Skrivet av: Sudden | 2020/03/27

Diverse om virus, hysteri och oro

Man bör vara tapper för att stå ut!

Förr i tiden följde kaptenen tappert sitt skepp i djupet när han misslyckats. Idag har vi mer symboliska procedurer; personer som ”gjort bort sig” avgår eller blir landshövdingar, ”generaldirektör i reserven” e d.

”Intellektuell” är det väl fortfarande fint att vara tycker jag:

Mycket papper går det ofta åt. Såg en gång en TV-intervju med en professor om det dåliga tillståndet i Östersjön och Bottenviken; hyllorna var fulla av rapporter o  d som var travade på varandra. Jag är van vid att skrifter av olika slag ska förvaras vertikalt i arbetsrummet så jag gav inte så mycket för hans synpunkter. Men jag är ju en ganska misslyckad intellektuell.

Jag hade en chef vars skrivbord i praktiken blev flera centimeter förhöjt av de dokument som täckte det sedan flera år, och kanske avlagringarna växte med åren. Jag tror dock han ofta lyckades bra med sina dokumentära utgrävningar. Det var han som förresten lyckades (?) döda min ångloksromantik. Han hade sommarpraktiserat på SJ  i Olskroken och kunde berätta att ånglok var oerhört oekonomiska och underhållskrävande. Och att SJ hade elektriska reläer stora som forna tiders pepparkaksburkar.

Min far byggde själv på 50-talet mottagare och ”hick-hackar” (stegrelä, ”escapement”, se här) för radiostyrning av flygplanmodeller och han byggde också själva reläet. Han lindade 15 000 varv 0,05 mm koppartråd med hjälp av ett drillborrskaft:

Tillbaka till tänkandet och dess problem. Böcker är ju där ändå inte allt här i världen och bokhyllor kan användas till annat än det som den österrikiska intellektuella damen och sjöbottenprofessorn gjorde:

Tage Danielsson har gjort många fina saker och var verkligen ”stor” i många avseenden. Berömd för sin monolog om ”sannolikhet” baserad på Harrisburg-incidenten. Tråkig som jag är måste jag säga att hör man honom framföra monologen flyter den fint, men läser man själv texten (och har den framför ögonen) märker man när han ”fuskar”. Frågan är om inte hela kärnkraftmotståndet egentligen var en oerhörd kollektiv dumhet. Såsom klimathysterien så ock covid-19-oron. Kanske.

Just nu är inget sig likt!

Jag börjar nog bli en gammal sur gubbe!

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/03/24

Gubben försöker minnas

Samlar på mig aktuella ”kul” klipp ur tidningar och här ett sådant ur min dator:

Som slölyssnare till vår ”statskontrollerade radio”, ett begrepp våra naturligtvis helt fria journalister gärna använder, hör jag ibland rapporteringen av vind och väder från SMHI. Detta gjorde också en Olle Palmquist och han frågade han.

(SMHI:s syn på vårt lands delar, vattenstånds-termerna och i vilken ordning sjövädersstationerna nämns skulle jag kanske kunna skriva något om. Vad gäller den aktuella fyrplatsen hittade jag i min dator en scanning av dess fyrplatsdata ur ”Lights and Tides of the World, Part 1”, ett tjockt brittiskt verk från 1957 som jag köpte antikvariskt i januari 1994 i Cascais i Portugal på en tjänsteresa. Namnet blir där ”Okso” helt rättframt när man struntar i konstiga norska bokstäver!)

Jag kände igen namnet från segelflygande i Ottsjö 1975 och tog kontakt via e-post, och som jag minns berättade han att ibland flög motorseglare från Ljusdal. Han var röntgenläkare i en stad i Hälsingland. Min flygiske vän Lars Henrikssons ett barn är läkare i landskapet; jo de brukade träffa honom.

Stötte långt senare samman med Olle i Ottsjö, men utseendet var mig helt obekant. Kanske inte så konstigt för av Olle minns jag efter många års ordnande av gamla bilder mest pälsmössan:

Och så här minns väl Olle mig:

Jag hittar inte honom längre på Eniro eller Hitta.se. I denna berättelse om en Ottsjövistelse 1975 berättar jag bl a om en minnesvärd flygning med Olle. Säkert den där man här ovan ser min nacke.

Olles far Eric var en känd tecknare av fåglar och även bokillustratör Se även här Ett exempel nedan:

I mitt läsande om Corona-pandemin kommer jag att tänka på forna tiders hemska farsoter samt sjukdomar som TBC och barnförlamning (polio) som var ett gissel. Kommer att tänka på en kamrat Bertil i gymnasiet som hade drabbats av barnförlamning och gick med hjälp av två kryckor. Benen, ja halva kroppen slängde och dängde; det kunde inte vara bra för lederna. Var något år äldre än oss andra, satt längst bak i salen och var stark i rösten och inte precis ödmjukt beskedlig när han fann anledning yttra sig. Han hade åtminstone de senare åren en grå Citroën CV 2 som han kom till skolan med, den enda elev som hade bil.

Minns inte hur många var vi i den bilen en studentfirande majnatt 1957 på Djurgården. Och att Bertil berättat att en gång ville en poliskonstapel honom något men hade ställt sig så nära bilen att Bertil inte kunde vika ut sidorutan; man gjorde så på CV 2.

Träffande honom vid studentträffar i maj 2012 och september 2017. Han hade åldrats men finns kvar i Eniro. Googling 2012 visade att han då var känd som en Citroën-freak. Var psykiatriker.

Här nedan ett utsnitt ur vårt studentgruppfoto maj 1957. Alla i detta utsnitt var faktiskt med vid träffen med 2017 utom Eric (andre från vänster) som sakta tynat bort i någon hjärnsjukdom, ”det löjliga är att jag inte kommer ihåg vad sjukdomen heter” sa han i telefon till mig en gång. Han var den som länge ordnade så att studentträffarna blev av.

Bertil är tredje från vänster och jag själv med min nonchigaste min är andre från höger. Jag har visst ”krympt” nästan en decimeter förresten, Per-Gunnar längst till höger upplevde jag 2017 som ännu längre och rangligare.

Jag hade under gymnasietiden aldrig närmare kontakt med Bertil men kom efter träffen 2012 ändå att mejla honom litet om ”mitt läge” och uppskattade mycket hans hans mejl-svar som gav mig en tydligare bild av honom som ung. En helt vanlig kille egentligen men med en massa ”go” och fysiskt handikappad. Jag lägger in mejlen här:

Hej Bertil!

Det var en lyckad träff, kul att några ännu orkar ställa upp och ordna.

Jag har efteråt kommit på hur jag skulle kunnat ordna bildvisningen bättre, men det hade krävt bättre transportmöjligheter (=att jag tagit bilen).

Jag hade en hjärtinfarkt 2006 och det sägs att folk med hjärtbesvär har svårt att bära, och jag kan bara hålla med. Den lilla laptopens 2,4 kg var mer än nog. Jag åkte kommunalt och på hemvägen stapplade jag sista biten från pendeltågsstation hem (ca 700 meter horisontellt, kanske 20 meter vertikalt).

För tre månader sedan orkade jag just ingenting alls, men min läkare upptäckte dåliga blodprovvärden. Blev inlagd och det visade sig att mina hjärtmediciner hade biverkningar. Så tog man även bort (litet av ) blodtryck- och pulsfrekvenshämmande mediciner. Konstigt att detta missförhållanden hade kunnat utvecklats trots att jag regelbundet kontrollerats av läkare.

Jag har för mig att det var studentbilden tagen bakom skolan på Simlångsvägen du var intresserad av. Det är nog den enda bild ”från förr” jag har där du är med. Skickar nu med litet till, bl a av några allvarliga kamrater.

Jag har nostalgiska skolbilder samlade på en CD men inte så mycket har att göra med vår gemensamma tid. Men är du intresserad så skickar jag dig gärna en sådan skiva.

Hälsningar/Lasse

Webbsajt: http://larssundin.ownit.nu/
Blogg: https://larsan13.wordpress.com/

Bertils svar:

Tack för bilderna och inte minst ett tack för all den flygdokumentation som följde med. Hela helgen har jag läst
o minnen från 40-och 50-tal har dykt upp. Mina morföräldrar bodde i Enstaberga söder om Skavsta. Jag har vaga minnen från 7 årsåldern d.v.s. sommaren 1944 av ett lågtflygande tvåmotorigt plan över byn. Kanske en Caproni?
Senare såg jag ofta rotar av S18 starta i riktning mot Östersjön.

