Skrivet av: Sudden | 2018/05/10

Flyg och annat viktigt

 

I dag är det Kristi himmelfärdsdag. Tänker på min far som då ibland nämnde Pontius Piloten. Ett av hans ganska få ”skämt”. Här förberedelser för en annan take-off med en Pilatus PC-12.

Bild från Wikipedia. Typen blev för drygt 20 år banbrytande vad jag förstått och över 1500 plan har sålts. Det blev möjligt att bedriva ”passagerartrafik” med ett enmotorigt plan, fråga mig inte om regelverket. Efter några olyckor på 30-talet i USA hade nämligen enmotorigt trafikflyg stoppats för ”nattlig trafik eller flygning över svår terräng” och haveriutredningarna förbättrats efter allmänhetens upprördhet vilket tog knäcken på typer som Northrop Delta, Lockheed Vega/Orion Vultee V-1 m fl. Och trä-Fokkrar.

Här ett fint bokomslag, information om förlag och författare m m här.

Apropå farligheter här i livet och jämställdhetsdebatten är här en tänkvärd siffra jag såg i en replik till ett DN-debattinläggUnder åren 2013–2016 dog 147 personer genom en arbetsplatsolycka i Sverige. Av dessa var 139 män. Repliken är från Fackförbundet ”Ledarna” och har en mer tillspetsad rubrik ”Machokulturen orsakar skador och olyckor” än vad ett LO-förbund hade i sitt debatt-inlägg. Ack ja, förr talade man mer om initiativkraft och framåtanda än om mäns framfusighet.

Ovanför min datorskärm hänger en ram med 4 stora bilder ur en segelflyg-almanacka. Jag vände nyligen på skivan för att få omväxling och då kommer fyra andra bilder upp, där den amerikanske segelflygpionjären Hawley Bowlus riktar blicken litet frågande mot mig:

Kring 1930 i San Diego.  Planet SP-1 var Bowlus 16:e konstruktion; i vingkonstruktionen ingick ”kraftpapper” (wellpapp?). Bowlus behärskade även metallbyggande som futuriska husvagnar av detta slag.

Notera den skojiga lilla ”struten”som visar om man flyger rent; idag har man en ulltråd.

(Apropå ulltrådslänken till Mats Strömbergs fina sajt omnämns där även jaktplans svängprestanda, en evig fråga som nyligen var upp i en FB-grupp om Saab 21. Det kan ibland vara bra att snabbt kunna förlora fart.)

Tidigare hade Bowlus varit fabrikschef hos Ryan och lett byggandet av ”Spirit of St Louis”. Konstruktör var dock Donald A. Hall och hur han beskriver konstruktionskraven kan läsas i Lindberghs bok ”The Spirit of St Louis”.

Här en bild lånad från ett Flickralbum från San Diegos flygmuseum.

Så min hälsa: Jag får allt svårare och tyngre att gå och att överhuvudtaget göra något med musklerna.. När jag igår besökte apoteken i Haninge Centrum blev det fler vilopauser än någonsin. Dessutom var jag nästan framme vid det apoteket när jag blev osäker om jag lagt fram P-skivan innanför vindrutan. Vände tillbaka och höll då på att falla huvudstupa nedför den branta rulltrappan. Bara en våning men ändå. Mina fötter rör sig inte så snabbt längre. Ett tidigare fall i Clas Ohlsons lika branta rulltrappa var värre, blodet rann från ett finger (fick företräde i utgångskassan) och jag körde till den närbelägna akuten men det var inte så farligt

Åter till spoteket men man hade inte den variant av hudkröm för mina trilskande tår jag skulle ha. För att få ersättning måste jag köpa precis det läkaren föreskrivit. Men det fanns ett apotek till och där hade man salvan i form av ”kutan emulsion” som det skulle vara.. Avslutade inköpsrundan med Systemet. Folknykterhetens dag måste ju firas och jag slipper dessutom då den skrämmande rulltrappan.

Dagen innan hade jag varit på sedvanlig såromläggning på vårdcentralen och det är ju trevligt att prata med sköterskan men det börjar efter nu snart tre månader bli litet tradigt med 1-2 besök i veckan. Problemet är dålig blodcirkulation i underbenen/fötterna/tårna, en följd av ”dåligt hjärta”. ”Kreislaufstörungen” heter det väl på tyska. Jag skojade alltid med min hustru från Tyskland om detta ”tyskt styltiga ord”. Nu får jag mitt rättmätiga straff! Hjärt- och kärlproblem skulle man väl säga på svenska vilket får mig att tänka på ”nattkärl”.

Var då även hos läkaren som jag vill ska ge mig krafterna åter genom att ”skruva upp” blodtrycket litet med ändrad medicinering eller något annat han kan hitta på. Vår konversation är litet stapplig eftersom Andrei är från Vitryssland, men jag har fått honom att skratta. Min tidigare isländska läkare talade då mer förståeligt men det var svårare att få henne att skratta. Men det är stressigt inom sjukvården, både för läkare och såromläggare. Man känner att man inte bör störa läkaren med egna tankar och upplevelser av ”sjukdomen”.

Min sköterska lyckades ganska väl tyda Andreis anvisningar för min vård. Läkares handstil är ju ett gammalt skämt och här måste han ju därtill använda ett annat alfabet än det han är uppvuxen med.

De första potatisknölarna är nu i jorden. Att sköta balkongfarmen blir tyngre för varje år men det ska väl gå i år också.

Mer om tidigt segelflyg på min blogg här.

 

Sudden

 

 

.

 

Annonser
Skrivet av: Sudden | 2018/04/15

Södermalm och söderut

Häromdagen såg jag en bild som fick mig på ett glatt och smått elakt humör. Och insåg att detta kunde vara basen för en blogg.

Visioner har vi alla men denna tycker jag är litet väl flummig för att visa i en ”broschyr” från Stockholms stad hur man tänker sig en framtida Götgatan. Är det kor av SRB-ras till höger? Staden har förresten ett trafikborgarråd (MP) från Gnesta där man ju är van vid kor. Men vilka stolligheter kan inte sanna miljökämpar ställa till med. Jag vill redan nu varna för ett skräckexempel i slutet av denna bloggning.

Götgatan (efter ”Götaland”) var den led som en gång ledde från huvudstaden söderut i landet och kom i modern tid att ta hand om en stor biltrafik från Södertörn. Minns den som knökfull, medan den norra delen var backig och smal och tidigt otillräcklig för sitt ändamål. Götgatsbacken ned mot Södermalmstorg var livsfarlig för cyklister:

I min tidiga ungdom fanns många matinébiografer längs Götgatan, men snart drog vi sydvästvart till Västertorp. 1964 blev återigen Götgatan min väg in till sta´n eller ut i landet norröver. En lång tid fanns ”diket” Södergatan som avlastning av norra delen av Götgatan innan Söderledstunneln och Johanneshovsbron öppnades 1984. Men den södra delen av gatan med sina trottoarer, butiker, många gatukorsningar från Medborgarplatsen och söderut bjöd på flaskhalsar som man förstår:

Bild från Wikipedia, Holger Ellgard.

Cyklisterna tar sig fortfarande fram på norra delen av Götgatan, i båda riktningarna. Ett tag genade cyklarna över torget Medborgarplatsen och där hade jag som fotgängare på väg till jobbet i Söderhallshuset vid två tillfällen ”möten” med cyklister. Jag grabbade tag i dem men de ställde sig helt oförstående till min fråga om de avsåg att köra ihjäl mig.

