Läsning

Värmen har kommit och björken i dungen har slagit ut. Jag sitter på balkongen då och då och äter eller fikar. Fått ned några frön och även potatisknölar i jorden. Jo, det blir potatisodling i år också, men inte så mycket. Tänkte satsa mest på bönor. Här och där sticker det upp något smått och grönt, väntat eller oväntat, och man blir mycket glad.

Böcker ligger i högar, jag hinner inte med. Jag läser ju mycket på Internet också. Fick i morse, inte oväntat, en varning från SvD att jag inte hade mycket ”gratisläsning” kvar för denna månad. Efter bara en tredjedels månad! Det säger en del om hur jag rusar runt på webben. Jag gjorde så några tester (nyfiken hur snabbt jag skulle bli utstängd efter den första varningen) och nu är det definitivt finis för maj månad. Tydligen släpps jag in på SvD:s bloggar och kanske annat också. Men SvD på webben känns tyvärr otrygg. Lyckligtvis var den artikel i försvarsfrågan av Bo Pellnäs som Hans Jakobsson tipsat om publicerad i Upsala Nya Tidning.

Det blir svårt att hänga med i debatten om ”ryska påsken” och annat. SvD har ju mycket intressant och refereras ofta till av twittrare och bloggare.

Bilden nedan är dock stulen ur DN. Man ser att de ryska planen verkar ha kränkt finländskt luftrum rejält! Men man skall väl inte tro allt som står i tidningen…

Carl Bildt har ju sina sidor. Framgångsrik liksom Jan Guillou och Horace Engdahl genom en viss stöddighet som går hem ganska ofta. Inte mina favoriter precis men de kan ju vara skoj ibland att läsa eller lyssna på.

Jag har de sista åren blivit alltmer kritisk till massmedia. Kanske det är min ålder. Man har blivit sur gubbe. Sista veckan har dock SVT och SvD gjort rejäla bottennapp. Man får väl försöka hitta andra informationskällor som verkar tillförlitliga. Där skribenten tycker som jag alltså 😉

Horace Engdahl ja. Jag har börjat läsa en liten aforismsamling ”Meteorer” som jag köpte i ett ambitiöst (svagt?) ögonblick. Det går förstås långsamt framåt med läsandet, man måste ju tänka så mycket själv. Den första funderingen/aforismen föll jag dock direkt för även om jag just intet vet om Mallarmé:

Jag har gjort samma observation, så svårt det är för barn och andra ovana att handkasta ett litet flygplan. Medan det jag själv lärde mig redan som barn sitter  i precis som jag fortfarande kan cykla eller simma. Åtminstone för små modeller 5-200 gram känner man ju ”med kroppen” vad som är rätt som Horace skriver; förmågan är ”såsom medfödd”. När modellen blir bortåt 1 kg tung, och även snabb, börjar det däremot bli svårt. Några bilder:

Bilden är från 1944 och på vår villatomt i Gävle på Västra Ringvägen 10.

Här står jag 1953 med pappas första radiostyrda modell, Electra från ”Aeromodeller”. Antagligen gjorde vi någon handstart utan att ha motorn i gång och jag kan ännu återkalla känslan hur ett sådant prov känns med en så tung kluns där man inte känner att vingarna bär. (Denna spännande modell stod på öronen fem meter framför mina fötter vid det första kastet. Jag fick ge vingarna betydligt större skränkning vilket man kunde göra med ett strykjärn då plastfolien var värmekänslig.) Vid den första skarpa starten försvann Electran helt sonika bakom en skogsridå. Vi spetsade öronen och hörde snart att det plötsligt blev tyst.

Här en försommardag på Skå-Edeby 1960 får man springa litet och då får man litet tid att känna vad som är lagom. Kastet nedan minns jag ännu, på Mälarisen utanför Hässelby vårvintern 1960. Jag var inte så van med modellen och den stack iväg mer uppåt än väntat. På något sätt misslyckades jag med landningen som kom att ske långt bort. Antagligen gled denna deltavinge med sin symmetriska vingprofil som ett piano:

Här får Jan Levenstam ta i med sin Cub. Kan den kanske ha vägt 3 kilo:

Nu är vi på Skå-Edeby igen våren (?) 1960 och det är Bobby Beckman som hivar iväg pappa Bertils plan:

Både på Skå och Hässelby-isen var en lågvingad modell ”RC-Viking” med. Modellen ville inte lätta från det bromsande gräset och till sist fick Per-Axel Eliasson handstarta med hjälp av något tvåhandsgrepp.

Ja, så kan det gå när man läser aforismer. Jag lägger ut flera tankar från Horace Engdahl, hoppas DN ursäktar. Jag tycker om vad han skriver om poeten Willy Kyrklunds svårighet att argumentera för ett alternativ och betraktelse nr 10 är nog i övrigt så sann vad gäller ställningstagande. Ofta tycker man inget men man måste bidra till det pågående samtalet. Tycker man.

Jag har förstås läst annat också. På webben och Aeroplane Monthly har jag bl a läst om F-86 Sabre och F-100 Super Sabre. Om den förstas relativa problemlöshet; ingen gir/roll-koppling här inte. Bara ”vanliga” pitch-up-problem, tätning tror jag det heter på FV-språk. F-100 var däremot en knepigare apparat. Ett lästips, om F-86 primärt, men notera vad som i början sägs om F-100:s farlighet.

Sudden

P S. En fin bild av en handstart.