Skrivet av: Sudden | 2022/07/16

Gubbens segelflygnöje

Tänkte jag skulle trösta mig med en segelflygsimulator. Två stycken verkar bra, men den (bättre tror jag?) klarade inte jag av att beställa för jag klarade inte av en ruta i beställningsformuläret ”Vilken VAT-förordning gäller i ditt land”.

The real thing. LN-GAB en tvåsitsig Astir. Och här mer. Variometrar har man gott om att titta på. Den s k totalvariometern fanns inte på  min tid, i varje fall har jag inte  flugit med en sådan. Jag tycker ofta att höjdmätaren och variometern inte är överens så att säga.

Så det blev den norska ”Silent Wings” och den bereder mig mycket nöje. Jag hade testat den gratis några dagar och då var man ju fast. Det finns några skönhetsfläckar och irriterande klumpiga saker i den, fast jag har kanske inte läst bruksanvisningen rätt. Kanske jag inte hittat allt jag betalt för eller om det finns tillägg att köpa eller olika versioner. Så här bra ser inte min simulering ut. Hur som haver, jag har roligt nog ändå. Tävla eller tävlingsträning handlar det inte om utan mer simpla ”stjärtsvängar” där man får njuta av att behärska flygkonsten.

Här är jag på väg att trilla över kanten på jorden, verkligen världens ände. Jorden är platt som bekant. Man kan ju ana en skyddsmur eller obestigliga höga berg bara en kort bit bort.

Här ser man tydligt att jag är nära kanten västliga Nevada. Gränsen mot Kalifornien går mitt i sjön Lake Tahoe.

Jag gjorde  i morse ovan visade långflygning på på drygt 1½ två timmar, med både termik och hangflygning. Flygningen börjar med att jag redan befinner mig 1000 meter över Mindens Flygplats (som i sig ligger 1439 m ö h). Bogsering med en Pawnee kan annars simuleras men den är ganska jobbig och slutar ofta för mig med tvångsurkoppling. Någon gång har jag kunnat hänga med till 700 meter. Verkligheten var då enklare. Men jag kände precis igen situationen; hur många gånger har jag inte sett Inge i SE-CZM gungande framför mig litet hit och som Minden-Pawneen gör vilket gav en vink om vad jag själv skulle känna av om några sekunder. Och hur man ”sågade” i början av utbildningen. Minns en klubbkamrat, urmakare i Malmköping, som var ganska svettig  efter in första bogsering i vår Ka 6E. Den hade kopplingen (avsedd för vinschstar t)på undersidan under föraren (och inte i nosen) och man fick jobba litet  annorlunda med sidrodret.

Här är barogrammet från långflygningen och en detalj i flygbanan (högervarv), där man bl a ser att jag drev en del i  termikkurvningarna. Jag hade valt en ganska stark vind med lämplig riktning för att kunna hangflyga. Man kan ställa in olika väderparametrar som molnbashöjd, sikt, mängden moln, termikblåsekaraktär , vind, turbulens, inversionshöjd, tidpunkt på dagen m m.

Termikflygning kan bli litet seg, man kan hålla på länge innan man finner en blåsa och det finns därför en fusk:

Så litet hangharvande.

Man får se upp att man inte fastnar i någon dalgång fast jag bryr mig sällan om att försöka nå tillbaka till fältet för landning. Sökandet efter uppvindar är nämligen a och o.

Att flyga i moln är mentalt rätt jobbigt. I början av min segelflygkarriär kände man ju försiktigt på moln och en bild som denna här nedan väcker starka minnen. Man överaskades av hur platt molntaket var och sedan blir det dimmigt runt omkring en.

Annat som slår mig är hur landskapet snabbt vidgas när man stigit bara några hundra meter högre. Plötsligt skymtar Lake Tahoe mellan bergstopparna. Kan man krångla sig dit? (Jo det går). Och sikten (som kan regleras) ger avståndskänsla.

Här går det undan. Känsliga personer varnas.  Från simulatorn Condor 2. Fast är inte filmen uppsnabbad? Men jag antar att man helst flyger snabbt för att få god manöverförmåga/roderauktoritet speciellt och som det ofta är ganska turbulent luft i bergsterräng. Några  av typer jag flög var ganska sladdriga dasspapper. No names.

Det att viktigt att alltid ha en utväg när man flyger i bergsterräng och förstås livsviktigt att inte stöta i någon bergsvägg. Jag minns hur jag låg över Ottsjön en gång och försökte bedöma om jag skulle våga göra en 180-gradare in mot Ottfjället. Hur långt var det till fjällsidan som sluttade ganska flackt? Det fick vara.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2022/07/08

Stolpar

Här några stolpar för kommande bloggningar då jag får sitta vid min PC igen:

jo

Lejonpinken, kateter, begreppet tryck, darrhänthet, PIO, fladder, ”bärande yta”, stabilitet, servo samt segelflygsimulering.

Som synes alltför mycket att greppa!

Den som gapar efter mycket,…

Lånat från en geocachingsajt.

”Heta debatter i komunalfullmäktige. Ordföranden hette vid den tiden Ricard Lejon och kom därav att kallas Lejonpinken i folkmun. Även Sahlinpinken eller Sahlinerplats är också ett namn som förekommer då efter komunalingengör Folke Sahlin. Loggen innehåller:Loggbok,Penna och pennvässare.

Men
Skrivet av: Sudden | 2022/07/02

Jag är på sjukhus

Hej alla! Väntar komma hem inom en vecka. Jag har massa ideér om vad jag ska skriva om, ifall jag orkar.

Vyn från Dalens Sjukhus. Igår kväll hörde jag ett välbekant ljud, det var faktiskt varmluftsballonger.

Min sonson Jesper har formulerat detta inlägg utifrån mina litet röriga ord.

Försök att söka på min blogg efter Piccard eller ballong.

Skrivet av: Sudden | 2022/05/01

Strömlinjeform

Tänkte skriva litet om strömlinjeform men får först passa på att tipsa om denna sajt som är ett nöje för esteter. Här en bild jag lånat därifrån:

Emile var son till Ettore som gjorde namnet Bugatti känt. Bilen ovan är ju imponerande (liksom denna) men knappast strömlinjeformad. Men här är en strömlinjeformad Bugatti:

Tänk er därtill denna maskin i mörkt blått! Bilden, lånad härifrån, visar en replika som tyvärr kraschade vid sin tredje flygning.

Nu tror jag ju strömlinjeformen här var mer estetisk är rationell, faktabaserad. Men när teknikerna väl kommit på att man kunde minska luftmotstånd genom en lämplig formgivning, påverkades konstnärer, arkitekter och formgivare av detta. Man strömlinjeformade lok, mopeder och mycket annat. 

Strömlinjeformen var ju ofta vacker och föremålen blev väl ofta lättare att tvätta rena men själva farten påverkades inte alltid. Mopeden gjorde bara sina drygt 30 km/h, om det gick fortare var det inte motorkåpans förtjänst.

Och Sixten Sasons våffeljärn lämpade sig nog bäst att stå still i köket och inte ge sig ut på någon rymdfärd.

Samma gäller denna brödrost som dessutom påminner mig om denna husvagn:

Eget foto från Riddarholmen i början av juni 2003 (motorkavalkad i samband med Gärdesloppet). En husvagn i flyginspirerad byggteknik. Hawley Bowlus, amerikansk flygingenjör, var en pionjär för sådana. Innan dess hade han varit med om att bygga Lindberghs Spirit of S:t Louis och vara segelflygpionjär.

