Härliga tider – och litet gnäll

Värmen har kommit, i alla fall då och då. Jag har kunnat vara ute på balkongen och dona med mina ”odlingar” där.

Jag har  tre blomlådor längs räcket där jag i år avser att så någon form av bönor. Brytbönor, vaxbönor och skärbönor mindes jag från min odlingslott vid Skarpnäcksfältet och vid Klockelund för några decennier sedan. De bönväxter jag fann frön till förra året hette något helt annat och skörden var usel och jag behövde lägga ner stor möda på stödjande ”spaljeer”. Så bra som i denna bild var det egentligen inte. Hoppas det går bättre i år! Förr om åren har jag haft pelargonier som aldrig varit så fina som grannarnas.

Tidigare år har jag odlat potatis i byttor och plastäckar på balkongen med en avkastning som var en till två gånger insatsen (i vikt). Men det är ju inte avkastningen som räknas, utan själva skötseln och att leva i en förhoppning att detta år så ska det väl ändå … I år var min ansats ändå litet diffus och jag tänkte från början inte satsa på potatis alls. Men tyckte så att några knölar kunde man ju ändå pula ned. Åkte därför till den nya fina plantshoppen, men ingen sättpotatis syntes. Var jag för sent ute? Frågade, jo då, man hade nyss fått in en leverans och den unge mannen rullar fram en vagn med sättpotatis. En trekilospåse för 60 kr, två påsar för 99 kr. Detta enligt affärens luriga prisstrategi, och jag föll för den och för killens serviceanda. För att fatta mig kort; jag har nu satt 84 st knölar av King Edward (min morfar hette Edvard) samt för detta ändamål köpt en massa ny jord, typ ”tre fyrtioliterssäckar för 99 kr”. (Det visar sig att sorten är Puritan, också ett namn jag känner sen tidigare; om det är samma som Eary Puritan vet jag inte. Någon skörd före mitten av juli har jag ändå aldrig fått.) Förra året gjorde jag med en del besvär av med en massa jord som nog blivit ”gammal” i sin något onaturliga tillvaro i byttor på min balkong. 84 knölar är en väldigt mycket större plantering än jag någonsin haft och ändå har jag nu kvar två kilo sättpotatis som jag väl får äta upp.

Så kan de gå som Vonnegut säger.

Jag var faktiskt ett tag orolig för balkongens hållfashet, men det visade sig att en fyrtioliterssäck bara vägde cirka 23 kg. Konstigt, jag har för mig att jord är tyngre än vatten. Hur skulle annars vårt land se ut med en massa jord som flöt på sjöarnas vatten? Säckarna har en mycket detaljerad innehållsdeklaration där både Jordbruksverk och EU erinras om, men inte ett knyst om vad de väger. Jag gjorde ett litet test i tvättstället, jo mycket förblev flytande på ytan. Nå, så här ser det nu ut:

Segelbåten som jag hoppas att förbipasserande ser som en prydnad är snart 100 år. En man som hette Harry Flink gjorde den åt min far när han var en parvel. Jag borde snygga till den.

Det är en fin årstid och jag har varit ute en del. I torsdags var det 55-årsstudentjubileum, med litet enklare arrangemang än förr. Jag blev ombedd (eller kände mig såsom realare tvungen) att ta med en laptop att visa bilder på. Kunde låna en sådan av min sonson, och lade ned mycket tid på att lära mig hantera den och ordna bilder och dokument, även om jag insåg att det skulle bli litet primitivt. Så tillkom önskemålet att kunna koppla in den till den TV som fanns i lokalen där vi skulle samlas och det var ju en bra idé. Det var en bostadsrättsförenings träfflokal och jag hoppades TV:n skulle ha någon bra kontakt för min laptop. Prövade hemma med min egen flatskärms-TV och det visade sig jag hade en lämplig sladd med s k VGA-kontakter. Jag kunde även koppla in min ordinarie PC-flatskärm till laptopen, fast det skedde tydligen en del automatiska anpassningar, som trasslade till det när man skulle återgå till normal drift.

Lokalens TV av litet äldre modell stod litet dold i ett hörn bakom en större krukväxt. Det var därför svårt att kunna se vilka kontakter den hade och man hade behövt ficklampa och förstoringsglas. Minst. Men ingen kontakt såg ”IT-mässig” ut, även om jag senare insett att min laptop faktiskt ger ifrån sig simpla analoga TV-signaler och att det tydligen i handeln finns de mest subtila anpassningskontakter till bl a den gamla analoga TV-världen med dess VHS, S-VHS och dylikt. För någon/några hundralappar.

I efterhand har jag insett att det hade varit bra att ha tagit med min PC-flatskärm med 20 tum bilddiagonal. Laptopen hade 14 tum och är dessutom underlägsen när det gäller att se på skärmen i andra riktningar än rakt framifrån. Kommer till detta att jag inte lärt mig hantera laptopens tryckplatta, utan använde datormus och det var inte lätt att hitta en arbetsyta för den. Nedsjunken i en soffa använde jag ibland golvet eller soffans armstöd. Och man fick vrida skärmen för dem som satt runt mig och jag kunde då själv inte se muspekaren. Hemskt…

Trots detta blev det en hel del trevligt snack kring mina bilder och dokument från skoltiden. Man fick höra en del nytt. Att musikläraren var lätt sadistisk var inget nytt men nu kunde någon berätta att lärarens son vid något tillfälle sagt ”och du kan ju tänka dig hur vi hade det hemma”.  Hur en kamrat varit litet ”ur slag” eftersom hennes far nyligen dött men att historieläraren rakt ut sagt att det var väl inget att sjåpa sig för! Här en något  svassande passage i minnesorden över denne lärare skrivna av någon som ansåg sig böra visa tacksamhet. ”Fruktad för sina höga krav”, jo jo!

