Skrivet av: Sudden | 2018/07/18

Nonsens – till nytta och glädje

Det finns ”nonsenspoesi”, d v s vackra eller spirituella texter men som inte betyder något, i varje fall är de svåra att tolka. Jag letade efter ett exempel på webben och såg då ett som faktiskt jag själv publicerat, en text från John Lennon av typ ”lek med ord”:


 

Här i boktiteln mer av Lennons ordkonst. En parafras på ”a spanner in the works” alltså ”grus i maskineriet”. Nonsens kan ge vingar åt fantasin.

Se mer i min bloggning..

Nonsenspoesi kan även ta sig uttryck i verbala verk och här är en känd dialog , ”Korven”, som brukar ses som ett exempel på Lasse O´Månssons ”sjuka humor”. Här en kort karakteristik

Den är litet jobbig att lyssna till tycker jag, man kämpar förgäves med att finna någon logik och mening i texten. Men man ställs helt enkelt inför det kaos som är en oundviklig del av själva livet. Och varför ska man utsätta sig för sådant? Kan man lära sig något? Och vad är nonsens. Kan man vara så säker på att det är Trump som fablar, är det inte vi andra, inklusive fantasilösa journalister, ledarskribenter och andra ”tyckare” som har fel. Jag bara frågar. Man bör ställa sig frågan.

Facebook kan ibland driva en till vansinne, Diskussionstrådar blir ofta långa och visas inte utan vidare i sin helhet. Det är därför svårt att få en överblick av vad som sagts i kanske 15 tidigare inlägg och det är risk för upprepningar. Det finns många ytterligare skäl att FB är irriterande men det får bli en annan gång.

Jag följer en populär Facebookgrupp om ”Det gamla Stockholm” där oftast ett gammalt foto av en byggnad eller gatuscen i staden presenteras. Detta ger upphov till kommentarer av mycket olika slag. En del kommentarer kan förefalla ointressanta men man får föreställa sig vilken glädje det varit för den kommenterade att t ex få återse det hus invid vilket kära moster Karin hade en sybehörsaffär. Det verkar som att arkitektoniskt och stadshistoriskt kunniga anser sig ha viktigare kommentarer. Det är ”finare” att veta vad arkitekten till huset hette än vilken årgång den Opel Rekord har som man ser parkerad bredvid. Det finns ju dom är duktiga på att datera bilar, och bilar är dessutom ett viktigt tidsmarkerande inslag i en stadsbild. Än så länge…

Det klagas ibland på att en kommenterande inte ”håller sig till ämnet”. Det är en delikat syssla att vara moderator. Så finns inte sällan faktiskt intressantare fakta som med en snäv tolkning är ”ovidkommande”. Mycket är förlåtet om ”utsvävningarna” är välskrivna.

Jag följde en FB -tråd eftersom den startade med en mycket ”imposant” målning av en miljö i gamla Stockholm, även om målningen nu är gjord i sen tid. Jag märkte så hur kommentarerna snart blev alltmer bisarra och synbarligen ovidkommande. Jag misstänker att någon vill skoja med moderator och läsare och det kan t  o m vara så att flera av kommentatorerna fattt schäsen och spelar med. Jag är förvånad av att ingen ”ilsknat till”, men det finns sådana reaktioner fast hovsamma. Dessa missade jag (som jag sa är det svårt att se alla kommentarer) och de är inte med i tråden som jag återger nedan:

I det missade avsnittet ges en liten hint om vem den i en kommentar plötsligt uppdykande Olof Pettersson är.

 

Sudden

 

 

Annonser
Skrivet av: Sudden | 2018/07/14

Lägesrapport

Sällsynt svårt att åstadkomma en bloggning. Så mycket annat ”kommer emellan”. Jag börjar helt enkelt tröttna och jag får allt större problem med editeringen av bloggen och har inte orkat lära mig alla finesser. Säkert har jag inte hittat det rätta sättet att editera vilket gjort arbetet tungt. Ja det känns tyngre.

Det är enklare och roligare att skriva korta svarskommentarer på forum eller Facebook. I varje fall lättare och så blir man gillad ibland ”…extremt intressanta artiklar. Kul läsning för en som arbetade med samma saker 30 år senare. Dessutom bra referenser nu när jag utbildar på grejerna. Tack!”

Jag nalkas 80 och allt går långsammare för mig. Jag tog mig till vårdcentralen häromdagen dit det är ca 1,3 km. Jag höll på i en och en halv timma med min rullator! Längre tid tillbaka. Jag tog ofta pauser och njöt av sommarvädret. I övrigt är en rullator inte så lättstyrd som man skulle kunna tro. Den borde kanske ha tre hjul?

Detta var en ”övning” inför två vårdbesök inne i sta´n som jag  kände oro inför, hur tar jag mig bäst dit? Sulle jag orka åka kollektivt? Det svåra är då egentligen de ca 700 metrarna till min pendeltågsstation. Nå, slutsatsen blev att pröva på s k sjuktransport. 140 spänn i varje riktning; en slags färdtjänst med taxibilar. Dedt fungerade bra även om jag var nervös att bilen inte skulle komma i tid ( och när ska man beordra den att komma?). Sedan var det litet problem med ”bokningen”, någon med makt inom sjukvårdsapparaten måste ge klartecken. Naturligtvis lyckades jag trassla till det och att telefonledes få kontakt med min vårdcentral var som vanligt inte lätt (…”slå 6 om du vill komma till en barnspsykolog” eller knappa in ditt telefonnummer (eller personnummer) så ringer vi upp”). Så jag tog bilen till vårdcentralen för ett face-to-face-samtal.

Det gällde undersökningar av blodcirkulationen i benen samt elektrokardiogram av hjärtat. Jag har inga förhoppningar att några hemligheter kommer att avslöjas. Den unge mannen som nu ultraljudundersökte hjärtat sa inte mycket mer än ”jämfört med undersökningen 2015 är det just inga ändringar”. Och där säger min dåvarande läkare.

Arbets-EKG_2015_utdrag

Och jag som ville veta hur läkaren såg på min usla ork, det ingick ju ett s k arbetsprov.  Jag minns hur jag kämpade på ergometercykeln. Orkar man inte gå 300 meter måste det ju vara något fel på orken (även om jag numera ständigt släpar på en packning för en fjälltur, ca 17 kg), men inte ett knyst härom. Och när man sitter hos läkaren kommer man inte på de rätta frågorna. Men nog har jag fortfarande besvär allt! Ack alla dessa intetsägande fraser. Nog gnäller jag varje gång jag är hos läkaren så mycket jag vågar.

Jag iakttog mina taxichaufförer, alla utrikes födda. Två var pratsamma, vid en resa var vi två patienter i bilen och den andre av dem var pratsam med mig mest. En förare var ungrare men hade lyckats få ett förnamn (Lars!) och ett son-namn som lät ganska svenskt. Det var bara en av de fyra som något så när respekterade fartgränserna på den stora infarts/genomfartsleden. Läste att det kanske ska sättas upp fartkameror inne i sta´n . Trafikborgarrådet klagar på att han får inte göra som han vill i sin stad utan det är staten som bestämmer. Hur kommer det att gå? De flesta försöker ju ”följa trafikrytmen” på de stora infartslederna.

I övrigt fanns massor av uppspetade platta dataskärmar vid instrumentbrädan. Volvon hade en gigantisk fast monterad skärm för att styra radion (och litet till). Fyra bilmärken; Toyota, Skoda, Mercedes och Volvo. Jag hade svårt att få in mina stora fötter åtminstone när jag skulle in i bak. Kul att få se en skymt av sta´n.

En mottagning låg högt upp i det flotta ”Centrumhuset” vid korsningen Kungsgatan/Sveavägen och jag kunde se ett av Kungstornen från nära håll. Som liten parvel besökte jag en gång ett fint kondis (?) i den andra ”skyskrapan” som hette Pagod. Tornen är olika i sin utformning.

