Skrivet av: Sudden | 2017/06/02

Litet kring Björn Karlström

Det är hög tid att göra något på bloggen. Har senaste tiden haft annat i huvudet och har bl a ofta varit ofta på Facebook och följt nostalgigruppen ”Det gamla Stockholm” som gav mig anledning att kommentera om flyg. Skarpnäck, Bromma och Lindarängen kom då upp. Och det fanns förstås mycket annat än flyg att säga något om.

Facebook har sina goda sidor. Det går snabbt och man får ofta positiv respons (d v s gillanden). Långa trådar men med kort liv och det blir snart svårt att greppa vad som sagts tidigare (ja t o m att hitta sina egna kommentarer) och att undvika dubbleringar. Samtidigt är inläggen korta och ofta ”grunda”. Men det finns både specialistsvar och mer personliga minnen typ ”där bodde min moster”.

När Lindarängen var på tapeten skrev en kvinna att hennes far haft en verkstad för flygplanunderhåll på Lindarängen: Under åren 1931 – 1942 bedrev min pappa egen verkstadsrörelse i flygbranschen under firma Wettergrens Flygreparationer vid Lindarängen.

Jag visste att tecknaren och formgivaren Björn Karlström som mycket ung jobbat i en verkstad på Lindarängen och googlade på båda namnen. Och denna intressanta presentation av en ung Karlström fann jag då i tidningen Looping nr 8, 1952, sid 18. Här ett självporträtt därifrån:

Positiv respons fick jag också: ”Tusen tusen tack för den fantastiska länken! Jag har i min ägo ett antal tavlor ritade av Björn Karlström. De betyder oerhört mycket för mig.” Blev smått nyfiken på hans tavlor; knappast bara flygplan föreställer jag mig.

Karlström fortsatte livet ut att göra flygplanritningar och dito teckningar och för de flygintresserade är han mest känd för detta men han sysslade också med formgivning av bl a mopeder och bilar för Nymans, Saab och Scania-Vabis. Denna ”Autoped” från Nymans i Uppsala var formgiven av honom. Den såg nog litet annorlunda ut genom åren; olika motorer och ibland remdrivning. En tidig typ av motor som förekom kunde komma in i en ”andra andning” och nå nästan den dubbla tillåtna farten läste jag någonstans:

 

Bilden är tagen för på dagen precis 15 år sedan, alltså 2 juni 2002, vid startplatsen på Riddarholmen för en kortege av bilar, motorcyklar och mopeder. Kallad Gärdesloppet (en ”simulerad tävling” ägde sedan rum på Djurgården men det var primärt ”show” (bildgoogla på ”Gärdesloppet”). Jag såg också en Nymans Saxoped, med motor från tyska Fichtel & Sachs, precis en sådan som jag hade. D v s denna var treväxlad medan min hade bara två. Jag försökte tala med ägaren men han var inte så road av det minns jag. Han kanske var nervis inför starten.

Karlström var visst involverad i alla Nyman-mopeders utformning. Det fanns några verkligt raffiga saker.

Passar på att visa två bilder till inför starten av kortegen/rallyt:

Det gäller minsann att ha stil! Stil, på sitt sätt, har denna SS-buss. I mina ögon i alla fall; så såg bussarna ut i min stockholmsbarndom i slutet på 40-talet:

Tillbaka till Björn Karlström; här finns en intervju med Björn Karlström (sid 24) och flera av hans verk omnämns och visas, inte bara mopeder och bilar. Intervjun gjordes 2005, ett halvår innan han avled den 9 februari 2006. Här är minnesord publicerade i april 2006.

Känt är också hans samarbete med modellflygaren m m Sigurd Isacson, se denna bild  (lånad från Hobbyfolk nr 3/1949). Här ses de två med ytterligare en man känd inom flyget. Bilder från ”Papp-Isacs” memoarer, ”Äventyr och segrar med flyg, bil och båt”.

Här den Karlströmritade bygginstruktionen för Isacsons ”förfabricerade” Auster-modell:

Och så ritade han karikatyrer av flygplan för att hjälpa flyg- och luftvärnssoldater att identifiera flygplan. Bilder som nog mest uppskattades av flygnördar. Njut av beskrivningsspråket med dess speciella ord som exempelvis spolformad medan ord som fena och stabilisator inte förekom. Och visst, sidoroder och höjdroder är enklare, mera rakt på sak. Draken hade exempelvis ”rörformad kropp” samt ”kantigt bakåtlutande sidoroder”. Visste du det?

Karlström tecknade också serier med flygmotiv. Så här föreställde han sig Biggles:

Jag har läst otaliga Bigglesböcker, utan illustrationer, men jag tror inte det skulle ha förhöjt nöjet att få se hur han såg ut. Jag föreställde mig honom som spenslig och kortvuxen och lätt sur, särskilt senare i livet. Här en annan svensk tecknares, Stig Stjernvik (pseudonym) uppfattning om Biggles:

Inte heller vad jag föreställde mig när det begav sig.

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2017/04/17

Tidigt trafikflyg m m

Strövar hit och dit på webben, kommenterar ditt och datt. Bilar till Eva på sin tillfälliga vårdinrättning i Uppsala rätt ofta och får nu byta vindruta för stenskott är vanliga. Höga farter och många SUV:ar. Tesla ser jag förvånansvärt ofta. Hur många hundra kilo batterier släpar den på? Nå, det beror på hur man räknar. Men, det är som med de tunga järnvägstågen, det ”kostar” när man ska accelerera. Om man inte kan tillgodogöra sig bromsningars energitillskott.

