Sedan flera år har jag tapetserat kökets väggar och skåpdörrar med vykort jag fått och det är nu nästan fullt. Ibland ramlar något kort ned och många kort har missfärgats av den häftmassa jag använder för att fästa korten. Men jag har just inte bytt några kort.

Men det kanske börjar bli dags nu för en renovering tänkte jag i vintras, och jag lät de kort som föll ned då och då förbli nedramlade. Efter ett tag tyckte jag att kortens placering borde noteras ifall jag ville återskapa arrangemanget. Jag började inse att jag inte skulle gå i land med att gallra bland korten och föra in nya. Att avgöra vad man kan slänga bort är svårt.

160129_köksvägg

Nedramlade kort ses ligga samlade på brödrosten. T-sprit och lacknafta har jag använt för att få bort häftmasseklickarna.

Jag läste ibland vad som stod på baksidan på ett nedfallet kort och det väckte förstås minnen ibland. Här är ett exempel:

Thorlaksson_häst

Vykortet, vars motiv ”Thingvellir” av den isländske målaren Thorarinn Thorlaksson jag tyckte mycket om är köpt i London 1986 en ledig dag mellan två konferenser i London och i Brighton. (Man kan se motivet med högre kvalitet hos Wikipedia och man ser då att hästen inte har det så eländigt ensamt och ödsligt.)

Vi hade inte funnit något lämpligt hotell i Brighton utan bodde i London och tågpendlade de fyra Brighton-dagarna. Men hotellet och i synnerhet dess frukost var ju inte billig, och eftersom man själv fick stå för frukostkostnaden (om denna ej ingick i rumspriset eller hur det var), valde vi helt snålt att äta vår frukost på något enklare ställe längs gatan.

Så här ser reseräkningen ut, tyvärr är inte biljettpris, eller syftet med konferenserna angivna utan de uppgifterna framgår av bilagor som jag inte har kvar. Notera det relativt billiga brittiska pundet samt noteringen ”limo till bostaden”.

SASlimo

”SAS Limousine” var en av de inventioner Jan Carlzon införde för att ”lyfta” SAS. ”Limousine” lät ju så exklusivt. Flera flygresenärer delade på en hyrbil till/från flygplatsen (det var väl Freys hyrverk som skötte det hela i början). Det kunde bli litet långa rundor ibland innan man kom fram – men det var bekvämt tyckte jag.

Reseräkning_sept86

Jag noterade aldrig vilket flygbolag och vilket typ av plan resan skedde med; någon reseflygdagbok förde jag aldrig. Men jag har sparat mina kopior av de ifyllda reseräkningsblanketterna. Dessa blanketter fick mig att när jag 1988 slutade jobba, göra en sammanställning av alla mina tjänsteresor och då noterade jag helt kort även minnesvärda händelser i samband med resan. Det var ett rätt träligt jobb men det har verkligen lönat sig. Här är ett utsnitt:

Resejournal_utdrag

Reseräkningar och utlandsresebestämmelsernas tolkning var besvärliga saker, och de kunde orsaka segslitna tvister mellan granskare och resenär. Speciellt vissa resenärer/personligheter. Skrönorna var många. Med åren byggdes berg av obearbetade räkningar upp hos granskarna och granskningarna tog lång tid. Resenären klarade sig i allmänhet, man hade tagit ut ett lagom stort reseförskott för man måste ju en rejäl trave kontanter med sig eftersom betalkort ännu inte fanns. Nå, s k resecheckar förekom. Riksbanken hade länge synpunkter på hur mycket valuta man fick föra ur riket.

Det har sagts mig att några olyckliga individer förleddes att ta ut stora reseförskott som de hade svårt att betala när räkenskapens timme slutligen kom. Själv kände jag mig väldigt pressad av reseräkningsskrivandet, och jag sköt gärna upp skrivandet. En ond cirkel. Till slut löstes det hela genom att jag upp min ambition att göra varje detalj rätt utan jag gav ”ärliga basfakta” och sedan fick granskaren räkna och bedöma själv. Ungefär samtidigt tillfördes granskningsverksamheten mer och ung personal, säkert mer ”verklighetsförankrad” och det bidrog förstås också.

Jag hade nog tänkt skicka vykortet hem till familjen, men det blev aldrig gjort utan jag fraktade hem det själv. Notera ”frimärket”! På vykortet läser jag också att jag satt i London och skrev på en artikel för en svensk tekniktidning. Jag funderade nu över vad det kunde ha varit och letade förgäves i mina hyllor för att se om jag hade något kvar. I en tidskriftsamlare för tekniktidningar fann jag ett nummer av Teknisk Tidskrift där jag skrivit med anledning av att Marconi, radions uppfinnare fyllde 100, men den var från 1974. Kul som vanligt att läsa hur man skrev och bedömde framtiden då; man känner sig väldigt lätt ganska generad.

Men så fann jag där även mitt sedan ett par år försvunna exemplar av SFF:s B -register! Jag hade förstås anat att häftet hade blivit instucket på fel plats, men var? Så kom det ändå ut något nyttigt av min nyfikenhet och forskarlust! ”Den som söker han finner – men inte alltid det han söker efter!”

160807_SFF_B-registret

Brightonkonferensen var den på den tiden vartannat år återkommande IBC, International Broadcasting Convention. Några år senare flyttades den till Amsterdam och blev årlig. En orsak var väl just den bristande hotellkapaciteten i Brighton men Amsterdam klarar inte heller av de många deltagarna läste jag. Här är några bilder. Först en lagom rolig hotellrumsutsikt i Brighton; jag tror inte jag tagit bilden:

Brighton7_AD33

Utifrån ser hotellen pampiga ut men inuti var de säkert ”charmigt brittiskt sunkiga”:

Brighton3_AD29

Här en föreläsning:Brighton_1988_föreläsning

Jag ser att bilden är från 1988, och då hade frågan om ”europeisk HDTV” blivit aktuell; japanerna tryckte på.  Här nedan en bild från IBC i Amsterdam 1992 då de nordiska länderna tillsammans presenterade en systemskiss för heldigital TV av HDTV-kvalitet. Projektet hette HD-DIVINE och visade att man skulle ha en heldigital lösning och inte någon analog/digital hybrid som EU först hade satsat på inom sitt projekt Eureka 95 (”HD-MAC”).

IBC-92_Divine-buss

Från IBC 1988 stammar också min konferensväska som fortfarande gör god tjänst i det privata resandet:

160810_IBC1988-väska

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2016/07/30

Om konsten att begripa

Jag kämpar på med min drygt halvt år gamla nya dator. I början var det kris och det tog nästan tre månader att få datorn användbar. Nu behärskar jag den hyggligt väl, även vid de enstaka gånger den knasar. För det är några.

Det var mycket jag ville återställa efter den gamla datorns krasch men den nya datorn med Windows 10 är ju vissa avseenden hjälpsam, ja nästan väl beskäftigt så ibland, och ger nya möjligheter. Den ordning och reda i arkiv som jag åstadkommit på mitt eget sätt under många års möda, kan nu åstadkommas enklare och kanske bättre. Haken är den oreda som brukar uppstå när man frestats att byta centrala principer. Väldigt mycket är sålunda nu ordentligt undansparat, på flera olika ställen därtill, men ibland svårt att hitta. Och hittar man det inte så…

Det är för oss gamlingar svårt att hänga med i IT-världen och försöka förstå alla anvisningar och inse alla möjligheter,  medan 7-åringar intuitivt förstår hur det ska vara. IT-folket gör säkert så gott de kan för oss som envisas med att försöka förstå skrivna anvisningar men ibland är deras språkkunskaper eller det logiska tänkandet inte de bästa. Jag har samlat några exempel.