Bild från Wikipedia. I fonden syns Centrumhuset. Det kändes litet lyxigt med sjuktransport till en så elegant ”klinik” men så tänkte jag på alla besök på Huddinge sjukhus, dit jag tagit mig med min egen bil, betalat P-avgift och promenerat minst en kilometer för att komma fram. Om jag nu inte gick fel och irrade kring ett tag.

Det har blivit litet tid att läsa, bl a ”Svenskt flyg under det kalla kriget”. Intressant och lärorikt faktiskt och i vissa frågor framfördes en mer sansad inställning än jag som läsare av en ”krigshetsande” morgontidning är van vid. Några få töntiga formuleringar eller oväntade påståenden drar kanske ned trovärdigheten något, men författarna är kunniga.

Jag har även försökt läsa broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” men orkade inte. Den är för lång. och en rubrikförfattare måste bara försöka koncentrera sig. Antingen kris eller krig, var god välj. Själv tänker jag förresten alltid ”gris” när jag läser ”kris”. Sedan är ju frågan vilken nytta broschyren gör. Kanske den gör skada genom att människor blir oroliga ”i onödan” genom alla påståenden om ”mer ansträngt säkerhetsläge”. Aha, militärerna vill ha pengar! Frasen ”alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska” är livsfarlig. Sedan finns det de som tycker att vårt medlemsskap i EU och vänslande med NATO på sätt och vis innebär att vi redan givit upp. Ack ja, ord, ord och deras tolkning.

Jag kommer att tänka på denna lilla Monty Python-scen om hur illa det kan gå när man bara vill ”skoja litet”. Vissa saker kanske man bara inte ska tala om. Fast det var nog inte just det som Wittgenstein tänkte på.

Jag har tillgång till SvD:s artikelarkiv och ibland hittar jag kul saker vid sidan om. Hade sett att på Facebook frågades om nedskjutningar av trafikplan, och hittade då i  SvD en artikel om denna händelse.)

Och artikeln nedan som har mycket. Det gamla brittiska imperiet ville fortfarande hålla ordning på världen, inte minst i Mellanöstern. Sedan tror jag journalisten har njutit av att få återge de gubbiga beskyddarattityderna i det brittiska överhuset och samtalstonen där. Slutligen ser man likheter med hur det går till i dagens arabvärld. Kanske jag gillar texten för att jag själv är gammal/gammaldags. Man var ju sedan tidiga barnaår bekant med ”Tusen och en natt”, ”Sinbad Sjöfararen och ”Ali Baba och de 40 rövarna”. Inställningen till det arabiska var då lätt romantisk. Nu är det andra bullar som gäller.

SvD_Sultan_1952

Jag lyckas ej alltid få bilderna att bli större när man klickar på dem.  Att inte kunna återge dokumentet som man tänkt sätter ned humöret.

Jag har också forskat litet kring Tvetabergs flygfält nära Södertälje som fanns en tid på 1910-talet (och i nutid då det skärmflugits där) när Södertelge Verkstäder som tillverkade Albatroser och Farman-plan åt försvaret, hade flygskola där och fann denna annons i SvD från 1916:


Flygskole-annons-Tvetaberg

 

Jag fann även en artikel om hur aktrisen Naima Wifstrand får göra en flygtur 1916 med löjtnant von Segebaden. Henne minns jag som en späd rynkig gumma till skådespelare. Men en gång firad operettstjärna. Det flögs alltså i civil regi i Sverige under första världskriget, även om de flesta eleverna vid skolan (och lärarna) var militärer. I SvD-arkivet ser man många notiser om hur samråd togs med armén om var man kunde flyga utan att irritera militära förband.

Flygbaronen Carl Cederström ledde verkstädernas flygplantillverkning och en kvinnlig amatörhistoriker, Ann-Mari Nordin i min nära omnejd var nyfiken eftersom hon hört av en släkting att Cederström en gång landat i Stjärnhov ca 1916. Den det sa hon först efter jag tagit fram material om om Tvetaberg och om Cederströms verksamhet i Södertälje som hon först frågat om. Att finna något om en Cederströmflygning så sent som 1916 är nog knappast möjligt, flygplan var inte längre så sällsynta. I varja fall har jag ingen lokaltidnings arkiv tillgängligt. Men i Jonas Björnstams ”En gnutta flax” finns ett helt kapitel skrivet av Stig Kernell och även i Kåa Wennbergs bok om Cederström fann jag en del som jag tagit mig friheten att skanna.

Som tack skickade hon mig en liten minnesskrift om ett 100-årigt ånglok av E-typ som hon skrivit. Nr E 1189 finns nu på Nynäshamns järnvägsmuseum.

Fotot av loket är taget av Ann-Maris man Sven. Sven och jag var båda på Televerkets Radiolaboratorium/Telia Research men hade inte närmare kontakt i jobbet. Ann-Maris skrift är lik många flyghistoriska böcker, med uppgifter och kalenderbitardata som forskaren med möda tagit fram i arkiv eller genom intervjuer. Letat efter bilder, tagit nya bilder.

Vad ett ånglok egentligen är och hur det känns att behärska en sådan tingest eller flygmaskin för den delen står det mindre om i sådana böcker och bilderna av maskineriet kan inte förstås utan vidare. Jag blev därför nyfiken på vad ett ånglok är för något och konsten att vara ånglokförare (och eldare; nästan en viktigare funktion än förare) och fann en artikel härom av den gode teknikskribenten Jörgen Städje. Att hålla ett ånglok igång fordrar att förare och eldare ”tänker framåt”.

Min yngste son Robert utbildar sig förresten till lokförare (pendeltåg) efter 17 år som T-baneförare. Dessa bilder är från 14 december 2004, Roberts 31-årsdag förresten

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2018/06/10

Litet kring spryglar och slöjd

I min senaste bloggning kom jag in på den speciella sprygelkonstruktionen hos Hawley Bowlus ”Paperwing” utan att få helt grepp på det hela men jag kom en bit på väg.

En sprygel är enligt SAOB benämningen på de ”stag” som ger form och stadga  åt en vagnssufflett. En ganska slank sak.

Även spröten i ett paraply kan kallas ”spryglar”:

”Vadan och varthän? frågar sig den filosofiske. Platsen är Gavleån i Gävle omedelbart uppströms kraftverks-gångbron. Tiden är nästan på dagen för fyra år sedan när Eva och jag gjorde vår första längre resa tillsammans – som gick till vår gamla hemstad. Jag minns att det ska ha varit ett åskväder tidigare på dagen. Platsen passerade jag dagligen under mitt första skolår 1945-46. Såvida jag inte tog den litet smalare Strömdalsbron, några hundra meter nedströms. Minnet se…

De första vingarna på våra flygplan hade också en ytterst slank profil (”airfoil”). Här i figur 2.9 kan man se utvecklingen. En sprygel är inte heller någon simpel sak för den som bygger flygande modeller. Vi äldre minns allt surrande kring ”Reynolds tal” som innebar att man inte bara kunde linjärt skala ned förebildens vingprofil.

Här en sprygel till ett egenbyggd Anfänger från sent 30-tal i Södertälje och så ett bygge i vår tid (bild från juni 2009) av ett i tidigt 30-tal populärt amerikanskt självbygge, Pietenpol Air Camper.  Också från en person med sina flygrötter i Östra Sörmlands Flygklubb, Per Widing. Man ser att det är många smådetaljer på en ”enkel” sprygel.

Nu flyger Per med sin Pietenpol, SE-ACW, med en bilmotor för Ford A. Motorfrågan var ju ett stort problem för de första flygentusiasterna. Och en motor för ett ”vanligt sportflygplan från Piper eller Cessna” kostar fortfarande skjortan har jag förstått. Ultralätt-flyget är en välsignelse. Men en Rotax-motor är väl inte helt billig heller gissar jag.

Här är en bild av Pietenpols vinge med dess spryglar.


Man ser att varje sprygel är ett eget litet fackverk, med ett otal ”pilliga” förstärkningar i hörn och andra ställen. Vingens främre översida har en s k torsionsnäsa som ger bättre kontroll över vingprofilens form och förstärker konstruktionen. Har man en motsvarighet även på undersidan fram till huvudbalken (d v s en sektion som ett ”D”) får man en riktigt vridstyv konstruktion. Så finns diverse beslag och ”fästöron” och så är vingen internt stagad med wire eller metalltråd.

