Skrivet av: Sudden | 2021/04/09

Mest om tidigt flyg

Drar en lättnadens suck att jag blivit vaccinerad. Det verkar vara väldigt svårt av DN:s rubriker att döma , men lyckligtvis tillhörde jag en prioriterad grupp och tänkte att ”jag blir väl omhändertagen av vårdapparaten när det är så dags”. Och det blev jag. Även om överheten och själva tillvaron ”an sich” har sina Kafka-artade obegripligheter.

En kommentar från en DN-läsare: Jag har nyss fyllt 81 och fick min första spruta för en vecka sedan. Trots att jag gick min första datakurs på KTH 1962 och från ca 1985 gett baskurser i datoranvändning på tekniskt universitet hade jag svårt att komma fram till denna spruta. Först fick jag ett SMS från min vårdcentral att en spruta väntade. Gick in på VC:s hemsida men där fanns ingen hjälp. Åkte till VC men där blev det nobben. Ringde till min VC men kön var så lång så det var att trycka 2 för återuppringning. Hem igen och hittade att man kunde gå via 1177. Heurika! Som genom ett under förser VC mig med den åtrådda listan via 1177! Har svårt att förstå varför man ska gå denna omväg men nu var jag alltså i mål! Då ringer en vänlig röst från VC och erbjuder mig en bokning.

Sedan får jag säga att jag inte riktigt begriper det skildrade förloppet. Trots att även jag gått på KTH. Och är 82. Men ”bra Kafka” är det; så mycket ångest för egentligen (?) ingenting. Vrede är ett sätt att bli kvitt sin ångest för ett tag. Mer vardagskafka här.

DMV står på amerikanska för ”Department of Motor Vehicles”.

Stötte i FB-gruppen ”Segelflyget Sverige” på en delning av en italiensk journalfilminslag med ett tyskt sjösegelflygplan. Efter ett långvarigt googlande, som visade sig vara onödigt, jag skulle direkt hittat det om jag följt länkningen till ursprungsinlägget, fann jag att det var Ernst Jachtmanns flygningar på Havelsjöarna i Berlintrakten 1940 det handlade om. Detta kan man läsa om här hos en engelsk modellflygare och där se bilder som den jag lånat nedan.

Jachtmann verkade inom Naziströrelsens flygorganisation NSFK, (Nationalsocialistiska Flygarkåren), var ”Hauptbannhof” där, och verkar ha haft det svårt efter kriget och dog utfattig. En artikel (på tyska) i länken är intressant genom sin nazistiska vinkling. Han är kanske mest känd för att hållit sig uppe med en Weihe i nästan 56 timmar i Ostpreussen (nära Rositten). Här en redigerad propagandafilm därom. Notera hur kabinen proppas full med proviant!

Flygningen blev inte FAI-erkänd som rekord, kanske av politiska skäl, kanske för att FAI inte längre ville registrera uthållighetsprov. En fransman Charles Atger flög 1952 en aning längre tid men inte heller detta noterar FAI som något rekord. Att sätta rekord av detta slag blev ganska meningslöst och var dessutom farligt (uttröttning).

Här är Lars Henriksson bild av en Weihe över Brahehus. Det har hangflugits med segelflyg längs höjderna längs Vätterns strand mellan Ödeshög och Jönköping av Olle Berg (sid 272) Delar av sträckningen används idag av skärmflygare:

Jag hittade även andra bilder av sjösegelplan här och här. Tyskarna var förhindrade efter första världskriget att motorflyga, så det satsades på segelflyg istället. Med enkla medel kunde man komma långt. Jag tycker att Charlotte I är närmast rörande i sin enkla tillyxning:

Kvaddad 12.8.1922 läser jag, på Wasserkuppe antar jag.

Det fanns en litet mer raffinerad Charlotte II också. Båda kom till inom Aka-Flieg Berlin, en av de många flygverksamheter vid tyska högskolor och universitet där det i utbildningssyfte flögs och inte minst testades nya idéer inom flygkonsten; segelflygplanen är väl de mest kända.

Man känner igen Charlottes silhuett!

Flygande vingar var något man trodde på och Lippisch var inte unik i sitt intresse för sådana. Många av speciellt de tyska pionjärerna hade inspirerats av de vingförsedda frön som spriddes av en asiatisk växt, Zanonia. Vad jag förstår ska den nu kallas Alsomitra eller något liknande.

Alltnog, här ser vi hur fint de singlar ned eller termikflyger. De roterar inte ibland är fallet med flygande frön utan flyger stabilt mer eller mindre stadigt rakt fram. Mer att läsa om fröets aerodynamik finns här. (Både orden fruit och seed användes med samma syftning; strängt taget är fruktens egen enda uppgift att sprida fröna och ”vingarna” kan ju därmed sägas vara en frukt!) Här kan man se att fröet med sina vingar är en verkligt stor sak.

Här och här finns mer att läsa om dessa frön och den inspiration de givit, speciellt åt Igo Etrich som blev känd för sin konstruktion Taube. Denna typ kom att tillverkas av många under första världskrigets första år i Tyskland, bl a Rumpler.

 

Sudden

P S. Apropå Kafka såg jag strax efter jag publicerat bloggningen, en läsarkommentar till en artikel i DN om att uppgifter om försvarsanläggningar som inte var hemliga för några år sedan, nu har blivit hemliga. Så handlade artikeln också om hur ”rättvisan” agerade: ”Knepigt. Så gubbarna som samlade info om försvarsanläggningar kanske delvis gjorde något som VAR ok. Och sedan VART det brottsligt, men det talade ingen om. Och nu kan de bli fällda för detta, men varför de blir fällda får de inte veta. Kommer att tänka på en bok skriven av Franz Kafka, Processen.” 

Skrivet av: Sudden | 2021/03/31

Fokker, Curtiss och annat gammalt

I mina försök att hänga med i vardagslivet, stötte jag i DN på en notis med härligt abstrakta, hart när obegripliga, byråkratiska ord: ”Smittläget är nu så allvarligt att Folkhälsomyndigheten under måndagen skickade en hemställan till socialdepartementet för att be regeringen att avvakta med en rad förändringar i den så kallade begränsningsförordningen.” Nå, även jag hänger med och har andningsskyddet hängande nära till hands om någon riktar en hemställan till mig:

Annars är ju DN gediget ”liberalt populistisk” och jag instämmer i DN-krönikören Benke Ohlssons ord nyligen: ”Jag är ju höger. Inte Djingis Khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sånt man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.”

Enligt sakkunskapen har Ohlsson en mörkare sida i sitt författarskap än vad de välformulerat slängiga orden i DN visar. Vad gäller SvD:s ledare har jag sällan orkat läsa dem. Tidningen verkar mer ”sig lik” än DN.

Ja, vilsen blir man ofta när man läser tidningarnas professionella journalister. De försöker skrämma oss för trollen på Internet, men de är minsann ganska duktiga själva på att skrämmas och använda andra fula knep. De vädjar väl till mina sämre sidor. Se bara här:

Nej, det var nog roligare förr:

Jag får ofta anledning att göra utflykter till morgontidningarnas arkiv när jag hittar något skoj om flyg på Facebook eller det flyghistoriska forumet.  Det var så jag kom in på P. O. Flygkompani när någon frågade om en av brittiska piloterna. Att söka efter honom på webben var inte lätt, han förekom under olika namn. Om denna flygcirkus har jag skrivit i min blogg. Se bl a denna DN NoN-notis från 1919:

När jag försökte svara på en fråga vilket flygplan var det första med noshjul kom jag in på den amerikanske flygpionjären och ”motormannen” Glenn Curtiss. Här flyger en sentida replika av en av hans hans tidiga maskiner.

Bröderna Wright och deras senare företag försökte tvinga Curtiss och andra amerikanska pionjärer att betala licens för att de byggde flygplan som kunde manövreras genom skevning på något sätt, när de nu inte kunde få ett monopol på själva flygplantillverkningen. Bålda konstruktörer försökte skapa skevningsförmågan på ett sätt som inte kunde anses bryta mot Wrights patent men förgäves. Ett citat från Wikipedia om patentkriget: ”Unable to secure a monopoly they subsequently adjusted their legal strategy suing foreign and domestic aviators and companies, especially another U.S. aviation pioneer, Glenn Curtiss, in an attempt to collect licensing fees. Of the nine suits brought by them and three against them, the Wright brothers eventually won every case in U.S. courts.”

Med tiden löstes patenttvisterna men striden anses ha starkt hämmat utvecklingen i USA. Wright-företaget gick 1929 samman under en kort tid med Glenn Martins företag, men 1929 uppstod Curtiss-Wright som länge var en stor producent av flygplan, motorer och propellrar, men som inte hängde med i utvecklingen av jetdrivna flygplan. Men som dock är ett fortfarande existerande företag. Det sysslar nu med ganska annorlunda saker. Jag tror det var där en nyligen avliden amerikansk brevvän till mig, ingenjör men socialt medveten, med tiden hamnade på personalavdelningen och bl a fick ta hand om ärendena om manliga chefer som behandlade anställda kvinnor dåligt. Han såg också rena lycksökare som försökte sko sig när företaget inriktning förändrades. Eller om det nu var på ett annat företag han var.

