Skrivet av: Sudden | 2016/12/02

Mer uppsamlat

Det lackar mot jul. Hyacint och amaryllis börjar dra iväg, adventspyntning har skett. Kommande träffar med sönerna planeras, litet försvårat av Evas krämpor. Man skulle kunna klaga på vår sjukvård men jag avstår nu.

Det blev en del hopsamlat stoff kvar.

Jag har hängt på Evas generösa SvD-abonnemang (hon kan dela sitt abonnemang med en (fler?) person) och kommer därigenom bl a åt tidningens arkiv. Jag har annars en egen webb-prenumeration på DN. Mycket billig men till min besvikelse ger den mig inte tillgång till arkivet. Dessa snåla marknadsliberaler!

Undrar förresten om man idag ostraffat får säga ”kuljude”, ett ord jag minns och som jag hoppas DN ännu tillåter att man minns. Detta apropå det så kallade ”näthatet” som ju är samma gamla spänningar som tidigare. När riksdagsmän och ledarskribenter mest snackar sk-t om andra och inte vill förstå motpartens argument, varför får inte vi vanliga dödliga snacka sk-t.

Hur som haver, man kan hitta mycket och söksystemet i SvD  är ganska fantastiskt tycker jag. Söker man på det litet ovanliga namnet ”Roesch” hittar man denna annons från 1957.

fiat-annons_1957

Bland åtskilliga decenniers nummer med säg 14.000 stora tidningssidor årligen av SvD, som en liten rand-text i en simpel annons, hittar man detta. Egentligen fantastiskt. Fler Roesch-träffar här.

Fiat 1100 var rätt poppis vill jag minnas. Heinz Roesch flydde till Sverige i slutskedet av VK2 med en Dornier 24, något som det nyligen erinrats om på SFF forum. Mycket kan jag länka till härom, bl a detta. Heinz skötte efter kriget om planet åt FV i Hägernäs men övergick till att reparera/sälja bilar i Norrtälje när FV inte längre tyckte man kunde fortsätta använda ”Doan”. Ett mycket klyftigt byggt plan, man har gjort en uppdaterad variant.

Ett annat ungefär samtida (1957) fynd är den ökända bröd-propagandan:

social1

social2

Jag hade stora problem med att ladda ned SvD:s tidningssidor i arkivet och sidan nedan från 1976, om ett kommande flygmuseum, fordrade en hel del jobb. Kanske ändå mest beroende på min okunskap:

museum_tot2

Den tekniska kvaliteten kan nog bli högre om man kan sina saker. Jag noterar skribentens namn, Jan Ohlsson. Han skriver ännu i Flygets Årsbok om trafikflyg, artiklar där jag går vilse bland alla de flygbolag som han nämner. En del reella, andra är väl mest mest papperskonstruktioner. Bolag som kommer och går; det hela påminner om taxi-branschen. En del personer har mer pengar än förstånd. Men det finns förstås dom som kan sina saker.

Flyg är en trasslig bransch, även själva tillverkningen av de kära planen:

usa_subventionerar_boeing

Beklagar att bilden inte velat bli klickbar men det kanske går att läsa texten.

Sudden

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/11/30

Uppsamlat

Börjar bli dags att få iväg något. Naturligtvis har jag jag tappat sugen, det är ju inte ovanligt att det låser sig med tiden. En evig kamp mellan drömmande, lust och ambitioner å ena sidan och förmåga och ork på den andra.

Nå, ”posten”, d v s Postnord AB  (korrekt svensk stavning; företaget själv stavar ”PostNord AB”). Är bara ett av många exempel på att det inte bara är journalister som inte följer språkfolkets rekommendationer; ett exempel är ”medium”. Det händiga ”hen” har jag inga större problem med men formen ”svensk media” får mig att gå i taket. Nästan.

Språkfrågor väcker känslor, nyligen var ordet ”flygplan” uppe på Facebook och ”oskicket” att kalla ett flygplan ”ett flyg”. Kanske det har med SAS och inflytandet från danskan och norskans ”ett fly” att göra förutom att ordet är kort och ”praktiskt”.

En fotbollsplan vet jag vad det är, men vad är ett flygplan? Frangst inflytande för ett sekel sedan? ”Flygmaskin” tycker jag är rejält och generellt och bra. Och flygetyg, d v s Flugzeug, det vore väl något!

Posten ja. Många är missnöjda men jag har väl aldrig haft större problem annat än att jag ogillar min raske brevbärarens ovana att slarvigt vika ihop försändelser, till exempelvis tidningar i ca A4-format, litet på sniskan :

161123_svs-nytt_vikt

Nu är amerikanska segelflygplan från Schweizer inte särskilt upphetsande. Jänkarna använder helst europeiska produkter när de vill segelflyga på riktigt, även om  det givetvis finns enstaka högvärdiga amerikanska konstruktioner (gissar jag). Schweizer har sedan länge lämnat segelflygmarknaden.

Vore man marknadsliberal skulle man ju dock glädjas av valfriheten, jag betjänas av två brevbärningsföretag. Vem som sedan gör valet och ”åtnjuter” valfriheten, ja säg det.

konkurrens1

Bilden är drygt 10 år gammal, nu förekommer golf-bilar. Litet bredvidläsning förresten om hur det såg ut för ett drygt decennium hemmavid. Nu byggs det av bara den i Haninge.

Vad beträffar tidningar, damp i dag decembernumret av Aeroplane Monthly äntligen ned i brevlådan, ovikt lyckligtvis. Jag hade en tid befarat att jag hade blivit borttappad av tidningsförlaget, jag saknade t ex septembernumret. Det var svårt att kolla när jag senast betalade, den papperslöshet som Internet innebär gör min bokföring litet rörig, och sökningen i mina kontobesked gick först snett. Men så småningom upptäckte jag en inbetalning för drygt ett år sedan (för två års prenumeration) och tänkte skriva ett klagomail. Men så damp tidningen ned just idag. Innan dess hade jag funderat om det ändå inte var dags att avsluta denna prenumeration. Jag har alla nummer (med några missar) f  o m 1983. Här är mitt äldsta nummer. Ingen Spitfire på omslaget – för en gångs skull:

aeroplane_monthly_august_1979

Jag har samlat ett antal tidningsklipp och annat som kommer till min dator. Här ett ganska färskt meddelande som ändå på något sätt påminner om den ljuva tid då man ”sportflög” (inte jag!)  men kunde vara nyttig ändå och då nonsenstermen ”allmänflyg” inte fanns:

kvigorAnnars är flyget på Vängsö hotat, det finns dom som vill tjäna pengar på att ordna ”romantiska” hotell i gamla herrgårdar/slott på bygden och vars gäster troligen inte har så stor förståelse för motorflygare som tränar starter och landningar. Eller bogsersläp för den delen.

Olyckor hände förr också fast de var annorlunda. Här ett tidsdokument:

Klipp från 1926 inklistrade i hemgjord mapp av omslagspapper. Flygmaskin skrämde hästar i sken vid Gripenberg.Okänd källa juli 1926. Skannat 2006 av Lars Henriksson.

