Skrivet av: Sudden | 2019/12/09

Lånta bilder

Mycket kan man bekymra sig för och utför går det. Så jag låter mig istället glädjas av bilder jag hittat och tar mig friheten att låna litet fritt!

Vintern är normalt kall och all uppvärmning ska man därför vara glad för: 

Det har förvånat mig hur många svenska vänner tycker det är svårt när de stöter på tysk text. Men nog borde en vanlig svensk tycka att detta är helt enkelt ROLIGT! Tyskans ord för ”combustion” ligger liksom närmare vårt ord för ”brasa” än vad engelskans latinbaserade term gör. Om man nu ska filosofera hur språket styr tänkandet.

Någonstans har jag läst att tyskan är EU:s mest använda språk. Här en översikt som en fransk vän som vistades länge i nedre Norrland låtit visa, han är förstås språksinnad (vi umgås sporadiskt via Internet på svenska). Med möda erinrar jag mig språkbegrepp som adverbial, prepositioner och kasus. Kasus finns det många av i en del språk förutom andra fenomen och termer man aldrig hörde talas om i skolan:

Språkkänsliga reagerar ofta på att allt fler säger ”vart” när de menar ”var”. Verkar obildat tycker de. Kan det vara så att ordet ”vart” är lättare för örat att uppfatta än ”var”? Kommer i övrigt att med värme att tänka på en norrbottnisk väns ”vars”. Själv har jag gett upp när det gäller ”korrekt” hantering av ord som ”data”, ”medium” och ”prestanda”.

Såg nyligen på Facebook någon om den järnväg som korsade flygflottiljens fält i Söderhamn. Men även på Visby flygplats hade man en sådan korsning. Här en bild jag  lånat

Hilding Carlsson hette en känd tillverkare av rälsbussar. Och tidningen Looping hade på 50-talet en duktig tecknare vars namn jag aldrig lyckats tyda:

1968 gjorde jag en tjänsteresa och mötte då för första gången Boeing 737 som man då tyckte var en liten knubbig sak, en stol bredare än DC-9 (smeknamnet ”Grisen” förekom, avseende en senare variant inom SAS):

Här ovan på Orly och här på inflygningen mot Stuttgart. Raffinerad klaffkonstruktion.

Man trodde ju att typen skulle ersättas av något ”modernare” om några få år som sed var på 60-talet, men beteckningen Boeing 737 (med diverse suffix) lever än, mer än 50 år senare. Kanske Boeing tänjt konstruktionen litet väl mycket och även certifieringsreglerna. Den har t ex blivit bortåt dubbelt så tung.

SAS har nyligen pensionerat en variant ”600”. Här avskedsflygningen. Det tog ett tag att fatta att man det var figuren ”600” man flög:

Ett annat lätt rundlagt flygplan är Saab J 29 ”Tunnan”. Jag ramlade över en film varur jag klippt:

Den får mig att fundera över om skevrodren fälldes ned även vid små klaffutslag (observera på filmen att planet flögs med klaff på löporna med måttlig hastighet). Tunnan var ju ”i början” litet knepig att landa och jag har ju undrat hur det egentligen kom sig. Jag har skrivit därom i en av mina bloggar och även andra har tyckt i saken. Man kanske ska försöka att någonstans få tag i Jacobsson/Ingesson-Thors nyutkomna bok ”De som aldrig kom hem” trots att det verkar vara en sorglig läsning.

När jag forskade litet efter den fina videon om Tunnans uppvisning i Norge, hittade jag fler fina flyguppvisningsfilmer hos Jan Erik Arud. Bl a avancerad flygning med segelflygplanmed en polsk konstruktion SZD-59. Notera hur piloten ibland får ta i med sidrodret; ibland inte.

Polskt segelflyg är jag inte så hemma på, även om jag flugit två polska typer, Pirat och Foka 4 och hört talas om många fler. Här kan man läsa mer om sådana. Konstigt nog är inte Foka 4 omnämnd; en av de sista träkärrorna, vilket nog beror på att två sidor i dokumentet saknas. (Detsamma verkar gälla alla andra webbpubliceringar av detta föredrag; samma skanning gissningsvis.) Den verkade ju en gång väldigt extrem. Framgångsrik men tydligen (se t ex Wikipediaartikeln) med svagheter.

.

Sven Ålring längst till höger i nedre bilden tvingades lämna sitt sönderbrutna plan med fallskärm över Uppland (Rasbokil) något år senare.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2019/12/03

Liv är lidande

I min ålder, snart 81, ska man vara glad att få vakna varje morgon. Knäpper därefter så på datorn. Denna tidiga morgon ingenting, bara svart. Rycker i sladdar och trycker på knappar. Skiftar till den gamla datorn, men även där nattsvart i den mån man tycker bildskärmar kan återge denna nyans. Man blir orolig, milt sagt. Många tankar; men kl 05.00  kan jag ju inte ringa min son datakonsulten. Och han och hans son har sina jobb att gå till. Stor oro, milt sagt.

Men efter ca 6 olyckliga timmar börjar det efter någon åtgärd jag glömt oväntat rulla på som om ingenting hänt.

Kan jag ha något knasfel i min el-installation i vardagsprylar som denna. Kanske dags att göra rent?

Och så kontakten med Eva som bröts  den gångna veckan. Telefonen avstängd på grund av fullproppning eller glömd betalning, who knows. Ringer hennes grannar i Uppsala, jo hon finns om man knackar hårt på dörren. Och hon har synts på Facebook. Men inget till mig via Internet? Why?

Men hon dyker upp på jvg-stationen här i Handen som hon brukar och som jag föreslagit med hjälp av ett gammaldags postbefordrat vykort från en resa via Ljusdal vi gjorde till Ottsjö och västra Jämtland  i augusti 2016 och som blivit liggande:

Mycket får sin förklaring när vi träffas ; t ex att hon av någon anledning kommit att använda fel e-postadress. När vi träffades visade hon denna utskrift av vad hon förgäves mailat. (Dagen innan hade hon använt den rätta adressen. Så vitt jag kan se, många klurigheter i G-mail övergår mitt förstånd.)

Men tillvaron hänger på en skör tråd. Just dessa dagar med knaggligt isig mark kan man halka och slå sig fördärvad. Speciellt när man ska skrapa bilrutorna. Vinterskorna är stora och breda, det är lätt att träffa fel pedal. En vacker dag blir jag nog påkörd bakifrån när jag helt ”oväntat” tvärbromsat. En fransk bil har jag men inga nätta ”franska kulturprofilfötter”.

Slölyssnade på radio och erfor att DN är ute i juridiskt blåsväder (Den stackars MP-riksdagsmannen) genom den Metoo-insats tidningen och dess kulturchef ”pigornas Björn” så självgott hyllar. Som kostat liv (Benny Fredriksson bl a) och illa skadat många personer (Fredrik Virtanen m fl) .