Under åren efter polioinsjuknandet vistades jag tre somrar i Vejbystrand intill F10. Planen var ständigt närvarande.Första sommaren var 1950. Jag har ett nästan drömlikt minne att J 22.or tumlade om över oss på badstranden. Kan det stämma? Senare skymtade J21R och 51 eller 52 kom Vampires. Vi bjöds in vid ett tillfälle till flottiljen där en stolt officer demonstrerade sina reaplan. Jag minns mest att jetmotorljudet var plågsamt men planen fascinerade.

De här intrycken grundlade ett flygintresse som måste bli ganska passivt pga polioskadan. Men jag köpte modeller hos Wentzels,läste Teknik för Alla och tittade på segelflyg på Skarpnäcksfältet. När jag bodde på Vejbystrandssanatoriet byggde jag Wentzels 1:25 modeller under sängen. Korkmattan passade bra för nåla longerongerna på ritningen. Minns en Mustang som jag krängde till till en sköterska för kanske 20 kronor.Hon tyckte det var ” ett riktigt konstverk”.

Senare har väl flyget hamnat mera i periferin för mig. Yrkesverksamheten har krävt andra foci. Konstigt nog har
minnen dykt upp senaste halvåret sedan jag definivt lämnat läkarjobbet. Särskilt bilden av J 22or som svalor över strand och blommande nyponrosor har återkommit den senaste tiden.
Som gammal psykiater har man lagt sig till med (o)vanan att tolka fenomen i psykologiska termer. Jag vill se särskilt krigsflygplan som en slags totemfigurer i vilka man (särskilt unga män) kan investera drömmar om makt ,frihet,initiativförmåga och autonomi. Om man läser t.ex. kommentatorsfältet i Ny Teknik efter artiklar om Gripen kan man få en del belägg för detta. Ett annat belägg skulle kunna vara att ditt material om flyg faktiskt har berört mig . Vare sig man vill det eller ej så dyker minnen från förr upp nu när det är dags att summera.

Nog om flyg. Visst var det roligt att ses igen.Har en känsla av att vi som är kvar snarast är fräschare än för fem år sen. Men visst har vi våra krämpor. Det du nämner om din trötthet kan föra tankarna till hjärtinsufficiens men i din blogg syns ju att kunnat vara ganska aktiv de senaste åren. En obehandlad anemi ger förvisso trötthet och kan reagera långsamt på behandling men är dock alltid behandlingsbar.
Det mesta av medicinsk verksamhet bygger numera på etablerad evidens som utgår från statistiska fynd hos stora populationer. Nu är en del av oss inte riktigt lika i alla stycken. Behandlande läkare bör alltid kolla om den specifika patienten avviker från normalpopulationen på något sätt. Tyvärr tillåter oftast inte arbetssituationen en optimal uppföljning. Det blir inte sällan fråga om trial and error i stället. Det fördröjer behandlingen men brukar ändå leda rätt till slut.Jag kan bara råda dig att påtala alla besvär utan att tveka särskilt mycket. Kan nämna för egen del att jag vägrar acceptera behandling med Simvastatin mot kolesterolstegring p.g.a. svåra ledsmärtor trots att alla kardiologer anser medlet vara absolut nödvändigt som infarktprofylax. Man kan inte få allt här i världen.

Vill avrunda med ännu ett tack för ditt innehållsrika mejl.
Ha det bra!

Bertil

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/03/18

Nu börjar det ta fart – mera funderingar!

Covid-19 skildras litet som ett krig. En som det tycks ganska vanlig influensa-variant får oss att totalt gå i spinn. How come?

Även om t ex DN inte är särskilt patriotiskt fosterländskt utan med en dåres envishet hävdar att ”Sverige” (och speciellt socialdemokrater) reagerar fel! Bakom ligger antagligen den liberala motviljan mot en civiliserad tillvaro där man ju med nödvändighet måste anpassa sig till andras viljor.

Förvillande besked ges också från många håll som i denna annons i e-DN från Folkhälsomyndigheten:

Vi ska ju inte samlas sägs det, folksamlingar är ju farliga tillställningar. Mina söner erbjuder sig att gå till ICA åt mig. Besöken där är dock lagom motion, 300 meter dit och 300 hem. Utmattad blir jag. Ett tufft träningspass kanske man ska se det som.

Eva och jag snackar då och då om att ”förr i tiden” var det väl inte så mycket snack när Hongkong, Asiaten o d drabbade oss. Här är förresten Eva och jag för ca 75 år sedan på Gavlegränd 9 i Gävle:

Krattas det numera förresten?

Hittar riktiga pärlor när jag surfar, här ett exempel. Helt gudomliga modellplan. Tänk att skapa ett modellplans flygkropp ur en träklump (asp) genom att först snida till formen på utsidan och sedan holka ur klumpen. Därtill fascinationen med flygande vingar. Här en bild jag stulit från sajten:

Jag försöker hänga med på det flyghistoriska forumet i tråden om ”Gul Kalle” men jag får säga att det är svårt. Det gamla vanliga: vad står orden och termerna för? Därtill alla siffror och andra ”petitesser”. Saken är förstås smått känslig bland de flyghistoriskt aktiva. Jag webbsökte och fann att frågan om hur planet kom till Sverige t o m varit uppe i riksdagen flera år efter importen. Jag fann ett långt ”riksdagsreferat” och hade först svårt att hitta just det som handlade om planet. Jag sökte då på ordet ”stulet”, och si, jag kom rätt 😉

Mycket kan sägas. Helt snygg är nog inte historien: någon har väl stulit, någon har väl lurats, någon har blivit lurad och frestats att göra det bästa av det hela. Vad som blev av det som ”kryptiskt” rapporterades i Riksdagen vet jag inte. Israels tidiga historia är naturligt nog ”stökig” och allt är väl förresten inte så hjältemodigt och ädelt som det skildrats (t ex i min tidiga ungdoms Reader´s Digest) och ännu skildras i svenska medier. Vårt kungahus har visst fortfarande litet svårt med relationerna med denna stat som därtill då och då tydligt ogillar staten Sveriges åsikter.

Margot gillade jag men den nya är en litet väl skånsk och ångvältsk pärmbärare.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/03/13

Funderingar

Ibland undrar jag om det egentligen inte är främst etablerade media, dagstidningar i synnerhet, som orsakar onödig oro och uppståndelse genom sina skriverier. Det må vara klimatet eller det senaste viruset. Tidningarna påstår gärna att ”fake news” är något som sprids från skumma källor, gärna ryska. Men helt så enkelt är det inte. Journaliser vill förstås dra uppmärksamheten till sig,. Det är många som saknar den gamla öststatskommunismen som man kunde skylla allt ont på och nu måste ta till nya knep och överdrifter. Men den ”äktryska” traditionen innebar förvisso hårda tag med folkförflyttningar, censur, jakt på omstörtande element m m. En tradition/kultur.

Bilden är lånad från Tekniska Museet.  Situationen i sig är rimlig även i varje civiliserat europeiskt land.

Jag gissar att många tänker på Digerdöden eller Spanska sjukan i dessa dagar då ”Corona-viruset” fyller tidningssidor och radions och TV:s programtablåer. Men Digerdöden tros ha tagit livet av inte mindre än var tredje europée. Oslagbart – eller i varje fall oerhört mycket allvarligare följder än från något av de senaste decenniernas virusutbrott!

I Sverige avlider normalt omkring 250 personer dagligen. Jag tror att Corona-viruset under en tid framöver kan komma att orsaka ett eller ett par ”extra” svenskt dödsfall om dagen eller så. Jag tror inte heller det behöver blir någon stor samhällsomstörtande grej med arbetslöshet och skattekrävande subventioner av näringslivet om vi klarar av att behärska vår oro och håller oss lugna och genomskådar dagspressens/mediernas ibland ganska egoistiska motiv och utnyttjande av vår oro.

Jag minns barndomens tidningsrubriker om hur många engelsmän som dog under smog-intensiva perioder. En svår smog i London 1952 sägs ha krävt 4000 döda, ja möjligen många fler än så.

