Ett säkert sommartecken är att det plötsligt dyker upp myror i mitt kök. Igår var de där. De kilar än hit än dit och antagligen handlar det inte om att flytta från vintervistet på ena sidan huset till sommarvistet på den andra. De håller på kanske en vecka, sedan är de borta.

Några möjliga hussvalor såg jag igår samt en helikopter som långsamt kretsade eller hovrade över samhället. Vid minst två olika tillfällen. Det händer då och då och beteendet har pågått under flera år.

Det var litet väl kyligt och blåsigt att sitta på balkongen igår. Men det växer i mina planteringar. Och jag trädgårdspysslar.

Här är en vacker bild, två gäss över ett norditalienskt landskap. Från en enkel bordskalender (vikt kartong) från vad som förefaller vara en italiensk välgörenhetsorganisation för barns bästa. Mario, som i vår bekantskaps början inbjöd mig till sin arbetsgrupp om ”data broadcasting” i EBU när jag på ett internationellt möte i Genève 1977 (?) hade berättat om svenska text-TV-studier, har återanvänt det för några rader med en fråga hur det står till med mig eftersom jag inte sände något julkort senast. Från 2014, jo jo, man tar vad man har liggande. Även i Italien.

Själv blir jag sedan 80-talet uppringd årligen (säkert av en och samma dam!) från Hörselfrämjandet och jag köper då några märken att klistra fast på brev. Det hela började då jag var med om att introducera text-TV som bl a gjorde det möjligt att texta program i ökad utsträckning genom att texten inte störde utan bara framträdde om man hade en särskild dekoder i sin mottagare. Minns en presentation i en gammal ”kär” hörsal på KTH då jag satt i en panel tillsammans med Bengt Göransson och någon från SVT. Här ser vi Bengt G ca 35 år senare, 7 maj 2016, tillsammans med konstnären Anders Åberg, död 2018. Fotot är taget vid en vernissage i en ateljé i Saltsjöqvarn i Nacka.

Så här beskrev Arne Karlsson från Luxor text-TV i tidskriften Radio och Television 1979/80. Och här nedan står han ljuslockig och i blommig skjorta beredd att visa Olof Palme hur det funkar. Foto är taget på Luxor vid en valturné 1976 då Olof Palme besökte Luxor-fabriken i Motala. (”Det är taget av en professionell fotograf så sprid inte fotot” sa Arne för 7 år sedan. Notera att mottagaren står på en ”ganska stor” låda, en text-TV-dekoder från Jasmin.)

Här ser vi Arne K i en broschyr från Luxor som antagligen är från 1979-80.

Hade nyligen anledning att skriva om dessa minnen från jobbet och med en pensionerad Arne för några år sedan, han bodde då på fädernegården i den mycket gamla byn Karleby nära Ålleberg. Han kunde skriva och bra om sin verksamhet på Luxor då med de första text-TV-dekodrarna, men även om mycket annat och hade nog många järn i elden. Även dagens segelflyg där på Berget kom vi in på i våra mejl. Jag fann nu att han avled för drygt 3 månader sedan.

(Bild från Wikipedia.) För den som är mer intresserad av den tidiga utvecklingen av text-TV i Sverige kan jag tipsa om min blogg samt klipp ur en mejlväxling med Arne. Se även den ovan nämnda artikeln i Radio och Television.

Avslutningsvis några webbtips. Richard Swartz i DN (betalvägg) skriver bra även om vi nog tycker olika i mycket , samt frågespalten Quora , hur den nu fungerar och tjänar pengar på, men den verkar intressant för en simpel flygnörd som jag.

Badrumsvågen slår litet väl mycket hit och dit (ändå mindre än plus/minus en procent). Har misstänkt ojämnheter i golvet men den börjar väl bli sliten på något sätt. Och för andra gången på rätt kort tid har Facebook underkänt mina länkningar i inlägg/kommentarer av skäl jag inte lyckats (eller brytt mig om) att förstå men jag anar vad det hamnar om. Man länkar inte helt fritt till andras verk och det får man ju ibland acceptera. (Upphovsmannen kanske skäms!) Men tänk om Postnord skulle öppna dina brev och stoppa något som företaget inte gillar!

Censuren sprider sig på många sätt och ställen, ofta dold bakom vackra förklädnader. Nåde den som tvivlar på att det råder en klimatkris! Ordnung muss sein!

En ny lagotto, Occie, har kommit till min son Ove och hans familj. Välkommen! Den äldre lagotton Wimza, gick bort i höstas.

 

Sudden, som hade tänkt få med litet flyg kring denna lånade bild. Men det får väl bli en annan gång

Skrivet av: Sudden | 2021/05/29

Korrespondens och människor – och några minnen

Nu är värmen tillbaka! Satt på balkongen och plötsligt ser jag årets första tornsvalor. Ovanligt sent. Jag minns ett telefonsamtal jag hade med en britt, John Chambers, 19 maj ett år för några decennier sedan. Jag hade satt mig i chefens hörnrum med många fönster för man kunde då inte ringa utrikes från alla telefoner på min arbetsplats (Televerket!) och minns att jag plötsligt avbröt samtalet med att på engelska påpeka ”jag ser en tornsvala!” (Vad sa jag, swift eller swallow?)

John omnämns här, och nu får jag äntligen vet litet om hur det var på detta högst pittoreska ställe där BBC:s utvecklingsavdelning då huserade. John skildras positivt; han var även något excentrisk. I min resehistorik står att läsa: 1982, 10-13 februari. London hos BBC i Kingswood Warren. EBU V2-möte. John Chambers underbara detaljerade reseanvisningar London-Kingswood Warren. ”I enclose copies of maps on scales of 1:250,000, 1:73,500 and 1:10,560…” Jag tror det var då John skjutsade mig till banken för att jag behövde pengar och när vi är framme upptäcker jag att jag saknar det nödvändiga passet… John visar inget…

Apropå tornsvalans bakåtsvepta vingar har det var en hel spaningsflygningar med S 29 österöver på det tidiga 50-talet enligt DN nyligen och det börjar synas i FB-gruppen för Tunnan. (Jo, jag vet att det heter tornseglare. Apus apus på latin, vilket lär betyda fotlös. Konstigt språk. Bild från Wikipedia men jag kan avslöja att tornseglare brukar se ut så här. Ja de flesta föremål är som dom är, oberoende av vem som avbildat dem.)

Här en bild ur min barndoms fågelbok. Krysset visar att jag sett fågeln i verkligheten…

Annars har det varit en kylig maj och då och då regnat mycket. I Södertäljetrakten avled en äldre kvinna sedan hennes bil blivit stående i en djup vattensamling under en viadukt. Konstiga olyckor händer. Ett tåg på Hisingen kör rakt in i en ganska stor buss som av någon troligen ”trivial” anledning blivit stående över spåret, lyckligtvis tom.  Och för den etiopiska Boeing 737 MAX som kraschade i mars 2019 finns ännu ej efter mer än två år någon erkänd förklaring. Alltför stora intressen står väl på spel. Vem har anledning säga ”Tänkte inte på det…”?

Nu över till IT! Ove Säverman konstaterar i sitt DN-kåseri att ”En gång var plåtslagare ett yrke som alltid skulle behövas, i dag kan man lägga tak utan plåtslagare men snart inte göra något utan en app.” En flitig vän på webben utbrister i ett mejl: Jag kan bli nästan förbannad att appar börjar bli ett måste. Går det kör jag via mobilens Webläsare tex Facebooksidan. Funkar lika bra. Tar tar ingen plats. (Det tog ett tag att förstå vad min mer klartänkande vän menade. Jag sitter väl fast i webbtänkandet.)

Det irriterar mig att jag vet vad en app är ”definitionsmässigt” så att säga, men ändå inte riktigt vet vad den gör. Det borde framgå av benämningen. Jag kan få upp denna lista, men den säger mig just inget, utan verkar mest vara reklam för företag eller en slags ”hjälpprogram”. Minns att när Jesper ”installerade” min dator klickade han bort (eller dit) en massa saker vilka de nu var.

Nej, här nedan försöker jag visa hur jag ser på min dator som arbetsredskap och speciellt dess innehåll.