Glenn Curtiss släppte snart sitt engagemang inom flyget och avled även tidigt, 1930 vid 52 års ålder.

Här ges en intressant inblick i den riktigt tidiga Nordamerikanska flygutvecklingen, med bl a telefonens upptäckare Alexander Graham Bell och Curtiss. Det förefaller som det inte fanns något riktigt stort intresse för flyg i USA fram till 1908 eller så, och bröderna Wrights framsteg verkar inte ha uppmärksammats där de borde. När andra pionjärer framträdde tappade Wright-företaget ledningen, och säkert bidrog Wilburs bortgång i maj 1912 till detta. Kanske USA idag försöker kompensera detta genom att hylla bröderna Wright litet extra.

Wright-familjen, med pappa biskopen, de strävsamma bröderna och den uppoffrande dottern (nå, hon hade sina egna idéer också och hyllas ibland som feminist) kan man göra söndagsskolehjältar av. Hur god och ädel var ju t ex inte Lindbergh! James Thurber ironiserade över detta med sin novell 1931 om världsomflygaren Jack ”Palten” Smurch, en bra berättad historia som är applicerbar även i våra dagar. (Klippet på svenska är från Charles Birch-Iensens artikel om ”Flyget i litteraturen” i en gammal Ett år i luften.)

Även holländaren Anthony Fokker dog överraskande, alldeles före jul 1939 vid bara 49 års ålder, även han av en medicinsk ”småsak”. I alla fall sett med dagens kunskaper. Hans namn var ju ett av de stora, men jag visste väldigt litet om personen Fokker och hur företaget fungerade under första världskriget. Litet kött på benen fick jag häromdagen  från webben i  ”RAF Flying Review Vol XIV, June 1959” i form av en nu över 60 år gammal intervju med konstruktören Reinhold Platz ”I designed for Fokker” som jag turligt nog laddade ned härifrån. Två dagar senare verkade den ha försvunnit!

Här ovan vi Fokker i sitt första plan, ”Spindeln” och här är två radiostyrda modeller av en litet mer utvecklad Spindeln.

Om man får tro den intervjuade konstruktören Platz var Fokker en duktig entreprenör som kunde visa upp sina produkter och organisera tillverkningen. Men någon tekniskt eller aerodynamiskt utbildad eller kunnig ingenjör var han inte och långt senare förutsåg han inte övergången till skalkonstruktion i metall. Förhållandet mellan de två avslutades inte i helt god sämja. Om man får tro Platz. Fokker har visst beskrivit det hela annorlunda i sina egna böcker.

Det här nedan är vad som kallades ”fokkernål” på min tid och som inte krävde speciella verktyg för att lossas. Det är det enda jag haft med Fokker att göra. Nå, jag har varit passagerare i både Fokker 28 och 100. Nu visar svenska Wikipedia helt andra konstruktioner för ”säkringssprintar” och jag fick gå till tyska Wikipedia för att hitta denna bild:

Platz själv var heller inte ingenjör, han anställdes urprungligen som svetsare, men kunde tydligen konsten att snabbt och bra sno ihop en konstruktion och få igång tillverkningen. Man lärde sig också använda plywood, och där kommer den svenske plywoodspecialisten Villehad Forsmann in. Forsmann var aldrig yrkesverksam i Sverige och hade sina rötter och sin utbildning i den baltiska delen av Tsarryssland.

Mer läsning om en vingkonstruktion om sägs ha varit mycket fin, men som kan se här började det inte bra. Fokker själv sägs ge en annan beskrivning av varför vingen inte höll. Främst spekuleras här dock om vem som gjorde vad i företaget; ja vem som egentligen ”konstruerade”. Och kanske det inte fanns någon som såg framåt när det gällde byggsätt.

Mitt intryck är att kunde livnära sig bra på gammal teknik ganska länge, både under 20-och 30-talen var man en ledande tillverkare av trafikplan. Efter andra världskriget kom man igång och kunde hålla på i flera decennier. Men så småningom gick det utför för Fokker som för många andra och man måste gå samman i olika samarbetsprojekt eller övernationella företag. Välkända namn försvann även om vissa verksamheterna blev kvar. Här en analys.

Anthony Fokker och Glenn Curtiss var framgångsrika fast kanske inte alltid särskilt ädla. (Vad beträffar Fokker, se Wikipedia.) Men deras namn lever ännu bland oss flygnördar, trots att de ledde sina företag bara under en relativt kort tid – ca 27 resp. 12 år.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/03/20

Att ha kontakt

Att ha kontakt är viktigt. Vanlig röstkontakt såväl som mer abstrakta kontakter med t ex banken, företag med sina varor och räkningar och andra avgifter som bussbiljetter. Ja, t o m för att komma in i ett hus för ett besök kan det behövas något mer eteriskt än en nyckel.

Kontaktalternativen blir lyckigtvis snabbt fler och fler. Jag tror t o m att redan under detta decennium kommer man man att kunna köpa biljett ombord på våra tåg 🙂

Men bäst är att börja med några positiva illustrationer från teknikoptimismens dagar. Från Forsvik, en gång ett bruk numera ett teknikarv vid sjön Viken innanför Karlsborg och vid Göta kanal.

Namnet ”Vikens Drottning” förpliktigar men jag har inte sett filmen:


Här byggdes för några år sedan en replika av hjulångaren Eric Nordevall, som var ett av Sveriges första maskindrivna fartyg 1836. Se även min bloggning.

I närheten ligger för övrigt Flugeby-fältet, som blev använt för militär fallskärmshopparutbildning, i ett mycket platt skogområde som jag minns det.

Längre in i Västergötland låg många krigsflygfält från beredskapsåren. Krig pågick ju både i öst och i väst, och östra Västergötland med Karlsborg med sin gamla fästning låg ju som i tidigare århundraden hyggligt svåråtkomligt mitt i riket. Under kalla krigets dagar behölls fälten, ja byggdes ut. Här en bild från augusti 2004 från Moholmstrakten, nära Bällefors:

Jag minns att jag var på väg på hemresa från ett barnbarnsdop i Göteborg och ett besök hos min vän flyghistoriske vän Lars Henriksson i Ljungskile som hade ett långvarigt och tungt arbete med att åtgärda vattenskador orsakade av ledningsgenomföringen till ett vattenuttag på utsidan av huset frusit under den gångna vintern.

Minns den gång vattnet stod någon centimeter högt i mitt kök (HSB bostadsrätt) när jag kom hem från jobbet en eftermiddag, grannen ovanför hade visst en del konstiga VVS-arrangemang för sig med sitt kök och badrum. Han moderniserade sin lägenhet, som är större än min 60 kvm etta  han…

Medan här nedan är som jämförelse mitt badrum. I taket finns en liten, liten spricka som uppstod när grannen ovanför hade knackat och borrat ovanligt mycket. Han bjöd på en flaska fin whisky som skadestånd. Han lär ha sysslat med att riva gamla hus och ville väl på fritiden skapa något nytt och fint

Lyckligtvis tog kompetent folk hand om skadorna i mitt köksgolv, jag tror det gick på någon försäkring och egentligen inte kostade mig pengar eller nämnvärt arbete eller besvär. Elräkningen blev litet litet förhöjd genom att torkfläktar måste gå rätt länge. Jag fick en ny plastgolvmatta. Som är mycket tunnare än jag väntat mig, de märkte jag när jag måst fixa någon liten skada.

I kväll skall Eva komma som vanligt. ”Den vanliga tiden” sa vi. Varken hennes mobil eller dator fungerar. Tekniken har blivit för svår, trots en lång utbildning med naturvetenskaplig doktorshatt eller kanske just tack vare den, har hon en annan uppfattning än jag om ”ordning och reda”. Hon börjar även bli litet glömsk med ålderns rätt. Samt ihärdig i vissa uppfattningar.

Här en idyll invid Göta kanal vid Vassbacken:

När vi satt i köket häromdagen och snackade, knackade det överraskande på fönstret; jag bor på markplanet. Det var hemsjuksköterskan som sa att min mobil inte funkade, varför hon inte kunde komma in i min port. Jag släppte in henne, bad sedan Eva provringa till min mobil. Men SIM-kortet i hennes mobil var ”skadat eller felaktigt” stod det då på mobilskärmen. Jag provringde sedan med framgång med en son. Misstänkte att Eva glömt att betala sin mobilräkning och ringde hennes operatör som inte kunde vara så öppen men kunde medge ”det ligger nog något i vad du tror”. Skulle skicka något paper till henne.

