Skrivet av: Sudden | 2020/06/30

Datorer och DK

Datorn har börjat bete sig. Häromdagen tog det två timmar att få igång den något sånär efter det den synbarligen varit nästan helt död i bortåt en halvtimme. Då svarade den på någon slumpartad knappning från mig genom att erbjuda en s k ”återställning” där man ju själv får fixa det som man fått lägga till i programvara sedan man först satte datorn i drift. Bildbehandlingsprogrammet IrfanView, PDF, Open Office, annan webbläsare (Chrome), BankID m m. Dock var den beskedlig och talade om vilka appar som inte återställts. Några av dem bryr jag mig inte om, medan några var jag medveten om att jag måste återställa vilket jag också mestadels gjort. Någon app hade jag glömt, såsom VLC (media såsom ljud och video) som är bra när MS egna program går bet av något skäl.

För ett halvår sedan gjorde den då bara tre år gamla datorn mig mycket orolig. Istället för att försöka ”fixa felet” köpte min sonson Jesper som pluggar systemvetenskap en ny för mig och ”installerande” den med ett stort antal val-klickanden. Är det nu dags för även denna att bli utbytt?

Kör jag min PC vårdslöst på något sätt?

Att återuppbygga ”bokmärkeslistan” gick ju rätt lätt för den omfattar numera bara ca 10 populära adresser. Efter många års datorbruk lärde jag mig att det ofta gick att skriva ned bara början på adress, då snappade datorn nästan alltid vad jag menade. Men innan dess förvaltade jag en mycket lång lista .

Vilka minnen av svunna tiders sajter väcker den inte! Men många finns kvar.

Nu är det kanske bara tio stycken som jag har i en list uppe på skrivbordet. Förut hade jag också stor nytta av surf-historiken, men sedan några år begriper jag mig inte på den längre. Jag skall väl val-klicka någonstans.

Så jag har kommit ”på benen igen” men blivit litet osäker ändå. Datorn beter sig ltet olika och jag saknar en del finesser. Antagligen har jag inte installationsklickat tillräckligt.

Nå, det finns ju annat att glädjas åt som detta:

”Gläd dig i din ungdom” har någon skaldat. Och dödligheten är benhårt 100%, come rain or come shine. Covid-19 eller klimathot kan kvitta.

Andra slags bokmärken:

Annat kul. Jag försöker fortfarande (se förra bloggen) få grepp på när dubbelkommando (DK) började användes vid flygutbildning. Men det var väl en ”smygande start”. Före första världskriget var det vanligaste att eleven var ensam i planet, som ibland var en ”pingvin”, alltså ett plan med stympade vingar eller mycket liten motor som man kunde träna körning på marken med och kanske göra små hopp.

Jag upptäckte förresten i går kväll hur Gösta von Porat i ”Flyget blev mitt liv” skriver väldigt trevligt om sin egen flygutbildning i Frankrike, ingen DK! Men han skriver inget om den DK som under hans senare tid på Malmen måste ha införts. Däremot skriver han att Anders Zorn som donerat pengar till flygplaninköp, visade sig vara så rund om midjan att man nog inte skulle kunna erbjuda honom en flygtur. Men Zorn blev skraj när det var dags och det blev därför ingen flygning.

Jag får vid mina ”forskningar” intrycket att ett stort problemet vid flygutbildning var talkontakten mellan instruktör och elev. Även vid spaningsplan måste förare och spanare ha bra talkontakt. Här en vision av hur det skulle kunna lösas:

Så småningom kom man på hur talrör i flygplan bäst skulle utformas.”Gosport tube” kallas det i England eftersom det var i denna brittiska ort finessen började användas, kopplat med andra förbättringar i flygundervisningen. Robert Smith-Barry hette mannen bakom allt detta som fick mycken ära för sin insats. (Kolla i länken till Wikipedia hans snabba befordran!)

Här ett klipp ur SFF Flyghistoriskt Månadsblad, det är Carl-Gustaf Simmons som skriver: 

(Just detta FM råkar finnas utlagt på webben möjligen som ett slags test. Stötte på det vid googling)

Så här skriver Nils Söderberg i sin 30-talsbok ”Praktisk flyglära” del 1 (”Elementär flygutbildning) om talförbindelsen lärare-elev. Notera att författaren anser att talförbindelsen nästan är viktigare än att läraren handgripligt kan korrigera elevens roderrörelser. Avslutningen är fin:

Söderberg utgår från dubbelkommande och beskriver utförligt vad eleven skall beakta och lära sig och kommer att uppleva. Han skriver att det kan behövas ca 10 timmar med lärare i planet (d v s i DK) innan det är dags för en första ensamflygning. I den fortsatta utbildningen behövs enstaka DK-starter. Utbildningens omfattning totalt beror förstås på dess mål – stridsflygare eller söndagsnöjesflygare. Boken (mitt ex är tryckt 1943) tycks mig återspegla 30-talets erfarenheter och tänkande/tyckande. Det hela illustreras av bra ritade bilder men fototekniskt primitiva bilder av Sk 11 eller en ännu äldre Moth. Ett fint tidsdokument som var en kär läsning för mig i de tidiga tonåren i början på 50-talet.

I Söderbergs bok ”Med spaken i näven” finner jag inga uppgifter om hur skolplanen var utrustade. En del sägs om Albatrossens svagheter; man kunde inte tillåta sig några lockande hårdare manövrar.