En mystisk lampa lågt ned på fronten har krossats på min bil. Blev inte klok på vad den var till för, förrän jag ställde bilen pekande mot en glasyta och kollade olika lägen på alla mystiska ljusreglage mot bruksanvisningen och fann att det måste vara det så kallade  dimljuset. Men lampan kunde ännu lysa och tydligen var det ”bara” skyddsglaset som förstörts. Fransmän har förresten haft sina egna ideér om bilbelysning. En av mina första upplevelser av att de inte är som andra. Knäppa strålkastararrangemang men kanske inte så dumt ändå. Och gula. Här mer läsning.

Kanske behöver jag inte laga dimljuset men det är nog säkrast att lära sig hur man kopplar av det!

Min bil har en massa lampor där de flesta är oåtkomliga om man inte är mycket fingersmidig. Här ett undantag:

Vid min första besiktning slog Bilprovningen ned på en orange ljuspunkt på bilsidan som inte var orange nog. Googlade då om krav på billjus. Det var/är nog inte lätt för dem som importerar gamla USA-bilar.

Kollade häromdagen vilka ljus bilar jag mötte på motorvägen förde. En del belysningar flimrar eller om det är min backspegel som darrar. Det har onekligen hänt en hel del rent belysningstekniskt de senaste åren. Inte undra på att vi behöver en EU-byråkrati!

Nu till flyg! Här en skrämmande sedelärande berättelse om hur man inte ska flyga. Video-illustrerad. Efter varje flygshow-olycka får man höra hur stränga eller t o m oberättigade myndigheternas krav är och hur noga arrangörer och piloter följer dem. Och ändå…

Bo Justusson , tidigare på Statistiska Centralbyrån har jag bara haft kontakt via mail. Han har presenterat mycket intressant och därtill välutformat på webben om allt från långfärdsskridskoåkning i Stockholmstrakten via de gamla optiska flygfyrarna på 30 talet (Stockholm-Malmö t ex) och andra ljusfyrar, och till trevliga tips om saker på Internet att titta på.  Som detta, svenskt trafikflyg från 30-talets början. Hade jag inte sett tidigare! Filmen börjar med några bilder från Carl Cederströms flygningar sommaren 1910 där man även ser dansken Robert Svendsen i sin Voisin som blev först över Öresund även om detta faktum inte påpekas i denna svenska film:

.

I filmen kan man se Junkers G.24 som ibland kallats G.23. Notera att Finland hade registreringsbokstaven K och ej ännu OH. Hoppiland-kallens sätt att hoppa ombord får mig att haja till!

Centrum för ABA, inklusive verkstäder, var länge Bulltofta i Malmö. Stockholm hade ännu ingen ordentlig landflygplats men hade trafik med bl a Helsingfors från Lindarängen. Här några ABA-milstolpar  samt litet om hur det kom att bli Junkers och inte något fragilt engelskt.  Ordentliga studier av Lennart Andersson i Uppsala. Med jämtländska rötter; därav namnet Z-förlaget.

Junkers försökte dominera den civila flygtrafiken i stora delar världen. ABA var också i sin början så gott som helt tyskägt och Junkers stod bakom en svensk fabrik, AFI i Malmö.

I samband med att svenskt trafikflyg fyllde 50, skrev Nils Söderberg Flyghistorisk Revy nr 24, utgiven i juni 1974, om ”svenskt trafikflyg”. Det handlar om ABA och dess föregångare. Skandinaviska Aero AB som det snuddats vid nyligen på SFF forum och charterföretag och mindre rundflygningsföretag nämns inte. De faller ju utanför begreppet ”trafikflyg”. SAA bedrev chartertrafik, frakt men flög även semesterresenärer, nästan direkt efter kriget, och därtill utfördes kvalificerat tekniskt underhåll av flygplan. Erik Bratt lyckades även övertala företaget till en kompetenshöjning  genom att ta fram den nätta ensitsiga ”målflygplanet” BTH-1, ”Beauty”. Det fanns stålar (från Göteborg) bakom SAA. I alla fall för en prototyp.

Det fanns inte mycket till inrikestrafik under den tid Söderberg beskriver. Resenärerna från Mellansverige och Norrland tog väl tåget till ”navet” Bulltofta.

Jag har förgäves försökt ta reda på när reguljär trafik Stockholm-Malmö öppnades men inte fått klart för mig om någon sådan fanns före Brommas öppnande 1936 (förutom postflyg som utgick från Barkarby). Vissa sommarförbindelser med Gotland fanns och ett försök gjordes 1934 av Olle Ekman att få flyga Sthlm-Göteborg. Notis i SFF Kronologi: 1934, juni: Ingenjör Olle Ekmans ansökan om att öppna flygtrafik mellan Stockholm och Göteborg avslås av Kommerskollegium men regeringen ger i slutet av månaden tillstånd till en månads försöksverksamhet med Ekmans Sikorskymaskin. Ekman har i pressen tidigare uttryckt sitt missnöje med den rådande monopolsituationen inom svenskt trafikflyg. 56 dubbelturer genomfördes. Ekman blev senare pilot i ABA.

Även efter 1936 var Bromma-trafiken länge, även efter kriget, säsongbunden.

Bo Justusson skriver alltså även om optiska flygfyrar och visar ett par av mina bilder. Möjligen också denna annons. Sådana fyrar var viktiga för postflyglinjerna inom Sverige:En gång fanns bildtidningar som satsade på flödigt bildmaterial. En svensk sådan var ”Se” medan i USA gavs ”Life” och ”Look” ut. Här ett fint bildreportage med Eastern Air Lines DC-3:or 1949 i Life. Ett klipp här nedan. American style.