Ack ja, man har lärt sig att felmeddelanden (och även besked om ”guld och gröna skogar”) sällan kan tolkas ordagrant. Nu får vi se hur det går, förra gången hon hade glömt betala tog det mycket lång tid att komma igång igen, en del pengar men mycket besvär och inte minst oro.

Telefoner borde inte få stängas av för inkommande samtal. En säkerhetsgrej helt enkelt.

Nu får vi hitta på något. Detta är inte så lätt som man tror. Jag använde en gång Postgiro med handskrivna betalorder som jag lade på brevlådan i kanske 30 år utan en enda miss. Samma slags system som Eva använder idag.

Därav en viss misstro mot ”ny fantastisk bättre teknik” som ”på papperet” inte ser så arbetskraftskrävande ut.

Läste någon påstå att hen aldrig känt en sådan frihet som vid ett s k tandem-fallskärmshopp. Men kan man tänka sig en ofriare situation; man är ju helt utlämnad åt den andres handlande. Konstigt. Själv är jag normal; det friaste jag upplevt var en murrig regnig dag under en fjällvandring då jag för en gångs skull tog på mig hela regnstället (som gav en skyddande bubbla) samt beslöt att gå på karta och kompass min egen väg mot målet, strunta i leder och sådant. Nyfikenheten var den gången större än rädslan.

Sudden

P S.  Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man i DN läser Anna-Lena Laurens problem att resa hem från Ryssland till familjen och då försöka ta sig igenom Finland. Helt bisarrt, ryska, svenska och finska regler krockar med varandra men ingen kan väl säga att det är helt oväntat. Tvingas till dyr provtagning m m. Tydligen kan hon dock komma fram på något sätt (flyg) men det har varit en vecka av stor oro dessförinnan.  Och den miljömedvetne Per Kågeson visar hur verklighetsfrämmande diskussionen kring höghastighetstågen är.

Ett långt citat från Anna-Lena: Jag har verkligen försökt undvika att resa under coronan. Den främsta orsaken är inte ens omsorg om folkhälsan. Det är omsorg om mina nerver. Jag vill inte slåss med alla testintyg. 
Nu har jag inget val.
Det blev värre än jag trodde.
Ni vet känslan av att inleda ett projekt som man i förväg vet kommer att ge en blodstörtning?
Jag ville inte åka till Finland och Sverige. Jag lever redan i ett land där man är slav under byråkratin, jag behöver inte ytterligare av den varan.
Men nu har mitt barn inte träffat sin pappa och sina bröder på över ett år. De måste få ses, trots pandemin. Vi är på väg till Stockholm via Finland, och redan en vecka före resan är mina nerver slutkörda.
Det går just nu inga tåg mellan Helsingfors och Sankt Petersburg. Vi är tvungna att flyga eftersom jag inte har någon bil. (Att promenera till fots över gränsen är förbjudet och de sporadiska bussarna tar helst bara passagerare med dubbelt medborgarskap.)
Jag är vaccinerad med Sputnik, vilket saknar betydelse eftersom EU ännu inte har godkänt det ryska vaccinet. Alltså behöver jag ett coronaintyg. I Sankt Petersburg kostar det motsvarande cirka 250 kronor. Resultatet och intyget på engelska är klart inom ett dygn.
Något annat är det i mitt kära hemland Finland, där samma procedur kostar motsvarande 3 000 kronor. Varje gång jag återvänder till Ryssland är jag tvungen att betala det. Ryssland godkänner inte att jag är vaccinerad med deras eget vaccin, eftersom Ryssland officiellt bara vaccinerar ryska medborgare.
Sverige har infört betydande restriktioner för inresor, och att de gäller mig som finsk medborgare har jag full förståelse för. Problemet är att ingen riktigt verkar veta vad det är som gäller.
Nu är svaret nej. Jag får inte komma in i Sverige utan intyg.
Jag gör fler efterforskningar och kommer fram till att det eventuellt blir enklast för oss att korsa gränsen vid Torneå–Haparanda. Med intyg, förstås. För att slippa överraskningar går jag in på nätet och kollar att jag säkert kan korsa gränsen till fots. (Jag har som sagt ingen bil.)
Frågan på svaret finns inte på gränspolisens hemsida, alltså ringer jag gränspolisen på nytt. Där får jag svaret att jag ska leta på hemsidan
…..
Det jäser här och där och folks oro tvingar politikerna att ”agera kraftfullt”. ”Vi har inget att frukta än fruktan själv” som någon sa en gång. Men rädd är man. Jag orkade i längden inte med vissa segelplans vinglande i ett ändå rätt lugnt lufthav. Jag har nog ett stort kontrollbehov…
Skrivet av: Sudden | 2021/03/16

Kul att berätta

Man kanske skulle öppna med några positiva bilder:

Från en utställning i juni 2010 av ”veteranbilar” i Handen. Som läsare av ”Nostalgia” ser jag hur mycket arbete, pengar och kärlek som läggs ned på ”gamla bilar”. Som nog krånglar ibland. Kommer att tänka på min f d hustrus tyska ”ordspråk” ”Wer sein Auto liebt/er schiebt”. Här en liten tysk läsövning förresten. Även cykelälskare måste ibland skjuta på sin cykel:

Att segelflyga var också skoj och därför bär jag min gamla slitna jacka med dess armmärke. Och minns den äldre dam som sydde dit det:

Men i år blir det inget segelflygläger i Ottsjö för pandemins skull.  Ser på webben att f  n kan Ottjsöbua ha bara 13 samtidiga kunder. ”Vi har 13 kundvagnar, ta alltid en kundvagn när du handlar”. Väcker minnen av butikens och dess personal; Lena, Peter m fl. Man får titta på Youtube och allmänbilda sig om flyg istället.

Datorer är också en del av livet, hur mycket har de inte betytt för mig t ex för att få kontakt med gamla arbetskamrater och andra. Exempelvis genom Facebook. I förra veckan blev det en kort kontakt med en gammal arbetskamrat som drog till Gotland och i högsta grad är kvar i dess litet annorlunda kultur och inte minst natur. Få ord om jobbet men vi var överens om hur det var på vår arbetsplats i Farsta. Och nyss har jag försökt få kontakt via Facebook med huvudet längst till vänster, en beskuren bild från mitt studentkalas i maj 1957:

Hon verkar litet övergiven! I hyllan ser man När Var Hur till vänster samt mina travar av tidningar. Teknikens Värld, Model Airplane News och Aeromodeller.

Datorer kan man ju också hänga upp sig på, tänk hur många timmar har jag inte ägnat åt att förstå mig på hur de funkar. Mitt gnäll däröver irriterar ibland andra, man får höra ”skaffa smart mobiltelefon så kommer du att bli förtjust över allt du kan göra enklare”. Och värre saker. Jag tycker inte att jag är en bakåtsträvande kverulant eller är blödig/snyftig av mig men jag faller för ärliga argument som ” Klarna kräver mobilt bank-id för att ändra e-postadress, vilket jag saknar.” (För att förtydliga; skribenten hade ändrat e-postadress själv, men Klarna krävde att hon legitimerade sig för att de skulle ändra sin nu falska uppgift i företagets register.)

Kommer att tänka på ”Änkans sista skärv”. En story som säkert har vinklats olika.

De som ev. är oroliga över mitt tillstånd trösta sig med att jag i alla fall är nyklippt eftersom jag lyckades ta mig 700 meter till frisören. Och tillbaka. Men många vilopauser på rollatorn blev det. Och var det verkligen 2 oktober jag var där förra gången?

Eva har berättat att hennes laptop inte funkar och har släpat hit den från Uppsala flera gånger men jag fann inget fel. Jag trodde hon hade något problem med sitt modem eller router eller vad lådan vid centralantennuttaget kallas (som en gång överraskande visade sig kunna komma i radiokontakt med laptopen så vi slapp använda en svårt söndertrampad kabel i trappen). Men när hon kom en gång märkte jag att skärmbilden var upp ned och ned. Med möda kunde jag hitta ”knappen för att vända bilden rätt” Av något skäl hade bilden vänt sig. Min erfarenhet är att datorer ofta ändrar sig ”på egen hand” och inte är helt att lita på:

Häromdagen hade hon med sig laptopen igen och jag tänkte åter att felet var att finna i någon pryl i våningen. Men det visade sig att när man skulle läsa en vanlig sida med svarta tecken (s k bokstäver) på, var tecknen vita och ”papperet” svart. Det blev återigen att leta efter någon kraftfull knapp. Så småningom fann jag en sådan som man kunde tro handlade om något helt annat men den verkade hjälpa.

Nu hade jag blivit varm i kläderna och ville kolla om hennes dator kunde komma ut på Internet via sladden till min kontakt i hallens vägg. Kändes vågat, för efter en påfrestande upplevelse vid ett datorskifte för ett par år sedan var jag livrädd för att koppla in en annan/ny dator.