Luftföroreningar, av biltrafik och allt annat sägs här kanske kunna orsaka 3500 förtida dödsfall i Sverige. Man får lätt fram höga dödstal att ”skrämmas med”. Statistiken är svår, vad ligger bakom ”förtida”? De flesta dödsfall är nog förtida.

Lånat från Hans Lindström.

Mycket kan hända. En spik i foten är väl ingenting!

Förr i tiden talade man om ”tidningsankor”. Några exempel jag hittade i en bok om sådana fast detta är mest oavsiktliga misstag tycker jag:

Har du problem? Slå jourhavande medmänniska. Blekinge Läns Tidning

Jägarna får jättestånd på Vildmarksmässan. Jaktvårdsnytt

Tjernobylbarnen lyste upp marknadsafton. Norrtälje Tidning

Björn Eriksson reser alltid lätt packad. Vagabond

En man i lägenheten blir aggressiv och slår sönder inredningen. Polisen beger sig till platsen för att hjälpa till. Göteborgs Tidningar

Här litet mer seriöst i ämnet tidningsankor. Det är inte lätt att vara opartisk och saklig.

Här ett exempel i DN på vad jag skulle kalla ”fake news”:

Man behöver bara skumma artikeln för att inse att konduktören hade en annan uppfattning om vad ”försening” var än sitt företag. Företaget ansåg att för pendeltåg skulle ett tåg inte anses vara försenat om det var mindre än 3 minuter sent. (Finns tydligen en etablerad praxis att upp till 6 minuters försening är ingen försening; kanske det gäller ”riktiga” tåg.) Jag tycker DN ”vinklat” det hela för att göra artikeln mer intressant. ”Expressifiering”.

Slutligen, nu är det vår där vi i stockholmstrakten gått miste om detta sköna vårvinter-skede:

Här får vi höra texten sjungen. Kanske jag inte får visa klippet ur DN av copyright-skäl. Bertil Almqvists välkända beredskapsbild ”En svensk tiger”har ju förresten varit föremål för en sällsynt segdragen upphovsrättsprocess.

Ett annat vårtecken. Aerodynamikens vägar är outgrundliga. Denna ”spretighet” är ett ganska bra sätt att avsluta en vinge på.

Här några andra exempel.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/03/03

Hänt sen sist samt om Hawker-plan och diktatorer

Vilka ord får man använda. En del ord och termer dör sotdöden, en del kan ha blivit så befläckade att de inte bör användas. I alla fall inte av dem som anser sig ”politiskt korrekta” och kan avstå från kontakt med sina egna minnen för att inte ”kränka” andra.

Smaka på ord som neger, nigger, idiot, dårhus, sinnesslö, förståndshandikappad, rasbiologi, genusvetenskap, feminism, handläggare, medarbetare, klimathysteriker m fl.

Mina stora fötter och andra tillkortakommanden var pinsamheter i tidiga år. Man var känslig liksom. Så intensivt och ”äkta” barn brister ut i gråt! Senare i livet vågar man inte det vilket leder till att alla (något så när uppfostrade) går omkring och är rädda för att ”kränka” någon medmänniska och samtidigt skaffa sig oönskade skuldkänslor.

Den goda staden Pau i Sydfrankrike hyste enligt en gammal Nordisk Familjebok ett dårhus. Och där anlades senare en flygskola där bl a Carl Cederström lärde sig flyga. Om det nu kan ha något samband.

Här har min far för ca 90 år sedan ritat med sin ingenjörstuschpenna. (ritningen på linneväv finns i min chiffonjé). Jag är imponerad när jag tänker på hur jag idag snavar över mina tangenter och får korrigera till tusen för att det ska bli en något så när läsbar text.

Nå, det finns väl ingen sådant anstalt kvar. Men vad jag förstår finns ännu ett affärscentrum med ett namn som ”Krämaren”. Hur kan man bara? Sillstrypare eller bodknodd ska det ju heta 😉

Och hur ”känslig” ska man vara som läsare? Denna oförargliga notis väcker med sin användning av orden”vilja” och ”ledarskap” ändå tankar om Adolf Hitler och Leni Riefenstahl och vad han ställde till med.

Det som den gode Peter Wolodarski syftade på förstås inte egentligen detta. Men var går gränsen, if any, mellan att vara ”liberalt sinnad” och vara en auktoritär och förtryckande maktmänniska? Ord å ena sidan, verkligheten å den andra.

Är jag överkänslig?

Riefenstahls film innehåller förresten en fin ”trepunktslandning” vilket är ett ämne man skulle kunna säga mycket om. ”The perfect arrival” som jag läste någon gång i ”Flights” lättsamma spalt som jag hade i cirk på jobbet på 60-talet; ack dessa härliga britter.

Jag lyckades förresten aldrig landa segelflygplanet SE-TIU Standard Libelle utan att studsa, den blev nog otillåtet framtung med mig i. Här en litet tidigare mer avancerad version av typen. Vängsö ca 1970.

På Vängsö har jag en gång stått på verandan på ”Villa Vängsö” och sett ett noshjulsplan, en Cherokee (Piper PA-28) komma i galopp vid vid landningen. Efter några språng vek sig nosstället bakåt.

Det är nog inte så lätt ändå. Trots noshjulet.

Har i övrigt ägnat senaste tiden att fördjupa mig i en viss Hawker Osprey (SE-AYR) och dess motor som diskuterats på SFF forum och FB (inklusive ett annat plans haveri; med samma motortyp), och gluttat i senaste Aeroplane om Hawker-företagets historia och noterat att individer jag hört ytligt talas om var ganska ”knepiga” ibland. vilket förklarar varför det ibland blev som det blev. Exempelvis verkar konstruktören Sydney Camm varit eller med tiden blivit ganska stöddig – men det krävdes nog.

(Ett klipp från Wikipedia, kanske en skröna: On 19 November 1960, the first un-tethered free-flight hover of XP831 was achieved; a week later, the first publicity photos of the P.1127 were released.[20] Prior to the first flight, Hooker is claimed to have asked of Camm ”I suppose you are going to do some conventional flying first Sydney?” and Camm replied ”What for?” Hooker said ”Well you know, just to make sure the aeroplane is a nice aeroplane, and everything under control.” Camm replied, ”Oh, Hawker aeroplanes are always beautiful, nothing wrong with a Hawker aeroplane, not going to bother with that. Vertical first time”.[21]))

Hawker-företaget hade ju framgång med sin biplan på 30-talet och sin speciella konstruktionsteknik. Man svetsade inte stålrör, man fogade dem samman med nitförband. ”Fishplates”. Här förklaras hur ”fisken” kom in i bilden. Vid svenskt båtbyggande finns ordet ”mastfisk”. Skarvplattor anges annars som rätt term på svenska.

Funkade bra på 30-talet men med Hurricane nådde man vägs ände. Se här och här. Ett par citat:

In 1925, in association with Fred Sigrist, Hawker’s managing director, Camm developed a form of metal construction that used jointed tubes as a cheaper and simpler alternative to welded structures.

Och

Simplistically, the Hurricane was the peak of development of fabric-covered tube-frame aero-structures — design techniques that stretched back to WW1. While it could be argued that Vickers’ fabric-covered geodesic structure was superior, both were at the dead-end of fabric-covered aero-design. There was almost no further room for improvement & although the Hurri-bird did get metal-covered wings after the onset of WW2, it resulted in no meaningful performance improvement .

To survive, Hawker had to commence an entirely new development train using stressed skin all-metal airframe technology, leading eventually to the Tempest/Fury family of fighters & onward to the jet-powered Hunter.

Harry Hawker himself dog ung utan att ha gjort så mycket i det företag som ändå kom att bära hans namn. Motsatsen gällde  T. O. M. Sopwith som blev desto äldre och pengar hade han också. Han råkade som ung vådaskjuta sin far till döds läser jag just – en svår upplevelse.

En bild från centrala London tagen vid en av mina London-resor, i september 1968. Hade väl varit någon krigsminneshögtid. Planet verkar nu finnas helt annorlunda målat på RAF-museet.

Så har jag halkat på SFF Forum in på norsk användning av Short Sunderland/Sandringham. Här litet läsning; jag ser att de välsignade gamla tekniktidningarna finns överförda också till en ny sajt. Lycka till!