Mycket fordrar förklaring och mycket blir litet krångligt. I mappen ”Memoarer” finns många undermappar med vitt skilda ämnen men jag ville en gång ha ett begränsat punkter i listan (så att jag slapp skrolla). Det såg överskådligare ut men blev nog sämre eftersom jag får fler mapp-nivåer att hoppa mellan. Några av mapparna är dessutom alldeles tomma och oanvända upptäcker jag just nu, men de var med vid leveransen och jag har väl inte vågat ta bort dem. Under ”Personer” finns en ganska stor samling dödsannonser och minnesord och även annat. Uppmuntrande läsning ibland, tänk så verkligt goda människor det ändå finns (fanns). Här är nu först mappen ”Dokument” med sina undermappar, varav ”Memoarer” är en.

Här en del av det omfattande och varierande innehållet i undermapparna till ”Memoarer”:

Jag behöver nog inte att förklara varför det hela blir litet rörigt och kräver mycket ”administrativt arbete”. Och att en del är föråldrat, men ändrar man blir man helt vilsen; att ändra i bokhyllor är vanskligt. För egna foton skall bildstorleken tas ned (kanske en gammal ovana), bilden kanske beskäras eller ”retuscheras” samt namnas (sökbarhet!) som t ex. ”210512_gräsmatteanläggning_med_collie

Men ofta har jag ändå stor nytta att snabbt kunna hitta något jag vill använda (igen); en bild t ex.

En gång använde jag för webben en mycket lång bokmärkeslista. Så småningom upptäckte jag att om jag knappar in början på ett namn kommer jag ofta dit jag vill eller i alla en bra bit på vägen. Behovet av de många adresserna om flyg hade också att göra med att jag en gång gav webbtips för Svensk Flyghistorisk Tidskrifts under många år stående artikel ”Nätkassen”. Se även här och här.

Efter ett par års användning av Windows 10 har jag fått historik-funktionen att funka.  Men ofta pekar den inte ända fram eller vad det nu är för svaghet den har. Sökfunktionen inom datorn har några hemligheter dolda för mig den också.

Man blir ofta lätt förtvivlad.

Men det går ju fortfarande att ”skriva gammaldags brev”. Jag har sedan jag slutade arbeta för ca 17 år sedan fortsatt att skicka julkort till min ordförande Mario i den internationella arbetsgrupp i vilken han gjort mig till vice ordförande (efter ha lett en undergrupp). Medverkandet i Marios EBU-grupp för ca 42 år sedan gav äntligen mitt arbetsliv en mening som saknats. Kanske televerket och SR inte hade så stor nytta av mina insatser men för mig betydde det mycket. Här är ett ”typiskt italienskt julkort” från Mario:

Jag brukade i mina julhälsningar på skoj säga att jag önskade Mario en god hälsa så att jag slapp ta över gruppen. Jag minns ett möte då han plötsligt fick förhinder och jag fick ta hand om mötet. Inte kul.

Nu kom häromdagen i brevinkastet ett kort från honom där han frågade hur det stod till. Han hade skickat ett julkort till senaste julen som kom fram en bit in i januari medan jag inte skickat något eftersom jag inte fått något julen innan. Med mycket möda svarade jag nu. Det är ovant att skriva för hand numera och man sitter så att man inte har något stöd för armbågen. Jag har inget ordentligt ”skrivbord”. Och man har ju inte något snyggt brevpapper eller lämpligt kort liggande (Mario hade skrivit på baksidan av gammalt almanacksblad från 2014 med ett snyggt motiv på), och kuvert och rätta frimärken ska man ha o s v. Samt inte minst, pallra sig iväg till en brevlåda. Mycket bök och stök och man får städa efteråt. Jag bifogade några foton från min levnad som jag en gång kopierat för att de kunde kanske komma till nytta någon gång.

Så mycket lättare det är med Internet. Men det är ofta roligare att få ett riktigt brev än något på en bildskärm. Här är Marios julkort till julen 2020, i en annan stil än det klassiska ”katolska”:

När jag väl postat brevet kom jag på att jag kunde ju leta efter honom på webben Och mycket riktigt fanns han i Facebook. Bergsklättringsklädd, vilket jag inte var van vid. Så jag skrev ett meddelande där också. Här är han i en mer officiell roll:

När Mario 2002 skulle avtackas av EBU (European Broadcasting Union) där vi varit verksamma (jag pensionerades redan vid årsskiftet 1998-99) fick man idén att Marios gamla medarbetare kunde hälsa med en videoinspelat tal. Och jag snodde ihop ett sådant som jag sände med vanlig post. Mitt ”tal” blev väl ”litet ovanligt” men Mario tackade i ett trevligt brev. Jag har ingen kopia av inspelningen men en del av innehållet (och formen) framgår av detta  brev som jag skrev någon gång till några f d arbetskamrater 2002/2003.

Slutligen ett klipp ur en lång artikel från EBU om utvecklingen av MAC-systemet för TV, ett blandat analog/digitalt system. Som det inte blev något av. Service-Identifiering som nämns, ja det var ett hjälpsystem som talade om för mottagaren (för själva apparaten men även TV-tittaren) vilka ”delsignaler” som fanns i sändningen. Ungefär som det som nämnts tidigare i bloggen om vad som står att hitta i ens PC eller smartphone. En slags app om man så vill…

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/05/23

Sköna maj

Tittade noga på mina odlingar på balkongen och ser plötsligt flera potatisgroddar sticka upp. Och det där tunna gröna strået kanske är ett av de väldigt många men gamla morotsfröna som grott. Nå, jag har misslyckats med morötter tidigare.

Sliter med att begripa en iPhone. Lyckades att swisha i går kväll. man hör om personer som har gett upp, men ”branschen” (inte bara i Sverige) säger att en mycket stor andel av befolkningen har en smartphone. Men man kan ju lära sig nästan vad som helst bara man vill eller har tid…

Läste Lena Anderssons krönika i SvD där hon numera skriver. Hon sågar journalistkåren för att den svikit i klimatfrågan. Strongt gjort! SvD medger ej kommentarer som DN men hennes krönika sägs ha uppmärksammats. Bland annat av Björn Wiman, DN:s kulturchef, som får en ny chans att vara ute och cykla igen. Bildad som han ändå är, lyckas han i sin respons nämna Ludvig Holberg, som i Norge anses vara norrman. Som man ser här.

Holberg hade åtminstone i början av sitt liv en ganska tufft omväxlande levnadsbana ser jag.

En annan person jag som läst om i böcker om är den amerikanske raketpionjären Robert H Goodard. De bilder jag då såg visade rätt enkla grejor på vischan, en entusiast utan något stort företag bakom sig tänkte jag.

Bilden är från 1926 då Goddard var 38 år och arbetade som lärare. Han hade lyckats hitta några finansiärer, Smithsonian t ex. Det här är den första vätskedrivna raketen som nådde 12 meters höjd. Raketdysan (”motorn”) sitter högst upp, nedtill finns resten av ekipaget med tankar för flytande syrgas och bensin. Mer att läsa finns här.

Men han blev omsider framgångsrik och hyllad. 214 patent, har gett namn åt NASA:s och andra rymdflyginstitutioner och mycket annat. Skapade en gång den första vätskedrivna raketen och hade kontakt med och stöd av personer som Doolittle och Lindbergh.

Han hade att kämpa hårt mot sjukdom men kan knappast ha varit så präktig som man lätt får intrycket av i den mycket omfattande Wikipediaartikeln. Det nämns dock att Goddard kunde vara besvärlig att ha att göra med. Han hade vissa dåliga erfarenheter av journalister sägs det.

En helt annorlunda bana hade då en annan raketflyggestalt, tysken Wernher von Braun. Wikipediaartikeln om honom är om möjligt ännu längre. Och endast en liten del därav beror på hans intresse för kvinnor, som till exempel ”He later had a succession of affairs within the secretarial and computer pool at Peenemünde.” (Computer betydde tidigare, före datorernas intåg, räknebiträde.) 

Bilden är från Wikipedia som ger namn på de avbildade. Walter Dornberger står just i vänstra kanten. Här en bild när spelet var slut . Båda gjorde senare karriär i USA och von Braun skymtade ofta i media minns jag från min svenska horisont.

Tom Lehrer ger i sin sång om Wernher von Braun en rättframt sarkastisk bild. Observera hur han rimmar ”nazi – schmazi”, vilket sägs vara ett sätt att på jiddisch uttrycka ironi och hån.

Om raketer kan man läsa på många ställen. En överblick av rymdraketutvecklingen internationellt finns hos Wikipedia och om tidig tysk utveckling kan man läsa här.

På Svensk Flyghistorisk Förenings forum diskuteras valet av benämningen SK 40 på det nyligen valda skolflygplanet Grob G120TP. Många olika relevanta principer luftas i de olika inläggen.