Här är några blad ur den segelflyghandbok jag fick 1966 när jag började segelflyga på Vängsö. Jag tror att lärarens instruerande och förklarande ord (som de väl lärde sig utantill) stammar från Söderbergs tid.  Jag kommer inte ihåg min egen lärares sätt att uttrycka sig.

Här är ett tyskt teckenspråk som jag hittat någonstans:

Här kan man se roderorganen i ett par mycket tidiga plan. Typerna förekom i Sverige, men dock inte i här avbildade versioner.

Här nedan en Bréguet, i ett något annat utförande än vår svenska ”B 1”. Ett mycket raffinerat plan med många ovanliga detaljer. Exempelvis vippar hela stjärtpartiet när man ”ger höjdroder”. (Utom ett fast horisontellt parti; det kanske gav upphov till benämningen ”stabilisator”). Observera att styrratten här är dubblerad. Här ett ”reklamfoto” av sittbrunnen som var stor och det finns bilder med hela 11 passagerare) och nedan en ritning lånad ur Flyghistorisk Revy 32 om Bréguet B 1.

I vilken utsträckning tidiga ”skolplan” hade dubblerade styrorgan och hur manöverorganen i den tidiga början såg ut har jag inte hittat någon bra källa till. men dessa länkar kan vara av intresse :

https://www.massaerohistory.org/FlightControl_Systems.html

How do I control this thing?

Här kan man läsa om utvecklingen i USA om man nu orkar: https://media.defense.gov/2010/Dec/02/2001329902/-1/-1/0/training_to_fly-2.pdf

Skämt åsido, dokumentet har mycket att ge. Använd innehållsförteckningen. Det verkar som de 100 första sidorna förklarar varför skolplans manöverorgan blev som de blev.

I denna berättelse om utbildningens faror och hemskheter hittar man t ex detta: Two weeks later, Grider wrote about another disaster, this one apparently caused by the simplest of mistakes: failure to wear a safety belt. Montgomery was killed when the pilot fell out of the front seat in an [Avro] in a loop. Montgomery was in the back seat and crawled up into the front cockpit and just had his hands on the controls when it crashed. Think of watching the ground coming up at you for two or three minutes while you wiggle up the fuselage. Makes my blood run cold! (Styrorgan bara i ena sittbrunnen?)

Man kan finna många ”flygupplevelser” i de böcker som Google ger smakprov ur. Här är några exempel på ”intressanta/kul” grejer  som jag fann genom lämplig googling:

Episoderna med en lärare i planet och hans ingripanden och kommentarer är ofta levande beskrivna men jag får ofta ingen uppfattning om det fanns helt dubblerade manöverorgan eller om att lärare och elev delade på den enda uppsättningen på något sätt.

Se även detta citat ur en bok Google visar några sidor ur.

Sudden

En av DN:s otaliga ”fristående liberala” ledarskribenter har skrivit uppskattande om vilken verkligt ”fin och högstående” litteratur franska skolelever läser i skolan.  Annat än vad våra svenska tonåringstölpar läser. Läs gärna läsarkommentarerna. Det finns nog någon sansad sådan.

Dessutom återger hon den vanliga fisförnäma meningen att den mesiga svenska skolan kräver inget av eleverna överhuvudtaget. Nå, är man snäll så noterar man att hon är kluven – den gamla socialdemokratin var bra och lagom krävande och det ”onda” är nya tendenser som jag själv förknippar mest med liberalismen.

Ack ja, Dessa konstiga fransmän och svenska kulturmänniskor, inte minst i DN. ”Fransk kulturprofil”, ja tack. I alla fall faller kvinnor…

Nå, rätt tuffa typer fann jag dem vara när jag mötte dem i jobbets internationella möten, utan britters och italienares vänlighet och artighet. På sätt och vis rättframma. Jag är inte ensam om denna insikt men väldigt många svenskar verkar ändå stark gilla ”det franska”.

De var ofta vid möten handikappade genom sina begränsade språkkunskaper. Säkert var tankarna goda men de kunde inte förklara dem. Vid de europeiska möten jag var med på var det engelska som gällde. En gång talade ordförande franska, tolk saknades. En fransk deltagare drog en rolig historia och jag valde artigt att skratta med fast jag inte begrep.


Inget ont om denna man som dragit sitt strå till stacken vad gäller våra plastkorts användbarhet.

Tänker på en ingenjör vid Sveriges Radio som liksom jag ofta mötte franska rundradioingenjörer i internationella standardiseringsgrupper. Vid ett möte hade han kämpat hårt mot det franska förslaget och hans falang hade vunnit. Vid nästa möte i gruppen hade fransmännen svängt 180 grader för att kunna fortsätta sin kamp! Ett av många franska knep som vi upplevde. Detta hade med TV-systemet MAC att göra, ett tappert försök att införa en tekniskt avancerad halvdigital standard för satellit-TV. Här en historiebeskrivning som talar om varför MAC sprack.

England, Norge och Sverige (Sveriges Radios utvecklare) satsade hårt på MAC (och då förstås C-MAC-varianten). Hedrar en norsk kollega genom att återge en text av denne:

Han inleder med att tala om två varianter av MAC, det ”äkta C-MAC” och det stympade franska D2-MAC.

Som några skaldade: ”D2-MAC är den grop man ställer sin stege i för att nå upp till HDTV-nivå”. Samt: ”D2-MAC i parabol/ duger gott till Helmut Kohl”.

Kanske barnsligt.