Om just denna förtalsrättegång kring DN:s spridande av falska uppgifter har jag förstås inte fått läsa någonting alls om i mitt husorgan DN.

Björn Wiman framträder dock främst som klimathysteriker och inte som kulturchef. I och för sig läser jag sedan länge inte heller DN:s två ”vetenskapsjournalister” varav den ena ”läste lagen” för oss häromdagen i klimatfrågan. Och den artikeln läste jag faktiskt. Hennes påståenden är onekligen inte lätta att bemöta. Och ändå är hon så i grunden fel ute (och i vems ärenden?), även om ”De klimatsansade” ofta har en del olustiga resonemang för sig. (Jag vet inte vad du får upp när du klickar på länken; ofta är det något klokt eller genomtänkt. Fast långrandigt.)

Om det är några som idag ljuger och sprider villfarelser är det väl snarast medierna och deras journalister och inte enskilda personer på Internet. Förefaller det mig. Tyvärr. Vem kan man lita på? En stark man. ”Säg Adolf, det räcker.” Många fler borde fundera mer över varför han blev poppis, inte minst de som drabbades värst.

Usch, det står illa till i vårt land. Wiman vill därtill knäcka Svenska Akademien.  Visst är Horace jobbig ibland men Svenska akademien är nu en gång för alla en akademi och ingen tidningsredaktion, i mer eller mindre grad styrd av de rika tidningsägarna.

Apropå den tidigare bilden från Ljusdal 2016 från en resa , avslutningsvis en bild från resans ”höjdpunkt” på Åreskutan i augusti 2016 som Eva gjorde en broderad version av men som jämte hela hennes ryggsäck stals av en känd kvinnlig kleptoman i Uppsala. Fil dr även hon. Dessa akademiker! Inte okänd av rättsväsendet, men vad gör man om man vill vara något så när human?

Sudden

P.S. Jag fick användning för den dump jag alltid gör från Evas kamera och här är ett utsnitt av ett foto från 31/10 2016 av en konstutställning på Akademiska Sjukhuset i Uppsala där man ser Evas (senare stulna) broderi av skidliften i diset. Utsnittet gör inte Evas verk rättvisa, behöver jag säga det. Men bilder finns kvar.

Det lackar mot jul och jag börjar fundera på böcker att ge bort förutom och även ge mig själv. Jag har förresten aldrig köpt så många böcker som sedan jag började köpa via Internet.

Läser just nu P C Jersilds ”Skriv först. Fråga sen”. Jag gillar Jersilds skrivande av flera skäl men har aldrig träffat honom. Min bror lär ha mött honom en ”radiodebatt”. Han skymtar här och där på min blogg.

Kommer att tänka på egna skrivanden i jobbet och privat. En del är tidigare utlagt på internet och här kommer de igen, till en del i annat format.

En vän i Minnesota, bosatt där sedan 80-talet eller så, har nyligen besökt Las Vegas och Nevada och berättat nu härom på Facebook. Jag kommer då att tänka på att Las Vegas är det enda ställe i USA jag varit en längre tid på.  (Jag hade tidigare besökt sydöstra Kanada, från min ”resejournal”: 1980, 12-21 juni. Montreal. CCITT SG 1-möte. Privat i Toronto under helgen, besökte Niagarafallen. 10 dagar. Vilken stövelstorlek hade jag på kanadensiska?  )

USA-resan 1991 handlade om ett besök på en årlig broadcasting-konferens i Las Vegas som jag besökte i tjänsten (13-22 april. Las Vegas, NAB. 10 dagar) . Strax efter resan skrev jag en rapport som man bör men det handlade i mycket liten utsträckning om det jag förväntades rapportera om. Här är den. Och här är några minnen från den resan:

Jag har inget minne av att ha flugit genom eller ens över Grand Canyon, men jag minns hur det såg ut under flygningen från Las Vegas til Grand Canyon med bl a Boulder Dam, mesa-berg m m. Intressant nog.

I mars 1944 föll några bomber vid Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm och även på några andra platser i östra Svealand från sovjetiska plan. Det har spekulerats och skrivits mycket om varför dessa bomber fälldes. Min uppfattning är att det inte handlade om någon avsiktlig bombning riktad mot Sverige i något speciellt syfte. Jag hade ambitionen att få in en artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift år 2002 omkring, men det översteg min förmåga. Texten blev för lång och jag ville ju ha med kartbilder, och paniskt rädd för allt som heter ”upphovsrätt” försökte jag förgäves göra ”egna” kartskisser.

Detta mitt artikelmanus finns här. Väldigt ambitiöst måste jag säga; när jag nu plockade fram dokumentet blev jag osäker om jag verkligen en gång kunnat få ihop detta själv. Möjligen fungerar ännu någon enstaka av länkarna. Här finns en del av mitt underlag, kanske roligare än mitt manuskript.

Här nedan en senare flygbild av området. Jag bodde i slutet av 40-talet vid den högra röda pricken. Bomberna föll strax hitom bron; vad den röda pricken bortom bron utmärker vet jag ej. Där låg bl a GM:s bilsammansättningsfabrik.

Här är en gedigen militärhistorisk uppsats om Eriksdalsbomberna av Tommy Åkesson.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2019/11/17

Några citat

Jag har en ny dator. Som jag berättat kände jag mig otrygg med den gamla som ofta svimmade och så nyligen behövde fyra timmar på sig att bli kontaktbar igen. Kontaktade min datakonsult som verkar prioritera annat än pappas datorbekymmer och delegerade jobbet till sin son som ganska sonika köpte en ny för min räkning. Som han ”installerade” med en säkerhet som om han aldrig sysslat med annat. Vad dom kan, de unga! Här är Jesper in action, för 6 år sedan. Han har fått andra intressen än datorer men takterna sitter kvar.

Vid datorbytet tappade jag bort åtkomsten till Svenska Dagbladet som jag just aldrig läser men vars historiska sidarkiv jag ofta anlitar. Hur kommer jag åt tidningen igen? Tittade i min mycket med tiden allt rörigare anteckningar om lösenord. Jag är ”gäst” på min särbo Evas SvD-abonnemang och lyckades med viss ”trial and error” hitta hennes lösenord och uppgav mig helt fräckt vara Eva som ville bjuda in mig som gäst. Men SvD upptäckte att jag redan var hennes gäst. Ytterligare lusläsning av min lista gav mig ytterligare tips för access-försök och då lyckades jag!

Ja detta med IT-säkerhet är tvetydigt. Komplicerade arrangemang får inte hindra access till det man har rätt till. Snabbt.