Nu hade jag en oanvänd s k router liggande, jag hade bett Jesper köpa en sådan sedan hans far sagt att 95% av folket har en router i hemmet. Jag hade för några månader sedan öppnat förpackningen och försökt förstå anvisningarna, även dem från min nätverksfirma, men det verkade så krångligt så jag avstod. Många koder och ”fabriksinställningar” o d.

Nu struntade jag i allt detta, kopplade bara ihop prylarna efter det förstånd jag har. Och det gick nästan utan vidare spisning. Visserligen rullade ingen av datorerna igång på morgonen efteråt, men så småningom lossnade det. Noterade att när jag besöker min blogg via Evas dator räknas besöket in i visningsstatistiken och jag erbjuds förstås (?) ej att editera texten. (Aropå detta med ”identifiering med bankID” är det lätt svindlande att om jag använder Evas dator bredvid min på skrivbordet, är jag inte längre jag.)

Allt är mer komplicerat numera. Här ett skojigt citat från en artikel i PC för Alla:

När du klickar på Stäng av i Windows 10 stängs Windows inte alls av helt. I stället sparas en del av datorns tillstånd så att den kan starta snabbare. Du kanske har märkt detta om du stängt av datorn för att lösa något problem och när du startat igen har du haft det kvar.

Tji får man ofta från datorn. Den löser inte alltid alla problem åt en i det tysta. Och man tänker även på Tage Danielssons berömda monolog om Harrisburg/sanning ”…men bara nästan”.

Kommer att tänka på en trevlig man, för övrigt en gång ledare för KTH Promenadorquester, (se även här) som en gång i en urtid drog det gamla MS-skämtet då man jämförde bilars och datorers beteende: ”Du skulle behöva trycka på startknappen för att stänga av motorn.” Finns i denna lista av datavitsar.)

Denne man träffade jag för övrigt  under en ”en tvåmånaders introduktionskurs” till att bli värnpliktig mariningenjör (e d) sommaren 1957. Vi var båda av den mindre sportiga typen och hade inga fina sportprestationstecken att visa upp. Men järnmärket i idrott hade jag i all fall erövrat redan i folkskolan.

Då var man van vid strömbrytare som rent fysiskt visade om de var till eller från. Jag vill påstå att denna symbol inte fanns förr i tiden:

En lömsk ”knapp” är denna som finns i min dators ”inställningar”:

Klickar man på det blå ”på-knappen” för att man vill få meddelanden o s v, blir den vit, den vita pricken blir svart och flyttas till vänster och texten ändas till ”Av”. (Jo, jag förstår, man ska inte se den som en avlång tryckknapp.)

Jag kommer att tänka på farthållaren på min bil. Ville jag aktivera den, drog jag knappen åt sidan så en text ”från” täcktes och ett ”till” blev synligt istället.

Bredvid mig ligger en PayEx-faktura som slutar på 0 kr. Nedre delen är en bankgiroblankett som slutar på 0 (noll) kr, med OCR-nummer och sista betaldatum. Oftast saknas blanketten men räkningen slutar då på något för mig oberäkningsbart belopp, som man säger kommer att dras med autogiro. Faktureringsavgift ingår. En gång trodde jag förresten att ett autogirobelopp måste var fast.

Min internetbank säger att ”fakturan avvisas” om jag vill betala noll kronor. Det låter för mig litet farligt att avvisa fakturor och även litet snorkigt. Tänkte skriva något skoj om moderna betalningssystem och hur mångfalden gör det svårare att hålla reda på sina pengar. Men det är alltför svårt att skriva skojigt om det.

Finns det förresten pengar numera? Man får sällan se och ta på dem. Men på gamla sedlar fanns ännu trygga moder Svea med sitt fyllda ymnighetshorn vid barmen.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/03/11

Järnvägskorsningar, flyg och fiske

Man ser och läser mycket som är svårt att förstå:

Man kan fundera på hur det kan bli så här. Händelsen är filmad. Vi får nog snart höra och läsa mer. (Lång tråd på Postvagnen).”Ont om pengar” blir väl slutligen svaret. Det är ingen helt enkel korsning och det är mycket att se upp med när man sitter bakom ratten. För det är väl inte så illa som uppfinnaren från Sundbyberg brukar konstatera. ”Tänkte inte på det”. Jag finner följande i en rapport om plankorsningsolyckor:

I Ekträskolyckan fastnade en maskintrailer på spåret. Orsaken var att plankorsningen hade en olämplig vertikal profil för ett sådant fordon. I samband med olycksutredningen har det framkommit att det finns många plankorsningar där motsvarande risker finns. Ett beteende benämnt ”surfning” förekommer vid passage av sådana korsningar. Detta innebär att man med god fart passerar en sådan korsning. Då glider, surfar, maskintrailern på rälerna. Detta riskfyllda beteende är ett snabbare sätt att få fram transporten än att stanna och öka markfrigången på trailern. Några rapporter om den här sortens händelser har inte hittats vid insamlandet av fakta till OLA-databasen eftersom ingen ser när det sker. Att det förekommer kan man bara se på skrapmärken på rälerna.

”Olämplig vertikal profil”, ack ja. Man mumlar verkligen i skägget. Och så chansas det.

Jag minns förresten hur jag för ett par år sedan promenerade från Engelsberg mot sjön Snyten där det en gång fanns en pampig järnvägsstation. Dock beskrivs platsen mindre lockande här, lånat från den länkade sajten. ”Nästan ingen tillgång på livsmedel” låter mycket avskräckande. Men det var inte ovanligt under första världskriget.

Jag kom att minnas min ord-älskande järnvägsmorfar, en gång vid GDG, i Gävle som skojade med mig med det skojiga namnet. Han gillade även namnet Karbenning, också en ort vid järnvägen i närheten. Spåren finns kvar och jag hörde hur tunga tåg titt som tätt dånade förbi i närheten. Kom till en backe med en järnvägsövergång som var mycket ojämn och gropig. Jag ryste, men var glad att jag valt att gå och inte tagit bilen. Här nedan ses det läskiga stället. Det har nu gått många år sedan men jag minns det ännu. Jag tror det kom en personbil och att jag höll andan – hoppas han inte fastnar i någon grop:

Googlade litet på Snyten och fann denna tråd i ett järnvägsforum. Det är svårt med underhåll, det blir inte bara sly och grenar, det blir andra ”olämpliga vertikala profiler” också som gropar och andra ojämnheter vid järnvägsövergångar. Sista bilden i tråden visar förresten en otrevlig korsning. Sikten är dålig och vägen verkar svänga så man måste vrida sig helt runt för att förvissa sig om att inget tåg kommer bakifrån.

Och så alla siffror i coronastatistiken som man kan försöka räkna på, i full vetskap om att data är ofullständiga och att dödsorsaker är svåra att avgöra. Räknar man  procentmässigt ser det inte så farligt ut men många individer blir det. Och vi bedömer risker än si än så. ”Äsch, gasa på du och surfa över den där guppiga järnvägsövergången!”

Jag bombarderas av reklam från olika firmor som vill hjälpa till att sälja min bil. Hela ”branschen” upptäckte detta när jag via webben knappade in enkla data för att en firma skulle schablonvärdera min bil. Jag upptäckte nyss att jag kan ”avbeställa reklamen” från företaget och man lovar då att minsann inte skicka fler mail till mig. Samtidigt som man motsägelsefullt erbjuder andra mail:

Kommer att tänka på ett visst citat från Groucho Marx , ungefär ”passar inte mina principer er så har jag fler”.

Firmans mail hade därtill den föga uppmuntrande rubriken Därför minskar din Citroen ständigt i värde.

Ack ja. Vingbrott kan man få även när man flyger lågt och sakta, ett gammalt men oftast dåligt råd:


Bilden är klippt från denna film om ”trampflygplanet” MIT Daedalus flygning 23 april 1988 från Kreta till Santorini , 115 km på knappt 4 timmar. Turbulens, hastiga manövrar, olämplig vindriktning, fullt med folk på stranden och pilotstress. Och ett mycket sprött flygplan, det vägde tomt bara ca 30 kg med en spännvidd på hela 34 meter. I bilden ovan knäcks vingen mellan kroppen och stagets infästning i vingen.

Jag har de senaste dagarna ägnat litet tid åt att jämföra de två ”muskelflygplanen” Daedalus med Gossamer Albatross. Daedalus har ett ”normalt stjärtplan med roder medan Albatross, som flög över Engelska kanalen 12 juni 1979 är en ”anka” med propellern i bak. Vikter och mått är ganska lika men Daedalus har en betydligt mindre vingyta. Vingens sidoförhållande är ca 33 medan Albatross har ca19. Det rätt extrema men ”vanliga” segelflygplanet Eta har 51!

Daedalus har betydligt färre yttre bromsande stag än Albatross men båda flög med mycket låga farter, 20- 25 km/h skulle jag tro.