En sprygel jag minns jag finns/fanns i Albert Engström-ateljén i Grisslehamn för över 20 år sedan:

Vi på utvecklingsavdelningen på Teracom är på våren 1996 på en s k produktionsträff i Grisslehamn och som ett avbrott i diskussionerna besöktes Albert Engströms ateljé som nu är museum. En kallt blåsig vårdag, alla har vi händerna i byxfickorna. Huset är vitt från sjösidan, ett villkor att det skulle få uppföras på denna plats. Det kan ju då ses som ett sjömärke. Inne i huset fanns minnen från Abert Engström, i taket hängde en kajak. Och i ett hörn av rummet kunde jag se en omisskänlig flygplanssprygel, av en form som var högsta mode för 100 år sedan.

Jag tror att museiguiden sade att sprygeln kom från Carl Cederströms och Carl Gustaf Krokstedts försvinnande med en NAB 12 (en amerikansk Curtiss-konstruktion) över Ålands hav sent i juni 1918. Kanske hade den hittas med andra vrakrester nära Engströms hus. Cederströms kropp återfanns drivande sydost om Svartklubben 11 juli (ändring 180704 från annan uppgift) medan Krokstedts kropp ej återfanns. Mer läsning härom här och här. (Kåa Wennbergs bok ”Flygbaronen Carl Cederström” beskriver ingående sökningarna och fynden, inklusive vad man fann i Cederströms kläder och vilka slutsatser som drogs i övrigt av hur olyckan skett.)

Både Engström och Cederström är för mig verkliga karlakarlar. De hade f ö båda relationer med författarinnan Marika Stiernstedt, senare gift med Lubbe Nordström. Litet strövande på webben ger intrycket att hon nog inte var helt enkel att ha att göra med. ”Ville bestämma själv” skulle jag säga. Vilket hon förstås inte alltid kunde, hon ville/måste verka PK också.

Finns det några karlakarlar kvar idag? Horace Engdahl är väl den ende som försöker ta på sig den rollen för att försvara Akademiens självständighet. Här är litet läsning i saken av Åsa Linderborg, en av mina favoritskribenter för hon är lätt att förstå. Nedan läser en kulturman Horace bok ”Den sista grisen” för ganska precis två år sedan. Han är speciell men inte speciellt komplicerad; tänker mycket rakt men visst kan det då bli fel.

På husgaveln i Grisslehamn sitter en namnbräda från ett fartyg, ”Prairiegem”. Det lät som det finaste latin tyckte jag först men betyder egentligen ”Präriens pärla” (men det kan finnas någon ytterligare betydelse). Fraktade fartyget månne spannmål? Segelfartyget hade kanadensiskt ursprung men slutade som kolpråm. Ägare var då en man vid namn Nauclér, ett ord som kommer från grekiskans ord för just skeppare. Namnet Nauclér valdes 1607 av en ung svensk som började studera till präst vid Wittenberg i Tyskland.  Svenskar tog sig då gärna någon som klingade bättre än något simpelt svenskt i den mån man överhuvudtaget hade något riktigt efternamn.

Tillbaka till spryglarna. Som modellflygare/byggare är man van vid att skära ut spryglarna ur ett balsaflak, kanske man kostar på sig lätthål. I varje fall när man byggde/bygger i ”hårdträ”.  Och så finns det ju mycket avancerade modeller, över min horisont.

Man är glad om alla spryglarna är lika, d v s vingformen är en ren rektangel. Smalnar vingen av mot spetsen blir det besvärligare. Jag gjorde det lätt för mig en gång. En simpel skiss:
Jag gjorde av 2 mm balsaflak en bunt identiska spryglar, fixade hål för ett antal balkar och satte upp dem på byggbrädan. Det intressanta var vingbakkanten som är av två 20 mm breda lister av 2 mm balsaflak, jag gjorde uttag i spryglarna på ovansidan och la övre bakkantslisten allt högre upp/längre fram ju närmare jag kom spetsen. Sedan lyfte jag vingen och slipade bort sprylarnas bakre undersida, gjorde uttag för undre bakkantslisten. Skulle jag tro.

Notera att  två av balkarna inte gör vingens yttre knotig genom att de ligger indragna. Därtill valde jag bort en tung torsionsnäsa men satte halvspryglar på ovansidans främre del för att få en hyggligt snygg form på profilen.

 

Det hela blev rätt snyggt och jag fick vingen skränkt ty det ska vingar vara. Fast om höjdroder saknas kan man kanske diskutera det kravet.

Vinge

Fler bilder finns här, tagna vid olika tillfällen och inte redigerade samman.

Behöver jag säga att de två ganska olika plan jag använde vingen på inte flög något vidare. Men jag gjorde i alla fall experiment med ”Galloping Ghost”, d v s ”kontinuerlig” reglering av motor och höjdroder i samma ”signalkanal” som sidrodret samt försökte mig på sjöflyg. Men jag hade fått andra intressen; studerade vidare till civilingenjör.

Numera ägnar jag mig bara vid enstaka tillfällen spontant åt enklare, improviserat modellbygge:


Jag var inspirerad av denna bok om ”Thor buss” som jag fått som tack för min obetydliga medverkan i den. En skojig förpackning för tre stora chokladkakakor till ett barnbarn. Ett annat barnbarn fick en annan förpackning:


Utgångspunkten var XB-70 Valkyrie man jag fick, liksom vid bussen, tumma litet på målsättningen. Här ett tidigare infall.

Jag har alltid jobbat långsamt; min slöjdfröken i Årsta folkskola gav mig BC en gång. Antagligen behövde jag ett helt läsår för att tråckla ihop denna flagga. Men den är efter snart 70 år ännu användbar.


Sudden, som haft editeringsproblem men som hoppas att kunna snygga till inlägget senare

Skrivet av: Sudden | 2018/05/10

Flyg och annat viktigt

 

I dag är det Kristi himmelfärdsdag. Tänker på min far som då ibland nämnde Pontius Piloten. Ett av hans ganska få ”skämt”. Här förberedelser för en annan take-off med en Pilatus PC-12.

Bild från Wikipedia. Typen blev för drygt 20 år banbrytande vad jag förstått och över 1500 plan har sålts. Det blev möjligt att bedriva ”passagerartrafik” med ett enmotorigt plan, fråga mig inte om regelverket. Efter några olyckor på 30-talet i USA hade nämligen enmotorigt trafikflyg stoppats för ”nattlig trafik eller flygning över svår terräng” och haveriutredningarna förbättrats efter allmänhetens upprördhet vilket tog knäcken på typer som Northrop Delta, Lockheed Vega/Orion Vultee V-1 m fl. Och trä-Fokkrar.

Här ett fint bokomslag, information om förlag och författare m m här.

Apropå farligheter här i livet och jämställdhetsdebatten är här en tänkvärd siffra jag såg i en replik till ett DN-debattinläggUnder åren 2013–2016 dog 147 personer genom en arbetsplatsolycka i Sverige. Av dessa var 139 män. Repliken är från Fackförbundet ”Ledarna” och har en mer tillspetsad rubrik ”Machokulturen orsakar skador och olyckor” än vad ett LO-förbund hade i sitt debatt-inlägg. Ack ja, förr talade man mer om initiativkraft och framåtanda än om mäns framfusighet.

Ovanför min datorskärm hänger en ram med 4 stora bilder ur en segelflyg-almanacka. Jag vände nyligen på skivan för att få omväxling och då kommer fyra andra bilder upp, där den amerikanske segelflygpionjären Hawley Bowlus riktar blicken litet frågande mot mig:

Kring 1930 i San Diego.  Planet SP-1 var Bowlus 16:e konstruktion; i vingkonstruktionen ingick ”kraftpapper” (wellpapp?). Bowlus behärskade även metallbyggande som futuriska husvagnar av detta slag.