Bilden ”lånad” från en svensk militär sajt men är säkert en reklambild från tillverkaren.

Själv har jag inga bestämda synpunkter; de som yttrat sig har ofta goda skäl för sina olika synpunkter och principer.  ”Om ni inte gillar mina principer, har jag andra att föreslå” som en känd skämtare sagt.

Men det är litet jobbigt att Tp 47 är Catalinan medan Tp 97 är vad som överallt i världen gärna kallas C-47. För att inte tala om alla transport- och signalspaningsplan som är baserade på typer med kända civila namn. Många tycker att benämningarna är inkonsekventa; här en kommentar i Wikipedias Vampire-artikel för kalenderbitare: Observera att Vampire i svenska flygvapnet aldrig fick någon annan beteckning med annat prefix än bokstaven J, oavsett användning.

Minns hur en svensktalande finländare en gång en kylig majhelg 2003 vid ett besök i Helsingfors/Malmi med Daisy tog sig tid att presentera planen på Vanda-museet för mig. Avslutningsvis skulle han artigt säga något om svenska plan. Joo, det var svårt att lära vad de ”hemgjorda” namnen stod för; hur vet man vad en S 16 är? (Caproni 313 säger då mer för den flyghistoriskt kunnige). Medan i Finland ”en Gladiator var en Gladiator”!

Synd förresten att vi i Sverige inte har någon ”Hansa” bevarad, en långlivad typ. Nå ett tag fanns denna lekmaskin vid Tekniska Museet.

Att benämna militära flygplanstyper är inte lätt. En svensk flygintresserad vet vad en S 16 var (eller en Sk 16) men en amerikan, fransman eller vilken utlänning som helst är ganska ställd. Så enkelt är det inte. Råkade se denna formulering i Wikipedia; kanske den är riktig: Detta gjorde att flygplansmodellen behöll sitt nummer oberoende på dess roll, här B 16, T 16, S 16 och Tp 16, vilka troligtvis skulle fått beteckningarna B 7, T 3, S 15 och Tp 12 i det föregående beteckningssystemet.

Jag ”forskade” och fann några intressanta texter att läsa om finska och andra principer för benämningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Finlands_flygvapen

https://corporalfrisk.com/2015/05/22/corporal-frisks-guide-to-how-to-spell-aircrafts-correctly/  En trevligt skriven text, kanske det som sägs om svenska benämningar inte är helt riktigt, men detta visar att det svårt att förstå andra länders förutsättningar och principer.

https://web.archive.org/web/20090427142504/http://www.ilmavoimat.fi/index_se.php?id=709 Ett exempel på hur Finska flygvapnet officiellt skriver/skrev riktat till allmänheten: ”F-18 Hornet ersatte Mig-21BIS och Saab Draken planen.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/De_Havilland_Vampire     Ambitiöst!

https://www.af.mil/News/Article-Display/Article/2346441/secaf-unveils-new-eseries-classification-in-nod-to-departments-digital-future/ Verkar litet flummigt. Men man är ju van vid att ofta förekom X före flygslagbokstaven för prototyp/motsvarande.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/05/20

Minnen och observationer

Man kan nu sitta ute på balkongen tidigt på morgonen och njuta av morgonsolen och livet i övrigt. Inga tornseglare ännu men väl andra fåglar. Måsar som fint nyttjar tegeltakens hang och termik, i varje fall senare på dagen. Eller plockar mask när de inte kan roa sig med flygning. Kl 10 lyste maskrosorna vackert gula, innan gräsklipparen kom. Frampå sena eftermiddagen såg jag något som nog var en första potatisgrodd att visa sig i min balkongfarm!

Apropå flygkonsten, har det nyligen gjorts några långa segelflygningar upp mot 200 mil i södra Europa. Hang, våg, goda väderprognoser och högpresterande plan. Flyga nästan 30 mil utan att behöva kurva. Kolla på Facebook  t ex Segelflyget i Sverige och Nordic Gliding Även i Sydsverige har långflygningar gjorts. (Här litet allmänbildande om segelflyg.)

Klematisen verkar komma till liv, små bladknoppar kan skönjas och mina nyplanteringar, t ex ersättningskaprifolen, utvecklas men långsamt. Ingen värme, och skuggsida är det. Vårvädret har varit rätt kyligt. Kanske folk så sakteliga börjar inse att ”klimathotet” var ett sällsynt dåligt påhitt. Som dock satt fart på elektrotekniken; bilar och självstartande segelflygplan utnyttjar nu förbättrad batteri-och motorteknik. De där viktiga sällsynta jordmetallerna kan förhoppningsvis klara av att bli litet mer sällsyntare.

Härom dagen började ATR-72:or dyka upp på himlapällen. Börjar inrikesflyget komma igång? Jag får medge att jag är inte alls hänger med i reguljärflyget. (Ser dock i Flygtorget att BRA ”i dag återvänder till Bromma igen”)

Apropå pandemin så är här en ”kul” DN-text:

Skadeglad ser jag att Peter Wolodarski efter sitt rabiata gnäll på att SR inte har stoppat en reporter med ett måhända diskutabelt privatliv själv har fått ett ”personalproblem” på halsen med en reporter som tyckt alltför mycket ”själv”. Hon skulle bl a inte framträda i radio och hennes man (!) hade på något socialt medium tyckt saker som inte gillades av vissa DN-journalister. Jag råkade höra henne i ett program och slogs av att hon faktiskt lät vettig.

Det verkar som totalitära idéer och censur i våra medier brer ut sig. Även hos ”liberaler”. Skrämmande.

Under flera månader har det bökats i marken kring våra hus men nu börjar det bli klart. Två bilder:

Imponerande företagsnamn: Machina Magnifica som jag trodde var utländskt men en googling visar en något beskedligare verklighet (ägaradress i ett flerfamiljshus i en förort). Växlande några ord med mannen. Han var serb och när jag sa att jag varit i Sarajevo var det väl inte riktigt rätt ställe att nämna. (Tänker på hur förr i tiden man tyckte amerikaner var obildade som inte kunde skilja på Sverige och Schweiz.)

(Macchina Magnifica och Leonardo da Vinci kanske hör ihop på något sätt men det får den nyfikne följa upp själv!)

Denna collie var sällskap till den finländska som sådde gräsmattan. Mycket grönt har där redan sprungit fram, dock ej gräs utan något ogräs, men ej kvickrot.

Kom att tänka på filmhunden Lassie, jag måste väl ha sett något från filmerna. Hundrasen var rätt vanlig förr. Eva sa att det var nog svårt att sköta den långa pälsen. Här ett klipp ur filmen ”Lassies Hämnd (!) Tack Schibsted!

Och här en populär sång långt senare.

För ett tag sedan halkade en FB-tråd om historiskt flyg in på modellflygning med den lilla ”jetmotorn” Jetex , som var en liten metallbehållare man satte in en ”tablett” av fast raketbränsle i.

Bild från Wikipedia, tagen av Håkan Svensson som jag tror är den Håkan S som står bakom sajten Silvervingar och som man här kan se betrakta styrmekanismen i ett äldre tyskt segelflygplan med butterfly-stjärt på Wasserkuppe-museet en dimmig aprildag 2005. Jag har alltså varit på Wasserkuppe men såg inte hur där såg ut! Som minne av besöket hade jag denna vindsnurra på balkongen i några år tills den stals.

Nu har jag bara denna blekta bild liggande vid fönstret som minne:

Våra minnen bleknar…

Sigurd Isacson var svensk agent för Jetex och ses i detta journalfilmsinslag från 1954, 3.40 minuter in i filmen som även handlar om Sankt Eriks-mässan och en idé om en stad för 60.000 invånare på Bromma flygfält (ingen ny idé alltså!). Jag minns att Mässan var populär, i varje fall omskriven, men jag tyckte den var tråkig.

Mer att läsa finns här och här. Det är roligt att se ganska många modeller av plan från Saab exempelvis här och här.

Det kom senare en engångsmotor av kartong som hette Rapier, av tjeckiskt ursprung. Här en intervju med upphovsmannen, Jan Zigmund där även Jetex och Rapier beskrivs och deras olikheter. Här är en ”typisk” Jetex-flygning (motorn är faktiskt en Rapier).

Jag fann alldeles nyss på webben en tidning Hobbyfolk från 1950 där Jetex presenteras (samt modellracerbilar).