Sedan var det väl ändå tur att MAC sprack och att vi alla fick heldigital TV (även marksändning) där de nordiska länderna och speciellt Sverige (Sveriges Radio) starkt bidrog. (Min enda insats varväl att när Erik Stare anställdes, skrev jag en lista på texter han borde läsa för att lära sig vad television var. Det var skrifter från tiden före den digitala…)

De nordiska insatserna vann över EU:s tänkta ”Eureka-lösning”.

Det skrivs rundradioteknikhistoria i Sverige, förutom av Nina Wormbs även av Lena Ewertsson som var i färd med att skriva om en svensk TV-utvecklingshistoria, men så omkom vid en bilolycka. Här ett utkast jag fick av henne och har kvar i min dator.

Måhända jag är spydig över fransmän, som t ex över deras konstiga flygplan efter VK2 och bl a strävandena att försöka göra Nicolas Roland Payen till en ”deltavingepionjär”. Visserligen var han en företagsam man med förmåga att få tag i pengar men…

Naturligtvis finns en svensk nationalism också.

Frankrike verkar ju ha  varit ledande inom den tidiga flygutvecklingen och svenska flygpionjärer valde att utbildades i Frankrike och inte i Tyskland. Jag har de senaste dagarna  studerat tidig flygutbildning som man kan läsa om den i böcker och på webben. Detta mot bakgrund av en enkel fråga på SFF forum om när flygplan fick dubbelkommando. Mycket av utbildningen skedde ”solo” (som i segelflygets tidigare glidflygrutschning) och jag är inte säker på att läraren alltid hade fri tillgång till ”spak och pedaler”. På båda sidor i ”det stora kriget” var det bråttom och ont om resurser, inte minst lärare. Elever släpptes iväg på egen hand efter ganska få starter med lärare ombord. Läste nyss att Gerhard Fieselers lärare vill släppa honom ensam mycket tidigt.

En översättning. Platsen är Johannisthal (Berlin-Adlershof):

”Klockan 5 på morgonen marscherade vi till flygplatsen. Jag tilldelades flyglärare Wenk, som för bara tre veckor sedan arbetat som montör och hade avancerat så snabbt eftersom man behövde lärare så illa kvickt. Vi skolade på LVG-B3. Den ansågs farlig och var ytterst illa omtyckt. Vid denna tid förekom på Johannisthal varje vecka en till tre dödsolyckor.

Flögs gjorde det alltid, även på sön- och helgdagar. Inför den första starten förklarade Wenk helt kort hur planet styrdes, vilka jag ju redan kände till. Sedan började det. Den introducerande starten föll bort denna gång, och redan efter den andra landningen bytte Wenk plats till den främre sittbrunnen. Det var annars inte så vanligt. Efter den fjärde landningen sade han:

– Ni har redan skolat, det märker jag.

Jag förnekade detta men berättade dock om mina två demonstrationsflygningar med flygläraren Freind för ett år sedan (med en Jeannin Stahltaube). Wenk trodde inte på mig.

– Uteslutet, mej kan man inte lura. Ni har redan skolat, och vad mig anbelangar så kan ni ensamflyga.

Jag höll emot, eftersom jag ännu inte kände mig säker. Wenk bjöd på ännu en stjärtsväng, men sedan sade han:

– Nu är det er tur att flyga.

– Nej herr Wenk. Ni har hållit händerna och fötterna på styrorganen. 

-Jag har inte rört vid några styrorgan. Men vi kan ju försöka en gång till, och för att övertyga er, sätter jag mig på flygkroppen, med fötterna på sitsen.

Och verkligen, nu hade jag min lärares rygg framför mig, vilket också tog bort sikten framöver. Efter totalt bara 7 skolflygningar gjorde jag min första ensamflygning. Därmed fick Wenk det lokala rekordet som tidigare stod på 9 flygningar med lärare. Senare hörde jag att flyglärare av sina företag fick premier för icke utförda skolflygningar.”

I Kaiserns Tyskland var flygutbildningen ”privatiserad”; tillverkarna skötte åtminstone i början av kriget själva den grundläggande flygutbildningen.

Undrar om det är denne Wenk som stod bakom ett några år senare historiskt känt segelflygplan av typ flygande vinge, ”Weltensegler”.

Fieseler hade snart sin första krasch, en klassisk vikningsolycka när man svänger i låg fart för att kunna speja ned på marken och som han skyllde på den bristfälliga utbildningen i att hantera en stall.

En mycket intressant bok, jag tror att den tyvärr inte finns på engelska. Han var nog en ganska envis typ, den gode Gerhard. Han använde senare vid tävlingar och uppvisning i konstflygning en Tigerschwalbe, en typ som man försökte anpassa till svenskt miltärt bruk, men planet var nog helt enkelt alltför krävande (”nervigt”) även om man kanske hade missat några detaljer i försvenskningen.

Sudden

Facebook ser plötsligt annorlunda ut på skärmen. Det är litet svårt att hitta vissa kära funktioner. Anvisningar finns som talar om appar och Android och iOS. Gammal som man är minns man bättre vad en redopoid var än en Android eller antropoid eller vad det nu heter.

Bild ur Georg ”Tuppen” Eliassons berättelse ”Pelle på ny planetfärd” Charlie Bood har tecknat. Gavs även som en minnesvärd radioserie. ”Tuppen” var uppenbarligen humanistiskt bildad men hade även sinne för teknikens betydelse samt mindes den gamla pluggskolan. Georgs bror Tor var f ö en tid chef för Svensk Flygtjänst. Redopoiden var en hjälpsam husrobot så länge det inte blev något knas med hårdvaran (mjukvara fanns gudskelov ännu inte på 40-talet).