Här en ganska aktuell utblick söderöver (från Wikipedia tror jag) ungefär från puckelns topp ovanför backen ned mot Medborgarplatsen. En slags gågata skulle jag säga. I diset i fjärran skymtar Globen:

Cyklar satsas det på och här är en helt fantastisk vision ur en broschyr från kommunen:

När jag ser de mystiska cykelbananerna (har inte loppor samma uppsyn?) undrar jag om stadsplanerarna och arkitekterna aldrig läst om gångna tiders ofta helt hopplösa cykelbilar och eldrivna fordon. Men kanske batteriteknikens framsteg kan skapa något. Vi har ju redan idag ”elcyklar” som en händig person lätt kan få upp i ännu mer asociala och farliga farter än en vanlig trampcykel. Bilden i övrigt innehåller många kära detaljer för en stockholmare som här kombineras eller som förstärks.

I en av de främsta SF-romanerna, ”The Space Merchants” (av Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth, år 1952)  förekommer cykeltaxi som är litet mer ”utvecklade” än indiska rickshaws och liknande.

”Venus är vår” hette romanen på svenska. Här ett litet citat. Observera att man sätter  in sotfilter i näsborrarna innan man går ut till taxin. Man hade tydligen ännu fossila bränslen men till annat. (När man var liten var ju ”Londonsmog” ett känt fenomen. Kolförbränning för husuppvärmning gav mycket kväveoxid och smuts i luften.)

Här ett exempel på stadsplanerar-poesi. Det gäller att göra intryck snarare än att verkligen göra något:

En kommentar till förslaget jag snappat upp: Upphöjd cykelbana i nivå med gångbanan funkar inte, gående kliver rakt ut = livsfarligt!  Jag kommer att tänka på tidigare nämnda upplevelser på Medborgarplatsen med cyklister. Det verkar som fotgängarna lider mer av ovarsamma cyklisters framfart än bilisterna.

I bilden nedan från ett ”idyllisk tid” (notera gengaskolsäcken på biltaket; pojken som ger svängsignal) 1943 söderut från korsningen Götgatan/Ringvägen kan man i fjärran se de nybyggda höga punkthus där kåsören och författaren Ingemar Unge växte upp. Belägna i Skärmarbrink, ”om det nu finns ett sådant område” som Unge skriver så elegant. Namn på platser/områden, det kan ju vara svårt det även för en mästare att skriva. Någon högbro fanns ännu ej utan den då bara knappt 20 år gamla öppningsbara Skansbron låg lägre än Götgatan. Segelfri höjd 12,5 meter; jag minns min brors ängsliga kiknde mot masttoppen när vi tog oss genom Hammarby slussen en gång.

Jag har en del i min dator (och på min blogg) ur hans bok från sin barndomstrakt och inte minst vilken glädje de s k Ödledammarna utgjorde. De är nu täckta av Globen som idag är visuellt markant när man befinner sig på Götgatan (och på många andra ställen söder om Söder).

Unge  tyckte att speciella cykelbanor i innerstaden är ett elände; nej fordon av alla olika slag för sig och fotgängare för sig ska det va… Tyvärr ser man inget från Unge längre, det är väl åldern (han är född 1944). Han kunde skriva, det syns redan i förordet ovan. Helt riktig är han sista utmärkelse ”Jolo-priset” 2011. Jolo och Unge gjorde DN läsvärd en gång i tiden.

Jag ser att Unge liksom jag ibland kan komma att skriva om något annat än han från början tänkt sig.

 

Bilden är knyckt från Riksantikvarieämbetet. Idag skulle man också se arenan Globen. Fast varuhuset Åhlen & Holms (”Ålle”) glob är ju större. Hela världen och överst en dalahäst alldeles i bildkanten; osis! Fredrik Bruno var en ivrig amatörfotograf.

Inte alla visioner realiseras och vi får väl hoppas på att entusiasmen för cyklar i storstad minskar eller att de styrande kommer till sans. Det gör nästan ont i mig att se hur biltrafik avsiktligt försvåras. För att inte tala om andra förluster orsakade av ”bygglust”.

Ett skrämmande exempel på vad trafikplanerare kan ställa till med beskrivs i denna lilla film ”Spårviddshinder” kring arbetena för ”nya Slussen” på den norra sidan av Södermalm. En film vars händelser är av en art som kräver att man spexar till skildringen. Enskilda ovana trafikanter råkar ut för hemskheter som den spröde åldrige bilförare, 86 år gammal, som vi möter. Man är rädd att han ska få en hjärtattack eller något. Har han inte förresten ramlat ikull i några bilder som flämtar förbi? Länge sedan man såg en piprökare förresten. Så får man kort höra en blodtörstig cyklist. Och så de tyska bilturisterna, tänk att de är så lugna, men de hade väl fått tid att lugna ned sig.

Någon som vet vad ”Spårviddshinder” heter på tyska förresten. Fast risken att jag skull komma att köra bil i Tyskland igen är mycket liten.

 

Sudden

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2018/03/24

Vardagslivet och Mustang-minnen

Säga vad man vill om min dator som jag haft i några år. Början var svår, flera resor till butiken och åtskilliga stora sedlar och veckors väntan, och det tog tid att lära sig hur man fick fart på den efter plötsliga tjuvstopp. Det var ju inte så enkelt som att när bilen fått tjuvstopp så rullar man till stopp, öppnar dörren, stiger ur och så in igen, stänger dörren och vrider på startnyckeln och så går bilen igen. Som Bill Gates berömda bilkonstruktion, ni vet.

Men nu klarar jag mig nog själv. Ord som ”BIOS” får mig att rysa och instruktioner på ryska får man stänga av och hoppas att datorn rullar igång ändå.

Jag är förvånad över det dåliga språket hos datorn, texterna kommer väl ändå från MS och inte Kina. Här en skoj sak som nyligen dök upp (för andra gången):

Ett verkligt dilemma. Vad väljer man? Men jag tror jag förstår vad MS vill säga. Frågan är bara varför man inte säger det då. Det handlar väl om en ”toggle-funktion”.

Datorn stavar dåligt och till det finns olika orsaker. En är väl att mina fingrar hamnar inte alltid där jag tänkt mig (som i fallet ovan). I värsta fall (sällsynt) försvinner hela den mailtext jag jobbat med, kanske under ett bra tag. En annan orsak är väl diverse rättningsprogram, även (för mig) okända språkanpassningar. Simpla mail på engelska kan därför bli jobbiga att handrätta. Och så är bokstäverna ibland alltför små. Jag försöker köra utan läsglasögon men ibland sätter jag på mig dem först. Den speciella knapppologin (och annat) på Facebook spelar spratt. Lyckligtvis har jag lärt mig ändra i ett sänt FB-inlägg. Innan dess var användandet av FB mycket ångestfyllt.

Just nu hände förresten ett helt nytt fel – den utskjutbara skiva för tangentbordet min IKEA-möbel har, föll plötsligt i golvet. Allt verkar ha klarat sig. Men kanske tangentbordet borde ligga på bordsskivan. Bättre ergonomi?

 

I bilden syns till höger ett papper från Key Publishing. Häromdagen damp nämligen efter drygt 10 dagars väntan de tre senaste numren av Aeroplane Monthly ned i min brevlåda. Jag hade mailat och klagat på utebliven leverans. Sedan jag sänt min klagan insåg jag efter att ha begrundat numrens konstiga dateringar att min förnyelse av prenumerationen nog inte ”kommit fram” trots att min svenska bank debiterat mitt betalkort-konto, något som i sig inte gick smärtfritt vilket jag skrivit om. Men Key svarade nu överraskande att man gjort ett fel och numren skulle komma. Vilka de nu alltså gjort så nu har jag flygläsning för hela våren!