Notera den skojiga lilla ”struten”som visar om man flyger rent; idag har man en ulltråd.

(Apropå ulltrådslänken till Mats Strömbergs fina sajt omnämns där även jaktplans svängprestanda, en evig fråga som nyligen var upp i en FB-grupp om Saab 21. Det kan ibland vara bra att snabbt kunna förlora fart.)

Tidigare hade Bowlus varit fabrikschef hos Ryan och lett byggandet av ”Spirit of St Louis”. Konstruktör var dock Donald A. Hall och hur han beskriver konstruktionskraven kan läsas i Lindberghs bok ”The Spirit of St Louis”.

Här en bild lånad från ett Flickralbum från San Diegos flygmuseum.

Så min hälsa: Jag får allt svårare och tyngre att gå och att överhuvudtaget göra något med musklerna.. När jag igår besökte apoteken i Haninge Centrum blev det fler vilopauser än någonsin. Dessutom var jag nästan framme vid det apoteket när jag blev osäker om jag lagt fram P-skivan innanför vindrutan. Vände tillbaka och höll då på att falla huvudstupa nedför den branta rulltrappan. Bara en våning men ändå. Mina fötter rör sig inte så snabbt längre. Ett tidigare fall i Clas Ohlsons lika branta rulltrappa var värre, blodet rann från ett finger (fick företräde i utgångskassan) och jag körde till den närbelägna akuten men det var inte så farligt

Åter till spoteket men man hade inte den variant av hudkröm för mina trilskande tår jag skulle ha. För att få ersättning måste jag köpa precis det läkaren föreskrivit. Men det fanns ett apotek till och där hade man salvan i form av ”kutan emulsion” som det skulle vara.. Avslutade inköpsrundan med Systemet. Folknykterhetens dag måste ju firas och jag slipper dessutom då den skrämmande rulltrappan.

Dagen innan hade jag varit på sedvanlig såromläggning på vårdcentralen och det är ju trevligt att prata med sköterskan men det börjar efter nu snart tre månader bli litet tradigt med 1-2 besök i veckan. Problemet är dålig blodcirkulation i underbenen/fötterna/tårna, en följd av ”dåligt hjärta”. ”Kreislaufstörungen” heter det väl på tyska. Jag skojade alltid med min hustru från Tyskland om detta ”tyskt styltiga ord”. Nu får jag mitt rättmätiga straff! Hjärt- och kärlproblem skulle man väl säga på svenska vilket får mig att tänka på ”nattkärl”.

Var då även hos läkaren som jag vill ska ge mig krafterna åter genom att ”skruva upp” blodtrycket litet med ändrad medicinering eller något annat han kan hitta på. Vår konversation är litet stapplig eftersom Andrei är från Vitryssland, men jag har fått honom att skratta. Min tidigare isländska läkare talade då mer förståeligt men det var svårare att få henne att skratta. Men det är stressigt inom sjukvården, både för läkare och såromläggare. Man känner att man inte bör störa läkaren med egna tankar och upplevelser av ”sjukdomen”.

Min sköterska lyckades ganska väl tyda Andreis anvisningar för min vård. Läkares handstil är ju ett gammalt skämt och här måste han ju därtill använda ett annat alfabet än det han är uppvuxen med.

De första potatisknölarna är nu i jorden. Att sköta balkongfarmen blir tyngre för varje år men det ska väl gå i år också.

Mer om tidigt segelflyg på min blogg här.

 

Sudden

 

 

.

 

Skrivet av: Sudden | 2018/04/15

Södermalm och söderut

Häromdagen såg jag en bild som fick mig på ett glatt och smått elakt humör. Och insåg att detta kunde vara basen för en blogg.

Visioner har vi alla men denna tycker jag är litet väl flummig för att visa i en ”broschyr” från Stockholms stad hur man tänker sig en framtida Götgatan. Är det kor av SRB-ras till höger? Staden har förresten ett trafikborgarråd (MP) från Gnesta där man ju är van vid kor. Men vilka stolligheter kan inte sanna miljökämpar ställa till med. Jag vill redan nu varna för ett skräckexempel i slutet av denna bloggning.

Götgatan (efter ”Götaland”) var den led som en gång ledde från huvudstaden söderut i landet och kom i modern tid att ta hand om en stor biltrafik från Södertörn. Minns den som knökfull, medan den norra delen var backig och smal och tidigt otillräcklig för sitt ändamål. Götgatsbacken ned mot Södermalmstorg var livsfarlig för cyklister:

I min tidiga ungdom fanns många matinébiografer längs Götgatan, men snart drog vi sydvästvart till Västertorp. 1964 blev återigen Götgatan min väg in till sta´n eller ut i landet norröver. En lång tid fanns ”diket” Södergatan som avlastning av norra delen av Götgatan innan Söderledstunneln och Johanneshovsbron öppnades 1984. Men den södra delen av gatan med sina trottoarer, butiker, många gatukorsningar från Medborgarplatsen och söderut bjöd på flaskhalsar som man förstår:

Bild från Wikipedia, Holger Ellgard.

Cyklisterna tar sig fortfarande fram på norra delen av Götgatan, i båda riktningarna. Ett tag genade cyklarna över torget Medborgarplatsen och där hade jag som fotgängare på väg till jobbet i Söderhallshuset vid två tillfällen ”möten” med cyklister. Jag grabbade tag i dem men de ställde sig helt oförstående till min fråga om de avsåg att köra ihjäl mig.

Här en ganska aktuell utblick söderöver (från Wikipedia tror jag) ungefär från puckelns topp ovanför backen ned mot Medborgarplatsen. En slags gågata skulle jag säga. I diset i fjärran skymtar Globen:

Cyklar satsas det på och här är en helt fantastisk vision ur en broschyr från kommunen:

När jag ser de mystiska cykelbananerna (har inte loppor samma uppsyn?) undrar jag om stadsplanerarna och arkitekterna aldrig läst om gångna tiders ofta helt hopplösa cykelbilar och eldrivna fordon. Men kanske batteriteknikens framsteg kan skapa något. Vi har ju redan idag ”elcyklar” som en händig person lätt kan få upp i ännu mer asociala och farliga farter än en vanlig trampcykel. Bilden i övrigt innehåller många kära detaljer för en stockholmare som här kombineras eller som förstärks.

I en av de främsta SF-romanerna, ”The Space Merchants” (av Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth, år 1952)  förekommer cykeltaxi som är litet mer ”utvecklade” än indiska rickshaws och liknande.

”Venus är vår” hette romanen på svenska. Här ett litet citat. Observera att man sätter  in sotfilter i näsborrarna innan man går ut till taxin. Man hade tydligen ännu fossila bränslen men till annat. (När man var liten var ju ”Londonsmog” ett känt fenomen. Kolförbränning för husuppvärmning gav mycket kväveoxid och smuts i luften.)

Här ett exempel på stadsplanerar-poesi. Det gäller att göra intryck snarare än att verkligen göra något:

En kommentar till förslaget jag snappat upp: Upphöjd cykelbana i nivå med gångbanan funkar inte, gående kliver rakt ut = livsfarligt!  Jag kommer att tänka på tidigare nämnda upplevelser på Medborgarplatsen med cyklister. Det verkar som fotgängarna lider mer av ovarsamma cyklisters framfart än bilisterna.

I bilden nedan från ett ”idyllisk tid” (notera gengaskolsäcken på biltaket; pojken som ger svängsignal) 1943 söderut från korsningen Götgatan/Ringvägen kan man i fjärran se de nybyggda höga punkthus där kåsören och författaren Ingemar Unge växte upp. Belägna i Skärmarbrink, ”om det nu finns ett sådant område” som Unge skriver så elegant. Namn på platser/områden, det kan ju vara svårt det även för en mästare att skriva. Någon högbro fanns ännu ej utan den då bara knappt 20 år gamla öppningsbara Skansbron låg lägre än Götgatan. Segelfri höjd 12,5 meter; jag minns min brors ängsliga kiknde mot masttoppen när vi tog oss genom Hammarby slussen en gång.