Datortillverkaren ASUS har sitt säte på den ö jag spontant kallar Formosa men som numera kallas Taiwan. Engelskan som företaget använder är inte sällan förvånansvärt slarvig och ibland kan det ju bli missförstånd:

Asus_web_storage

Det heter ju inte ”we´ve provide” även om man förstår vad som menas. Erbjudandet är för övrigt inte så generöst som det låter, eftersom man efter ett år får börja betala en årlig avgift. Man har därtill ett helt gratis mindre ”moln” på 5 GB eller så. Här nedan är en vänligt men illa formulerad påminnelse om min användning av detta moln:

PidginOm ett space är fullt, är det då ett space längre?

Jag har ibland blivit förvånad över hur illa även etablerade översättningstjänster fungerar. Här har Jonas Björnstam spirituellt uttryckt sin förvåning över ett förslag Google gav honom:

VädurSjälv fick jag inte fram detta förslag när jag testade. Googling visar att ordet ”handfyllningsvädur” förekommer i Bibeln, Tredje Mosebok,  och syftar på en av de två vädurar, alltså baggar, som förekom vid en välsignande eller helgande (historisk) offerceremoni i tidig Judendom. Den ena baggen brändes efter att deltagarna som skulle invigas till präster, först lagt händerna på den (?), medan den andras blod först smetades ut över de deltagandes öron, händer m m innan den brändes även den och den ”viftades också omkring”. Därigenom uppnåddes den välsignelse och helgande, ”consécration”, som Jonas var ute efter.

En hydraulisk vädur är en ganska skojig apparat. En fransk vädur är något annat; en kaninart med långa öron. Men den hydrauliska väduren är annars en fransk uppfinning av Joseph-Michel Montgolfier, en av de två bröder Montgolfier som introducerade varmluftsballongen.

Vädur

Vädurspumpar kommer mig att tänka på den småländska bruksorten Bruzaholm som en gång blev världskänd för sina pumpar. Bokstaven ”Z” i Bruzaholm gör ett häftigt intryck på mig. Här ser vi en vädurspump i drift, och litet historik och om hur en sådan pump används och sköts m m kan läsas här. Där läser man ocksåUttrycket hydraulisk vädur hämtades troligtvis från det faktum att fårbaggen kan stånga mot ett fast föremål med oerhörd kraft utan att ta skada”.

Vädur är som nämnts en gammal benämning på fårbagge och vädurspumpen arbetar med häftiga stötar. En ingenjör känner sig lätt olustig och osäker. I en gammal Nordisk Familjebok råkar jag se namnet ”akvapult” för en sådan pump. Inte dumt.

En annan Facebook-vän brukar på egen hand ge sin text på både engelska och svenska men en gång var den bara på svenska och jag lät Facebooks översättningstjänst ge mig texten på engelska. Om jag nu minns rätt:

En_kopp_kaffe

Språk är svårt . ”Apple turn over” är ett slags bakverk som på svenska möjligen kan kallas ”en slags äppelsnitt”. ”Kryddade herrar” får läsaren fundera ut själv. Man ser också hur systemet helt ger upp för ortsnamn.

Automatisk översättning är en stor källa till munterhet och ibland kan man nog också ha verklig nytta av den. Jag brukar ibland ta till funktionen på franska texter eftersom jag är föga bevandrad i det språket. Man här fick jag inte mycket hjälp; det var nog alltför svåra syftningar i originaltexten som jag utgår ifrån är riktig rent grammatikaliskt:

Dålig översättning

Jag antar att skribenten menar att krisen i Venezuela och Brasilien beror på att invånarna där motsätter sig de amerikanska diktaten om bankväsen och utrikespolitik i dessa länder. Jag tror inte skribenten menar att allt vore mjölk och honung om man följde jänkarnas diktat.

 

Sudden

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/07/19

Sommarminnen

Efter en knapp veckas vistelse i Uppsala, Tobo-trakten och på Gräsö utanför Öregrund är tillbaka hemma sedan en knapp vecka. En del fanns att ta itu med och det var svårt att starta på något nytt. Knappt två dagar totalt vistades Eva och jag på Gräsö. Den mångberesta Eva hade faktiskt aldrig varit där och jag tyckte att det var dags att träffa mina gamla lekkamrater från tiden min familj brukade hyra en del av deras boningshus under några sommarveckor för omkring 70 år sedan.

Google Streetview visade att en del var sig likt och telefonsamtal och Eniros kartor visade att värdfamiljens barn nu byggt sig hus på markerna kring den gamla byggnaden. Gjorde och skickade kopior av bilder i album från den ”lyckliga tiden” samt la också ut bilderna i ett ”webbmoln ”.

Kvar stod det gamla huset och dess flesta ekonomibyggnader och förvånansnog dasset som såg ut så här 1954. Lagårdsbacken var sig rätt lik enligt Google Streetview för några år sedan. Men inga kor fanns längre och bara tre höns + tupp.

160712_Lagårdsbacken_Eva_Olle_Gunnar

Ett utedass är inte något man skämtar med enlig journalisten och författaren Lars Westman som under 30 år hade höll kontakt med läsarna av ”Bakvagnen” i tidningen Vi detta ämne. Jag öppnade nu dörren och fann att det var i stort sig likt även om ”tapeterna” var rätt förfallna trots att de bytts efter mitt 40-tal

Ett trehåls-fjöl var det fortfarande, kanske samma bräda och lock. Egentligen syftar ordet ”fjöl” på själva sittbrädan, och inte på de tre hålen i olika storlek. Några språkliga funderingar här.

Familjen hade många barn, också de i olika storlek. Olle, Gunnar och jag satt tillsammans  på kvällskvisten och filosoferade tillsammans och läste seriesidorna som fungerade som tapeter och väggtätning. Så vill jag minnas det i alla fall.

160712_Dasset_iallsinprakt

Tapeterna var nu bytta men i dåligt skick. Jag minns inte de serier Micky (Musse Pigg) och StorKlas och LillKlas som jag nu fick se och som jag tror var från 50-talet. Jag saknade nu Lisa och Sluggo, Karl-Alfred och Olivia, Frasse, Knoll och Tott, Tjalle Tvärvigg, Mandrake (m. Lothar!), Prins Valiant och vad de nu hette. Kanske också Hasse? Men för all del, minnet är vanskligt. Tarzan och Fantomen fanns nog då. Här ett exempel på vad jag nu såg:

Micky

Att Micky Mus (han hette så då) hade en brorson Putte visste jag inte. Han är som vanligt mer lugn och pedagogisk än den koleriska Kalle Anka. Poängen är inte dålig, den snälle och småpräktige Micky blir som så ofta litet lurad, medan det roliga i avsnittet med Storklas och Lillklas fattade jag ej, och även denna denna strip är litet tandlös tycker jag. ”All vår början bliver svår”, så sant så.

Storklas_Lillklas_Allhem_1955_jpg

Det hör ju till att på dass ska det finnas ett porträtt av kungafamiljen som här i det f n stängda VVS-museet i Katrineholm:

090830_VVS-museum_dass

På Gotland såg jag en gång tsarfamiljen på dass:Stenkumladass_2001

Här på Gräsö pryddes nu väggen av Lennart Hyland med en av värdinnorna i TV-familjeprogrammet ”Hylands hörna” andra säsongen 1965, Berith Anserud.

160712_Dassprydnad

På min tid tror jag det fanns ett riktigt pampigt kungafamiljporträtt från det ena 1800-talet.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2016/07/08

Mer om Ostelius och annan flygoptimism

Som jag nämnde i min förra blogg råkade jag hos Sveriges Radio  snappa upp ett kort föredrag i radio från 1944, där Hans Ostelius med ädelskånsk artikulationsglädje propagerade för flyget. Hans fantasi var stark, men ändå tidstypisk vad gäller synen på flygets möjligheter. Jag är så gammal att jag minns hur man efter kriget såg framför sig ett ökat flygande, inte just bara i Sverige utan främst i USA. Förstås strävade den flygplanbyggande industrin att finna nya civila produkter.