En annan glad överraskning bjöd DN på. Häromdagen fungerade inte den digitala versionen (dock gick pdf). Jag läste och läste vad prenumerationsavdelningen skriver om olika slag av prenumerationer men något verkade faktiskt ha gått snett hos DN. Det tog tid att formulera problemet i ett mail till DN och det är också ”jobbigt” att vänta på ett svar. Man skulle vilja kasta sig över telefonen och snacka med en person. Vilket dock förutsätter at man förstår varandra; vissa andra ”IT-support-samtal” har varit svåra att förstå. Det är därför sällan jag använt telefon-support.

Efter ett dygn kom ett ”goddag yxskaft-svar”, något som kan göra en lätt förtvivlad. DN sades sig ”ha valt att ta bort en viss funktion” (!)  och föreslog jag skulle gradera upp mig, bara 80% dyrare (ja, under en övergångsperiod litet mindre). Jag skrev ett förklarande mail till, och se, det gjorde susen. Nu verkade man ha läst och dessutom förstått vad jag skrivit 😉

I och för sig finns det skäl att ta ett dyrare abonnemang för att komma åt artikelarkivet. Jag har haft stor glädje av SvD:s arkiv, som jag har gratis eftersom jag är min särbos ”gäst” på hennes ”SvD-fullprenumeration” som går på många tusenlappar om året. Men gillar man korsord så…

Själv är jag intresserad av ”den allmänna samhällsdebatten” och de betalväggar och prenumerationskrav som nu blir allt vanligare på Internet hotar att dölja och begränsa denna debatt. Konstigt, vi itutas just av etablerade medier att de vill informera, öka mångfalden, och överhuvudtaget främja allt som är bra. Inte minst demokratin, åtminstone i den innebörd som våra PK-media lägger i det begreppet 😉

Vidare ”förbättras” systemen för pengatransaktioner, men jag är pessimist. Jo fler möjligheter, desto fler blir också problemen. Jag hade sålunda för några dagar sedan svårt att beställa pappersfotokopior, något som förr var en baggis. Men nu fordrades en massa knappningar och val och först efter åtskilliga minuters kamp hamnade jag rätt.

Mitt nya Nordea inloggningskort har nu fått BankID i sig, men jag har inte testat den funktionen. Men i övrigt funkar det som det gamla. Jag har förresten en massa kort liggande, även besked om koder, men jag vet inte vart de hör. Man ska ju inte göra några anteckningar för att komma ihåg sådant…

SvD-arkivaccessen försvann för några veckor sedan men när så en flyghistorisk vän häromdagen bad mig titta i arkiven kollade jag och fann att nu funkade det igen. Dessutom fann jag en del på webben efter den händelse han var ute efter, en nödlandad Mustang 4 augusti 1944 vid Falsterbo, bland annat detta. I SvD fann jag denna magra notis, man var ju van vid nödlandare i Skåne:

Notera att det sägs att man sköt med luftvärnet mot planet, vars motor givit upp totalt redan på över 7000 meters höjd över södra Danmark och att det nu gällde för piloten att ta sig över till neutral mark. Nå, jag kan förstå att det svenska luftvärnet sköt först och tänkte sedan. Lyckligtvis träffade man ej piloten, Raymond Beck Lancaster, som förresten levde för några år sedan såg jag, långt över 90 år gammal.

Flyg var en stor sak under kriget och speciellt Skåne berördes av kriget i luften som man ser av detta klipp ur SvD:

Så var ju Mustangen något alldeles extra, inte minst jämfört med vad svenska piloter var vana vid. Nyligen har jag presenterat Fredrik Lambert-Meullers jämförelse av hur primitivt vårt egna bästa jaktplan Saab J 21 var jämfört med Focke Wulf 190, som väl i modernitet nog var i klass med Mustangen. Underlägsenheten gällde inte minst förarergonomin. 21:ans usla motorkylning som omöjliggjorde mer uthållig luftstrid nämner han ej. En väl bevarad hemlighet kanske. 21:an kunde börja levereras först samtidigt som Mustangerna kom från amerikanska surplusförråd med början under våren 1945.

Själv måste jag ha sett Mustang för första gången vid denna flygdag i Gävle hösten 1945 (bilden ”lånad” ur en artikel i SFT om flyget i Gävle):

Mustangmodellen här nedan, foto taget 2002 i museet i Optand , ”Teknikland” idag,  var dock en av Sigurd Isacsons mindre lyckade tyckte jag. Landstället gick av ”stup i kvarten” och rent visuellt var det inte särskilt mycket Mustang. En modellflyghistorisk välgärning har den person gjort som lagt ut Sigurd Isacsons ”katalog” som jag nyss upptäckte, och där man ser hur en del modeller ”förskönats” i annonserna, bl a Mustangen.

 

Jag minns att jag under beredskapsåren (jag var 6½ när kriget upphörde) hemma i Gävle på något sätt var rädd för något slag av krigiska hemskheter som kunde komma från luften, men jag kan inte minnas vad. Dock minns jag en kort sekvens från en journalfilm som skrämde mig, så mycket minns jag. Något ramlar ned från ett hustak.

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2018/02/23

Vår fantastiska värld

Det är hög tid att visa att jag lever. Allt är stort sett bra även om jag de senaste dagarna haft lätt feber. Och då uppstår ”feberdrömmar” där verkligheten rörs in i den rätt fantasifulla ”ap-teater” som ständigt är i gång i huvudet. Man ligger där i sängen och tänker att det är bara att vrida sig till vänster och plocka ut vad som finns i kylskåpet eller knappa på datorn. Men det är förstås inte så möblerat.

Apropå ”fantasi” så har P C Jersild en obruten sådan, jag håller just på och läser den senaste romanen ”Tivoli”. Instämmer i recensenten Lennart Bromanders sammanfattning: Jag har av och till under en stor del av mitt läsande liv piggats upp av P C Jersilds outsinliga vitala, satiriska intelligens och sprudlande fantasikonstruktioner, men ibland har hans uppfinningsrikedom något maniskt och mekaniskt över sig, som kan bli ganska tröttande. Så är det i Tivoli. Fast ”felet” är väl inte Jersilds, tillvaron är faktiskt så trassligt mångsidig om man orkar tänka efter.

Eva kan nu ta sig mellan Uppsala och Handen med tåg, även om det är mycket jobbigt för henne. Jag slipper kosta på mig en massa bilkörning. Köra bil i lagom mängd är i och för sig kul och är därför belagt med nöjesskatt. Även om det kallas något annat av våra miljö- och klimatmullor/hysteriker. Just idag blev det avbrott i tågtrafiken och den förväntades åter komma igång så sent att hon inte tyckte det skulle vara så trevligt att åka då, det är ju fredag. Jag kunde ju ha ryckt ut med bilen men kände mig hängig som sagt.

Litet skojigare saker: Här en video som är häftig (klipp nedan). Kommer mig att tänka på den gotländska sandstranden i min bloggs vinjettbild. Den bilden är lätt retuscherad, jag har tagit bort en del av den himmelska härligheten så att bilden inte blir så hög. Varje gång jag ser bilden tänker jag på hur högt över den låga strandsluttningen uppvinden ändå når. Flera gånger hindrets höjd. Det är ju påtagligt också i den amerikanska hängglidarfilmen även om den extrema lågflygningen är kul. Ack vore man 50 år yngre…

Ja det är mycket man göra med luft. Sådant här flygande såg jag först vid ett inomhusflygträff i Blå Hallen för kanske 20 år sedan!

Fast luft är ju ingenting med substans påstår SvD trots att miljöskribenterna svänger sig med siffror om tusentals ton av divese onyttiga gaser i luften. Och ändå kan man ju säga som denna av Eva beundrade person (de tillhör samma nation i Uppsala universitet, Gästrike-Hälsinge)

Jag lyckades ej skänka pengar via mitt betalkort till Wikipedia, något jag tycker man ska göra. Fick artigt beklagandebrev. Utvecklingen går framåt, gubben hänger inte med i alla nya välmenta rutiner, system och procedurer för betalningar via Internet. För att öka säkerheten. Jo visst, men det är viktigare att något funkar än att det kan missbrukas tycker jag. De elaka är ändå en minoritet! Får man hoppas.