Så kom det ett mail från SvD som visar att dom minsann ”skyddar mig”.  Man tackar, lätt skuldmedveten fast SvD kanske aldrig såg mitt försök att utge mig för Eva utan det de såg var nog den nya datorn. Och ”i närheten av Handen” stämmer! Man tackar för den artiga omtänksamheten.

Storebror ser dig! I all välvilja!

Här några bra klipp från ”De klimatrealistiskas blogg”. Där kan man inse hur komplicerat de hela är rent ”naturvetenskapligt”. Därtill svår terminologi och många ”tänkande Augustar”. Tyvärr finns där en del trista ”politiska” attityder av typen konspiration.

– Här ett ambitiöst inlägg  (nr 26) om några problem vid självkörande bilar.  Det är mycket att tänka på när man skall ”programmera” systemet.

– Så  sant så: Jo dom är knepiga våra medier. Man hade kunnat förvänta sig att t.ex. kulturchefen på DN skulle ha åtminstone elementära kunskaper om Venedigs historia. Jag Måste erkänna att jag aldrig läser DN:s ”vetenskapsjournalister”. Kulturchefen verkar trevlig och kan skriva men borde vara tyst ibland.

-Samt: Eftersom Östersjön varit uppe här så kan vi vända blicken åt öster, längst in i Finska viken. Där har man upplevt havet stiga 380 cm för lite mindre än hundra år sen. Men ryssarna har i alla fall efter 33 års arbete fixat en fördämning så nu är det nog slut på översvämningar. Se länken nedan.

Venedig hade nu ca 180 cm översvämning, värsta på 50 år. Hade det inte varit någon havshöjning alls hade de kommit undan med 170 cm meter bara. En d-a skillnad va?
Som jag sagt tidigare så GISSAR jag att den andel av dessa 180 cm som kan härledas till ökning beroende på global uppvärmning – som är orsakad av CO2 – som i sin tur är osakad av antropogena utsläpp kanske kan vara 2 cm. Skam på oss!!!

https://en.wikipedia.org/wiki/Floods_in_Saint_Petersburg

Om vattenståndets variationer i Venedig kan läsas här i Wikipedia. Tipsa gärna Björn Wiman!

När jag häromåret besökte Gräsö, där jag tillbringade min barndoms somrar för 70 år sedan, försökte jag få grepp på landhöjningen men den var inte så tydlig; vattenståndet varierar med väder och vind. Däremot hade vegetationen vid strandkanten ökat med slemmigt sjögräs som jag inte mindes.; övergödningen gissningsvis.  Råkade hitta bilder av ett jättestort flyttblock på norra Gästrike-kusten som jag försökte jämföra men fann det ändå svårt att tycka något bestämt om långsiktiga förändringar. Vattenståndet varierar. Flygfotot visar att stenen nu förefaller ligga på land, det mörka man ser är skuggan.

-Intressanta konsekvenser: Pedagogiskt tror jag det är bra att beskriva som att den massförskjutning som skulle ske om Grönlands is smälter (vilket inte sker, det har tillförts oroliga mängder nederbörd de senaste dagarna). Där förskjuts massa (vatten och is) från N. halvklotet till det S. halvklotet. Det får jordens masscentrum att förskjutas vilket innebär att geoiden förskjuts något. Om Grönlands is smälter (vilket således inte kommer att ske) kommer havsnivån runt Atlanten inklusive Karlskrona att sjunka. Havsnivån vid Antarktis att höjas och vid Bangladesh blir det ungefär ingen ändring alls.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Geoid 

Men kanske feltänk?

-Ja varför inte: Jag förutser att klimathotsalarmismen tar slut lika plötsligt som Berlinmurens fall och kommunismen i Östeuropa. Kanske klimatalarmismen kommer att liknas vid 1600-talet häxbränningar?

– Och en principiell fråga som berör inte bara klimatet utan även andra ämnen: Vad är tillåtet? Får man som tidningsprenumerant kopiera hela artiklar och klistra in dem på en blogg? Den frågande har förstås ännu inte fått något svar. Upphovsrätten är ett problem – som amatörskribent känner man sig alltför ofta som en snyltare.

Och så den eviga filosofiska frågan vad man skall kalla det jag ibland kallar ”spanska fusk-Messerschmittar”. Redan 1940 frågade sig DN vad en Messerschmitt var:

DN-artikeln och en del annat kan f n läsas här. Publicerad i samband med att jag på SFF forum nyligen puffade för hur mycket flyghistoriskt intressant man kan finna i våra stora dagstidningars historiska sidakiv.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2019/11/12

Ny dator – men annars är det höst

Min knappt fyra år gamla dator verkade somna in häromdagen efter en lång tid av ”vacklande hälsa” och jag blev utom mig av oro för detta hot mot min tillvaro. Hur skall räkningarna betalas? Blir jag vräkt? Datorn, mitt stöd i tillvaron. Kunskap, nöje, kontakt med verkligheten och människor. Som 80-åring går man ju och väntar på eller är van vid förluster av detta slag. Detta datorknas räckte just nu för att få mig utslagen. Efter fyra timmar av ”oro” eller vad tillståndet ska kallas rullade dator-skrället igång. Av okänd anledning men ändå en lättnad.

Men något borde göras för att jag skulle känna ”riktig trygghet”, något som alla önskar enligt den ”politiska debatten”. Konsulterade min datakonsult som satte sin son Jesper på problemet. Jag hade skrivit en lång litania men Jesper, han agerade mer direkt han. Läste antagligen inte ens vad jag skrivit. Som det sas om en stadsbrand i Karlstad; landshövdingen bad och grät men biskopen svor och släckte.

Jesper ringde i går eftermiddag  och sa ”nu åker jag från jobbet och köper en ny dator och kommer så hem till dig”.

Och det gick bra. Fantastiskt vad dom kan, vår tids förtappade ungdom som ju inte duger något till! Men alla tiders ungdom har alltid ansetts varit hopplös, till och med min generation.

IT är svårt men de unga kan det speciella språket, hänger inte upp sig på blamager som denna här nedan utan begriper vad som menas: 

Denna bloggning skrivs alltså med den nya datorn och det verkar funka. En del problem och knas finns förstås kvar men det är väl jag som inte begriper.

För att återkomma till stadsbranden i Karlstad så skriver Dick Harrison. Historieprofessor i Lund men bördig från det mer äktsvenska Huddinge.

Det cirkulerade många historier om Sundberg och hans, för präster, ovanligt mustiga språk. Ett känt exempel är hur han, efter att ha missat tåget, konstaterade att ”där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med”. Ett annat exempel är Sundbergs föga kristliga omdöme ”näst gudlighet och sedlighet finns det inget värre än små snapsglas”. Långt ifrån alla Sundbergcitat kan dock beläggas. Folk tyckte helt enkelt om att lägga dylika lustigheter i den kände ärkebiskopens mun.

