutar med muslimer” är väl vad DN:s kulturredaktör egentligen säger, utan att tänka sig för. Snacka om att kasta sten i glashus!

Här två omdömen om hur det skrivs i DN. Maciej Zaremba har där som ofta stor framgång med sina långa drapor (uttröttningstaktik!) men här en läsarkommentar om de knep han använder för att förföra oss:

Zarembas artikel är bra. Den är övertygande. Och den är avslöjande. Men … man skall vara lite försiktig. Zaremba använder ett knep.

Han letar fram ett antal fakta, som detta med klassningen (av covid-smittade). Han tar reda på mycket om densamma. Sedan intervjuar han höga vederbörande och frågar om dessa fakta. Och de kan inte svara. För dessa fakta … fast de är viktiga är för detaljerade för de som sitter på hög position skall veta allt om den och dessutom i intervjusituationen skall minnas allt om dem.

Och då har han visat att de inte förstår det de tar beslut om.

Och vi som läsare kan inte avgöra om denna anklagelse är relevant eller ej. För Zaremba låter inte höge vederbörande gå i svaromål eller försvara sig. Artikeln är en monolog.

Jag lovar att Zaremba, om han ville skulle kunna få dig läsare att bli totalt inkompetensförklarad för det yrke du har. Det är bara att läsa på om bestämmelser eller teknikaliteter och förhöra dig på dem. Du kan troligen inte svara på de saker Zaremba valt ut.

Så – nu gäller det för oss läsare att bedöma. Är de frågor Zaremba valt ut för de höga vederbörande att svara på rimliga? Har vi tillräckligt med kunskap att avgöra det? Borde de ha förstått? Ett stort ansvar, innan man dömer.

Ytterligare ett läsaromdöme: Det mest anmärkningsvärda med U.S.A-bilden i Sverige är ju de positiva myterna. Artikeln är symptomatisk. Om Trump var ryss skulle DN paniskt skrika sig hesa om världens undergång varje dag. Men eftersom han är amerikan så är de inte särskilt oroliga.

Man behöver inte precis vara tok-vänster för att inse att DN inte är särskilt saklig i sin syn på tillvaron. ”Vi kommer att satsa mer på denna typ av agendasättande journalistik som får oss att båda tänka och känna.” Säger Wolodarski. Jojo.

Hur skaffar man sig en sann bild av vad som sker? Och varför sprider DN en falsk bild?

Sudden

Egentligen följer jag dåligt vad som sker i samhället, jag är glad om jag orkar ta mig från datorn till diskbänken. Eller ICA-affären när det kniper. Läser mest rubriker och dessa ska ju braska för att dra läsare. Så stolliga är inte DN:s journalister som jag ibland påstår.

Nu har tydligen tvisten om ett användande av symbolen ”En svensk tiger” avgjorts. Jag tycker det är närmast skandalöst att att tecknaren Bertilas arvingar ändå så envist nästan lyckades hävda sin rätt till symbolen. Den har kommit att tillhöra oss alla (liksom vår flagga)  och borde därmed vara fri att använda för oss och ”skoja med” (även om de Geer formellt blev fälld).

En helt annan sak är jag inte delar ”skämtarens” uppfattning om Sveriges agerande under VK2. Så illa var det ändå inte. Rädde sig den som kan.

Här två olika ironiska kommentarer i DN:

Kommer att tänka på att min fysiklärare nämnde att texten på japanska ”Swedish Safety Matches” löd: ”Tanda endast mot ladans plan”. Sista gymnasieåret fick vi en annan (mycket trevlig f ö) lärare och han höjde ju betygen som man gjorde/gör (?) sista året och så kom jag med nöd och näppe in på KTH. Det borde jag kanske inte ha lyckats med. Men fysikbetyget är jag glad över och jag är fortfarande ”bekväm med fysik”, medan kemi för mig mest handlar om att komma ihåg konstiga benämningar. Säg rött och gult blodlutsalt… Synd egentligen, det är från ”dålig kemi” de stora miljöfarorna kommer och som man bör ha kläm på. Fysiken är som den är så att säga, den har en slags integritet som jag tycker kemin saknar.