Kanske man ska skapa en'”Sundins regel”. Ju fler alternativ som erbjuds, desta oftare tjorvar det sig. Penningöverföring är ett exempel. Optimum? Åldersfaktor?

Så är jag litet av språkpolis, och förvånas av att även bildade människor kan skriva ”stadsråd” eller stadskupp”.  Det är ju ofta ett svagt samband mellan stavning och uttal, och d och t kan vara svåra att höra skillnad på. Men folk tänker väl? Stadsråd finns dock i Grönköping. Pampar i närsamhället vill ofta ha en fin titel och en imponerande framtoning 😉

Visning på bloggen uppe till höger av ”senaste kommentarer” fungerar inte automatiskt, jag får göra en del knappningar innan något syns. Jag har ännu inte lärt mig eller försökt lära mig alla ”finesser”.

Facebook – ja det driver mig till vansinne. Men jag skriver ändå ofta där, ja på senaste tiden rätt ofta. Senast var en lång tråd i FB-gruppen ”Det gamla Stockholm” om de ryska bomber som föll vid Eriksdalsbadet och några andra ställen i östra Svealand i februari 1944. Så många myter, vanföreställningar och fördomar det finns. Sådana har jag inte alls!

Har haft en del löjlig korrespondens med Södermanlands Nyheter, Folksam och Swedbank. Inga allvarliga saker men jag blir så lätt orolig. Sex ark kom i ett brev från Swedbank om just ingenting. Jag har tydligen ett konto med 14 öre på. Liksom i fallet med Folksam har det med möjlig brottslig hantering av pengar att göra och jag har hört ryktas att EU och eller USA står bakom dessa uttryck för skräck för terrorister. Många hederliga svenskar tycker illa om denna pengainstitutens ”nyfikenhet”.

Allt ordnar sig ej automatiskt, ibland måste man stöta på. När Folksam efter minst tre påstötningar ännu inte skickat ett dokument ringde jag igen och föreslag då att personen skull ta fram ett kuvert och skriva mitt namn för hand på det. ”Det är just vad jag nu gör” svarade han då. Det hjälpte, nästa dag kom brevet. Tillsammans med ett brev som följd av tidigare påstötningar. Så småningom kom ytterligare två sådana brev.

Mina dessa problem är löjliga jämfört med andras. Som är rädda för våld, ohälsa, arbetslöshet, invandringsbyråkrati. Staten måste vara human. Sverigebilden i världen har faktiskt varit ljus fast man från borgerligt håll ofta tyckte – och tycker – att Olof Palme var ”dålig”.  Man får bortse  från sedvanlig dansk avundsjuka över att Sverige faktiskt är bättre i många avseenden 😉

Jag har samlat på lustiga, roliga eller dumma meddelanden och texter på internet men jag orkar inte ta upp dem alla för sig, utan har samlat några, med korta kommentarer. Det började bli svårt att hitta annat på skrivbordet; nu slänger jag dem. (Klicka på bilden så blir den läsbar. Åtminstone rent tekniskt.).

”Pinterest” heter en ”sajt” som plågar mig med sina meddelanden – det retar mig att jag inte förstår vad det handlar om men jag orkar inte ta reda på det.

Många sägs överge E-post på grund av många p g a spam utan går över till FB:s meddelandefunktion. Mycket med FB driver mig tillvansinne, det har jag sagt tidigare.

Att erbjudas drönar-filmer är ju kul medan Linkedins bombardemang med påstötningar att bli vän med folk som jag är nära vän med sedan decennier kan jag vara utan. Linkedin tror tydligen att jag fortfarande står till ”arbetsmarknadens förfogande”

Och så har vi alla påståenden att journalistkåren domineras av vänsterfolk och miljöpartister. Konstigt, jag tycker ”den förnumstigt borgerliga attityden” är förkvävande. För 20 år sedan var det bättre. Därtill kommer den naturliga journalistiska sensationslystnaden samt okunskap, speciellt om naturvetenskap.

NASA_Prandtl_besk

Åter till den sköna flygkonsten! Här är ett föredrag med NASA-forskaren Al Bowers. Med mycket smått och gott. Tänk hur starka lyftkrafter vi kan åstadkomma. En Boeing 747-vinge ger så mycket lyftkraft att den  motsvarar vikten av de pianon man kan ställa tätt packade på hela vingen. I tre lager på varandra! Kollade på webben vad ett piano väger, jo fast kanske det handlar om lätta pianon. Packningstätheten motsvarar ungefär 12 pianon på en vanlig sängs yta. Så väldigt starka är Bernoullis ”sugkrafter! Man får förstås inte kalla dem så. Men hur ”upplever” man det statiska trycket? Minns hur det var att simma under vattnet i Forsgrenska badet och ta sig ned till botten. Otrevligt!

Pianon

Wikipedias tabell påminner mig om hur man i ungdomen imponerades av hur vingbelastningen ökade år från år. 120 kg/kvadratmeter var mycket tyckte man men det bara steg och steg, till 180 ja hela 300 kg/kvadratmeter. Och ändå hinner man landa. En Boeing 747 behöver ca 300 km/h för att lätta och det är ju faktiskt rätt mycket. Det beror inte på storleken, en Boeing 737 har liknande lättnings- och landningsfarter. Man har mer effektiva – och komplicerade – sätt att anpassa vingprofilen efter farten än förr.

Dock är aerodynamikens ”lagar” klart olika för små insekter än för fåglar och flygplan.

Och så detta med hur lyftkraften bäst fördelas över vinge och om den fantastiska albatrossen och varför fåglar flyger i plog med det inbördes avstånd som de gör. Bowers tar i föredraget fram nya eller snarare glömda teorier från Ludwig Prandtl i Göttingen på 30-talet. Mer att läsa och se finns här och här. NASA:s studier är inte bara inriktade på att ta fram ett flygplan som ska kunna flyga i planetens Mars atmosfär, det syftar också till att förbättra våra vanliga flygplan.

Prandtl

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2018/01/26

Gubben gnäller

Det förvånar mig att jag inte i tidningarna eller TV hört omnämnas att konstnären Anders Åberg, som bl a skapat Mannaminne, avlidit.

Nå, i SvD fann jag en kortare text härom. Och det finns fler texter. men synbarligen inte i mitt husorgan som DN trots allt ännu är. Betalar 99:- i månaden och läser mest pdf-versionen. SvD kommer jag också åt, inte minst det historiska sidarkivet, genom att Eva bjudit in mig som gäst på sin ”kompletta” prenumeration.

Fann alltså i DN inget om Anders Åberg. Men säkert kan man istället läsa om någon USA-ostkust-tänkares syn på världen. Sin värld.

(Ser 20 februari att DN tydligen publicerade en artikel redan 31 januari om Anders Åbergs verk.)

Det finns mycket annat i mediavärlden som inte funkar så bra längre. Skulle ta reda på vad det kostar att prenumerera på en morgontidning i pappersform, hela veckan. Stört omöjligt men litet indirekt fick jag reda på att DN tar bortåt 6000:- om året.  Fann också att SvD tar litet mindre, 399:-/månad. Något beroende på var man bor.

Upsala Nya Tidning, UNT,  kan man ”pröva på ”med 99:- under två månader men sedan springer nog kostnaden iväg. Eva, boende i Uppsala får väl ringa för att få besked.