När såg jag sist jeans bäras på detta sätt? Isa med sina skrattgropar 1953?

 

Sudden

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/03/31

Livstecken

 

Det är hög tid att få iväg en bloggning. Har en idé men den verkar litet väl tung, alltför många komponenter. Vingar med lågt sidoförhållande, ”singlor”, ”kasta smörgås”, Barnes Wallis studsande bomb, flygande tefat m m.

Bilden är från Wikipedia.

Börjar med litet om ”VM i kasta smörgås”Mera här. För de mer teoretiskt lagda föreslår jag denna studie. Det finns också videoklipp på Youtube över smörgåskast där man räknar antalet studsar, rekordet ligger kring 80 vill jag minnas.

Man är inte ensam om lusten att kasta smörgås.

NASA talar om en förklaring av hur en vinges lyftkraft uppstår som de kallar ”smärgåskastningsteorin” och som är felaktig. Tycker NASA. Själv har jag inte läst tillräckligt mycket strömningslära för att inse vad som är fel jämfört med en enligt NASA riktig ”Newtonsk” förklaring.

Ja, det är ett stort spörsmål hur vi egentligen ska förstå naturen. Tänk att en helt dum sten man kastat och som studsar på vattenytan, precis och utan tvekan vet hur den ska göra utan att den har studerat den högre matematiken och fysiken. Man blir förstummad över hur mycket kunskap som ligger fördold i naturen – man kan bli religiös för mindre. Hur svårt för oss är det inte att beskriva och realisera vad naturen enkelt kan snyta ur rockärmen. Det är vi som är okunniga och dumma. Står där oförstående.

Här ett klipp är Lydéric Bouquets avhandling i ämnet.

”Singlor”; man slängde iväg ett stort burklock eller liknande som normalt  tippade över åt vänster .Beror på rotationens riktning.  Och Frisbees, jo det finns seriösa studier även av sådana. Frisbees är inte så tippningsbenägna som singlor. Gyrokrafter spelar roll.

Smörgåskastning är kanske inte så populärt som förr för ”gosselek” är väl ett uttryck för manlig härskarteknik som man kan se i Nordisk Familjebok:

Vi var inte så ensidigt engelskinfluerade förr. Engelskan har nu andra uttryck för verksamheten i fråga.

När såg man ordet ”tjejkast” senast förresten? Tjejer, åtminstone på min tid, rörde inte kastarmen som pojkar. Men ”tjejkast” finns fortfarande och har diskuterats på Flashback. Annars var det ju på min tid vanligt att flickorna bollade mycket på skolrasterna, mot en vägg exempelvis. Båda könen spelade väl också det bollspel som då av någon anledning kallades ”nigger” (så kallades förloraren).

Ja vad gjorde vi på skolrasterna egentligen. Nu forskas det härom.

Så såg jag på Facebook reklam för begravning eller vad man nu ville sälja som direkt ledde mina tankar till ett verk av Jan Stenmark. Texten och tanken bakom (eller i varje fall betraktarens reaktion) var så väldigt lika att jag brast i skatt.

Kunde tyvärr inte återfinna Facebook-inlägget (förrän efter ett par dagar; se P.S.). Det  är väldigt irriterande att inte i Facebook kunna återfinna något man sett tidigare och det gör Facebook mindre lämpat för seriösa samtal. Antagligen ligger det i Facebooks väsen, och är avsiktligt. Man kan inte få allt här i världen.

 

Sudden

 

P S. Stenmarkbildens repliker om döden tillskrivs ibland P O Enquist, men  konstaterandet är säkerligen äldre eller mer ”globalt” än så. Jag har exempelvis sett en variant i den tecknade serien ”Snobben”. Här är i alla fall Fonus ”reklamfilm”. Hur som haver är replikerna uppmuntrande. De flesta dagar är OK. Här är det filmklipp på Facebook som fick mig att skratta lätt hysteriskt när jag kände igen texten från Stenmarks bild samt läste texten under bilden. Får man vara så vanvördig?

Fonus:

Skrivet av: Sudden | 2017/03/16

Om konsten att leda

Har väldigt svårt att koncentrera mig så det går inte att få ihop något om ”singlor”, flygande tefat, Coandaeffekter, gyrokrafter, frisbees, låga sidoförhållanden och konsten att ”kasta smörgås.”

Kanske enklare att skriva något om vår lokaltrafiks ihärdiga försök med att ta betalt för sina tjänster (varför inte ge upp, nolltaxa är lösningen). Här det senaste i Dagens Nyheters täckning av detta ämne:

Den intresserade kan säkert hitta artikeln. (Annars här.) DN har blivit allt mer lik hur Expressen var en gång. Ni äldre förstår vad jag tycker. Men journalister vill ju än i dag locka läsare, det får man förstå när man suckar över deras ”okunskap”. Ibland känner jag sympati för Trump, är han egentligen ändå trots sina bisarrerier inte en ”frisk fläkt”? (OK, det är ett intrikat spel mellan politiker, journalister och läsare.)

”Conducteur” var från början det franska ordet för den som framförde, ledde, ett tåg. Den som skyfflade in kol i brasan under ångpannan kallades ”chauffeur” (uppvärmare). Men ord tar sin egna vägar, konduktören blev med tiden i svenskan en simpel biljettklippare. Numera finns det visst tågbefälhavare (vet ej vilken standert hen för) och lokförare men jag har inte kollat dagens terminologi närmare. Trevliga och serviceminded biljettklippare har jag mött men även ombord tåg sett stöddiga flåbusar i grova kängor, läderkoppel och andra våldsattiraljer. Fick nästan slag en gång när de plötsligt klampade in i vagnskupén en sen kväll mellan Nynäshamn och Handen.