På min tid skildrades gärna gossar som litet klyftigare än sina ömma men vimsigt våpiga mödrar med repliker som ”O, Pelle! Älskade Pelle, vad ska jag göra?” Dagens feminism med sitt tradiga gnällande på hur män beter sig är därför ibland jobbigt för oss äldre gubbar! Dom ska bara veta hur vi upplevde kvinnor!

Vad en app är har jag aldrig riktigt fattat. Applikation? Ordet hör snarast hemma inom sömnadskonsten har jag för mig:

Men jag fattade faktiskt egentligen aldrig heller vad en ”Baud” var. Körde fast från början i jobbet så att säga. Tiden mellan barnbidrag och pension blev därför svår. Men jag arbetade nog hårt. Much ado about nothing.

Internet började häromdagen knasa just när operatören Ownit meddelade att det skulle bli störningar när man uppgraderade sina prylar för att min HSB-förening skulle köra sin årsstämma via nätet. Men knaset fortsatte längre och drev mig till förtvivlan. Grubblade mycket över meddelanden från datorns analyshjälpmedel som ”Ethernet saknar giltig IP-konfiguration”. Jaha, använder jag verkligen ett ethernet vad det nu är och inte bredband?

Jag dristade mig allt längre in i det där mystiska med ”nätverk” (helpdesken hade stängt) och ganska uppgiven satsade jag på en ”nätverksåterställning” vad det nu var. Och si, det verkar ha gått vägen! Funktionen verkar nu stabil och pålitlig. Ta i trä…

I övrigt störs jag av dåligt ljud från dagens mobiltelefoner, radio- och TV-apparater. Förr i tiden blev det nästan en riksdagsfråga när Radiotjänst fått ett kortare ljudavbrott i sina sändningar. Nu är det mesta i radio på eller under gränsen till uppfattbart. Det låter för det mesta bättre via Internet plus hörlurar. Paradoxalt nog verkar ljud svårare än bild att få fason på.

Radion i form av rundradio, public service eller kommersiell, har kanske sett sin bästa tid. Någon radiotekniskt bättre än vanlig FM blir det nog tyvärr aldrig.

Bredvidläsning:
https://larsan13.wordpress.com/2011/03/22/mer-litteratur-pelle-pa-ny-planetfard/

Sudden

P S. Googlade för att få litet tydligare uppgifter om att det var just George ”Tuppen” Eliasson som var den ”Gubben Noak” som skrivit om Pelles planetfärder, det var väl två böcker. Pelle Krikonkvist hette huvudpersonen som lånat Lasse Sarris röst i Radiotjänsts serie. Ett av ”bevisen” fann jag här, se mer på denna fina sajt. (Jan Lööf har förresten långt senare skrivit en bra bok med samma eller liknande titel.) Se även detta radioprogram i DN från 31 januari 1946

Får passa på att tipsa om denna fina text om ”kåsörer”, skriven av Staffan Skott som förresten inte var så dålig som kåsör själv. Från Gävle därtill liksom jag själv och min särbo Eva som kan berätta intressanta detaljer kring ”kända personer från Gävle” när de var yngre…

Skrivet av: Sudden | 2020/06/04

Vilse i pannkakan

Erik Helmerson är en av de mer bemärkta av DN:s politrukker, skriver ”ledare”. Ordet har inte samma tunga betydelse som i min ungdom.  Men låt gå; här ett exempel:

Man förväntas hänga med i DN:s USA-influerade kultursfär. Chefredaktören har ju pluggat där på östkusten och är inte ensam att vara imponerad av USA; exempelvis var Olof Palme det också.

När jag var liten och gick i skolan och då jag formades fick vi inte lära oss vad ”baristas” och ”dreads” var. Det är jag idag ännu inte helt säker på, men idag kan man inte längre skylla ifrån sig när det finns Internet och Wikipedia. Man blir nu så illa tvungen att försöka hänga med. Det svåra är väl att snappa vad som är nytt och komma ihåg att glömma det som inte längre gäller. Jag minns litet otydligt ett inlägg från Lena Andersson kring människors samvaro där hon sa ungefär ”detta problem har filosoferna studerat i tretusen år och man kan väl knappast vänta sig att feminismen har något nytt att komma med”. Hon är nog inte poppis överallt…

Ord som sillstrypare och bodknodd minns jag dock. Liksom papist, fast från läsning av redan på min tid gamla skrifter. Och dreadnoughts, som får mig att minnas min morfars minnen från sina militära övningstillfällen i början på förra seklet. Exempelvis hur ett örlogsfartyg sades förmå göra en högre hastighet, kanske en och halv knop mer ”under forcering”:

Pampiga grejer för att få infödingar lugna. Kanonbåts-diplomati talades det om. Finns väl kvar. Många av oss vill idag ha fler soldater när vi känner oss hotade.

DN, eller vissa röster där, är inte sällan nedlåtande mot vårt land och dess invånare tycker jag och tidningen känns ibland helt enkel illojal när den driver sina frågor (lägg ned Sv. Akademien, Hurra för Metoo, buu! för Putin, knäck Covid på det sätt vår chefredaktör tycker o s v). Utlänningar anses ibland besitta mer ”livsvisdom” än ”bortklemade” svenskar. Fast vissa utländska personer är enligt DN helt omöjliga.

Själv ser jag mig som svensk. Enligt Fritiof Nilsson Piraten är skåningen den allra förnämsta svensken.

Skåningen är inte som andra. Framför allt är han vacker. Han har inte Stockholmarens lömska blick, inte heller Göteborgarens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande gång. Inte Sörmlänningens låga fotvalv eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet.