Jag har en del i min dator (och på min blogg) ur hans bok från sin barndomstrakt och inte minst vilken glädje de s k Ödledammarna utgjorde. De är nu täckta av Globen som idag är visuellt markant när man befinner sig på Götgatan (och på många andra ställen söder om Söder).

Unge  tyckte att speciella cykelbanor i innerstaden är ett elände; nej fordon av alla olika slag för sig och fotgängare för sig ska det va… Tyvärr ser man inget från Unge längre, det är väl åldern (han är född 1944). Han kunde skriva, det syns redan i förordet ovan. Helt riktig är han sista utmärkelse ”Jolo-priset” 2011. Jolo och Unge gjorde DN läsvärd en gång i tiden.

Jag ser att Unge liksom jag ibland kan komma att skriva om något annat än han från början tänkt sig.

 

Bilden är knyckt från Riksantikvarieämbetet. Idag skulle man också se arenan Globen. Fast varuhuset Åhlen & Holms (”Ålle”) glob är ju större. Hela världen och överst en dalahäst alldeles i bildkanten; osis! Fredrik Bruno var en ivrig amatörfotograf.

Inte alla visioner realiseras och vi får väl hoppas på att entusiasmen för cyklar i storstad minskar eller att de styrande kommer till sans. Det gör nästan ont i mig att se hur biltrafik avsiktligt försvåras. För att inte tala om andra förluster orsakade av ”bygglust”.

Ett skrämmande exempel på vad trafikplanerare kan ställa till med beskrivs i denna lilla film ”Spårviddshinder” kring arbetena för ”nya Slussen” på den norra sidan av Södermalm. En film vars händelser är av en art som kräver att man spexar till skildringen. Enskilda ovana trafikanter råkar ut för hemskheter som den spröde åldrige bilförare, 86 år gammal, som vi möter. Man är rädd att han ska få en hjärtattack eller något. Har han inte förresten ramlat ikull i några bilder som flämtar förbi? Länge sedan man såg en piprökare förresten. Så får man kort höra en blodtörstig cyklist. Och så de tyska bilturisterna, tänk att de är så lugna, men de hade väl fått tid att lugna ned sig.

Någon som vet vad ”Spårviddshinder” heter på tyska förresten. Fast risken att jag skull komma att köra bil i Tyskland igen är mycket liten.

 

Sudden

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2018/03/24

Vardagslivet och Mustang-minnen

Säga vad man vill om min dator som jag haft i några år. Början var svår, flera resor till butiken och åtskilliga stora sedlar och veckors väntan, och det tog tid att lära sig hur man fick fart på den efter plötsliga tjuvstopp. Det var ju inte så enkelt som att när bilen fått tjuvstopp så rullar man till stopp, öppnar dörren, stiger ur och så in igen, stänger dörren och vrider på startnyckeln och så går bilen igen. Som Bill Gates berömda bilkonstruktion, ni vet.

Men nu klarar jag mig nog själv. Ord som ”BIOS” får mig att rysa och instruktioner på ryska får man stänga av och hoppas att datorn rullar igång ändå.

Jag är förvånad över det dåliga språket hos datorn, texterna kommer väl ändå från MS och inte Kina. Här en skoj sak som nyligen dök upp (för andra gången):

Ett verkligt dilemma. Vad väljer man? Men jag tror jag förstår vad MS vill säga. Frågan är bara varför man inte säger det då. Det handlar väl om en ”toggle-funktion”.

Datorn stavar dåligt och till det finns olika orsaker. En är väl att mina fingrar hamnar inte alltid där jag tänkt mig (som i fallet ovan). I värsta fall (sällsynt) försvinner hela den mailtext jag jobbat med, kanske under ett bra tag. En annan orsak är väl diverse rättningsprogram, även (för mig) okända språkanpassningar. Simpla mail på engelska kan därför bli jobbiga att handrätta. Och så är bokstäverna ibland alltför små. Jag försöker köra utan läsglasögon men ibland sätter jag på mig dem först. Den speciella knapppologin (och annat) på Facebook spelar spratt. Lyckligtvis har jag lärt mig ändra i ett sänt FB-inlägg. Innan dess var användandet av FB mycket ångestfyllt.

Just nu hände förresten ett helt nytt fel – den utskjutbara skiva för tangentbordet min IKEA-möbel har, föll plötsligt i golvet. Allt verkar ha klarat sig. Men kanske tangentbordet borde ligga på bordsskivan. Bättre ergonomi?

 

I bilden syns till höger ett papper från Key Publishing. Häromdagen damp nämligen efter drygt 10 dagars väntan de tre senaste numren av Aeroplane Monthly ned i min brevlåda. Jag hade mailat och klagat på utebliven leverans. Sedan jag sänt min klagan insåg jag efter att ha begrundat numrens konstiga dateringar att min förnyelse av prenumerationen nog inte ”kommit fram” trots att min svenska bank debiterat mitt betalkort-konto, något som i sig inte gick smärtfritt vilket jag skrivit om. Men Key svarade nu överraskande att man gjort ett fel och numren skulle komma. Vilka de nu alltså gjort så nu har jag flygläsning för hela våren!

En annan glad överraskning bjöd DN på. Häromdagen fungerade inte den digitala versionen (dock gick pdf). Jag läste och läste vad prenumerationsavdelningen skriver om olika slag av prenumerationer men något verkade faktiskt ha gått snett hos DN. Det tog tid att formulera problemet i ett mail till DN och det är också ”jobbigt” att vänta på ett svar. Man skulle vilja kasta sig över telefonen och snacka med en person. Vilket dock förutsätter at man förstår varandra; vissa andra ”IT-support-samtal” har varit svåra att förstå. Det är därför sällan jag använt telefon-support.

Efter ett dygn kom ett ”goddag yxskaft-svar”, något som kan göra en lätt förtvivlad. DN sades sig ”ha valt att ta bort en viss funktion” (!)  och föreslog jag skulle gradera upp mig, bara 80% dyrare (ja, under en övergångsperiod litet mindre). Jag skrev ett förklarande mail till, och se, det gjorde susen. Nu verkade man ha läst och dessutom förstått vad jag skrivit 😉

I och för sig finns det skäl att ta ett dyrare abonnemang för att komma åt artikelarkivet. Jag har haft stor glädje av SvD:s arkiv, som jag har gratis eftersom jag är min särbos ”gäst” på hennes ”SvD-fullprenumeration” som går på många tusenlappar om året. Men gillar man korsord så…

Själv är jag intresserad av ”den allmänna samhällsdebatten” och de betalväggar och prenumerationskrav som nu blir allt vanligare på Internet hotar att dölja och begränsa denna debatt. Konstigt, vi itutas just av etablerade medier att de vill informera, öka mångfalden, och överhuvudtaget främja allt som är bra. Inte minst demokratin, åtminstone i den innebörd som våra PK-media lägger i det begreppet 😉

Vidare ”förbättras” systemen för pengatransaktioner, men jag är pessimist. Jo fler möjligheter, desto fler blir också problemen. Jag hade sålunda för några dagar sedan svårt att beställa pappersfotokopior, något som förr var en baggis. Men nu fordrades en massa knappningar och val och först efter åtskilliga minuters kamp hamnade jag rätt.

Mitt nya Nordea inloggningskort har nu fått BankID i sig, men jag har inte testat den funktionen. Men i övrigt funkar det som det gamla. Jag har förresten en massa kort liggande, även besked om koder, men jag vet inte vart de hör. Man ska ju inte göra några anteckningar för att komma ihåg sådant…

SvD-arkivaccessen försvann för några veckor sedan men när så en flyghistorisk vän häromdagen bad mig titta i arkiven kollade jag och fann att nu funkade det igen. Dessutom fann jag en del på webben efter den händelse han var ute efter, en nödlandad Mustang 4 augusti 1944 vid Falsterbo, bland annat detta. I SvD fann jag denna magra notis, man var ju van vid nödlandare i Skåne:

Notera att det sägs att man sköt med luftvärnet mot planet, vars motor givit upp totalt redan på över 7000 meters höjd över södra Danmark och att det nu gällde för piloten att ta sig över till neutral mark. Nå, jag kan förstå att det svenska luftvärnet sköt först och tänkte sedan. Lyckligtvis träffade man ej piloten, Raymond Beck Lancaster, som förresten levde för några år sedan såg jag, långt över 90 år gammal.