Jag prövade själv Jetex utan större framgång. När jag idag läser om den tätande asbestbricka som motorn hade, minns jag att det var svårt att undvika läckage om man inte fått bort alla rester av den gamla brickan. Något problem med tätningen var det i varje fall.

I min barndoms Gävle fanns ett regemente, I 14. Vi bodde rätt nära, i Västra Villastaden. Ibland kom ”beväringar” (mormors uttryck) marscherande förbi på Kungsbäcksvägen. För länge sedan stötte jag på en mycket intressant sajt som en gästprofessor David Douglas (kanadensare) innehade vid det universitet som nu finns i de gamla regementsbyggnaderna. Han var professor i kartor o sånt (finns Lantmäteriverk i staden), gillade en social form av löpning (”hash runners”), hade skadat sig när han trillade ned från ett garagetak samt använde raketmotorn Rapier för modeller han gjorde. Av kartong vill jag minnas; Draken och Avro Arrow var favoriter. Här syns professorn flyga med en Rapier-modell framför det som en gång var en regementskasern.

Detta är nog den enda jag har kvar av hans trevliga sajt, där man bl a kunde vika sig en Draken av kartong. Men han är nu sedan länge tillbaka i Kanada, pensionerad,  och syns också på Facebook. Där minns han bl a hur han i sin ungdom då han lärde sig flyga T-33, alltså den tvåsitsiga skolversionen av Shooting Star (men synproblem hindrade en vidare flygkarriär). Jag vet ej om han ännu är i livet.

När jag för många år sedan först fann hans sajt hade jag först svårt att fatta i vilken svensk stad han jobbade. En ledtråd var dock att han skrev att en av hans modeller flugit iväg och fastnat på taket på en buss som fortsatte mot ”Andersberg”. Aha! sa jag till mig själv skarpsinnigt, nu gäller det bara att ta reda på var Andersberg ligger. Jo, i Gävle! Det borde man ju vetat såsom född i den staden…

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/05/17

Ditt och datt

Man börjar bli gammal, dags att släppa en del hämningar. Om man ännu kan. Mitt först minne av att se Martin Ljung var figuren ”Viking” som var så svag att han orkade inte släppa den tegelsten han alltid släpade på. Det måste ha varit på Ideon-teatern vid Brunkebergstorg vintern 1953-54.

Att ”Lilla Scenen” ger ”I dimma dold” som har abonnerats av ”motbokskommitterade” är ett av den uppknäppte Povel Ramel typiska ”crazyskämt”. (Det var något roligt i alla tre annonser jag tittade på.)

Här en bild som visar att redan på 60-talet (i början av 1966) fanns flygplan som än i dag ser ”rätt moderna” eller t  o m extrema ut.

Nå, det är ju mycket som inte syns utifrån. Det jag där saknar är F-106 men den kom några få månader senare. Läste förresten någonstans att Convairs ihärdiga satsning på deltavinge-konceptet (XF-92, F-102, F-106, Hustler m fl) inte hade så mycket med Lippisch att göra även om det sägs det här. Nå, det finns alltid olika historiebeskrivningar. Här ser vi en tidig Convair deltavinge (XF-92A) som ”filmstar”.

I Wikipediaartikeln om Lippisch nämns Hermann Behrbohm som bidrog med sitt kunnande till Drakens utveckling. (Svenska Wikipedia-artiklar kan ofta vara betydligt tunnare än de utrikiska ”versionerna”  men detta verkar inte gälla Behrbohm-artikeln.)

Under forskandet efter hur Draken kom till stötte jag förresten på denna fina berättelse av Inge Gustafsson. Den ingår i en ”antologi” baserad på vad som publicerats i en Facebook-grupp om Draken, redigerad av Per Sjöfors. Det finns mycket att hämta på internet om flyg, inklusive i Facebookgrupper. Spännvidden där är stor, det finns inlägg som kanske inte ger så mycket, men så finns här och där verkliga godbitar. Några har skrivit sina ”memoarer”, exempelvis flygmekanikern Rolf Mellström vars berättelse nu finns här.

Naturligtvis märker jag att många, särskilt yngre personer, har en annan, och ibland felaktig uppfattning om historiska detaljer. Men man bör vara försiktig och tolka ordvalet till det bästa och vara tolerant; DC-8 var faktiskt det första jettrafikplanet som ”gick genom ljudvallen”. Om man vill vara ”ordagrann”. Vilket ofta är en styggelse.

Min engelsklärare Bertil Widén brukade förresten kasta ur sig frågor som ”vad är ofta en ordagrann översättning,… Sundin!” och då skulle man svara ”En styggelse, magistern!”

Jag måste ändå nämna något om situationen i Israel och de områden som man styr och ställer över. Någon gång kring 1970  insåg att jag länge blivit lurad (nå, låtit mig luras då) av våra vanligaste media om statens Israels tuffa första år. De var då som nu ”Israelvänliga” vilket är konstigt med tanke på att den senaste veckan har ungefär 13 palestinier dödats för varje dödad israel. Som proportionerna brukar vara vid intifador och liknande oroligheter. Det hela påminner mig om hur Nordamerika erövrades från indianerna och USA ses som en ”lyckad skapelse”, ja är ett ideal för många. Så det är inte lätt att tycka något. Men bara för att man anser sig vara demokratisk och liberal får man väl inte göra vad som helst.

Har sedan decennier läst DN och vet att Tingsten och Lagercrantz var ”litet speciella” men kan man egentligen lita på dagens DN med namn som Bonnier, Wolodarski och Shachar . Ett namn jag har svårt att stava; han hade förut ett helsvenskt namn. Han har av för mig okänd anledning (jag googlade förgäves) konverterat till judendomen men fadern Knut Ahnlund var dock känd sionist. Skriver bra men…

Rubriken här nedan är egentligen häpnadsväckande; här antyder DN att etablerade media blev lurade att gå maktens ärenden och därmed lura läsarna samtidigt som de annars ivrigt beskyller skribenter på Internet för att luras. Men det är ju bara helt naturligt och rimligt att ledande medier är lojala mot samhället och de som där bestämmer, d v s makthavarna.

Fredagen den 14:e maj var en jobbig dag. Min distriktssköterska Karin kom med den nya form av benlindor hon berömt för länge sedan, men som jag först nu blivit berättigad till. Nå, jag ser att de kostar skjortan. Karin visade hur lindningen skulle göras och så fick jag försöka. Det var jobbigt och tog tid att med kardborrefästen få ihop ett jämt och snyggt arrangemang och det tar först ett tag att reda ut alla flikar som hänger och slänger och häktar fast där de inte ska. Så här, som en hoptrasslad bläckfisk!

Det tar en stund att ordna alla flikar så här ordnat (men det går snabbt att skapa oordning). Det ingår förresten en fotdel också. Fyra bläckfiskar som hakar i varandra. Bruksanvisning ges på en stor mängd språk, så de är kortfattade och bokstäverna små. Översättningen till svenska är nog bra.

Så kom som avtalat min yngste son Robert (47 år!) för att lämna över sin gamla iPhone som jag ska överta. Han hade fått ta över en likadan från en kamrat. Men nu gällde det först att kolla om SIM-kortet kunde flyttas. Och det kunde det inte. Så därför först iväg till Telia-butiken i Roberts Saab 9-5. Så några hundra meter rollatorkörning i Haninge Centrum, bara det är besvärligt.

Så ett bra bemötande i Teliabutiken, Robert svarade för snacket, jag fick ett nytt nummer och SIM-kort och ett lämpligt nytt abonnemang ”Halebop”. Konstigt namn. Tanken är att jag åtminstone till att börja med har två telefoner och tar inkommande trafik med den gamla. Tror jag. Har alltså två nummer. Det måste väl finnas någon bättre lösning. Men just nu är det i alla fall tryggt att kunna använda den gamla telefonen innan man lärt sig den nya.

Så hem igen och en lång, lång instruktion av Robert. En väldig massa olika slag av lösenord och koder och annat som moln och appar nämndes vad jag minns – d v s inte minns. Jag fick bekräftat att jag har svårt för tangentknappning direkt på bildskärmen, fingrarna rycker till litet som de vill. En kort stund efter Robert åkt hem, körde jag fast. Jag var helt enkel inte kapabel att trycka rätt eller om jag nu inte fattat vilken kod jag skulle trycka. Bottenlöst förtvivlad var jag.