Ronny Eriksson har förgyllt denna beskrivning för att kunna beskriva norrbottningens ännu större förträfflighet:

Norrbottningen är inte som alla andra. Han är liksom eljest. Framför allt är han vacker. Han har inte Stockholmarens lömska blick.
Inte heller Skåningens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande gång.
Inte Sörmlänningens låga intelligens eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet.
Framför allt är han ej som Västerbottningen luden under fötterna.

Nej, Norrbottningen är i sanning en prydnad för mänskligheten.
Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över omgivningen.
Hans blick är ärlig och trofast, hans kinder glöder av hälsa
och hans hållning är rakryggat reslig.

De fullständiga texterna finns här och här. Där ser man att skåningen och norrbottningen ändå är ganska lika varandra. Här är min barndoms riktiga svenskar – från fordom:

Kollade var en sådan som Helmerson kunde tänkas bo, jo tydligen i ett litet villaområde söder om Söder dit jag just aldrig kom trots att jag under flera år rörde mig runtikring. Helmerson är f  ö katolik – tur att det 30-åriga kriget är över. Kul att se honom framträda live i detta TV-inslag och inte bara läsa det han skriver. Man undrar ju ibland hur dom är funtade där på DN:s ledarredaktion…

För några år sedan letade jag efter uppgifter om flygarparet Birgit och Nils Thüring och det verkade som de hade någon anknytning till en kåk i detta område. Kanske Nils mor Nelly och Nils bott där. Nelly Thüring var fotograf och en socialdemokratisk pionjär hemma i Enskede och runt om i landet, satt i riksdagen m m. Googlade nu men kom inte på vilken gatuadressen var.

Är man intresserad av paret Thüring och deras flygande eller Nelly Thüring så är här några webbadresser: https://skbl.se/sv/artikel/NellyThuring , https://www.gotland.net/sv/se-gora/arkiv/birgit-thuring , http://www.tjelvar.se/biografica/akter-3/5261.htm samt http://www.tjelvar.se/fv/fv17.htm

Kanske lika bra att avsluta. Totalt urspårad är man. Min Internet-leverantör skulle fixa så att min bostadsrättsförening skulle kunna hålla årsstämma via nätet, och detta gjorde Internet oanvändbart. Inte bara under en dag som annonserat utan två. Det var mycket påfrestande. Men det känns skönt efteråt när ordningen är återställd.

Kraven på lycka är inte längre så stora.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/05/31

En tidningsläsare funderar

Nu är tid att plantera eller leka, allt efter ålder:

Litet av Lekens lössläppthet, som här att bara låta sig rulla i backen, som Pieter Bruegel den äldre också såg.

Ögnar Wolodarskis senaste drapa som säkert kommer att ge upphov till många inlägg – både berömmande och fördömande. Lägger märke till några ord och inspireras till några visdomsord ”en journalist ser på världen – de som jobbar i den vet hur den fungerar”. Och handlar därefter medan en journalist tyvärr gärna agiterar. Sprider trots högmodiga förnekanden fake news eller bullshit. Besserwisser brukar man säga litet föraktfullt. Hade tänkt återge ett omdöme om Hanne Kjöller. Men det får inte bli för mycket gnäll om DN.

(Ser just nu söndag kl 09.00 att hans ledare har börjat kommenterats (67 inlägg), de verkligt genomarbetat bitande inläggen kommer väl senare. Hans ledare kanske du kan nå här; kommentarerna kan vara kul.)

Istället är här några ihopsamlade lustifikationer och motsvarande från DN. Jo, jag vet att författarna inte själva sätter rubriken på sitt alster eller gör sammanfattningen:

Själv kommer jag att tänka på att en trebent stol står stadigare än en med fyra eller fem ”fundament” (hjul). Liknelser kan vara luriga.

Här har en DN-journalist tänkt till litet och då drabbats av en insikt:


Jag undrar om vi inte alla egentligen önskar klimat-tjafset åt fanders och att den citerade ministern här egentligen gläds åt en chans att dra sig ur eländet med äran i  behåll:

Jag läste en gång hennes populära bok ”Tyst hav” om utfiskning. Det är inte sällan jordbruk och fiske som ”förstör” vår jord. Fiskares och bönders girighet om man ser litet enögt på saken. (Kan inte hitta boken i mina hyllor. Ska jag ordna till boksamlingen eller ”får det vara?”)

Vi håller på att bli digitala. Förr talade man om ”elektronik” eller ”tele”, så blev allt ”IT” men idag gäller i många sammanhang ordet ”digital” som kan betyda litet vad som helst.

Själv är jag av samma skrot och korn som alltid. Undrar förresten fortfarande vad som får mig att fatta en ståndpunkt. Även om jag ofta försöker undvika det.

Detta kan man ju möjligen  trösta sig med, men det är inte några som återuppstått:

Förresten visar det sig att den svenska statistiken är av ”låg kvalitet” den också, vi som ju är så duktiga och ordentliga. Men jag förstår att det är ett svårt ämne. (Grafen allra först i denna blogg visar hur trassligt det kan bli.) Jag har även i andra sammanhang fått väldigt divergerande uppgifter om antalet döda genom Chernobylolyckan, Hongkonginfluensan, andra världskriget m m. Så ofta beror det på ”hur man räknar”.