Och så förstås bilar! Det har då och då skrutits med att en viss bilkaross har betydligt mindre luftmotstånd än andra och här kan man läsa om det. Här ett citat från en diskussionstråd: Idag läser man aldrig om CV värde och frontyta, förr fanns det i testernas faktarutor.

Bilen är inte en tidig Saab utan en tjeckisk Tatraplan, en hyllning till min tjeckiske modellflygande granne som jag mötte under deportationen nyligen p g a stambytet.

Ur-Saaben kan ses på denna sajt tillägnad Sixten Sason som gav form åt Saabs bilprojekt, Saab 92. Den första bilden i länken visar dock inte en Saab 92001 som det påstås utan en tysk ”Schlörwagen”. Men likheterna i form är slående. Man verkar av aerodynamiska skäl t ex vilja bli kvitt de främre hjulöppningarna i karossyttersidan vilken förklarar båda bilarnas breda frontdel.

Här en ännu häftigare Tatra-konstruktion. Man ser ytterligare fantasifulla former om man googlar på ord som Rumpler, Persu, Dymaxion, Stout Scarab,  Chrysler Airflow och Volvo Carioca.

Ska man åka bil riktigt fort med bara en liten motor får man ta till något i stil med detta:

Det är faktiskt en bil och inte en motorcykel – 5,5 m lång men med bara 34 cm spårvidd. Fordonet är fyrhjuligt. Styrningens känslighet var en svår sak att få ordning på. Tomas Leijon utnyttjade (därför) inte helt motorns resurser när han nådde 160 km/h i klassen 350-500 cc. Ett citat avseende komforten: The driver’s seat is in fact the only place in the workshop where any of the authors has fallen asleep during late night building sessions.

Tomas är annars främst känd för sina flygande skapelser. Det är bara att googla. Man finner exempelvis detta.

Efter mycket letande om vad man ”till vardags” kan vinna på att minska luftmotståndet fann jag här denna text som visar att det kan vara lönsamt att göra en del ”enkla” åtgärder på ett tungt lastbilsfordon: Undersökningarna i denna studie visar att systemet med bankförskjutning och aerodynamiska kjolar kan minska bränsleförbrukningen för ett timmerfordon med 1–2 procent i genomsnitt utan att inverka menligt på användningen. Tvärt om… samt  Med en kalkylränta på 5 procent skulle en systemkostnad upp till 300 000 kr vara acceptabel, enbart sett till energieffektiviseringspotentialen.

Notera även förarhyttens utformning med diverse ”spoilers” och andra ”vindledare”.

Men aerodynamik är svårt. Olika s k lagar gäller för föremål av olika storlek; dammpartiklar och insekter ska inte vara formade som modellflygplan som på sin sida inte bör vara ”linjära” kopior av fullskalamodellen. Man minns ju ”Reynolds tal” från barndomens läsning om modellflyg och som har med det strömmande mediets ”tjockflytenhet” (viskositet) att göra. Se även här , men det är nog inte bara ”Papp-Isac” vi har att tacka. Här ett klipp från hans lärobok (sid 36):

Kanske ”Papp-Isak” är en litet nedsättande benämning på en man som jag längde mest kände som tillverkare av enkla modellplan och som jag först på senare år lärde mig hade sysslat med ”riktigt modellflyg” och hade en gedigen flygteknisk utbildning därtill. Se t ex denna text från 1940 (sid 9). Och här en ritning från den tid då en modell främst var något som flög och inte bara något riktigt målat och märkt!

Och humlan som egentligen inte skulle flyga men som inte läst aerodynamik och därför flyger ändå. Ett klipp härifrån: Bees’ wings are small relative to their bodies. If an airplane were built the same way, it’d never get off the ground. But bees aren’t like airplanes, they’re like helicopters. Their wings work on the same principle as helicopter blades — to be precise, “reverse-pitch semirotary helicopter blades,” to quote one authority. A moving airfoil, whether it’s a helicopter blade or a bee wing, generates a lot more lift than a stationary one. Se även denna text.

Och laminär och turbulent strömning. Den laminära var ju ”bättre” lärde man sig men ändå vill man ibland ha turbulent strömning. En golfboll far iväg längre genom sin knottriga yta medan större ”luftfarkoster” skall vara släta till tusen. Och jag minns från tidig ungdom att det talades om ”turbulenstråd” och modellflygare lade ned mycket möda på vingprofiler och hade många uppfattningar om vilken som var ”bäst” (sid 8 ff). Men ändå, tittar man närmare på fullskalaflygplan hittar man ibland konstiga virvelskapande plåtvinklar (virvelgeneratorer) både här och där.

Se även Wikipedia.

Här en bra förklarande text om ”allt du skulle vilja veta men aldrig vågat fråga om” för en flygtokig.

Och så har vi ”ljudvallen” och konstigheter när man flyger med farter nära ljudets. Pilvingens fördelar, ”arearegeln” som gav bl a Blackburn Buccaneer ett helt annan form på kroppen än man från början tänkt. Regelns innebörd är att skrovets tvärsnittsyta ska variera så jämnt som möjligt i skrovets längdriktning:

Och som gav Beechcraft Premier kul konkaviteter på skrovet innanför motorerna:

Mycket förvånar som till exempel den bukiga underkroppen och konstiga ving/kropp-fogen på många jettrafikplan och särskilt tydligt på samma Beech som ovan. Visst vill man ha en plant kabingolv men…

Nå, man kan ju jämföra med Lansens buktank som inte lär ”kosta något”.

Mycket konstigt finns det…

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2022/04/12

Borta bra men…

Snart har jag varit inhyst på hotell Winn i Handen i hela 7 veckor, men nu återstår bara några få dagars ytterligare ”förvisning”.  Rör för vatten och avlopp i mitt HSB-hus byts ut och lägenheten är närapå obeboelig, även om jag länge var inne på tanken att stanna kvar. Men här ett bildkollage som visar att det inte hade varit så lätt.

 

Man gick som synes mycket hårt åt badrummet som på grund av sin ”våthet” måste ha ett tätande skikt runt sig. Jag kan också tänka mig att det är svårt att få alla nya rör på plats inne i byggnaden. När man var liten hörde man talas om att i England hade husen vattenledningarna utanpå så att om det frös i rören, skulle byggnadsstommen inte skadas. Men antagligen frös det då lättare i rören, och vi tog det som ett skämt om hur konstiga engelsmännen var. Jag försökte nu ta reda på hur läget är idag i England men fick ingen klar bild men jag fann en rolig drapa om hur förkastligt och besvärligt det är att ha rören inomhus. Här några synpunkter. Så här kan det se ut och för anglofiler bjuder jag på fler exempel .

Vattenskador är inget att skratta åt. En vän råkade ut för att litet kvarblivet vatten i röret till en utvärtes vattenkran hade frusit och spräckt röret vilket orsakade att fukt spritt sig i hela källarvåningens väggar. Ett halvårs jobb krävdes med oordning i källaren och annorstädes.

Ja, det är mycket med vatten och vattenkranar. Här ett ryskt monument:

Mitt hotellrum ser ut så här, men damskorna är inte mina.

Så här ser jag själv ut. Bilden är en spegelbild som jag vänt på horisontellt, kolla rock-knappen.