Klipp från 1926 inklistrade i hemgjord mapp av omslagspapper. Flygmaskin skrämde hästar i sken vid Gripenberg.Okänd källa juli 1926. Skannat 2006 av Lars Henriksson.

Och detta med ett framtida flygmuseum är en gammal historia:

Klipp från 1926 inklistrade i hemgjord mapp av omslagspapper. Svenska Aeroklubben önskar aeronautiskt museum. Okänd källa 1926. Skannat 2006 av Lars Henriksson.

Klipp från 1926 inklistrade i hemgjord mapp av omslagspapper. Svenska Aeroklubben önskar aeronautiskt museum. Okänd källa 1926. Skannat 2006 av Lars Henriksson.

Slutligen. Många förfasas över att Ronald Trump vann presidentvalet. Hillary Clinton var ju favorit i Sverige. Kvinna och allt. Men kanske våra journalister,  som i allmänhet är väldigt ”liberala”, profeministiska och USA-uppskattande och inte alls vänstervridna som det ofta sägs, nog helt enkelt är okunniga i vissa avseenden och har misslett oss. Här reklam för en bok där förlaget (i övrigt mycket hedervärt) väl räknat med att Hillary skulle vinna. Hon som inte ens kunde hålla ordning på sin man…

drottningen_av_kaos

Kan vi lita på våra journalister? Man behöver inte vara sverigedemokrat för att undra. Eller är verkligheten alltför svår för närvarande?

Sudden

Skrivet av: Sudden | 2016/11/15

Några trevliga saker att titta på

Det har ju inträffat både roliga och tråkiga saker de senaste veckorna. Här ett utdrag ur ett mail:

Jag fick en chock när min dator spårade ur i onsdags (19 oktober) och blev mycket konstig men med stor möda användbar.

Efter samtal med min son Jan som har en mer positiv syn På ASUS datorer än jag men vars råd ej hjälpte beslöt jag på fredagen på egen hand att göra en s k ”återställning”. Sedan gick datorn inte igång alls, utan lämnade för mig oanvändbara felmeddelanden! ”Persistent perfection” – pyttsan!
 .
161021_aterstallare
 
.
Stor förtvivlan och näven i bordet ”nej i morgon går jag och köper mig en ny dator”. Ingen kan reparera den och ”den är och förblir falsk och opålitlig”!
 
Jan kom dock hit i lördags eftermiddag och genom att fånga felmeddelandena med smartfonens kamera och sedan surfa och googla på webben med samma smartfon kring de ord/begrepp som nämnts i felmeddelandena, fick han en hum om vad andra datoranvändare råkat ut för och hur de löst problemet. McAfees medlevererade skydd mot virus och andra elakheter verkade vara boven och ha orsakat att datorn inte funkade som den skulle (och till sist inte alls). Jan rensade datorn helt från McAfee; skyddet var ändå inaktiverat eftersom jag tidigare valt att använda Microsofts eget skydd. Båda skydden var medlevererade men kan inte användas tillsammans.
 
ASUS får väl en slant från McAfee. Intressant är hur Microsoft, andra programvaruleverantörer och apparattillverkare kommer överens. Och vems felet är när något inte fungerar.
 
Jan är överhuvudtaget mycket skeptisk till de företag som säljer skydd mot virus och annat elände som de skräms med i säljbefrämjande syfte. Ofta ställer deras produkter (programvara) till mer problem än vad de löser. Och han fick nu ytterligare ett bevis på sin tes.
 
Han anser att en orsak att datorerna med tiden går allt sämre är att användaren gärna installerar ”förbättringar”, inte minst sådana som tillverkaren påstår vara nödvändiga.
 
Bifogar en bild av min duktige son ”in action”
.
161022_jan_lagar_datorn
 .
Därmed inte sagt att datorn går lugnt och sansat. Den har hyss för sig, hoppar in av sig själv i ett viloläge då och då. Ibland måste den då stängas av och omstartas, oftast börjar den då där den slutade. Så helt hjärndöd blir den inte alltid.
 .
Jag lever stillsamt och har inget behov av överraskningar. Det finns nog av annat elände såsom kroppsliga krämpor, egna och Evas, med en sjukvård som inte verkar bry sig. Så ej heller polisen när Eva i lördags blev bestulen på sin ryggsäck hon tillfälligt ställt ifrån sig när hon avslutat en taxifärd. Sjukvård och polisväsen bjuder på överraskningar och besvikelser nog. Man får försöka låta bli att bry sig och jag kommer att tänka på ”alternativtiteln” till filmen ”Dr Strangelove”: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.
 .
Evas krämpor de senaste månaderna har krävt många taxiresor. Uppsalas busslinjenät är inget vidare och när det är halt måste hon nu undvika långa promenader på halkiga trottoarer. Chauffören hade nu ställt ryggsäcken på ett lämpligt ställe i en port när han lastade ur. När Eva kom fram var ryggsäcken borta. Många bekanta till Eva fanns i närheten och även en person som sedan många år är allmänt känd i Evas kretsar som kleptoman. Hon bär förstås inte det namn som nämns i bloggen jag länkar till. Man inser att detta är en sorgligt människoöde.
 .
Vi får se hur det går. Polismyndigheten som Eva ringde till var mycket noga med att notera vad som fanns i ryggsäcken. ”Vad är det för färger på dina stickgarner?”
.
141123_eva_stickar
.
Eva glömde rapportera att mobilladdaren också var bland det stulna samt backup-USB-stickan för alla foton.
.
Det är väl med naturnödvändigt så så att det man själv upplever som en ”katastrof” är ett rutinärende för polisväsendet.
.
Lyckligtvis har hon kameran kvar och jag har en andra foto-backup hos mig. Medan både Kjell  & Company och Clas Ohlson skakar beklagande på sina huvuden när jag nämner laddarens beteckning: ”Jo det finns ett exemplar hos oss i Solna, men det är redan beställt av en kund. Du får nog söka på webben”.
 .
Och den eländiga snöröjningen i Stockholm men där jag inte haft behov att åka bil längre sträckor. Brukar byta till dubbdäck först i december.
 .
Och så Trump ovanpå allt. Enda ”trösten” är skadeglädjen att alla jobbigt stöddiga USA-entusiaster fått något att tänka på. Välkomna till oss som redan vet!
 .
Därtill ”tvånget” att skriva något bra på bloggen.  Här kommer åtminstone några tips om trevligheter att se på webben. Jag skulle vilja kommentera dem ytterligare men jag orkar inte riktigt. Kommer därtill att jag inte begriper mig på editeringsfunktionerna vid bloggskrivande. Just nu är det dessutom något med radframmatningen som hamnat snett (får använda ”fuskpunkt”; detta händer då och då), och så skulle jag ju vilja kunna välja textstorlek. Jag beklagar verkligen att mina bloggar inte är så eleganta.
 .
Jesper Rådegård har gjort några fina filmer som jag hittat via Facebook. Här får vi se Per Widings Pietenpol Air Camper SE-ACW  ”Kajsa”.
.
Här nedan ser vi vad en ung Per Widing byggt. Om förebilden DFS Olympia kan vi läsa här. SE-STT var ett klubb-bygge, ett annat självbygge var SE-SHG som jag skrivit om på min blogg.
.
widing
.
Jag fotograferade ”Kajsa”  vid en flygdag på Skå i juni 2009. Per har hållit på i många år. Ford A bilmotor som i Widdings plan var ett populärt motorval i det tidiga amerikanska 30-tal då typen lanserades för hembygge. I dag förekommer den lättare men starkare Chevrolet Corvette-motorn. Mer om Pietenpol kan man läsa på webben här och här och många andra ställen.
.
Tidiga hembyggares stora problem var att komma över en billig och tillräckligt bra motor. Motorer för småflyg är ännu i dag ohemult dyra har jag fått intrycket av. Why?
.
Här är en annan Rådegård-film med Mikael Carlsons Tummelisa och Fokker D VII. Mycket fint redigerad.
.
Någonstans stötte jag på ett TV-program med en svensk trafikflygveteran, Sten Hjalmarsson.  Vägen till pilotyrket var inte alltid spikrak om nu någon trodde det. Mer om honom och hans upplevelser finns här. Se även Axess TV. Han avled 2015, inte så lång tid efter inspelningen.
.
Slutligen ett historisk videoklipp om raketdrift och flygande vingar. Alexander Lippisch kommer vi aldrig ifrån. Hans konstruktioner och inspiration för många andra, som Erik Bratt och många andra deltavinge-konstruktörer. ”Den flygande vingen” har varit och är idealet för många förhoppningsfulla.
.
 050327_Påskdrake_ryska_träägg
.
Sudden
Skrivet av: Sudden | 2016/10/27