Flyg var en stor sak under kriget och speciellt Skåne berördes av kriget i luften som man ser av detta klipp ur SvD:

Så var ju Mustangen något alldeles extra, inte minst jämfört med vad svenska piloter var vana vid. Nyligen har jag presenterat Fredrik Lambert-Meullers jämförelse av hur primitivt vårt egna bästa jaktplan Saab J 21 var jämfört med Focke Wulf 190, som väl i modernitet nog var i klass med Mustangen. Underlägsenheten gällde inte minst förarergonomin. 21:ans usla motorkylning som omöjliggjorde mer uthållig luftstrid nämner han ej. En väl bevarad hemlighet kanske. 21:an kunde börja levereras först samtidigt som Mustangerna kom från amerikanska surplusförråd med början under våren 1945.

Själv måste jag ha sett Mustang för första gången vid denna flygdag i Gävle hösten 1945 (bilden ”lånad” ur en artikel i SFT om flyget i Gävle):

Mustangmodellen här nedan, foto taget 2002 i museet i Optand , ”Teknikland” idag,  var dock en av Sigurd Isacsons mindre lyckade tyckte jag. Landstället gick av ”stup i kvarten” och rent visuellt var det inte särskilt mycket Mustang. En modellflyghistorisk välgärning har den person gjort som lagt ut Sigurd Isacsons ”katalog” som jag nyss upptäckte, och där man ser hur en del modeller ”förskönats” i annonserna, bl a Mustangen.

 

Jag minns att jag under beredskapsåren (jag var 6½ när kriget upphörde) hemma i Gävle på något sätt var rädd för något slag av krigiska hemskheter som kunde komma från luften, men jag kan inte minnas vad. Dock minns jag en kort sekvens från en journalfilm som skrämde mig, så mycket minns jag. Något ramlar ned från ett hustak.

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2018/02/23

Vår fantastiska värld

Det är hög tid att visa att jag lever. Allt är stort sett bra även om jag de senaste dagarna haft lätt feber. Och då uppstår ”feberdrömmar” där verkligheten rörs in i den rätt fantasifulla ”ap-teater” som ständigt är i gång i huvudet. Man ligger där i sängen och tänker att det är bara att vrida sig till vänster och plocka ut vad som finns i kylskåpet eller knappa på datorn. Men det är förstås inte så möblerat.

Apropå ”fantasi” så har P C Jersild en obruten sådan, jag håller just på och läser den senaste romanen ”Tivoli”. Instämmer i recensenten Lennart Bromanders sammanfattning: Jag har av och till under en stor del av mitt läsande liv piggats upp av P C Jersilds outsinliga vitala, satiriska intelligens och sprudlande fantasikonstruktioner, men ibland har hans uppfinningsrikedom något maniskt och mekaniskt över sig, som kan bli ganska tröttande. Så är det i Tivoli. Fast ”felet” är väl inte Jersilds, tillvaron är faktiskt så trassligt mångsidig om man orkar tänka efter.

Eva kan nu ta sig mellan Uppsala och Handen med tåg, även om det är mycket jobbigt för henne. Jag slipper kosta på mig en massa bilkörning. Köra bil i lagom mängd är i och för sig kul och är därför belagt med nöjesskatt. Även om det kallas något annat av våra miljö- och klimatmullor/hysteriker. Just idag blev det avbrott i tågtrafiken och den förväntades åter komma igång så sent att hon inte tyckte det skulle vara så trevligt att åka då, det är ju fredag. Jag kunde ju ha ryckt ut med bilen men kände mig hängig som sagt.

Litet skojigare saker: Här en video som är häftig (klipp nedan). Kommer mig att tänka på den gotländska sandstranden i min bloggs vinjettbild. Den bilden är lätt retuscherad, jag har tagit bort en del av den himmelska härligheten så att bilden inte blir så hög. Varje gång jag ser bilden tänker jag på hur högt över den låga strandsluttningen uppvinden ändå når. Flera gånger hindrets höjd. Det är ju påtagligt också i den amerikanska hängglidarfilmen även om den extrema lågflygningen är kul. Ack vore man 50 år yngre…

Ja det är mycket man göra med luft. Sådant här flygande såg jag först vid ett inomhusflygträff i Blå Hallen för kanske 20 år sedan!

Fast luft är ju ingenting med substans påstår SvD trots att miljöskribenterna svänger sig med siffror om tusentals ton av divese onyttiga gaser i luften. Och ändå kan man ju säga som denna av Eva beundrade person (de tillhör samma nation i Uppsala universitet, Gästrike-Hälsinge)

Jag lyckades ej skänka pengar via mitt betalkort till Wikipedia, något jag tycker man ska göra. Fick artigt beklagandebrev. Utvecklingen går framåt, gubben hänger inte med i alla nya välmenta rutiner, system och procedurer för betalningar via Internet. För att öka säkerheten. Jo visst, men det är viktigare att något funkar än att det kan missbrukas tycker jag. De elaka är ändå en minoritet! Får man hoppas.

Kanske man ska skapa en'”Sundins regel”. Ju fler alternativ som erbjuds, desta oftare tjorvar det sig. Penningöverföring är ett exempel. Optimum? Åldersfaktor?

Så är jag litet av språkpolis, och förvånas av att även bildade människor kan skriva ”stadsråd” eller stadskupp”.  Det är ju ofta ett svagt samband mellan stavning och uttal, och d och t kan vara svåra att höra skillnad på. Men folk tänker väl? Stadsråd finns dock i Grönköping. Pampar i närsamhället vill ofta ha en fin titel och en imponerande framtoning 😉

Visning på bloggen uppe till höger av ”senaste kommentarer” fungerar inte automatiskt, jag får göra en del knappningar innan något syns. Jag har ännu inte lärt mig eller försökt lära mig alla ”finesser”.

Facebook – ja det driver mig till vansinne. Men jag skriver ändå ofta där, ja på senaste tiden rätt ofta. Senast var en lång tråd i FB-gruppen ”Det gamla Stockholm” om de ryska bomber som föll vid Eriksdalsbadet och några andra ställen i östra Svealand i februari 1944. Så många myter, vanföreställningar och fördomar det finns. Sådana har jag inte alls!

Har haft en del löjlig korrespondens med Södermanlands Nyheter, Folksam och Swedbank. Inga allvarliga saker men jag blir så lätt orolig. Sex ark kom i ett brev från Swedbank om just ingenting. Jag har tydligen ett konto med 14 öre på. Liksom i fallet med Folksam har det med möjlig brottslig hantering av pengar att göra och jag har hört ryktas att EU och eller USA står bakom dessa uttryck för skräck för terrorister. Många hederliga svenskar tycker illa om denna pengainstitutens ”nyfikenhet”.

Allt ordnar sig ej automatiskt, ibland måste man stöta på. När Folksam efter minst tre påstötningar ännu inte skickat ett dokument ringde jag igen och föreslag då att personen skull ta fram ett kuvert och skriva mitt namn för hand på det. ”Det är just vad jag nu gör” svarade han då. Det hjälpte, nästa dag kom brevet. Tillsammans med ett brev som följd av tidigare påstötningar. Så småningom kom ytterligare två sådana brev.

Mina dessa problem är löjliga jämfört med andras. Som är rädda för våld, ohälsa, arbetslöshet, invandringsbyråkrati. Staten måste vara human. Sverigebilden i världen har faktiskt varit ljus fast man från borgerligt håll ofta tyckte – och tycker – att Olof Palme var ”dålig”.  Man får bortse  från sedvanlig dansk avundsjuka över att Sverige faktiskt är bättre i många avseenden 😉

Jag har samlat på lustiga, roliga eller dumma meddelanden och texter på internet men jag orkar inte ta upp dem alla för sig, utan har samlat några, med korta kommentarer. Det började bli svårt att hitta annat på skrivbordet; nu slänger jag dem. (Klicka på bilden så blir den läsbar. Åtminstone rent tekniskt.).