I hotellrestaurangen och genom dess fönster ser jag litet av folklivet i Handen. Det är tydligen svart som gäller för kläder. Jag undrar vart folk är på väg. I restaurangen ser jag gäster från landsorten eller utlandet som ska på något evenemang i Stockholmstrakten, det må vara judo-brottare från Växjö, Bandidos-prospects från Düsseldorf eller marinmilitärer . Örlogsberga m m är närbeläget och havet är inte långt bort. Hotellet hette från början Najaden förresten och andra nautiska namn förekommer, men Handen är beläget ”i skogen”, invid en sjö.                                         Judo-brottare är inte så ”biffiga” som motorcyklister. På min tid talade man förresten inte om judo utan om jiu-jitsu. Det är litet olika kampsporter har jag nu förstått. Här ses en känd judo-brottare på en trehjulig motorcykel – månadens man får man väl säga. Ansedd som kriminell av dem som vill lätta på sin vrede och rädsla:

Här min egen mer anspråkslösa tvåhjuling för 50 år sedan:

Ännu tidigare hade dock även jag en trehjuling. Med ratt t o m, det du Vladimir!

Ibland kommer till frukost militär personal, mestadels från marinen i mörkblått eller mulledräkt. Militärer får tydligen gå barhuvade utomhus nu för tiden. Hade det inte funnits en beklädnadsförråd på Kungsholms fort vid Karlskrona 1963, vet man inte vad som hänt. Vid en kaffepaus försvann nämligen min mössa men jag hann inte gå barhuvad mer än någon minut innan jag haffades av ett nitiskt befäl som beordrade mig att hämta ut en ny mössa.

Det var en vacker solig vårdag minns jag men ännu litet kyligt så här i skärgården. Se där ett minne från ”lumpen”. Fortet, som sägs vara världens äldsta kontinuerligt befästa militäranläggning, ser smått spännande ut men jag är ändå glad jag slapp vara kvar som ”fången på fortet”.

Jag minns även hur en underofficer med en lätt prästerlig framtoning visade oss hur vi skulle knyta halsduken samt berättande att en utländsk militärattaché en gång skrattande frågat varför slips ingick i den svenska fältuniformen. ”Ska soldaten hänga sig i den?”

Kaptener vid marinen och flyget har förlorat en galon och är hen kustartillerist (amfibiekåren) är Nelson-öglan på ärmen annorlunda. Eftersom jag har ett dubbelseende är det inte lätt att rätt tilltala t ex en kapten om man bara har axelklaffarna att gå efter. Och det gäller att räkna rätt. Klippt ur detta dokument.

Utanför hotellet anläggs en bredare trottoar. Det går långsamt framåt, man höll på när jag kom och kommer att fortsätta sedan jag åkt. Det är mycket jobb med att stenlägga en bred trottoar. Men kul att titta på varje morgon under nästan sju veckor där jag sitter vid mitt frukostbord.

Vi är några i våra hus som valt att ta in på hotellet och jag har talat mer med dem än jag gör på ett helt år.

En av grannarna är en man i min ålder, tjeck och modellflygare. Han bor inte i min port, men när jag för flera år sedan framför mitt hus såg en äldre man som bar på en ca 60 cm Piper Cub kunde jag ju inte låta bli att ta kontakt och sedan  dess har vi hejat på varandra när vi setts.

Mannen och hans hustru berättade en dag vid frukosten att de nu bara hade 10 dagars förvisning kvar och jag tänkte föreslå dem en muckarkam. Men som tjeck kanske han inte kände till begreppet så jag sa inget. Ordet ”muck” kommer från romani förresten, ungefär ”frisläppt”. Men det finns ju andra tolkningar.

Jag har tagit med mig några böcker som hade blivit liggande men jag har fullt upp med att ”sköta mig själv” som ju tar längre tid ju äldre man blir. Och som vanligt tar datorn och iPhonen mycket av min tid. Det är en hård kamp med både motgångar men även framgångar. Mobilen är kraftfull men det tar tid att lära sig den samt att finna sig till rätta i informationskällorna. En FB-kommentar från en vän beskriver väl dagens situation: ”Efter två timmars fruktlöst harvande på 1177.se, lyssnande på automatiska telefonsvarare och nollbesked i telefonväxlar som stängt för dagen fixade det sig till slut. TACK du mänskliga röst på XXX vårdcentral som till slut upplyste om att man nog kunde få en tid hos ortens privata alternativ. Fjärde sprutan igår alltså. På dagen ett år efter den första, påminner mig Facebook om.”

(När jag lyckades hitta min ”journal” på 1177.se stupade jag på uttryck som exspektans, stenoser och elektiv kirurgi. Tur man har Google!)

Det verkar vara ett väldigt kineseri vad gäller covid-vaccination. Får man förresten säga ”kineseri” nu för tiden, de kan ju bli lessna. Förr kunde man kalla en tungsint och fåordig person för ”tungus” men det går nog inte heller för sig. I alla fall ser man inte längre ordet i skrift.

Jag tog med mig några tjocka böcker om Barack Obama, Julian Assange och en bok om ”Engineering analysis of flight vehicles” av Holt Ashley men det har just inte blivit något läst. Den flygtekniska boken visade sig vara ganska gammal samt litet för tungt teoretisk. Här ett smakprov:

Formlerna avskräcker medan den vänstra sidan är mer matnyttig; jag har ju alltid undrat om ett höjdroder skall så att säga räknas in i stabilisatorytan eller inte. Och detta beror på det, på lär man sig här. Jag kommer också att tänka på PIO, Pilotinducerade svängningar och att pilotarmens massa kan påverka styrsystemets tendens till självsvängning.

Några gamla ”Aeroplane” blev dock lästa. Om Spitfire förstås men också litet omförfattaren Joseph Heller (Catch-22) samt om Klemm 25; alltså ett plan som har svag motor men lever på sin effektiva vinge (stor spännvidd). Så om Falklandskriget och en idé om ett attentat mot Hitler. Very British alltihop. Klemmen tillverkades också i England och platsade därför i denna märkbart engelska tidning som dock har börjat få in litet svenskt material.

Klemmen fanns med många olka motorer, bl en gullig liten Salmson stjärnmotor. Fransk men den licenstillverkades också i England.

Jag lyckades en morgon vid frukosten efter litet virrigt knappande visa min tjeckiske vän en en bild via min iPhone:

Den kärran verkar vara stabil menade han eller om han tyckte att v-formen var stor. Och man hade ju i en forntid gärna stark V-form. Några forna tiders plan kan man se här och här.

Sigurd Isacson beskriver förresten i sin klassiska lärobok om modellflyg från 1947 om hur tvärstabiliteten uppnås och de felaktiga uppfattningar som förekommer. Boken finns på webben:

Idag finns ju andra böcker och så Internet. Även tippstabilitet diskuteras och det var först på senare år jag uppmärksammat att flygplan numera ska flygas ”framtunga”, alltså med en nedåtriktad aerodynamisk kraft på stabben. ”På min tid” använde man gladeligen på modeller bärande stabilisator och stor skulle den helst vara. Tyngdpunkt långt bak, kanske på 60% av kordan.

Det finns olika slag av V-form och själv slås jag av att J 9 och J 20 är mycket lika men den senare har ingen V-form alls. Och vissa högvingade plan har t o m negativ V-form som t ex SK 60 och An-12

Det är mycket inom aerodynamiken jag inte förstår och det är litet för sent att vid 83 års ålder läsa tunga böcker härom. Varför pilvinge är bra har jag aldrig förstått, det är så konstigt med de två strömningskomposanterna: en vinkelrät mot framkanten och den den andra längs med. Eller hur det nu var. Men jag är inte ensam att vara okunnig, tänk att det har tagit bortåt 50 år innan man hörde en riktig förklaring till J 29:ans i  början svårbemästrade egenskaper vid landning. Den hade ursprungligen ett stort klaffutslag vid landning, som man sedan minskade. Jag antar dock att skevrodren fortfarande följde med nedåt redan när lite klaff tog ut.

