Raoul Thörnblad, Gul Kalle med mera

På SFF forum kom en fråga om en svansk fallskärmshoppare som skulle ha hoppat i Norge 1921. Detta resulterade i att jag skannade vad Stig Kernell skrivit om Raoul Thörnblad i sin fina bok ”Hopp i nöd och lust” som är en s k ”Flyghistorisk revy”, något man får till jul som SFF-medlem. Tyvärr fick jag inte fatt i den frågande Rob Mulders e-postadress för att kunna sända honom min skanning utan jag valde att tillfälligt lägga ut Kernells artikel på min webbsajt och ge adressen till Rob i ett s k personligt meddelande via forumet. (Kernells artikel är nu 31 december  borttagen men finns förstås hos mig.) Kernells artikel nämner inget om något hopp i Norge av Thörnblad eller någon annan svensk. Det fanns en annan man som gjorde några tidiga hopp; Emil Heilborn. Långt senare omkom en svensk hoppare, Arnold Waldau, i Oslo 1932.

Som Kernell skriver var Thörnblad en man värd att minnas och bör därför inte avfärdas så kort som nu skett på forumet. För mig var namnet känt sedan länge och är ett av de mer kända namnen i svensk flyghistoria. Svaren på forumet gav även  upphov till en kommentar om bristande vilja hos vissa flyghistoriker att berätta för oss andra. Ja, bristande generositet är det inte ont om i den flyghistoriska branschen. Som Kronologiredaktör hade man ju hoppats att folk som kunde något om exempelvis Gyllenkrok, Florman-brödernas affärer med FV, Biafra och Kongo  självmant skulle bidra. Men icke. Nå, på sätt och vis var det också skönt att få arbeta ostört.

Fredric Lagerquist har i sin blogg tagit upp några nya problem med f d ”Gul Kalles” identitet. Ack ja, det är ingen ny historia. Jag kan inte redogöra för alla turer. Men redan från början fanns det misstankar som bl a fördes fram i KSAK:s organ Flygrevyn. Medan tidskriften MACH som gillade att hacka på KSAK hade en artikel i saken som jag lagt in här. Nedan en illustration i denna artikel som visar ett exempel på vad som skrevs i svenska medier:

Sedan kan man ju grunna mycket över detta med ”äkthet” . Naturligtvis har luftfartsmyndigheter sina goda skäl att vilja ha korrekt dokumentation men de är nog inte så griniga som flygentusiaster ibland fruktar. Jag minns allt tjafs mot ”överheten” i SPAF:s tidning Horisont på 60-talet och även senare och på andra ställen som jag tror bottnar i en rädsla och dålig kunskap hos ”flygentusiasterna”.

MACH hade även (länge?) en gås oplockad med Saab. Jag vet inte riktigt vad det bottnade i. Säkert inte bara för att MACH släppte fram S-O Ridders synpunkter på hur ett stridsplan borde vara beskaffat. På ”den tiden” fanns ju eller skapades en rädsla för vad instabila flygplan kunde råka ut. Och det tog ju litet tid och ett par haverier innan Saab lärde sig konsten.

Svenska flyghistoriker (och SFF) är ännu väldigt diskreta när det gäller vem som äger något historiskt plan, kanske stående i någon lada någonstans. Visst  finns skäl till denna diskretion men det finns också negativa följder som att helt löjliga situationer uppstår samt även tjafs och rykten.  Fast det blir det väl ändå…

Apropå Gul Kalle ser jag i senaste SFT att Lennart Berns fick fatt i en bild av planet flygande under Västerbron. Senaste SFT och FR med nya A-registret fick jag av en vänlig person inom SFF. Man tackar.

Erik Johansson har tipsat om fin artikel om hur DC-3 kom sig, finns här .

För er som funderat över konsten att navigera, förstummas här över hur insekter kan navigera med en hjärna mindre än en tiondel av ett milligram. Man blir smått religiös över hur den Store Ingenjören fått till det eller om det ändå bara är evolutionens kraft? Eller är det kanske den (på något sätt) besjälade naturen? Därmed inget ont sagt om mänskliga navigatörer, de är nog så klyftiga. Men nog anar man att det finns mycket fördolt som vi ännu inte begripit eller ”inte tänker på”.

Inför det nya året får jag hoppas att svenska flyghistoriker får upp ögonen för att flygmaskiner är avancerade tekniska skapelser, och att det vore roligt att få se den  tekniska utvecklingen beskriven på ett läsbart sätt. Med mindre av detaljer kring administration och märkning (inget ont om modellbyggare) utan mer av substans. Just nu verkar ju nästan Tekniska Museet m fl genom sina vittnesseminarier och Robotmuseet i Arboga och det virtuella Arboga Elektronikhistoriska Förening ha mer att bjuda på än FV-museet med sina tomma plåtskrov, åtminstone för oss mer abstrakt tänkande (och med trötta ben) som redan vet hur ett flygplan ser ut. Ett föredöme är hur icke-teknikern Jeffrey Quill skrev om Spitfire. Inte mycket om Squadron si eller så utan mer om hur Spifiren utvecklades med nya Merlin-versioner, ”bob-weights” i höjdroderstyrningen, bättre skevroder, ändrade operativa krav  m m.

Sudden

P S. När jag kikade på hur Quills bok om Spitfire presenterades hos Amazon Books fann jag ett ”smakprov”  ur boken där det även finns några av dess appendix där olika versioner av Spitfire listas liksom deras fartprestanda på olika höjd o d.

P P S: Vad som här sägs kan vara av intresse måhända vad gäller Gul Kalle: http://www.mustangsmustangs.com/p-51/p51who/p51whopage.php?case=272