Mer kring Mariefred

För drygt två veckor sedan firade Eva och jag hennes födelsedag genom att ta in på Gripsholms Värdshus, som ligger i Mariefred med utsikt mot Gripsholms slott på andra sidan vattnet 300 meter bort.

Här smakar Eva på middagsdrinken, Aperol Spritz. Härligt läskande. Jag hade ju tänkt mig en Campari som jag minns från de bjudningar man var med om i jobbet ute i Europa för att som televerkare främja svensk rundradio. Förhoppningsvis; jag anlade en vanlig ingenjörsmoral utan att veta så mycket om hur Televerket, Sveriges Radio och Sveriges Television ville ha det. Någon Campari bjöds det tyvärr ej på i Mariefred, men upphovet till Aperol är i varje fall liksom Campari italienskt. Liksom mycket av det franska köket i grunden är italienskt har jag hört.

161009_eva_aperitif_gripsholms_vardshus

Se hur väl Evas klänning matchar aperitifen!

Även jag sippade på min drink om än inte med samma elegans. Maten var italienskt inriktad med flera verkligt goda saker. Risotto låter mycket italienskt men var faktiskt okänt för mig och var litet av en besvikelse. Ett tag föresvävade en Ossobuco mig, det har jag ätit en enda gång och minns det som något gudomligt. Så jag skulle nog ha blivit besviken …

På väg mot Mariefred stannade vi upp vid Taxinge slott där slottscaféet har ett mycket stort utbud av smakliga kakor och bakverk.

161009_taxinge_macka_eva

Kanske någon grävande DN-journalist har glädje av våra kvitton.

Resan med bil från Stockholm var inte lång men jag orkar inte så många mil längre utan jag slängde mig på sängen och somnade när vi packat upp. Vädret var också trist och inte lämpat för någon promenad. När jag steg upp letade jag länge efter mina glasögon tills jag fann dem i sängen – med en knäckt skalm!

Nå, jag hade länge väntat på att något sådant skulle hända och dessa glasögon ska jag egentligen inte använda. Senare har jag ”stelopererat” skalmen med hjälp av epoxy-lim samt litet aluminiumväv, en gång för mycket länge sedan köpt för att laga rostskador på bilen. Det hela verkar funka men ser ju inte så elegant ut. Det ena näsryggsstödet försvann för ett halvår sedan och sedan dess slipper jag skavsår på näsan!

161011_reparerade_glasogon

Dessa progressiva glasögon är mycket gamla (åtminstone receptet är 21 år) och anpassade till mina ögon före starroperationen för 1½ år sedan. Då valde läkaren att operera in en lins som han tyckte var ”lagom”. ”Kanske du ibland kan komma att behöva några enkla Clas Ohlson-läsglasögon” sa´ han och det var riktigt. Men ändå, progressiviteten i de gamla glasögonen är faktisk behändig, inte bara vid läsning eller bildskärmsarbete. En annan sak är att starroperation gjorde mig medveten om (eller förstärkte) ett dubbelseende som kan vara mycket störande vid bilkörning under vissa ljusförhållanden samt när jag ska se text-TV eller filmtextning. Det var dessa situationer som krävde dyra nya glasögon – men jag fick ett par så slipade solglasögon på köpet. Bilkörandet går nu bra men ibland märker jag en högst påtaglig distorsion och felaktig avståndsbedömning vid närbelägna föremål. Jag bör nog ta av dem vid trång parkering.

Att bedöma storleken av ett föremål kan också bli lurigt. Jag minns att jag hos ICA när jag var ovan vid glasögonen inte kunde avgöra  om mjölkförpackningen i min hand var en en-liters eller en tredeciliters. Måste ta av glasögonen för att bli säker.

Denna ögonoperation fick mig att fundera över ögats och seendets komplexitet. Men jag kom inte fram till något precis, annat än att det handlar om avancerad ”programvara” i hjärnan. Växlandet mellan glasögon gör att det ibland känns litet vilset när jag inte har glasögon på mig.

Mariefred och Gripsholms slott får mig att tänka på tyske journalisten, debattören, kabaréförfattaren med mera Kurt Tucholsky som i Tyskland idag nog är mest känd för en romantisk roman, ”Schloss Gripsholm”. Och tyska romantiska föreställningar om Sverige går inte av för hackor! Jag gav upp efter några sidor; min tyska räcker inte eller om jag fann berättelsen alltför ”söt”. Jag kom att känna till honom genom att jag 1964 gifte mig med Ingrid från Tyskland, som i början av 60-talet hade flyttat till Sverige av nyfikenhet på landet, och som väl kände hans namn.

Tucholsky var främst en stark kritiker av allt översitteri och förstås inte minst militarism och nazism. Levde (därför) ofta utomlands, flyttade till Sverige 1929. Hans skrifter var bland de första som brändes på bokbålen i Tyskland.  Han gick ur tiden 1935, ganska förtvivlad inför framtiden. Han är begravd i Mariefred och inte i Hindås där han annars bodde. Bodde dock en första sommar i Läggesta vid Mariefred och hade ungefär den utsikt man ser på bokomslaget nedan.

schloss_gripsholm_bokomslag2

Svenska PEN utdelar årligen ett stipendium under hans namn till en förföljd författare eller publicist.  P1 hade nyligen ett inslag om en nyutgiven bok om honom. Jag lånar här omslaget till hans roman; jag minns från vår bokhylla en gång i tiden, före skilsmässan, ett vackert ljusblått pocketbokomslag. Liksom jag minns en skiva vi hade där Hildegard Knef läste eller sjöng några Tucholsky-texter. Bl a om hur en influensa sakkunnigt läkarbehandlad går över på bara 21 dagar medan den obehandlad kan dra ut i tre veckor. ..