Kan man inte leka som barnen i början av texten så kan man ju i alla fall plantera. Här är vad Jesper handlade åt mig. Längst ned till höger mina hemmasådda tomatplantor. God bless them:

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/05/26

Ramblings – Windex och Trampofoil m m

På det flyghistoriska forumet kom Robert Danewid att visa bilder (även här och här en något äldre Sakari Havbrandt) av motorseglaren Windex, en skapelse av flygprofessorn Sven-Olof Ridder och hans medarbetare. Här nedan en Windex jag såg på Ålleberg år 1999.

Det blev ingen kommersiell framgång som för deras vindindikator ”Windex” för segelbåtar. Otacksamt är livet. Nöjesbåtar kan man tjäna pengar på men knappast nöjesflygplan. Det övningsobjekt Osqavia som Ridder tog fram på KTH gav upphov till examensjobb o d för åtskilliga teknologer men det mest konkreta resultatet ”Blackwing” har nog sina problem. Vad ska man ha flygplan till egentligen… Dyrt nöje.

Sven-Olof Ridder ja, här minnesord av bl a en annan bemärkt flygingenjör, är ju känd för annat också som synpunkter på Gripen-konceptet, billiga övningsplan för FV och mycket mer. Här en stuntvinge; det var vid modellflygande jag först hörde talas om honom och hans senare Windex-medarbetare Lars Bergström:


Min enda kontakt med Bergström var egentligen bara när vi en gång tillsammans åkte ”Mustang” (linje 4) från KTH en solig och kall högvinterlördag (?) 1959 eller så. Men alltid något…

Jag såg Lars som flygtekniskt inriktad men läser nu att han ägnade sig åt segling och tekniken härför. Han omkom 1997 vid en krasch med en motorseglar-plan Windex i Florida. I minnesorden kan läsas: ”He set the standard of what could be done with an open-class monohull,” Mr. Luhrs said. ”All of a sudden, monohulls were not just going 9 to 10 knots, they were sailing at 15 knots and more.”

Både aerodynamik och framfart på och i vatten har med strömningsmekanik att göra och en person inom det senare mediet är Alexander Sahlin. När jag först såg hans trampofoil på Karlbergskanalen trodde jag inte mina ögon. Kunde man gå på vatten?

Här är en tidigare ”vattentrampare”, Parker MacCready. Pappa Paul MacCready var för övrigt stor inom flygkonsten och förekommer på andra ställen i min blogg. Blev nästan världsmästare i segelflyg i Örebro 1950. Hans största berömmelse ligger dock inom området ”human powered flight” med Gossamer Condor där till en början sonen Parker var pilot som kan ses i denna film! Eller om det är en bror till honom!

Här ges litet historik. Det ser jobbigt ut med trampningen. Men det kan gå snabbt som här

Mina kunskaper i strömningsmekanik är små, och jag förstår inte hur man får ”bärplanet” att hålla sig på rätt djup.

Nå, namnet Sahlin från trampofoilhistorien kommer mig att tänka på Jämtland och Husåspelen bakom vilka stod bl a konstnären Batte Sahlin.

Huså var det första ställe i fjällen vi kom till, det var sommaren 1965. Sedan blev jag fast!

Bjelkes gruva vandrade vi till men vi såg inte alls så mycket av själva gruvan som i denna film. Men väl mycket annat.

I några filmrutor skymtar denna bergtand, Blåsten. Tror jag det är.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/05/21

Kristi himmelfärdsdag

Barn och några vuxna leker eller njuter av försommarvädret på gräsmattan utanför mitt fönster. Själv har jag börjat att göra i ordning för sommarens odling på balkongen. Så, plantera, kånka vatten  m m.

En granne har avlidit fick jag veta igår, om hans cancerbehandling kolliderat med covid förhindrade akustiken i portuppgången och min försämrade hörsel mig att uppfatta. En energisk man, jag skänkte honom mitt ex. av ”Örlogsboken” från mina två månader i Kungl Flottan 1957 som tack för hans insats när jag för ett halvår sedan föll ikull i just portuppgången. Med ambulans och andra följder.. Han hade jobbat inom Marinens tekniska sida på Muskö så jag tyckte Örlogsboken var en bra present. Saknar den litet och för honom var väl ”livet i Marinen” på 50-talet inte någon nyhet. Men jag har kvar några skanningar:

Har lyckats med några nya IT-bragder vad gäller pengatransaktioner. Men det blir allt svårare och svårare. Jag har även lyckats sätta in en ny lampa i kylskåpet. Hade först läst bruksanvisningen och undrat om det ändå skull gå att klara bytet utan att koppla ur kylskåpet rent elektriskt. För detta hade jag behövt lyfta ut det för att komma åt nätkontakten på baksidan eller också koppla ur säkringen som sitter oåtkomlig för mig på två meters höjd i ett hörn i en hall. Struntade därför i detta och själva lampbytet var inte värre än vanligt tycker jag. Man fick förstås röja undan litet i skåpet.

Jag gissade att det stora problemet skulle vara att inte tappa bort den lilla skruven. Den visade inte vara sig så liten men den gick ändå förlorad bland alla matvarorna, åtminstone tillsvidare. Lyckligtvis funkar nu allt ändå. Jag noterade hur precist dörrströmbrytaren var justerad men det verkade som lampan slocknade när man stängde dörren? Bränner man på med 15 W är det väl svårt att hålla kylan. Här skulle man kunna öva sin skolfysik med hjälp av några klyftiga ansatser/uppgifter i Randall Munroes anda. (Verkar kräva DN-prenumeration, här ett alternativ )

Kylskåpet köpte jag för 15 år sedan såg. Det börjar bli smutsigt. Men det börjar bli allt svårare för mig att hålla rent och snyggt överallt i min våning.