På engelska betyder ”conductor” (elektrisk) ledare och även musikdirigent. En ”Lightning conductor” är alltså en lysande dirigent, inte bara en åskledare, och kan t o m upphöjas till en Sir. Här två klipp ur the Aeroplane kring detta.

Nästan ett kvarts sekel har gått sedan jag med viss möda (inkl. viss enkel källforskning om gångna musikevenemang i Stockholm) sände ett pappersbrev till John Maynard på ”The Aeroplane”! Så mycket enklare det är nu. När allt funkar alltså. (Min dator tjuvstoppade under skapandet av denna text men allt gammalt fanns gusschelov kvar)

Och ”ledarna” är nu reducerade till en simpel elektroniklåda på en stolpe. Hoppas de är lätta att ha att göra med. Min erfarenhet är att sådana grejor första gången är väldigt svåra att förstå men när man väl lärt sig så går det lätt och geschwint. (Man är dum helt enkelt!)

Såg förresten i går när jag utmattad stapplade fram i Akademiska sjukhusets korridorer på min väg från ett källargarage till en annan byggnad för att komma fram till patienten Eva, en reparatör som på sin lilla vagn kom dragandes med en elektronikstolpe för dörröppningsstyrning e d som såg ut som en ”mindre dator”. Så dessa stolpar är nog så komplicerade, kanske de t o m har ”ett inre liv”.

 

Sudden

 

P S. Apropå den brittiske dirigenten Malcolm Sargents besök i Sverige under krigsåren fann jag åtskilliga notiser i SvD:s bildarkiv men ingenstans framgår hur han reste hit. Besöken var flera. Här är en intervju, och han hade antagligen då kommit med Mosquito (enligt nedan nämnda biografi). Syftet med besöken var att göra propaganda för ”det engelska” och enligt uppgifter i biografin var han mycket framgångsrik däruti. Här finns några detaljer kring ”mötet”med den tyske dirigenten Furtwängler, som Maynard nämner. Några sidor ur denna biografi ”Tunes of Glory: the Life of Malcolm Sargent” av Richard Aldous – kan hittas på webben hos Googles ”biblioteksprojekt”. Här ett därifrån litet stympat hopklistrat snitt som börjar med att Sargent ställt upp på önskningar att han ska ”propagera för det brittiska” ute i Europa och med kort varsel gör en Mosquitoresa till Sverige. Han hade denna tid det svårt rent personligt med en poliosjuk dotter som dog 1944, och äktenskapet sprack 1946.

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/02/27

Om svårigheten att nå sitt tak med mera

Här i Handen har vi tillfälligt välsignats med för årstiden normalt väder, alltså litet snö och temperatur under noll om än bara litet. En utfärd norröver till Uppsala igår visade mindre av snötäcke, men för en stel gamling med käpp men utan broddar och med rackligt balanssinne och muskelkontroll är det även där farliga tider.

Ens förmågor tynar bort den ena efter den andra; här en ”komihåglapp” på min vägg:

fixar-service

Detta med belysning har ju dessutom blivit så avancerat, nu finns många nya lysdon. Råkade köpa led-lampor med ”ljusrelä” (alltför mycket data med detta mystiska ”lumen” m m att läsa på förpackningen att jag missade ordet ”sensor” skrivet på ett helt annat sätt och ställe) och har man två ljuskällor i varandras närhet kan man förvänta sig att det då bli konstiga fenomen typ självsvängning. Dessa var nu svåra att analysera men intressanta. Vid ett tillfälle lyckades jag mäta upp en stabil blinkperiod på 35 sekunder.

Till sist köpte jag en normal LED-lampa och satte den med ”ljusrelä” på ett annat ställe i lägenheten. Det hela  tog tid, bl a eftersom jag krympt både i längd och balansförmåga. Hade bjudit strax före jul till födelsedagskalas med tanken att något barn eller barnbarn skulle kunna fixa problemet, men jag glömde bort detta. Men glömsk har jag varit även tidigare i livet.

Nedan ses hur jag till sist löste monteringsproblemet. En på glasgloben fasttejpad gammal kaffeburk möjliggjorde att jag kunde skruva fast glasgloben med en hand. Utan burk krävdes båda händerna och därtill balanssinne och kroppslängd. Jag kom nu litet högre med hjälp av den trätrall jag för snart 50 år sedan gjorde för att kunna ställa den förstföddes badbalja över badkaret i Hökarängen.

170218_koksbelysning

Kaffeburken sparade jag för 20 år sedan; kunde komma till nytta tänkte jag då. Eva tänker också så, vilket jag erfar när jag nu passar på att städa upp i hennes lägenhet under hennes sjukhusvistelse.

Här nedan ser vi själva badbaljan, men då på 70-talet kunde vi ställa den på en bänk.

ba25_ove_badbalja_ca1972

Barnet är nästa son i raden, idag en seriös pärmbärande arbetsmiljötjänsteman som kör en fet Volvo XC-nånting men vars nybyggda lägenhet inte ens har någon gästparkering. Tummen ned för dagens stadsplaneringsideal! Den förstfödde har blitt ”verksamhetsarkitekt” hos en myndighet inom rättsväsendet och är inte längre någon simpel dataknutte eller konsult. Jag får nu därför vara vördsam och försiktig när jag framför/frågar om IT-brister av olika slag.  Hade förresten tänkt ta upp några sådana, innan jag skulle kommit in på det centrala: vitsen med ”vingar med lågt sidoförhållande” hos flygmaskiner. Men det var nog för ambitiöst. Det får räcka så här.

