Skrivet av: Sudden | 2021/11/27

Minnen och annat

Jag gör framsteg med min iPhone trots allt. En banbrytande insikt som en sonson gav mig var att min router spelar en stor roll. Den kommunicerar tydligen med mobilen. Jag hade varit förvånad över att surfandet på mobilen inte belastade mobilkontot. Det är också många andra funktioner i en smartphone, nyttiga och imponerande på en gammal teleingenjör men ibland känns den besvärande beskäftig.

Kommer därtill de nya sättet att sköta sina pengar. Är man van vid att ha allt snabbt och överskådligt på papper innebär det en omställning att det mesta nu går över internet och med betalkort. Jag känner inte igen våra mynt längre, jag använder dem så sällan. Men det ska man väl klara, jag får göra avkall på det jag tycker varit ”ordning och reda”. Här är ett mynt förresten:

Det utgör botten på en liten bägare i silver. Den hade svartnat och när jag hittat en hoptorkad skvätt av ”Häxans silverputs” framträdde ett präktigt skepp när jag putsat litet. Mamma hade smitt (?) bägaren på en kvällskurs på 50-talet. Kanske hon valde just detta minnesmynt eftersom det gavs ut 1938, samma år som jag föddes, och 300 år sedan svenskar försökte skapa en koloni i Delaware på den nordamerikanska ostkusten, ”Nya Sverige”.

Här sysslar min mor med annat handarbete:

I bakgrunden står det stora linneskåpet som doftade lavendel och där det även fanns några gamla pistolpatronaskar och en trådradioanläggning samt en trådspelare som pappa byggt. Det är två helt olika slag av tråd! Nu har brorsan skåpet i sitt hus på östra Gotland efter att bott i ett gammalt bulhus i Visby och då såg det år 2005 ut så här. Med Farfars porträtt på väggen

Tillbaka till putsflaskan! Dess innehåll är nog inte så gammalt men minst 30 år ändå.

Här nedan ett annat fartyg, jag kommer att tänka på Gräsö-somrar för länge sedan med neutralitetsmålade lastfartyg som tog sig inomskärs genom Öregrundsgrepen. Det var 1944 eller så och man minns ju även efterkrigsårens radiomeddelandena om ”drivande minor” som siktats någonstans. Av Söderlunds-grabbarna i Klockarboda lärde jag mig vad en ”bakladdare”, ett fartyg där allt var placerat i aktern; byssan, hytter, maskin med mera. Jag minns dubbelbössan (och en bössa till) som hängde på väggen i ”hallen”. Sådant skulle inte tillåtas idag. Där stod förresten även telefonen. ”Gräsö 3b” var numret när man talade med telefonisten. Jag kommer ännu ihåg det numret men inte det mobiltelefonnummer jag haft i minst 20 år.

Bilmärket Buick minns man också från barndomen men så sent som häromdagen lärde jag mig i Nostalgia att Buicks karakteristiska ”avgashål” i motorhuven kunde vara tre eller fyra beroende på prisklass. Här nedan en bild från det årliga segelflyglägret i Pirttivuopio som jag lånat. Tänk att på vintervägar ovanför polcirkeln bogsera ett segelflygvagn (antagligen inte en Göök-vagn) efter en 50 år gammal bil, kanske ända från Helsingfors! Här litet att läsa om bilen och dess ägare.

Buick-bilden är ett klipp ur en film från Pirttivupio. Här är ett kompendium från Ottsjö om vågsegelflygandets konst.

Annat hempyssel var att jag skulle ta ned och vända på en stor bild med segelflygplan på, varvid jag råkade riva ned även en mobil i form av två små kretsande segelflygplan. Sedan kunde jag inte få upp mobilen igen, den var monterad för högt för en 82-åring som dessutom krympt nästan en decimeter. Jag satte den till sist i köket.

Jag hade problem med att få planen att hänga rätt, de tejpbitar man ser skall få planet i rätt flygläge tills upphängningstråden styvnat av litet ”Karlssons klister”. Det klistret är idag förresten inte var det var en gång, Det tillhör numera UHU-klisterfamiljen och gör skäl för den tyska termen ”Klebstoff” för det torkar inte så resolut som balsalimmet (aceton och celluloid) eller det ”riktiga Karlssons klister” gjorde.

Jag har förresten läst att modellflygare använder ”vitlim” och förvånats. Visserligen har byggmaterialen förändrats men jag har i mitt radhussnickrande haft några ”Casco Trälim” som väl är ett slags vitlim men aldrig lyckats använda det till någonting. Jag måste ha gjort något fel. Luktade illa gjorde det också. När jag byggde hade jag balsalim, de första åren blandade jag själv celluloid och aceton. Senare köpte jag färdigt lim men minns inte vad sorterna hette. Men Cascos varumärke med två hästar som förgäves försöker dra isär en limfog minns jag mycket väl!

Här är förebilden för Casco-symbolen, de magdeburgska halvkloten! Bilden är lånad från Wikipedia.

Som vanligt vinglar min text hit och dit och därtill handlar det inte om vad jag från början tänkt mig. Jag samlar kul saker på hög för att skriva om men när jag så börjar skriva kommer annat upp i huv’et. Här nedan är litet jag samlat, det får bli en avrundning.

Jag tror att min svårighet att begripa IT till stor bottnar i språksvårigheter. Redan för decennier sedan blev jag ställd när det sades att ”this server” inte kan göra det du begär. Jag undrade förtvivlat vilken server det handlade om. Och så alla frågor ”vill du fortsätta köra script?” Va? gör jag det! Vad det nu är.

Tidningstexter är ibland svårbegripliga, mycket för att journalister jobbar under tidspress. Denna text fick jag läsa flera gånger innan pusselbitarna föll på plats; ”Stephen Sondheim föddes 1930 i New York. Vid tio års ålder fick han en mentor i musikallegendaren Oscar Hammerstein via sonen James, som var skolkamrat och nära vän till Stephen Sondheim…” Antagligen är grammatiken OK, men syftningar kan vara svåra/luriga. Tioåringar har inte söner…

Även här får man väl skylla på brådskan:

Här en tänkvärdhet:

Skrivet av: Sudden | 2021/11/06

Några man minns

Jag kämpar på med min iPhone som ju låg nästan orörd under flera månader eftersom jag inte orkade med den mentala anspänningen att försöka begripa den. Men när man börjar bli bekant med apparaten så är det lättare och lättare så jag orkar hålla på rätt länge. Men en påfrestande växling mellan lycka och förtvivlan är det. Fingrarna far hit och dit när jag svajpar och ofta ibland kommer jag till helt oväntade ställen. Jag fick sålunda ett oväntat tack för att jag ville motta ett visst nyhetsbrev!  Min epost består förresten numera till minst 80% av ”reklam”. 