Slutligen, här ett lästips för nostalgiska anglofila flygintresserade. Och här ett J 22-projekt som jag missat. Man får önska lycka till. Vingbalken blir nog en nöt att knäcka. Förlåt vitsen.

 

Sudden som kommit på hur Ronny Erikssons aforism ”Det är aldrig för sent att ge upp” kan tolkas.

 

 

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2022/03/06

Ett stambyte

Tillvaron är fylld av paradoxer och missförstånd – och ordvitsar. ”Kina vill att Putin skjuter på invasionen” lyder ungefär en DN-rubrik, några dagar gammal.

Nå, det gäller att uttrycka sig försiktigt och bäst för mig är nog att inte säga något mer om ”läget i världen”. Men här ett citat ur Lena Anderssons senaste krönika i SvD: Ty om krigets första offer är sanningen är dess andra offer nyanserna – dialogen som upphör, resonerandet och de skiftande perspektiven som ersätts av mobilisering och undertryckande av kritiska impulser inom en. Man blir lojal, och rädd för att verka illojal.

Jag vistas sedan några dagar på traktens hotell och blir nog där till påsk, Man stambyter i det bostadshus jag bor i och som ägs av en bostadsrättsförening. Ett väldigt oväsen blev det i måndags förmiddag innan jag gav mig iväg som planerat.

Nu får man se vad som hittills dolt sig. Bilderna visar före – efter. Och mitt i.

Så här ser min våning ut, en stor etta på knappt 60 kvadrat på markplanet (en välsignelse för mig som inte klarar trappor längre). Vardagsrum och sovrum är hos mig ett enda rum, men jag har gjort en enkel avskiljande vägg/avbalkning så att det blir som på ritningen.

Forskning på webben visar att 7 veckor är en normal tid för ett sådant stambyte man valt att göra i mitt fall. Det verkar som den våldsamma förstörelsen på något sätt har att göra med något som kallas ”tätskikt” och som finns runt badrummet men ej runt köket. (Citat: Eftersom tätskikten i badrum vanligtvis täcker alla väggar och golv så måste man oftast riva ut badrummen fullständigt. Varför det, undrar jag som inte är byggnadsingenjör. Åldras tätskikten?) Bokhyllor och annat möblemang måste flyttas för att byggjobbarna ska kunna komma in i lägenheten med sin fantastiska maskiner och pytsar för att bära krossad betong med o d. Dammigt blir det.

Jag ”valde” att ta in på det närbelägna hotellet Winn. Man kan leva där som en pascha, åtminstone vad avser maten. Och man slipper en del besvär med städning, matinköp o d. Men ett hem är ändå något särskilt. Det har föreslagits att jag med min skröplighet borde ha flyttat till något ”anpassat” eller särskilt boende”, men man har ju rötter så att säga eller vill åtminstone ”gå och ta en macka till” närhelst man vill. Friheten är jätteviktig. Kanske viktigare än demokrati.

På sätt och vis liknar nog denna hotellvistelse ett sådant boende. Jag kommer att tänka på en boktitel ”I dödens väntrum”. Jag har inte läst boken men titeln är bra. För att ”få tiden att gå” (vart då?) har jag förresten tagit med mig böcker och tidningar som jag inte ”hunnit” läsa hemma men nu skall jag väl få tid. Har kommit igång litet. Här kan jag ligga i sängen och läsa, men hemma har jag inte haft kuddar och möblering som tillåtit sängläsning.

Ungefär så här ser mitt rum ut. Rymligt, vilket dock medför att jag måste stödja mig på rullatorn när jag tar mig  genom rummet eftersom jag inte kan ta stöd i väggar o d som jag lärt mig göra hemma. Rummet är handikappanpassat och det har jag viss nytta av. Jag är van vid att ha tangentbordet på ett ordentligt arbetsbord och inte i knäet. Sängen är bekvämt hög och sägs ge en ”en följsam och lyxig känsla”, det är en s k ”kontinentalsäng”. Mjukheten genom flerdubbla madrasser och den måttliga bredden gör dock att man lätt ramlar ur den.

Man får sova ”med kulan i mitten”. Apropå det har jag ändå lagt mig på rygg i sängen och börjat läsa i medhavda ”glömda” böcker, och i den om svenskt segelflyg ”i går och i dag” kan man läsa om djärva/dåraktiga molnflygningar i segelflygets tidigare år. Vid tävlingar fick man nämligen poäng inte bara för distans utan även för höjdvinst.

En hel del intressant teknik finns vad gäller belysning, dörröppning och internet. Men det har gått rätt bra. Fast först på tredje morgonen kom jag på hur jag rätt skulle hantera tvålmojen. Den ska angripas på ett sätt som är annorlunda än mitt, i varje fall tyckte formgivaren/konstruktören så och han hade väl rätt. Belysningens finesser har jag inte bemästrat. Litet irriterande att trycka på strömbrytaren intill mig när det börjar mörkna men inget händer, utan jag måste ta mig till andra änden av rummet till ett något slag av central ”master switch”. En strömbrytare bör vara som titeln på en radioteaterpjäs jag minns från tidig barndom, ”En dörr skall vara öppen eller stängd” (av spanjoren Garcia Lorca; själva pjäsen lyssnade jag nog inte på). Alltså till eller ifrån. Ingen toggling eller tidslängdberoende.

Apropå dörröppning så minns jag ett hotell i Cambridge där man i receptionen hade en ”dörröppningssimulator”. Det var för 15 år sedan då detta med ”magnetkort” var något nytt så gästerna måste träna. Jag tror jag efter incheckningen fick återvända till receptionen för att lära mig proceduren för att komma in i rummet. Trappan upp till rummet var förresten mycket brant och naturligtvis försedd med en litet sladdrig matta.

Jag fryser ibland eftersom jag ständigt sitter/ligger still på rummet. Så har det varit hemma också det sista halvåret och har nog mest med mitt åldrande att göra. Att ta sig ut i ”friska luften” känns jobbigt. Man blir bara uttröttad på olika sätt och det gör ont. Man kan ramla och slå sig. Jämmer och elände!

I matsalen har jag träffat jag några grannar som också flyktat dit och talat mer med dem än jag gjort under minst tio år! Kvinnan i våningen ovanför min tyckte att vår bostadsrättsordförande borde ha kunnat göra ett bättre avtal med Winn men vi har ju en ordentlig (?) rabatt på normalpriset. Av hotellets presentation på webben ser jag att det erbjuds rum av mycket varierande utformning och det är svårt att få grepp på ”prisbilden”. Jag är mycket nöjd med mitt rum; allt kan ju ändå inte vara som hemma. TV-skärmen är ”jättestor” och manövreringen rätt begriplig men ljudet är ”jättedåligt”. TV-utbudet är nog större än hemma, men jag har i stort sett (obs skämt!) slutat se på TV.

En annan med mig jämnårig granne, tyckte också det var litet dyrt men man kan ju ändå inte ta med sig pengarna när man dör var vi överens om. Och man kan ju också ha tankar på att bostadsrättsföreningen kunde ersätta extrakostnaderna. Men det fordrar nog en jobbig administration för att det ska bli något så när rättvist. Här finns litet om dessa frågor. Ja, vad är rättvist här i världen?

Han har sin bil i garage hos hotellet för 190:-/dygn, trots att han väl från hotellet inte har mer än 500 meter till sin vanliga P-plats/garage. Men han går liksom jag med rullator och jag är orolig att jag inte orkar gå hem för att kolla posten och vattna fikusen.