Jag grubblar ofta om copyright ”but why worry”. Det finns dom som vill tjäna pengar på gamla publicistiska prestationer och det är förstås helt OK men dagens lagstiftning känns faktiskt föråldrad och för övrigt tycker jag att det snarast är en medborgerlig plikt att stödja allt spridande av teknikhistoria och annan kunskap.

Här en bra sajt om nordsvensk flyghistoria förresten.

Jag råkade när jag i gamla Flyghistoriskt Månadsblad letade efter något om bärgningen av ”Osprey-vraket” i nummer 11/1979 se en bild där man ser hangarerna på Skarpnäcksfältet. Som jag letat efter bilder av dem!

Planet i förgrunden är också intressant. Här är hela artikeln. Bra skrivet av Lennart Arjevall, en känd flyghistoriker som jag stötte samman med på en trevlig flyghistorisk gruppresa till Tyskland 2005, avliden sedan några år. Vad gäller texten så är ju byggaren/ägaren Stig Engström naturligtvis positiv till sin skapelse. Fattas bara annat! Annars kan ju flygande vingar som bekant ha en del hyss för sig. Jag har nämnt Stig E och planet i min blogg här där jag länkat hit.

 

Notera DKW-bilen i bakgrunden Den blev med tiden nästan överjordiskt vacker, kring 1959 eller så!

Bilden finns också hos SFF och vi icke-medlemmar kan se den på Forumet där SE-STY avhandlas. Man har där inte fått med något om planets sorgliga öde. Jag skulle ju kunna göra ett foruminlägg men jag vet inte vad SFF tänker göra med alla de uppgifter om de kära planen man samlar på sig.

Här har jag använt Eniros flygfoton för att visa var Skarpnäcks- hangarerna var belägna. Jag har en gång förgäves letat efter spår i terrängen. Enirobilderna visar heller inget av den hundkapplöpningsbana som länge fanns väster om hangarerna.

 

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/02/13

Fler gubbar och gamla segelflygplan

När jag planerade bilder för förra inlägget om ”Grabbar och gubbar” blev några bilder över. Och så har det poppat upp fler saker.

Jag tar så många mediciner att jag har nått kostnadstaket och den månatliga kostnaden blir därför normalt låg. Ända envisas medicinleverantören trots autogiro att sända mig en faktura varje månad där fakturaavgiften oftast är mycket högre än själva den debiterade medicinkostnaden.  Har jag gnällt på tidigare tror jag.


Nyss i skrivande stund fick jag en faktura på 0:00 kr. ”Periodens transaktioner” där sägs uppgå till 0:00 kr, och ingen ”fakturaavgift” tas ut (jag har fått levererat medicin som vanligt). Man är tacksam förstås, men ska man skratta eller gråta över detta ”kineseri”? Får /bör man förresten kalla något så i vår PK-tid och med tanke på Kinas mäktighet?

Ack, alla ska vi leva av något! Vänligt i alla fall att förklara varför jag får en faktura. Det är länge sedan jag slutade hämta ut medicin ”på vanligt sätt” och då kolla de gamla vanliga apotekskvittona och försöka fatta hur sinnrikt högkostnadsskyddet fungerade. Att hämta en laddad ”remsa” piller (eller få dem hemburen av den sjuksköterska som ändå besöker mig regelbundet) är bekvämt men det har sina nackdelar. Jag har till en del tappat kontrollen över vilka mediciner jag tar, jag glömmer ibland att ta dem, jag hittar då och då något piller som hamnat i en skymd vrå på golvet o s v.

Just detta problem har jag inte råkat ut för och här är ett annat problem jag inte lider av. Jag har varken cykel eller cykelrum. Min lägenhet kallas en-rummare (knappt 60 kvm).

Men en gång så, för 12 år sedan:

Skor hade jag som synes också, många av därtill. Jag bor förresten på markplanet – annars skulle jag inte orka lämna lägenheten.

Nu till bilder med gamla gubbar som blev över. Här är jag i Eindhoven på en restaurang 1985 i min manchesterkostym som blev illa sliten vilket jag insåg först efteråt. Mannen längst till vänster hette Rudolf Gressmann och var teknisk chef vid Europeiska Radiounionen, EBU. Männen närmast mig är från det som en gång hette ”Philips Gloeilampenfabrieken”. En gång när jag flög hem från ett av mina många möten ute i Europa och det var klart väder och jag kikade ner mot marken insåg jag att glödlampsbranschen var ganska så stor.

Det sades att Gressmann flugit i Luftwaffe under kriget och det är väl inte omöjligt. Jag kom aldrig att tala med en så hög person. Den leende mannen (alltid med fluga) var professor Ulrich Messerschmid, chef för den tyska radio och TV:s utvecklingscentrum vid Floriansmühlstrasse 80 i München, vid Engelska parken där. Inte så tjusigt som det låter. Vi var två svenskar som en gång skulle hälsa på och vi valde en fredag. Då doftade det av fisk i matsalen i denna katolska landsända och dessutom var det sed att man tog ledigt efter lunch på fredagen. Fanns just inga att träffa.

Om Ulrich M var professor i något tekniskt eller något mer ”eteriskt” vet jag inte; har googlat. Han hr på senare tid stött några ”Stolpersteine” i sin hemstad ser jag. Han var alltid iförd fluga, som t ex här nedan. Jag kom med tiden att hamna i för mig alltför fina internationella teknikgrupper. Hade inget inflytande här hemma; det bästa som sagts om mig var från en kollega på SR som sa ”men du är inte som andra televerkare”:

Jag höll mig flytande/levande i många år på mitt EBU-engagemang som ingen här hemma brydde sig om. Reste ganska mycket.

Här är en annan professor en gång verksam i södra Tyskland, Willy Messerschmitt:

Boken är köpt i München i  maj 1987. Här ett citat ur min resedagbok: ”1987, 18-22 maj. München. EBU V2. 5 dagar. Kallaste maj på 50 år (100 år enligt Bildzeitung). Maratontränade bl a längs Isar vars vatten ej fyllde EU-krav för drickbarhet enligt små skyltar längs stranden. Flygplatsbyggnad från 30-talet.

Den mest sympatiske tysk jag träffat (min f d hustrus ”Onkel Franz”) var bayrare förresten. Gifte sig med protestantiska Anna vilket inte var populärt i släkten.

Häromdagen hade författare Ola Larsmo ett debattinlägg i DN om SD:s protester emot detaljer i en utställning om nazism i 30-talets Norrköping. Larsmos synpunkter är OK och ”de vanliga” från oss som icke gillar SD. Artikeln illustreras i DN med denna bild, kanske för att författaren eller tidningen vet att hakkorset drar till sig uppmärksamhet, något bra för skribenten och tidningen. Eller om bilden fanns på utställningen som ”något bevis”.

(Kan inte låta bli att citera satirikern Kent Wistis drift med SD-uttalanden i detta sammanhang där man motsäger sig själva. Har råkat ut för det personligen, det är svårt att diskutera med så ”kluvna” personer. ”En utställning om nazism stängdes och gjordes om efter påtryckningar från Sverigedemokrater. – ’Det är sant att vi bildats ur nazismen, men det är annat nu. Så sådana utställningar kommer att vara förbjudna när vi får makten’”.)

Bortsett från hakkorset och dess symbolik tycker jag att rent flyghistoriskt är bilden intressant:

Bilden finns på Norrköpings museum; DN har visat den i sin e-version (med litet varierande text). Jag själv skulle nog datera bilden till maj 1938. Planet är en DFS Habicht, (”Höken”) ett plan speciellt byggt för konstflygning, och konstruerat av Hans Jacobs som även ritade Kranich, Weihe och Olympia m fl. Vackert att se på. Glid-prestanda var bara aningen bättre än hos Grunau Baby trots ”strömlinjeformen”; notera hur vingrotsutfyllnaden sträcker sig långt bakåt. Vi som kan vår Clostermann minns ”Stummel-Habicht”.

Om Habicht kan man läsa här. Notera att hakkorset är en känslig eller t o m ibland förbjuden sak och en försiktig publicist (och andra) undviker det och försöker fuskar sig förbi problemet. Åren 1935-45  fanns hakkorset på den tyska flaggan och var alltså en symbol för själva denna (totalitära) nation. I andra fall har nationsfärger/flaggdetaljer använts på flygplan då mer som dekor, se exempel här.