Enligt ordboken innebär ”swipe” att slå rätt hårt men här handlar det om mycket nätta beröringar, t ex av ett ett lillfinger som spretar litet okontrollerat.

I övrigt kan man tycka en del om ”telefonmarknaden”. Annonsers utformning med obegripliga (för mig) prisuppgifter, oklar prissättning på samtal och det som kallas surf. Jag tycker jag nu surfat en del men det återspeglas inte på ”mina sidor” och inte heller kostnader för start och skifte av abonnemang m m. Men det ordnar sig väl. Att all kontakt med operatören sker på det medium som man kan avstängd ifrån (av operatören!) är diskutabelt. Allt snack och även tillkrånglade åtgärder för att få systemet ”säkert” ökar ju inte tilltron till operatören, eller ”telekommunikation” över huvud taget. Tacka vet jag posten förr i tiden med sina kontor. Hellre köa där än hemma i telefon.

Men en mobiltelefon är ju så mycket mer än en gammaldags telefon. ”Fon” kommer förresten av ett grekiskt ord för ”ljud”. Och här en mobil (Wikipedia; hittar ingen bild av min segelflygplansmobil):

Mer om ord och språk:

Jag är gammaldags när det gäller hanteringen av ordet ”data”, det kan för mig avse både en enda uppgift eller flera sådana, d v s det borde stått ”dina” hos SvD.

Jag roades idag av att en nyhetsuppläsare sade ”så kallade halvledare” (som fordonsindustrin f n inte kan få i tillräckliga mängder). De är ju ingen ny företeelse precis utan grejorna har i över ett halvt sekel kallats så (på många språk) men jag kan hålla med om att ordet inte säger vad det handlar om. Ursprungligen betecknar det vissa material vars elektriska ledningsförmåga kan påverkas men har kommit att syfta på elektroniska komponenter som innehåller halvledarmaterial. Halvledarkomponent är bara något bättre korrekt men är litet långt och fortfarande litet intetsägande. Elektronikkomponent vore väl bättre. Här litet allmänbildande.

Puh så svårt! En svensk pionjär och introduktör av halvledare i form av transistorer var Gunnar Markesjö som spridde sina kunskaper till ingenjörerna, både de som var det eller skulle bli det på KTH, där jag lyssnat på hans föreläsningar. Det var litet lustigt att stöta på hans namn i denna annons för en bok som handlar om föregångaren till transistorn, radioröret, och användningen av sådana. Men man passar förstås på att nämna Markesjös kommande bok:

Från Markesjös föreläsningar minns jag främst det goda rådet att aldrig skriva en populär bok. Förläggaren vill då ge ut en ny upplaga men det skulle helst inte vara några ändringar för det kostade pengar. Och det var ju svårt för en samvetsgrann författare som Markesjö inom ett område där utvecklingen gick snabbt. Här ser man vad han sysslat med. Kanske en större inspiratör än pedagog.

Här är minnesord i DN (betalvägg) och här är fotografier från verksamheten på KTH som han donerat till Tekniska Museet.

Bland de hobby- och tekniktidningar som finns på webben märks bl a ”Radio &Television” som från början hette ”Populär Radio” och som min far läste och faktiskt en gång skrev i om Deccas navigeringssystem när jag var liten. Ett intressant nummer var Radio &Television nr 12/1964 där den nya radarstationen i Bromma/Bällsta presenteras. På omslagsbilden kände jag igen en gammal arbetskamrat, Tage Ullman. Här är bilden (rättvänd) hos det digitala museet (Tekniska Museet):

I samma nummer av  Radio /Television fann jag också att konstnären och segelflygaren Bertil Hladisch tidigt provade ett transistoriserat tändsystem.

Jag träffade Bertil H i Ottsjö ett par gånger och här en scen från segelflyget där som han fångat:

Jag tror det är Bertil H som står längst till höger om ”Flygar-Lasses” Olympia SE-SHG:

Det är nog Bertil H som skapade detta märke:

”Meise” betyder mes, och typen kallades så innan denna ”förenklade Weihe” (Kärrhök), som båda var verk av Hans Jacobs, antogs som enhetsflygplan vid den olympiad som inte blev av 1940. SE-SHG finns nu hos Segelflygveteranerna på Ålleberg men Meise-märket är nu ett helt annat och inte ”tidsenligt” tycker jag.

Avslutningsvis en annan bild av en mes, från en dödsannons, men i alla fall:

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/10/29

Virtuella knappar och om Blériot

Min dator betyder mycket för mig och är ibland nästan övermåttan påträngande genom att visa mig en massa saker som jag inte bett om. Har jag på webben letat efter något, t ex en bra råttfälla, överöses jag i flera dagar med annonser av den ena mer fantastiska apparaten efter den andra. Det finns verkligt raffinerade lösningar! (Känsliga personer varnas.)

Så får man som språkmedveten stå ut med formuleringar som denna:

Vem öppnar vattenkranen? Nej regnet har vi inte så stor koll på. Bättre är då ord såsom ”annalkande regn”. Fast en del regn nalkas inte så förutsägbart utan plötsligt bara öppnar himlen sina portar, inte helt oväntat men ändå. Cumulonimbus.

IT-grejer är minsann inte så enkla. För närvarande har min PC med tillhörande nya tangentbord och mus hållit sig lugna och inte ställt till så många hyss som de brukar.  Fast jag kör hellre med den äldre musen (också sladdlös) som verkar mer sansad. Trots varningen ”om tangentbordet eller musen tappar sin koppling måste de paras ihop med USB-mottagaren igen”. Parning brukar ju inte vara så enkelt.

Långsamt börjar jag lära mig min iPhones handhavande. De flesta samtal jag startat har varit oavsedda men de flesta verkar alla ha gått till min särbo som nog inte hört dem eller bara blivit förvånad eller min yngste son.

Telefonens skärm visar de mest varierande, färggranna eller helt ovidkommande ”bilder”. Eller är helt svart/död. Varför det ibland är si och ibland så har jag ännu inte kläm på. Det är som att treva sig fram i mörker. Något som kallas appar finns det många av. Ett ord man får höra till leda i Sveriges Radios programannonseringar. Radio- och TV-program kommer jag åt på annat sätt med min PC.

Jag har ännu inte lärt mig att säkert besvara ett vanligt samtal men jag har under ett pågående samtal vågat koppla in det virtuella tangentbordet; man skall ju ofta trycka någon siffra typ ”för barnpsykolog, tryck 6” om man orkat lyssna så långt när man försöker kontakta vårdapparaten eller något telefonföretag i hopp om att det kan erbjudas något bättre val. Jobbig analys; stressande.