 

Sudden

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/10/15

Minnen kring Mariefred

Eva föreslog att vi kunde ju resa bort till något trevligt ställe över en helg för att fira hennes födelsedag. Mitt val föll på Gripsholms Värdshus som ligger inne i det lätt pittoreska Mariefred med utsikt mot Gripsholms slott.

161010_gripsholms_vardshus_utsiktmodif2

Jag hade nämligen varit på värdshuset tidigare. Det lockar inte bara sentimentala gamlingar till sig utan även aktiva kontorsmänniskor som måste resa bort från arbetsplatsen för att få distans för att kunna diskutera förhållandena på denna, ”ha en konferens”. Kanske detta är en ganska ny företeelse som inte var aktuell då värdshuset började sin verksamhet, jag tror det var 1645.

Men jag och mina arbetskamrater på Telia Research konfererade i slutet av maj 1991. Vi for med ett snabbgående litet fartyg över en spegelblank Mälaren; avfärd 17.15. Dagen därpå kl 17.00 var vi åter, ”vid Stadshuset. Hemma 18.07”. I min resejournal finner jag noteringen: 1991, 29-30 maj. Mariefred. Rlb kontorsmöte. Ett bra val av plats och underbar resa dit med snabbåt men vaknade på natten och trodde det var storm fast det var ventilationen!

I förkortningen Rlb står R för radio och b för bredband, ett begrepp som då betydde något helt annat än i dag men som innefattade flera radiotekniska konstarter som sinsemellan var helt olika, men något måste det ju kallas när huvudområdet var ”smalband” vilket inkluderade allt med mobiltelefon vilken var den viktigaste delen av avdelningens verksamhet.

Jag ser att denna angenäma utflykt resulterade i en reseräkning fast det var ju litet snålt att begära ersättning för en sådan nöjestripp. Vad vi konfererade om minns jag ej, ej heller hur middagen första dagen var. Det är granskaren som fyllt i ersättningsbeloppen.

reserakning_mariefred_maj_1991

Jag erinras om vem som 1991 var kontorschef, och att han då avlöst den tidigare chefen. Denne hade ägnat sig till 100% åt telesatelliter och speciellt åt att få igång den station Televerket en tid hade vid Ågesta. Många hyllmetrar av pärmar från den japanske tillverkaren och andra pärmar fanns i hans rum. En mycket målmedveten och flitig person men förgäves.  Telesatelliter blev aldrig ”populära” inom televerket, medan norrmännen då var mer aktiva. De hade ju också större behov än Sverige (Svalbard, sämre utbyggt telefonnät). Televerket gjorde sig snart av med Ågestastationen och efterträdaren Rymdbolaget höll inte ut så många år heller.

Om denne tidigare kontorschef kommer jag ihåg att körde en VW Jetta, som var bra för familjens speciella ändamål. Hans hustru spelade nämligen cello i en orkester och instrumentet fick inte plats i vilken bil som helst. Men väl i Jettan.

En gång smög jag in i chefens rum och öppnade en av de många pärmarna och fann en vetenskaplig rapport från tyska satellitspecialister, och såg till min förvåning en gammal skolkamrat, Mattias Soop, som huvudförfattare! Jag visste visserligen att han var verksam i Tyskland men i alla fall var det ju ett lustigt sammanträffande. Det handlade om hur man fick satelliter in i den bana man ville och sedan hålla sig där.

Mattias dog 1999 vid 61 års ålder och vi besökte nu hans grav vid Ytterselö kyrka, en och en halv mil norr om Mariefred där ätten Soop en gång uppfört slottet Mälsåker.

161010_mattias_soop_grav_ytterselo_kyrka2

Jag tänkte tillbaka på de marsvin som de tre bröderna Soop hade en tid. En gång cyklade Mattias och jag som realskoleglin från villan vid Palmfeltsvägen i Johanneshov in till Södermalm och köpte hö till dem. Mattias berättade också en gång att familjen hade en bil som stått uppallad under kriget, och att ratten nog inte satt fast ordentligt. När man kört med den en bit hade nämligen rattens neutralläge förskjutits. Pappan arbetade vid Medicinalstyrelsen e d, och hade tjänstgjort lång tid i Persien medan mamman var danska (Brita Juel-Soop) och målarinna; hon kopierade bl a äldre porträttmålningar.

Här nedan har vi slottet Mälsåker som håller på att restaureras. Under senare delen av andra världskriget var unga norrmän förlagda där för att utbildas till ”militärpoliser” för att tjänstgöra om oroligheter skulle uppstå vid den förväntade befrielsen av Norge. En kall vinternatt uppstod en brand på byggnadens vind men eldens verkningar kunde begränsas.

161010_malsaker_slott

Slottet gör sig bra från Prästfjärden och är en populär rastplats för skridskoåkare. Här ser vi Eva med den ännu ej isbelagda Mälaren som bakgrund.

161010_eva_malsaker

Ja, nu har jag inte berättat om allt gott vi åt och drack men det och annat kanske kommer senare. Här har vi tagit rast vid Taxinge slott som har en fantastisk konditoriservering, norra Europas största kakbord säger man.

161009_taxinge_taforsig

Sällan man ser mig så trovärdigt (?) glad…

161009_taxinge_lars

Mariefreds Värdshus var sig likt (tror jag…) och fint och prydligt stilsäkert. Inte för att jag minns några detaljer men det märktes på själva stilen (och inte på funktionen)  att man inte renoverat mer radikalt de senaste 25 åren. Något jag mindes var dock det stormliknande ljudet från ventilationsanläggningen. Men nu behövde jag inte frågande ta mig fram till fönstret för att speja efter tunga regnskyar och vajande trädkronor.

Sudden

 

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/09/30

Flyghistoriska personer – Tage Löf m fl

Jag måste få iväg ytterligare en bloggning under september. Tycker jag, eller om det nu är Luther som sitter på min axel och viskar i mitt öra? ”Statistiken” för min blogg är inte precis uppmuntrande men vaddå? – jag skriver ju för att det är kul. Fast det känns ju inte alltid så.

Har som vanligt samlat stoff men det vill sig inte att få ihop något. Och med ”få ihop” menar jag att knyta samman olika minnen och ”observationer av verkligheten”.

Läser DN på webben (prenumererar). Fast dödsannonser är väl förutom Namn och Nytt-sidan det enda man numera kan lita på i Dagens Nyheters alltmer vinklade syn på världen, och denna är ju för närvarande sällsynt rörig tycker jag. Det är inte bara journalister som har svårt att förstå den men dom stackarna måste ju försöka låtsas.