”Pinterest” heter en ”sajt” som plågar mig med sina meddelanden – det retar mig att jag inte förstår vad det handlar om men jag orkar inte ta reda på det.

Många sägs överge E-post på grund av många p g a spam utan går över till FB:s meddelandefunktion. Mycket med FB driver mig tillvansinne, det har jag sagt tidigare.

Att erbjudas drönar-filmer är ju kul medan Linkedins bombardemang med påstötningar att bli vän med folk som jag är nära vän med sedan decennier kan jag vara utan. Linkedin tror tydligen att jag fortfarande står till ”arbetsmarknadens förfogande”

Och så har vi alla påståenden att journalistkåren domineras av vänsterfolk och miljöpartister. Konstigt, jag tycker ”den förnumstigt borgerliga attityden” är förkvävande. För 20 år sedan var det bättre. Därtill kommer den naturliga journalistiska sensationslystnaden samt okunskap, speciellt om naturvetenskap.

NASA_Prandtl_besk

Åter till den sköna flygkonsten! Här är ett föredrag med NASA-forskaren Al Bowers. Med mycket smått och gott. Tänk hur starka lyftkrafter vi kan åstadkomma. En Boeing 747-vinge ger så mycket lyftkraft att den  motsvarar vikten av de pianon man kan ställa tätt packade på hela vingen. I tre lager på varandra! Kollade på webben vad ett piano väger, jo fast kanske det handlar om lätta pianon. Packningstätheten motsvarar ungefär 12 pianon på en vanlig sängs yta. Så väldigt starka är Bernoullis ”sugkrafter! Man får förstås inte kalla dem så. Men hur ”upplever” man det statiska trycket? Minns hur det var att simma under vattnet i Forsgrenska badet och ta sig ned till botten. Otrevligt!

Pianon

Wikipedias tabell påminner mig om hur man i ungdomen imponerades av hur vingbelastningen ökade år från år. 120 kg/kvadratmeter var mycket tyckte man men det bara steg och steg, till 180 ja hela 300 kg/kvadratmeter. Och ändå hinner man landa. En Boeing 747 behöver ca 300 km/h för att lätta och det är ju faktiskt rätt mycket. Det beror inte på storleken, en Boeing 737 har liknande lättnings- och landningsfarter. Man har mer effektiva – och komplicerade – sätt att anpassa vingprofilen efter farten än förr.

Dock är aerodynamikens ”lagar” klart olika för små insekter än för fåglar och flygplan.

Och så detta med hur lyftkraften bäst fördelas över vinge och om den fantastiska albatrossen och varför fåglar flyger i plog med det inbördes avstånd som de gör. Bowers tar i föredraget fram nya eller snarare glömda teorier från Ludwig Prandtl i Göttingen på 30-talet. Mer att läsa och se finns här och här. NASA:s studier är inte bara inriktade på att ta fram ett flygplan som ska kunna flyga i planetens Mars atmosfär, det syftar också till att förbättra våra vanliga flygplan.

Prandtl

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2018/01/26

Gubben gnäller

Det förvånar mig att jag inte i tidningarna eller TV hört omnämnas att konstnären Anders Åberg, som bl a skapat Mannaminne, avlidit.

Nå, i SvD fann jag en kortare text härom. Och det finns fler texter. men synbarligen inte i mitt husorgan som DN trots allt ännu är. Betalar 99:- i månaden och läser mest pdf-versionen. SvD kommer jag också åt, inte minst det historiska sidarkivet, genom att Eva bjudit in mig som gäst på sin ”kompletta” prenumeration.

Fann alltså i DN inget om Anders Åberg. Men säkert kan man istället läsa om någon USA-ostkust-tänkares syn på världen. Sin värld.

(Ser 20 februari att DN tydligen publicerade en artikel redan 31 januari om Anders Åbergs verk.)

Det finns mycket annat i mediavärlden som inte funkar så bra längre. Skulle ta reda på vad det kostar att prenumerera på en morgontidning i pappersform, hela veckan. Stört omöjligt men litet indirekt fick jag reda på att DN tar bortåt 6000:- om året.  Fann också att SvD tar litet mindre, 399:-/månad. Något beroende på var man bor.

Upsala Nya Tidning, UNT,  kan man ”pröva på ”med 99:- under två månader men sedan springer nog kostnaden iväg. Eva, boende i Uppsala får väl ringa för att få besked.

(Senare när jag haft tid på mig att leta och simulerat att jag vill prenumerera kryper priserna fram. Även för UNT. Slående är hur det lönar sig att våga teckna sig för en lång prenumerationsperiod.) 

Jag minns hur man förr i tiden i tidningen kunde läsa i en liten ruta på en central plats vad det kostade. Rätt enkelt, viss prisdifferentiering. Någon som förresten minns hur ”militärer i uniform” kunde komma billigare undan ibland; dansbanor och så. Här ett klipp från ett nummer av DN som jag sparat:

 

Inte undra på att tidningarna har det krisigt! Eller kanske snarare tvärtom, konkurrensen från Internet och annan framåtskridande har utsatt våra Mammon- och marknadsdyrkande tidningar för marknadens realiteter! Och säga vad man vill om Donald Trump men klart är väl att folk har börjat fundera över vilka som egentligen sprider ”fake news”. Är det inte de etablerade medierna som har sussat i godan ro och inte brytt sig om själva verkligheten? Personer som Mats Knutson, Erika Bjerström,  Cecilia Uddén, Peter Wolodarski (Putin-noja), Hanne Kjöller m fl, de sitter där och drömmer, många om ett USA de minns eller lider av andra nojor. Nå, kanske jag är elak.

För några år sedan slutade jag med pappers-DN; den kostade då visst över 2.500:- per år. Igår sa jag upp prenumerationen på ”Fria tidningen” som jag en gång tyckte var ett bra initiativ. Men jag är inte så ”feministisk” och ”tredje-världen-intresserad” egentligen. Birger Schlaug har där ofta bra och väl framförda tankar. För att vara miljöpartist alltså 😉 Här ett exempel (som jag inte kollat men jag gissar det är bra.)

Här förresten förstasidan på en sparad DN:

 

Sudden

 

Datorn har lagt sig till med ett otrevligt beteende på sistone; det kan ju också ha att göra med internet-anslutningen. Därför bäst att få iväg något, helst redigerade så att Facebook-presentationen ser lockande ut hur man nu fixar det. Samtidigt får det inte vara alltför flummigt. Eller inte ”upplevas” så. Är man 79 så har man en väldig massa i huv’et som yngre inte hunnit uppleva. Men tappa inte sugen utan lär av min visdom!

Julklappar ja; min kloka söner gav mig en enkel Guillow flygplanmodell. Ännu inte provflugen:

Valet av balsaträts fiberriktning är kinkigt och jag bröt av fenan. Fick därför ta till Karlsons klister som för övrigt inte är vad det varit. Men det finns en koppling mellan Karlson (han med klistret) och de för alla gamla modellbyggare kända namnen Testor och Guillow.  Mera senare.

Och kaptener/vederlikar; Guillow-modellen flygs av en Kapten Storm som ser litet full i f-n ut:

I bakgrunden skymtar Eva, miljön är den ”anatomiska teatern” i Gustavianum vid Uppsala universitet Hon är disputerad i genetik fast tockna där gener som ser ut som ”kaninöron ” som jag minns dem från skoltiden tittar man väl inte på vid obduktioner.

Här nedan litet om hur modellen beskrivs; ”Super Hero”, ja visst handlade (och handlar) mitt flygintresse om det. Medan frasen ”Propeller Powered for Super Speed” minner om tiden då alternativet var en handkastad/katapulterad glidare och rea-driften ännu inte uppfunnits.