Robert kunde lyckligtvis komma tillbaka och vi tog bort några slags lås/öppningskoder. Sedan gick det för mig att hålla apparaten vid liv tills morgonen därpå. Då gjorde jag något fel och den låste sig. Jag prövade en kod som stod i Halebop-brevet och då kom det hela igång.

Sedan dess har jag inte vågat stänga av apparaten. Jag har lyckats med några samtal, ett t o m kombinerat med rörlig bild. Robert ringde nämligen upp, han och Mimmi och terriern Fridolf var på långresa med bil. Lärde mig att det finns kamera både på fram- och baksidan. En trevlig nyhet. Men vad kostar sådant? Mycket data blir det ju. Här är Fridolf som ung valp (foto taget av husse eller matte):

Klockan 07 i söndags morse ”övade” jag med telefonen. Hörde så Roberts röst och tydligen hade vårt samtal från gårdagen sparats trodde jag. Men jag hade oavsiktligt råkat ringa honom!

Appar har jag ännu inte lärt mig vad det är men färggrann är sidan med alla ikonerna. Apparna förefaller strukturera tillvaron på ett för mig främmande sätt. Lyckades få fram en karta i någon slags karttjänst.

Robert visade bankID-inloggning med kamerans hjälp (QR-kod). Mobilt bankID (som ju är det man måste ha i en nära framtid och som fick mig att skaffa en smart phone) gick tydligen inte att installera ännu. Man måste vänta i sju dagar när man bytt telefon som jag gjort, eller hur det nu var.

Jag är nästan helt utlämnad till Roberts kompetens men jag har sett att det finns litet att läsa på webben.

Det är oerhört mycket kvar att lära sig men det skall väl gå. Mina känslor har pendlat mellan djup förtvivlan och en viss optimism. Jag har dock i tidigare sammanhang klarat IT-system som först verkat helt omöjliga såsom Evas laptop med touchplatta och Windows 10 (?) men till sist gick det (nå, med hjälp av en mus).

Kanske dessa besvär är ett straff för mitt beteende dagen innan. Jag hittade inte mitt bankkort efter att ha passerat ICA-kassan och packat varorna m m. Jag hade vid betalningen tagit fram min almanacka för att där kolla det ganska nya lösenordet för kortet (som jag har nedskrivet i något krypterad form). Så hade jag stoppat in kortet i almanackan i stället för i sin vanliga plats i plånboken eftersom jag samtidigt försökt vara rolig och sagt till killen i kassan. ”Alla dessa d-a koder. Det skulle väl räcka med en enda kod och varför inte XYZ för det låter ju som en bra kod”.

Simultanförmågan har aldrig varit bra.

Kanske det t o m räcker med bara X och Y. Vi som läst MAD minns dem.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/05/08

Mitchell-bombaren B-25 och andra minnen

”May the force be with you” utbrast säkert häromdagen alla de som älskar filmserien ”Star Wars”. En ny ordvits för mig som jag lärde mig i tisdags fjärde maj.

Den brittiske skådespelaren Alec Guinness hade en roll i filmen:

För mig är det Alec Guinness här nedan jag minns från filmer jag sett. Här i ett klipp ur ”Vingar över Malta”, en så där sisådär film tyckte jag. Denna ”trailer” är inte vad jag minns men här finns litet pang-pang i Medelhavet.

Och framför allt denne:

Från en glad uppsyn i ”Vingar över Malta” till en lätt oroväckande sådan i ”Ladykillers”, med viss hjälp av löständer. Den senare filmen kan jag möjligen ha sett tre gånger; det höll på att för mig bli en gräsänklingstradition. Välgjord och så brittisk. Se även slutet på min blogg här.

Coronapandemin skrivs det mycket om, och jag försöker inte hänga med i alla olika aspekter av det hela. Såg just att man i Sverige nu hade konstaterat totalt 1 miljon fall samt att drygt 15 000 personer avlidit. Alltså en dödlighet på 1,5 % – än så länge. Inte mycket jämfört  med  spanska sjukan tänkte jag först. När jag läser om denna ser jag att den beräknats ha tagit 38.000 liv i Sverige. Med hänsyn till den växande folkmängden motsvarar detta ca 5 gånger fler än för dagens covid, som dock ännu inte är över. Ja, det nämns många siffror och uppgifter som inte sällan är mycket motstridiga. Och vad är ”dödlighet”? Vem kan man lita på? Vi vet väl inte så mycket som vi tror.

Mitt liv förmörkas för närvarande av försöken att ”hantera betalningar”. Man kan säga mycket om funktioner som ”bankID” som bl a har trasslat till bokandet av covid-vaccinering förutom de naturliga svårigheterna att organisera en stor verksamhet av detta slag. Men även ”gammaldags” telefontjänster kan vara outhärdliga.

Vi har väl alla skrattat åt Fredrik Lindström här men jag upplevde precis samma sak nyligen det när jag försökte få kontakt med en myndighet. Inte roligt.

Besked och uppmaningar såsom ”Du har nr 19 i kön” eller ”slå ditt personnummer, 12 siffror” (med en precis lagom paus efter ”personnumret) kan knäcka den starkaste. Jag minns ett 14 minuter långt samtal, där det faktiskt inte var någon kötid. Däremot fick jag ett mångordigt, svåruppfattbart och svårbegripligt svar. Dessutom ändrades beskeden under samtalets gång sedan kolleger tydligen konsulterats vilket innebar långa perioder av tystnad. Hade samtalet brutits? Men svaret jag slutligen fick, uppfattade jag som positivt och jag uttryckte mycket tydligt min stora glädje och tacksamhet. Dock har ännu inte den utlovade blanketten anlänt. Så jag har inte svarat på den ofta förekommande enkäten om vad man tyckte.

Min begäran var antagligen mycket ovanlig, man räknar väl med att alla har internetbank: Det anges t o m som en fördel att man inte behöver någon blankett. ”Tidigare var man tvungen att ha en blankett för att ansöka om autogiro, men det behövs inte längre.”

Antagligen har företaget heller ingen blankett att skicka mig. Den behövs ju inte…

Som sagt ett jobbigt samtal – 14 minuter i telefon med Telenor. Kom att tänka på en film om Jimmy Doolittles våghalsiga flygräd mot Tokyo i april 1942 med den dramatiska titeln 30 sekunder över Tokyo  Ett förband om ca 16 st B-25, ett tvåmotorigt bombplan, ofta benämnd Mitchellbombare, startade djärvt från ett hangarfartyg, målet var Tokyo och några andra städer i Japan och landning fick ”ordnas” på olika ställen i Kina.

Räden var propagandistisk viktig (stärkte den amerikanska moralen) även om de orsakade skadorna på japansk sida blev små. Däremot dödade den japanska ockupationsmakten i Kina oerhörda mängder kineser som en slags vedergällning.  Som jag fattat det, så mycket i historieskrivning är gammal eller ny propaganda. Jag har inte forskat eller funderat vidare vidare men Wikipediartikeln är lång och Doolittle-räden var och är en ”stor grej”. Det märks på många sätt.

Billy Mitchell , som gett namn åt flygplantypen, var en amerikansk armégeneral som på 20-talet energiskt propagerade för ett självständigt amerikanskt flygvapen och bombflygets ”nytta”. Han anses vara det amerikanska flygvapnets fader, och en förste som där fick ge namn åt ett stridsplan. I USA blev flyget en självständig försvarsgren först 1947 och då hade Mitchell varit död i 11 år.

Här nedan en ung Jimmy Doolittle som gjorde sig bemärkt redan på 20-talet med att flyga fort eller flyga blint:

Bilden är hämtad ur Charles Birch-Iensens ”Snabbare än ljudet”(Allhems)

Det finns ännu (eller för  inte så många år sedan) ovanligt många luftvärdiga B-25:or  men så tillverkades också nästan 10.000 styck. En konstruktion från North American. B-25:or har kunnat ses i filmer som ”Moment 22”, (Catch 22) som bygger på en ”kultroman” (även här och på fler platser) av Joseph Heller. Här en startscen ur Catch-22 klippt härifrån:

Här en scen ur filmen där man få en uppfattning om hur snacket går.

Bilden här nedan hittade jag i min dator, jag har väl lånat den från någon sajt för flera år sedan. Kanske den ingår i filmen, där Milo Minderbinder (MM) var en av piloterna som ”vid sidan om” bedrev en lukrativ ekonomisk verksamhet. Komma över ett stort parti billig egyptisk bomull och försöka att göra sig en förtjänst genom att försöka sälja den i form av chokladöverdragna bomullstussar, som slickepinne.