Det finns mycket att läsa om hur mycket energi som går åt och vad en människa orkar prestera under en längre tid.

Projekten var helt olika organiserade men kom att utveckla verksamheten i ett par företag i flygkonstens frontlinje. Ett föredrag med bl a Paul MacCready samt en representant för MIT (Massachusetts Institute of Technology) om muskelflyg och andra sätt att hålla sig i luften rekommenderas. Här syns Albatrossen med solpaneler (egentligen är det Gossamer Penguin, något mindre):

För länge sedan skrev jag för min flygklubb om Albatrossens Kanalkorsning och funderade bl a över hur mycket effekt som behövs. Man inser nödvändigheten av att flyga långsamt. Jag hade väldiga problem att förklara styrningen i sidled, men jag missade innebörden i att nosvingen kunde lutas! Se även en tidigare bloggning

Nu får det räcka! Jag hade annars tänkt berätta om några gamla foton jag hittat i mina gömmor och de minnen de väcker. Vidare har jag nyligen läst en fin berättelse om barndomsminnen om ålfiske och känner mig inspirerad att själv försöka skriva något. Men så annorlunda man fiskade i en å Halland och vad var en ”backa” för slags fiskeredskap? Googlade, aha, det är närmast en långrev. Minns långrevslådorna på Gräsö på 40-talet med ”tvåhundrade krok” att agna med sabbik. En och annan ål fick vi bland alla abborrarna. Och simpor. Gäddorna tog vi på ett annat sätt. Spännande det där med fiske!

Sudden

Färdtjänsten fungerade utmärkt häromdagen. Man höll nu tiderna, men covid-risken gör att man måste pressa in sig genom en trång dörröppning bak i bilen och framför en sitter ett stort avskiljande fasttejpat transparent plastsjok. Jag ankom alltså hela 50 minuter innan min session hos fotvården skulle börja och beredde mig på att betrakta folklivet samt studera detaljerna i ett konstverk av Anders Åberg jag hade framför ögonen:

Stationshuset, numera rivet, med de för Nynäshamnsbanan så typiska gula träfjällen. Men vilken är da Vincis anknytning till Handen? Här har vi förresten konstnären själv (Åberg alltså) för ett par år sedan, 13 september 2015, på sitt Mannaminne. (Då klarade jag ännu att köra bil 400 km på en dag):

Så ser jag en person passera tätt förbi mig, ansiktet delvis dolt av ett munskydd men kan det inte vara…., undrade jag. Efter några sekunder kommer jag ihåg hennes namn och hojtade det. Jo, det var hon. Och så fick vi en trevlig pratstund om våra krämpor (!) men jag fick även veta att Färdtjänsten bättrat sig sista året. (Dagen efter ringde en kundundersökare som ställde frågor om hur jag upplevt resorna.)

Livet utan bil ser svårt ut men det löser sig väl. Jag är f n väldigt långhårig men orkar jag ta mig till frisören i Centrum? Kanske jag orkar gå dit (700 meter) med rollatorn som tillåter att jag vilar sittande då och då? Var gång jag reser mig är jag rädd att ramla, speciellt om jackan hakar i någonstans på rullatorn. Den var även utmärkt att klämma fingrar i när jag lastade/lossade den vid bilfärd. Men det slipper jag nu.

Har bokat en ny tandläkartid, jag gav återbud tidigare för att det var ”riktig vinter”, kunde vara svårt med rullatorn. Nu blir det Färdtjänst och fick veta var den brukar lämpa av passagerarna, men det stora hindret är ändå trappan upp till mottagningen ovanpå butikerna på markplanet. När och om man väl kommit på plats i tandläkarstolen kan man betrakta takmålningen av Daniel Fahlström:

Dagarna går, skriver kommentarer på Facebook och andra fora, undrar ibland över hur folk är funtade? Tänker på salig Christer Sidelöv som då och då uppmanade folk att kolla vad som skrivits i tråden tidigare. Tänker på honom också då även jag själv finner att någon redan skrivit just det jag nyss skrivit. Nå, Facebook fungerar i vissa avseendet ”konstigt” när det gäller att visa ”tidigare kommentarer”, det är min ursäkt. Trådarna kan bli mycket långa också.

Ibland undrar jag om mina inlägg inte läses eller inte visas; jag väntar någon markering att man sett åtminstone inläggets existens, inte nödvändigtvis dess innehåll. Det är ju inte alltid kul att ”debattera”. Jag gillar ”gillar” även om det ofta bara är ett slags mottagningsbevis. Jag gillar vänliga ord.

HSB har accepterat min uppsägning av min P-plats. Jag fick (efter en påstötning) avsluta redan sista mars och inte sista juni. Orolig som jag är tänkte jag på att jag skulle bli ansvarig för bortforsling om någon ställde  ett gammalt bilvrak på platsen. Hoppas nu bara att autogireringen hänger med. Är man orolig så… Får just nu ett mail att bilförsäkringen avslutats.

Jo, En sak till: Min månadsavgift för Svenska Dagbladet verkar nu ha blivit betald som den ska. Skönt. Men SvD kostar.

En känd segelflygare har skrivit en lång text på Facebook om Klarnas försäljningsmetoder som han inte gillade. Han fick rätt till sist. (Av alla klagomål jag hittade på nätet förstod jag att Klarna hade satt i system att tjäna pengar på hundratusentals små avgifter. Klarna gick inte att komma i kontakt med.)

Samtidigt kämpar betalföretag och banker hårt mot bedrägerier men vill samtidigt ge sken av att de är att lita på. (Jag själv har blivit lurad, jag var rätt dum som tyckte att MS äntligen kom med något bra, men banken betalade utan ett ord!) Mina egna försök att förstå bankens anvisningar som totalt kostat mig många timmars ”grubblande”, får mig att känna viss oro. Jag befarar att de av i och för sig förståeliga skäl ”slutar stödja” den inloggningsteknik jag använder. So much för ”tryggheten”.

Nej, allt ska vara som förr 😉 Även om radion då spelade en annan roll. Den vidgade vyerna och möjliggjorde mer eller mindre bra lyssning på det fjärran utlandet. DX-ing var populärt, men jag har själv aldrig ägnat mig åt det. Mina jämnåriga rattade gärna in Radio Luxemburg för att få tag i rätt musik har jag förstått. Själv minns jag mer dessa namn:

Läste som jag nämnt tidigare en artikel i Nordic Gliding om ett extremt segelflygplan η (eta) med ett mycket högt glidtal omkring 70 (eller 1:70 som man av hävd skriver det). Mycket långa vingar hade det och jag halkade så in på vad fåglar kan prestera och sedan kom jag in på utdöda jättestora s k flygödlor. Som Wikipedia skriver: Flygödlor var flygande arkosaurier, dock ej närmare släkt med dinosaurierna. Flygödlorna utvecklades i slutet av trias för omkring 190 miljoner år sedan, och förekom då endast i det som senare kom att bli Europa. Under Juratiden börjar de förekomma på alla kontinenter.

Här en stor flygödla, en Quetzalcoatlus som levde i Nordamerika för 65–75 miljoner år sedan. Det var en av de största varelser som någonsin flugit, med ett vingspann på omkring 12 meter. 3 meter hög när den rörde sig på marken. Men ännu större (och högre) var tydligen Quetzalcoatlus northropi

Från Wikipedia. Här en ”lätt filosofisk” text.

Här en annan flygödla, en Pteranodon.  Spännvidd 6 meter eller litet mer. Ett spinkigt skelett, Vikten uppskattas till bara 17 kg!

Från Wikipedia. Med en sådan som förebild gjorde Paul MacCready en radiostyrd modell, med både förmåga att glida men även flaxa med vingarna!

Här litet om den största fågel som kunnat flyga, en Pelagornitid, med en spänvidd på ca 6,4 meter vilket är ungefär dubbelt så mycket som en riktigt stor albatross. Eller för att citera en mycket grundlig artikel i USA:s vetenskapsakademis handlingar och en bild därur:

A fossil species of pelagornithid bird exhibits the largest known avian wingspan. Pelagornithids are an extinct group of birds known for bony tooth-like beak projections, large size, and highly modified wing bones that raise many questions about their ecology. At 6.4 m, the wingspan of this species was approximately two times that of the living Royal Albatross. Modeling of flight parameters in this species indicates that it was capable of highly efficient gliding and suggests that pelagornithids exploited a long-range marine soaring strategy similar, in some ways, to that of extant albatrosses.

Bl a räknar man med att den kunde segelflyga mycket effektivt långa sträckor direkt över havsvågorna med en teknik liknande den som nu existerande albatrosser använder, s k ”dynamisk segelflygning” (även här). ”Albatrosses are particularly adept at exploiting these techniques and can travel hundreds of miles using very little energy. Birds that soar dynamically have a skeletal structure that allows them to lock their wings when they are soaring, to reduce muscle tension and effort besides steering.”