Fast här ett litet smakprov ifall jag tröttnar på ämnet; jag har samlat så många länkar att jag kan inte hålla ihop allt. Bakom denna sajt står – om jag fattat rätt – Douglas Bullard, som gillar både flygande vingar och choklad.

 

trio

 

Sudden

P S. Det är möjligt att det inte egentligen är Douglas Bullard som står bakom ”smakprovet” sist utan den som har den intressanta sajten ”Nest of Dragons” som har en europeisk touche. Det finns nackdelar med konventionen att man ska vara anonym på webben. Att sedan hojta om upphovsrätt, jo jo…

 

Skrivet av: Sudden | 2017/02/19

Duxford 2007

Det saknas inte saker jag känner lust att skriva om men jag orkar inte gå på djupet i något ämne. Det finns en del ”privat” som tynger förutom ”världssituationen” som är rörig.

Vad ska man tycka om Trump? Kanske han ändå kan ses som en ”frisk fläkt”. Som ger våra stöddiga media, TV och dagspress, på nöten, för att dom surrat omkring alltför länge i sin liberala-USA-dyrkande skenvärld.  Om man vågar vara optimist. Troligen tar det hela en ända med förskräckelse, förhoppningsvis bara för Trump. Men vi måste hur som haver erkänna att Ryssland, Kina och Indien är på frammarsch. EU då? Tja många medlemsländer syd- och sydostvart verkar otrevligt korrupta.

I övrigt snurrar jag  omkring på Facebook där någon mindes målflygverksamheten och Fairey Firefly och jag gjorde någon bildkommentar.

I juli 2007 besökte jag nämligen flygshowen ”Flying Legends” på Duxford utanför Cambridge och såg då en svensk Firefly SE-BRG som hamnat där (se klipp ur SFT nr 3 2004) samt en ubåt, ”Spiggen”; även här.

070707_Spiggen

Här min ”reserapport” samt några bilder från resan, dock bara från den halva dag jag tillbringade i  London.

Sudden

 

P S. Här finns bilder från hela resan, även Duxford. Dock ej om den snöpliga hastighetsöverträdelsen när jag blev plåtad på hemfärden från Skavsta för att jag missade en 70-skylt vid Nyköpings gamla kyrkogård.

AVATAR_SPEEDY

Skrivet av: Sudden | 2017/02/14

Vardagen

Vi går mot ljusare tider. Nu har jag blivit så gammal och stel att jag inte längre har någon glädje av snö och is, men jag kan ju genom fönstret som jag har direkt till höger om datorn njuta av utsikten. Blå himmel, en träddunge, litet snö, lekande barn och annat.

170213_blames

En blåmes tror jag det är. Är man,eller försöker man vara litet naturvetenskapligt lagd, kan man ju begrunda hur persiennen suddar till till bilden men att kameran ändå ”ser igenom” den. Och vara glad att kameran inte fokuserat på persiennen eller fläckar på fönsterglaset!

När man sitter vid datorn reagerar man ju för förbipasserande eller annat utanför fönstret. Igår fanns plötsligt en ful vit plastpåse där!

img_7957

Den fladdrade hit och dit och jag började begrunda hur länge det skulle dröja innan den slet sig loss. Lat som jag är ville jag ju undvika att behöva gå ut. Rätt spretig buske, mycket som påsen kunde haka fast i. Berodde förstås också på variationer i vindarna. Insåg att buskens spretighet och påsens former var svåra att beskriva ”matematiskt” men ändå, det borde ju gå att göra en modell. Beräkna sannolikheten att påsen av vinden rörs så att den släpper alla kvistar.

Påsen satt kvar, även morgonen därpå. Men när jag nästa gång tittar ut är den borta och ligger på marken ett par meter bort. Bra tänkte jag, hur länge dröjer det nu innan den helt blåst bort? När jag sedan får anledning titta ut när något syns i ögonvrån är det en parkarbetare (ung kvinna!) som går runt och plockar upp skräp, och då även ”min” påse. Och därmed störde ”experimentet”.

Kom att tänka på ett experiment som fransmannen Buffon (George Leclerc, Comte de Buffon, 1707-1788) en gång gjorde för att finna värdet på ”pi”, d v s förhållandet mellan cirkelns omkrets och dess diameter, 3, 14. Utgående från matematisk integralkalkyl kunde han med ett nästan löjligt enkelt och påtagligt experiment finna värdet på ”pi”:

buffon

Artikeln är lånad ur Stig Olssons ”Matematiska nedslag i historien”. I och för sig lyckades inte Buffon så bra med sitt experiment (och räknade dessutom fel) men bättre gick det som synes för en kapten Cox i USA som ville ha något att sysselsätta sig med när han vårdades för sår han ådragit sig i det amerikanska inbördeskriget. Hans experiment beskrivs här; han kom faktiskt rätt nära det rätta värdet.

Man kan ju pröva själv. Jag fascineras av ”långsöktheten” i att genom att studera hur uppkastade pinnar faller kan man beräkna värdet på ”pi”. Att det kan hänga ihop!

Stig Olsson berättar i sin bok också om att det var på vippen att en amerikansk delstat (no name!) på det sena 1800-talet var på vippen att lagstifta om att värdet på ”pi” skulle vara exakt 4 (andra säger 3,2). Trump var avgjort inte först med dåligt underbyggda beslut. Det har alltid sina risker att släppa fram ideér från jurister, religiösa och amatörer. För att inte tala om politiker!