Ett exempel var Republic Seabee sprunget ur Percival H Spencers strävan att få fram en bra amfibie. Här ett tidigt utkast. Och när det var dags för en marknadsintroduktion såg det litet flottare ut:

Prospekt

Men det gick inte så bra som man ser av detta klipp ur Wikipedia:

On October 4, 1947, Republic Aviation Corp. announced that it was discontinuing production of the RC-3 Seabee amphibian for the personal plane market. Republic President Mundy I. Peale stated: ”Due to the need of all Republic’s production facilities for the manufacture of other types of airplanes, the company has decided to discontinue production of the Seabee”. Actually, by summer (July/August) 1947 the Seabee sales had almost stalled and since June 1947 the production had been put on hold, awaiting further sales. By the end of production a respectable 1,060 Seabees had been built. Though this was far from the 5,000 Seabees per year Republic had hoped to sell, it still represented a significant number of airplanes compared to other struggling aircraft companies of the same era. Only Piper, with their cheap, long-lived Cub and Super Cub, Beech’s popular Bonanza, and Cessna’s early 140 and 150 light planes would sell in numbers greater than the Seabee. This was due in no small part to the very low price of the Seabee. During production, however, the price of the Seabee would rise from its original $3,500 to $4,495 effective July 15, 1946, and to $6,000 on November 15, 1946, which was still a remarkable bargain for a four-seat all-metal amphibian aircraft. Republic sold its last new Seabee in 1948. By that time the demand for civilian aircraft had shown itself to be far less than anticipated, and the company turned its attention back to military contracts, developing the successful F-84 Thunderjet, which was built on the same assembly lines formerly used to build the Seabee.

Det Kalla kriget blev en välsignelse för amerikansk flygindustri! Det gällde ju t ex att efter VK2 bygga upp Västeuropas flygvapen. Jag läste nyligen hur ”Uncle Sam” t o m betalade de brittisktillverkade Hawker Hunter som gick till Holland och Belgien.

Yngve Norrvi, flygskribent och -journalist och genom åren med olika roller inom det dåtida KSAK var en annan propagandist. Han stod tillsammans med S. Artur Svensson och Bill Bergman bakom de fem första årsböckerna ”Ett år i luften” (av femton).  Om jag minns rätt talade han varmt för sjöflyget. Nå, i varje fall har Sverige långa kuster och många sjöar att flyga från. Norrvi gjorde 1951 en reportageresa (i tre avsnitt) med sjöflyg med den kända radiorösten Lars Madsén. Madsen skulle skriva en artikelserie i Folket i Bild (då en folkrörelsenära tidning) om de orter och platser man besökte. Det var mycket att passa samma när det gällde ruttplanering, väder och Madséns deadlines. Vad Madsén tyckte om flygandet och hur hans reportageserie i FIB mottogs vet jag inte.

Norrvi rapporterar från denna resa i Nils Holgerssons ”fotspår” i några nummer av KSAK:s då rätt nya publikation Looping f o m oktobernumret 1951 där en mer allmän presentation ges, liksom om det svåra med sjöflyg (där Norrvi var novis).  I jauarinumret 1952  framgår de många de besvär (och dråpligheter) som sjöflyg var förknippat med, även om det plan som just här användes inte var det bästa för ändamålet. Norrvi efterlyser f ö den Seabee man disponerat tidigare.

Här en sida ur oktobernumret, tacksamt lånad från SMFF:s sajt Modellflygnytt, avdelningen ”Gamla nummer”.

Norrvi_Madsén_SE-AXY

Hans Ostelius kom väl inte i närmare kontakt med flyget där han arbetade på ett fint hotell i Paris då ABA-chefen Carl Florman värvade honom som chef för ett nyuppsatt ABA-kontor I London. Visserligen hade ABA ännu ingen trafik på London men Florman kände (bl a som gäst på hotellet) Ostelius eminenta förmåga att få kontakt med folk och nu gällde det först att göra ABA känt bland Londons resebyråer.

Snart fick Ostelius även i uppgift att göra Svenska Amerika Linien känd i England. Om ”kryssningsvrksamheten”och de händelser som gjorde att Ostelius tillbaka till Sverige under början av kriget har jag ännu inte läst i min omläsning av hans memoarer men däremot verkar Ostelius ha räddats från sysslolöshet och armod genom att han erbjöds att arbeta på flygvapnets pressavdelning. Det gällde informationsinhämtning av olika slag, ibland litet delikat, och det la grunden till ett flygkunnade som ledde till att Ostelius kunde börja skriva om flyg och hålla föredrag i radio och annorstädes. Här nedan en flygbok jag har i min bokhylla. Det var Hans Andersson som stod för grovjobbet; Ostelius nämner i förordet att egentligen skulle de delat på skrivandet men en jordenruntresa ”kom emellan” för hans del:

Rymdens_giganter

Här är omslaget till hans memoarer. De är raljant och muntert skrivna, en attityd som kanske bottnade att Ostelius hade en fattig uppväxt och tvingades vara påhittig och företagsam. Eller valde det – kan vara en bra strategi. I alla fall är det roligare att läsa en sådan text än en mer snyftig och sann (?) skildring.

Omslag

Man ska inte tro på allt Ostelius påstod. Detta omdöme i en recension är talande tycker jag:Omdöme

Ett exempel på hur Ostelius skrev och vad han tyckte om några kända personer och som även är flyghistoriskt bildande är bokens kapitel om tiden i flygvapnets tjänst som jag skannat.

 

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2016/06/30

Flydda tider mest

För några bloggningar sedan tipsade jag om två fina filmer om trafikflyget och dess utveckling; den svenska situationen i det sena trettiotalet med det nyinvigda Bromma samt om SAS 1959, när kolvmotortekniken stod på topp och jet snart skulle komma att revolutionera resandet.

Något filmerna har gemensamt är att båda blickar framåt och då fått nyare stoff tillagt ”i efterhand”. 1936 hade DC-3 ännu inte kommit i tjänst (kom året därpå) och ej heller bilder av någon nordisk-registrerad Caravelle i SAS-tjänst då filmen gjordes (SAS tog Caravelle i tjänst i april 1959 och var då först med typen! Planet i filmen som är SAS-målat ”Finn Viking” flög aldrig i SAS.)

SAS reklamfilm från 1959 visar kolvmotorflyget på topp eller kanske man kan säga efter toppen; kolvmotorn hade blivit alltför komplicerad och otillförlitlig. Men man läste ju då storögt och okritiskt som den spoling man var om utvecklingen från DC-4 till DC-7C. Fortare, högre och längre. Man kunde äntligen ta sig över Atlanten med marginal för motvind och ”ovan oväder” tack vare tryckkabinen. Men det talades skämtsamt om ”världens snabbaste tremotoriga trafikplan”.

Om hur det var 1951 har Holger Ängeskog skrivit i sin ”40 år i luften – från Anfänger till Douglas DC-10”.

Ä-bok

Jag har skannat ett avsnitt om hans utbildning inom SAS och första Atlantflygning 1951 med DC-6 eller DC-6B. Många i cockpit och många mellanlandningar var det, med planerade besättningsbyten och vilopauser utomlands.

Öppningsbilderna i SAS reklamfilm från 1959 är maffiga med dessa stora ”stålfåglar”. DC-7C var på något sätt smäckrare än DC-6 i dess variationer och jag kan än i dag inte låta bli att försöka lista ut vad det är för version  av ”DC-6-konceptet” när jag ser en bild. Men jag har lärt mig att det är inte så enkelt som det var en gång när det just bara fanns ”Ett År i Luften” och ”Teknikens Värld” för en flygnörd att läsa och det i Norden bara var SAS som opererade typen.