Alltnog, nu fann jag att en Tage Löf avlidit och jag är ganska säker att han är den Tage Löf jag ofta läste om i min tidiga ungdoms flygtidningar och i flygårsboken från Allhems ”Ett År i Luften” från åren kring 1950:

tage_lof_bildJorå, det är ”the real MacCready” på bilden. Han flög en Weihe som i hast hade byggts samman av ”överblivna” delar hos Kockums i Mamö. Som kom tvåa i segelflyg-VM 1950 som hölls på Gustavsvik i Örebro. Billy Nilsson vann och Tage Löf kom 7:a. Här två sidor (klipp1 och klipp2) ur Yngve Norrvis utförliga reportage från denna tävling som utgör en bilaga i Ett År I Luften 1951. Man ser att Flygvapnet då hade ett starkt engagemang i segelflyget, även om det nu inte gick så bra denna gång som 1948 när Pelle Persson blev världsmästare. Nordenskiöld blev besviken 1949 då civilisten Löf blev svensk mästare framför flygvapnets piloter. (Se Tage Löfs berättelse nedan.)

Här är litet om Billy Nilsson som jag fann i min dator. Materialet kommer ”på något sätt” från en bok av Åke Westerlind om flyget i Västernorrland:

Här är den dödsannons jag såg i DN i morse:

tage_lof_dodsannons

För att kolla att det var rätt man, googlade jag och fann i Claës Hagenfeldt och Rolf Brobergs guldgruva om och kring Gustavsviks flygfält några personer ut vår flyghistoria presenterade såsom flygjournalisten m m Yngve Norrvi, Pelle Persson och just Tage Löf. Där fanns även denna berättelse av Tage L själv från Stockholms Segelflygklubbs organ ”Cumulus” nr 2/2011.

Vidare fann jag denna intervju med Tage Löf angående den 1952 nedskjutna DC 3:an.

Det finns mycket flyghistoria på nätet och man får hoppas att dessa berättelser finns säkert bevarade, varför inte i SFF:s arkiv. En webbsajt som just nu är försvunnen är Håkan Svenssons sajt ”Silvervingar” som är flyghistoriskt mycket värdefull. Detta försvinnande har nyligen uppmärksammats av läsare och rapporterats på SFF Forum och Facebook-grupp. Man får hoppas att det färdiga verket finns kvar hos upphovsmannen; det borde finnas i SFF:s arkiv. Det är inte bara en värdefull förteckning av vilka personerna var och uppgifter om deras utbildning, utan man får även läsa om deras öden och om vad de upplevde. Jag minns även intressanta bilder och annat om J 26 Mustang i tjänst.

 

Sudden

 

P.S Hur VM-tävlingen och Sverige 1950 upplevdes av det amerikanska laget.

 

Skrivet av: Sudden | 2016/09/21

På tiden

Det har kommit så mycket ”emellan” att det inte funnits kraft eller tid  till en bloggning. Det är själva vardagen som trängt på. Man måste ju passa på att resa litet på sommaren och så kan man fastna i någon oplanerad aktivitet. Jag har besökt barndomssomrarnas Gräsö och andelslägenheten i Jämtlandsfjällen. Att gå i kuperad terräng eller plocka hjortron är visserligen inte något för mig längre men man kan ta bilen till sevärdheter i omgivningarna. Vilka som alltid i Norrland ligger långt bort.

Ottsjö mötte oss med en överraskning. Vi bedömde att vi kommer fram innan Ottsjö-Bua stänger och så är plötsligt vägen spärrad av en mycket stor fårhjord om ska flyttas till nya betesmarker.

160816_farhjord_ottsjovagen2

Nå, det gick vägen även för oss, vi hann inhandla mat. Man ska ju stödja sin lokala handlare (och producent).

Här är en bild som Eva tog under förra sensommarens Norrlandsresa och som även visar litet detaljer om vad jag gjort eller ska göra denna september 2016:

september16

Bilden visar Anders Åberg, skaparen av ”Mannaminne” i Häggvik vid Höga Kusten i Ångermanland, och mig. Frågan är om kommun och landsting orkar hålla detta ”kulturmuseum” av riksintresse vid liv när Anders och hans hustru med ålderns rätt drar sig tillbaka. Läs mer om Mannaminne på Facebook och exempelvis den egna sajten.

Den flyg- och Google-intresserade kan lätt ta reda på identiteten på den Draken-plan vi ser. Det finns även en spårvagn från Rostock (!), en flottningsbogserbåt, redskap, gamla byggnader och tusen andra prylar att beskåda.

Verk av Anders Åberg kan beskådas på Arlanda (bild tagen av Gösta Knochenhauer) och många andra ställen, t o m hemma i Handen.

Som synes skulle jag besiktiga bilen (Opus) och det gick vägen även om jag kände mig så stressad att jag sköt upp besiktningen. Tandläkare Sofias montering av en ny tand m m gick också fint. Och så var det dags för månatlig Waran-provtagning. Waran förtunnar blodet för att hindra bildandet av blodklumpar från ett risigt hjärta som kan skapa proppar i hjärnan. Man ska ta ”lagom” av det vilket kräver kontroller. Används visst även för att avliva råttor genom förblödning.

Senare har i kalendern tillfogats noteringar om skördad potatis från balkongfarmen. Det blir väl drygt 2 ggr insatsen. Smakar inget och kokar lätt sönder. Men odlarnöjet, odlarnöjet…

Här en bild av en godkänd bil som även genomgått årets tvättning. Den börjar faktiskt bli gammal inser jag, är av 2005 års modell.

160915_wlf-965

Jag gillar bilens ”uppsyn” men markfrigången är dålig vilket är litet besvärligt när man kör på jämtländska skogsvägar. Man vill ofta stanna för att kolla vad som gått sönder. Även vanliga trottoarkanter kan vara ett problem. Citroenverkstadskillen uppmanade mig att vara försiktig; han kan ju inte gärna säga att bilfronten (ett stort plastsjok) är för låg liksom stänkskydden. Det ena har jag ”permitterat” som kan anas på bilden.

Det som gjort de senaste veckorna litet stressiga är att resornas upplevelser av gamla platser gav mig behov av och lust att fullfölja arbetet med ordnandet av mitt diabildarkiv. Det handlar om drygt 1600 halvformat-diabilder (24 x 16 mm), tagna åren 1964-1988, alltså under mitt liv som gift och med små barn. Kameran var en Canon 35 Dial som inte ”mådde helt bra”. Kodachrome använde jag och det gav ett blåstick som jag nu ofta ville korrigera med mina enkla bildhanteringsprogram IrfanView och MS Paint, vilket gör en del bilder litet väl gröna och himlar litet konstigt färgade. (Eva har berättat att hennes far som var professionell fotograf föredrog Agfa.) Kom därtill försök att rädda felexponerade bilder.