Jag fick kontakt med denne granne när han en dag för tio år sedan eller så kom gående på trottoaren bärandes på ett modellflygplan, en Piper Cub med ca 60 cm spännvidd. Vi kom i samspråk förstås och han berättade om den lokala radioflygklubben som han var med i. Jag kom att minnas att jag för länge sedan läst om en hobbyaffär m m i Handen, men spåren på webben var svaga. Det blev heller ingen kontakt med dagens modellflygklubb. Men man kan se min granne mitt i denna bild hållandes ett gult flygetyg i handen.

Från rummet har jag ingen vid utsikt men från matsalen ser jag mer. På ena sidan kan jag blicka upp mot min gamla arbetsplats på Telia Research som nu är kommunalhus. Här är byggnadens restaurang-sida, restaurang Parabolen på Telia-tiden, och som jag nu ser ”till frukost” och därunder mitt skrivbord för länge sedan. Med en Macintosh. Båda bilderna är rätt gamla, kontorsrumsbilden ända från 1992, alltså för nästan 30 år sedan. Tiden går!

På en andra sidan av matsalen kan jag notera att dagens snygga pendeltåg typ X60 har ”inkråmet” utvärtes uppe på taket. Man undviker då de svåra nedisningsproblem som den äldre pendeltågtypen hade i början (70-talet) och som gav upphov till mycket skriverier. Vagnsgolvet blir också lägre så att av- och påstigning blir enklare.

Det hände också några svåra olyckor med de nya pendeltågen i början. En gång hamnade tåget i sjön, signalsystemet hade en ”svaghet” kan man kanske säga. Eller om det nu var en stressad förare. Det är svårt för en konstruktör att tänka på allt som kan inträffa. Jag har skrivit om detta missöde tidigare.

Bortom järnvägsstationen ligger sjön jag åkt skridskor på. Det skulle kanske gå nu också men jag har inte sett någon ute på sjön. Jag ser i mitt bildalbum att jag åkte där två gånger i januari 2009. Det var tider det, då man ännu kunde stå ett par skridskor. Men jag minns att skridskorna redan då blivit svårare att ta på sig!

Hotellet är beläget i den stora byggnaden mot bildens högerkant. På väggen på den långa grå betongbyggnaden mer mitt i bilden hade någon en gång skrivit ordet”betångest”. Här ett exempel på betong och samtidigt på kommunal service. Medan en stambytesfördriven granne alltså får betala 190:-/dygn för sin tillfälliga bilparkering. Dörren intill leder till denna parkering förresten.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2022/02/22

Stam-och könsbyte, DN, Jolo m m

Ljus lyser snön i solen, snön har stannat kvar, barnen rutschar på den och jobbigt väder får vi väl först om någon dag eller två.  Bättre än väntat helt enkelt! (Dessa meningar skrev jag för några dagar sedan.)

DN:s liberaldemokratiska extremister, som månne radikaliserats, retar jag mig ofta på som man ser på mina facebook-inlägg men man kan även i DN:s kulturartiklar (ack hur har inte perspektivet krympt där) ännu finnas pärlor där som går hem hos mig som i samband med ett stambyte i huset även liksom ”döstädat” litet:

Ärligt talat skulle jag bli mer lugn om Fonus gjorde som seriefiguren Socker-Conny när han satt i kyrkans telefonjour och besvarade frågan ”Vad händer efter döden?” med: ”Du torkas, körs genom en kvarn och säljs som möbelstoppning.

Dödsångest är ok så länge den inte kombineras med livsleda.

Hoppsan, där dyker ”spleen” upp igen!

Hittar i bokhyllor som skall flyttas tillfälligt till ett annat rum och därför måste tömmas, en 100-sidig grundlig studie,om än politiskt färgad, från kärnkraftomröstningens dagar 1979-80. Man lägger märke till att ”koldioxid-faran” inte uppmärksammades.

Det hade ju hänt en del, Harrisburg t ex, och vi hade nämligen också fått en statsminister som många tyckte verkade lugn och pålitligt trygg, men vars ord ofta var obegripliga. Så här skrev t ex  Annette Kullenberg inför en presskonferens. ”Och jag ska banda hela hans tal. Sen ska jag lyssna på det så länge jag orkar. Inte i hopp om att förstå vad han vill ha sagt, men för att uppfånga en ledtråd.”  

Alltnog, man folkomröstade och fick ett mångtydigt utfall som resultat av att man listigt formulerat de olika alternativen. Motståndet mot kärnkraft var så starkt att ingen ville säga att ”kärnkraft ska vi förstås ha” utan alla sade den skulle avvecklas. Bara mer eller mindre snabbt…

Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1 (successiv avveckling), 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på alternativ). Valdeltagandet var 75,6 procent. (Enligt Wikipedia.)

Ganska dött lopp alltså och det lider vi fortfarande av när ”energitillgången” börjar bli otillräcklig.  Skräcken för strålning lever än och därtill har vi fått en skräck för en klimatförändring. Men det går förhoppningsvis som Ferlin framsynt diktade. Att man kommer till sans efter klimathysterin.

Nå, vi hade det inte så bra på 60-talet heller, även om den materiella standarden hade höjts sedan 30-talet som framgick ur den s-märkta broschyren.

Och världsläget var ju inte så ljust heller även om Lars Ekborg förgyllde tillvaron under sitt alltför korta liv. Saknad. Jag visste inte att Povel hade gjort texten.

Fler resultat av stambyteröjandet/döstädandet var dessa fynd i min bokhylla:

Och då är jag tillbaka till Jolos ”Slipsen i Krakow” och Dulwich-skolan i London som jag nämnde i den senaste bloggningen. Det handlar om besynnerliga sammanträffanden där Dulwichs skolslips är den gemensamma faktorn. Den verkar förresten finnas i några ”varianter”, här är en:

Vid ett arbetsguppmöte i London berättade jag för en engelsk deltagare, Bernard, om temat i Jolos berättelse, och hans respons var ”Ja, i den skolan gick jag också. Och var det inte Jolo han hette, han som skrev?” Jag blev litet paff. Och så berättade han om ett ”spratt” man spelade med en lärare som under rasten gick på toaletten för att röka en cigarett i lugn och ro. Men de elaka gossarna hade hällt bensin i toaletten och när det ringde in, lyssnade de ivrigt, och efter några sekunder small det när läraren slängde fimpen!

Här ser vi ett antal personer på ett annat arbetsgruppmöte i England 1982. På högra sidan ser vi mig själv ganska mitt i, till höger om mig har jag José Tejerina från Spanien och till vänster John Chambers från Storbritannien, och hitom John sitter den skäggprydde Bernard. Stark och energisk, hög och klar röst (men med en ”obegriplig” handstil.)

Jag minns att Bernhard berättat att han hade lärt sig tyska genom att man under kriget hade en tysk krigsfånge i hemmet; han var inte ”brittiskt insulär”.  Vidare var han visst samlare av ångdrivna orglar eller något annat excentriskt (i minnesorden talas om ”also a keen organist and Chairman of Woodford Halse parish council”)  förutom att han var duktig på internationella möten och drivande och erfaren rent allmänt. Jag googlade nämligen nu efter de spår han lämnat efter sig och det visar sig att han varit en ganska viktig person inom engelsk radio- och TV-industri. Jag fann t ex i någons jobbminne på ett elektronikhistoriskt forum : A new engineer came for a job interview with Bernie, and to impress him, told him that the term NTSC stood for ‘Never Twice Same Colour’. Apparently, Bernie replied, ” Yes, I started that saying”. The engineer did get the job.”  (NTSC var det amerikanska systemet för TV som var det första och som hade sina svagheter jämfört med de europeiska PAL och Secam.)