Filmen är dansk men jag glömmer gärna det eländiga Kastrup där jag tvingades tillbringa många trötta fredagskvällstimmar efter ett ibland jobbigt möte (som ordförande) i Bryssel, London eller Genève innan SAS samlat ihop så många stockholmsresenärer att det lönade sig att frakta hem boskapen. Säga vad man vill om nationella flygbolag men de har sina fördelar. Sedan har SAS som alla kompromisser sina nackdelar.

Apropå stora besättningar så är här en  scen ur SAS-filmen:

Väderbriefing

Inte mindre än fyra flott uniformerade besättningsmedlemmar lyssnar på väderbriefingen på danska. Jag kommer att tänka på en känd elakhet om norska poliser som alltid uppträder tre tillsammans; här är det fyra personer och någons specialitet är väl att förstå danska😉 På bänken står en modell av en gammal dubbeldäckare som en av flygarna inte kan låta bli att pilla på:

OY-AGF_text

Registreringen OY-AGF gör mig misstänksam, jo visst är det göteborgaren Gösta Fraenckels DH 60M Moth Major SE-AGF som man haft fräckheten att måla om! Detta plan ses senare i en fin tillbakablickande passage i filmen, och då skymtar den äkta registreringen för ett kort ögonblick. T o m piloten är faktiskt lik Gösta F, men kan det ha varit han själv?

SE-AGF tycks numera finnas på Aeroseum och är ej återbördad till Arlandasamlingarna som jag trott, men planet har anknytning till Göteborg och dess flyg-och kulturhistoria. Notera kikhostesjuksystern i Aeroseums presentation av planet! Bild från Wikipedia. Några lästips om Gösta Fraenckel och hans flygande: lästips 1lästips 2 ,  lästips 3 och lästips 4.

Ja, det var tider det, då flyget var framtiden. Nu verkar flyg mest vara ett miljöproblem. Förr fanns det populära flygpropagandister som Hans Ostelius. Vem för idag flygets talan?

Här ett smakprov, ett anförande i radio 1944. Han hade talets och även fantasins gåva och är värd en egen bloggning, även om jag nämnt honom tidigare. Så här presenterar Yngve Norrvi, KSAK:s pressombudsman, honom i ”Ett År i Luften 1949” i själva ”portalartikeln” i den första i en serie årsböcker.

Ett_År_i_Luften_1949_s14_Ostelius

Sudden

 

P.S. I radioinslaget från 1944 hör jag att Ostelius går förvånansvärt hårt åt järnvägens möjligheter att bestå. När jag tog fram hans memoarer ”Det var roligt nästan jämt” ser jag att han hade svårt för SJ:s generaldirektör Axel Granholm, som var statens representant i ABA:s styrelse. Kan det också vara något ”freudianskt”? Ostelius far var ”synnerligen frånvarande” samt arbetade vid järnvägen. Här Ostelius i korthet.

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/06/17

Flygplan man minns

 

Egentligen skulle jag skriva om något annat men jag har inte hittat några bra texter att hänvisa till om hur krävande stora kolvmotorer var att använda, något jag tyckte jag behövde för att komplettera vackra filmbilder från Kastrups 50-tal med flygplan som Douglas DC-6B, DC-7C, Metropolitan med stora stjärnmotorer i mängder. De gick ständigt sönder har jag numera fått för mig. Nu senast har den danska veteran-DC-3:an plötsligt fått problem, en motor måste oväntat bytas, och den norska 3:an fick byta en motor under vintern. En motortyp som är ”gammal och beprövad” men som ändå ofta inte håller så länge. Måste vid flygning hanteras med kunskap och varsamhet.

Daisy_silversköld

På min vägg finns ytterligare en ”Silverskölden” från fyra år senare. Jag har för mig att åtminstone vid ett av tillfällena var det en motor som hastigt och lustigt måst bytas ut för dyra pengar.

Dessutom råder i mitt inre en viss oro och brist på skaparlust. Men så råkade jag i min dator hitta ett 17 år gammalt mail, skrivit i ett sentimentalt ögonblick 17/9 1999, ett halvår efter min pensionering vid 60 till mina söner och några personer i min närhet med flygintresse, och som jag själv tyckte var ”riktigt bra”. (Det var väl därför jag spart det en gång!) Här hade jag nu redan en struktur och slapp tänka ut en ny. Litet putsning bara, de icke bevarade bilderna skulle ersättas. Jag kunde ju förstås inte låta bli att lägga till några reflektioner och kommentarer, ibland inom pilparentes. Men jag har försökt avstå från att ta bort ”dumheter” eller att ”förbättra texten”. I alla fall började bloggskrivandet med den föresatsen. Så här kommer det:

————————————————

Inspirerad av Mikael Olrogs presentation av sig själv på sin webbplats Preserved Axis Aircraft på http://www.algonet.se/~molrog/ <verkar försvunnen> tänkte jag  göra något liknande. Bilderna blir inte så öppet visade som på en hemsida så det blir desto fler ord om mig själv och om planen. Stolpar  till eventuella kommande memoarer kanske.

Mitt första plan syns på bilden ”Kvastvingar”. Den är nog från 1944, kanske februari månad kan man tänka sig då jag var 5 år. På villatomten hemma i Gävle. Lägg märke till vedtraven vid väggen, jag minns från krigsåren väldiga vedtravar längs husväggarna.

KVASTVINGAR_44_2

 

Kvastfening har man hört talas om men här är det minsann kvastvingar. Vindrutan är en skiva is. Åtminstone högervingen är troligen en ”kara”, ett ord jag minns men jag hör det sällan numera.

Bilden ”Handluns” här nedan är från våren 1944, alldeles säkert är det något litet finare än en papperssvala som jag slänger iväg. Jag antar ”handluns” är en försvenskning av ”handlaunched plane”. Kanske det var ett plan med omkring 25 centimeter spännvidd som pappa byggt åt mig av hårdträlist och något slag av japanpapper-ersättning, litet grann som smörpapper. Kroppen brukade gå av bakom vingen och jag var helt olycklig innan pappa kom hem  till lunch och kunde limma ihop den. Jag kan tänka mig att jag sedan var otålig innan limmet torkat. Säkert gick kroppen snart av igen. Mamma och pappa kom hem till lunch från sitt kontorsarbete på Televerket, på den tiden hade man långa lunchraster. Mormor och morfar bodde i en liten egen lägenhet den nästan nya trävillan och mormor såg till mig och lagade väl lunchen.

Glider_Boy_1944_launching_1944_800

När jag ser på min klädsel kommer jag ihåg de långstrumpor jag bar och som hölls uppe med platta resårband som fästes i ett livstycke, ett plagg likt en hel väst.  Inte alls likt det man ser i dagens porr-filmer. Undertröja hade jag nog  inte.

”Gliderboy”-bilden är nog från sommaren samma år, det ser litet frodigare ut i stenpartiet. Min mamma ser på, ”ja se dessa pojkar” säger hon nog för sig själv. Men säkert var hon glad och nöjd med vad hon såg.GLIDER_BOY_SKANNAD

Mitt största problem är att jag haft en så lycklig barndom. Sådant gör resten av livet grått och trist. Tänk på det, ni blivande föräldrar! Jag har gjort det. <Ironi/raljans, men det får stå kvar!>

Ett hopp till Bergfalke II, se bild nedan. Kallas Bergfalke II/55 om man ska va noga. Tillverkaren Scheibe ändrade sin konstruktion efter svenska önskemål. Min första EK gjorde jag i en sådan, nämligen SE-SUG (”Suggan”) 19 juli 1966 på Vängsö, sent på kvällen. Hade svårt att läsa av hastighetsmätaren i mörkret. Bergfalke II skiljs visuellt från Bergfalke III och IV bl a genom sin lägre fena. Från början hade II:an dessutom en huv med enkelböjda ytor som på bilden men som ibland byttes mot III:ans ”blåsta” huv. IV:an har en annorlunda vingprofil och effektivare luftbromsar.