(Senare när jag haft tid på mig att leta och simulerat att jag vill prenumerera kryper priserna fram. Även för UNT. Slående är hur det lönar sig att våga teckna sig för en lång prenumerationsperiod.) 

Jag minns hur man förr i tiden i tidningen kunde läsa i en liten ruta på en central plats vad det kostade. Rätt enkelt, viss prisdifferentiering. Någon som förresten minns hur ”militärer i uniform” kunde komma billigare undan ibland; dansbanor och så. Här ett klipp från ett nummer av DN som jag sparat:

 

Inte undra på att tidningarna har det krisigt! Eller kanske snarare tvärtom, konkurrensen från Internet och annan framåtskridande har utsatt våra Mammon- och marknadsdyrkande tidningar för marknadens realiteter! Och säga vad man vill om Donald Trump men klart är väl att folk har börjat fundera över vilka som egentligen sprider ”fake news”. Är det inte de etablerade medierna som har sussat i godan ro och inte brytt sig om själva verkligheten? Personer som Mats Knutson, Erika Bjerström,  Cecilia Uddén, Peter Wolodarski (Putin-noja), Hanne Kjöller m fl, de sitter där och drömmer, många om ett USA de minns eller lider av andra nojor. Nå, kanske jag är elak.

För några år sedan slutade jag med pappers-DN; den kostade då visst över 2.500:- per år. Igår sa jag upp prenumerationen på ”Fria tidningen” som jag en gång tyckte var ett bra initiativ. Men jag är inte så ”feministisk” och ”tredje-världen-intresserad” egentligen. Birger Schlaug har där ofta bra och väl framförda tankar. För att vara miljöpartist alltså 😉 Här ett exempel (som jag inte kollat men jag gissar det är bra.)

Här förresten förstasidan på en sparad DN:

 

Sudden

 

Datorn har lagt sig till med ett otrevligt beteende på sistone; det kan ju också ha att göra med internet-anslutningen. Därför bäst att få iväg något, helst redigerade så att Facebook-presentationen ser lockande ut hur man nu fixar det. Samtidigt får det inte vara alltför flummigt. Eller inte ”upplevas” så. Är man 79 så har man en väldig massa i huv’et som yngre inte hunnit uppleva. Men tappa inte sugen utan lär av min visdom!

Julklappar ja; min kloka söner gav mig en enkel Guillow flygplanmodell. Ännu inte provflugen:

Valet av balsaträts fiberriktning är kinkigt och jag bröt av fenan. Fick därför ta till Karlsons klister som för övrigt inte är vad det varit. Men det finns en koppling mellan Karlson (han med klistret) och de för alla gamla modellbyggare kända namnen Testor och Guillow.  Mera senare.

Och kaptener/vederlikar; Guillow-modellen flygs av en Kapten Storm som ser litet full i f-n ut:

I bakgrunden skymtar Eva, miljön är den ”anatomiska teatern” i Gustavianum vid Uppsala universitet Hon är disputerad i genetik fast tockna där gener som ser ut som ”kaninöron ” som jag minns dem från skoltiden tittar man väl inte på vid obduktioner.

Här nedan litet om hur modellen beskrivs; ”Super Hero”, ja visst handlade (och handlar) mitt flygintresse om det. Medan frasen ”Propeller Powered for Super Speed” minner om tiden då alternativet var en handkastad/katapulterad glidare och rea-driften ännu inte uppfunnits.

Ett bekant namn för alla som följde med i amerikanska modellflygtidningar på 50-talet var Testors. Känd för sina lim och färger men jag fann även en annons på webben om en handkastad glidare:

Verkar ju ganska raffinerat med ”trihedral fuselage” men jag tror inte företaget var framgångsrikt på detta område. Helt klart är dock segelflygare tuffare, det ser man inte minst på den ”karaktärsfasta hakan” som det hette förr. Och kaptener är dom!

Minns några gymnastiklärare i realskolan som titulerades ”kapten”. En var känd och lätt stroppig och inte imponerad av att jag stående i givakt stolt förklarade att jag från folkskolan innehade järnmärket i idrott.

Den andra brukade snabbt lämna jympasalen efter vi fått göra en inledande liten ”promenad” och sedan lät oss spela basket på egen hand medan han uppehöll sig i sitt rum. Vad han nu gjorde där.

En tredje var inte kapten men ”frisksportare” och gick med fötterna löjligt utåtriktade i tidens enkla jympadojor, vars klack därtill var låg. Han hade antagligen sadistiska anlag som han sublimerade bättre än vår musiklärare som var förolämpande/skrämmande folkilsken. Tror att jympaläraren trots all sin präktighet fick en tidig hjärtinfarkt. Kommer också att tänka på den tidiga TV-serien om ”Colonel Flack och hans ”associate, mr Garvey”. Alan Mowbray gestaltade huvudpersonen, en skojare. Mowbray som född britt visste förstås hur man kunde imponera och militära titlar smällde högt. I svensk flyg- och motorhistoria finns ju kaptener som Hugo Sundstedt och John Nerén. Och den mer sentida Kapten Zoom.

Hoppsan! Jag börjar nog spåra ur och tappa skärpan. Här nedan litet mer läsning för intresserade. Därtill är att säga att Axel Karlson som kom på Karlsons klister var en boren uppfinnare men kanske inte så förfaren i att leda företag eller förmera pengar. Men han fann i USA en begåvad hustru som sedan i Sverige blev en känd översättare av texter till biograffilmer vilket bidrog till familjens försörjning. De fick även en språkframgångsrik son (vid namn Brodda, ett gammalt namn i släkten som även Axel tog upp). Axel fann också upp ett s k flytspackel och det gav kanske framgång även om ordet främst erinrar mig om hälso/miljöproblem av  något slag.

I USA kom han i kontakt med den utvandrade svensken Nils Testor som gått i Schartaus handelsinstitut och som lyckades bra i sina affärer i USA. Och som jag gissar drog det längsta strået så att säga. Några lästips om Karlson:

http://www.airplanesandrockets.com/magazines/testor-name-well-known-american-modeler-march-1959.htm

https://www.nyteknik.se/innovation/sverige-fastnade-tack-vare-asnan-6421403

https://archive.is/9JfPZ

https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Karlson

http://naringslivshistoria.se/bizstories-nyheter/naringslivshistoria/klistrets-karlsson-en-riktig-uppfinnare/

En del uppgifter om Axel Karlson spretar men han var ju också en ganska kreativ typ. Jag letade förgäves efter den åsna ”Peppo” som Karlson och hans kompanjon lyckades få med i en spridd journalfilm ca 1922, en lyckad reklamkupp. Den enda bild jag fann, i SvD, var rätt intetsägande.

Tillägg 17 februari 2018: Läser man Wikipedias artikel om lim ser man hur ”naturnära primitiv” limutvecklingen länge var. Här litet om de första mer avancerade limmen inom flygindustrin. En något pratig berättelse och man får inte vara allergisk mot kemi.

http://www.seqair.com/skunkworks/Glues/Aerolite/Aerolite.html

 

Sudden, som i sin ungdom körde med celluloid som han kom över och så löste upp i aceton.

 

P.S. Jag hade enligt rubriken tänkt få med något om läsupplevelser, nötknäckning (hammare mot krakmandlar i en plastpåse och hårt underlag; de har blivit hårdare), social samvaro med mera. Men det får bli senare.

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/12/15

Chiavari fast mer Charivari

Dags att leverera!