Riktigt så enkelt att Kodachrome gav blåstick är det nog inte. Se f  ö denna lektion i bildbehandling.

Jag använder alltså mycket enklare program än Photoshop för att få fason på bilderna. Ändå kan man lägga ned mycket tid att putsa och retuschera dem. Man blir snart uttröttad och omdömet sviktar. Tittar man på bilderna dagen därpå vill man ofta ändra dem tillbaka. En mycket påfrestande verksamhet på det hela taget. Kommer därtill hela funderandet på var, när och varför bilden togs. Jag gör ju detta arkiv för mina efterlevande inbillar jag mig.

Jag höll alltså på att bli en ”arkivgalning”, en typ som Tage Danielsson så väl beskrev i sin bok ”Typer”. Här och här.

Men naturligtvis erinrades jag om fina ögonblick i livet. Här är några utvalda bilder med kommentarer:

se-sug_1966

Bilden är från sommaren 1966 då jag lärde mig segelflyga på ÖSFK:s internatkurs på Vängsö nära Gnesta. ”Suggan” (SE-SUG) och ”Syttan” (SE-SYT) var våra två Bergfalkar; min första EK var med SE-SYT. Naturligtvis har jag manipulerat färgbalansen så att gräset blivit grönare än vad Kodak tycker det ska vara men så att himlen ändå förblivit något så när blå. Kontrast och gamma har justerats så att luftbromsen syns bättre mot kroppen. Ett kompromissande. Man ser att det faktiskt är två personer som sitter framför planet. Gilbert och Monica var två av internatkursdeltagarna.

Bilden är beskuren, det var väl mycket av blå himmel med dammkorn och suddigt grönt gräs. När jag jobbade med bilden såg jag att ovanför planets bakkropp syntes det s k landnings-T eller vind-T  som då fortfarande fanns kvar på Vängsö men revs några år senare. Nu, eller åtminstone år 2003, finns bara sockeln kvar. Det elektriska man ser rester av var för hinderbelysningen.

Intressant, eftersom på SFF Forum nyligen begreppen landningsmärke och vind-T diskuterats. Det var en slags vindflöjel vad jag förstår. Kanske den också kunde ställas in manuellt för att visa beordrad landningsriktning. Här ser man bättre T-formen (minnesmärke vid Gustavsviksfältet i Örebro).

Notera i bilden även de läskigt hårda rödvita fältgränsmarkeringarna (med belysning) av stadig järnplåt. De är väl nu borta, när man även på ”runda” gräsfält håller sig till fasta landningsbanor. Minns hur klubbens motorflygare för 40 år sedan tränade mörkerflygning. Långa rader av fotogenlampor sattes upp längs banan. I alla fall såg jag ett par gånger en stor mängd lampor iordninggjorda i hangaren.

Så en illustration av vad man kan få fram när man manipulerar bilder. 1984 vandrade brorsan och jag i fjällen runt Kebnekaise. Jag hade ett svagt minne av att en helikopter kom förbi på låg höjd en råkall dimmig morgon. Eller fantiserade jag bara? När jag nu putsade på en bild insåg jag att den togs vid just detta tillfälle! Helikoptern ser först ut som vilket ”dammkorn” som helst på halvformatdiabilden men med litet bildbehandling kan man få fram helikoptersilhuetten!

bx21_jamforelse

Den vänstra bilden visar även hur dåliga bilderna kunde bli med min kamera. ”Vinjettering” led den även av som synes. På den högra bilden har jag retuscherat bort dammkorn och donat med färg- och kontraståtergivningen. Det lönar sig att borsta bort dammet noggrant för retuscherandet är träligt.

På en tjänsteresa till London september 1968 såg jag vid en promenad på ”The Mall” denna Hawker Tempest. Det hade väl varit något högtidlighållande av Battle of Britain eller liknande. Googlar man litet på planets identitet ser man att det antagligen ännu hänger i taket på RAF-museet i London fast målat som en målbogserare.

as10_tempest_nv778_1968

Jag har tagit bort väl mycket av det blå i bilden.

1968 hade intresset för ”warbirds” och andra veteranplan ännu inte vaknat. Att få se ett gammalt flygplan i verkligheten eller i flygtidningar var då något ovanligt. För en läsare av Pierre Clostermanns ”Den stora cirkusen” (min översättning av originaltiteln; andra titlar finns) var det ju roligt att se just en Tempest, ett plan litet ”vassare” än Spitfire som vi i dag nästan får se ”till leda”.  Här ett citat ur en bok av en känd Tempest-pilot:

”Reaching Newchurch airfield at 480 mph I held ”RB” down to 20 ft from the runway and then pulled her up to a 60 ° climb holding it as the speed dropped slowly off and the altimeter needle spun round the dial as if it were mad. At 7000 ft the speed was dropping below 180 mph and I rolled the Tempest lazily inverted, then allowed the nose to drop until the horizon, at first above my head, disappeared below (or rather above) the now inverted nose, the fields and woods steadied into the centre of the windscreen and then whirled around as I put the stick hard over and rolled around the vertical dive. Steadying again I pulled out over the tree tops at 500 mph, throttled back and pulled hard over towards the airfield in an over-the-vertical climbing turn, lowering the wheels and flaps in a roll as the speed dropped. What a magnificent aeroplane! They could have all their Spitfires and Mustangs!”
(”My part of the sky”, Roland Beamont)

Men Tempest försvann snabbt ur ”rullorna”, liksom amerikanska Thunderbolt. Antagligen svåra och dyra att hålla igång.

Jag hade tänkt visa några bil-bilder med min första bil, en Volvo 444 LS, på resa i Europa, men det får väl bli senare.

 

Sudden

 

 

Sedan flera år har jag tapetserat kökets väggar och skåpdörrar med vykort jag fått och det är nu nästan fullt. Ibland ramlar något kort ned och många kort har missfärgats av den häftmassa jag använder för att fästa korten. Men jag har just inte bytt några kort.

Men det kanske börjar bli dags nu för en renovering tänkte jag i vintras, och jag lät de kort som föll ned då och då förbli nedramlade. Efter ett tag tyckte jag att kortens placering borde noteras ifall jag ville återskapa arrangemanget. Jag började inse att jag inte skulle gå i land med att gallra bland korten och föra in nya. Att avgöra vad man kan slänga bort är svårt.

160129_köksvägg

Nedramlade kort ses ligga samlade på brödrosten. T-sprit och lacknafta har jag använt för att få bort häftmasseklickarna.

Jag läste ibland vad som stod på baksidan på ett nedfallet kort och det väckte förstås minnen ibland. Här är ett exempel:

Thorlaksson_häst

Vykortet, vars motiv ”Thingvellir” av den isländske målaren Thorarinn Thorlaksson jag tyckte mycket om är köpt i London 1986 en ledig dag mellan två konferenser i London och i Brighton. (Man kan se motivet med högre kvalitet hos Wikipedia och man ser då att hästen inte har det så eländigt ensamt och ödsligt.)