SE-SUG_Monica_Gilbert_1966_BZ12

K8b blev det sedan ( Ka8b kallas den ibland utomlands. Ritad av  Rudolf Kaiser såsom även Ka 6; båda tillverkade av firma Alexander Schleicher i Poppenhausen). En fladdrig liten sak, man hade liksom aldrig riktig kontroll över den men den ansågs ändå, eller kanske just därför, vara en lämpligt plan för ovana piloter. Kanske för att man aldrig skulle känna sig riktigt nöjd eller säker – inte bli stöddig.

Bogserurkopplingsvajern med sin kula, gul som sådana är, satt till vänster på en utstickande plåtvinkel som hindrade mig att vinkla mitt knä fullt ut till vänster. <Bilden är tagen 2005, ”efter min tid” som var 1966-78. På min tid hade planet inte radio.>

050711_SE-TCK_cockpit

Jag fick därför svårt att ge fullt skevroderutslag (i varje fall till vänster) men det var inte det enda planet där jag hade problem med att ge fulla skevroderutslag eller andra problem med utrymmet. Man fick en ovana att trycka med handflatan mot spakknoppen. I något annat plan fick jag fördela böjningarna i nacke, ryggrad och höftled på ett sådant sätt att jag slapp sitta med pannan  pressad upp mot huven med blicken på instrumenten ned över nästippen. Jag hade aldrig något behov av en sittkudde. Men fick landa mjukt.

I våras berättade ÖSFK:s segel-ordförande att -TCK fortfarande finns och var en riktig vinstmaskin. Ack ja, så eländig är världen. I maj 2015 överraskades jag av att se den på Bunge men jag ser hos Transportstyrelsen att luftvärdigheten nyligen upphört. Man har säkert haft annat att tänka på i Bunge på grund av Gert Martinssons sorgliga bortgång.

150516_SE-TCK_Bunge_P1010652

Spatz SE-TDO flög jag 1972 tre gånger i Ottsjö, en fladdrig olydig obehagling såsom K8:an. Mycket otrevlig i den kyttiga luft man upplever vid vågsegelflygning innan man kommit in i den lugna vågen. Vill påstå jag fick kämpa emot en snedhet av något slag hos denna individ men andra piloter tyckte -TDO var sned åt andra hållet. Ytterligare andra hade inga problem. Kanske det berodde på pilotens vikt. Minns också att skevrodren ”levde”, kytt o d kändes genom att spaken ville röra sig.

Scheibes Spatz var annars en rätt så populär typ. Den ser inte mycket ut för världen men ”i princip” är den elegant med sina långa smala vingar  Vingens sidoförhållande är 19, K8b har 16. Spatzens max flygvikt är 45 kg mindre. Enligt Wikipedia. Gör skäl för sitt namn, ”Sparven”.

DM_1973_SE-TIP_BZ22

Pik 5 SE-STZ flög jag en enda gång, det var den 20 mars 1972. En upplevelse och en ära, mitt enda plan av gångna tider, ett sådant som flyglängtande byggde själv. Trä och duk och en mängd stagande stålwire.  Man fick nalkas planet försiktigt för att inte snava på något stag.

<Här nedan är det plan jag flög i Ottsjö och som nu finns på ett museum utanför Östersund. Det är minsann en viss känsla att plötsligt på ett museum se ett föremål man använt själv!>

SE-STZ_mars_1972_CB01

Satt oerhört trångt, otillbörligt tung var jag också. Smått ostyrbar som Spatz och K8b men jag hade tur, ingen turbulens. En osannolikt lugn Ottsjöflygning med våg, helt stilla. Stor friktion i roderlinor och trissor, svårt att finlira utan jag slog istället lätt på spaken när något behövde korrigeras. Var bekymrad för att jag vid den kommande landningen inte kunde nå luftbromsreglaget vars kula med vajer man skulle dra i var ordentligt inklämd under vänster lår. Jag fann att jag måste skeva höger för att nå kulan (ett tre-kule-problem, sådana konfigurationer fast förstås mer celesta, är svåra för astronomer). Ett helt akademiskt problem visade det sig, glidtalet var så dåligt att jag landade ordentligt minus.

Kanske kommer mer; om Zugvogel IV, ett ”rejält” plan jämfört med den eländiga K8:an. Med Zugvogel IV SE-SYG försökte jag förgäves flyga 5-timmars; 4.07 timmar blev det innan molntäcket grodde igen med denna instrumentbräda för ögonen  i augusti 1968). Så Ka 6E och jag upptäckte nyss jag hade ju några  starter i en Ka CR också, har inte ”all-flying-tail”.  Vidare Pirat, motorseglaren Tandemfalke (VW-motor med oljetemp-mätare, oj!), Foka 4, Standard Libelle, tidig Astir.

Som jag antydde i början, detta är en slags stolpar. Jag skulle kunna skriva mer kring varje plan/individ (och människorna ikring) men ”kill your darlings” heter det ju.

 

——————————————————

Alltid något!

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2016/06/08

Iakttagelser i ljuv blomstertid

Nu har den recencerats, Maria Küchens bok ”Att flyga”, som jag tidigare omnämnt. Man kan lyssna på henne i slutet av detta radioprogram. Ser fram mot att läsa den. Flyghistoriskt amanuensiskt tragglande med ägarlängder och märkningar i all ära men…  Tacka vet jag teknikhistoria, action och upplevelser.

Man försöker ju vara en läsande människa, en ”kulturman”, en varelse som för en tid sedan våldsamt angreps på kultursidorna. Feminismens Ardenneroffensiv?

160604_Kulturmannen

Eva höll i kameran liksom för några andra bilder i denna bloggning. Mitt läsande har försenat mitt bloggande kan jag ju skylla på, även om nog helt enkelt är så att jag börjat tröttna. Ibland blir det mycket höga läsarsiffror (över 200 mot normalt ca 70/dag!) men senast visade det sig handla om att jag citerats på Flashback eftersom jag för några år sedan hade tyckt något om de kortläsar-mojar som man i ökande utsträckning stöter på i vårt ”moderna” samhälle.

Jag ska väl vara lyckligt att en gång upplevt, i Estland måste det ha varit, en parkeringsplats där i en rucklig kiosk satt en gumma och tog betalt. Nu fordras det många års dyr utbildning i ekonomi och IT för att kunna sno folk på pengar. Och en kommunal ”parkeringspolicy”.

Om att man inte ska/kan/får tröttna på att skriva skriver den kloke Horace så här:

Horace

Det gäller här visserligen ”litterärt” skrivande men det finns ju likheter med bloggande och annat ”ordbajsande” som en bekant flygperson beskrev mitt skrivande på SFF forum när jag var beredd på ett enkelt vänligt välkomnande ”Hej, kul att ses!”  när vi stötte samman vid ett oldtimer-modellflygande på Gärdet.

Här de böcker jag har på gång. Allansson, som nyligen avled, har jag inte kommit igång riktigt med. Det är hans första roman, och jag anar att han ännu inte är så läsvärd som han senare blev.

160608_Läsning

En av böckerna är Evas. Evas ”Hon, Han och Döden” av Sven Wollter saknas, har inte börjat på denna än. Horace är lättläst men/och förförisk (så enkelt är det minsann inte men han har en stor förmåga att rakt och enkelt beskriva en ofta subtil essens).

Här nedan är ett smakprov på Lars Westman, han är bl  a känd för ”Bakvagnen” i tidningen Vi. Vi stötte samman för en månad sedan på en vernissage och jag tackade honom för de läsupplevelser han givit mig och vi var överens om att ”Vi” inte längre är vad tidskriften varit. Sedan några år prenumererar jag inte längre men jag har nu boken i min hylla.