På ”min tid” krävde ”leverera” ett objekt, fysiskt eller abstrakt (typ ”sin åsikt”). Men inte numera. Just nu frossar dessutom etablerade media i att leverera hysteriskt nonsens eftersom de är hotade av allmänhetens fria (än så länge) sökande av fakta på webben. Därtill snöslask, torrhosta och en bil som sviktar ibland. Jag börjar möjligen så sakta förstå hur man kopplar till och från de olika slagen av belysning framåt. Parkeringsljus, halvljus, helljus och dimstrålkastare. Varselljus har jag nog inga tror jag. Man skulle ju vilja ha en indikering på att halvljuset är tänt. Men det är ju en fransk bil så… Har i snart 10 år kört i mörker med mycket av instrumentbelysningen släckt.

Så det är svårt att skriva något sansat.

Som Jan Guillou så sant konstateradeJust nu är det inte läge för äldre män att problematisera, än mindre att som Staffan försöka raljera bort Metoo.

”Staffan” är krönikören Stefan Heimerson i Aftonbladet som hux flux blev utsparkad efter flera decenniers tjänst. Inte för att jag gillade hans åsikter men utsparkningen var skamlig, ett av många exempel på fegt beteende av personer av personer som man förväntar sig ha en ryggrad. Man kan tycka att Horace Engdahl och Stig Larsson är knäppa, var och en på sitt sätt, men de har ändå lojalt försvarat sin gamle kompis ”Kulturprofilen” som för mig mycket verkar vara en ”typisk fransman”. Man har ju sina fördomar från ungdomen som är svåra att släppa. Visserligen fann jag senare att fransmän kunde vara mycket goda ingenjörer men ibland ”fräckt raka” och inte alls svenskt ”mjukt diplomatiska”.

Annat fult handlande:

MänniskosynNå, vem som helst kan råka bli illa citerad; ”en karl sparkar man väl lätt ut men kvinnor, dom är det minsann synd om”. Man kan hoppas att bakom ligger nog ”bara” en trist maktkamp inom den lokala S-partiorganisationen.

Tittade tillbaka på en nylig bloggning där omnämnandet av tecknaren Russell Brockbank kom mig att tänka på tidningen Punch som hade en slags undertitel, ”The London Charivari”. Tog reda på vad det betydde och råkade då skriva fel, Chiavari! Som är en stad i Ligurien i norra Italien. Förbryllad var jag men OK då. Fann att staden var känd för sina stolar.

 

Bild från Wikipedia;  Chiavari chairs at a meeting in the White House State Dining Room in 2009.  United States President Barack Obama meets with members of the Congressional Hispanic Caucus in the State Dining Room of the White House, March 18, 2009

Jo, minns svagt liknande stolar från tjänsteresorna till England med tepauser och ibland buffélunch. Cigaretter som fimpades och pressades ned i heltäckningsmattan med en fotvridning.

Men Charivari är ungefär ”kakafoni” och var en gång ett slag av ”gycklande uppvaktning”. ”Katzenjammer” kan man ju också säga, om man är av min ålder och därmed tyskinfluerad. Och det låter väl naturligare för en tidning som Punch som fanns i läsrummet på KTH:s kårhus där jag läste tidningen i min ensamhet. Jag borde förresten nog ha varit mer social och kamratlig under min studietid men det är en annan historia.

Brockbank var verksam i Punch och var duktig på att teckna bilar och flygplan. Wikipedia-texten om honom ledde mig nu in på Wikipedias artikel om en brittisk publikation under VK2 om ”Aircraft Recognition”

Här ses ett föga graciöst brittiskt plan.

Från denna artikel lånar jag en bild från en tecknare vid namn Michael Cummings som verkade främst känd för politiska teckningar. Kan du känna igen typerna?

Här är facit.

Här kan man hitta fler brittiska karikatyrtecknare. Fler identifieringsbilder eller karikatyrer från Chris Wren  (oddentifications) och Björn Karlström får ni leta efter själva!

 

Sudden som undrar vilken bild Facebook kommer att visa!

 

Skrivet av: Sudden | 2017/11/16

Ihopsamlat stoff

På mitt skrivbord finns en mängd filer jag samlat på mig för att glädja (?) bekanta eller andra eller som stoff för en bloggning. Här kommer nu litet sådant som jag inte lyckats använda. Det ges i form av ett kollage av texter och bilder och här följer korta kommentarer.

”Regeringen ger intryck att dölja något” skriver DN litet malligt. Ja är det så konstigt. Regeringen har ju därtill av DN fått kritik för att den inte gjort det den ska för att dölja hemligheter. Det är minsann otacksamt att vara regering. Nå, vi vet nu att det slarvas ju och fuskas litet varstans med ”säkerheten”. Om man nu kan tro exprätter och konsnylter (Hans Rosling brukade visst använda dessa ord.)

Allt som din dator eller Microsoft eller vem det nu är anser vara ”spam” är inte det. Smått läskigt. Kolla skräpposten då och då.

Egons Sidelövs fina brev till Radiotjänst. Häpnadsväckande vilka fel och missförstånd som kan uppstå. Statens verksamhet är förresten tacksam att kritisera och fungerar kanske som en slags säkerhetsventil? Kommer att tänka på en kollega som tidigare jobbat på Flygförvaltningen och nu klagade på den automatiska växellådan i sin Volvo 164.  Accelerationen var dålig. Han var van vid att ha med tuffa leverantörer att göra men här tror jag han inte fick Volvo att medge att produkten inte fungerade som utlovat.

Ord och namn och vad de kan associera till. Ja vilken hänsyn skall man ta, vilka begränsningar ska man tåla, och gentemot vilka. Ska man lyssna till dem som skriker värst? Vad vet vi egentligen om andras lidande?

Det finns diverse formuleringar från Södermanlands Nyheter och dess anlitade företag, ibland lätt roliga när jag köpte en månads surfning för bara en krona. Men jag blev uppriktigt irriterad att bli skyldig att betala för en hel månads ytterligare surfning till fullt pris, något jag ej beställt. Visserligen ett I-landsproblem och det löste sig efter mejl och telefonamtal. Att man ska hänga upp sig så på en småsak. Men det kostade faktiskt tid och skapade oro för mig. Vem ersätter mig för det? Nå, jag skulle väl sagt upp avtalet omedelbart när jag surfat färdigt den enda gång jag var intresserad.

Här en artikel ni nog inte kan läsa. Men ni får ju nog åtminstone se en bild av ett flygplan (som senare råkade ut för en stormby och som därför skrotats.)

Apropå det av SN sålda Surf-paketet:

SJ:s biljetter, ack ja. Suck. Jag borde våga testa att resa med tåg. Då skulle vi också kunna testa om Eva klarar av en resa ensam med packning och rullator och att byta från tåg till pendeltåg i Stockholms innerstad. Det verkar finnas hissar där.  För närvarande kör jag bil Handen-Uppsala tur-och-retur två gånger i  veckan. Litet tradigt.

Miljöpartiet. Jo man känner sympati. Men även det partiet måste ju slugga grovt ibland för sina vackra och ädla principer, dess företrädare säga de mest korkade saker.

Richard Swartz gillar jag faktiskt. Kan skriva om centrala saker i tillvaron.

Klarna Smooth Payments gick ju inte som smort precis, se SN-surfningen ovan. Men med tanke på att jag var ganska rädd för Klarna, hade ju läst oroande saker, så gick det ju ändå bra. Man var även artig i sitt mejl. Men så trassligt. Man ska se upp med s k erbjudanden.

En bild från ett hedervärt museum visar hur ABA/SAS övar nödlandning på vatten, med gummibåtar och annan räddningsutrusting. Det är inte lätt att arkivera bilder. Stava rätt kan man väl normalt men så måste man ju ibland skriva något även när man  inte klarat av att ta reda på vad bilden visar.

Skrämdump”, ja det är också något som kan vara bra ibland.