Redan som mycket liten parvel minns jag från ca 1948 hur på biblioteket inhyst i Årsta folkskola fanns en bok där man skulle lära sig teckna. Jag minns ännu blyertsteckningarna speciellt den av en B-25 och en amerikansk personbil, där tecknaren fått fram glansdagrarna i karossen. Detta imponerade mycket på mig, teckningarna var lika ”fina” som svart/vita foton! Här ett ”vanligt” färgfoto av en B-25 som jag fann hos Wikipedia

Naturligtvis kunde jag inte på webben återfinna boken eller dess bilder men jag fann en fin blyertsteckning här. Och en fin akvarell av en B-25 kan man se här.

Av Allhems flygböcker fanns ju också några volymer på detta fina bibliotek.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/05/02

Språkligheter, minnen och tidens gång

Häromdagen hade jag anledning att knyta en enkel knut, en råbandsknop (kan man säga råbandsknut?) Men det blev vad man på min tid kallade ”käringknut”.

Det ordet får man nog inte använda nu för tiden. Vi behöver nya nedsättande ord, som dock inte kränker någon. Om detta nu är möjligt.

Piraten  sa’ att man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.

En”varg” är beteckning på något fel som uppkom på något man tillverkat; av metall, sten eller trä exempelvis. ”Vargknut”? Nej och knappast tantknut eller gubbstek heller.

”Vajsing” sägs förresten vara stockholmsslang för ”varg”.

Språket förändras och jag hinner inte med i de senaste trenderna och rekommendationerna. Ord som data och medium är svåra. Tänk, en gång föreslogs ”data” som benämning på ”datamaskin”. Idag är det ganska soppigt hur ordet data behandlas. Liksom medium förresten.

”Dina data” skulle jag säga, stofil som man blivit.

Man blir alltmer darrhänt och fumlig och det man en gång fixade på någon timme kan nu ta en dag. Det gäller senast mitt ”tappra försök” att reparera en kanske 15 år gamla diskbänkbelysning. Diverse idéer prövades, ofta gick det inte så bra. Tankefel eller försämrad handaskicklighet. Man kommer inte längre åt överallt genom stelhet, synförsämring, darrighet. Slitna verktyg. Ack.

Men man är inte ensam…

Jag påmindes om att lödning inte är så enkelt, men det var nästan 50 år sedan jag hade denna lödkolv på jobbet i Televerkets B-hus i Farsta:

Genom åren efteråt har den kommit till användning då och då men alltmer sällan. På jobbet lödde jag inte ett barr, jo en gång. Andra gjorde det desto mer men snart efterträddes lödandet i takt med elektronikens miniatyrisering till virning (wire wrap). Nedan själva B-huset i Farsta (ur Bo Ahlgrens bok om Televerkets Radiolaboratoriums historia. Sidordningen kan vara konstig och förteckningen av den s k Radiobyråns personal i december 1952 är ej här medtagen.)

Med tiden kom vi till Televerket Radios fina byggnad i centrala Handen. (Bilden nedan visar byggnaden 2007 när Televerket ”tagit ned skylten” och den stora antennen uppe på masten). Då var det bara en enda ingenjör kvar som använde lödkolv vilket en gång påstods ha startat brandlarmet och orsakat en brandutrymning av hela byggnaden, den byggnad som nu är kommunalkontor i Haninge. Vad jag vet bröt ingen något ben i de  spiraltrappor som nu kom till användning; för mig var det mest ett festligt avbrott. Säkerhetssystem har sina sidor… Liksom vaccin.

En av de saker jag minns från barndomen är pappas lödkolv där han donade med radiomottagare, en klumpigare sak och utan någon ”skyddstransformator” eller annat blödigt, nej en enkel alltmer efter decennier ärrad 25 cm lång träbräda med en böjd ståltråd som lödkolven vilade på. Det såg ut ungefär så här, fast med bara en stödbygel. 220 Volt i trähandtaget. Flussvätska i en liten glasflaska med en gummipropp kombinerad med pensel.

Den finns tyvärr ej kvar men väl hans hörlurar och mätinstrument:

Så såg den radio ut inuti som han byggt och som stod i mitt nygifta kök för 55 år sedan:

Först efter pensioneringen från televerket där han arbetat med telefonnätets rationella skötsel blev han sändaramatör.

Hade tänkt dra en litania om saker inom IT och dagens telefonsystem och hur det utvecklats och att inte allt väl är frid och fröjd men det får vara. Noterar idag att DN nu verkar dra igång en ”DN Story” ta upp försämringar/ofullkomligheter i telefonväsendet, som ibland är allvarliga. Medan mycket annat i detta system har blivit möjligt och fantastiskt bra och nyttigt på ett sätt som vi som var med aldrig kunde ana. Men man kan inte få allting.

Och det uppstår lätt helt bisarra situationer, här ett från en DN-läsare: ”Ironiskt att man ska gå in på PTSs hemsida och sedan ringa dem om man inte har fungerande telefon och internet.” Jag känner igen det Kafka-artade dilemmat från min kamp att hjälpa Eva att få ordning på sina förbindelser.

Tidningar är för sin överlevnad tvingade att väcka intresse. Snarare än att belysa en komplicerad verklighet. Så här idylliskt som bilden och dess text låter påskina var det inte. (Kommer att tänka på en annan trevlig televerkare Sjölander från Norrland förresten.) Vardagen är full av dagens problem, gårdagens glömmer man lätt. Men en snyftare går även jag lätt på…

Ja trygghet är viktig och det finns ett rikt utbud, det ser man på de inkommande mejlen:

Och även korta texter i tidningen kan väcka djupa tankar och undringar:

Fast det kan ju vara en vanlig simpel brådska bakom till synes djupsinniga formuleringar.

Jag var passagerare i en sons bil genom innerstaden härom dagen. Borde ha kollat nya Slussen men satt djupt försjunken i att knappa på min mobil för att utröna varför ”ringklockan slutat fungera” helt oväntat tidigare på dagen. Hade hört ett svagt surrande där den låg på skrivbordet (har vibratorn aktiverad) och råkade se att det rörde sig på displajen. Jo, det var någon som ringde upp! Blev sedan bra ”av sig själv”. Inte helt förtroendeingivande. (Hur kan man förresten bedöma det förtroende som exempelvis en partiledare ger?)

Kanske dags för den smartphone som min son lovprisade. Han har dessutom en röd Saab. Dock ej denna och det är ej heller samma son.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/04/24

The brighter side of vardagen


En sak jag helt nyligen lyckades ganska bra med var att få ljud i min dörrklocka. En mycket enkel konstruktion med ett stycke ”ljudande malm” i form av en ”klocka” på vilken en kläpp slår. Drog man nu åt den skruv som klockan var fäst med i dörrstommen med, klingade det mycket ljudligare än när den hängde löst på skruven. Enkel, ingen styrelektronik eller IT. Men onekligen trådlös.

Men en liten skruv föll ändå ned på det spräckliga golvet i trapphuset och kunde inte ens med sopborste återfinnas. I min omfångsrika skruvsamling, ”skapad” under ett långt liv, hittade jag lyckligtvis en skruv som passade. Rätt försänkning på skallen till och med.

Det är ju bra att de som ringer på kan få komma in. En gång försökt jag vara litet rolig när jag väntade 70-årsgäster:

orkade man ordna, nu blir det inte mycket!

Porttelefonen har inte precis gjort det lättare att nå folk och att leverera beställda varor klarar inte alla transportföretag av. Det har blivit mycket i tidningarna om varor som inte levererats tros att ”man varit hemma” eller t o m sett budbilen stanna utanför huset. Här har vi en litet långsökt ”ursäkt” ur SvD.

Här nedan är min port innan den försågs med porttelefon och ”nyckelbrick-lås”.

Jag vill minnas att den då för 20 år sedan alltid fick öppnas med vanliga våningsnyckeln. Idag får jag förlita mig på att min ”tag” (tagg, nyckelbricka, transponder?; se begreppet RFID) funkar. Nedan ser vi nycklar och taggen (de två stora nycklarna går till en helt annat ställe). Det finns en liten bakre port och där fungerar ännu våningsnyckeln. Taggen är stolt märkt med ordet ”security” medan jag lagat den med araldit (epoxy, Loctite) och metalltrådar, dubbla ”för säkerhets skull”.