Harrison konstaterar också att biskopens släckningsinsats inte var särskilt framgångsrik. Med undantag för ett par centrala byggnader brann hela staden ned.

Jesper ja. Han har för övrigt jobbat som servitör på Fåfängan, en högt belägen restaurang och utomhusservering på östra Södermalm med utsikt över Stockholms ström.

Släng er i väggen, göteborgare! Fast en av mina söner har gift sig med en kvinna från Göteborg och den borgerliga vigselceremonin ägde rum just på Fåfängan. Tyvärr bjöd Stockholm inte på bra väder.

På Södermalms branta nordsida löper österut Katarinavägen ovanför Stadsgården. Så småningom blir det fin utsikt som kulminerar på Fjällgatan men redan nära Slussen hade jag en gång för 16 år sedan en stor skönhetsupplevelse, en DKW. Den mindes jag så väl tyckte jag! När jag häromdagen återfann de foton jag tog vid tillfället var väl bilen egentligen inte så märkvärdig. Fronten var mjukt elegant smidig och sedan-varianten hade en raffigt stor bakruta medan det jag såg var en kombi-variant som i bak var litet grovt tillyxad.

Minnet bedrar! Mer DKW-läsning, här nämns registreringsnumret.

 

Sudden

P.S. Här för ovanlighets skull en utsikt mot Fjällgatan! Och här en ganska unik syn från Katarinavägen i slutet av juli 2007 vid ”Tall Ships Race”.

 

Skrivet av: Sudden | 2019/10/20

Höstliga observationer – mest om språk

Att snubbla på mållinjen kan ju vara optimalt, ett tecken på att man ansträngt sig till sitt yttersta, men att snava på startlinjen är mest försmädligt.

Björn Wiman brukar satsa ordentligt; avskaffa Svenska Akademien och behaga kvinnorna genom att manligt kraftfullt stödja ”Metoo”. ”Pigornas Björn” kan man kalla honom om man vara litet elak mot en person som i TV-rutan ger ett sympatiskt intryck. <Jag inser efter publicerandet att Björn W kanske försökt ordvitsa!>

Nej tacka vet jag Pigornas Kurt”. Schubert var bra han. I varje fall på att komponera – pigor hade han inte tur med.

Stavfel och andra språkfel alltså. De kan vara irriterande genom att de stoppar upp den jämna läsfarten. Vana läsare kan klara detta men många blir vilsna eller avskräckta. Jag har själv svårt att läsa en del kommentarer jag ser på webben och får ibland läsa om eller t o m välja en hypotes och sedan får det fortsatta läsandet avgöra om jag förstått rätt.

Ett exempel där borde finnas ett ”inte” (och gärna några småord till): Att läsa en del inlägg en lördagskväll i vissa grupper får en fundera om motbok var så dum idé i alla fall. Jag tror att en van läsare förstår ändå, han behöver inte alla ord för att fatta schäsen. Så är det väl så att ordet ”inte” glöms ofta, även av mig. Är det månne Freud som spökar?

Man läser bara så mycket eller så ”noga” som behövs för att förstå. Här har detta utnyttjas av den slemme tillverkaren av den ozonskapande köksvisp som jag några gånger om året gör rotmos med:

Jag prenumererar på Språktidningen som är litet svårläst. Det finns så många språkliga termer och begrepp jag aldrig lärde mig i skolan och allt är inte så självklart som man trodde. Man undrar ibland hur folk tänker. Visst är vi olika men att tänka begripligt borde vi alla kunna. Kanske något framsynt politiskt parti kommer att ställa krav på det?

Även sakkunniga kan ha olika uppfattningar om vad som rätt och fel. Och språket förändras, även folk som vet att tala korrekt vill inte alltid anpassa sig till språkspecialisternas råd och anvisningar som man kan läsa i detta kåseri av Staffan Dopping:

Jag håller med Karlholm och Dopping vad gäller ”förvirringen”, jag kallar den så, kring medium och prestanda. Om jag nu fattat Dopping rätt… ”Data” tycker jag idag misshandlas. Själv säger jag gladeligen ett data, flera data men det ska man kanske inte göra. Ett citat från en språkartikel i SvD: Utvecklingen liknar den för vetenskapens data (forskningsmaterial). Här används så gott som aldrig den historiska singularformen datum. Men om data är ental eller flertal är ett ständigt trätoämne mellan lärare och studenter. Även på engelska vacklar bruket mellan data is och data are. I Sverige verkar de yngre föredra min data medan äldre skriver mina data (eller ännu hellre mitt material).

Detta nummer av Språktidningen innehåller också ett försök till förklaring att så många har svårt för pronomet ”de” och dess former dem och dom.

Ett citat ur artikeln, kanske en aning bildningshögfärdigt: Ett av de mest framträdande argumenten är att felaktig användning av de och dem sticker i ögonen på folk, att den som skriver så framstår som obildad – som att ha vita tubsockor i sandalerna, som Språktidningens förra chefredaktör Patrik Hadenius uttryckte det. Många i debatten under 2016 framhåller att elever måste lära sig skillnaden om de vill få trovärdighet och acceptans i en språklig gemenskap. Att kunna skilja på de och dem ses som en inträdesbiljett till arbetsmarknaden och det offentliga samtalet. Språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson skrev i Göteborgs-Posten att de som börjar med dom kommer att bli ”kanonmat på den språkliga arbetsmarknaden”.

Själv tycker jag vita tubsocker är snyggt. Men så är jag gammaldags också.

Många är rätt så rigida och påstridiga när det gäller språkfrågor. För många flyghistoriker är det sålunda viktigt att benämningarna på Flygvapnets flygplan skrivs som FV skrev när det begav sig. Själv tänker jag då på att Gustav Vasa aldrig kallade sig själv så, ej heller hans samtid.

En gång försökte jag begripa mig på Google men har gett upp. Jag är nöjd och tacksam för denna tjänst trots dess ”snokande”och tycker att det finns oerhört mycket nyttigt att hitta på nätet.Man kan t ex kolla stavningar och genom Wikipedia och liknande ta reda på fakta. Man ”slipper” fråga någon. Det kan ju förstås också vara en nackdel; man förlorar ett skäl att ta kontakt. Många verkar inte ha kommit på nyttan av att kunna länka till något intressant.

Jag googlar ofta på dubbla ord/begrepp, och kanske citationstecken därvid fortfarande betyder något

Behöver jag säga att jag inte tycker att våra dagstidningar är så trovärdiga som de påstår.

Här kommer några lustigheter jag klippt ur svenska medier eller kanske det heter ”svensk media” eller ”svenska media”:

I och för sig är det väl inte så paradoxalt att något bedöms som säkert i USA men osäkert i Europa eller vice versa. Som redan Fröding skrev: Det, som är sanning i Berlin och Jena, / är bara dåligt skämt i Heidelberg. Och räddningsledarens ord är ju faktiskt rätt (man kan ju rädda sig själv) medan danska statsministrar kommer och går.