Bildtexten i en Biggles-bok, där jag tycker mig märka en misstro mot fransmäns förmåga eller lust att tala främmande språk,  får mig att tänka på TV-serien ”´Allå, ´allå ´emliga armén” och speciellt den engelske polisen där som ju hade svårt med uttalet på ett främmande språk men som gjorde sitt bästa. Och därtill Blandarens en bild om rätt uttal:

Om att man i Sverige i officiella sammanhang skulle använder en ”skånsk flagga” tycker jag inte.  Det blir litet väl katatoniskt eller vad den spanska provinsen nu heter. Är ju Quislings flagga förresten.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2017/11/04

TV-historia

Efter att ha brottats med datorn i totalt mer än en timme (minst två sessioner), bränt 13 spänn på en brevbeställning av en prenumeration på The Aeroplane (när jag inte begrep Key Publishings webb-beställrutin) som avslogs för att mitt kontokort inte godkänts enligt ett kortfattat handskrivet brev jag fick, så verkar det hela nu ha gått i lås via Internet. Peppar, peppar.

Problemet är att mitt kort måste öppnas (tillfälligt) för utrikes transaktioner och jag hade först inte hittat någon ruta att klicka på hos min Internetbank Nordea som sköter mitt kort. Visst är det tacknämligt att säkerheten ökas, men i begreppet ”säkerhet” ligger också egenskapen att fungera när man kräver det. Men jag ska erkänna att jag inte hängt med i utvecklingen av webbaserade betalsystem och annan IT. Gamlingar som jag hänger inte med och många  förbättringar är för oss försämringar. Jag hade inga problem tidigare att betala med kort vid bokköp via webben.

Mycket var enklare förr. Eller kändes enklare Då kunde man tänka sig att gå till bankkontoret som ordnade en check som man (banken?) senare skickade med brev. Som jag minns det. Det var ju också ett besvär som tog tid, men man var ju van vid att på banken tog det alltid tid. På 90-talet tror jag det var väldigt illa, tidigare hade det gått snabbare. Nu är det länge sedan jag besökte ett bankkontor. Jag hjälpte (?) dock Eva ett par gånger som hade svårt att få bankkort, telefon o d att fungera efter en lång tids sjukhusvistelse. Det verkar som man nu har börjat med mycket eleganta kontor, av säkerhetsskäl (?) litet svåråtkomliga. Relativt kort väntetid, även om man på det ena kontoret inte såg mig alls, så jag vände ganska direkt. Skulle ändå bara ha några ex av en blankett, sådana låg ju framme förr i tiden men inte nu längre.

Vid gårdagens webbströvande råkade jag av någon anledning hamna på den knappt 20 minuter långa naturfilmen ”Viggen Viggo” varur bilden ovanför är lånad. SVT har visat filmen många gånger, och den spelade samma roll som ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Filmen och dess filmare vann även internationella priser. Filmen gjordes av den förste SVT-filmaren Bertil Danielsson och är svart/vit. Här syns han i en ruta i filmen.

Den bästa tekniska kvaliteten fann jag här efter att först sett igenom en dålig tidig digitalisering (eller tillfälligt dålig? Filmen kan hittas på flera ställen hos SVT och jag kan ha gått vilse). Man inser vilket jobb det är att redigera samman scener utan direkt sammanhang för att ”konstruera” en rimlig ”handling”. Många inslag av närbildfilmning (”makro”) förekommer i filmen. Följsamt improviserat gitarr-ackompanjemang av Roland Bengtsson. Man förstår av Lennart Ehrenborgs inledande presentation av filmen att den var en fjäder i hatten för Radiotjänst/SVT.

Några Viggen-plan fanns förstås ej på den tiden men väl J 29:or. Jag gissar att denna rote kom från Barkarby (filmen är inspelad på en liten ö väster om Möja.)

De ”underliga fåglarna” förekommer ca 22 minuter in i filmen (som är bortåt 28 minuter med Ehrenborgs introduktion).

Det är Bertil Danielsson själv som talar till sin film. Vid ett tillfälle nämner han fenomenet ”prägling”. Det lanserades av den österrikiske  zoologen och djurbeteendeforskaren (etologen) Konrad Lorenz och termen och hans tankar om ”hur djur gör” var mycket omtalade på ”min tid” minns jag och han lär också ha introducerat termen ”mobbning”. Jag gick den matematiska grenen på reallinjen, fler gick den biologiska och man kunde ju (i mitten av 50-talet) höra dem tala om djur och natur på en ”högre nivå” än jag var van vid från tidigare skolår. ”Behaviour” var visst modeordet.

En viktig person i den svenska televisionens tekniska uppbyggnad var Arne Sanfridsson, ofta kallad ”ASA” efter sin signatur. Han drog sig rätt tidigt tillbaka, jobbet blev nog alltför intensivt.  Jag träffade honom först efter hans mer intensiva arbetsperiod. Vi sågs på internationella konferenser. Inga stora kontroversiella frågor, vissa skeenden skulle ”bevakas”. Vi var rätt tillbakadragna. Här en presentation, av en nära chef (”SOE”, Sven-Olof Ekholm)

TV:s förste driftchef hette Arne Sanfridsson. Signaturen ”Asa”, vilket var det namn han bar i dagligt tal. ”Asa” var för oss som jobbade inom TV-driften under 50 och 60-talen den obestridde chefen, som med småländsk syn på arbete och sparsamhet fick oss att acceptera en krävande men rättvis chef. ”Asa” fanns överallt i vår vardag oavsett om det rörde sig om goda insatser eller dåliga.
1971, endast vid 49 års ålder beslöt sig ”Asa” för att sluta som avdelningschef för TV-driften – motiven var flera som framgår av hans egen historia. Hans vardag under 1970-talet bestod i en halvtidstjänst på TV som han till stor del inte utnyttjade– i stället arbetade han åt FN med olika projekt i Afrika och Asien samt sin hobby; orkidéer.

ASA har skrivit om sina upplevelser i en bok som var ”dödskallemärkt” på televerket har det skämtsamt sagts. Förhållandet mellan Radiotjänst och Telegrafverket var nämligen en gång ganska spänt. Telegrafverket ville styra och ställa och var ju inget ”mediaföretag” som Radiotjänst var eller i varje fall så småningom blev. Det finns bl a en hel del dråpliga berättelser om tekniska gränsdragningstvister. ASA var ”uppvuxen” med detta som nog hämmade honom när förhållandet förbättrats fram på 60-talet. Vårt förhållande var dock gott.

ASA:s ”Min svenska TV-historia” finns publicerad på webben, här eller mer direkt här. Här ett citat från televisionens uppbyggnadstid: All övrig utrustning som inköptes eller förhyrdes liksom personal för installation och underhåll gick på ljudradions konton, ofta under allehanda mystifika beteckningar. Den första filmkameran till Bertil Danielsson kallades registreringsinstrument i beställningspapperen.

Det finns i berättelsen pionjärtidsberättelse många andra friska minnen av ”stora män och kvinnor” – konstnärer och inte minst televerkare. De personnamn som förekommer oftast är televerkarna Esping och Sterky och f d televerkaren Erik Mattsson, redan före ASA:s tid stor man på Radiotjänst. Nå, Baehrendtz ligger högt också men främst som kopiemottagare. De brev eller skrivelser som återges sist i boken kan nog roa. Sök exempelvis på namnet ”Gnipse” så finner du en satirisk artikel i Teknisk Tidskrift, rubricerad BEHÖVER VI VERKLIGEN ELBELYSNING?

 

Sudden

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/10/30

Sammanträffanden

En flaggstång har plötsligt uppstått utanför min lägenhet. Den står litet åt sidan så jag ser den inte utan vidare, och jag märkte inget av resandet. Plötsligt stod den bara där!