Porttelefonen är kopplad till min mobil men den allmänna uppfattningen bland besökare är att arrangemanget inte funkar. Kanske det är jag som glömmer att kvittera med ”brädstapel” på min mobil. Jag hoppar fortfarande högt var jag än är när telefonen ringer, plötsligt blir det alldeles för mycket att tänka på. Så´n är jag. Inget pilotämne precis.

Häromdagen var det så varmt att jag kunde vistas på balkongen och ”röja litet fjolårsris”.  Med betoning på ”litet”. Mitt flerfamiljshus renoveras och den kaprifol från fasadplanteringen som jag några år ”lånat” har tagits bort. På balkongen blir det avgjort fattigare i år.

Att bara stå på benen var en stor ansträngning och korsryggen och annat värkte. Huh! Jag sökte stöd på alla möjliga och omöjliga sätt och det var svårt att nå överallt. Orkar jag med något odlande i sommar? Var rostig i halsen på kvällen, hade den friska luften varit för mycket eller var covid på gång? 

Jag sådde tomatfrön i fyra blomkrukor för två veckor sedan men bara i en av de  fyra har det kommit upp några små gröna stjälkar (jo i går kunde en liten stjälk skönjas i ytterligare en kruka). Sådde för säkerhets skull i går fler frön. Så här såg det ut för fyra år och 11 dagar sedan!

För några dagar sedan tröttnade min köksbänksbelysning och mitt armbandsur nästan samtidigt. Min son Ove fick anledning att köpa flera saker på Clas Ohlson åt mig. Batteriskifte hjälpte nämligen nu ej klockan; det tidigare batteriet hade räckt ovanligt kort tid så jag tror det var något som var fel i klockan. Jag fick anledning öva mig på att öppna mitt armbandsur. Nu för tiden kan det vara svårt att se var ”bak-boetten” ska angripas, och min syn har inte precis blivit bättre. Det har uppträtt några nya litet mystiska synstörningar på sistone förresten.

Man kan bända med något ”nästan vasst”, exempelvis en liten ”instrumentmejsel”, i den mörka slits som ses på kanten vid ena armbandsfästet. (Det finns anvisningar på webben men jag har inte funnit någon tydligt bild av ”slitsen” som nog inte alltid finns. Här är en anvisning för hur man byter.) Öppnar man klockan kan det se ut så här (gamla klockan):

Man ser urgröpningen för ställskruven (kronan?) i lockets kant samt nästan mittemot en liten försänkning (slits) för att underlätta öppnandet samt att det finns en tunn tätring mot locket. Tänk så liten mekanik kan göras. Finns någon mikroelektronik inuti eller är allt mekaniskt/elektromekaniskt? En s k kristall finns väl (för noggrannhetens skull) och därmed elektronik. Jag antar att även billiga armbandsur som mitt har en s k Lavet-stegmotor i sig! 

Här är en charmig något äldre ordlista kring klockor och här är litet för dem som gillar att pula med dem. Jag vill minnas att författaren Johan Antus liksom jag jagat runt i Hemfosatrakten efter flygplanrester men hans berättelse därom har tyvärr försvunnit. Hans sajt innehåller mycket för de som ännu är nyfikna på världen. Det han säger om upphovsrätt är viktigt. Det verkar som vi i yrkeslivet en tid varit rätt nära varandra.

Här har vi slutklämmen i Mark Twains erfarenheteter av klockor och urmakare.

Han är ännu läsbar.

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2021/04/09

Mest om tidigt flyg

Drar en lättnadens suck att jag blivit vaccinerad. Det verkar vara väldigt svårt av DN:s rubriker att döma , men lyckligtvis tillhörde jag en prioriterad grupp och tänkte att ”jag blir väl omhändertagen av vårdapparaten när det är så dags”. Och det blev jag. Även om överheten och själva tillvaron ”an sich” har sina Kafka-artade obegripligheter.

En kommentar från en DN-läsare: Jag har nyss fyllt 81 och fick min första spruta för en vecka sedan. Trots att jag gick min första datakurs på KTH 1962 och från ca 1985 gett baskurser i datoranvändning på tekniskt universitet hade jag svårt att komma fram till denna spruta. Först fick jag ett SMS från min vårdcentral att en spruta väntade. Gick in på VC:s hemsida men där fanns ingen hjälp. Åkte till VC men där blev det nobben. Ringde till min VC men kön var så lång så det var att trycka 2 för återuppringning. Hem igen och hittade att man kunde gå via 1177. Heurika! Som genom ett under förser VC mig med den åtrådda listan via 1177! Har svårt att förstå varför man ska gå denna omväg men nu var jag alltså i mål! Då ringer en vänlig röst från VC och erbjuder mig en bokning.

Sedan får jag säga att jag inte riktigt begriper det skildrade förloppet. Trots att även jag gått på KTH. Och är 82. Men ”bra Kafka” är det; så mycket ångest för egentligen (?) ingenting. Vrede är ett sätt att bli kvitt sin ångest för ett tag. Mer vardagskafka här.

DMV står på amerikanska för ”Department of Motor Vehicles”.

Stötte i FB-gruppen ”Segelflyget Sverige” på en delning av en italiensk journalfilminslag med ett tyskt sjösegelflygplan. Efter ett långvarigt googlande, som visade sig vara onödigt, jag skulle direkt hittat det om jag följt länkningen till ursprungsinlägget, fann jag att det var Ernst Jachtmanns flygningar på Havelsjöarna i Berlintrakten 1940 det handlade om. Detta kan man läsa om här hos en engelsk modellflygare och där se bilder som den jag lånat nedan.

Jachtmann verkade inom Naziströrelsens flygorganisation NSFK, (Nationalsocialistiska Flygarkåren), var ”Hauptbannhof” där, och verkar ha haft det svårt efter kriget och dog utfattig. En artikel (på tyska) i länken är intressant genom sin nazistiska vinkling. Han är kanske mest känd för att hållit sig uppe med en Weihe i nästan 56 timmar i Ostpreussen (nära Rositten). Här en redigerad propagandafilm därom. Notera hur kabinen proppas full med proviant!

Flygningen blev inte FAI-erkänd som rekord, kanske av politiska skäl, kanske för att FAI inte längre ville registrera uthållighetsprov. En fransman Charles Atger flög 1952 en aning längre tid men inte heller detta noterar FAI som något rekord. Att sätta rekord av detta slag blev ganska meningslöst och var dessutom farligt (uttröttning).

Här är Lars Henriksson bild av en Weihe över Brahehus. Det har hangflugits med segelflyg längs höjderna längs Vätterns strand mellan Ödeshög och Jönköping av Olle Berg (sid 272) Delar av sträckningen används idag av skärmflygare:

Jag hittade även andra bilder av sjösegelplan här och här. Tyskarna var förhindrade efter första världskriget att motorflyga, så det satsades på segelflyg istället. Med enkla medel kunde man komma långt. Jag tycker att Charlotte I är närmast rörande i sin enkla tillyxning:

Kvaddad 12.8.1922 läser jag, på Wasserkuppe antar jag.

Det fanns en litet mer raffinerad Charlotte II också. Båda kom till inom Aka-Flieg Berlin, en av de många flygverksamheter vid tyska högskolor och universitet där det i utbildningssyfte flögs och inte minst testades nya idéer inom flygkonsten; segelflygplanen är väl de mest kända.

Man känner igen Charlottes silhuett!

Flygande vingar var något man trodde på och Lippisch var inte unik i sitt intresse för sådana. Många av speciellt de tyska pionjärerna hade inspirerats av de vingförsedda frön som spriddes av en asiatisk växt, Zanonia. Vad jag förstår ska den nu kallas Alsomitra eller något liknande.

Alltnog, här ser vi hur fint de singlar ned eller termikflyger. De roterar inte ibland är fallet med flygande frön utan flyger stabilt mer eller mindre stadigt rakt fram. Mer att läsa om fröets aerodynamik finns här. (Både orden fruit och seed användes med samma syftning; strängt taget är fruktens egen enda uppgift att sprida fröna och ”vingarna” kan ju därmed sägas vara en frukt!) Här kan man se att fröet med sina vingar är en verkligt stor sak.

Här och här finns mer att läsa om dessa frön och den inspiration de givit, speciellt åt Igo Etrich som blev känd för sin konstruktion Taube. Denna typ kom att tillverkas av många under första världskrigets första år i Tyskland, bl a Rumpler.