Det fanns kontakter mellan de flygintresserade i Norrköping och Tyskland. Inom segelflyget i staden var den tyske Heinrich Kipp verksam, jag antar han arbetade i någon industri. Segelflyget stöddes av näringslivet i staden. Segelflygpionjären Carl Göran Klevstig, ”Klevas” berättar att när Kipp demonstrerade instrumentflygning i en tvåsitsig Kranich för honom insåg Klevas med fasa att så snabbt och mycket skulle hann aldrig kunna lära sig att vifta med spaken.

Nu skulle man väl inte alltid tolka Klevas ordagrant men så här citeras han av Jonas Björnstam i ”En Gnutta Flax” om slutfasen i sin segelflygutbildning (1944?). ”Det var ganska kärvt rent ekonomiskt, berättar Klevas. – Under en hel sommar cyklade jag varje helg Björnlunda – Norrköping tur och retur, vilket väl  är ungefär nio mil enkel resa. Jag startade klockan två på natten till lördagen och var framme på Kungsängens flygplats lagom till skolningen skulle börja klockan sju. Järnvägsbiljett hade inte sjutton råd med.”

Jag har inte hitta så mycket beskrivande om det tidiga segelflyget i Norrköping i det Yngve Norrvi skrivit i ”60 år i uppvinden” annat än ”reportage” samt långa textavsnitt från ”Svenskt Flyg och dess Män” från 1939 och ej heller i den nya boken ”Segelflyg igår och i dag”, men säkert har Mats Averkvist skrivit något. ”Svenskt Flyg och dess Män” finns på webben där just segelflygklubben finns här samt här.

SvD:s årsbok 1943 hade förresten en intressant artikel kring segelflyget, ej just om Norrköping, här.

SFF Kronologi skriver:  1937, 23 maj: Norrköpings Modell- och Segelflygklubb medverkar för första gången vid en flygdag i staden med att i luften visa upp de två glidflygplan man byggt, därav ett vid namn ”Tuppen”, samt den färdiga kroppen till en Grunau Baby.

I Kronologin för 1938 finns dessa noter: (Not 33) Av de vid flygdagen i Norrköping 22 maj 1938 visade tyska segelflygplanen, hade konstflygmaskinen Habicht bogserats från Berlin efter en Klemm, en sträcka på totalt 1.140 km. Bräutigam visade upp Habichten som enligt ett tidningsklipp kunde dyka med 400 km/h, ”lika mycket som flygvapnets Hawker Hart-maskiner tåla”, och gjorde bl a utvärtes looping (bunt). Även Kranich (med öppna sittbrunnar) visades upp och Aftonbladets reporter fick flyga med Bräutigam. Det tog 8 minuter för den gästande tysken Heinemann i Klemmen att dra upp Kranichen till 600 meter. Reportern noterade att det inte var så tyst att segelflyga som man kan tro. Tänk, det var faktiskt den första observation jag gjorde vid min första färd i ett segelflygplan. Öppen Slingsby, men det var just inte tyst i Bergfalken heller.

(Not 34) Segelflygningen Norrköping-Bromma med Bräutigam i framsitsen i Kranichen beskrivs i Norrvis ”60 år i uppvinden” där norrköpingssegelflygarens ”Eggen”, d v s Ewald Gustafsson, referat från baksits återges. (Skulle jag kunna skanna men det får nog bli en annan gång. En dryg A4-sida.)

Den tyske segelflygaren Otto Bräutigam var med vid visiten 1938 och jag tror han står bredvid den ljushårige unge mannen som jag tror (efter googling) är brodern Bernhard, som byggde segelflygplan, säkert då även Habicht. En liten slant på att mannen i uniform är flygplatschefen.

I bakgrunden ses en tysk Klemm 25 samt SE-AGA, Norrköpings Caudron Pelican som jag sett senare i tillvaron (Visby 1997 och Barkarby) och om vilken man kan läsa hos SFF m fl ställen på webben.

Spaken i taket, ja varför inte!

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/02/09

Grabbar och gubbar

Dags för en ny blogg. När jag då skall börja skriva får jag sedan ”några år” av systemet först frågan om jag vill gå över till det nya redigeringsprogrammet för WordPress. Blir störd, givetvis av insikten att jag borde hänga med i utvecklingen, men fortsätter med det gamla systemet som jag inte kommer helt överens med. Somt känns ofta ”omotiverat” bökigt och tungt.

Hade samlat på mig en massa IT-knas och konstiga rubriker och dumheter jag skulle gnälla på men fick så ett infall –  visa bilder och texter jag ramlat över när jag surfat.

Men först ändå en talande bild av signaturen ”mem” i Blandaren på nedre delen på detta uppslag i Jubileumsblandaren av år 1963; tiden går och det har kommit en till:

Tror det är från Gåsblandaren 1956. Övre delen får ses som en bonus. Jag förstår ej allt men Blandaren har påverkat min andliga utveckling. Stärkt den. ”mem”står för arkitekten Mats Erik Molander som förutom hus gladde oss med sina gubbar i bl a Röster i Radio. Man hittar två av hans bilder på min blogg där man ser hans utveckling som tecknare.

Så bra tecknaren fångat hur vi bugar och bockar för överheten så mycket att ryggen böjs dubbelt och så blir arga när vi gjort det förgäves! Så ofta i livet. Nej, man skulle våga litet mer. Att på ett forum kalla någon ”sk-tstövel” är väl att ta i men ändå brukar det ligga mycket ärlig känsla bakom. Jag minns … nej det får vara.

Jag förstår att Hanne Kjöller fått otäcka hotbrev. Men hon kämpar på ser jag i DN. Och får faktiskt medhåll. Folk är faktiskt ganska elaka ibland och håller med henne. Det är inte så stort avstånd mellan liberalt och rasistiskt/nationellt elittänkande trots allt. Det gäller minsann att vara ”lagom”!

Nå snart blir man fri. Är redan 81.

Nu alltså mitt infall: Vid googling efter något, vad det nu var, ramlade jag på denna bild:

Äntligen en bra bild av Ragnar Berglund, så jag har letat! Men då fick jag också tre stora radiopersoner i en bild! Här är Ragnar B som jag minns honom. Östen Mäkitalo minns jag också väl medan Erik Esping mötte jag aldrig, men ”fick honom på halsen”. En rysk professor gillade Esping som gav honom möjligheten att resa utomlands genom att han fick en viceordförandepost inom en global organisation, CCIR. Första gången jag var på möte i Genève frågade ryssen fem minuter före mötets öppnande hur det stod till med Esping och jag visste absolut ingenting. Levde han överhuvudtaget? Pinsamt, jag fick svara något ”intetsägande”. Levde gjorde han då. Vår käre professor fortsatte genom åren att intressera sig för Esping vilket var litet ”jobbigt” och, sedan jag slutat jobba, jobbigt även för mina f d kolleger när han föreslog att det borde resas en staty över denne man. Här är förresten en staty hos Internationella Tele Unionen i Genève i klassisk sovjetstil.

Gripande var det vid ett besök vid Espings grav, då professorn kysste gravstenen. Senare vid hemresan gick han in i en svängdörr på Arlandastads köpcenter och det var svårt att i hast skaffa ett plåster.

Tre stora ingenjörer i en bild. Inga krämartyper men Telia drog ”i efterhand” förstås nytta av Östens ”folkliga framtoning”. Därtill var han ett geni även om jag när det var aktuellt inte såg just det . Esping var med i det internationella standardiseringsarbetet före min tid där, bl a vad gäller system för färg-TV. Vi äldre radioingenjörer minns ju ord som NTSC, PAL och SECAM. Esping ville också införa trådradio istället för FM. Han var därför inte helt omtyckt och  skojades med. Särskilt av vissa personer på Sveriges Radio. Han var väl alltför mycket före sin tid.

Berglund är bl a känt för sitt kanalklyvningssystem, det s k ”FM/FM-systemet” som var överlägset det pilottonsystem som dock infördes. Det fanns redan så att säga och industrin ville ju sälja samma prylar överallt. Den bland folk populäre Kjell Stensson kallade inte helt kärleksfullt FM/FM-systemet för Berglund/Berglund-systemet!