Ett bekant namn för alla som följde med i amerikanska modellflygtidningar på 50-talet var Testors. Känd för sina lim och färger men jag fann även en annons på webben om en handkastad glidare:

Verkar ju ganska raffinerat med ”trihedral fuselage” men jag tror inte företaget var framgångsrikt på detta område. Helt klart är dock segelflygare tuffare, det ser man inte minst på den ”karaktärsfasta hakan” som det hette förr. Och kaptener är dom!

Minns några gymnastiklärare i realskolan som titulerades ”kapten”. En var känd och lätt stroppig och inte imponerad av att jag stående i givakt stolt förklarade att jag från folkskolan innehade järnmärket i idrott.

Den andra brukade snabbt lämna jympasalen efter vi fått göra en inledande liten ”promenad” och sedan lät oss spela basket på egen hand medan han uppehöll sig i sitt rum. Vad han nu gjorde där.

En tredje var inte kapten men ”frisksportare” och gick med fötterna löjligt utåtriktade i tidens enkla jympadojor, vars klack därtill var låg. Han hade antagligen sadistiska anlag som han sublimerade bättre än vår musiklärare som var förolämpande/skrämmande folkilsken. Tror att jympaläraren trots all sin präktighet fick en tidig hjärtinfarkt. Kommer också att tänka på den tidiga TV-serien om ”Colonel Flack och hans ”associate, mr Garvey”. Alan Mowbray gestaltade huvudpersonen, en skojare. Mowbray som född britt visste förstås hur man kunde imponera och militära titlar smällde högt. I svensk flyg- och motorhistoria finns ju kaptener som Hugo Sundstedt och John Nerén. Och den mer sentida Kapten Zoom.

Hoppsan! Jag börjar nog spåra ur och tappa skärpan. Här nedan litet mer läsning för intresserade. Därtill är att säga att Axel Karlson som kom på Karlsons klister var en boren uppfinnare men kanske inte så förfaren i att leda företag eller förmera pengar. Men han fann i USA en begåvad hustru som sedan i Sverige blev en känd översättare av texter till biograffilmer vilket bidrog till familjens försörjning. De fick även en språkframgångsrik son (vid namn Brodda, ett gammalt namn i släkten som även Axel tog upp). Axel fann också upp ett s k flytspackel och det gav kanske framgång även om ordet främst erinrar mig om hälso/miljöproblem av  något slag.

I USA kom han i kontakt med den utvandrade svensken Nils Testor som gått i Schartaus handelsinstitut och som lyckades bra i sina affärer i USA. Och som jag gissar drog det längsta strået så att säga. Några lästips om Karlson:

http://www.airplanesandrockets.com/magazines/testor-name-well-known-american-modeler-march-1959.htm

https://www.nyteknik.se/innovation/sverige-fastnade-tack-vare-asnan-6421403

https://archive.is/9JfPZ

https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Karlson

http://naringslivshistoria.se/bizstories-nyheter/naringslivshistoria/klistrets-karlsson-en-riktig-uppfinnare/

En del uppgifter om Axel Karlson spretar men han var ju också en ganska kreativ typ. Jag letade förgäves efter den åsna ”Peppo” som Karlson och hans kompanjon lyckades få med i en spridd journalfilm ca 1922, en lyckad reklamkupp. Den enda bild jag fann, i SvD, var rätt intetsägande.

Tillägg 17 februari 2018: Läser man Wikipedias artikel om lim ser man hur ”naturnära primitiv” limutvecklingen länge var. Här litet om de första mer avancerade limmen inom flygindustrin. En något pratig berättelse och man får inte vara allergisk mot kemi.

http://www.seqair.com/skunkworks/Glues/Aerolite/Aerolite.html

 

Sudden, som i sin ungdom körde med celluloid som han kom över och så löste upp i aceton.

 

P.S. Jag hade enligt rubriken tänkt få med något om läsupplevelser, nötknäckning (hammare mot krakmandlar i en plastpåse och hårt underlag; de har blivit hårdare), social samvaro med mera. Men det får bli senare.

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2017/12/15

Chiavari fast mer Charivari

Dags att leverera!

På ”min tid” krävde ”leverera” ett objekt, fysiskt eller abstrakt (typ ”sin åsikt”). Men inte numera. Just nu frossar dessutom etablerade media i att leverera hysteriskt nonsens eftersom de är hotade av allmänhetens fria (än så länge) sökande av fakta på webben. Därtill snöslask, torrhosta och en bil som sviktar ibland. Jag börjar möjligen så sakta förstå hur man kopplar till och från de olika slagen av belysning framåt. Parkeringsljus, halvljus, helljus och dimstrålkastare. Varselljus har jag nog inga tror jag. Man skulle ju vilja ha en indikering på att halvljuset är tänt. Men det är ju en fransk bil så… Har i snart 10 år kört i mörker med mycket av instrumentbelysningen släckt.

Så det är svårt att skriva något sansat.

Som Jan Guillou så sant konstateradeJust nu är det inte läge för äldre män att problematisera, än mindre att som Staffan försöka raljera bort Metoo.

”Staffan” är krönikören Stefan Heimerson i Aftonbladet som hux flux blev utsparkad efter flera decenniers tjänst. Inte för att jag gillade hans åsikter men utsparkningen var skamlig, ett av många exempel på fegt beteende av personer av personer som man förväntar sig ha en ryggrad. Man kan tycka att Horace Engdahl och Stig Larsson är knäppa, var och en på sitt sätt, men de har ändå lojalt försvarat sin gamle kompis ”Kulturprofilen” som för mig mycket verkar vara en ”typisk fransman”. Man har ju sina fördomar från ungdomen som är svåra att släppa. Visserligen fann jag senare att fransmän kunde vara mycket goda ingenjörer men ibland ”fräckt raka” och inte alls svenskt ”mjukt diplomatiska”.

Annat fult handlande:

MänniskosynNå, vem som helst kan råka bli illa citerad; ”en karl sparkar man väl lätt ut men kvinnor, dom är det minsann synd om”. Man kan hoppas att bakom ligger nog ”bara” en trist maktkamp inom den lokala S-partiorganisationen.

Tittade tillbaka på en nylig bloggning där omnämnandet av tecknaren Russell Brockbank kom mig att tänka på tidningen Punch som hade en slags undertitel, ”The London Charivari”. Tog reda på vad det betydde och råkade då skriva fel, Chiavari! Som är en stad i Ligurien i norra Italien. Förbryllad var jag men OK då. Fann att staden var känd för sina stolar.

 

Bild från Wikipedia;  Chiavari chairs at a meeting in the White House State Dining Room in 2009.  United States President Barack Obama meets with members of the Congressional Hispanic Caucus in the State Dining Room of the White House, March 18, 2009

Jo, minns svagt liknande stolar från tjänsteresorna till England med tepauser och ibland buffélunch. Cigaretter som fimpades och pressades ned i heltäckningsmattan med en fotvridning.

Men Charivari är ungefär ”kakafoni” och var en gång ett slag av ”gycklande uppvaktning”. ”Katzenjammer” kan man ju också säga, om man är av min ålder och därmed tyskinfluerad. Och det låter väl naturligare för en tidning som Punch som fanns i läsrummet på KTH:s kårhus där jag läste tidningen i min ensamhet. Jag borde förresten nog ha varit mer social och kamratlig under min studietid men det är en annan historia.

Brockbank var verksam i Punch och var duktig på att teckna bilar och flygplan. Wikipedia-texten om honom ledde mig nu in på Wikipedias artikel om en brittisk publikation under VK2 om ”Aircraft Recognition”

Här ses ett föga graciöst brittiskt plan.

Från denna artikel lånar jag en bild från en tecknare vid namn Michael Cummings som verkade främst känd för politiska teckningar. Kan du känna igen typerna?

Här är facit.

Här kan man hitta fler brittiska karikatyrtecknare. Fler identifieringsbilder eller karikatyrer från Chris Wren  (oddentifications) och Björn Karlström får ni leta efter själva!

 

Sudden som undrar vilken bild Facebook kommer att visa!

 

Older Posts »

Kategorier