Fingerade resor, Piper-plan och litet Ottsjö-segelflyg

Apropå förra bloggningen om ”reseräknande” så googlade jag på det obskyra begreppet ”fingerad resa” som jag nämnde där och det visade sig vara en etablerat och (ö)känd term. Jag vet inte hur man reser i dag, nu när man ju inte ens vet vad en enkel järnvägsbiljett skall anses kosta, och ej heller vad man som anställd skall behöva underkasta sig för besvär och obekvämheter. Och jag minns en person som undrade om han skulle behöva resa med en McDonnell MD-11, han hade hört oroande uppgifter om typens säkerhet. (Som väl mest berodde på att typen främst gick i frakttrafik och i den branschen händer det en del.)

Jag fann att på Arboga Historiska Elektronikförenings förnämliga sajt hade en teleingenjör Stig Möller m fl skrivit utförligt om jobbet, resandet och reserapportsskrivandets vedermödor här (hela jobbet) och här (resandet och allt kring detta). Kostnadsjämförelser med hjälp av ”fingerad resa” var bara en av de saker som gjorde att man fick lägga ned mycket tid på något som var ganska  improduktivt. Kineseri kanska man kan säga – ja kanske rena trakasserier ibland. (Jag hörde för några år sedan av en granne och f d kollega som jobbat fackligt och därigenom minns känsliga/delikata saker på vårt stora affärsverks huvudkontor, berätta att en person som jag hade haft litet kontakt med en gång för länge, länge sedan hade en gång blivit osams med den administrativa damen på expeditionen och sedan måste ordna sina pengaersättningsärenden på ett mycket omständligt sätt. Slut skvaller.)

Jag fick i morse ett mailsvar från en annan f d kollega som apropå reseräkningar skrev ungefär så här: Jag var alert beträffande att avge reseräkningar, men jag envisades med att begära ersättning för ”såsom jag rest” och inte för ”såsom jag borde ha rest”. Det sistnämnda föreskrev ju reglementet. Emellanåt klagade reseräkningsgranskningen hos min chef Stig R över den obstinate unge medarbetaren. Stig viftade bort det varje gång och framförde till mig att ”dom borde utrustas med häst”. Varför? ”Paragrafryttare”! Se, Stig – in memoriam – var en riktig chef! 

Nu var ju min kollegas resor – som han berättat om dem – ibland litet speciella. Att ta sig fram till någon stor sändarstation, därtill i en s k ”öststat”, dit det knappast gick publika transportmedel, ja ej heller taxi eftersom anläggningen formellt inte fanns.

Jag hade också i ett mail bifogat en bild och undrat om han möjligen flugit detta plan som fortfarande finns hos Tekniska Högskolans Flygklubb. Jag visste nämligen att han flugit där, dock ej studerat vid KTH:

Jo det hade han. Jovisst var det mest Piper PA-18 SE-CPT jag flög under 1962 och 1963, men emellanåt även -EET. … Festligt att maskinen finns kvar. Kan tänka mig att den byggdes i början av 1950-talet.

De två maskinerna var båda byggda 1958. Se-EET fick ett tragiskt slut 1991 när planet vek sig vid starten. Styrspaken i bak hade monterats fel och en person omkom.

Bilden ovan av SE-CPT tog jag i maj 2008 i Västerås. Jag hade ett angenämt samtal med föraren. Jag berömde honom för Ballongfederationens fina minnesmärkeslista och han var artig tillbaka; om det nu var Kronologin eller mina SFF forum-inlägg minns jag inte. Alltnog, han berättade en del om detta plan och jag fick intrycket att det var inte en vanlig Super Cub även om den är rätt lik i formerna men inte i färgen (som i och för sig är Pipers tidiga gula färg). Men när jag visade bilden på forumet fick jag den lätt syrliga kommentaren ”den inte bara ser ut som en PA-18 den är en PA-18.” Ack dessa kalenderbitare!  (Med viss tröst läste jag nyss att planet i KTH-klubben kallas ”Lill-Super” .) Tidiga PA-18 hade inte klaff läste jag någonstans när jag forskade. Det finns några högvingade sporrhjuls-Piper mellan ”Lill-Cub” och Super Cub.

-CPT har en 95 hästars motor, den samtida -EET hade en 150 hästars. Det senare var vad jag var van vid. Super Cub såg jag nog mest i detta perspektiv då det är bra att det sitter 150 hästar i nosen:

Bilden är troligen från 1976, och vi är på väg västerut längs Ottsjöns norra strand. Jag i Bergfalke SE-TBP. Kanske Waldenströmarnas fastighet Önet ligger ungefär tvärs höger; snett fram till höger har vi Kläpphögarnas branta sydsluttning.

Ibland var det svårt att få liv i motorn efter en kall natt:

Bilden är också troligen från 1976. Jag tror det var året innan som planet vräktes över ända av en stark vindil vid taxning (min bekant tyckte Super Cubben var obehagligt svårhanterlig när det blåste). Mannen i flygoverall är salig Björn Sjögren och mannen vid värmeaggregatet är Lennart ”Zäta” Zetterström, en central person i Ottsjölägrets verksamhet och då verksam vid Nyge i Nyköping.

Här är en rapport från Ottsjö 2008 som jag råkade hitta. Långt efter mitt flygande där någon marsvecka under några av åren mellan 1967 och1976. Här är mer om vågsegelflyg i fjällterräng inklusive en tillbakablick på Ottsjö-flygandets historia sedan dess början 1961.

Sudden