Man ställs inför andra svåra situationer:

Hur får jag fatt i ”någon” där jag sitter ensam där i natten? Kanske man ändå vågar ringa någon nära bekant. Jag har dock på något sätt lyckats swisha pengar. Fråga mig inte hur det hela funkar. Kanske det är en språkfråga. Man förstår att IT-folket helt naturligt har svårt att välja ord för sådant som inte funnits förut. Man får ofta ha en livlig fantasi för att förstå vad som avses. Och min förmåga att missförstå är inte dålig.

Men vilsenheten har sina ljuspunkter. Man ringer röstbrevlådan men får beskedet ”den person du söker är inte nåbar just nu”. Goddag yxskaft! Jag går in på Apples supportsida och läser om röstbrevlådan men jag blir bara förvirrad.  Dock lyckades jag plötsligt alldeles nyss och där fanns tre färska meddelanden.

BankID har jag ”på kort” (troligen avses ”inloggningkortet” vilket jag kan säga adjö till när min inloggningsdosa ger upp andan för det bjuds inte på några nya) när jag kör med min PC, och funktionen är rasslig. Långa väntetider, oklart om man skall trycka eller vänta. Så småningom brukar det gå vägen. Ibland ”har något gått snett”, förklarar ”banken” urskuldande, och man gör ett nytt försök och då funkar det. Kan man lite på detta med bankID?

Hotfulla meddelande som detta här nedan (alla dessa koder och säkerheter) får hjärtat att slå fortare av skräck men min ICD ingriper dock inte:

På den gamla goda tiden hade varje funktion en knapp; man kunde lätt se vad som gällde. Så länge det inte blev för mycket:

Denna gammaldags röriga vapen-panel skulle skötas av en ensam pilot som dessutom skulle flyga planet. Här hela instrumentbrädan. Utifrån ser planet ännu väldigt ”modernt” ut tycker jag fast det flög redan för över 65 år sedan, men inuti…

Nå, så småningom ska jag väl klara min iPhone även om jag hört talas om folk om gett upp. Gått vilse mellan alla menyer. Men man kan ju göra så mycket mer med den än att telefonera.

Och menyer är inte så dumma ibland, här en festlig middag 15 september 1909 med anledning av Blériots kanalkorsning 25 juli 1909:

Crême Anzani är döpt efter planets motor, en trecylindrig ”solfjädersmotor”. Blériots hustru hette Alice och här är en bild av de två. Jag har ”lånat” den från brittiska National Portrait Gallery och är tagen tidigare på dagen 15 september.

Här litet om Blériots och Lathams Kanal-flygningar 1909 i Hvar 8 dag: (även här)

På Södersjukhuset i Stockholm serveras också god mat:

Årstaviken och Engelska Kanalen kan väl inte jämföras men visst är utsikten fin över Årstaviken mot platserna där barn jag lekt.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/10/16

Flyg

Vill man allmänbilda sig om flygkonsten och dess motorer rekommenderar jag den Thulinmedalj-belönade f d flygindustriverksamme Ulf Olssons bok Aerospace-Propulsion-from-Insects-to-Spaceflight

En skojig sajt är Quora som bl a innehåller trevliga frågespalter. Jag vet uppriktigt inte vem som styr Quora, något amerikanskt är det väl. Jag överöses med en mängd meddelanden, något som i vanliga fall är ett otyg, men för en gångs skull läser jag dem ofta eftersom den riktas mot mitt slag av flygintresse. Men det finns många andra ämnen också. Vet inte varför jag informeras om vad som finns. Kanske har jag klickat någon ruta som jag inte minns? Eller har ”mina vanor och intressen” kartlagts på det gamla vanliga sättet. Jag vet ingen startsida, jag tipsas via mail och så klickar jag på. Här kan du börja och sedan söka dig fram. Här en typisk  fråga och dess svar: 

A: Nothing flew under a Buccaneer, the aerodynamic design meant you could get it down to 50 ft and 300 knts and the ground effect meant it could sit there all day and not go any lower.

En riktig ”down to earth” beskrivning om hur en viss flygplantyp ”är” för att vitsa litet. Bilden här nedan är lånad från Stinton.

Naturligtvis är många frågor litet ”naiva”, t ex vilket var det bästa jaktplanet eller hur skulle Viggen klara sig idag. Och det är svårt att formulera en fråga, speciellt om det hela ska bli kort:

Men svaren är för det mesta mycket bra. Ett verkligt fint svar är ett från David Rendall, tydligen en av det brittiska ”förlaget” Janes kunniga medarbetare som skrivit många böcker om flygplanigenkänning. Jag har f ö aldrig läst ”All The Worlds Aircraft” som i min ungdom var en ”bibel”. Rendalls svar utgör, trots den skenbart begränsande titeln ”What-was-the-design-rationale-behind-the-English-Electric-Lightnings-engine-placement”, en kortfattad lätt sarkastisk översikt över några tidiga överljudskapabla jaktplan och relevant aerodynamik. Jag fann texten så bra att jag har laddat ned den. Observera att kommentarerna kan vara givande också.

Här ett klipp från Rendall för oss med drömmar om att en gång bli testpilot, med mustasch förstås:

”In 1952 Bill Waterton was chief test pilot at Gloster Aircraft when he encountered
‘flutter’ over the wing of a Javelin night fighter. A powerful series of wave drag cones
had stuck to his aircraft exactly where the ailerons were situated. He lost control as the
aircraft began a stomach churning series of vertical oscillations that saw both
elevators get ripped out of the aircraft.

Luckily this damage cured the vibration, but left Waterton flying an aircraft with no
pitch controls. Using engine power he was able to bring the aircraft to a sort of
landing where a fire broke out. After struggling out from the cockpit, Waterton
climbed back in and retrieved the automatic data collector. They gave him the George
Cross for being brave, but the data he collected was of even greater importance in
understanding transonic wave drag.

This was one of just a few instances of pilots surviving departures due to transonic
wave drag. came across it in the De Havilland Swallow after
had been killed when his Swallow tore itself apart. Brown survived where
de Havilland didn’t because he was several inches shorter and didn’t break his neck on
the canopy as the aircraft oscillated.