Avslutningsvis en aktuell parallell – som jag ser det.jamforelse

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2017/02/04

Språkligheter, tidningsläsning och dylikt

(Alla citat är klickbara för ökad textstorlek.)

På mitt skrivbord har det samlats klipp från främst DN som jag tycker man kan säga något om. Jag är uppvuxen med DN, men tidningen har blivit mig mindre tilltalande med åren. Jag tycker nog inte det är jag förändrats i min syn på världen utan det är väl mest tiden det är fel på.

Jan Guillou kallade för några år sedan DN för landets malligaste morgontidning men han verkar ha slutat med den kritiken. Och ligger i övrigt lågt. Eller kanske jag fått det intrycket eftersom jag inte längre så ofta går till Aftonbladet på webben. Dess kulturchef Åsa Linderborg är för många ett stort hatobjekt men jag gillar hennes texter. Raka och lättbegripliga. Hon är starkt ”troende”.

Fast  hon avskedade ju den förträfflige ”Dr Gormander” d v s Gunnar Ohrlander. Hans tredje och sista avsked från AB. Med en halsbrytande humor och som jag helt ytligt växlade några ord i samband med sjukgymnastik efter våra hjärtinfarkter. Varvid han visade sig vara helt vanlig. Sedan dog han.  Här ett exempel på Gormanders humor. För många är han nog mest känd för sin anknytning till den yttersta vänstern men denna företeelse känner jag bara ryktesvis, utan det är främst det stilla absurda i vissa av hans texter som lockat mig. Men han har även skrivit ”helt normalt” när han engagerat sig i skolfrågor och handikappade barn. Här ett personomdöme.

Hans far var ingenjör och konstruerade Radiola radioapparater på Kungsholmen. Här skriver Gunnar Ohrlander om sina radiominnen, 40-tal, i en bok för radionostalgiker. (Arne Ruth, en gång kulturchef på DN, är också radionostalgiker, det är hans avlidna hustru som sammanställt antologin.)

För DN:s chefredaktör Peter Wolodarski är Putin ett stort hatobjekt. Jag avstår från att ge exempel på hans nästan sjukliga fixering vid Putins ”ondska”. Det är verkligen inte bara på s k sociala medier som det hatas, det sker minsann även i etablerade media.  I TV-fredagmornarnas morgonsoffa gör Wolodarski annars ett helt normalt och trevligt intryck. Men jag undrar jag. DN:s chefredaktörer har genom åren varit litet speciella…

DN kan inte låta bli att beskriva socialdemokratisk politik negativt närhelst tillfälle ges. Ett exempel:

stenberg_lofven

Var gång jag ser hennes bild hänger jag upp mig på hennes spretiga frisyr. D v s det är snarare tidningens val av medarbetarfoto, oftast med ansikte och ev. även överkropp mot vit eller enfärgad bakgrund. DN verkar ha en tradition av dåliga sådana porträtt. En gång var de tecknade, i mycket litet format och därför litet väl grovt stiliserade. Det dröjde således flera år innan jag fick se att Karolina Ramqvist egentligen såg riktigt bra ut.

Här är en annan småtaskig kommentar. Så bedömer DN alltså vad som är riktiga fakta i motsats till Trumps ”alternativa fakta”. Man kan tydligen inte lita på den som har (?) en app som inte används. Vad nu en ”app” egentligen är. Länge trodde jag att det hade med företaget ”Apple” att göra:

app-trovardighet

DN har ”expressifierats” under Wolodarskis ledning. När jag var ung var Expressen en symbol för ”kvällstidningarna” som ansågs mindre seriösa än morgontidningarna.  ”Excessen”. SvD är fortfarande litet stramare och korrektare än DN men jag har svårt att hitta ordentliga ledar-artiklar. Med undantag av när Tove Lifvendahl skriver. SvD:s manliga ledarskribenter verkar inte sällan vara goddagspiltar eller strävar efter att se skrämmande ut.

Även GP har i Alice Teodorescu en duktig ledarskribent. Även om hon nu inte tycker som jag.

Hanne Kjöller tyckte ofta på ledarsidan i DN men hon var så människofientlig. Visserligen bra för att göra mig uppretad och som en erinran om att liberalismen leder oss åt fanders. Nu är hon är kåsör i Expressen men det finns andra i DN att reta sig på. Jag avstår från mycket i DN, det är så ”politiskt vinklat”.

DN har ”kolumnisten” och författaren Lena Andersson som  jag gillar. Eller har gillat. En av våra få kvinnliga ”tänkande Augustar”. Men hennes människosyn förefaller mig litet mörk och kall och med tiden har en Kjöllersk stränghet blivit märkbar. Hon för skarpa filosofiska resonemang och man måste läsa noga och orka tänka. Här borde hon ha med ytterligare ett komma-tecken i den första meningen. Jag fick fundera i åtskilliga sekunder och läsa högt för mig själv för att förstå den första meningen:

kommatering

Här en annan text ur DN som sätter myror i huvudet på mig:brandvaggsfonsterDet fanns inga bilder som förklaring.