Nå, naturligtvis fanns det mer positiva/neutrala reaktioner på bilderna som exempelvis att vår klassförståndare Bertil Widén inte hann vara med på vårt studentgruppfoto, något jag faktiskt aldrig tänkt på. Kanske han förresten är den som gjort mig så positiv till ”det engelska” och till engelsmän.

Jag mailade förresten denna bild till min studentkamrat Bertil N och fick nyss ett oväntat långt svarsmail där han berättade bl a om sin ”relation” till flyg. (Jag hade tipsat om min blogg och min sajt). Caproni och S 18 såg han vid besök hos morföräldrarna  i Enstaberga nära Skavsta. Ett flygintresse grundades som dock blev något passivt p g a hans polioskada. (Bertil N är en intensiv och företagsam person.) Men han köpte modeller hos Wentzels, läste Teknik för Alla och tittade på segelflyg på Skarpnäcksfältet. Vid vistelser på Vejbystrandssanatoriet såg han J 22, J 21R och sedan Vampirer tumla runt. Han byggde Wentzels 1:25 modeller under sängen. Korkmattan passade bra för nåla longerongerna på ritningen. Han krängde en Mustang till en sköterska för kanske 20 kronor och hon tyckte det var ” ett riktigt konstverk”.

Bertil har varit läkare och hade drabbats av polio som barn. I skolan gick han med kryckor och anlände på mornarna i en grå Citroën 2 CV i vilken vi en majnatt 1957 åkte ”en stor mängd personer” i på Djurgården. Han har nu visst ett par sådana bilar i sitt garage, varav en med ”rätt motorljud”. Ett foto på ett Citroën-forum av hans hus som en passerande annan entusiast tagit, visade två bilar av detta fabrikat. Gammal kärlek rostar kanske aldrig…

Bilden är från Wikipedia/Norbert Schnitzler och bilen är av årgång 1957, alltså något senare än Bertils bil. Sidrutan var inte nedvevningsbar utan den  undre delen veks utåt. Jag minns att Bertil en gång berättat att en poliskonstapel en gång ville honom något, men ställt sig så nära att Bertil inte kunde öppna fönstret.

Bertil tyckte att vi var var ”fräschare” än för fem år sedan, och jag har ungefär samma känsla. Men några (av de svagaste, för att vara cynisk) hade avlidit och några var för dåliga för att kunna komma, bl a Eric som var en central person i vår klass/ring och vid våra träffar men som var dålig  redan vid 50-årsträffen för 5 år sedan. Några ytterligare ville/vågade väl inte,  och jag har själv inte velat vara med (eller tvekat) vid tidigare träffar.

Jag reste med pendeltåg och tvärspårvägen till och från studentlunchen. Att en 2,4 kg tung laptop kan vara så tung! Har man hjärtproblem känns bärande tungt har jag hört och det stämmer. Därtill kom totalt ca 2 km gående samt att behöva stå några minuter i en svajande spårvagn. Jag formligen stapplade hem de sista 700 meterna (hade inte druckit någon nämnvärd mängd alkohol) och stöp så i säng. HSB-föreningen årsmöte på kvällen var inte att tänka på; jag behövde inte ha dåligt samvete detta år.

Jag var orolig att råka ut för en biljettkontroll på spårvagnen. Man läser så mycket skrämmande om dessa kontrollanter och SL:s hårda policy och i Göteborg kom nyligen en kvinnlig resenär i konflikt med kontrollanter som senare tyckte de fick kritik av sin arbetsgivare och ”surnade till” om jag nu fattat rätt. Inga anvisningar/möjligheter verkade finnas på spårvagnshållplasen hur man skulle stämpla sin förköpsremsa och jag hittar heller inget på SL:s webbplats, men jag har hört ryktas att det finns konduktör ombord. Och jag hörde faktiskt  föraren via ombordhögtalaren be konduktören ta kontakt, men någon konduktör såg jag aldrig. I och för sig var min remsa redan stämplad, i alla fall på den ena resan. Förköpsremsan är snart ett minne blott så SL bryr sig väl inte om att ordna någon lösning.

Olika biljetthantering gäller för Storstockholms Lokaltrafiks T-bana, spårvagn, pendeltåg, Roslagsbana, buss m m. Egentligen rätt dåligt! Eller?

I efterhand inser jag att jag borde tagit med min PC-flatskärm vilket krävt att jag tagit bilen. Karin som var huvudarrangör och bor i den aktuella bostadsrättföreningen vars fastighet ligger tvärs  över T-banan vid Liljeholmens T-banestation (det var litet förbryllande med adresserna) hade säkert någon parkering att erbjuda. Någon hade nog kunnat hjälpa till att bära.

Under omkring sju skolår bytte jag varje skoldag, när jag inte cyklade från hemmet i Västertorp till Enskede Högre Allmänna Läroverk vid Gullmarsplan vilket faktiskt är ganska många kilometer, mellan spårvagn nr 14 eller 17 och buss nr 70 vid Årstadal. Nu ser det helt annorlunda ut. Den bebyggelse i vilken vi hade vårt träff (gul markör) fanns då inte. Det är just bara församlingshemmet som är sig likt. Det och platsen för den dåvarande spårvagnshållplatsen är här nedan utmärkta med röda kryss:

Det kanske är lagom att sluta nu, fast jag hade trott jag kunde få med min stadsresa i söndags till södra Södermalm också. Då jag hörde Daisy. Kanske det blir något om det också.

Sudden