Här däremot en påtaglig paradox:

Ulf Ivar lever och verkar f ö i min födelsestad, Gävle.

Förresten har nu hemtjänsten för första gången varit hemma hos mig och städat. Det går utför och jag känner redan av att jag nog börjar bli till besvär. Eller att sönerna är bekymrade för mig?.

Fast ännu kan jag. (Kanske du kan nå SvD-quizet här.)

Här nedan en skrämmande bild som påminner mig om när man skulle korsa järnvägen i Undersåker på väg mot Ottsjö /Vålådalen. Något skymmande hus var det där inte frågan om men en slänt med buskar alltför nära spåret. När jag en gång för flera decennier sedan med bilen försiktigt smög mig fram för att först kika längs spåret, såg jag i fjärran en älg korsa det!

Man ska inte banga för långsökta likheter om man har lust att skriva en kommentar:

Jag gillar bilden i sig! Jag minns också en lekkamrat till min lillebror som fantiserade om en buss som kör in i T-banestationens entré vid hushörnet och sedan rasar ned för rulltrapporna.

Avsluningsvis måste man ändå säga att framtiden är ljus, människans intresse och även oro för utvecklingen kommer att bestå. Det må vara flygande maskiner eller annat. Som en klimat-sansad person skrev:

Min spaning är att Mp kommer migrera över till något annat hot vad det lider; om tjugo år är de partiet som tar folks oro för datorisering på allvar och kräver datorfria arbetsplatser och en datorfri utrikespolitik. Satsar man bara på rätt oro så kan man sitta i riksdagen hur länge som helst.

Så sant så!

Sudden

P S. Bilden av järnvägskorsningen i Undersåker med sina faror (den ligger ju dessutom i direkt anslutning till ett vägskäl) väcker så starka  minnen av den spänning jag förr i tiden kände när jag började närma sig Ottsjö och det kommande segelflygandet där efter en 70-mila bilresa att jag visar bilden direkt:

Kommer också att minnas att guppet vid spårkorsningen en gång lär ha fått ett segelflygarpars bröllopstårta att krascha. Och mycket riktigt blev det också skilsmässa efter inte så lång tid efteråt, sa berättaren, kanske Rolf Algotson.

Skrivet av: Sudden | 2019/10/06

Livstecken – om triss, trissar och trissor

Det går utför, för mig och för vänner och bekanta. Fick lust att vitsa till den för mig onjutbare Antoine Saint de Exupérys boktitel ”Kamrater på en irrande planet” till ”Kamrater på det sluttande planet”. Själv blir jag äldre och inte bättre och gamla vänner berättar om sjukdomar och motgångar. Och kallt i luften har det varit därtill

Kanske min oförståelse av Exupéry och mycket annat franskt delvis beror på denna litet trista bild som Charles Birch-Iensen i min ungdom illustrerade sin artikel om flyget i litteraturen med i ”Ett år i luften” 1952 med. Kanske det var den bästa bild som han hade till hands; bra skrev han. Charles B-I alltså. Medan idag är Exupéry ”big business” eller vad det kan heta på franska.

En något bekymrad gubbe med ett konstigt kantigt flygplan. Senare har jag lärt mig att Caudron Simoun var ett högst kapabelt plan och något man är stolt över, se planets FB-grupp . Erik Bratt gillade det vill jag minnas och verkar ha haft dess stjärtparti i tankarna vid sin egen första konstruktion, BHT-1 Beauty.

(Här en analys Bratt gjort om ”utvecklingen” av småflygplan som jag fann vid googling på Bratt + Simoun. Flera år gammal; det ultralätta flyget har sedan utvecklats men allt flyg kämpar f n i klimat-orons motvind.)

Det som Charles B-I skrev om de Exupéry var litet väl abstrakt för en 14-åring och är det ännu för mig. Franskt tänkande, det är fint det. Och prata kan dom, det minns jag från mina internationella möten kring teknikstandardisering.

Men allt är inte elände. De egna tomaterna smakade bra. Och jag har äntligen lyckats lösa ut de belöningar jag får för att jag deltar i ett känt opinionsinstituts enkätundersökningar. Jag har valt att få belöningen i form av Triss-lotter , vilket innebär att jag får en kod med siffror och bokstäver som jag ska visa upp i ”tobaksaffären”. Men först vid tredje försöket och då i en butik inriktad på ” spel och dobbel” gick det!  Skickade så lotterna till barnbarnen; ett av dem fick en vinst.

Bökigt; jag har ingen printer eller smartphone så jag får anteckna koden för hand på en lapp  som sedan låg i min plånbok några månader.

Stötte nyligen på pluralformen ”trissar” för ”trissa”. ”Dra på trissor” heter det ju. Det var så att bromsfunktionen på min rollator verkade behöva justeras, hjulens slitbanor av gummi började bli slitna. När jag satt på rollatorn och vilade mig och tittade på bromsmekanismen började jag undra hur bromshandtagens rörelse överfördes till bromsbackarna som trycker mot hjulens slitbana egentligen. Man kunde ju höja och sänka styrhandtagen (”teleskopiskt”)  utan att de ”medföljande” bromsreglagen behövde justeras,  Så här ser min Dolomite-rollator ut:

Det finns ju rollatorer som har utanpåliggande vajrar i en böjlig kabel; Eva har en sådan och dessa kablar fastnar alltid i min rollator eller någon annanstans när jag stuvar in båda våra rollatorer i min bil. Dessutom riskerar man vid ihopfällning av hennes rollator att klämma fingrarna. Min rollator är något ofarligare i det avseendet, kanske för att  jag är mer van att hantera den.

Jag grubblade vid mina rollatorpromenadpauser för att hämta andan och ta till vara på höstsolen. Vad sker där inne i ”teleskoprören”?  Det fanns skruvar att lossa men mina mejslar passade inte och jag var också rädd för att ställa till någon skada. Så ut på nätet att leta och stötte då på ett examensarbete vid en teknisk högskola där uppgiften var att ta fram en ”vajerfri” bromsmekanism till företaget Volaris rollatorer. Som det sammanfattas i inledning till exjobbrapprten:

The current braking system is constructed with a brake grip, a wire and actual brake pad. The wire runs noticeably on the outside of the walker, and is in most positions, causes inconvenience for the person using the walker. When the handle is in its lowest position, the wire forms an arch that is often in the way <!!>, and easily becomes an obstacle for the user and his or her peers. Using a wire is also not the most efficient way of transferring braking force, because the wire is braded and will stretch over time with regular wear and tear.