Covid artar sig till att bli en präktig skandal. Inte bara politiker kan snacka bort oss utan även FHM:s populäre Anders Tegnell har inte varit dålig han heller på att undvika de ömma punkterna. Jag kommer att tänka på de läkare jag träffat de senaste åren. Alla har försökt ge intryck av att de var säkra på sin sak. Måste vara ett svårt jobb.

Jag undrar vad P C Jersild skulle ha tyckt om dagens missar inom vården. Han har ju ofta behandlat ”etiska frågor”. Han är tydligen ännu i gång offentligt och recenserar andras böcker i varje fall.

Jag hade hoppats att Molières ”Den inbillade sjuke” skulle innehålla några eviga sanningar men jag ser inga antydningar om detta.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/05/12

Observerat

Har hastigt och lustigt fått en begagnad bildskärm från min son. Man tackar. Det blev bara en dags datorabstinensplågor. Den funkar, men är är litet mindre än den gamla. Får väl duga tills vidare.

Så mycket av skärmytan försvinner i ”diverse krafs”. Men det är svårt att veta vad man vill ha och alla konster och knep man kan ta till när man exempelvis vill skärmdumpa en så tydlig tidningsnotis som möjligt ur ett tidningsarkiv.

Man kan ju här begrunda allt annat som FB vill passa på visa för mig. Och kanske skoj för ev. ”följare av min blogg” kul att kolla vilka jag känner och så. Fast det kanske blev alltför suddigt.

Här nedan en flyghistoriskt intressant tidningsnotis jag helt nyligen la ut i en FB-grupp men som jag tyvärr måste klippa av för skärmen var som sagt för liten (och jag för lat att klistra ihop två dumpar). Kanske det finns något annat bra sätt att lösa problemet?:

Segersten omkom i juni 1957 i en olycka på Skarpnäck, med en Klemm SE-BGO som försetts med en för bogsering starkare motor. En person skulle utbildas i bogseringskonsten och då bl a att kunna hantera ett oväntat motorbortfall. Det har sina risker att öva… Möjligen omkom då även eleven. (Jag har övat mig på DN:s arkiv och har här klippt ihop delarna av DN:s artikel) Här nedan ett klipp ur Svensk Flyghistorisk Tidskrift:

Jag har ett par haveribilder (från en sedan fler år avliden f d modellflygare på Skarpnäck Lars Åkerlund) som obehagligt fördystrar minnet av Skarpnäck. Här är en  av hans bilder av SE-BGO:

Här en bild av mig från juni 1957 på Skarpnäck, upp emot Bergholmsstugan Platsen är nästan samma som ovan fast fotografen (min far antar jag) är vänd åt andra hållet..

Jag minns Klemmen (målad i en ganska ful orange färg) i långa sega stigningar under sena vårkvällar. Undrade varför men inser nu att det var väl tester/utbildning. Pappa och jag var nog ofta på Skarpnäck denna tid för att radioflyga. (Se även här.) Jag hade just tagit studenten och det blev en långtråkig ledig månad innan jag ryckte in till två månaders tjänstgöring vid flottan, förlagd på ”Bat af Trolle” i Karlskrona . Trodde först att ”bat” på det radskrivnarskrivna reseordern stod för ”båt” men det var bataljon!

Så deppigt som här nedan såg det ut innan fältet fylldes av bostadshus. Bilden symboliserar för mig den negativa klangen i ordet ”kommunal”; snett och vint och dåligt skött. Och gråtrist väder. Man tänker som 81-åring på alla stackars jämnåriga avlidna covid-patienter på s k ”äldreboenden”. Visst kan det se trevligt ut men…

Så här är det väl åtminstone litet schvungfullare!

Sudden

P.S. Ser i reklambladet för det ”äldreboende”, Baldersro, som ligger bara 500 meter bort, att som en tillgång anförs att det är ”mångkulturellt”.  Jo, jag har de bästa erfarenheter av icke-svensk vårdpersonal, men ibland är det mycket viktigt att kunna förstå varandra. Min vitryske läkare fick upprepa ordet ”sockersjuka” tre gånger innan jag förstod vad han menade. Å andra sidan hette den mest tystlåtne läkare jag träffat ”Carlsson” och var ”en mycket duktig specialist” men att prata var han liksom inte särskilt intresserad av.

 

Ser att en central person i rörelsen för en sansad syn på klimatfrågan hastigt avlidit. Minns honom helt litet från mitt mycket tidiga segelflygande på Vängsö 1967 eller så; han hade varit uppe i ett moln och sådant var ju spännande. Hur var det? Jag minns nu bara att jag tilltalade honom med ”Pierre” och att han mig rättade till ”Per”. Jag var mer van vid namnet Pierre kopplat till hans efternamn eller hur det nu var.

I några minnesord noterar jag att han faktiskt var åtskilliga år yngre än jag. Jag började flyga på Vängsö först när jag var 27, ganska sent och jag får faktiskt inte årtalen att gå ihop. Var han verkligen så ung när vi möttes och han berättade om sin SE-TCK flygning? Snarare än med SE-SYL. Här en mycket senare bild av planets instrumentbräda där radion tillkommit (eller fanns den på min tid?) men annars är det sig likt.

Bilden av SE-TCK på Vängsö här ovan är från ungefär 1968. Jag känner igen de fyra personerna utom mannen i vit skjorta, kan det möjligen vara Emil Bachofner som jag nog aldrig talat med men var en av dem som jag som kassör i ÖSFK segelflygsektion sände kontobesked/räkningar till och då fäste mig vid det främmande namnet.  Han jobbade visst med atomer på Studsvik. Googlade nu, jo visst. Här litet mer. Inklusive en dödsannons som jag fann.