Jag tror sålunda det var han som hastigt tillkallades från London till ett möte i Gèneve då franska ingenjörer med sin franska vältalighet, franska logik och IT-bakgrund hotade att köra över oss andra simpla radioingenjörer. Episoden nämns i mitt ”Lussekåseri” om hur det kan gå till i standardiseringsvärlden.

Det franska systemförslaget var nog mycket ”teoretiskt bra”men förlorade ändå kampen mot det mer handfasta brittiska Text-TV system Europa så småningom fick. Här en mycket tidig text som jag minns, och jag noterar först nu att Bernard faktiskt står som författare.  (Från dessa jobbminnen.)

Det franska systemet kom dock att ingå i det rätt framgångsrika franska Minitel-systemet. Wikipedia skriver: Minitel var ett franskt videotex-system som kan ses som en av föregångarna till Internet. Minitel möjliggör en rad tjänster för näthandel, tågbokningar, aktieaffärer, e-post och chattfunktioner via telefonnätet. Det lanserades 1982 av franska postverket PTT och var vanligt fram till mitten av 1990-talet, när det gradvis började konkurreras ut av Internet. Systemet lades ner 2012.[1] Liknande system skapades i andra länder, däribland Sverige där Televerket utvecklade videotex-systemet Teleguide.

En gång vid ett internationellt möte i Genève skulle det skrivas något om ”conditional access” vid TV, alltså ”betal-TV”. Detta var ett mycket avancerat teknikområde med en skräckinjagande terminologi där jag inte begrep ett jota.

Och så utsågs Mr Sundin from Sweden att göra detta! Vad gör man då? Men jag fick (eller begärde) två medhjälpare, en britt och fransman, detta för att något balansera de två huvudintressenterna.  Och Bernard anmälde sig; jag tror fransmannen var Joseph eller Claude. Det hela slutade med att Bernard i stort sett ensam skrev hela texten på egen hand. När jag fick läsa den blev jag först rädd, jag kunde inte ens läsa Bernards väldigt speciella handstil (han skrev f ö med vänster hand). Nå, det visade sig att den faktiskt var tydbar när man väl kom på ”principen”. Jag bävade dock litet när jag gick till den ganska krävande dam som ledde utskriftavdelningens personal, Document Control. O nej, det var inga problem! De hade stor erfarenhet att tyda handstilar. Detta var före lap-toparnas tid.

Så gick många år och jag undrade alltmer om något hänt Bernard. Jag hörde först ett rykte att han fått epilepsi och inte borde resa utanför Storbritannien.  Vid ett möte i Prag 1994 frågade jag så den närvarande engelsmannen om hur det var med Bernard och jag minns ännu hans korta paus innan han svarade ”He is now a She!”

Han hade alltså bytt kön. Det fanns så småningom en del att läsa om detta i media. Och så såg jag nu att han/hon avled för snart tre år sedan.

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2022/02/11

Sammanträffanden

Flera ämnen ligger på lut, men jag har inte orkat sätta ihop något. Jag vill ju gärna hitta saker att referera till genom länkar. Möjligheten till länkning är kanske den finess med html-språket som gör Internet så oerhört mycket bättre än pappersmediet i många fall.

Hade en kul sak på lut men när jag så i dagens tidning råkar läser ett porträtt av en omdiskuterad regionpolitiker finner jag att hon vuxit upp på en liten ö i Kalmarsund som heter Vållö. Och då stack mina tankar iväg!

Men först, personen porträtteras idag mycket välvilligt i DN och så här visuellt nuttigt med ett mjukt djur och övermogna bananer inleds artikeln medan texten antyder en viss oförståelse för dem som tycker annorlunda än hon:

I stort sett allt jag fått veta om henne tidigare, har stått att läsa i DN. Och mitt intryck från denna DN-läsning är att denna moderate sjukvårdpolitiker tillsammans med sin man, också verksam inom vårdsystemet, var/är närmast kriminell. Som Jan Guillou på sitt drastiska sätt uttryckte det för några år sedan: Förargligt nog med att Irene Svenonius (M) fortfarande springer omkring på fri fot. Trots att hon som politisk ekonomiboss i Stockholm är ansvarig för såväl korruptionsskandalen Nya Karolinska, världens dyraste sjukhus, som den under 14 år idogt privatiserade och försämrade sjukvården i Stockholm

Men tidningen tassar nu intervjun försiktigt runt detta, viktiga fakta saknas. Vilket också märks på några av läsarkommentarerna men många tycker hon sköter det hela bra. Ack ja.

I den långa intervjun märker jag att just inget säjs om hennes utbildning eller tidigare arbete. Intressant är att hon kommer från ganska enkla förhållanden men (kanske det borde stått och) blev moderat redan i unga år. Inget berättas om hennes syn på sin väg genom livet och hon verkar ganska omedveten om världen, både de lilla och den stora, det är väl det snällaste man kan säga.

Förut talade man om strebrar, ordet verkar ha försvunnit men gudskelov (!) finns många synonymer.   Streben betyder helt enkelt sträva på tyska men streber har ju fått en dålig klang på svenska. Strebrar och pampar/makthavare vill förstås ge ett intryck av att vara ”som vem som helst” eller också ”mänskliga”. Husdjur eller små barn kan då vara lämpliga attribut. Som här:

Själv tycker jag att små barn <ca 9 år kan vara gulliga och plåtar gärna dem när de leker på kullen utanför. Men jag har förstått för att jag kan misstänkas vara en ”ful gubbe” så jag måste vara försiktig.

Kanske DN med intervjun  vill be om ursäkt för allt negativt man berätta om henne? Eller hade jag tidigare styrts av mina förutfattade meningar när jag läste om henne? Eller är intervjun helt enkelt dålig?

Kanske DN vill förnya intervjuillustrationens konst. Vad ska man t ex tycka om denna intervjubild i DN som för mig verkar närmast förlöjligande.

Vad vill DN och kan man lita på DN? Att säga emot ”sanningarna” från våra ”oberoende mainstream-medier” behöver inte alltid vara desinformation. Även mainstreammedia desinformerar, ibland avsiktligt, ibland oavsiktligt. Vad som är rätt eller fel är svårt att klura ut. Och inte minst tröttande. Även Gud måste koppla av ibland.

Ser just nu att i en signerad ledare i DN anses att ”vänsterns fixering vid Svenonius har gått för långt”. Jo, hon är väl egentligen bara en ganska vanlig pamp, men vad ska man göra för att komma åt pampfasoner? Sedan tycker jag ju att DN själv har gjort mycket för att skapa misstro mot henne. Tidningen kallar sig oberoende liberal men verkar mest vilja söndra det vi har skapat. Hetsar oss.

Nej, nu istället till Vållö, en ö i Kalmarsund! ”En ö utanför Öland” som en ung person skrev på SFF Forum en gång och i princip har han rätt men… Nå det handlade om ett amerikanskt flygplanvrak från kriget på havets botten i närheten av Vållö som ligger så djupt (42 meter) att det kräver rätt mycket av den amatördykare som vill ta en titt på det. Så här skrevs i Bo Widfeldt/Rolph Wegmanns ”Nödlandning” om själva händelseförloppet.