Kul att jämföra Watertons egen åttasidiga beskrivning; här början ”Then, without warning, WD 804 turned herself (häpp!) into a sort of crazy pneumatic drill…… one horrifying word: flutter”. Så småningom blev allt lugnt men det fanns inte tillstymmelse till höjdroderverkan. Vad gör man då? Allt går dock bra på något sätt (stabb-trimmen verkar det som) ända tills sättningen då det börjar studsa mer och mer. Och så börjar det brinna! Här är sista sidan :

De små ”virvelbildare” på Javelinens vingöversida framför skevrodren har med roderverkan vid transoniska farter att göra och är antagligen en följd av Watertons upplevelse. Waterton nämner att höjdroderfladder fick rodret att lossna medan Rendell menar att den primära orsaken snarast var att luften inte strömmade bra vid skevrodren:

Bilden är lånad från Aerospaceweb.org. där man kan läsa mer om dessa virvelbildare, vortex-generatorer. De är nyttiga även vid låga farter, och kan förekomma på plan som Super Cub. Även golfbollar drar nytta av virveleffekten genom sin gropiga yta. Är man uppfostrad med den strömlinjefixering som var så inne när man var liten parvel, ser dagens flygplan mycket konstiga ut och virvelbildare anses ibland litet elakt mest vara ett sätt att dölja misstag i ytornas utformning 😉

Canberran var renlinjig men samtidigt litet kantig.  Linjal hade man, men ritmallar saknades nog.                               

Här visas Canberra upp på Farnborough-mässan i september 1949, alltså för drygt 70 år sedan. Konstruktören W.E.W. ”Teddy” Petter stod för många lyckade typer av sinsemellan olika karaktär (från Lysander och Whirlwind till Gnat), men var litet svår att samarbeta med.

Rendall skrev inte mycket om Draken, men hans påpekande ”the biggest problem facing high speed flight in the 50s was transonic and supersonic wave drag” erinrar mig om Erik Bratts ord i ”Silvervingar” om hur Draken utformades, den stora frågan var överljudmotståndet: 

Bratt nämner inte termen ”area ruling” som Rendall gör, men han klagade på den kroppsförlängning som genomdrevs för att nå en högre fart (men förlorade annat). I Saab-minnen har han berättat mer om Drakens tillkomst än vad han gör i Silvervingar, men jag vill inte publicera denna text av copyright-skäl.

Så här skriver Rendall i sitt svar att Lightning ”inte var så bra”: It was fast, thanks to twice the installed power of the slightly later area-ruled Saab 35 DrakenDraken had much the same performance using one reheated Avon as Lighting had with two. But whereas Draken had the range to chase a bomber over the horizon with four missiles, Lighting was limited to very short ops carrying just two due to chronic drag issues.

Nå Lightning var ett ”åbäke” men onekligen mäktig minns jag från mitt besök på RAF-museet i Hendon 1977!


Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/10/05

Alla dessa turbiner – litet språkligt vinklat

Mycket har samlats på skrivbordet som jag vill lämna bakom mig. Alla klipp med ”dåligt men litet roligt” hanterande av ord såsom ”Varför är hjulen på flygplan så små jämfört med dess storlek?” Man är ju ändå litet språkintresserad och har man varit med ett tag kan det vara svårt att se gamla ord användas i nya sammanhang. Ett sådant ord är turbin. Jag minns från KTH att vi svagströmmare fick höra litet om vattenturbiner av typ Pelton eller Francis, men senare i livet ha man ju hört talas om andra turbiner.

En gång i tiden fanns i Maskinhallen i Tekniska Museet denna imponerande apparat,.

Det är en STAL mottrycks ångturbin, men strängt taget är det bara vänstra delen som är en sådan. Turbinen driver elgeneratorn till höger. Till anläggningen skymtar ångpannan med eldstad (tror jag). Notera den tidiga Saab-bilen i bakgrunden i äkta Saabgrönt.

Tekniska museet ser inte ut som förr och saknaden uttrycks väl av  Jörgen Städje här. Så här såg maskinhallen ut 2008. Foto av Holger Ellgaard. Själv minns jag en viss enformighet, man hade sett samma gamla tvåhjulingar och maskiner tidigare. Den stora ångturbinen var jag helt ointresserad av.

Ordet turbin kommer från ett grekiskt ord:  τύρβη , tyrbē , eller latin turbo, som betyder virvel . Så här skriver SAOB. Turbiner används i många olika slag av maskinerier och har med tiden kommit att benämnas allt därefter på något praktiskt sätt. Wikipediaartikeln om vindkraftens historia ger exempel på hur det kan bli. En elgenerator producerar sålunda elektricitet, men en vindgenerator producerar inte vind. Livet är svårt för den som vill ha ”ordning och reda”. Men man förstår det mesta efter ett tag. Och här kan vi se hur ett gammalt Albatrosplan fungerar som en riktig vindgenerator.

Bilden är hämtad från denna text om filminspelning hos SF i Råsunda på det tidiga 20-talet.

För ett tag sedan såg jag i ett Facebook-inlägg en kommentar till ett foto att ett vindkraftverks propeller gjorde sig så bra mot solnedgångshimlen, varvid någon helt riktig påpekade att det inte var någon ”propeller” utan en ”vidturbin”. Visst är den där snurran en turbin om man skall vara formell men mina tankar går till helt annorlunda skapelser, betydligt mindre än en vindturbins kanske 100 meter diameter. Jag använder förresten själv helst ordet ”vindkraftverk” som då innefattar själva elgeneratorn med tillbehör, byggnaden (tornet), rotor med rotorblad.

Hörde i TV en odalman berätta att han inte gillade att ”dom där vingarna” (eller om han sa bladen) kunde slänga ifrån sig isstycken när han vistades ute i skogen i deras närhet. Och även rent visuellt ser det alltid inte så roligt ut.

Hur bra det är med vindkraft finns det olika uppfattningar om. Här litet läsning för den som är teoretiskt lagd.

Stötte i ett järnvägsforum på en fråga om hur elektriciteten för lokets strålkastare och belysning i vagnarna ordnades på ånglokstiden. Jo, det brukade användas en liten ångdriven turbin sammanbyggd med en elgenerator, en anordning som här intressant nog kallas ”turbogenerator”. Ångans roll nämns inte och det hade nog blivit en allför komplicerad term. Här har vi en sådan maskin, fabrikat Pyle. Turbinen till vänster, elgeneratorn till höger. Ångan kommer in genom röret på ovansidan.

Här är en video med en sådan apparat. (Efter ca 4.30 minuter körs generatorn, innan dess detaljbilder och industrihistoria.) Ordet ”ånga” är med i benämningen på engelska. Kärt barn har många namn.

I flygvärlden är det heller inte lätt med ord som gasturbin, turboprop, propjet, turbojet, turbofan, propfan m fl. På denna sajt (engelska) får man grepp på variationerna. Wikipedias artikel på svenska om ”jetmotorn” visar på viss skillnad mellan svensk och engelsk/amerikansk terminologi. En gång ville man säga strålmotor om det som nu kallas jetmotor (efter länge ha hetat reamotor, långt in på 50-talet) och jag begrep inte detta. Det verkade alltför elektriskt tyckte jag som barn då det var radiostrålar och radioaktiva strålar som gällde. Men det fanns vattenstrålar…

Strålmotor och reamotor var ju helt ”rättvisande” termer, men ordet jetmotor förekom så ofta (engelskans inflytande) att det slog igenom någon gång på 50-talet.