Apropå att dö så är ju covid-viruset nu den stora grejen som förstås kommer att växa över alla bräddar. Hur har ”vi i väst” organiserat världen egentligen? T o m liberaler ställer sig frågan. (Tyvärr betalvägg; allt ska ju löna sig, speciellt information…)

Med viss tillfredsställande hör jag att de officiella statistiksiffror som jag förbryllats av mycket riktigt är av ”låg kvalitet” och att jag haft anledning att bli förvirrad. Lugnande på sätt och vis. Det finns rimliga förklaringar till denna röra av olika slag. Saker tar tid att göra och vad är exempelvis egentligen dödsorsaken? Lunginflammation, covid-19 eller att personen supit ihjäl sig?

Många tar detta med ”karantän” på allvar, t ex den sansade Barbro Westerholm som dragit sig undan till sommartillhållet på Landsort. Något man inte bör göra; man uppmanas ju förnumstigt hålla dig hemma så att kommunernas och regionernas ”vårdplanering” inte spräcks. Ajabaja! Nå, samma landsting (region).

Hursomhaver, mina söner verkar lita mer på alla order från ”Sundhetsministeriet” än jag och vill skydda mig från de andra ICA-kundernas slemma virus-droppar genom att handla mat åt mig. Så sakteliga börjar jag därför bli vederbörligt rädd. Jag tillhör också avgjort en riskgrupp.

Apropå Barbro Westerholm hamnade jag vis-a-vis henne i ett pendeltåg vid Älvsjö en gång. Hon kanske kom från någon konferens på Älvsjömässan och skulle till Nynäshamn f v b till Landsort förresten. Vi sa inget till varandra men jag noterade att det faktiskt är något konstigt med hennes ögon. För övrigt är det ett säkert kännetecken på folkpartister; även Lars Leijonborg och Birgitta Ohlsson har litet ”konstiga” ögon. En utdöende ras medan ”på min tid” var det det stora oppositionspartiet under Bertil Ohlin.

Här är några folkpartister från den tiden. Men hur energiskt Ohlin än argumenterade, rådde han inte på Erlander.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/04/20

Saker händer – måste man vara medmänsklig?

Varför inte visa ytterligare en råttfälla jag stött på:

Om man inte ser något symboliskt i föremålet kan man åtminstone fundera över hur den fungerar. Man behöver inte vara ingenjör för att tänka – men det hjälper. Därmed inget ont om ekonomer eller jurister.

Ekorrhjul finns det också förresten. Intressant är texten runt bilden om gullandet av oskäliga djur och att de skall behandlas och även avlivas ”mänskligt” medan vi behandlar människor mindre varsamt. Jag har de senaste dagarna varit upptagen med hur en plikttrogen föreningsfunktionär i sin nit eller om det är rädsla för lagar och förordningar valt att stänga ute en flitig medlem som därför plötsligt försvann från det webbforum där vi brukade mötas.. Kanske jag är blödig; medlemmen är ofta rätt ”jobbig” men hade något allvarligt hänt? Jag blev för tio år sedan illa behandlad på samma sätt av samma förening och funktionär. Man gavs då som nu ingen chans att försvara sig. When will they ever learn?

För åtskilliga år sedan hjälpte jag en person i Estland att bli insläppt i Sverige. Personer med hans etniska bakgrund var ju inte välsedda i det nya ”fria” Estland. Jag kunde ju bara inte låta bli även om jag helst ”ville slippa” att hjälpa honom. Men man ”måste” ju. Sverige var ju alla gånger en bättre plats än Baltikum, det var ju en allmän och inte minst etablerad ”DN-liberal” uppfattning. Men livet är inte ens i Småland helt lätt erfar jag nu från honom. Ja vad gör man då (=nu)?

En av våra partiledare är från Blekinge och brukade ibland klä sig som någon slags dalmas, antagligen för att verka ”helsvensk”. Nu är det väl så att masar aldrig varit särskilt lojalt svenska av sig.

I övrigt har jag försökt följa Covid-19 och speciellt statistik från olika håll men har gett upp. Lyssnar man på Folkhälsomyndighetens talesmän inser man att siffrorna de (och andra  nationer) presenterar kan man inte lita på (ser 22 april att plötsligt har det tidigare mycket låga dödstalet i den finska statistiken rakat uppåt), som något de också villigt erkänner eller visar. De tycker istället så gott de kan och jag kan ju inte påstå att de har fel.

Nu till några ”lustigheter” jag stött på:

Jag försökte fånga det ögonblick då världens befolkningssiffra uttrycktes med tio sjuor av räkneverket. Men jag blev osäker om jag lyckats med infångningen och tryckte efter ett par sekunder för en ny skärmdump, ”för säkerhets skull”. Ack ja. Trodde f ö att världens befolkning var bortåt 10 miljarder. Men det är Sveriges befolkning som väl idag är drygt 10 miljoner.

I DN läser jag väl främst bara rubriker och ingresser. Här kan man fundera över innebörden i ”tredubbling” (2x2x2 eller 2×2 eller bara 3?) och besläktade termer. Går man in i artikeln blir det ännu rörigare:

Och så här kan det också bli:

Våra stavningregler ger upphov till svårtolkade ord som ”toppredatorn” (Wikipedia)

Sudden, som hade tänkt skriva om Leprechauner av olika slag

Older Posts »

Kategorier