Westman

Jag vågar mig också på att återge ett par sidor ur Tim McLellands bok om Hawker Hunter, skrivna av en av denna bloggs läsare.

Annars gäller det att få ordning i balkongträdgården. Potatisen har satt en väldig fart så det blir väl bara blast, medan annat tjurar. ”Påtandet i jorden” har blivit  svårare genom min ökande stelhet, bristande balans och kondition. Snart ramlar jag väl och bryter något. Oträning? Sista sommaren jag odlar?

6 juni har nu blivit helgdag medan Annandag pingst försvunnit. Det känns omtumlande, ”ur led är tiden”. När Eva och jag besökte Dalarö på Nationaldagen , kändes det som Midsommar. Men ändå inte; det var ännu inte ”full fart” och det blev så småningom litet kyligt på ”Ankaret” där vi njöt av strömming med potatismos. Och smält smör.

160606_Eva_strömming

Eva är en älskare av Bönaströmming och böckling. ”Bönan”, alltså med n på slutet, är ett f d fiskeläge/lotsställe utanför Gävle. Eva som språkpolis påpekar likheten med ordparet Falun och falukorv. (Det heter ju enligt någon språkregel (?) inte falunkorv). Samt suckar när hon hör talas om ”rökt böckling”; böcklingen är så att säga redan rökt.  Som kunnig i genetik har hon därtill kläm på vad som är sill och vad som är strömming och även artens variationer i Östersjön/Ålands hav/Bottenviken. Hon försökte på ”Ankaret” få besked om varifrån vår strömming kom men det blev inget svar. Hon misstänkte att den kom söderifrån men var ändå nöjd med smaken. ”Tacka det smälta smöret för det”, säger en okunnig som jag. Jag undrar om inte lingon hade förhöjt upplevelsen.

Hon hade med sin lätt norrländska bakgrund väntat sig att så här års i Dalarö få se folk hinka upp strömming från bryggorna men icke. Däremot såg vi ett Kustbevakningens Bombardier-plan flyga förbi samt en praktfull segelbåt, men att ha hemmahamn ”Västerås” var litet av en antiklimax.

160606_WB2_segelbåt

denna bild skymtar en större personbil, kanske en s k SUV. Sådana utgjorde en för mig förvånande stor del av den ström av bilar som tog sig fram på den smala Odinsvägen med sina många fotgängare . Eftersom min mellanson nyligen skaffat en Volvo XC 70, höll jag utkik efter en sådan, men Volvos siffror på bakluckan har ett mycket svårläsbart typsnitt. Beskedlig som jag är (?), tycker jag att redan XC 40 ser vräkig ut.

Elak som jag är kom jag att tänka på en viss flygorganisation som av ibland blev kallad ”Svenska Direktörsflygföreningen”. Nu talas det gärna om ”Allmänflyg”, som ju låter folkligt, ja nästan socialistiskt.

En del bilar gick väldigt tyst och så kommer också en Tesla. Minns hur el-bilar tidigare såg ”amatörmässiga” eller ”speciella” ut men denna Tesla verkar platsa i klassen ”lätt vräkiga snygga bilar”. Undrar hur det kommer att gå för företaget.  Googlade på mannen bakom, Elon Musk, och erinrades om att det där med kvinnor – det är svårt det. Jag försökte förstå amerikanskan i sådana texter där man inte vågar skriva att en person är helt enkelt girig. Men ”Elon” är ju i alla fall ett passande namn för en förespråkare för elkraft!

Tillägg 12 juni: Mer om den excentriske Tesla här:

Senare hade Eva och jag ”diskussioner” om sorter som Tesla, Örstedt och Weber och de fenomen som mäts med dessa sorter. Jag har glömt det mesta och minns bara att Nikola Tesla hos oss ansågs som en tokstolle (det är ju otacksamt att konkurrera med en svensk när det gäller trefas-systemet och Tesla är enligt denna text från Tekniska Museet bara en av många) men aktas i USA. Den svenska Wikipedia-artikeln om Tesla känns för mig inte helt svensk. Eva kände dock till termen Tesla. Minns nu bara svagt termer för fenomen som magnetism och dess B- och H-fält som man läste om i ämnet ”Hallén” på KTH, d v s teoretisk elektroteknik. Tur att man nu är pensionär.

 

Sudden, som tycker det räcker nu. Mina planerade djupsinniga kommentarer till de sköna filmerna om flyg här och här får tyvärr vänta ytterligare ett tag

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/05/27

Mer kring Bromma 80 år – och några funderingar

Brommas 80 år firades, det kunde man läsa om i tidningarna både före och efter – själv hade jag funderat att ta mig dit men det blev istället ett besök vid en fisketävling i Ältasjön i Stockholms sydöstra utkanter mot Nacka. Var rädd att jag inte skulle orka med allt gående på Bromma. Men att ta sig fram i naturen i Älta var nog så besvärligt. Det går utför för gubben!

Fiske och fisk är populärt och nyttigt! Och bilden väcker förstås barndomsminnen.

160521_Fångad_fisk_Ältasjöfiske__IMG_7347

Här är Swedavias rapport från Bromma-firandet. ”Tusentals firade Bromma flygplats”. Förr var det tiotusentals… Flyget är inte längre vad det varit. Själv har jag som den lille pojke jag ännu är innerst inne svårt att känna entusiasm för avisningsaggregat och andra prylar kring själva flygplanen.

Här SFF:s rapportering om sitt deltagande i begivenheten, lätt kritisk/besviken i tonen:

Här kan man läsa ett exempel på vad Swedavia säger i media inför jubileet.  Jag hoppas att du kommer åt denna DN-artikel, som kanske bara är åtkomligt för prenumeranter. Att ge lästips har blivit svårare, det befarar jag. Kan mottagaren se det jag ser?

Många flygentusiaster tycker illa om Swedavias agerande i Bromma-frågan. Men så har det väl alltid varit, jag minns redan från 50-talet allt gnäll på Luftfartsverket. Swedavia har nu inte bara flygentusiasterna mot sig utan även de som finner en flygplats i grannskapet störande. En gång i tiden tålde folk,  eller fick tåla, Caravelle på Bromma och nattliga varmkörningar av kolvmotorer men idag tål man inte ens en enstaka humlebrummande DC-3. I varje fall vågar tydligen Swedavia inte lämna några blottor genom att tillåta bullrande plan, om än bara någon enstaka gång.

Swedavia och flyget som sådant är opinionsmäsigt i kläm och Swedavia har tröttnat på ”alltför gnälliga yttringar” på sin Facebook-sida och raderat vissa inlägg eller t o m blockerat ”alltför tjatiga” kritiker. Man kan i lokaltidningens artikel om detta notera bl a att oljud från flygplans luftbromsar är uppe för en mer grundlig granskning.

Jag blev själv en gång rejält skrämd av ett plötsligt oljud från en Avroliner och tog upp saken på ett par flygforum (även andra hade klagat). Men ingen fick någon bra förklaring. Flygentusiaster erkänner inte gärna att de kära planen kan skrämmas eller i varje fall låta mycket störande. Citerar mig själv från SFF forum:

Apropå din mer eller mindre retoriska fråga ”om någon vet” så finns ju förstås folk som vet, men de yttrar sig säkert inte. Samma var fallet i en tråd på G-Kraft som handlade om det oljud som BAe 146/Avroliner ger ifrån sig när klaff/broms tas ut och som en person boende i Hammarbyhöjden e d utsattes för och frågade om. Jag upplevde själv detta en första gång när jag satt på en balkong i nearby Björkhagen och var då helt övertygad om en flygkatastrof höll på att hända. Jag har senare hört detta tjut/vrål även här i Handen, någon mil längre söderöver, när en Avroliner (heter visst så) anländer men tar det nu lugnare, ja jag tar det t o m som en glad påminnelse om aerodynamikens närvaro i vår annars grå vardag. Han som tog upp saken på G-krafts forum fick dock inget bra svar. 