Denna flygteknik används när man vill sätta hastighetsrekord för modellplanDenna film visar tydligare principen; här är ytterligare en av många. Den lär enligt denna Wikipediaartikel först ha beskrivits av Lord Rayleigh 1883.

Se även här. Om ett tänkbart sätt att hålla en drönare uppe lång tid med hjälp av ”moder natur”. Ett citat: Weimerskirch and Robertson [1994] used satellite-tracking methods to observe a light-mantled sooty albatross (Phoebetria palpebrata) fly a distance of 6463 km in only 10.4 days. 

Här läsning på svenska.

Här vackra grafer från den amerikanska artikeln:

Fregattfågeln är röd, gamen grön, albatrossen svart och pelagornitiden blå. Man har räknat på alternativa storlekar, sidoförhållanden och vikter på urtidsfågeln. Man ser att det är bra med ett högt sidoförhållande (långa vingar alltså); gamen är inte så bra. (Lift/Drag=glidtal)

Nå, uppgifterna om flygödlor kan ju variera och är omstridda, det hela var ju för mycket länge sedan. Och så kan kanske jag ha fattat fel ibland. Men gamla metoder ska man inte förakta! Nedan ett klipp från denna lilla film från IEEE.

Sudden

P S. Apropå den Lord Rayleigh jag nämner är han ett känt namn inom naturvetenskapen. Jag har ett skojigt minne från ett möte inom ITU i Genève. En ambitiös indier hade fått i uppdrag att skriva en rapport i ett aktuellt ämne och mötesordföranden, mån om att hålla tryckkostnaderna nere, föreslog att kanske litteraturförteckningen kunde kortas av. Det var väl exempelvis inte nödvändigt att börja den redan med ett verk av Lord Rayleigh från senare delen av 1800-talet!

Skrivet av: Sudden | 2021/03/02

Billös!

Hastigt och lustigt har jag sålt bilen till en son/barnbarn. Många har tyckt jag skulle sluta köra bil. Jag har de senaste åren kört mycket litet, kanske mindre än 100 mil årligen, men det har i många fall varit den enda rimliga möjligheten att komma någonstans. Nu får jag beställa bil från Färdtjänsten som väl har något slag av ”högkostnadsskydd”.

Att åka kollektivt klarar jag inte. Dåligt balanssinne m m, och jag kan knappt stå utan stöd. Gångräckvidden är kanske 100 meter med rollator, minskande. Ramlade omkull när jag för några år sedan skyndade till bussen men föll när jag utmattad stigit in. Jobbigt att få upp mig på fötter. Dom trodde väl jag var full.

Det finns ju motoriserade ”rullstolar” men de verkar litet läskiga (=vältning) och så skall de skötas och ses till. Och förvaras.

Jag oroar mig för förseningar i färdtjänsten, det är inte kul att komma försent till vårdcentralen och få det olämpliga i detta påpekat. Få se hur det går idag, beställde igår. Planera, det är fint det.

Jag hade bil i över 55 år. Här är min första bil 1965:

Och här den sista, nyss sålda, köpt 2010. Jag har aldrig ägt en ny bil.

Den sista bilen har ju kostat väldigt mycket, inte minst om man räknar per mil. Men livet kommer ändå att bli fattigare.

Försökte igår säga upp min bostadsparkering. Ärendet är nu ”under beredning” på HSB centralt inne i den stora staden. 15 minuter i telefonkö. Så ett SMS om hur jag kan göra en anmälan via mail. Jättesvårt att läsa adressen, jo det skulle vara en punkt där jag trodde. Hoppas HSB tror att jag är jag och att P-platsen kan sägas upp utan att inneha ”mobilt Bank-ID”. Jag går i spinn när jag försöker förstå hur någon kan vara säker på att metoden är säker. Men å andra sidan, vari ligger säkerheten i ett vanligt legitimationskort egentligen.

Det är stor skillnad på vad man kan göra med ”vanligt” bank-ID och med mobilt bank-ID, något som inte alltid hålls isär i debatten.

Jag hade anledning kolla upp hur mycket min bil ansågs vara värd och googlade. Jag bombarderas nu med annonser från företag som vill hjälpa mig att bli av med min bil. ”Storebror ser dig på Internet”. Det är säkert det!

Min sonson studerar systemteknik (andra året) och kunde förstå vilka papper som skulle användas för att anmäla ägarbytet. Det var många ord och paragrafer, ”Information” kallas det nog men förvirrande är det. Men ett enda papper räcker tydligen. Det blir ändå en del skrivande/samtal för mig, som parkering och försäkring. Skatten är väl ”överspelad”.

Nå, det är alltid trassel med införandet av ny teknik. En gammal arbetskamrat har apropå ”elektronisk legitimation” berättat hur det kunde vara när svenskarna måste börja lyssna på FM:

På tal om systembyte, minns jag att vi på rundradion lade ner de gamla mindre mellanvågssändarna på någon kW effekt eller mindre. De flesta sändande P1 och en del P3. Det var på 1970-talet Det inkom många klagomål, som jag fick ta hand om med viss hjälp av min företrädare ”G B” samt ”O B”. De klagande, mest pensionärer, var bara intresserade att lyssna på P1 på mellanvåg. När jag frågade vad de hade för radiomottagare, kom det fram att de flesta hade en radio med flera tryckknappar på. När jag bad dom kolla närmare, befanns det att en knapp var märkt ”FM”. Men problem kunde ändå uppstå, för dom ville inte röra någon inställning på radion, som någon annan hade utfört för länge sen. Vanans makt är stor!

Själv minns jag oron över att text-TV  inte skulle funka hos alla. SR/SVT gjorde en liten undersökning hemma hos några anställda, och det visade sig då att någon högt uppsatt ”programmänniska” överhuvudtaget inte hade någon antenn till sin TV-apparat.

Man får väl ta ytterligare en medicin och ta fram plånboken för att stå ut med ingenjörer och andra världsförbättrare. De är trots allt ”oemotståndliga”. Minns min förste chefs konstaterande vid något tillfälle som jag glömt ”Utvecklingen går fram och tillbaka med stormsteg”:

Jag skulle egentligen skriva något om ”flygande urtidsdjur” och deras flygprestanda men det får bli senare. Tills dess, njut av en bild i denna Wikipedia-artikel om ”Flygdrakar” som jag trodde var jättestora. Jag är inte färdig med studierna ännu. Bara detta att klassificera och benämna djur är en hel vetenskap i sig.

De som vill läsa mer rekommenderar jag denna artikel. Skriven innan grejen testades och visade sig kunna flyga – och kvaddades. Det var för rätt länge sedan, från den tid då radioflygarna gärna skyllde på störningar från andra sändare när de kvaddade.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/02/26

Ajrodynamiska funderingar och supersegelplan

Det slog mig att namnet Hawker blev etablerat trots att Harry Hawker omkom vid flygning rätt så ung. Medan Thomas Sopwith som förde namnet Hawker vidare blev mycket gammal, 101 år.

Anthony Fokkers namn blev ju också mycket känt trots att han avled av en ”struntsak” redan vid 49 års ålder. Så här såg han ut i yngre dagar.

Ett citat:  While in the U.S., in 1939 he had some minor surgery done in a New York hospital. The surgery’s side effects caused an infection from which he died. He was only 49 years old at that time. The man who had been the pioneer in the aircraft building industry, the man who was the founder of air transport as we know it today, died of a minor infection, at a time when the age of antibiotics was still at an early stage.

Bilden är stulen från Flyg- och Rymdtekniska Föreningen. En högst läsvärd artikel för övrigt. Allmänbildande som man sa förr.

Även jag har förresten benlindats på senare tid. Just när jag skrivit detta ringer Karin från vårdcentralen och vi talar om stödstrumpor och liknande saker! Makterna

I mina strövtåg på webben stötte jag på denna text.  Nedan en bild jag lånat därifrån men just denna presentation av filmen har jag inget minne av. Men jag såg filmen, lätt chockad av att hjälten slog ihjäl sig. Så får det ju inte gå till i en film!  Nå, ”ljudvallen” var i min ungdom ett spännande ord som man förstår av detta klipp ur Bertil Skogsbergs bok ”På  filmens vingar”.

Det ligger en del i ordet men det är ingen ”mur” utan mer av en brant sluttning med en nerförsbacke bakom. Det ”specifika luftmotståndet” (drag coefficient) förblir mer eller mindre förhöjt även vid farter över ”ljudvallen”. Hur mycket, ja säg det. Minns några ord i Bratts text om utvecklingen av Draken att denna motståndsökning var en stor osäkerhetsfaktor.

 

Bilden är lånad härifrån. (Svaret på första frågan.)

Pilvingen såg ju i sig så naturlig ut för högfart, men det dröjde länge innan jag läste att den egentligen bara ”sköt upp” problemen till en högre fart.