Nå, Telegrafverket uppträdde en gång alltför dominant mot de lätt världsfrånvända eller uppfostrande akademiker eller representanter för tidningspressen (icke-ingenjörer ju!) som hördes eller styrde i Radiotjänst (mera här) eller bjudit oss på så mycket.  Hugo, Jerring, den starke Erik Mattson (f d telegrafverket!),  Viktor Vinde, Alf Martin, Hasse och Tage, Povel, Hasse Tellemar för att bara nämna några namn jag kommer på. Nu är det journalisterna som bestämmer. T o m sådana som kommer från kvällstidningarna! Ett ord med dålig klang för min generation men Wolodarski i DN gör sitt bästa för att införa denna stil igen!

(Jag innehar en gammal  televerksintern telefonkatalog. Teknik sida upp och sida ner, ibland något annat såsom sjukmottagningen och idrottsföreningen. Medan i SR:s katalog teknikutvecklingen upptog en ynka sida sist i katalogen. Företagskulturer…)

Så har jag hittat modellflygarkamrater. Bosse Björn, boende på Hägerstensåsen. Från 50-talet.

En SM-tävling i regnigt Jönköping 1957. Här är det team-racing det gäller. Till höger i bilden i vit overall känner jag igen Hans Martinelles gestalt. Hasse och jag var där men jag minns inte mer än det var regnigt. Vi var båda inkallade i ”lumpen” och kunde inte förbereda oss. Men min pappa hjälpte till och både pappa och jag lyckades rätt bra i klassen ”radiostyrning” vilket jag inte minns ett dyft av. Detta och här utlagda bilder ser jag här i nr 9 av tidningen Looping.

Bosses pappa som var målare hade en svart VW-bubbla. Osynkad låda tror jag, men Bosse kunde dubbeltrampa. Soltak; Bosse kunde sitta på biltaket och styra med fötterna. Bubblan var lätt i ratten minns jag från bilskolan vårvintern 1957.

Här två andra deltagare i modellflyg-SM i klassen stunt. Per Johansson till höger i bilden hade tidigare varit klasskamrat med mig i realskolan, I samma rad i klassfotot står två andra modellflygare. En av dem blev mer känd som proggmusiker.

Killen till vänster minns jag inte mer av än en yvig kalufs men mer minns jag en annan grabb som hade en vanskapt hand och med ett ynka finger ändå startade sin motor. Ridder-inspirerade stuntvingar.

Per bodde i Stortorp, en östlig del av den i öst-västlig riktning utbredda kommunen Huddinge söder om stockholmsstadsdelen Farsta. Vi flög på en liten fri yta som jag tycker mig kunna urskilja på detta gamla flygfoto:

Vattendraget heter Forsån, där finns/fanns det antagligen bäver. Forsån utgör sjön Magelungens utlopp i Drevviken norr om flygfotot. Isen där är ofta svag långt ut i sjön och där upplevde jag min första plurrning vid skridskoåkning. Ensam en stilla januarisöndagförmiddag. Fick sedan höra att jag den dagen inte var den enda som gått ned sig när åns utlopp skulle passeras. Drevan är en populär skridskosjö.

Här ovan (till höger) en något yngre Per J på skolresa 1953 då vi på vår resa ut i den stora världen (Köpenhamn) övernattade i en Göteborgsförort.

Har mycket mer att visa och berätta men detta får räcka. Men varför inte avsluta med en motorcykelbild. En Norton naturligtvis:

Geoff Duke ska inte förväxlas med Neville Duke. Här en annan snabb engelsman, Peter Twiss på sin ålders höst (Duxford juli 2007), med senilsnöre:

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/01/26

En sådan midvinter!

Ja, hur ska man börja?

”Om du visste med vilken ringa visdom världen styrs” sa Axel Oxenstierna tröstande till sin unge son när denne skulle skickas iväg till förhandlingar på hög nivå. Ungefär.

Ett exempel på en person som ändå inte drar sig för att torgföra sina nojor är DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Här ett omdöme om honom i en kommentar till en av hans ledarartiklar som jag instämmer i.

”Man kan vränga bilden av skeenden genom att betona vissa fakta och undertrycka eller ej omnämna andra fakta. PW har säker rätt i många avseenden och kanske också, eller till och med troligen, i huvudsak. Dock kan man inte lita på honom riktigt för att han så rabiat och alltid driver kampanjer mot Putin, Trump och SD. Han tar alltid fram det som talar för att de är skurkar och bedragare. Allt blir så ensidigt, förutsägbart och propagandistiskt att hans texter förlorar värde och trovärdighet bara genom hans ensidiga idoghet. Vad som är sant och vad som är falskt är alltid litet glidande i hans texter. Det känns alltid så. Man får alltid den misstanken. Vad undanhåller han nu, hur har han förenklat bilden den här gången för att det skall stämma med DN´s förbestämda bild? Det är verkligen synd. Jag beklagar det uppriktigt. Vill inte att det ska kännas så när man läser chefredaktören för Sveriges största, liberala tidning.”

Måttfullhet pryder en man. Ack kära DN, varför detta förfall? Ska man gå över till SvD vars historiska arkiv dessutom är bättre än DN:s. Och ger exempel på många riktigt bra artiklar. Journalister är inte alltid så okunniga som jag ofta tycker. Även om jag just nu läser i DN om något som hänt ”utanför Askersund”. Visar sig vara i Olshammar, som hör till ett helt annat grannskap. Om nu kan tala om något sådant i detta fall. Ack ja.

Fast Olshammar ligger faktiskt i Askersunds kommun och betraktar man kartan ser man att det faktiskt är relevant att ange ”Askersund”. Ännu gäller dock barndomens uppfattning om vad som ligger var.

Luften från Olshammar har man dessutom ofta känt; man såg röken från skorstenen från andra sidan sjön. Bara 11 km bort – men ett annat grannskap. (Blåste det från annat håll, kunde det lukta Kvarntorp – men det är en annan nog så intressant historia. Och avgjort en annan kommun.)

Under vattenytan ligger någonstans mitt i bilden ett störtat Draken-plan på kanske 80 meters djup. Piloten hoppade fallskärm över Medevi på hitsidan sjön – ett mycket speciellt samhälle.

Klimathysterin är ju ett annat elände som anammats av våra journalister med DN:s kulturchef i spetsen. Denne har också gett kraftfullt stöd för MeToo och vill därtill krossa Svenska  Akademien. Undrar  förresten om Aftonbladets Åsa Linderholm egentligen måste avgå genom att hon onekligen bidrog till MeToo:s sorgliga följder. Hon skrev begripligt även om hon på sitt sätt är lika ”troende” som Peter W och hans medarbetare.

En Facebook-vän till mig lägger ofta in ”oerhört estetiska” bilder; jag undrar var han hittar dom. Typ flådiga Hollywood-skådespelare eller ”surrealistiska” bilder.

Bild från Wikipedia.

Nu hade han på FB visat något som jag ej kan återfinna – det händer ofta! Nå, det handlade denna gång om en amerikansk film ”Dive bomber” som jag såg en gång på en av Götgatans många matiné-biografer kring 1950 liksom en annan film,”Flygande Tigrarna”. Här är i alla fall ett uppskattande omdöme om den första från Bertil Skogsbergs ”På Filmens Vingar” (där båda filmerna omnämns):

Störtbombning – det var något häftigt i min barndom. Stuka och Udet och Rudel. Så kom här hemma Wilkenson med sitt bombsikte och man kunde dyka flackare, man kunde undvika den nästan lodräta dykningen.

Kanske man skall puffa för en litet tydligare mansbild.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2020/01/10

Förr och nu – mest om telefoner

Jag har via webben utan problem lyckats förnya min prenumerationden brittiska tidskriften ”Aeroplane. Förra gången för två år sedan tjorvade det sig. Allmänt är utvecklingen av nya betalformer ibland olustig – man har med möda lärt sig att betala och så kommer något nytt ”bättre” påfund.  Ser jag ord som ”mobilt BankID” (bock i kanten fick man om man skrev så i småskolan!) eller läser uppgifter om att ”förenklad inloggning” skall tas bort blir jag orolig. Många har problem som i ”Nisses kåseri” här men de nya systemen och metoderna kan ju dock snabbt komma att upplevas som enklare. (Jag tycker ”Nisse” mycket bra beskriver de knasiga situationer som så lätt oavsiktligt uppstår.)