Värmekraftverk och kraftvärmeverk är två knepiga ord tycker jag. I ett kraftvärmeverk produceras el och värme samtidigt. I ett värmekraftverk produceras enbart el. I ett värmeverk produceras enbart värme. Sägs det.

Vad driver vad? Det lär ha sålts en ”framhjulsdriven motor” som man kunde montera på sin cykel så det blev en moped. Jag hittar nu inget om detta men i dag kan en elcykel tydligen ha såväl framhjulsdriven som bakhjulsdriven motor!

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/09/25

Plan i taket

För tillfället litet sur då jag försökte starta en tidningsprenumeration men systemet sa att jag gett fel uppgifter. Gjorde nya försök men möttes då av beskedet ”prenumerationen finns redan”.  Jojo, IT-branschen/bankerna och deras ”säkerhet”. Få se vad som händer. (När jag sedan vaknade på natten kollade jag mitt bankkonto, jo det var OK. För säkerhets skull flyttade jag en summa till ett annat konto.)

Läste konstigheter i en DN-artikel om nöjesfältet Lisebergs ekonomi; VD sa att 60 miljoner var ”kaffepengar”. En läsare undrade sarkastiskt var han köpte sitt kaffe. Stora belopp nämndes i artikeln; företaget sysslar visst även med fastigheter.

Finns fler konstigheter att begrunda och förvirras av om man orkar. Jag ägnar mig dock även åt praktiska saker som matlagning, sopslängning, balkongfarm-arbete och städning. Ser då att det blir smutsigare med tiden, det är väl så hos åldringar. Sålunda upptäckte jag att på ovansidan hos mitt modellplan i taket samlats ett riktigt lager av damm.

Jag brukar kalla denna min radiostyrda segelmodell med ca 200 cm spännvidd för ”Blue Phoenix” fast det är nog inte en ”äkta” sådan. Kanske det är en ”Gentle Lady”. Typen är vanlig och kopierad. Man ser den flygande i augusti 1988 över en gotländsk strand i titelbilden på min blogg. Jag tror jag byggde den 1985 och hade tänkt att min son Robert kanske skulle gilla att bygga den. Men det blev så att jag byggde. Det var kul att återuppliva tonårens modellbyggande med gamla kända material. Det som var nytt var den orange plastfolien som man fick att krympa eller ändra sig med hjälp av ett lagom varmt strykjärn. Här är den på bild från 1986.

Folien kunde upprepade gånger ”strykas”; jag byggde en flygande vinge där jag efter första provflygningen skränkte vingen betydligt med strykjärnets hjälp. Men den flög ändå inte, kanske främst för att jag inte fått till roder-länkaget. För 60 år sedan använde vi siden; med Wedevågs spännlack kunde krympningen ställa till det!

Jag försökte damma av den med dammsugaren t o m där den hängde men det är för mig oerhört tröttande att arbeta på höjd så att säga. Och så rasade den ned och då blev den förstås lättare att damma av. Vid fallet mot golvet brast några små plastdetaljer i roder-länkaget, de var ju minst 35 år gamla.

Sedan hade jag ett väldigt besvär med att få upp planet i taket igen. Jag funderade länge innan jag jag kom på en lösning som faktiskt funkade.  Hurra, än kan gubben! Planet hänger kanske nu litet lägre än förut men jag har ju krympt i längd de senaste åren så det funkar bra.

Jag har fler modellplan i taket:

Det är nu ett par år sedan jag slutade dra upp vägguret från mitt barndomshem i Gävle med texten på urtavlan ”David Brynte, Gefle”. Livet krymper men man är fullt upptagen med att hinna med. Antagligen kan man inte själv märka att man blir glömsk eller konstig eller inte tänker så bra som förr. Om man nu gjorde det.

Tittar man noga på bilderna från mitt kök ser man dels att jag vänt på bildkollaget på väggen dels att det hängde två kartongmodeller i taket, en Messerschmitt och en Focke-Wulf. Jag klippte ned dem för att damma av dem också. Upplevde hur skönt och njutningsfyllt det är att vrida och vända på en modell och bara betrakta den. Jag var en långsam modellbyggare, jag funderade mycket och tvekade samt njöt av att bara betrakta mitt verk, ännu inte färdigt. Skrovets klädsel döljer ibland mycket av ”skönheten”. Och mödan och pillandet. Arma plastmodell-byggare!

Nu passade jag på att fotografera dem, både med min Canon Power Shot A570 och min iPhone. Bilderna från den är faktiskt rätt bra, och någon ny digitalkamera blir det nog inte. Jag försökte jämföra bilderna men det var svårt. En subjektiv upplevelse där olika mer tekniska faktorer spelar in. Jag valde de två som ses här nedan. Jag har ”efterarbetat” bilderna.

Messerschmitten har sina kantigheter men är ändå väldigt smäcker och säkert ”rationellt” byggd. Jag tror att den var påtagligt billigare att bygga än Focke-Wulfen som ju är en några år nyare konstruktion. Man undrar förresten ibland varför en viss typ valdes framför en annan; tillverkningskostnader och motortillgång är inte så ofta kända av flygnördar men hade stor betydelse.

Modellerna är alltså byggda i kartong och blir därför litet ”knotiga” och inte så ”perfekta” men de får också en extra charm. Jag känner inte till marknaden men jag kom på att sajten Fiddlers Green brukade vara bra, inte bara för kartongmodellerna som man ofta kunde se där. Trevligt tonläge också. Sajten kan dock ha ändrat karaktär sedan jag sist var där. Jag minns att den som höll i sajten hade avlidit och att en son var villrådig om och hur han skulle fortsätta.

När jag nu gick dit knasade min dator, ”man” skyllde på alltför många ”omdirigeringar” för sajten??? Inga livstecken även efter att ha tvångsstoppat maskineriet och sedan tryckt på till/från-knappen. Förtvivlan! Men man kan ju byta batteri i musen, det var det enklaste jag kom på. Och si, då kom datorn igång. Datorsäkerhet – jojo!

Nå, Fiddlers Green verkar fortfarande trevlig. Fick dock inga träffar på några mycket kända flygplan. Jag hade mycket svårt att hitta Me 109 (eller Bf 109) men kom fram via Me 209. Jag ser att Lars Henrikssons bild av Flygande loppan fortfarande ”lånas”. (Lars H hade som sändaramatör anropet SM6EBQ och ritade in detta på Loppans fena i sin bild.)