Här har man trasslat med årtalsangivelsen. Men hur gör man på ett smidigt sätt. Skrev personen i fråga månne i Expressen under åren 2005-2010?tvetydighet

Denna rubrik är lustig:hus_pa_spar

Hur kan tågen köra när det står hus på spåren? Det är viktigt att skapa lockande rubriker och det är en konst, men ibland blir det litet galet. Sedan skrivs väl rubriker för att locka läsare och man svävar iväg litet. Kommer till detta att journalister förstås frestas att ”bre på” i sina texter. Därtill kommer att DN i sin kvällstidningsstil numera rapporterar om udda händelser som att någon försvunnit i ett slukhål i Nicaragua eller lättbeskrivna men oväsentliga politiska händelser, ”tjatter”. Om flygplans beteende vet journalister inte men lyckas väldigt ofta göra hönor av en fjäder; t ex litet gungiga sidvindslandningar. Tacksamt, de flesta människor är ju rädda för att flyga. Billig/gratis spaltfyllnad.

Här ett snärtigt omdöme, fast men undrar vad kamratföreningsmedlemmar tycker. Och DN :s syn på vissa länders väljare är milt sagt högmodig:

alliansen

dn-anvisningar

Jag är 78 år gammal och har svårt att hänga med i alla nymodigheter. Jag förstår ungefär vad som menas med ”applikation” här nedan men jag grubblar mycket över vad en ”app” är närhelst jag hör ordet, som ju är vanligt i exempelvis Sveriges Radios programpresentationer:

bugg2

Smaka på uttrycket ”Bugg i applikationen” som väl är ungefär som ”grus i maskineriet” eller på engelska ”a spanner in the works”. Som inspirerade John Lennon till boktiteln ”A Spaniard in the Works”:

spaniard

Här är Lennons första bok (vitsar ”översatta” av Peter Curman och Ingemar Lindahl) och här kan vi se hur boken ”lästes” när Torsten Jungstedt intervjuar The Beatles . Filmen är intressant rent flyghistoriskt och även nostalgisk för oss som såg TV på 60-talet eller när det nu var.

Avslutningsvis, DN är ännu läsvärd, inte minst genom Namn och Nytt-sidan:

non-_2017-01-28

Nu har jag röjt upp litet på mitt stökiga skrivbord!

 

Sudden

Det börjar bli dags att publicera något. Jag har samlat mycket material men hur knyter man samman det? Jag försöker få ihop en sammanhängande ”historia” men det blir nog ibland litet krystat.

Hade vissa idéer men väljer en helt ny ingång. Framställningen kommer nog ändå att svälla, tro mig.

Modellflygarna har här en massa helt underbart historiskt stoff och där fann jag två biografier; över flygfotografen Oscar Bladh och civilingenjören vid Saab och ABA Bertil Björkman. Båda hade då 1942 mycket kvar att prestera. Bladh var redan inriktad på att fotografera Sverige från luften och Wikipedia ger fina exempel.

oscar_bladh

Björkman minns nog av de flesta som den som efter sin verksamhet inom flyget började ”konsument-testa” bilar i Teknikens Värld, någon gång kring 1950 tror jag.  Här är presentationen av Björkman och här en tidig Björkman-test.  Mercedes byggde vidare på förkrigsmodellerna liksom många andra tillverkare.

En av de första av hans tester jag minns var av en fransk Hotchkiss, ett närmast patetiskt försök att fortsätta med en 30-tals lyxbil. Det måste ha varit i numret nedan men jag minns faktiskt inte det fina omslaget.

hotchkiss

På den tiden var modellflyg ännu inte bara något för hopplösa nördar. Här ett modellbyggartips i Teknikens Värld från en senare känd restauratör av fullskalaplan.

Under mitt strövande på webben fann jag denna helt underbara film om Catalina-flygning vid F 2, Hägernäs. Den gråhårige översten är Trygve Sjölin som var chef på F 2. Minns att han var morbror till en av mina modellflygarkamrater som gick på KTH och tillbringade något år i FV och då fick flyga 29:an från Barkarby. Har jag för mig.

Ser att han nu är Executive Secretary och IT-samordnare i bygdens Rotary-förening. Här i yngre dagar på Skarpnäck med en Viking, en modell med ursprung i firma Telecontrol i Insjön,  d v s Truedsson i Malmö sålde byggsatsen.

Citat från webben:”Vi som har varit med ett tag glömmer väl aldrig modellen Viking, en lågvingad konstruktion som Erik Berglund blev Europamästare med nere i Zaarbrucken i slutet på femtiotalet, en modell som flygmässigt håller än femtio år senare.” Måste erkänna att denna EM-framgång 1958 (i Darmstadt f ö)  och inte ens själva modellen  visste jag om då. Men kanske jag glömt.

Ser att modellen tydligen var med i radioflyg-SM 1958. Det var då min Skyskoter blåste bort. Efter en vecka ringde en person vid namn Wachtmeister, med anknytning till F 11, och berättade att planet hittats på hans ägor. Ser också att min far Arne kom tvåa i tävlingen, något jag glömt. Kanske förträngt. Han flög den välflygande ”Trean” som han utformat efter eget förstånd och tidens uppfattning. Då fick han revansch på mig som lyckades så oförtjänt väl i Uppsala-tävlingen 1956! (Här är ”Trean” i för 1958 aktuellt utförande. Den hade från början en något mindre pappersklädd vinge som när den kläddes om med siden och lackades med Wedevågs spännlack antog en bananböjd form. Så den fick en ny vinge, med torsionsnäsa…)

Ytterligare ett fynd var denna film (även här) med Saab Lansen, något för oss alla grabbar som aldrig lyckades/vågade. Det är Alf Ingesson Thoor man ser in action. Jag har inte läst hans memoarer men här är en tidningsartikel. Minns ett inslag i TV i samband med en svår militär helikopterolycka då han som flygpsykologiskt kunnig var ordentlig upprörd över hur illa FV skötte helikopterverksamheten. Två TV-generaler satt helt stumma, hade inget att försvara sig med.