Vidare sägs: Med anledningen att det inte har hittats någon mer detaljerad information om hur bromssystemet fungerar kan ingen ingående beskrivning ges. Det har sökts både på Dolomites hemsida, PRVs hemsida samt med sökmotorn Google, men inget har hittats. <Jag undrar om ex-jobbarna här är helt ärliga; de måste väl ändå ha dissikerat konkurrerande rollatorer för att kolla hur de funkar ”inuti”. Dock skrivs att man haft testpersoner, tekniskt kunniga mer än handikappmässigt, som kunnat berätta.>

Det största hindret i projektet har varit höjdjusteringsmomentet. Det var svårt att konstruera ett system där bromssystemet är självjusterande i samband med när rollatorns handtag justeras. Konstruktionen ska även vara enkel att montera samt det ska ske så få moment som möjligt vid höjdjusteringen. Användaren ska helst bara behöva utföra ett moment där både handtagets och bromssystemets höjd justeras. Detta är för att underlätta höjdjusteringen av rollatorn för användaren. Som det framgick i viktningen anser användarna att det är viktigt att produkten är lätt att använda.

Här en bild från exjobbrapporten som ger en vink om vilka egenskaper som är viktiga:

I rapporten beskrivs hur man systematiskt analyserade olika principer och så gjorde sitt val. Hela  funktionen har jag inte ansträngt mig att förstå men det förkommer magneter och ”teleskopiska rör”. Resultatet kan anas här och här finns även på en bild det äldre utförandet med yttre bromsvajrar. Notera att ”Bromssystem är unikt eftersom det inte finns några lösa utanpåliggande vajrar som kan fastna eller haka i saker runt rollatorn.” Man har nog gjort ungefär som i min rollator fast gått kring något patent och så använder man en magnetfunktion. Men hur min rollators höjdinställning fungerar vet jag ännu ej! Volaris-rollatorn kräver ett ytterligare omkopplingsmoment när höjden ska justeras.

Jag själv blev intesserad av denna lösning med vajrar som dock förkastades. Hos rollatortillverkaren ogillade man vajrar för de tänjs ut och måste justeras. Först en principskiss (där förresten ordet ”trissar” förekommer):

Här en beskrivning där det gäller det att hänga med för att förstå:

Lösningen med trissor fick mig att tänka på Focke Wulf 190 där jag och många andra undrat över hur man ”hanterade” trådantennen som gick ut ur ovansidan på den skjutbara huven. Här ett citat ur en diskussionstråd:

The 1st photo is of Maj. Walther Dahl’s 190A-8, Blue 13, taken in Dec ’44, and it shows the multiple roller antenna unit. The antenna wire rolls over the canopy roller, then to another roller at a bulkhead within the rear part of the canopy, and back to a fixed point on the fuselage decking beneath the canopy. This, as you mentioned, keeps the wire tight both when the canopy is open and when it is closed.

Jag har tyvärr inte hittat bilden men här kommer en annan ur en gammal bok av Heinz Nowarra om typen. Det fanns variationer och bl a förekom det att antennlinan rullades upp på en fjädervriden rulle, som vid bilars säkerhetsbälten. Om jag fattat rätt. Jag kan tänka mig att det måste få fjädra litet någonstans.

Jag är inte så hemma på beteckningar för Luftwaffes flygradiopytsar men antennen på undersidan och tillhörande enheter har med ”tysk IFF” att göra.

Här en icke helt färsk  video med en ”äkta” FW-190, ja t  o m den avancerade motorn BMW 801 ingår. Man erinras om att Kurt Tank var en skicklig konstruktör. (Nu är det svårt att hänga med i ”warbird-världen” med alla dess ”fusk-Messerschmittar” och annat fusk och det kraschas och has och hittas nya vrak. Å andra sidan; för gemene man ser dessa jaktplan ändå väldigt lika ut. Och med lämplig målning kan man få nästan allt att se ut som en 109:a. Här en 108:a.)

Åter till min egen rullator. På webben fann jag en anvisning om hur bromsarna ”justeras” genom att klacken för bromsklossarnas viloläge flyttas med en skruv:

Jag undrar fortfarande vad som döljer sig i innanmätet hos min rollator! Hur följer manöverstängernas  längd  så snällt med i höjningen och sänkningen av handtagen.

Avslutningsvis ett tips om en av Jan Bergmans TV-filmer i serien ”Stockholmspärlor”. Här finns förutom ”själva staden” rätt mycket för de flygintresserade, som man ser här i mitt inlägg på SFF forum. Notera den kommunala utvecklingsoptimismen och ansvarskänslan (eller skrytet) för samhällets förbättring. Som man väl ändå får säga att Hjalmar Mehr & company lyckats med.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2019/09/20

Minnesrensning

Datorns skrivbord blir alltmer fyllt av fil-ikoner, bakom vilka finns saker som jag ibland känner lust att berätta om så att jag sedan kan gömma undan dem. Men det är så jobbigt att få ihop något som ska vara begripligt och därtill kul att läsa. Här en ”lågbudgetlösning” som ändå sväller ut.  Jag kan inte bara låta bli att ”lägga till detaljer”…

Detta är vad som fanns kvar 1999 av en linstyrd stuntmodell (på FAI-språk ”aerobatics”; tävlingsklass F2B) som jag lade ned mycket jobb på men som stals ur mitt källarförråd på det senare 60-talet. ”Kravellbygd” kropp, elliptiska vingar (flaps-flaken kunde man ju enkelt forma så att nästan alla spryglar ändå var lika. Längre innervinge och kanske en tyngd i yttervingspetsen. Därtill hade jag gett fenan en sådan profil att den pressade nosen utåt (alla vi flygnördar har väl noterat Safirens sidroder och 109:ans osymmetriska fena). Kommer då att tänka på dessa ”spantrutor” där jag försökt visa att det är något osymmetriskt i bak (Jag förstår själv inte ritningen):

Hawker Tempest var min inspiration vad gäller fenans form; jag hade nyligen med stor behållning läst Clostermanns bestseller. Andra har gillat och inspirerats av Clostermanns bok som denna animerade film visar. Flyghistoriker fastnar annars gärna i ”detaljer, och har väl menat att hans uppgifter inte alltid är att lita på. Han var ju intresserad av djuphavsfiske, och sportfiskare vill ju gärna bre på.

Här en profil av en Hawker Tempest, Le Grand Charles, som Clostermann flög en tid. Bilden har jag lånat härifrån. Hans första Tempest gick förlorad så man målade upp en ny med samma JF-E-märkning.  Flygplan på bild brukar väl flyga åt vänster förresten.