Det finns en Facebook-grupp ”Stoppa Brommaflyget nu”. Här nedan lånar fräckt jag gruppens vinjettbild för dess rent visuella kvaliteter.

Stoppa_Brommaflyget

Närförorterna går mot en förtätning, och det är nog nödvändigt. Jag besöker numera sällan andra delar av Stockholm men har märkt hur gamla ”utkanter” bebyggs i snabb takt. Trädgårdar på taket verkar vara högsta stadsplanerarmode. Marken är ju dyr och P-platser för besökare anses inte så nödvändiga. Spårvagnar ska de va, men här verkar de litet vilse i spenaten. Vi ska återigen bo trångt ”i en riktig stad”  som för 100 år sedan, utan den natur som finns i de söderförorter jag är van vid sedan 70 år.

Även flygklubbar ute på vischan står under press från folk från sta´n som skaffat sig fritidshus och nu förväntar sig en lantlig frid på landet.

Ack ja, det är motvind, eller nedsvep kanske man ska säga, för flyget. Många tror att järnvägen kan erbjuda en ersättning men den har svårt att leva upp till elementära krav på regularitet och säkerhet, trots stora de-facto subventioner. Och mångade får kalla fötter när de börjar inse vilka kostnader och ingrepp i landskapet som en snabbjärnväg skulle innebära.

Det är nog inte Swedavia och flygmyndigheterna som är flygets fiender, det är nog vår osäkerhet om hur vi bäst ska bevara vår miljö. Några av oss gläds över synen nedan men för mig ser den hemsk ut. Miljöförstöring till tusen.

Spikmatta

Bilden är ”lånad” från Facebook, från en svensk privatflygare Sven Wennerström vill jag minnas.

Jag var alltså ej på Bromma jubileumsdagen 21 maj, men har via webben konstaterat att företag inom flygbranschen som Bromma Air Maintenance, här och här, samt och Grafair, här och här, faktiskt finns kvar. Flygplan-underhåll och affärsflyg med jet, långväga ambulansflygningar m m. Så det är inte bara reguljärt trafikflyg som ryms. Intressant är att de starkaste rösterna för Brommas bibehållande kommer från folk i landsorten som reser med flyg ”i jobbet” men även privat.

 

Sudden

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/05/20

Bromma 80 år

Häromdagen fick jag ett  nyhetsbrev från Svensk Flyghistorisk Förenings Stockholmsavdelning om Swedavias firande av Brommas 80 år. Mer familjefest än flygdag med djärva piloter. Eller som det stod:

Nu på lördag den 21 maj firar Swedavia att Bromma flygplats fyller 80 år. Flygplatsen invigdes den 23 maj 1936 med uppvisning, pompa och ståt med bland annat DC-3 som deltog i programmet. Någon DC-3 kommer vi dock inte få se på Brommas 80-årsjubileum. Det sköna muller vi hade sett fram emot klassas som buller av Swedavia och veteranflygplan är inte välkomna.
 
Vi ska inte förvänta oss någon flyguppvisning, utan jubileet är mer av en familjedag där barnen kan få ansiktsmålning, fiska i fiskdamm och smaska på sockervadd. Vi kommer även att ges tillfälle att gå ombord och titta i flygplan och andra fordon på flygplatsen. Kanske klappa en knarkhund medan en fallskärmshoppare signar ner från skyn.
 .
”Signar ned från skyn”? Låter smått religiöst, men en titt i almanackan visar att pingsten var helgen innan. När man kortade helgen försvann den ur medvetandet för oss ogudaktiga.
.
Här är Swedavias annons för evenemanget och här nedan omslaget på tidskriften Flygning inför invigningen i maj 1936:
.
 Bromma36
.
Bilden är lånad från SFF:s nyhetsbrev. Uppåt i bilden är ungefär nordnordväst. Man ser att många banor har försvunnit sedan dess medan den långa banan stuckit iväg ordentligt nordvästvart. Området åt höger kom senare att tillhöra flygplatsen, men har på senare år blivit plats för stormarknader och annan kommers.
 .
Om Brommas framtid kan man hysa oro. ”Småflyget” eller som många säger, ”allmänflyget”, är inte välkommet längre på Bromma (och just ingen annanstans i Stockholms närhet heller). Och för att upprepa veckobrevets milt utformade kritik: Att inte tillåta Daisy, så typisk för de trafikplan som från starten 1936 och sedan under flera decennier trafikerade Bromma, att åtminstone vid detta tillfälle få brumma förbi, är närmast ett helgerån. Traditionslöst!
 .
Andra plan av den typ som tidigare beflög Bromma är inte välkomna heller. De kunde ha visats åtminstone på marken och då hade säkert många tiotals allmänflygplan hälsat på, både nya och gamla. Konstigt är det verkligen att vid ett jubileum inte kunna få se en skymt av gångna tiders Brommaflygplan.
 .
Sockervadd var bara kladdigt minns jag. Medan fiskdamm kanske skulle vara spännande, det medger jag. Om den åldersanpassas.
 .
Tidigare var det minsann annat när flyg skulle visas upp på Bromma, t o m så sent som i september 1998. Här är en film och här är programmet. Själv minns jag inga plan i luften, förutom en Lockheed Constellation och möjligen en Mustang. Jag kanske kom för sent på dagen. Gul Rudolf såg jag, på marken, för jag har den på foto! Sådant minne har jag!
.
Bromma98
 .
För att inte tala om 1938, men då var jag inte med alls!
Bromma_1938_small
 .
Mycket om Bromma och tidigt flyg finns att läsa på webben. Några tips:
 .
http://www.justus2.se/flyg/flygvideor/Bromma_1936/Bromma_1936.htm Trevligt och gediget – som vanligt – från Bo Justusson. Han har även skrivet om det svenska postflygets ljusfyrar på 30-talet. (Samt om lämpliga sträckor för långfärdsskridskoåkning i Stockholmstrakten). Notera att postflygaren med sin enmotoriga Junkers bar fallskärm. Ett av ABA:s postflygplan störtade f ö på 30-talet, men föraren K G Lindner räddade sig med fallskärm. Postiljonen hade fått stiga av tidigare eftersom Lindner hade märkt att något inte stod riktigt rätt till med det nästan splitternya planet. (Roderfladder?)
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=554 En fin film om Bromma från 1936. Fann tipset hos Justusson. Notera att det förekom inte bara trafikflyg, man ser även långväga besökare i sina ”småflygplan”. Många kan de knappast ha varit, ej heller de svenska privatplanen. Flygnörden får här testa sin förmåga att identifiera flygplantyper.
.
 Avslutningsvis några bilder från besök på senare år:
 LIN-hangar_april2006
 .
070826_SE-CFP_Daisy_TWR_SE-EZF

.

Sudden, som har problem med ”styckemarkeringarna” och därför fuskat litet. Alla bilderna är klickbara

.

P.S. Strängt taget var ingen DC-3 med vid invigningen 1936, men väl en DC-2 (KLM). Och de är ju rätt lika.

Skrivet av: Sudden | 2016/05/16

Ett livstecken

Det har gått hela tre veckor sedan min senaste bloggning och dags att få iväg något som visar att läget är hyggligt även om livet i stort rutschar nedför. Runt om dör kändisar och även personliga vänner och bekanta. Nedslående. Men jag har nog gnällt tillräckligt i de senaste bloggarna, bl a över min ”nya” dator som guschelov börjar bete sig uthärdligt efter drygt 3 månader. Eller är det kanske jag som äntligen börjar fatta schäsen.