En del idéer om överljudsplan såg konstiga ut:

Ur Darrol Stintons bok ”The Anatomy of the Aeroplane”. Längst ned i texten finns en motivering till ”spiknosen”.

Jag tror att överljudsplan bör ha en nos som gör att hela skrovet hamnar bakom chockvågen. Men jag har aldrig seriöst studerat aerodynamik och strömningsmekanik. Är en glad nörd, men jag minns dock Reynolds tal från allt ungdomligt läsande om lämpliga vingprofiler för modeller. Det har med luftens ”trögflutenhet” att göra. Därför spelar det ”flygande föremålets” storlek stor roll och olika ”aerodynamiska lagar” gäller för insekts- och flygplanvingar. Ja, även för maskrosfrön och för de partiklar med coronavirus i som vi nyser eller andas ut.

(Kommer att tänka på P O Brundell som föreläste i ämnet teoretisk elektroteknik, gement kallat ”Hallén” efter en skräckinjagande professor som jag aldrig sett, sa ett det fina med elektrotekniken var att den var ”exakt” i motsats till annan teknik. Tja, formler och lagar gäller bara under vissa förutsättningar. Litet kring KTH:s elektrosektion och Hallén finns här.)

Jag råkade stöta på en artikel i Nordic Gliding om ett helt fantastisk plan, kallat eta (efter den grekiska bokstaven η som brukar beteckna ”verkningsgrad”). Se även Wikipedia. samt här. Har byggts i några få exemplar och med variationer. Ingen helt ny sak, jag hänger inte med i vad som sker inom segelflyget. Här nedan en variant. Planet är tvåsitsigt och har en motor så det kan starta själv och man kan undvika ”ute-landningar” som är besvärliga/riskabla. Om man får igång motorn vill säga. Det var någon som misslyckades med det i Västsverige häromåret utan landade på en vägkant.

Spännvidd är bra, det gäller att komma åt så mycket luft som möjlig (stor spännvidd) och sedan ha tillräckligt med sträcka (vingkorda) för att lyftkraften kan hinna utveckla sig.  Mer att läsa här.

31 meter spännvidd är extremt och det är förstås inte lätt att konstruera en vinge som är ca 51 gånger längre än den är bred. Tänk dig en vanlig linjal, drygt 30 cm lång men bara 6 mm bred! (Planet på bilden ovan fick vingbrott 2012.)  Planet blir svårt att hantera på marken och också i luften, även om det i artikeln i Nordic Gliding uttrycks att den är hygglig att flyga även om vingen böjer och har sig. Ett citat: ”Det er i øvrigt fascinerende og smukt at se hvordan vingetipperne langt ude i horisonten lever deres eget organiske liv med store, lange bevægelser op og ned, alt efter aerodynamisk påvirkning.

Men man når glidtal på 70 eller mer. På min tid var 40 mycket bra.

På min tid gällde andra tävlingsregler än nu. För att inte planen skall bli alltför dyra finns diverse begränsningar i spännvidd och annat, t ex tilläts inte klaff och kanske inte infällbart landningsställ.  Det finns/fanns en öppen klass där man fick ha finesser, men jag vill minnas att 18 meter spännvidd ansågs mycket på min tid. Klasskraven och deras historia kan ses hos Wikipedia.

”Hjälpmotor” kanske kan vara framtidens melodi för segelflyget och även el-drift är på gång som man kan läsa i Nordic Gliding.

Avslutningsvis en film med η Notera när vingarna böjs och kanske främst när de inte böjs.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/02/25

Snön smälter

Eva undrade vad ordet ”blogg” egentligen betydde. Det är tydligen skapat ut engelska ”web” och ”log”. Weblog blir blog. Många bloggar är litet av dagböcker med funderingar ”i tiden”, medan jag försöker ge lästips om mer varaktiga frågor. Med betoning på ”försöker” för det blir ofta utsvävningar åt olika håll. Jag bygger på den vana/ovana jag fick att inom Svensk Flyghistorisk Förening tipsa om ”godbitar” på webben. Var en sådan där ”bibliotekstant” som man var smått rädd för den man var liten parvel.

Försöker nu här denna gång hålla ett dagboksstuk.

”Det är aldrig för sent att ge upp” säger Ronny Eriksson. Hur ska man tolka det? ”Kämpa på, du kan ge upp senare”? Jag vill tro han menar något annat, men vad? Vad betyder det för mig som är 82 år och som igår just bara klarat av att gå fram och tillbaka till soptunnorna 150 meter bort. Städa orkar jag ytterst litet, men jag har det som hemhjälp.

Apropå sopor och att städa, här är en Ronny-skapelse:”Varför skulle jag backa när vi har varit överens och jag har gjort allting rätt”, säger KD-ledaren Ebba Busch angående en omdiskuterad husaffär. Ja, man önskar ibland att folk inte så ofta ”gjorde en pudel” för att klara sig utan stod på sig. Det kan lyckas. Dan Eliasson hade dock inget för att han tyckte han hade viktiga skäl att resa utomlands, skäl som som han inte tyckte han behövde utveckla närmare. ”Hut går hem” brukar man säga, men inte alltid.  Han hade sedan länge tömt sitt sympatikonto, den stackars mannen.

Men varför heter det göra en pudel? Uttrycket betyder ”att be om ursäkt på ett påfallande ödmjukt sätt” berättar Språkrådet. Särskilt om man ”tidigare verkat väldigt kaxig”. Och det finns ”falsk pudel” också.

Statsrådet Jan O Karlsson var nog först. År 2002 hamnade han i blåsväder på grund av dubbla löner och påstått arrogant uppträdande mot journalister och bad överraskande om ursäkt. Strax därefter myntade en reklamman, uttrycket att statsrådet ”gjorde en hel pudel – lade sig på rygg och sprattlade med benen”. Reklammannen Pål berättar själv i en artikel om hur han inspirerades. ”Vi har fyra pudlar i vårt hem och när jag skäller på dem så lägger de sig på rygg och sprattlar med benen, liksom för att säga: ”Men jaaaaag har väl inte gjort någonting?

Till saken hör att Jan O väl får sägas ha varit arrogant. Och ändå gillade jag honom och faktiskt även hans stil. Det är knepigt det där med människor. Till saken hör att jag träffat honom och han gick dessutom i en parallellklass med min i Enskede läroverks gymnasium. När jag så långt senare var med i en politisk förening som bjudit in honom som talare kände han igen mig och var vänlig. En mer politiskt erfaren kvinnlig medarrangör uppfattade dock honom annorlunda. Hon kände honom nog sedan tidigare.

Bilden ovan är från ett lite enklare studentjubileum 2012 , en egenarrangerad lunch för 1957 års latin- och realstudenter vid Enskede läroverk. Allmänna linjen var aldrig med på dessa jubileer. 60-årsjubileet blev ännu mindre, vi var bara 7 realare som träffades. Birgitta var f ö politiskt verksam inom Haninge-moderaterna och de två hade väl mycket att tala om.

Birgitta och jag hade varit klasskamrater mycket länge, redan före 1950. En gång när jag låg långvarigt sjuk kom hon hem med läxuppgifter till mig. Jag kollar om Birgitta fortfarande är igång, jo hon står åtminstone som borgerlig vigselförrättare i min kommun.

Samma trevliga intryck gjorde Jan O för det mesta när vi stött samman senare, vi hade ju båda en god relation till Gotland. Berättade att han flyttade in i sitt nya sommarhus på Fårö samma dag som Carl Bildt flyttade in i Rosenbad. Vid något stort socialdemokratiskt möte i Stockholms Arbetarkommun frågade han mig om råd hur han kunde bemöta Maj-Britt Theorins attack på de hemska TV-satelliterna. Jag var ju vid televerket visste Jan O och borde ju förstås veta vad man skulle kunna säga.

Apropå Jan O och Gotland.

Det svenska televerket var f ö inte alls så roat av satelliter som det norska som ju haft svårt att täcka det kuperade landet med marksändare och så har man det avlägsna Svalbard. Några minns nog NORDSAT-projektet, som bl a ledde till ett svenskt-norskt samarbete att vara med i ett europeiskt arbete för att utveckla ett bättre TV-system kallat MAC. En brittisk idé. Det blev i de europiska standardiseringsgrupperna en kamp mellan olika varianter, Sverige och Norge höll på C-MAC. Sveriges Radio var mer involverat i denna utveckling än televerket. Jag var ordförande i en internationell arbetsgrupp som fick litet mer att göra och det ökade känslan av mening med jobbet. Jag lyckade sedan härda ut tills jag fyllde 60 och fick pension, bara halva lönen men…

(Red Top skrev visst att det svåra i livet var att klara tiden mellan barnbidragets upphörande och pensionens inträdande. Här ett klipp ur en EBU-rapport om MAC som jag tröstar mig med ibland. Utan mening har inte livet varit. ”Hard work”; jojo!)