Jag är mycket för att länka till information som finns på Internet; kanske jag skulle lägga ner mer möda på att ge en egen beskrivning. Kanske jag ska se mig som en snyltare, kanske SFF:s Nätkasse inte gillades av alla. Folk är ganska obenägna att ge länkar – fast de kanske helt enkelt inte vet hur man gör. Men länknings-möjligheten är Internets stora styrka och att man får ge en länk. Jag tycker inte det innebär ”publicering”. Sven Lindqvist skrev förresten en ”vanlig pappersbok” där han i marginalen hänvisade till något som fanns att läsa på en annan sida i boken.

Vill den som skrivit något på Internet styra åtkomsten så får han anstränga sig för göra det på något sätt. Kryptering, betalspärr e d.

Vidare har man vad gäller text en citat-rätt; den rätten borde finnas även för bilder också för att undvika tvister med ”bildkonstnären”. Konstnär, det är fint det… Kanske man skulle ordna en slags välgörenhetsfond för ”Den okände fotografen/upphovsmannen” dit man kunde skicka en slant då och då. Som jag ibland gjort till samtidsbeskrivaren Hans Lindström och Wikipedia t ex.

Jag blir milt sagt irriterad när jag ser porträtt i tidningen där bara fotografens namn anges. Speciellt när jag inte känner igen den avporträtterade. Det här är dock jag själv, och fotografen heter Kjell Helén. Det bjuder jag på!

Här är Kjell förresten. No points för att gissa vem fotografen är:

Platsen är Vemdalen och året 2007 lyckades jag finna ut med viss möda. Annars har Kjell och jag varit mest i Ottsjö. Men de sista åren orkade jag inte mycket.

Totalt uttröttad efter att vi slitit i kanske två timmar för att ta oss från Storulvån upp till Ulvåtjärnstugan i mars 2004. Kjell åkte först och fick stanna upp rätt ofta för att vänta in mig. Tidvis var allt bara vitt, jag rasade ned några meter i en hängdriva. Kunde gått illa.

När vi äntligen är framme vid stugan kommer två unga tjejer glatt skejtande nedifrån Storulvån. Kanske på 30 minuter… Dags att ge upp definitivt?

Som vanligt hade jag tänkt skriva annat, ge webbtips kring dynamisk segelflygning, häftig skridskosegling och dylikt. Men det får bli en annan gång. Tills vidare en bild från Ottsjöns is i mars 2004 med Kjell och segelflygpionjären Rolf Algotson.

Detta Jämtland som gett mig så mycket.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/10/04

Funderingar och observationer

Antalet visningar av min blogg varierar från dag till dag. Har jag nämnt bloggen på ett flygforum eller i en populär Facebook-grupp kan jag ofta se det direkt på besöksstatistiken. Sedan finns ännu oförklarliga ”popularitetstoppar”, min gamla bloggning ”Om kungavagga och minnen med mera” är sålunda populär, oklart varför. Har kanske någon trogen följare gjort den till sin ”inkörsport” till min blogg och sedan hoppar omkring där? Man har ju till höger en listning av de senaste bloggningarna (inläggen), även när man går in på gammal bloggning. Visserligen är titlarna ganska allmänt hållna men kanske de ändå ibland säger något konkret om innehållet.

Här litet statistik:

Dateringen är två dagar fel, stapeln för 1:a oktober avser alltså den 3:e oktober som dessutom inte var till ända när jag fångade statistiken. (Säljbudskapet nedtill har jag försökt förstå, att ”acceptera betalningar för nästan vad som helst” låter litet skumt. Men i dessa gäng- och klan-tider så…)

Toppen de senaste dagarna beror på de två helt skilda faktorer jag nämnt; ”annonsering” och obegriplig popularitet.

Statistik är svårt vilket märks inte minst i samband med coronaepidemin. Tegnell suckar väl eller t o m svär, men han kan behärska sig.