Fredag 13 oktober (!) sammanträffade jag mina studentkamrater från 1957 i Enskede gymnasium. Då var vi 26 stycken på reallinjen, nu var vi bara 7 med på lunchen på en trevlig ”Restaurang Göteborg” i Hammarby sjöstad. Belägen mindre än 2 kilometer från platsen för våra idoga studier under fyra år. Jag vet inte riktigt hur många som är kvar i livet men i alla fall minst fyra till. Antagligen fler för det finns några kamrater som vi tidigt förlorade kontakten med, inte var vid jubileerna ca vart 10:e år. Googlade efter något om vår skola och återsåg då överraskande vår kemilärare som hette Ryd! Åtminstone en nacke tycker jag mig känna igen, kanske två…

Trevligt även om man på en lunch inte hinner så mycket som på en middag. Vi har genom åren träffats tillsammans med latinarna i maj, men den ene efter den andre faller ifrån, bla de som varit drivande för att arrangera en träff, och det var denna gång inte längre möjligt att samordna firandet.

God mat, bara Björn åt fisk men så har han också varit marinzoologisk professor. Själv såg jag dock genom restaurangens fönster som vetter direkt åt Sickla Kanal, en häger mumsa på en fisk den fångat.

Bilden är  från Wikipedia, av signaturen ”Jordgubbe”.

Resan från Handen in till Hammarby Sjöstad var som väntat jobbig genom mycket gående, totalt kanske 2 + 2 km. (Min medelgånghastighet överskrider numera inte 2 km/h!) När jag kom till Årstaberg-stationen kom jag plötsligt på att här kunde jag ju byta till Tvärbanan för att undvika ett förväntat jobbigt byte vid den nya pendeltågstationen Stockholm City, belägen under T-Centralen. Men jag hade ju redan ställt in mig på att jag bara någon gång måste se den nya underjordiska station man nu tvingas ned i. Så mycket har skrivits innan stationen öppnades i juli och det är ju ett mycket storslaget projekt.

Stationen ligger ca 42 meter under marken och man är ju därför beroende av rulltrappor och hissar för att komma upp till markytan, t ex för att byta till fjärrtåg. 42 meter motsvarar ett 15-våningars hus, mer än en halv hötorgsskrapa. Här en bild jag lånat från SL:

Det påminner om tecknaren Maurits Eschers underfundigt förvillande bilder! Man får hoppas att rulltrappor och hissar fungerar liksom belysningen! Kolmörker och strömlöshet på 40 meters djup kan nog få den starkaste att gripas av panik! Men det var skoj att se den imponerande anläggningen, bl a nyheten för mig med en dörrförsedd vägg mellan perrong och spår.

Så får vi hoppas att kapacitet och regularitet (även för fjärr- och regionaltåg som nu får ha de gamla spåren för sig själva) på sikt kan höjas. För mig och inte minst Uppsala-resenären Eva verkar det dock bara ha blivit besvärligare att resa med pendeln.

Jag har inte hört mycket om hur Citybanan tagits emot.  Media vill väl inte behandla det som att miljardrullningen och de f n obetydliga förbättringarna är ett stort slöseri med pengar. Stockholm växer så det knakar, nödvändiga förbättringar tar lång tid och ingen vet väl egentligen hur sådana kan göras. För mig är numera kollektiva transporter alltför jobbiga. Och privatbil i innerstad funkar tyvärr inte längre. Måste dock tipsa om en fin privatbil-hyllning som jag råkade se. ”Den som är satt i buss är inte fri” – så sant så.

Ofriheten ökar och oron i världen därtill. Läste i går i både SvD och DN att USA förlorar i Mellannöstern. Putin är alltför skicklig enligt SvD medan DN på ledarplats  med en dåres envishet upprepar hur usel personen Putin är.

Det var –  i alla fall vad avser trafik och stadsbyggnad – kanske bättre förr; avstånden var kortare och bebyggelsen glesare med många trevliga öppna områden. Även om bilder av innerstadstrafiken på 50-talet är skrämmande och de dödliga trafikolyckorna var  många gånger fler än i dag. Som barn uppmanades man ständigt att se upp i trafiken, inte leka på gatan o s v. Och visst har många ofta vackra byggnader och anläggningar tillkommit. Jag rekommenderar en Facebokgrupp ”Det gamla Stockholm” för den som vill ha hjälp med att minnas.

Kvällen innan studentträffen kom det en kommentar till min blogg:

Verkade vara ett knas-kommentar men när jag ser avsändarnamnet Thede Palm ochs adress, en gång chef för en underrättelsetjänst (T-byrån), hajar jag till. Jag kommer ju att vid lunchen möta hans dotter! Kanske det är hon som vill skoja? Hon har jobbat på Naturvårdsverket och ”glyfosat” (ett mycket omdiskuterat ”växtgift” har jag förstått) kan hon ju ha kommit i kontakt med. Hon är en trevlig person men har inte riktigt den sortens skämtlynne, vad jag minns. Men jag blev ju väldigt glad, och la i min upprymdhet ut en respons på kommentaren som jag morgonen därpå dock tog bort. Mycket riktigt, hon var oskyldig. Passade på att fråga hur det kom sig att hennes far religionshistorikern blev ”spionchef”.  Jag fann senare att det stod förvånansvärt mycket ”privat” om fadern Thede och hans familj på Wikipedia. Jag påmindes bl a om dotterns två äldre syskon som gick några år före oss i Enskede gymnasium. Om vad hennes far gjorde berättade hon förstås aldrig.

Men ett mystisk sammanträffande var det! Finns en ”okänd skämtare”? Man skulle ju kunna testa mejl-adressen.

Hemfärden blev litet enklare genom mindre gående och jag kunde ta en rusningstid-buss som stannar nästan utanför min port. Men en fullproppad buss på motorväg (och även i vanlig stadstrafik!) är inte bekväm och jag hade fullt sjå att hålla mig kvar på stolen. Lyckligtvis hade en ung person erbjudit mig sin sittplats. Ett så ynkligt intryck gör jag numera!

För några dagar sedan upplevde jag ett annat mystiskt sammanträffande. Jag har just sålt min andelslägenhet i Ottsjö,som jag haft i över 35 år,  och när jag sedan bläddrar i DN ser jag denna vackra annons:

Vackert med höstfärger i Norrland! Men vänta, är inte berget man ser Middagsvalen med sin radiomast (FM-radio) rakt söder om Ottsjö? Jo visst, känt av alla fjällsegelflygare som flugit i Ottsjö:

”Rulle” Westman från Stockholms Segelflygklubb vid bortre Pirat-vingspetsen. SE-TMK hörde hemma i Västsverige vill jag minnas. Men har senare hört hemma i Avesta ser jag.

Mitt första besök i Ottsjö var i mars 1967, för drygt 50 år sedan. En mycket grön segelflygare med ett helt färskt certifikat. Här ser man min dåvarande fru Ingrid och i bakgrunden ser man Middagsvalens karakteristiska profil:

Här ett panorama sett från Ottsjö Fjällby där vi hade vår andel:

Även andra har fallit för traktens skönhet,  bl a en känd segelflygbistorisk skribent!

Jag trodde först att DN-annonsens bild var från bebyggelsen vid stranden nedanför Ottsjö by, men min son Ove och jag kom fram till att det nog snarare var från Östra Vålådalen, beläget någon kilometer in från sjöns södra strand. Där bodde den i slutet av 2015 bortgångne natur-och björnfotografen Bo Kristiansson, en stockholmsgrabb som lockats av fjällen. Hans bilder och filmer såg man ofta och jag har någon gång hört honom berätta och visa bilder vid en sammankomst i just Ottsjö. I detta 20 år gamla SVT-naturprogram kan man drygt 4 minuter in i filmen se hur han fotograferar finska björnar från sitt gömsle.

 

Sudden

Older Posts »

Kategorier