Nu blev det inget av MAC, men grunden lades för en svensk insats vid utvecklingen av dagens digitala TV och förstås inte minst även insatser annorstädes i Europa. Detta hade jag dock just inget att göra med.

Idag klarar jag knappt av att få igång min TV-apparat, men jag lyckas hjälpa Eva med att starta den, byta kanal samt starta om den när den stängt av sig själv efter några timmar. Själv ser jag numera TV oftast på dataskärmen. Laminostolen är för låg…

Jag skulle kunna fortsätta dagboksstilen med att jag efter stor möda hittat var jag kopplar in batteriladdaren på min nya arbetsstol. Det var inte som det stod  i den främst för petiga jurister och sjukvårdsbyråkrater skrivna bruksanvisningen. Stolen är inte heller någon ”designad” och serietillverkad produkt utan man har plockat ihop prylar från olika håll. Den funkar. I varje fall behövs den.

Jag har korrekturläst min artikel för Farsta Hembygdsförenings tidning. Oj hur jobbigt det måste vara för en redaktör att hålla reda på alla artiklar, ofta i olika versioner. Och det kan gå snett när man för en pappersskrift anger en lång webbadress. Jag tror att de för mig ovana ordbehandlingsprogrammen har sina fallgropar.

Har försökt ta reda på litet om mitt SvD-abonnemangs villkor och rutiner. Jag har tidningen på webben inkl. dess förnämliga sidarkiv. Jag befarar ändå att jag åker på en förseningsavgift igen. Men skulle ett telefonsamtal/mejl hjälpa, jag tvivlar.

Jag har låtit vaccinera mig för Covid! Jag tillhör en prioriterad grupp, kanske för att jag f n har hemsjukvård och städhjälp. Minns att i min barndom fanns det calmettevaccinering som gav ett typiskt ärr. Känner just inget av de biverkningar som sköterskan nämnde var vanliga dagen efter. Fick ett munskydd, och har på egen hand (Internet) försökt få klart mig för hur det ska användas och skötas men jag känner mig inte särskilt mycket klokare. Det hindrar tydligen min eventuella smitta att spridas men det skyddar inte mig mot smitta. Jag fick ett kort som ett komihåglapp/bevis. Minns att när man på 50-talet vaccinerades mot polio fick man också en papperslapp man skulle bära med sig, antagligen inför en senare spruta. Lappen blev med åren totalt oläsbar och sönderfallande och till slut slängde jag den. Jag slapp polio, dvs ”barnförlamning” som ju kunde vara ganska hemsk. Man såg ju de överlevande som tog sig fram med kryckor. Men sådana villkor levde vi under. Har därför ibland svårt att ta covid på allvar.

Jag har burit munskyddet totalt en knapp minut. Det blir varmt innanför. Jag vet inte hur jag ska förvara det utan har hängt upp det på min arbetslampa och här plåtat det så man ser litet av flyg i alla fall.  Klemm 35 var trevlig att se på. Här en ”tjuv” utklädd som Fantomen (civilklädd) som snor en Klemm 35 på Vängsö en flygdag 1939 och som sedan vinglar iväg så man sätter hjärtat i halsgropen. Ett klassiskt flygdagsnummer.

Klipp ur en film utlagd av Björn Virving.

Hade tänkt avsluta med raffiga segelflygplan. Glidtal på över 70 och 32 meters spännvidd och med motor (självstartande alltså). Inte klokt vad dom kan nu. Så skulle det också bli litet om fossila ”flygödlor” och deras (och fåglars) prestanda.

Men det får vara till nästa gång. Det är inte heller ett ämne av dagbokskarakär.

Hade under editeringen ett elände med bildstorlekar och ”klicka för större bild” innan jag märkte att skärmens globala storleksinställning hamnat snett.  Men det finns fler eländen att ta upp kampen med. Det är ju tryggt att veta att det aldrig är för sent att ge upp…

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2021/02/22

Observationer men mest minnen

Ofta undrar jag hur jag skall tolka statistik-data för min blogg. Kan exempelvis så många ha laddat ned denna rapport, som för övrigt inte har nämnts i någon bloggning tror jag. Det har med åren blivit en stor sökbar samling av ”media”, d v s mest bilder, men jag har ännu inte kommit på något enkelt sätt att finna ut i vilken bloggning jag visat filen. Jag använder förresten denna lagringsplats även för annat än bloggen, t ex bilder som jag länkar till på SFF forum.

Nostalgi-avbrott apropå Årstaviken och skridskoåkning. Här nedan en utsikt genom ett sjukhusfönster, jag hade 2014 legat på Södersjukhuset några dagar och plåtade utsikten ut över Årstaviken och de skogar jag lekt i 60 år tidigare och där sedan höghus vuxit upp som synes.

I ett av höghusen bodde en gång en trevlig KTH-professor förresten, (även här) liksom jag en gång krigsplacerad i Oxelösunds-området. Långt senare berättade han för mig att han en kväll under en rep-övning delat ett utsökt turkiskt rödvin med en av våra mest framstående spioner, sittande i den järnvägsvagn som fungerade som förläggning. När SÄPO många år senare frågade ut honom var det just bara vinets namn det han kom ihåg.

Jag minns ett foto på webben av honom i en Ford Mustang. Samt förstås sedan längre tillbaka hans föreläsningar på KTH i numeriska beräkningsmetoder. Vältalig, vilket kan behövas med ett så träigt ämne. Men hans lustighet att han var ”Sveriges äldste i tjänst varande fänrik” gick inte hem i Oxelösund hos en publik av sörmländska repövande lantisar.

Ibland får jag lätt Ågren för att jag bidrar till att sprida sådant som egentligen har publicerats bara för en begränsad spridning av upphovsmännen. Privat- eller familjesaker så att säga.

Vad ska man tycka? Så länge man inte får påpekanden eller åker fast får det väl gå. Känns osäkert men det är ju mycket annat här i livet. Just det enda problemet jag stött på var när jag lånat en bild som nog var fri i sig men som sajtägaren inte ville ha uppmärksammad, den skulle dra till sig ”fel publik” tyckte han. Joo, nog är det så allt!

Bilden finns på Wikipedia. Det finns nog någon koppling till flygbaronen Cederström.

Ibland ser jag ett behov av en minnesplats för ”den okände upphovsrättsägaren”. Med tiggarbössor för dem som vill skänka en slant. Som jag ibland gör via webben.

Bild från Wikipedia. Här en insamlingsbössa. ”Skänken slant” som flyttgubbarna en gång förklarade att de råkat skada ett åbäkigt skåp i en trång spiraltrappa.

Ett annat minne av Årstaviken från min barndom: Jag hade legat sjuk några månader, bl a på Sachsska barnsjukhuset (intill Södersjukhuset, nu en del av det) och Epidemi-sjukhuset (ett helt annat ställe i sta’n,) isolerad. Mina föräldrar fick stå utomhus utanför rummets fönster. Pappa hade fixat en förbindelse med sladd klämd genom fönsterkarmen så vi kunde prata med varandra. När jag väl kom hem ansågs jag länge litet ömtålig. Pappa satt på söndagarna och skrev jobbsaker vid skrivbordet men en dag tog han mig med på en promenad ut på Årstavikens is.

Så här såg vårt skrivbord ut ungefär:

I de skönt svängda hyllorna stod Nordisk Familjebok, en kär läsning redan innan jag kunde läsa. Nu har brorsan dem  – eller hade. Köpte av nostalgi en volym som utanpå var samma. Men inte inuti. Vilket påminner mig om just den enda jag lärde mig av Gunnar Markesjös transistor-föreläsningar på KTH. ”Medverka aldrig i ett uppslagsverk. Efter ett par år ska det ges ut en ny upplaga men du får inte uppdatera i texten”. Jo, just halvledarutvecklingen var ju snabb, tänk att hur genomgripande dessa pyttesmå prylar påverkat vår vardag.

Och här min far ca 15 år senare:

Man skrev för hand; så fanns kvinnlig personal som gjorde maskinskrift av det hela. Dator eller dataterminal fanns ännu inte men väl andra prylar, ofta bl a en särskild ”snabbtelefon”.

Pappa utvecklades efter sin pensionering (rätt tidig, organisationskonsulterna hade börjat härja) till sändaramatör vilket denna lista visar. Det var ordning och reda på honom, han hade vidtalat en sändaramatör-vän att se till att radioprylarna togs om hand:

Ja nu har jag seglat iväg igen! ”Lost control” som det så sinistert och kort ibland kan sammanfattas vid flyghaverier.

Sudden

P S, Den läkare som hade hand om mig på Södersjukhuset 2014 hade varit livmedikus åt Dalai Lama. Men inte blev jag bättre för det. Förlorade ett par progressiva glasögon dessutom. Senaste sjukhusvistelsen gav ett par region-kalsonger, men det egna färggladare par jag haft med mig försvann å andra sidan; de skulle tvättas. Man får ge och ta.

Older Posts »

Kategorier