Vi hade inte funnit något lämpligt hotell i Brighton utan bodde i London och tågpendlade de fyra Brighton-dagarna. Men hotellet och i synnerhet dess frukost var ju inte billig, och eftersom man själv fick stå för frukostkostnaden (om denna ej ingick i rumspriset eller hur det var), valde vi helt snålt att äta vår frukost på något enklare ställe längs gatan.

Så här ser reseräkningen ut, tyvärr är inte biljettpris, eller syftet med konferenserna angivna utan de uppgifterna framgår av bilagor som jag inte har kvar. Notera det relativt billiga brittiska pundet samt noteringen ”limo till bostaden”.

SASlimo

”SAS Limousine” var en av de inventioner Jan Carlzon införde för att ”lyfta” SAS. ”Limousine” lät ju så exklusivt. Flera flygresenärer delade på en hyrbil till/från flygplatsen (det var väl Freys hyrverk som skötte det hela i början). Det kunde bli litet långa rundor ibland innan man kom fram – men det var bekvämt tyckte jag.

Reseräkning_sept86

Jag noterade aldrig vilket flygbolag och vilket typ av plan resan skedde med; någon reseflygdagbok förde jag aldrig. Men jag har sparat mina kopior av de ifyllda reseräkningsblanketterna. Dessa blanketter fick mig att när jag 1988 slutade jobba, göra en sammanställning av alla mina tjänsteresor och då noterade jag helt kort även minnesvärda händelser i samband med resan. Det var ett rätt träligt jobb men det har verkligen lönat sig. Här är ett utsnitt:

Resejournal_utdrag

Reseräkningar och utlandsresebestämmelsernas tolkning var besvärliga saker, och de kunde orsaka segslitna tvister mellan granskare och resenär. Speciellt vissa resenärer/personligheter. Skrönorna var många. Med åren byggdes berg av obearbetade räkningar upp hos granskarna och granskningarna tog lång tid. Resenären klarade sig i allmänhet, man hade tagit ut ett lagom stort reseförskott för man måste ju en rejäl trave kontanter med sig eftersom betalkort ännu inte fanns. Nå, s k resecheckar förekom. Riksbanken hade länge synpunkter på hur mycket valuta man fick föra ur riket.

Det har sagts mig att några olyckliga individer förleddes att ta ut stora reseförskott som de hade svårt att betala när räkenskapens timme slutligen kom. Själv kände jag mig väldigt pressad av reseräkningsskrivandet, och jag sköt gärna upp skrivandet. En ond cirkel. Till slut löstes det hela genom att jag upp min ambition att göra varje detalj rätt utan jag gav ”ärliga basfakta” och sedan fick granskaren räkna och bedöma själv. Ungefär samtidigt tillfördes granskningsverksamheten mer och ung personal, säkert mer ”verklighetsförankrad” och det bidrog förstås också.

Jag hade nog tänkt skicka vykortet hem till familjen, men det blev aldrig gjort utan jag fraktade hem det själv. Notera ”frimärket”! På vykortet läser jag också att jag satt i London och skrev på en artikel för en svensk tekniktidning. Jag funderade nu över vad det kunde ha varit och letade förgäves i mina hyllor för att se om jag hade något kvar. I en tidskriftsamlare för tekniktidningar fann jag ett nummer av Teknisk Tidskrift där jag skrivit med anledning av att Marconi, radions uppfinnare fyllde 100, men den var från 1974. Kul som vanligt att läsa hur man skrev och bedömde framtiden då; man känner sig väldigt lätt ganska generad.

Men så fann jag där även mitt sedan ett par år försvunna exemplar av SFF:s B -register! Jag hade förstås anat att häftet hade blivit instucket på fel plats, men var? Så kom det ändå ut något nyttigt av min nyfikenhet och forskarlust! ”Den som söker han finner – men inte alltid det han söker efter!”

160807_SFF_B-registret

Brightonkonferensen var den på den tiden vartannat år återkommande IBC, International Broadcasting Convention. Några år senare flyttades den till Amsterdam och blev årlig. En orsak var väl just den bristande hotellkapaciteten i Brighton men Amsterdam klarar inte heller av de många deltagarna läste jag. Här är några bilder. Först en lagom rolig hotellrumsutsikt i Brighton; jag tror inte jag tagit bilden:

Brighton7_AD33

Utifrån ser hotellen pampiga ut men inuti var de säkert ”charmigt brittiskt sunkiga”:

Brighton3_AD29

Här en föreläsning:Brighton_1988_föreläsning

Jag ser att bilden är från 1988, och då hade frågan om ”europeisk HDTV” blivit aktuell; japanerna tryckte på.  Här nedan en bild från IBC i Amsterdam 1992 då de nordiska länderna tillsammans presenterade en systemskiss för heldigital TV av HDTV-kvalitet. Projektet hette HD-DIVINE och visade att man skulle ha en heldigital lösning och inte någon analog/digital hybrid som EU först hade satsat på inom sitt projekt Eureka 95 (”HD-MAC”).

IBC-92_Divine-buss

Från IBC 1988 stammar också min konferensväska som fortfarande gör god tjänst i det privata resandet:

160810_IBC1988-väska

 

Sudden

 

Skrivet av: Sudden | 2016/07/30

Om konsten att begripa

Jag kämpar på med min drygt halvt år gamla nya dator. I början var det kris och det tog nästan tre månader att få datorn användbar. Nu behärskar jag den hyggligt väl, även vid de enstaka gånger den knasar. För det är några.

Det var mycket jag ville återställa efter den gamla datorns krasch men den nya datorn med Windows 10 är ju vissa avseenden hjälpsam, ja nästan väl beskäftigt så ibland, och ger nya möjligheter. Den ordning och reda i arkiv som jag åstadkommit på mitt eget sätt under många års möda, kan nu åstadkommas enklare och kanske bättre. Haken är den oreda som brukar uppstå när man frestats att byta centrala principer. Väldigt mycket är sålunda nu ordentligt undansparat, på flera olika ställen därtill, men ibland svårt att hitta. Och hittar man det inte så…

Det är för oss gamlingar svårt att hänga med i IT-världen och försöka förstå alla anvisningar och inse alla möjligheter,  medan 7-åringar intuitivt förstår hur det ska vara. IT-folket gör säkert så gott de kan för oss som envisas med att försöka förstå skrivna anvisningar men ibland är deras språkkunskaper eller det logiska tänkandet inte de bästa. Jag har samlat några exempel.

Datortillverkaren ASUS har sitt säte på den ö jag spontant kallar Formosa men som numera kallas Taiwan. Engelskan som företaget använder är inte sällan förvånansvärt slarvig och ibland kan det ju bli missförstånd:

Asus_web_storage

Det heter ju inte ”we´ve provide” även om man förstår vad som menas. Erbjudandet är för övrigt inte så generöst som det låter, eftersom man efter ett år får börja betala en årlig avgift. Man har därtill ett helt gratis mindre ”moln” på 5 GB eller så. Här nedan är en vänligt men illa formulerad påminnelse om min användning av detta moln:

PidginOm ett space är fullt, är det då ett space längre?