Även här kan man läsa om händelsen. Den togs för länge sedan upp på SFF Forum bl a av Johan Kjellin, som hade skapat en sajt om ”flygarkeologi” där jag bidrog med två bilder och en berättelse till sajten, som har försvunnit för länge sedan. Man här är en av bilderna, två sidor ur ett nummer av ”Flyg” från 1944 om vad man ska göra om man måste nödlanda på vattnet med en Flygande fästning:

Långt senare stötte jag en dag samman med Johan i skogen söder om Stockholm. Vi var ute på vrakletning förstås.

Tillbaka till DN. Mycket bra har jag i alla fall läst och läser där. På den gamla goda tiden fanns en medarbetare som kanske var mer författare än journalist nämligen Jan Olof Olsson, signaturen Jolo.  Han hade sinne för osannolika sammanträffanden. Som någon (Kurt Mälarstedt) skrivit: Där finns en vibrerande nyfikenhet sida vid sida med djupa kunskaper om stort och smått, en exakt känsla för små triviala detaljer som belyser stora sammanhang, ett sätt att vara närvarande och samtidigt stå vid sidan av, en lyhörd känsla för stämningar, tonfall och dagrar.

Mer om Jolo hos Jolosällskapet

För några dagar sedan fanns på NoN-sidan ett trevlig berättelse baserad på Jolos berättelse ”Slipsen i Krakow”:

Ett jobb som professor i lotteri (!) i Peking verkar osannolikt men fanns faktiskt. Och skolan i Dulwich har även jag överraskats av. Mer därom i en kommande bloggning hoppas jag. Jag har samlat stoff men det får räcka nu.

Jag har dock dristat mig att för anglofiler och nostalgiker lägga ut en skanning av titelnovellen i boken ”Slipsen i Krakow”. Den ger mig en känsla av ”spleen”, kanske ett okänt ord idag. Som illustration därtill en av de många slipsarna.

Ja så får det bli!/Sudden

Skrivet av: Sudden | 2022/01/23

Midvinter

Fint väder, barnen rutschar nedför kullen tack vare att vi åter har fått några få centimetrar snö.

Bilden är i och för sig en dryg vecka sedan, därefter har vi haft barmark och sedan ny snö. Som verkar ligga kvar minst i en hel vecka minst. Annat var det förr. Åtminstone i minnet…

En bekant i närheten hade sett folk på isen på sjön som han ser ut över och undrade över bärkraft och skridskomöjligheter. Jag tog fram en bild från en egen skridskotur på sjön, och den visade sig vara på dagen 13 år gammal!

Då kunde jag ännu åka skridskor och hade dessutom användning av min GPS som jag fått i 70-årspresent men som jag aldrig kom riktigt överens med. Jag var väl för trögtänkt för att trivas med geocaching och de ofta kluriga ”ledtrådarna”.

Skridskoåkning var aldrig min starka sida. Från mina unga år minns jag att det gjorde ont i vristerna och man frös om fötterna.

Man ser i fönstret min mor beundra mig samt att adventsstjärnan finns kvar. Pappa hade spolat en några kvadratmeter stor isyta för mig. Man hade en liten vev att spänna fast halvrören med i fram men ofta lossnade skridskon. Det krävdes en stadig sula på pjäxan. Jag minns man fick skruva ofta och ha veven i fickan. När man la den på isen frös den gärna fast. Man hade en läderrem runt vristen också.

Minns att många kamrater hade enklare skridskor, där inte skenan stadgades av något rör. (Bilden är från Upplandsmuseet)

På äldre dagar åkte jag långfärdsskridsko. Jag var två säsonger medlem i SSSK men det var litet för tufft för mig utan jag åkte ensam eller med kompisen Kjell. Här två berättelser, en runda runt halva Södermalm och en tur på sydligaste Södertörn 1999.

Här följer ett bildkollage, med många bilder tagna med en primitiv digitalkamera. Man ville inte ha med kameran ifall man plurrade och så var den svår att plocka fram när man ville ta en bild. Minns hur jag en gång tappade den i isen och såg att den gick i bitar som gled iväg åtskilliga meter.

Bilderna är klickbara på ett kanske litet förbryllande sätt som jag inte har riktig klart för mig. Jag har fler bilder men de är (ännu) inte digitaliserade.

Jag försöker hänga med i världsläget men det är inte lätt. En stor osäkerhet råder vad gäller saker som pandemin, klimathotet och, litet överrumplande, energifrågan. Och så finns förstås det hemska Ryssland där den stackars Putin får skulden för allt elände, i synnerhet i Dagens Nyheter. Där är det liksom ingen hejd på hur elak och manipulativ han sägs vara!

Men en viss elegans omger han sig i alla fall med.

De teatraliska dörröppnarna i sina gammaldags granna uniformer kommer ju en också att tänka på tiden för utbrottet av första världskriget. Alla där inblandade drog sitt lilla strå till stacken genom att agera på det sätt man fann naturligt och så passerade man huxflux en kritisk gräns. Man trodde att vi nu blivit klokare. Här en propagandistisk teckning, man ser omedelbart vem som har ”rätt”.

Jag blir idag inte lugnad av att lyssna på politiker som exempelvis våra egna försvars- och utrikesministrar som tycks mig ganska småskurna i sina tankar eller i varje fall i sina yttranden. Förhoppningsvis är de klokare men inser att de måste säga det folk och DN helst vill höra.

Chefredaktören väljer att uppträda rabiat nedlåtande, här en suck från en DN-läsare: ”Wolodarski har rätt i det han skriver, men bjuder samtidigt inte på någon lösning. Vi kan fortsätta tro att vi är manipulerade och se ner på ryssarna för att de inte har fungerande demokrati, men världsläget blir inte bättre av det.”

Även på annat håll måste Putin fördömas ser jag just, när den tyske marinchefen uttalade att man måste visa Putin respekt, fick han avgå. Ordnung muss sein! En hedersman som han har då inte mycket att välja på:

Vi har inget att frukta än fruktan själv” sa Roosevelt en gång. Klokt.

Sudden

P.S Dick Harrison ger här en historisk tillbakablick som kan öka förståelsen av den ryska synen på det hela. Tyvärr betalspärr tror jag. Här själva slutklämmen: ”Det enda som är genuint överraskande är att så många västerländska journalister och politiker förefaller ärligt förvånade över utvecklingen. Den ryska utrikespolitiken har följt lättigenkännliga röda trådar, med uppenbara imperieambitioner, i flera sekler.”

Skrivet av: Sudden | 2022/01/07

Om en riktig maskinman och några olika maskiner

Det är litet stökigt just nu, men jag ska väl kunna pränta ned något kring Curt Borgenstam. Född i Falun, en inlandsstad, men blev ingenjör vid Marinen. Sysslade främst med marinfartyg av olika slag och deras maskinerier förutom med andra motorer, bilar och motorcyklar. Här ett rejält maskineri! En rak åtta.

Och han skrev också! I en artikel i Teknisk Tidskrift 1945 (baserad på ett föredrag han höll i Teknologföreningen) om ”Snabba motorbåtar” och hur de har utvecklats i takt med motortekniken och strömningsläran, kommer han även in på bärplan. En bild ur artikeln:

Man kan begrunda skillnaden mellan denna murriga bild med det flashiga vi ser här. Vad kan man idag inte göra med elektricitet! Åtminstone i någon minut innan batteriet är tömt.

I artikeln nämns även Ivan Troëng som verkar ha varit en man med idéer, inte bara vad gällde konsten att ta sig fort fram på sjön. Jag minns has namn från en båtnotis som jag såg i Teknikens Värld på tidigt 50-tal. Letade i de få nummer av tidningen jag har (att man slängt så mycket!) och hittade en notis, här är den. Jag undrar om det är en Troëng-idé lik denna som Borgenstam tar upp i sin artikel.