 

Sudden

P S. Apropå Kafka såg jag strax efter jag publicerat bloggningen, en läsarkommentar till en artikel i DN om att uppgifter om försvarsanläggningar som inte var hemliga för några år sedan, nu har blivit hemliga. Så handlade artikeln också om hur ”rättvisan” agerade: ”Knepigt. Så gubbarna som samlade info om försvarsanläggningar kanske delvis gjorde något som VAR ok. Och sedan VART det brottsligt, men det talade ingen om. Och nu kan de bli fällda för detta, men varför de blir fällda får de inte veta. Kommer att tänka på en bok skriven av Franz Kafka, Processen.” 

Skrivet av: Sudden | 2021/03/31

Fokker, Curtiss och annat gammalt

I mina försök att hänga med i vardagslivet, stötte jag i DN på en notis med härligt abstrakta, hart när obegripliga, byråkratiska ord: ”Smittläget är nu så allvarligt att Folkhälsomyndigheten under måndagen skickade en hemställan till socialdepartementet för att be regeringen att avvakta med en rad förändringar i den så kallade begränsningsförordningen.” Nå, även jag hänger med och har andningsskyddet hängande nära till hands om någon riktar en hemställan till mig:

Annars är ju DN gediget ”liberalt populistisk” och jag instämmer i DN-krönikören Benke Ohlssons ord nyligen: ”Jag är ju höger. Inte Djingis Khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sånt man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.”

Enligt sakkunskapen har Ohlsson en mörkare sida i sitt författarskap än vad de välformulerat slängiga orden i DN visar. Vad gäller SvD:s ledare har jag sällan orkat läsa dem. Tidningen verkar mer ”sig lik” än DN.

Ja, vilsen blir man ofta när man läser tidningarnas professionella journalister. De försöker skrämma oss för trollen på Internet, men de är minsann ganska duktiga själva på att skrämmas och använda andra fula knep. De vädjar väl till mina sämre sidor. Se bara här:

Nej, det var nog roligare förr:

Jag får ofta anledning att göra utflykter till morgontidningarnas arkiv när jag hittar något skoj om flyg på Facebook eller det flyghistoriska forumet.  Det var så jag kom in på P. O. Flygkompani när någon frågade om en av brittiska piloterna. Att söka efter honom på webben var inte lätt, han förekom under olika namn. Om denna flygcirkus har jag skrivit i min blogg. Se bl a denna DN NoN-notis från 1919:

När jag försökte svara på en fråga vilket flygplan var det första med noshjul kom jag in på den amerikanske flygpionjären och ”motormannen” Glenn Curtiss. Här flyger en sentida replika av en av hans hans tidiga maskiner.

Bröderna Wright och deras senare företag försökte tvinga Curtiss och andra amerikanska pionjärer att betala licens för att de byggde flygplan som kunde manövreras genom skevning på något sätt, när de nu inte kunde få ett monopol på själva flygplantillverkningen. Bålda konstruktörer försökte skapa skevningsförmågan på ett sätt som inte kunde anses bryta mot Wrights patent men förgäves. Ett citat från Wikipedia om patentkriget: ”Unable to secure a monopoly they subsequently adjusted their legal strategy suing foreign and domestic aviators and companies, especially another U.S. aviation pioneer, Glenn Curtiss, in an attempt to collect licensing fees. Of the nine suits brought by them and three against them, the Wright brothers eventually won every case in U.S. courts.”

Med tiden löstes patenttvisterna men striden anses ha starkt hämmat utvecklingen i USA. Wright-företaget gick 1929 samman under en kort tid med Glenn Martins företag, men 1929 uppstod Curtiss-Wright som länge var en stor producent av flygplan, motorer och propellrar, men som inte hängde med i utvecklingen av jetdrivna flygplan. Men som dock är ett fortfarande existerande företag. Det sysslar nu med ganska annorlunda saker. Jag tror det var där en nyligen avliden amerikansk brevvän till mig, ingenjör men socialt medveten, med tiden hamnade på personalavdelningen och bl a fick ta hand om ärendena om manliga chefer som behandlade anställda kvinnor dåligt. Han såg också rena lycksökare som försökte sko sig när företaget inriktning förändrades. Eller om det nu var på ett annat företag han var.

Glenn Curtiss släppte snart sitt engagemang inom flyget och avled även tidigt, 1930 vid 52 års ålder.

Här ges en intressant inblick i den riktigt tidiga Nordamerikanska flygutvecklingen, med bl a telefonens upptäckare Alexander Graham Bell och Curtiss. Det förefaller som det inte fanns något riktigt stort intresse för flyg i USA fram till 1908 eller så, och bröderna Wrights framsteg verkar inte ha uppmärksammats där de borde. När andra pionjärer framträdde tappade Wright-företaget ledningen, och säkert bidrog Wilburs bortgång i maj 1912 till detta. Kanske USA idag försöker kompensera detta genom att hylla bröderna Wright litet extra.

Wright-familjen, med pappa biskopen, de strävsamma bröderna och den uppoffrande dottern (nå, hon hade sina egna idéer också och hyllas ibland som feminist) kan man göra söndagsskolehjältar av. Hur god och ädel var ju t ex inte Lindbergh! James Thurber ironiserade över detta med sin novell 1931 om världsomflygaren Jack ”Palten” Smurch, en bra berättad historia som är applicerbar även i våra dagar. (Klippet på svenska är från Charles Birch-Iensens artikel om ”Flyget i litteraturen” i en gammal Ett år i luften.)

Även holländaren Anthony Fokker dog överraskande, alldeles före jul 1939 vid bara 49 års ålder, även han av en medicinsk ”småsak”. I alla fall sett med dagens kunskaper. Hans namn var ju ett av de stora, men jag visste väldigt litet om personen Fokker och hur företaget fungerade under första världskriget. Litet kött på benen fick jag häromdagen  från webben i  ”RAF Flying Review Vol XIV, June 1959” i form av en nu över 60 år gammal intervju med konstruktören Reinhold Platz ”I designed for Fokker” som jag turligt nog laddade ned härifrån. Två dagar senare verkade den ha försvunnit!

Här ovan vi Fokker i sitt första plan, ”Spindeln” och här är två radiostyrda modeller av en litet mer utvecklad Spindeln.

Om man får tro den intervjuade konstruktören Platz var Fokker en duktig entreprenör som kunde visa upp sina produkter och organisera tillverkningen. Men någon tekniskt eller aerodynamiskt utbildad eller kunnig ingenjör var han inte och långt senare förutsåg han inte övergången till skalkonstruktion i metall. Förhållandet mellan de två avslutades inte i helt god sämja. Om man får tro Platz. Fokker har visst beskrivit det hela annorlunda i sina egna böcker.

Det här nedan är vad som kallades ”fokkernål” på min tid och som inte krävde speciella verktyg för att lossas. Det är det enda jag haft med Fokker att göra. Nå, jag har varit passagerare i både Fokker 28 och 100. Nu visar svenska Wikipedia helt andra konstruktioner för ”säkringssprintar” och jag fick gå till tyska Wikipedia för att hitta denna bild:

Platz själv var heller inte ingenjör, han anställdes urprungligen som svetsare, men kunde tydligen konsten att snabbt och bra sno ihop en konstruktion och få igång tillverkningen. Man lärde sig också använda plywood, och där kommer den svenske plywoodspecialisten Villehad Forsmann in. Forsmann var aldrig yrkesverksam i Sverige och hade sina rötter och sin utbildning i den baltiska delen av Tsarryssland.

Mer läsning om en vingkonstruktion om sägs ha varit mycket fin, men som kan se här började det inte bra. Fokker själv sägs ge en annan beskrivning av varför vingen inte höll. Främst spekuleras här dock om vem som gjorde vad i företaget; ja vem som egentligen ”konstruerade”. Och kanske det inte fanns någon som såg framåt när det gällde byggsätt.

Mitt intryck är att kunde livnära sig bra på gammal teknik ganska länge, både under 20-och 30-talen var man en ledande tillverkare av trafikplan. Efter andra världskriget kom man igång och kunde hålla på i flera decennier. Men så småningom gick det utför för Fokker som för många andra och man måste gå samman i olika samarbetsprojekt eller övernationella företag. Välkända namn försvann även om vissa verksamheterna blev kvar. Här en analys.

Anthony Fokker och Glenn Curtiss var framgångsrika fast kanske inte alltid särskilt ädla. (Vad beträffar Fokker, se Wikipedia.) Men deras namn lever ännu bland oss flygnördar, trots att de ledde sina företag bara under en relativt kort tid – ca 27 resp. 12 år.

Sudden

Older Posts »

Kategorier