(Stackars Trump förresten. ”Synden straffar sig själv” säger man ju. Amerikaner har förresten börjat tala om ”karma” som för mig är ett indiskt religiöst/moraliskt ord vars betydelse jag aldrig lärt mig. Verkar inte riktigt handla om skuld eller straff utan mer ett ”sakligt” orsakssamband.)

Det är mycket jag skulle kunna spåna om och det är svårt att hålla reda på allt. Rörigt helt enkelt. Kanske Gubbstruttens observation gäller även mig:

Tidigare i livet hade jag otäcka mardrömmar men mycket sällan. På senare år har sammanblandningen av dröm och verklighet sakta ökat, dock är det inte så hemskt i drömmen som det var förr. Jag drömmer numera inte sällan att jag skrivit (något dumt) eller sett något på Internet. Men efter att ha vaknat inser jag efter någon minut att det hela nog lyckligtvis bara varit en dröm. I natt handlade det om en konstig artikel om något slag av ambulansflyg.

Planet i drömmen påminde litet om en Norecrin, i och för sig rätt fin att se på, men franska plan och förresten även annat franskt är ”litet eljest”, det fick jag tidigt klart för mig.  Att som 5-åring ha utsatts för en bild av en Farman Jabiru i familjens Nordisk familjebok sätter outplånliga spår.

Numera vet jag att Jabiru var ett rätt lyckat koncept ändå och mer om Jabiru kan man läsa här där man bl a kan läsa Despite being most commonly seen in lists of ugliest aircraft, following its first flight in 1923 it won a French airliner competition, the 1923 Grand Prix des Avions de Transports and its 500,000 francs first prize, before seeing service with several European airlines. Användes bl a i Danmark.

Flygnörd var jag redan som liten:

I min barndom fanns dristiga män som kunde allt. Åtminstone ville eller måste. Se bara här:

Var är dom nu? Då ville alla flyga. När det tyska segelflyget tilläts komma igång efter kriget kom det fram en mycket enkel och billig typ ”Doppelraab” där instruktören satt tätt bakom eleven och de hade en gemensam lång höjdroderspak. Flyga ville man men bygga fick man göra själv. Vissa svåra saker tillverkades centralt.

Plåtat i Sinsheim-museet 2005. Mer om planet i min bloggning här.

Jag kommer att tänka på KSAK:s Jodel-projekt: Från FHT: 1957 (sid 6). I Västerås vid flygförvaltningens verkstadsskola hålls en kurs i hur man bygger träflygplan av typ Jodel utifrån den ritningssats och materielrekommendationer KSAK gjort tillgängliga för intresserade. En sådan byggledarkurs hölls även påföljande år. I var och en av kurserna deltog 16 elever. (Kuriosa: Det verkar som jag själv skrivit denna text för SFF Kronologi som FHT nämnt att de lånat ifrån!)

Nu har jag i alla fall betat av några av saker som ligger på skrivbordet, det får räcka. En för mig hittills okänd skriv- och flygkunnig person och tillika ornitolog Tommy Tyrberg har skrivit mycket som kan vara värt en senare egen bloggning. Här tillsvidare några länkar och en bild.

Klicka för att komma åt TIFF_Tommy_Tyrberg.pdf

http://www.aef.se/TIFF/TIFF_1994-3.pdf (den tyska osymmetriska Blohm & Voss 141)

http://www.ffvk.se/Helapb2008web.pdf (pannkaksplan, gyrokopter, även B 5-episoder)

Förvånansvärt dåliga glidtal. Även en albatross har till min förvåning ett bästa glidtal på bara 22, sämre än en Bergfalkes ca 28, och vi kan bygga segelflygplan med glidtal upp emot 60 när vi tar i ordentligt.

Sudden

som fumlar med sina medicinpiller. Fumlade med ett som föll ned mot golvet med en öppen papperskasse under. Hörde hur pillret träffade kassens något lutande sida, tömde den men inget piller fanns inuti. Men några timmar senare fann jag pillret liggande på golvet 5 meter bort! ”Beräkna friktionen mot golvet om det ovala pillret tappats från en meters höjd”, kunde man ha formulerat en examensfråga.

Older Posts »

Kategorier