Här det första ångturbindriva fartyget, det brittiska Turbinia, som 1897 nådde en fart av 34,5 knop.

Här plöjde man fortfarande djupt i vattnet, men man hade börjat att försöka ”plana” istället för att förlita sig på en vass plog. Akterskeppets utformning visade sig vara viktig. Starka motorer krävdes som i detta monster. Först över 100 mph.

Idag kan vi med bärplansteknik ta oss snabbt fram till synes ansträngningslöst! Ja, t o m med bara vindkraft!

Litet att läsa om Borgenstam själv står att läsa här och här.

Här är två citat från Ingvar Jungs redogörelse för gasturbinens historia, ”Sagan om gasturbinen” i Daedalus. Det första handlar om Borgenstams försök med gasturbindrift av en motortorpedbåt:

1951 gjorde svenska marinen ett för de inblandade mycket intressant prov att införa jetmotorteknik på ett litet snabbgående fartyg. En av flygets uttjänta ”Goblin” jetmotorer installerades i motortorpedbåten T3 för drift av centerpropellern. Som marschaggregat utnyttjades två 50 kW Pentamotorer med propellrar arbetande i tunnlar. Gasturbinens kraftturbin drev mittpropellern över en kuggväxel. Då fartyget kom upp i fart tömdes automatiskt tunnlarna för backpropellrarna <?> som därigenom lyftes ur vattenströmmen och frikopplades. Genom detta av marindirektören Curt Borgenstam patenterade arrangemang erhölls ett CODOG-maskineri (CODOG = COmbined Diesel Or Gas turbine machinery) utan frikopplingar och komplikationer. Man beräknade att man med gasturbinen skulle uppnå en fart av 40 knop.

I en tidigare blogg har jag också berört turbintekniken och Borgenstams försök. Marinen var också intresserad av STAL-LAVAL:s gasturbinteknik men det verkar inte ha blivit så mycket av detta. Däremot fick företaget framgångar på annat håll (kraftverk, handelsfartyg) med sina gas- och ångturbiner. Se exempelvis vad Wikipedia skriver om Lars Norberg, som verkar ha varit en intessant personlighet men som jag inte minns. Birger Schlaug skrev i sina minnesord: Han fick sluta sitt jobb som chef för den tekniska avdelningen på Stal-Laval, som tillverkade turbiner för kärnkraftverk, då han 1976 i boken ”En betraktelse på domedagsafton” kritiserade just kärnkraften. Hans kritik bottnade såväl i hans tekniska kunnande som i hans övertygelse om vad som var moraliskt rätt. Han blev kvar som överingenjör i företaget, men fick sparken när han i en radiobetraktelse dragit en parallell mellan rövarbandet, i berättelsen om den barmhärtiga samariten, och västvärldens rövarfasoner i tredje världen. Att han själv, som överingenjör, var en av rövarbandets konstruktörer, mildrade inte effekterna av hans kritik. 

Det andra citatet ur Jungs artikel handlar om Frank Whittle, som tidigare ansetts vara den som var först med att göra en jetmotor, men tyskarna var faktiskt före med att komma i luften. Whittle måste rimligtvis ha hållit sig ajour med gasturbinutvecklingen vilket dock inte framgår så väl i de skildringar av Whittles arbete jag läst. Desto tydligare framgår eller framhålls de problem Whittle hade att få stöd från RAF eller brittisk industri. Han fick verkligen kämpa! Den tyska utvecklingen var då betydligt mer målmedvetet styrd men tyskarna har ju efter förlusten 1945 måst ligga lågt så att säga. Det har färgat inte bara min historieuppfattning. Först de allra sista åren har det exempelvis blivit OK att syssla med tyska krigsflygplan.

Någon tid före världskrigets utbrott besöktes Brown Boveri av den man som allmänt uppfattas som reaktionsmotorns uppfinnare Frank Whittle <Jung publicerade sin text i Daedalus 1982>. Han var mycket intresserad att få del av Dr Adolf Meiers och Claud Seippels framsteg på kompressorområdet och önskade med dessa herrar diskutera möjligheten av en gasturbindriven flygmotor. Brown Boveri utdömde dock projektet som orealistiskt på grund av den höga bränsleförbrukningen. Whittle nämnde dock ej att han sedan mer än tio år arbetat med att utveckla en flygmotor arbetande utan propeller och i stället baserad på utnyttjandet av avgasstrålens reaktionskraft. Whittle å sin sida insåg ej axialkompressorns stora överlägsenhet i fråga om verkningsgrad och frontareabehov, jämfört med centrifugalkompressorn. Något samarbete kom ej till stånd och Whittle reste hem och byggde sin första jetmotor med ett enkelt centrifugalhjul vid British Thomson Houston i Rugby. Han mötte emellertid enorma svårigheter och hans motor flög först 1945. <Bör vara 1941. I Wikipedia sägs att Gloster E.28/39 det var det fjärde jetplan som flög, efter två Heinkelplan och Caproni-Campini.>

Nu till vardagen. Det är rörigt med alla covid-rubriker som man inte förstår och ibland ger man upp direkt eller ägnar några sekunder år att försöka förstå den. Den här var ganska krävande och  krävde en del svår begreppsgymnastik. Litet som ekvationer med fler obekanta.

Det är trassligt även för andra, men ibland tycker man myndigheter agerar förvånansvärt klumpigt eller naivt. Marie Antoinette ansågs ju vara fisförnämt dum när hon tyckte att folket kunde väl äta kakor när det inte hade råd med bröd. Men vad ska man säga om den svenske ”kommunikationsstrateg” av idag som apropå att det tar flera veckor för att få ett covid-pass om man måste skriva med penna på papper och beställa ett, ger rådet  ”Om du skaffar e-legitimation, så har du ditt vaccinationsbevis på två minuter”. Marie Antoinette blev halshuggen hon.

Det verkar nästan som folk har insett att de styrande och dess myndigheter står ganska vilsna, man tror inte på deras order. I vissa andra länder verkar protesterna vara mycket starkare än här. Eller om våra styrande har fört en mer måttfull politik 😉 Eller om man inser att det är inte så lätt.

Ack ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Så här kunde en artikel om ”Civilflyget efter kriget” illustreras ännu 1942 i en svensk flygtidning:

Vändpunkten i kriget kom strax efteråt, kring årsskiftet 1942/43 med El Alamein och Stalingrad.

Här finns den aktuella tidningen, Flygtidningen nr 2 1942 att läsa. Man märker de många ”krigiska annonserna” för tyska företag; enstaka fanns kvar ännu i oktobernumret 1944 såsom klippet här nedan där man också påminns om att blickarna nu riktades mer västerut:

Jag läser normalt inte tidningsannonser, men är de ett par decennier gamla väcker de ofta minnen och associationer eller påminner oss om att utvecklingen inte gick dit man trodde. Många artiklar blir intressanta, t ex den om ”civilflyget efter kriget” med Gösta Fraenckels dröm att ”sportflyga” över Atlanten.

I övrigt har tecknaren fått Bestmann-proportionerna fel. Piloten är t ex en väldigt liten person som i vissa bilannonser en gång i tiden:

Här är de riktiga proportionerna:

Avslutningsvis en annons jag fann i en gammal Teknikens Värld från1949. Vindkraft är ju fortfarande på tapeten.

 

Sudden

Older Posts »

Kategorier