Jag får inte ihop vilken variant min Messerschmitt skall föreställa. Den klumpiga motorinklädnaden och spinnern leder tankarna till en i Tjeckoslovakien efterkrigsbyggd Avia S-199 med Jumo 211 motor, men denna motor hade luftintaget till kompressorn på högersidan och förekom inte i Luftwaffe. Se här och här. 109-ans sporrhjul saknas på fotona, jag hittade det senare vid en av mina sällsynta golvsopningar. Det tog tid att inse vad det var ”för skräp”.

Focke-Wulf-modellen har en alltför kort nos och för liten V-form på vingarna. Jag har grunnat mycket över hur man fick radioantennen att inte slacka när man sköt huven bakåt. (Fann så småningom detta: Es gab durchaus zwei verschiedene Antennenhalterungen im/am Canopy!
Die ”frühen” geraden Kabinenhauben hatten eine ”Antennenspannvorrichtung” die über Umlenkrollen die Hf-Antenne auch im geöffneten Zustand gespannt hielten. Die gewölbten Haube (andere Kopfpanzer) dagegen, hatten diese Vorrichtung nicht mehr und so hing ihre Antennne im offenen Zustand durch! Dra på trissor!)

Det finns mycket att hitta på webben om man vet vad man söker efter. Till sist snurrar det runt i huvudet; vilka texter skall jag välja och mina länktips är säkert inte alltid de bästa. Jag hittar mycket ”skojiga saker” när jag gör research, t ex en kort video om amerikaner som deltog i striderna i samband med Israels bildande. Man skymtar bl a Avia S-199. Men det är mest äldre gubbar som intervjuas; det handlar om klipp ur en långfilm producerad av Nancy Spielberg, syster till Steven. Men, okej då.

Mer om denna film här där man även kan se dess trailer.

Fler modellflygminnen här. Jag hittade dem när jag googlade efter Wedevågs spännlack! Glömsk blir man.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/09/17

Skoj

Det gäller att inte läsa fel, men det är inte lätt skilja på snus och sms med vissa typsnitt:

Har man just vaknat och tankebanorna ännu inte funkar riktigt kan det bli roligt om man blandar ihop texter/rubriker i tidningen:

Språkfrågor om vad som är rätt eller eller fel blir ofta rätt heta men litet snällare om man skojar litet:

Min mejlkorrespondens består numera mest av reklam men en ”frågespalt”som heter Quora är ibland rätt bra. Svar på flygfrågor eller vad man nu är road av. (På något sätt upptäckte Quora vad jag var intresserad av…) av ganska lekmannamässig karaktär som någon ställt och andra läsare svarar på. Och det finns ju annat än flyg, nyss fick jag veta hur styrningen av en s k ”Kettenrad” fungerade. Rätt bra svar oftast, men igår tror jag man skämtade.  Frågan lydde: Skulle ett flygplan utan tillstånd kunna passera flera europeiska länder utan att bli nedskjutet?

Här ett svar:

Här är förresten Brahehus. Min vän Lars Henriksson i Ljungskile ”skapade bilder” och photoshoppade för 20 år sedan.  Vi lärde känna varandra genom Svensk Flyghistorisk Förenings Forum. Tänk vad tiden går!

Ett annat svar.

Man måste säga att svaret är rätt fantasifullt! Illustrationen är stark. Bra val! Men hur tänkte den som skrev? Tänk att veta att vår B 5 hette Northrop 8! Någon gammal störtbombare med B 17-erfarenhet tyckte att B 17 var inte nämnvärt bättre än B 5. Och jag kan inte låta bli att grunna över likheten med Dauntless. Sedan hade ju entusiasmen för ren  störtbombning, som jag tyckte/tyckte var häftigt, avtagit. B 17 fick ju också ett Wilkenson-sikte som medgav precision även med flacka dykningar.

Jag googlade litet för att fräscha upp mina minnen av denna historia 2012 då ett litet svenskt plan smög in över Belarus och Minsk och kastade ned små teddybjörnar i fallskärm med regimkritiska pamfletter. UD vart litet putt för att relationen till Belarus var redan litet känslig och de som hittade på skämtet kanske inte ansågs helt seriösa av etablerade medier.  Ett citat från SVT:

I augusti i fjol utvisades Sveriges ambassadör Stefan Eriksson. Då hade en svensk reklambyrå släppt ut 800 nallebjörnar med regimkritiska budskap över Minsk, men som orsak till utvisningen angavs Erikssons kontakter med oppositionen. Ett långt och infekterat diplomatiskt bråk följde.

Men på tisdagen fick Sverige samtycke från Vitryssland till att sända en chargé d’affaires till Minsk. Vem det blir eller exakt när är ännu för tidigt att säga, enligt svenska utrikesdepartementet (UD).

Här berättas om ”demonstrationen” i  nyhetsbladet ”The Local” om Sverige på olika språk och en bild av planet därifrån:


En viss skillnad mot B 5! Planet är en hembyggd Jodel (studiecirkelbyggd?) hur man nu uttalar Jodel. Mina tankar sticker iväg hit; två namn från min barndom. Alice Babs, som kunde joddla när detta helt kort var populärt, och Sven Arefeldt, som då ackompanjerade henne, och vid sitt piano annars sjöng ”I en roddbåt till Kina”.

Back to ämnet. Bl a frågan är också vilken linje ”The Local” driver if any. Dess artikel erinrar också om att det är inte lätt att förvara gamla träkärror, de är ju litet känsliga för väder och vind.

Här kan man läsa mer om björnfällningen och även se en kort videosnutt.  Här är Wikipedias artikel i ämnet.

Jag forskade litet om de som stod bakom ”demonstrationen” och det verkar vara ett par skojfriska typer eller hur man nu ska betrakta dem. Bedöm själv här och här och här. Eller googla på ”Resumé” och ”Studio Total”. Reklambranschen är mig främmande.

Det vore kul att komma åt denna text.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/09/06

En bra bok

Det har de sista åren inte blivit så mycket läsning i tidningar och böcker, nu är det internet som gäller. Julklappsboken var mastig och jag har inte kommit  så långt i den:

Nå, det är flera månader kvar till nästa jul.

Men den andra boken var så intressant att jag var klar med den efter några dagar, inkluderande googling i ämnet. Jag nämnde i min förförra bloggning litet om mina minnen av barndomens läsande om främst det engelska flyget, och hastighetsrekord satta med Gloster Meteor. Detta fick en av bloggens läsare att skänka mig boken som efter rätt lång tid äntligen kom. Beställd från Portugal hos en global ”begagnad-bok-kedja” där en brittisk bokhandel verkar ha levererat boken via Österrike!