Men Aeroplane kan jag förhoppningsvis nu ta del av två år till. Januarinumret kom igår förresten och innehåller den bästa presentationen av Mikael Carlson jag hittills läst. Att läsa om svenska förhållanden som de upfattas och beskrivs av en icke-svensk har både fördelar och nackdelar.

Här är Tummelisan på Duxford i juli 2007. Det är Gunilla Carlson man ser i den nedre bilden, vi växlade några få ord:

Jag gillar det engelska. Antagligen inte bara för att det var det första främmande språket i skolan

I övrigt har problem med min särbos Evas mobiltelefonabonnemang hos Telenor plågat även mig i en månads tid och gjort det svårt att ta itu med ”större projekt”. ”Numret kan för närvarande inte nås” sas det i ”luren” i en månads tid. När jag inte heller fick kontakt med henne via mejl blev jag rejält orolig och ringde till sist ett par av Evas grannar, och fick ett lugnande besked. Här en utskrift av ett mejl Eva senare skickat som inte nådde mig. Hon hade råkat använda ”fel” adress.

Eva, latinstudent som lyckades bli naturvetenskaplig fil dr med en sådans syn på bokföring och med årens rätt en aning glömsk, hade på något sätt missat räkningarna från Telenor. Hon besökte ett par gånger Telenors butik och fick besked att ”på måndag ska det funka”. Detta besked fick hon vid två besök med en vecka emellan. Begreppet ”på måndag” är ju erkänt luddigt (det finns ju en ”nästa måndag” också). Så det dröjde en tid innan jag tog mig till Uppsala och följde med till butiken eftersom vi var ”rätt olyckliga” och jag inte lyckats bli klok på vad Telenor tyckte och menade. Det blev sedan flera Telenor-besök bland annat även här i Handen. Jag fick besked som ”jag kan inte göra något. Du får ringa vår kundtjänst och ser du förresten inte hur de andra kunder väntar, jag har en lång kö.” Eller ”jag kan inte göra något om inte kunden själv är med”. Stressigt för alla parter med så usla besked. Kommer att tänka på TV-serien ”Mackens” beige kund.

Jag ringde till slut Telenors kundtjänst; konstigt nog fick jag svar nästan direkt. Fick dock klart för mig ur mycket som skulle betalas in till Telenor (ej inkassoföretaget). Nämligen 324:- Ett senare samtal hade dock en mer ”normal” kötid; d v s bortåt 25 minuter. Kostar stålar. Därtill ett samtal med ett inkassoföretag.

Hur skulle Eva kunna ha klarat allt detta utan telefon? Man bara undrar. Lustigt nog hade hon dessutom betalat in för mycket…

Denna text är lite motsägelsefull men jag är inte ekonom. Förlåt.

En konstruktiv Telenor-man här i Handen kunde dock vid ett besök (ca Lucia-dagen efter drygt två veckors oro) lösa det akuta, 149 spänn skulle det kosta sa han. Och vad gör man inte för att få en fungerande telefonfunktion om än tillfälligt! Jag fick på en bildskärm ”signera” att jag gick med på något vad det nu var, och så stoppade han in ett nytt SIM-kort i Evas mobil. Vips, den funkade.

Så småningom kom ett brev att Telenor tagit en kreditupplysning på mig och i går kom så det slutliga beviset på att jag hade skaffat ett abonnemang! En faktura på 304:-. På ett (fast) telefonnummer som verkar taget ur luften förresten; ej det nya SIM-kortets! En sak att ta itu med. Kanske passa på att ta tjuren i hornen, skaffa en ”smartphone” och hänga med i ”utvecklingen”?

304:- (plus 324:-) Tidigare i livet var det en rejäl slant men nu var ett par veckors telefonkontakt med Eva så viktig att det fick kosta. Men svindyrt egentligen. På Tage Erlanders och Palmes tid var telefonen en ”mänsklig rättighet” som skulle vara billig även om man bodde långt in i skogen. Idag brer snålheten ut sig; man är kostnadsmedveten. Telenor lyckades få de 149:- att växa till 304:- genom att dra ut det hela i tiden. Och så är det ett d-vla sätt att stänga av folks telefoner. Det är ju den orolige uppringande som betalar. Telefon är (borde vara) en social rättighet. Inget att främst tjäna pengar på

Men redan på nyårsdagen, otålig som jag var och eftersom Eva och hennes telefon nu råkade finnas hos mig, satte jag in Evas ”gamla” SIM-kort i hennes telefon och fick då i den se ett meddelande från dagen innan att ”nu fungerar din telefon igen!” Ungefär. (Den dagen var en tisdag förresten!)

Att via telefonen meddela att den inte längre sedan en månad är avstängd är rätt optimistiskt. Ett nytt Norge-skämt?

När jag var ung anställd på Televerket läste jag hur framstående Sverige var som telefonland. Många hade telefon och billigt var det. Medan Norge var helt hopplöst – svindyrt och sällsynt med telefon. (Från min senare tid i verket minns jag att de var mer pigga än vi när det gällde TV-satelliter; terrängen var väl så knölig att marksändning inte var helt enkel.) Båda min far och mor var televerkare och vid matbordet hemma lärde jag mig att ”linjemästare” eller ”linjeingenjör”, det var något mycket fint det. Naturligtvis var det bland allmänheten mycket gnäll på televerkets dåliga service, bl a långa väntetider. Men så här kunde det se ut där jobbet gjordes; en bild från telegrafverket i Gävle, ca 1935. Min far är mannen i mitten.

Här har vi en grupp televerksbyråkrater på en väg i centrala Närke; de tre till vänster har kommit ända från Stockholm. Mycket enhetligt, uniformt, klädda. Notera mannen i riktig uniform; det var väl han som kände till sakerna på platsen. Eller i slutänden skulle ”göra jobbet”. 50-tal skulle jag tro. Man kan roa sig att försöka få grepp på vilken platsen är. Idag ligger en stor flygplats i närheten.

Om linjemästare kan läsas här. Sök på ordet.

Apropå Närke och telefoner så hade kåsören och journalisten Torsten Ehrenmark, uppvuxen i Örebro, ett gott förhållande till telefoner och speciellt telefonister som han skrev om i nummer 2-3/1972 av Televerkets tidskrift TELE. Ett ”jubelnummer” med anledning att hela landet blev automatiserat 1972. Där fanns även en artikel om automatiseringen i olika länder och där kan man se att Danmark och Norge låg illa till vad gällde både automatiseringsgrad och antalet telefoner. Sverige var så gott som världsbäst!

Så här kunde se ut på landsbygden en gång i tiden!

Nu är det litet ”flashigare” personer som förknippas med televerket. Tja… Man kämpade på i 35 år och så blev resultatet detta….

Mitt förhållande till telefonen var och är litet ansträngt; jag tror att jag aldrig klarade av manuella (beställda) rikssamtal på tidigt 50-tal. Och att SMS:a kommer jag inte att lära mig. Ljudet är så dåligt numera (nå. delvis min hörsels fel). Till helgerna har jag fått några s k MMS. I något fall har jag efter några dagar via Internet och PC erbjudits att plocka fram en gratulerande bild. Här nedan ett MMS, ack så anonymt, som jag trodde skickats fel. Jag kunde först inte komma på vem som var avsändaren. Vilket faktiskt var ganska självklart om jag bara tänkte efter litet.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2019/12/20

Segelflyghistoria

Det har varit litet gnälliga ord på den flyghistoriska föreningen SFF:s forum. Kritik riktas mot årets bokpresent till föreningens medlemmar. En bok om ”Segelflyg i går och i dag”. ”Flygvapnet nämns nästan inte alls och ett register för segelflygplanen saknas”. Ja usch och fy!

Från författarnas sida framförs att man främst ville presentera berättelser om segelflyg samt att flygvapnets segelflygverksamhet faktiskt ändå var rätt kortvarig.

Jag känner igen liknande gnäll från förr. Om Flyghistorisk Revy för år 2000 ”Flyget i Sverige under 1900-talet” höjdes många sura röster. ”Full av fel ju”. Den oskyldiga lilla boken, redigerad av en mycket kompetent skrivkarl som nog kände sig sårad av SFF:s bristande stöd, innehöll bl a ett antal trevliga små berättelser. Jag har ännu inte läst den nu aktuella ”Segelflyg i går och i dag” men den innehåller säkert också trevliga berättelser. Ungefär som i FR 2000 nedan där artiklarna ser lockande och väl valda ut tycker jag! Jag gillade dem när jag först läste dem minns jag. Som synes fanns också en kronologi eller krönika.