På min modell var blått och rött färgerna på min modell, säkert något vitt också. Det var enda gången jag haft tålamod att orka måla ett plan – och så stals det! Det var visserligen inte så stort och vackert som denna modell av den klassiska ”Nobler” jag stötte på när jag i augusti 2010 besökte ett flygevenemang på Gärdet men i alla fall. Minns att jag redan bekymrade mig för det promenerade en sådan utflykt skulle innebära; mätte på kartan och så. Måste ha varit då som jag skymtade ett bekant ansikte i köpcentret Fältöversten, först efteråt kom jag på att det var ju Lars Olausson som jag kände från Flyglitteraturgruppen, FLIT. Såg även Maj Wechselmann.

Vid evenemanget på Gärdet kunde det ha gått verkligt illa; i min blogg nämner jag att jag överraskades av vad jag hastigt såg genom en glugg i molntäcket.

Här berättas om ”stunt” i linflygtidningen ”Lina”, nr 2/1999. Jag minns Jesper von Segebaden, bl a när jag en gång just parkerat min Vespa utanför Sing-Sing på KTH och han kom på sin Norton Dominator som väl såg ut ungefär så här och vi växlade några ord.

Annars hade jag mest byggt enkare modeller, jag målade dem inte men använde japanpapper i färg (rött):

Här en 50-tals stuntvinge av Sven-Olof Ridder, senare professor i aerodynamik på KTH. (DN-minnesorden är tyvärr låsta, här Wikipedias mer formella text om honom. Här minnesorden i SvD, antagligen samma som i DN.)

Med ganska enkla medel fick Ridder tilll en fräck utforming. Har på någon Modellsportens dag på 50-talet sett en sådan modell, döpt till ”Pinkul”. Kanske det var Per-Erik Levenstams modell, äldre bror till Jan-Olof. På vingens ovansida fanns namnet med stora tecken; först tycktes det obegripligt:

Tillbaka till spinnern i första bilden. Jag kan just nu inte hitta den. Bilden måste vara tagen efter 1998 då jag fick min första digitalkamera av mina arbetskamrater. Bordsduken är från mitt besök i Tallin i augusti 1991 då jag deltog i en resa med Televerkets Idrottsförenings Stockholmsavdelning. Jag försökte där ganska otränad springa en halvmara. Inte bra; det blev mycket gående på slutet. Men jag skrev i föreningens tidning en reseberättelse. (Fotografierna är inte mina.) Hela maratonlopp hade jag klarat tidigare några gånger. En gång vid Norrmalmstorg såg jag bland alla publikansikten Kjell-Olof Feldt sträcka fram huvudet för att försöka få syn på sin hustru bland löparna. (Hans Holmér noterade jag också en gång, nära Kungsklippan.)

Plockar fram litet mera som jag skrivit och som nu ligger långt tillbaka i tiden. Här är min respons på att min flyghistoriska vän Stig Wahlgren (då på Post och Telestyrelsen) upptäckt mig i en gammal modellflygtidning då jag i min iver/stolthet kontaktade redaktionen med några egna minnen. Fick ingen respons men dessa mina minnen kan ju vara kul i sig.

Här ett annat minne från en tjänsteresa till Genève, en av många sådana. Utdrag ur ett mail jag skrev till en tysk brevvän. Rätt rörande egentligen.

Här är litet om mina radioflygminnen som jag skrev ned 2004. Mina radioflygförsök senare har varit ganska nedslående. Idag skulle jag inte ens vara kapabel att stå på mina två ben och följa en modell med blicken utan att ramla ikull. Kommer därtill stressen och förvirringen inne i huvudet som är större än förr.

Här är minnen av mitt modellflygande på Skarpnäck. Detta skrevs i samband med en liten utställning om Skarpnäcksfältet som ordnades där i november 2003 av hembygdsengagerade. Jag hade ett knappt år tidigare gjort en promenad där flygfältet förr fanns men fann mycket litet av lämningar. Dock fann jag denna artefakt, nära vindstruthöjden vill jag minnas. Hade synbarligen även funnits en bana för radiostyrda bilar där.

I förgrunden Hans Martinelle och min far Arne; motorn trilskades. Här ett annat tidigt minne, ett foto från utställningen men jag har sett den avskräckande skylten i verkligheten. Segel-och modellflygare måste vara överens om luftrummets disposition, och man frågade ju först.

Min sjuksköterska på vårdcentralen tycker jag behöver någon typ av hemtjänst och om några dagar ska jag träffa någon från kommunen om detta. Vore kanske bra att få hjälp med städning och ordentlig diskning ibland.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2019/09/15

September-tankar

Husten kommer fort i år. Mörk och kulen. Hur många tomater hinner det bli?

Det har till boggen kommit kommentarer om mina usla odlar-talanger. Men jag är glad ändå. De knölar jag dragit upp har ändå blivit flitigt avplåtade. Här en gallring i mitt fotoarkiv:

Jag har faktisk lång erfarenhet av både jordbruk och fiske:

Överst med morfar Edvard i vår nya villaträdgård i Gävle ca 1943 och med farmor Elsa och mamma i ekan i Klockarboda på västra sidan av Gräsö. Finklädda var vi där. Fartygen gick inomskärs genom Öregrundsgrepen för att undvika sovjetiska ubåtar. Usch dessa hemska kommunister!

Här ett sommarminne 1947 från fyrskeppet Grepen.

Slidkniv hade man ju förstås vid bältet. Olle och Gunnar träffade jag på Gräsö för tre år sedan, alltså 69 år senare.

Skrivbordet gror igen av sådant jag ska komma ihåg att använda ”någon gång”. Det behöver verkligen rensas.

Lena Andersson är en av mina favoriter. Kvinnor som tänker skall man stödja:

Så sant så! De ”finkulturella”, dit jag själv nog nog måste räknas, är onekligen jobbiga ibland. 20,2 procent fick visst de som inte vill/kan/orkar tänka humant eller känner sig förbisedda i någon opinionsundersökning häromdagen.

Man undrar om artiklar som denna i DN verkligen stöder ”den judiska saken”. Och att vända sig till Israel för ”hjälp”? Är det möjligen inte ”vi” som ska hjälpa dem till självinsikt? Livet är ju ett lidande sägs det.

Man kan ju som icke-jude bli irriterad av den judiska självupptagenheten.

Kanske Peter Wolodarski kanske någon gång kunde skriva någon gång om karaktärerna hos de olika ångvisslorna på Vaxholmsbåtarna istället för att ständigt i sin tidning hacka på Putin; alltid vinkla allt om ryssar och Ryssland negativt. Har han aldrig lyssnat på Musorgskij, Tjajkovskij, Sjostakovitj?

Här har vi förresten en sexigare version av Sjostakovitjs ”vals nr 2” för dem som gillar en ”mer konkret tolkning”. Men nu, tillbaka till Wolodarskis gnäll:

Demokrati kan se olika ut men finansministrar är nog sig lika överallt.

