Mest skoj

För ett par veckor sedan sympatiköpte jag ”hamburgerkött” för jag tyckte synd om hästarna som förtalades så i medierna.

(Vad det ljusa föremålet till vänster i bilden är gäckar mig.)

Jag trodde  nämligen ”hamburgerkött” var gjort på häst och förvånades därför av att förpackningen sades innehålla nötkött. Googlade och fann att det är ganska komplicerat vad hamburgerkött varit och numera är men att det idag normalt är nötkött. Jag kommer också att tänka på ”hamburgare” som jag hade för mig kallades ”parisare” förut. Men det var inte så enkelt det heller, liksom inte heller sambandet med ”parisersmörgås”. Några minns förresten kanske den rundlagde och hungrige Frasse i den populära serien Karl-Alfred. Frasse eller J Wellington Wimpy, gillade parisare medan Karl-Alfred fick sina enorma kroppskrafter från spenat.

Det sägs att den brittiska Wellington-bombaren fick sitt smeknamn genom denna amerikanska seriefigur.

Söndagen var rätt ansträngande, först Vasaloppet och sedan Johan Olssons fantastiska femmilslopp. Femmilen är den förnämsta sportdisciplinen, även om masstarten tagit bort mycket av dess finess. Här blev det subtil spänning ändå.

Detta gav mig också kraft att äntligen försöka ”laga” min fjärrkontroll för TV:n. Den har sedan länge fungerat dåligt, man fick nästan gå fram till TV:n för räckvidden var dålig, särskilt för knapp ”1”. Jag anade vad felet var, nämligen att den gummiduk som är utformad med ”vårtor” som manöverknappar som vid tryckning får kontakt med en motsvarande yta på ett kretskort, hade släppt ifrån sig alltför mycket kletig olja. Jag har råkat ut för det tidigare och min vän TV-konstruktören har berättat om fenomenet. Problemet var som ofta att utan några skrivna anvisningar öppna dosan utan att ställa till med skador. Utformningen var nu sådan att det egentligen var självklart hur man skulle försöka bända isär den så att de hakar som går in i motsvarande fördjupningar släpper. Några mer eller mindre dolskt gömda skruvar verkade inte finnas.

T-röd fick duga för att få bort ”kletet”. Jag fick även ihop dosan utan alltför många fula märken och den fungerar nu mycket bättre.

Erik Johansson har i en kommentar till mitt senaste inlägg beskrivit en helt naturlig användning av sådan programvara som innebär att man kan ”fjärrstyra” en annan dator. Jo, jag hade ju det på känn. Det måste ju förekomma internt inom företag och organisationer, där de som svarar för IT kan gå in och hjälpa anställda som har problem med sina datorer. Jag kommer att tänka på min tid vid Teracom 1992-1998 och mina kontakter med dess IT-avdelning. Somt var bra, annat inte. Internet var då i detta telekommunikationsinrikade företag inte tillgängligt för alla men jag lyckades tjata mig till en modemanslutning. Chefen var förresten norrlänning och flyttade sedan ”hem” till ett annat jobb och i sitt avskedstal gladdes han över att han nu skulle kunna åka snöskoter (och därvid slänga ölburkar omkring sig i naturen) samt jaga älg. Allt norrländskt är inte så föredömligt.

Genom detta mitt behov av Internet för mina internationellt inriktade verksamhet fick jag en erfarenhet av surfning som senare plöjdes ned i SFF Nätkasse.

Häromdagen dök detta helt självmant upp på min skärm:

Jag har här klickat fram en info-ruta. Jag har inget minne att jag sett ett sådant meddelande tidigare. Kanske jag en gång beställt funktionen, exempelvis när jag installerade min dator. Meddelandet kom förresten på 4-årsdagen av detta tillfälle. Ett exempel på att det är många som kan gå in i din dator och dona eller kolla. Man får lita på att de är ute i goda avsikter.

Jag vet personer som är fixerade vid att försöka få bort virus, trojaner och etrusker och vad det heter och det finns beskäftiga firmor som låter dig testa deras tjänster varvid det visar sig att det finns många 10-tals ”knas” i din PC. Man tar gratis bort tre knas, vill du få bort mer får du betala.

Min datakonsult har någon gång sagt att det är firmorna som säljer säkerhetsprogram som gör de stora förtjänsterna av virusspridande o d och har ett intresse att skrämma PC-ägarna, ja kanske t o m genom att själva sprida virus o d.

Jag har alltså en raljant inställning till datasäkerhet och PC:ns funktion, jag orkar inte bry mig. En vän skrev härom dagen något som är helt i linje med min syn på PC-problem och mina erfarenheter: ”Du vet väl min definition av felmeddelande i datorn: ‘Ett felmeddelande är ett meddelande som är fel’. Så upplever jag dom. Ytterst sällan som det kommer ett relevant felmeddelande. Naturligtvis ökar sannolikheten med min dator som står på gravens rand. Det tar mig minst en halvtimme att starta upp den med olika förfarande varje gång och ständigt nya ‘felmeddelanden’. Om jag låter den stå på ett tag, går ‘CPU-användning’ upp till 100 % och då kan jag inte göra något alls, utom att stänga av och starta på nytt. Sysselsättningen är tryggad. Tur man är panscho.”

Jag körde hos Microsoft en slags kontroll att inget ”elände” hade hamnat i min dator:

Efter att ha tuggit igenom drygt en och en halv miljon filer, vilket tog ca 4 timmar, konstaterades att noll (0) filer var infekterade. Ska man tro på ett analysprogram som ger att sådant svar, man har ju som sagt sett andra analyser? Naturligtvis smiter Microsoft undan ansvaret med att säga att man skall bekanta sig med andra säkerhetsåtgärder och länken ”Skydda din dator” leder till ett veritabelt annonsblad.

Men världen är nu inte seriös så varför skulle just IT-världen vara det? Inte bara Clas Ohlson utan även Bill Gates har blivit rik på oss tekniknyfikna.

Slutligen fann jag hos SVT Gävledala ett bra inslag om flygmuseifrågan. Det intressanta kommer ca 7:40 minuter in. Inslaget finns i skrivande stund bara kvar några få dagar till. Dock verkar det som det ännu kan ses här.

Sudden

.