Jag har ibland blivit förvånad över hur illa även etablerade översättningstjänster fungerar. Här har Jonas Björnstam spirituellt uttryckt sin förvåning över ett förslag Google gav honom:

VädurSjälv fick jag inte fram detta förslag när jag testade. Googling visar att ordet ”handfyllningsvädur” förekommer i Bibeln, Tredje Mosebok,  och syftar på en av de två vädurar, alltså baggar, som förekom vid en välsignande eller helgande (historisk) offerceremoni i tidig Judendom. Den ena baggen brändes efter att deltagarna som skulle invigas till präster, först lagt händerna på den (?), medan den andras blod först smetades ut över de deltagandes öron, händer m m innan den brändes även den och den ”viftades också omkring”. Därigenom uppnåddes den välsignelse och helgande, ”consécration”, som Jonas var ute efter.

En hydraulisk vädur är en ganska skojig apparat. En fransk vädur är något annat; en kaninart med långa öron. Men den hydrauliska väduren är annars en fransk uppfinning av Joseph-Michel Montgolfier, en av de två bröder Montgolfier som introducerade varmluftsballongen.

Vädur

Vädurspumpar kommer mig att tänka på den småländska bruksorten Bruzaholm som en gång blev världskänd för sina pumpar. Bokstaven ”Z” i Bruzaholm gör ett häftigt intryck på mig. Här ser vi en vädurspump i drift, och litet historik och om hur en sådan pump används och sköts m m kan läsas här. Där läser man ocksåUttrycket hydraulisk vädur hämtades troligtvis från det faktum att fårbaggen kan stånga mot ett fast föremål med oerhörd kraft utan att ta skada”.

Vädur är som nämnts en gammal benämning på fårbagge och vädurspumpen arbetar med häftiga stötar. En ingenjör känner sig lätt olustig och osäker. I en gammal Nordisk Familjebok råkar jag se namnet ”akvapult” för en sådan pump. Inte dumt.

En annan Facebook-vän brukar på egen hand ge sin text på både engelska och svenska men en gång var den bara på svenska och jag lät Facebooks översättningstjänst ge mig texten på engelska. Om jag nu minns rätt:

En_kopp_kaffe

Språk är svårt . ”Apple turn over” är ett slags bakverk som på svenska möjligen kan kallas ”en slags äppelsnitt”. ”Kryddade herrar” får läsaren fundera ut själv. Man ser också hur systemet helt ger upp för ortsnamn.

Automatisk översättning är en stor källa till munterhet och ibland kan man nog också ha verklig nytta av den. Jag brukar ibland ta till funktionen på franska texter eftersom jag är föga bevandrad i det språket. Man här fick jag inte mycket hjälp; det var nog alltför svåra syftningar i originaltexten som jag utgår ifrån är riktig rent grammatikaliskt:

Dålig översättning

Jag antar att skribenten menar att krisen i Venezuela och Brasilien beror på att invånarna där motsätter sig de amerikanska diktaten om bankväsen och utrikespolitik i dessa länder. Jag tror inte skribenten menar att allt vore mjölk och honung om man följde jänkarnas diktat.

 

Sudden

 

 

 

Skrivet av: Sudden | 2016/07/19

Sommarminnen

Efter en knapp veckas vistelse i Uppsala, Tobo-trakten och på Gräsö utanför Öregrund är tillbaka hemma sedan en knapp vecka. En del fanns att ta itu med och det var svårt att starta på något nytt. Knappt två dagar totalt vistades Eva och jag på Gräsö. Den mångberesta Eva hade faktiskt aldrig varit där och jag tyckte att det var dags att träffa mina gamla lekkamrater från tiden min familj brukade hyra en del av deras boningshus under några sommarveckor för omkring 70 år sedan.

Google Streetview visade att en del var sig likt och telefonsamtal och Eniros kartor visade att värdfamiljens barn nu byggt sig hus på markerna kring den gamla byggnaden. Gjorde och skickade kopior av bilder i album från den ”lyckliga tiden” samt la också ut bilderna i ett ”webbmoln ”.

Kvar stod det gamla huset och dess flesta ekonomibyggnader och förvånansnog dasset som såg ut så här 1954. Lagårdsbacken var sig rätt lik enligt Google Streetview för några år sedan. Men inga kor fanns längre och bara tre höns + tupp.

160712_Lagårdsbacken_Eva_Olle_Gunnar

Ett utedass är inte något man skämtar med enlig journalisten och författaren Lars Westman som under 30 år hade höll kontakt med läsarna av ”Bakvagnen” i tidningen Vi detta ämne. Jag öppnade nu dörren och fann att det var i stort sig likt även om ”tapeterna” var rätt förfallna trots att de bytts efter mitt 40-tal

Ett trehåls-fjöl var det fortfarande, kanske samma bräda och lock. Egentligen syftar ordet ”fjöl” på själva sittbrädan, och inte på de tre hålen i olika storlek. Några språkliga funderingar här.

Familjen hade många barn, också de i olika storlek. Olle, Gunnar och jag satt tillsammans  på kvällskvisten och filosoferade tillsammans och läste seriesidorna som fungerade som tapeter och väggtätning. Så vill jag minnas det i alla fall.

160712_Dasset_iallsinprakt

Tapeterna var nu bytta men i dåligt skick. Jag minns inte de serier Micky (Musse Pigg) och StorKlas och LillKlas som jag nu fick se och som jag tror var från 50-talet. Jag saknade nu Lisa och Sluggo, Karl-Alfred och Olivia, Frasse, Knoll och Tott, Tjalle Tvärvigg, Mandrake (m. Lothar!), Prins Valiant och vad de nu hette. Kanske också Hasse? Men för all del, minnet är vanskligt. Tarzan och Fantomen fanns nog då. Här ett exempel på vad jag nu såg:

Micky

Att Micky Mus (han hette så då) hade en brorson Putte visste jag inte. Han är som vanligt mer lugn och pedagogisk än den koleriska Kalle Anka. Poängen är inte dålig, den snälle och småpräktige Micky blir som så ofta litet lurad, medan det roliga i avsnittet med Storklas och Lillklas fattade jag ej, och även denna denna strip är litet tandlös tycker jag. ”All vår början bliver svår”, så sant så.

Storklas_Lillklas_Allhem_1955_jpg

Det hör ju till att på dass ska det finnas ett porträtt av kungafamiljen som här i det f n stängda VVS-museet i Katrineholm:

090830_VVS-museum_dass

På Gotland såg jag en gång tsarfamiljen på dass:Stenkumladass_2001

Här på Gräsö pryddes nu väggen av Lennart Hyland med en av värdinnorna i TV-familjeprogrammet ”Hylands hörna” andra säsongen 1965, Berith Anserud.

160712_Dassprydnad

På min tid tror jag det fanns ett riktigt pampigt kungafamiljporträtt från det ena 1800-talet.

 

Sudden

Older Posts »

Kategorier