Det är väl litet så som det sägs i den text som en lätt jobbig gestalt i den svenska flyghistorien hade på sin T-shirt, ”Sanningen lyfter bäst i motvind” den gång jag råkade på honom. Liberalerna inser kanske ändå åtminstone ibland att de kämpar mot dem som verkar för ett mer civiliserat samhälle?

Själv är jag en som alltid fegt hukat under ”starkare individer” och som nu hoppas överleva (häpp!) även de få år jag väl har kvar. Man ska aldrig ge upp hoppet sägs det och DN:s Namn och Nytt-sida förnöjer mig fortfarande:

Sudden

Jag kämpar på med Facebook och Dagens Nyheter, svär ibland över FB:s s k ”flöde”. Alltså att det är svårt att hitta tillbaka till ”ett inlägg” jag just sett och vill kommentera och därför gett mig ut på webben för att finna argument. Då inser jag plötsligt innebörden i ”flöde”, att det är något som passerar förbi. Är en liten tid och är så ej mer. Och att filosofen Herakleitos påstås ha sagt att Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod…”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras.

Tänk att Herakleitos kom på detta utan att ha upplevt Facebook!

I DN ger Kjöller, Helmerson och inte minst Wolodarski exempel på hur konstigt man kan se på saker och ting. Men de är väl som andra journalister så illa tvungna att hitta på något som de tror ska gå hem. Vi läsare vill ju förfäras över grymma mord och världens snara undergång. Lugn, bara lugn säger jag. Den kommer nog någon gång men vi kommer aldrig att få veta hur det gick. Så varför ska man bekymra sig? Var förnöjsam. ”Spriten dödar långsamt sägs det, men vem har bråttom?”

(Bild från Wikipedia; ett vykort som sägs ha varit förebild för Alfred E. Neuman i MAD.)

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski verkar vilja ge sig ut i resebranschen. Efter att en tid ha propagerat för att det måste bli enklare att använda tåg över gränserna har DN själva anordnat en serie resor Stockholm-Venedig med ett chartrat tåg. Det första avgick nyligen, 22 vagnar och 350 pax. Reserapporter inflyter i tidningen, men det verkar som man måste vara prenumerant för att kunna läsa dem. Några länkar:

”Översikt” över rapporter i DN.

”Medievärldens” beskrivning av projektet.

Här kan man läsa om det käcka initiativet – och vad kalaset kostar

Det går på omkring 21.000 SEK och så finns diverse standardhöjande tillägg. Naturligtvis finns läsarkommentarer om att det är fel av DN att satsa på något så dyrt. Men DN är inte ensamt bland medierna att satsa på de rika. ”Statstelevisionens” program ”Vem bor här?” visar ju bara ganska exklusiva bostäder. Naturligtvis är jag litet insnöad men så exklusiva är bostadsägare nog normalt ändå inte. Ökade klyftor ligger i tiden – även ack så vackra liberala idéer leder tyvärr obönhörligt till svåra konflikter. Här är röst från en luttrad person som försökt använda järnväg för resor över våra gränser.

Tåg till utlandet är det enda färdsätt jag stött på som kan få flyg att framstå som ett smidigt alternativ. Vi försökte ta tåget med barn till södra Tyskland förra året. Omöjligt att få ihop bytena eller ens förstå hur man skulle gå till väga. Jag hade varit imponerad av det här jippot om DN-Wolodarski med kollegor bokat in sina egna rutter. Chartrar man ett helt tåg förstår jag också att det ”går”.

(Min senaste (sista?) tågresa för 13 år sedan kostade mig många timmars ”informationsinhämtning” vid datorn samt mycken oro att något skulle gå snett. Men ohemult dyrt blev det lyckligtvis inte.)

Här har DN-journalisten/rubriksättaren inte riktigt hittat de rätta orden:Det har förstås tagit några månader att ordna det hela och att ta ett ”oslaktat” tåg över en nationsgräns är inte lätt. Det gick ej heller att ta vägen via Danmark. Men ett prydligt ekipage är det!

Här ser man hela tåget.

På 60- och 70-talen reste vi med tåg till Tyskland, ja jag reste t o m ända till Genève en gång. Då gick det men man fick besöka SJ resebyrå i vår förort några gånger. Här Genèveresan; den var kombinerad med ett privat besök hos mina svärföräldrar i Frankfurt där jag lämpade av vår då 5-årige son. Som lärde sig litet tyska av dem, bl a det tyska ordet ”Dauerlutscher” som betyder slickepinne. Det var möjligt att kombinera en tjänsteresa med en privat resa men man fick förstås ersättning bara för ”tjänsteresedelen”. Det var ett intrikat problem (och kändes improdukivt) att fundera ut hur man skulle ha rest och finna ut vad det skulle ha kostat om man inte haft några privata ärenden för sig. Det förekom i detta sammanhang det något suspekta begreppet ”fingerad resa”, för mig fullt i klass med det också suspekta ”upphandling”. Man har ju köpt grejor några gånger och en del försäljare är helt naturligt ”lättare att ha att göra med” än andra.

Min vän Klaus i Rostock skull besöka mig 1997, och jag tänkte att det var ju bara för honom att knalla ned till hamnen, ta färjan till Trelleborg och där sätta sig på ett tåg till Stockholm. Men när jag ringde SJ gick det inte för sig av någon anledning jag glömt. Nå, han han valde själv lågprisflyg från Hamburg e d men missade det (eller tåget dit) och kom med ett senare flyg.

Och till Gotland kom vi i alla fall. Den gula färgen på Strandridaregården i Kyllaj är ”enorm” tycker jag.

Jag fick i brevlådan häromdagen ett mycket anonymt kuvert (brunt t o m) med ett reseerbjudande. Man ska väl inte ta det som ett tecken på att DN ska ge sig in i resebranschen:

Lyx ska det vara! Men mycket billigare än att åka tåg! Ordet ”prisfördel” är väl en nyskapelse. Erbjudandet var alltså ganska så anonymt, men man kan uppe i högra hörnet efter litet letande se ”TSS” och då var det bara att googla!

Apropå resa råkade jag på webben se kritik om Flygdagen i Ronneby häromdagen. Långa bilköer o s v. Tråkigt.

Jag hade funderingar att samma helg ta bilen till Vängsö 9 mil bort (på lördagen var det det rikstäckande Segelflygets dag) men insåg att rullator och gräsfält inte var någon bra kombination. För några år sedan besökte jag Vängsö med käpp och det var jobbigt! Ett klipp ur min bloggning:

”Hjälp av käppen” är ett klart understatement. Jag var rädd att ramla för jag kan inte resa mig med bara käppen. En koloss på lerfötter är jag. Sicket öde!

Sudden

Older Posts »

Kategorier