Högra halvan av denna adresslapp var överklistrad men jag var nyfiken på distributionssättet och jag lyckades få bort den döljande tejpen. Brexit har kanske trasslat till det vid bokleveranser från UK befarade jag.

Min  vän i Portugal tyckte nämligen boken var mycket bra, och jag kan inte annat än instämma! Här får man veta hur det kändes att flyga lågt och fort med en Meteor i olämpligt väder lågt över vattnet, och som vill sänka en vinge så man måste hålla emot med båda händerna samtidigt som planet skakar våldsamt när man närmar sig ljudhastigheten. Här ett utsnitt ur hans egen berättelse. Detta kunde man inte läsa om i Charles-Birch-Iensens ”Snabbare än ljudet”!

Boken är alltså ”The Quick and the Dead”; the perils of post-war test flying” av William Arthur Waterton, kanadensare som flög i RAF under kriget och sedan var test-pilot hos Gloster. Den innehåller både spännande episoder men tar också upp missförhållanden i den brittiska ”flygindustrikulturen” vilket till sist gjorde att han lämnade flygandet.

För att citera en bra artikel på webben:  ”If you were to read only one test pilot autobiography, it should be ‘Bill’ Waterton’s The Quick and the Dead. It has all the derring-do that you would expect, but this is of far less importance than his matterof- fact analysis of the job and the state of the industry, plus an insight into the stresses and angst of being a tradesman not allowed to fulfil his task.”

Andra gillar också boken.

Titeln är en anspelning på uttrycket  ”levande och döda” i  vår trosbekännelse som i engelsk tappning blir så här. Boken kom först ut 1956, med ny utgåva 2012, vilket kan förklara att den känns litet gammaldags. En läsare påpekat detta. En annan påpekar att Anthony Sampsons ”Empire of the sky” också berör Watertons tid då imperiet började falla samman. ”Imperial hangover” så att säga.

Läs mer…

Skrivet av: Sudden | 2021/08/22

En bloggares gnäll

Nu har det blivit 700 bloggningar eller om man ska säga ”bloggar”, och jag har ännu inte lärt mig alla konster och knep. B l a skulle man ju vilja spara åtminstone själva texten.

Jag lyckades med eget förstånd göra en kopiering av de tio senaste bloggningarna vilket väl även är vad mina läsare får upp när de går in på min bloggs ”hemsida”. ”Kopian” ser ut så här, inte helt kul. Säkert finns andra sätt som jag inte kommit på.

Man kanske skall skilja på företagsadresserna ”wordpress.com” och ”webbpress.org”. Av den information och det  läromaterial som finns märker man att man främst vänder sig till personer och småföretagare som vill få läsare för att främst tjäna pengar. Typ ”14 WordPress Plugins to Increase Sales + a New Sitemap Solution”. Och här sitter man och försöker göra ett något så när trevligt intryck med mixen av text och bild av ren generositet och förstås lust att visa upp hur duktig man är!

Det verkar fortfarande finnas en möjlighet att hålla en blogg gratis såsom jag gör, men för att förbättra något måste jag köpa/abonnera på något.

Editeringsystemet har ”förbättrats” och ger ofta upphov till ”stor irritation”. Kommer därtill vissa knasigheter med min dator som trots nyanskaffning av tangentbord och mus kvarstår. Mitt gamla nätta Microsoft ”Arc” tangentbord var misstänkt och plötsligt pajade några tangenter helt förutom det vanliga knaset, som jag hade även med mitt slitna och skramliga stora ”vanliga bord” med svåravlästa tangentmärkningar.

När jag åtminstone skulle försöka rengöra Arc-bordet tappade jag bort en pytteliten plastbit för A-tangentens återfjädring. Frid över Arc-bordets minne.

När jag skriver, mail eller blogg eller vad som helst, ”spårar det ur” och oönskade skärmbilder eller ”promptar” dyker överraskande upp. ”Litet e” tenderar att bli ”stort E”  m m.  Felen fanns även det gamla slitna tangentbordet och kvarstår även med det nyinköpta grejorna. Dags för en ominstallation? Inte kul. Nedan något som jag inte begärt att få se utan som ”armbågat sig fram”: 

Allt kan väl inte ha med min knappningsteknik att göra? Visst har jag inte samma fingerkontroll som förr och skjortor har blivit svårare att knäppa. Eller om konfektionsindustrin gjort s k framsteg även den. Här ett knep som jag inte riktigt tror på:

Hoppsan nu tappade jag bort mitt utkast, jag råkade lämna (stänga av, logga ur) min editeringssida! Jag kan visserligen lätt ta fram den men då tvingas jag att jobba med det nya editeringssystemet! Så jag ger upp, publicerar i hast detta ofullbordade utkast och startar på ny kula. Någon gång när jag lugnat mig. Att tekniken ska j-vlas så!

Egentligen skulle bloggen handlat om min lust att vara ordpolis. På Facebook hade någon kallat ett vindkraftsverks rotor som avtecknade sig vackert mot aftonhimlen för propeller, och en person rättade henne då. Det rätta ordet var ”vindturbin” framhöll han och det är ju i princip riktigt, i varje fall var det inte en ”propeller” som är ”något som driver”. Men  termen ”vindturbin” stämmer inte  med min ”känsla” för ordet turbin som för mig är något som inte kan vara 10-tals meter i diameter. De kan vara stora  varmed jag menar några meter få meter i diameter eller små, och de ger oftast ett ”etablerat industriellt intryck” jämfört med dessa mer ”landskapsarkitektoniska företeelser”.

Jag brukar kalla saken för  ”vindkraftverk” eller ”vindsnurra”. Vindmölla låter för mig alltför skånskt medan ”rotor” är ett bra term för den stora grejen som man ser snurra och som är en del av ett vindkraftverk.

STAL_mottrycks_ångturbin,_Tekniska_museet,_Stockholm

Här en STAL ångturbin-anläggning; utan ångpannan. Turbinen i mitten med de två drivna el-generatorerna åt sidorna kan ses i all sin prakt här. Antar den finns kvar att se på Tekniska museet. Mer finns att läsa här.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/08/13

Minnen av flygläsning och andra minnen

Dags för en blogg igen. Jag har många idéer men så gör jag annat också, ger t ex kommentarer på Facebook. Det kan medföra långa utflykter på Internet, under vilka jag hittar annat skoj.

Internet i sin än så länge rätt fria form är en guldgruva.