Så jag ska försöka vara positiv.  En riktig karl gnäller förresten inte! Vad var det Horace sa i ett kulturprogram i SVT (Babel?) nyligen? ”Män är övermodiga, kvinnor är falska”. Eller om de gärna lurade sig själva. Ungefär så.

Så jag räknar nu upp några saker jag lyckats med på sistone. Jag har lyckats ta bort McAfee programvaran som skyddar mig mot elakheter av olika slag (för ca 600:-/år) och få igång det medlevererade MS Defender, som bör räcka säger konsulten.  Det borde inte vara svårt, så tyckte jag i alla fall förr, men dagens mjukvara från olika leverantörer är listigt sammankopplade. Det statusbesked jag tidigare fått var litet skrämmande:

Failed_Defender

Något verkade ha gått sönder! McAfee som snyltat sig med i den levererade Asus-datorn hade dock bara avaktiverat Defender. Jag var dock rädd att inte få igång det programmet; då stode man där! Jag kollade på forum o d på webben och man blir ju mörkrädd när man ser vilka problem datoranvändare kan möta inför vid en sådan enkel ändring/avinstallation. Men här gick det av sig själv”. Puh!

Jag har också lärt mig vad jag gör när datorn får plötsligt ”hjärtstillestånd” men den har hittills kunnat fås igång. Skärmen ställer då inte alltid in sig på rätt bildproportioner och pixeltal. Varvid jag ska ”omstarta” själva flatskärmen har jag lärt mig.

Jag trodde länge DN hade tagit bort sitt Pdf-format (för prenumeranter) trots att man ”gör reklam” för det men jag lyckades efter många halvhjärtade attacker slingra mig fram genom den trassliga sajtstrukturen och hitta en adress jag nu kunde göra ett bokmärke för så jag kommer direkt dit. DN:s andra blädderversion är litet för svår att hantera men har förstås sina fördelar. I båda fallen är det dock ett elände att komma på hur man skall spara en längre artikel. Men det ger sig väl med tiden. Här är förresten en tecknad ”serie” (en eller två gånger i veckan) i DN som jag gillar. Sådana små saker har jag lärt mig att spara:

Icke-nyfiken

Asus bjuder på ett gratis ”moln” om 100 GB,”Free WebStorage”, som jag tänkte ha som backup, men det visade sig bara gälla under det första ägaråret, sedan får man betala. 5 GB får man dock gratis tills vidare hur långt det nu är. Jag lyckades komma åt faciliteten och testade genom att försöka spara Evas foton. Gick bra. Men de är så många att jag öppnade ett konto för Eva också men det räckte ju inte. Hittills har jag lagt ned en massa möda på att göra bildbackup på USB-minnen åt Eva, men man kan ju fråga sig om det inte räcker med att spara kamerans fyllda flashkort. Fast det räcker så länge och man vill kanske ha bättre sökmöjligheter än så i ett bildarkiv.

Evas kamerabilder är normalt på drygt 5,5 MB och ger en onödigt hög kvalitet för webbpublicering och mailskickande. Jag brukar själv för egna bilder ta ned pixeltalet ordentligt (1024 pixel på längsta bildsida), så att en bild inte blir större än typiskt 150 kB (motivberende; det kan bli mindre eller mer). Man skulle då få plats med i runda slängar 30 ggr så många bilder i sitt arkiv. Å andra sidan vill man gärna ha möjlighet att bearbeta en arkivbild och då kunna utgå från högsta kvalitet. Så här illa kan det se ut om man gör ett utsnitt ur en bild som man först tagit ned till 1024 pixel på bredden (mitt ”eget standardformat”) varvid jag kommit ned från kamerans drygt 6 MB till 214 kB. Jag hoppas bilden visas för läsaren som jag tänkt mig (som nästa alla mina bilder är den klickbar till större storlek), jag har trixat med storlekar (mätt i pixel) och kanske har jag tänkt fel på något sätt – inte ovanligt som var och en som haft med mig att göra nog noterat!

liten_1024

 

Knappast användbart! Även av andra skäl; det är hemskt att bli gammal!  Men skönt var det att njuta av junisolens värme för två år sedan vid Bönan i Gävlebukten även om jag tänkte på hur kallt vattnet måste vara och hur halt stenig, långgrund, ogästvänlig stranden och botten var. Måste vara Limön till vänster. För detta utsnitt ur den till 1024 pixel nedpixlade bilden åtgår bara 48 kB, men så blir den som den blir också.

Men minne fortsätter nog att bli allt billigare – utvecklingen har varit fantastisk och det är mest bara Joakim von Anka-snålt att trassla med pixelreducering för bildarkivändamål. Men jag lärde mig i alla fall att ändra pixeltalen i ett enda steg för en grupp bilder, en ”batchAlltid kul när man lär sig något nytt även om jag sett min konsult använda knepet för några år sedan. Att hitta ”knappen” man gör något med, det är väldigt ofta det som är det svåraste med en PC! Eller att återfinna en knapp man är säker på att ha sett i någon meny någonstans någon gång.

Så är det ofta.  Funktionerna är så invecklade att ingen kan skriva en ”vanlig” bruksanvisning och ingen normal användare försöker läsa den. Språket och den pedagogiska förmågan är ju inte alltid den bästa. Språkfel stjäl tid och man blir på dåligt humör.

Jag har förresten samlat på mig exempel på mindre lyckade ¨IT-anvisningar” och på hur dålig automatöversättningen hos Google och Facebook kan vara men det får bli en annan gång. Men problem finns ju även till vardags; här en kort text på ett grannspråk som jag inte klarade av utan hjälp:

BTDet slog mig att ”inställa” även på svenska kan ha motsatta innebörder, som exempelvis: ”Inställ dig kl 12.00 i morgon” eller ”mötet i morgon 12.00 inställes”.

Kanske ett alternativ till att ”fällt ihop paraplyet” och liknande  fraser: ”Han har inställt sig”.

Så har jag lyckats skaffa ett s k ”bankID”. Det som fanns att läsa hos min bank var knöligt och installationen gick stappligt! Möjligen var det detta framsteg som gjorde att jag även lyckades att via webben och mitt VISA-kort beställa en bok om Hawker Hunter.

Hunter

Betalning med VISA-kort har tidigare gått smärtfritt men denna gång kunde mottagaren inte acceptera kortet. Jag gjorde nog fyra misslyckade försök hos två bokhandlare, Amazon och AbeBooks. Ringde banken som ”hävde en temporär spärr”, men ändå gick det inte. Lärde mig senare att ändra på spärren själv men så skaffade jag bankID.

Och då gick det hos Abe – även om mitt kontoutdrag från VISA/Nordea fortfarande bara visar en s k ”reservering”. Troligen har kortsäkerhetssystemet ändrats sedan sist. Det slog mig att man inte längre behöver ange det där lilla numret på baksidan av kortet.

Nordeas valmöjligheter för kortanvändning via webben är förresten kul, i den mån de är begripliga. Den ena valet är för ”säkra transaktioner”, den andra möjligheten måste då rent logiskt gälla för osäkra transaktioner! Och sådant erbjuder banken!

Nu får det räcka, detta är långt nog.  Därtill försvann plötsligt hela texten under redigeringen och det var några nervösa minuter med hjärtat i halsgropen innan jag lyckades få fatt i den igen på något sätt hur det nu gick till.

Jag borde nog någon gång plöja igenom och lära mig den långa bruksanvisningen för bloggeditering!

 

Sudden

P.S. Här är en trevlig liten film om SAS 1959. Jag lyckades fånga en identifierande/förklarande detalj som skymtar under mindre än en sekund. Vad då, tror du? Svar senare om jag kommer ihåg det.

SE-AGF_Fraenkel

 

 

 

 

 

 

 

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 102 andra följare