SFF sysslar väldigt litet med sådana ballonger och segelflygplan och ”sportflygplan” (förlåt!) som syns på omslaget. Däremot ”ganska mycket” med Flygvapnet som dock helt saknas på omslaget liksom trafikflyget. Det kanske störde gissar jag… Jag åtog mig att rätta fel i krönikan, ingen annan mera känd och kunnig var intresserad, och sträcka ut den några år. Kompletterade ibland, några år var från början mycket magra. Fick medalj för detta och jag lärde mig mycket flyghistoria, men någon succé har ju krönikan inte blivit. Den finns dock ännu kvar på SFF hemsida.

Jag måste erkänna att jag inte kikat på vad Michael Sanz lagt till; tiden verkar ha stannat för tre år sedan och gamla ”luckor” har nog inte stängts. Jag var för okunnig för att kunna prestera något om Biafra, luftbron och von Rosens insats, eller hur KSAK upphörde att vara en ”heltäckande” organisation och många nya ”förbund o d” uppstod

Flyghistoriker är av olika slag men ska det bli någon ordning på historiken så bör man ha en stabil grund. Ett register över flygplanindivider är då ofta ett nyttigt hjälpmedel, men är ju inte flyghistoria i sig, utan olika händelser, fakta, minnen och uppfattningar, ja ”tyckanden och analyser”, måste först smältas samman. Det är inte bara att lista ”fakta”. Det ska berättas och argumenteras också! Några kan nå Kernell-nivå. Här ett exempel på sådan, därtill med några lätt raljanta ord om flyghistoriker. Att vara raljant piggar upp skribenten, åtminstone innan Ågren ger sig tillkänna,  och kanske också läsarna.

När fakta uttrycks kortfattat och ”militäriskt och entydigt” uppstår lätt missförstånd. Om det t ex påstås att Dan Andersson hade en sjöflygstation ”på Kungshatt” går jag numera i taket. Själva stationen; alltså en brygga och kanske något hus, låg på den närbelägna ön Lovön vid en plats som kanske kallades Lindö-bryggan eller ”Lindö”. Lindö är sedan många sekel inte längre någon egen ö (för att komplicera det hela). Men flygledaren på Bromma och andra berörda när det begav sig förstod att det handlade om vattnet mellan öarna Kungshatt och Lovö  där det startades och landades.

Nå, jag funderade på att göra ett inlägg på SFF Forum kring segelflyghistoria och skrev ned några stolpar:

Tage Löf var en segelflygare på 40-talet och tidigt 50-tal som var helt och hållet civilt utbildad. Så här har han presenterat sin ”bana” och han berör här, lätt raljant, relationen mellan FV- och KSAK-segelflyget men nämner också FV:s stöd till klubbflyget:

Naturligtvis är det så, som du påpekar, att SM-49 gjorde mig till ett föredöme pga min helt civila flygutbildning. Under den tävlingen deltog 8 löjtnanter, 1 st fänrik samt en sergeant från FV. Där Pelle P naturligtvis var den mest kände. Världsmästare 1948 och Svensk mästare 1947. Vi var åtta civilister med Billy och mig, vilka placerade Per-Axel på tredje plats.

Du spekulerar lite om Bengt Nordenskiölds reaktion efter detta resultat. Från så kallad säker källa har det sagts att Generalen blev mer än sur. Det lär inte ha varit bara brist på utrymme i hangarerna, som resulterade i att år 1950 blev det sista med segelflyg inom Vapnet. Med några undantag. Pelles Weihe och han själv på F5 tordes man inte lägga ner. Jag tror att ett par flottiljer ytterligare fick driva segelflygning vidare.

För de civila klubbarna blev det lyckat genom att materielen från flottiljerna fördelades till våra klubbar. Weihe och Kranich t ex blev välkomna nyförvärv, vilket naturligtvis betydde mycket för verksamheten.

(I Teknikens Världs/Flygs reportage i nr14/1949 från det årets SM i segelflyg betonas att de civila Löf och Nilsson ”slog militärerna”.)

Denna bild som jag lånat från den fina sajten om Gustavsviksfältet i Örebro visar att flygvapnet ställde upp vid segelflyg-VM i Örebro 1950, med manskap/funktionärer och bogserplan och även tävlande piloter.

Två FV-uniformerade män syns. Bar Tage L. verkligen flytväst när han flög; han är ju mer flygklädd än Pelle P. Men FV-personalen bar ju för all del båtmössor 🙂

Yngve Norrvi skrev ett mycket detaljerad redogörelse för tävlingen som kan läsas i ”Ett år i luften” 1951 men som också delades ut till deltagarna och den senare versionen finns på webben genom Gustavsviksajtens försorg. Tack! Bläddrar man i rapporten ser man FV-uniformer både här och där. En civil svensk, Billy Nilsson, vann. Sverige ställde upp med 5 piloter varav tre militära. Alla svenskar återfanns i den övre halvan av resultatlistan (1, 5, 6, 7, 13). I min blogg har jag berört detta VM.

Nordenskiöld hade nog väl andra och goda skäl att avveckla segelflygstödet, man fick nog pilotmateriel ändå, utifrån. Kanske segelflyg var alltför ”kopplat” till tyskt 30-tal.

Så här skriver en kunnig flyghistoriker om FV och dess högvärdiga Weihe segelflygplan.  Ja, avvecklingen av FV:s segelflyg tog sin tid, något som även Löf antyder. De plan FV skänkt försvann när gamla träkärror inte längre fick flygas efter 1964. Utbildning på ensitsiga glidflygplan ersattes av bättre metoder med tvåsitsiga plan.

Här en ung ivrigt framåt Tage Löf med en klubbkamrat (I denna intervju om något helt annat är han mycket äldre; han avled något år senare):

Bilden är en skanning av mitt eget antikvariska exemplar. Hela numret, med artikeln om tävlingen, kan kommas åt här, i alla fall lyckades jag. Dock ej med följande numret nr 15 av tidningen (om det årets segelflyg-SM), men kanske detta nummer av en annan flygtidning kan vara en ersättning.

Här har jag skannat ett foto från tävlingen 1946 i Örebro. En FV-målad Baby utan de mer eller mindre eleganta huvar som senare förekom i klubbarna, bedömer jag. På den tiden hade underbefäl inte några förnamn men jag tror denne Nilsson blev mer känd inom flyget senare…

Förstås har jag inte lyckats få med det jag tänkt mig. Yngve Norrvis stora roll, segelflygutbildningens utveckling, Segelflygets Veteransällskap (SVS) och Ållebergsmuseet, allt jobbigt byggande ”i forntiden” av glid- och segelplan i klubbar eller på egen hand, den hurtigt/militäriska anda som levde kvar länge, hur man kommer överens inom en flygklubb m m. Så måste det väl finnas något läsbart om ”segel-och glidflyg inom FV”.

Avslutningsvis några länktips:

http://www.svs-se.org Om bl a segelflygmuseet på Ålleberg

http://www.avrosys.nu/fi3rediviva/ Om den lastglidare som det fanns tankar på att bygga en replika av.

https://gustavsviksflygfalt.se/  Här finns mycket för den nyfikne. Väldigt mycket historiskt intressant finns här.

https://www.nordic-gliding.org/  En flott tidning med redaktion i Köpenhamn men språket är inget problem. Det har hänt en del inom segelflyget sedan 1978!

http://www.flygsport.se/

http://www.segelflyget.se/

https://hangflygning.se/   Här finns mycket. Sök exempelvis på ”Ålleberg” så bjuds på många fina bilder. Eller sök på ”Bergfalke” , ”Schulgleiter” eller ”Slingsby”

http://www.ssfk.se/globalassets/stockholms-sfk—flygsport/dokumentarkiv_formedlemmar/cumulus–pr/cumulus-klubbtidning/cumulus_2007_08.pdf?w=900&h=900  Tage Löf berättar om Weihe-flygning på 40-talet. Billy Nilsson är med på ett hörn.

Sudden

P.S. Ett tillägg 26/12-19 till länktipsen:

https://larsan13.files.wordpress.com/20 … arstek.jpg
https://larsan13.files.wordpress.com/20 … ksamhe.jpg

Older Posts »

Kategorier