Jag stötte på en underbart tidstypisk film om tidigt jetflyg. En gång var Kanada känt för sina fina kortfilmer av olika slag. Bakom låg ett statligt stöd. Kanske andra skulle säga styrning. Jag undrar litet över filmmediet när jag ser något om Svenska Filminstitutet.

Den här filmen tycker jag är ganska brittisk i sin framtoning men tar upp flyg i hela världen. Det jag läste om flyg i min sena barndom var material från främst Storbritannien och USA. Tyskland var slaget, Frankrikes flygindustri repade sig långsamt och språket var ett hinder för mig och om Sovjet fick man inte veta mycket, det spekulerades och man ansåg ryssarna snyltade på ”den fria världens” kunskaper. Ryssen med en kamera man ser skymta i filmen är rätt symbolisk. Men alla vinnarna i kriget utnyttjade ”erövrat” tyskt flygtekniskt kunnande.

Skildringen är ju tillrättalagd för att anpassa till tidens förhållanden och gjord med estetisk finess; utrullningen av den nya CF-100 Canuck är ju filmisk välregisserad (börjar 4.00 minuter in i filmen). Ingenjörer i kavaj eller kanske vit laboratorierock rökte gärna pipa, man hade inga räknedosor utan det var räknesticka som gällde. Det gjordes ritningar i mängder, måttsatta (i fot och tum) många ritare i stora salar (”trälhav”), var och en med sitt ritbord. Det var roligt att återse gamla typer, några försvann snabbt medan andra har hängt med länge. Flygande vingar ser vi många av. Mycket av återseendets glädje för mig.

I september 1946 satte man hastighetsrekord med Gloster Meteor (991 km/h, låghöjd) och Waterton var då en av piloterna. Här är han på en bild ur ”Snabbare än ljudet” som var en av de flygböcker från Allhems som jag lånade på Årsta bibliotek och som jag långt senare köpt antikvariskt på FLIT 2007.

Provflygaren med sin stronga mustasch är Bill Waterton, kanadensare som flög i brittiska RAF under kriget. Senare provflygare hos Gloster men utlånades till Canada för att utprova Canuck. Blev tydligen fockad senare när han var kritisk mot förhållandena inom den brittiska flygindustrin. Han var bl a inte så glad i Gloster Javelin. Och vem är det. (Här ett klipp från en Javelinpilots svar på en fråga i ett FB-inlägg: No loops, stalls or spins were allowed.There were no problems with flapless landings except you took up an awful lot of runway due to higher touchdown speed, and lack of drag with no flaps. )

 

Här litet om dessa flygböcker:

I ”Snabbare än ljudet” kan man också se en bild av Frankrikes första försök till reaplan.  SO.6000 Triton hette planet där SO står för Sud-Oest, d v s sydvästra flygfabriken. SO var en en ”förkortning” av akronymen SNCASO. Jag vill minnas att fransmän gärna satte punkter mellan bokstäverna också. Alla konstiga förkortningar på franska flygföretag, en följd av nationaliseringssträvanden, underlättade inte studiet av franskt flyg. Triton är en mollusk (blötdjur) och i grekisk mytologi en son till havsguden och havsgudinnan, hälften människa och hälften fisk. Han styrde vågorna genom att blåsa i sitt avlånga snäckskal sägs det. En slags jetstråle…

Svår att förstå var bilden tydligen även för bokens författare Hans Christian Charles Birch-Iensen (pseudonym Charles Birch-Iensen) som trodde ”den snälla hajmunnen” var luftintaget och jag tror att här grundlades hos mig en misstro till fransk teknik som jag nog aldrig kommer ifrån utan jag måste ännu varje gång försöka sansa mig. Dom får ju ihop bra saker i alla fall. Det tog lång tid att få fason på det hela, men idag levererar ju landet både vapen och flygplan i mängder. En lång tid var landets flygindustri och flygvapen beroende av amerikanskt stöd.

Hur Triton egentligen såg ut och var motorn fick sin luft ifrån ser man här.

Notera motorn av typiskt tysk Junkers Jumo 004-typ, fransmännen lärde sig dra nytta av tyska framsteg och fortsatte även att tillverka några tyska konstruktioner som de tvingats tillverka i sina fabriker under kriget. ”Kartverkets Siebel-plan” har jag sålunda alltid kallat så men de var strängt taget franska Nord NC 701 Martinet. Tillverkaren hade akronymen SNCAC (Société Nationale de Constructions Aéronautiques du Centre, sometimes known as Aérocentre, was a French aircraft manufacturer created by the nationalisation of the Farman Aviation Works and Hanriot firms in 1936). Vad ”Nord” syftar på vet jag inte, det sägs ha varit en kortbenämning på ett nationaliserat företag SNCAN… Nå, rörigt med namn har det varit i alla de stora flygländerna.

Slutligen, stridsflygplan är för mig efter 70 år fortfarande kraftfulla och smidiga att skåda där de far fram i sina eleganta och imponerande krumbukter på flygdagar och eljest också. Nå, så var det redan för 70 år sedan som filmen visar; manövrar och farter är ungefär samma. Men det är klart att genom motorernas stora effekt stiger planen snabbare efter lättning och även vissa nya manövrar får vi idag se såsom lågfarts- och hög-alfa-flygning, kanske med riktat utblås därtill.

Men idag har nog föraren ett större jobb med fler instrument/sinnesintryck att läsa av/tolka, beslut att fatta, och knappar att trycka på. Att strida helt enkelt. En liten inblick i detta ger Göran Hawées berättelser om sina insatser för att göra Draken bättre att strida med. Han var länge ett för mig okänt namn. Han verkade som civilanställd inom flygvapnet på Ärna och belönades inte med guld på ärmarna utan med belöningar för sina goda förslagsärenden. Här några lästips:

Tips 1: https://goranfv43hee.se/index.html

Tips 2Tips 3Tips 4

https://www.aef.se/

 

 

 

Sudden

P.S. Detta är min 700:e bloggning, men jag lär mig nog aldrig editeringskonsten, speciellt inte det nya ”förbättrade” editeringssystemet (som jag ännu kan undvika om jag gör hela bloggningen färdig under en enda första inloggning – än så länge). Exempelvis är ju ”tipslistan” en nödlösning och jag lyckades inte ordna ett ordentligt bildgalleri heller. Även snygga till detta med alla ”konstiga” franska benämningar. Jag kommer i bästa fall lära mig att rätta till och komplettera detta inlägg även på andra punkter, t ex att infoga ett lätt patetiskt franskt projekt (även här) som även det styrt min bild av franskt flyg. Så småningom lärde man sig vikten av att ge jetmotorn ett bra luftintag (se styckena om”air intake” här) och jag själv kan kanske lära mig att få bilden att förstoras när man klickar på den 🙂

Older Posts »

Kategorier