Saab Lansen var ett vackert plan. Minns hur jag lätt sömndrucken en morgon såg de första bilderna i vår morgontidning som då kanske ännu var Stockholms-Tidningen. Så linjeskön och annorlunda än Tunnan! Här en klipp från SvD.

lansen_svd

Här är vad SvD skrev 4 november 1952.

Sudden

 

 

en

Nyligen har stora delar av landet drabbats av starka vindar, snöfall, översvämningar vid havskuster och stark kyla. Jag tittar då och då på SMHI:s prognoser:

vadret

Jag har gjort en avläsning mest för att visa hur man få vissa data tydligare presenterade, t ex som här för lördag kväll, i övermorgon alltså. Jag började så fundera över begreppet ”byvind” och hur den skiljer sig från det enklare ”vind”. Det handlar om skillnaden mellan hur stark vinden är i genomsnitt och i byarna.  Hur storheterna mäts och beräknas beskriver SMHI här. Man ser att vinden om möjligt ska mätas på en standardiserad höjd, 10 meter. Man kan också läsa om moderna vindmätare som fungerar med hjälp av ultraljud. Snillrikt. Man kan se en sådan mätare på denna SMHI-mast på Östergarnsholm vid Gotlands östra kust:

050728_ostergarnsholm_smhi-mast

Här ser man att mätaren sitter på rekommenderad höjd längst ut på den övre bommen (är mätaren dubblerad?) och att det finns också andra ”kul grejer” (sensorer av olika slag) i masten. En gammaldags vindmätare, typ skålkorsanemometer, kan ses på den undre bommen. En intressant pryl sitter litet på sniskan. Ingen telemast alltså inte fast någon slags datalänk finns väl. Vanliga mobilnätet kanske.

Jag och brorsan besökte Östergarnsholm i slutet av juli 2005. Här är några bilder:Östergarnsholm_båten

Mats_Östergarnsholm_strand2_2005

Numera finns en liten pir/vågbrytare. Tidigare fick fyrfolk och fårskötare dra upp sin båt på stranden med hjälp av ett vinschspel och rullar, till vänster om decauvillespåret som leder till fyren, som en gång i tiden var bemannad.

Östergarnsholm_vagn

Jag kom att tänka på vår rätt tunga träbåt i Vättern som pappa hade ordnat rullar och ett spel för på den litet oskyddade stranden. Jag tror rullarna använts vid kabelutläggning. Det tog väl ett par somrar att hitta den bästa lösningen. Anordningen fick plockas upp innan isläggningen. Man fick vara litet varsam så att båten inte spårade ur. Senare byggde han en större ”ruffad” båt, utgående från ett större tomt plastskrov. Men den blev för svår att hantera vid stranden och var i övrigt onödigt stor och inte så ”mysig” som vår träbåt, en ”Lundfeldare” (efter båtbyggaren i den närbelägna byn Sänna). Den var snabbare men försvann också snabbt. Barnbarnen prövade aldrig på vattenskidåkning.

ax20_baten_rullrampen_1969

Här ser man resterna av decauvillespåret på Östergarnsholmen samt den sista fyren. Jag läste att vid lämplig vind riggade man upp ett segel på vagnen.

050728_ostergarnsholm_fyr_decauvillespar

050728_ostergarnsholm_fyr_strandvallar

050728_ostergarnsholm_strand_farskjul_mast

 

Fåren äter inte tulkört. Kanske de finner den giftig eller illasmakande. Tulkörten har använts som medicinalväxt..050728_ostergarnsholm_far_tulkort

 

Sudden, urspårad sjöfarare

 

P S. Apropå ovädret nyligen kom jag ju att minnas att morfar talade om ”trettondagsuven”. Jag insåg med tiden att det inte handlade om någon ugglefågel, utan om ”oväder” (på norduppländska). I det gamla bondesamhället fanns nog på många håll en uppfattning att det ofta kom ett oväder kring trettonhelgen. Ett klipp ur någons blogg:

Har fått höra av dottern att Klass 1-varning är utfärdad av SMHI.
Det är inget jag har märkt av ännu, men vi får väl se.
Men jag mindes, när hon sa det där om ovädret, när jag var barn och tonåring, att mamma pratade om ”Trettondagsuven”.
– Det blir ALLTID snöstorm på Trettondan! sa hon med dramatik i rösten.
Det var mycket dramatiska farhågor i den kvinnan.
Och hur det var, så kommer jag ihåg rätt många Trettondagshelger när det var riktigt snöstormigt.
För mig var det skräckfyllt.
Inte för att själva vädret skrämde mig, jag har alltid älskat snöstormar.

Men då var jag tvungen att ha yllestrumpbyxor ovanpå mina vanliga nylonstrumpor, när jag skulle träffa P som jag var ihop med.
Det var skämmigt. Fult! Det kunde man bara inte ha!
Så det jag gjorde var att jag gick runt huset, ner i källaren, ålade av mig yllet och la i nåt hörn, och gick iväg  till Brynjan i nylonet. Sen fick jag dra på dom igen innan jag kom hem.
Det skedde många ombyten i smyg i den där källaren.
Källardörren låg så till, så dom inte kunde se från fönstren att jag gick in där.
Mamma sa att nylonstrumpor fryser fast i skinnet när det är kallt.
Jag nöp försiktigt i dom emellanåt, för att försäkra mig om att dom fortfarande skulle gå att få av.

 

Older Posts »

Kategorier