Höstläge 2018

Hade efter en tids förnyad veckolång sjukhusvistelse på Södersjukhuset i Stockholm då man äntligen tagit itu med min kroniska tarminflammation börjat skissa på ett inlägg. Som vanligt flödade associationerna. Mycket skoj man vill snacka om men det blir alltför mycket att hålla samman. Så jag börjar på ny kula och försöker nu vara kort.

Vilket inte kommer att lyckas.

Fick  bilen genom bilprovningen. En massa bök, orkade ändå  inte snygga till den och måste hatta med datum för att passa  mina vårdbesök. Men det är nu lätt att ändra tid med kort varsel. Överetablering i branschen – därför dyrt?

Gick smärtfritt, några små hål i ljuddämparen vilket inte noterades. Lokalen nästan tom och jag fick en känsla av att Opus verksamhet där i Jordbro inte finns kvar nästa år. Var rädd att mitt bristande balanssinne skulle observeras, det ger ju ett dåligt intryck att ramla eller vara ostadig på benen när man stiger ur bilen på bilprovningen, vid en poliskontroll eller andra tillfällen. Jag hade övervägt att låta någon av mina söner fixa det hela.  En massa bekymmer hade jag för bilen – mer än för hälsan. Konstigt egentligen.

Jag har inga problem med balansen när jag kör men måste ha glasögon mot mitt dubbelseeende (som jag även använder vid TV-tittande). De förvränger avståndsbedömningen ibland och att blunda med ett öga går ju bara några få sekunder. Bilen får allt fler och fler små skråmor. Icke minst genom en ung hjälpsam tiggare som en sopade ren min bil med en snöskyffel av plåt). Ibland är man tafatt.

Ett problem jag haft då och då vid bilkörning i flera år är att högerfoten har det trångt beroende på vilka skor jag bär. Det har blivit både oväntade tvärbromsningar eller tvärtom – ingen broms alls. Läbbigt. Ibland  ingen gas alls. Nu har jag desstom fått att par ortopediska skor à la Frankensteins monster. Men insåg äntligen är att det snarare är skons längd som kan trassla till det genom att tåänden kan hindras i sin rörelse snarare än skons bredd. Dessa skor är trots sin klunsighet rätt korta (och sköna) och jag inser nu vad jag skall se se upp med när jag sätter hälen mot durken.

 

Bilprovning brukar jag vara rädd för, den undersökningen är värre än någon läkarundersökning.

Nu fann man på Södersjukhuset att min Chrohns kroniska tarminflammation var alive and kicking. Den debuterade vid en tjänsteresa till Frankrike i augusti 1980 och var sedan mycket godartad i många år. Åt en fin fransk fiskmiddag med mina värdar hos CCETT i Rennes i Bretagne och började på natten må dåligt. Hemresan med en Air France Boeing från Paris krånglade, man fick vända tillbaka på gund av ett tekniskt fel och jag spillde rödvin i min grannes knä. Som tur en man med en stor förmåga att behärska sig, man tackar i efterhand. Hemma kl 03.15 på morgonen (SAS limousine), väckte ingen tror jag.  Man trodde först på Epidemisjukhuset att jag fått i mig något olämpligt. Sedan var man inte säker på vad det var ”men det är samma medicin ändå”. Denna medicin har senare visade sig verkningslös. Numera ges akut cortison.

Min ålder och hjärtsvaghet gör att man inte vågar pröva alla knep. Ytterligare minst en undersökning återstår och på Luciadagen ska jag tydligen få läkarens dom/förslag. Jag har därför gott hopp att hinna uppleva min 80-årsdag den 19:e för man hinner väl inte börja göra något stort innan dess.

Jag känner mig  rätt bra, har gått ned ca 5 kg sista veckan. Det märks på skärpet – tänk om man skulle få slippa de eländiga hängslena. Men är svag och ostadig i benen till tusen – som tidigare. Gruvar mig för den kommande vinterns halka.

På sjukhuset var maten mycket god och det var trevligt i övrigt . Fann i avdelningns lilla bibliotek Jan Guillous ”Äkta amerikanske jeans” Faktiskt rätt bra, jag har normalt litet svårt för Guillou. Men nu fick jag veta mer om hans lätt överklassiga bakgrund och hans drivande och företagsamma mor – mycket intressant.

I boken skildras bl a en fiktiv resa i ungdomen till Afrika och han upplever hur illa omtyckta engelsmännen var som kolonisatörer. Konstigt, men jag och nog de flesta tycker engelsmän är såå trevliga. Passade förresten på sjukhuset att beta av traven av olästa Aeroplane Monthly.  Just nu hör vi talas om en ”typisk gammaldags fransk demonstration” med många delagare och t o m någon  omkommen. When will the French ever learn?

I Guillous bok är det litet svårt att veta vad som är rent självbiografiskt. Alla tidsmarkörer stämmer inte heller med mina, fast jag är ju sex år äldre. En enda klart felaktig uppgift upptäckte jag – han kallar F-86 för Super Sabre. Men han gör det på två ställen – förtroendeingivande.

Hittar inte ett foto av Jan G jag har någonstans i något analogt album där han ses både reell och på en affisch. Det får bli en bild av mig istället:

Läste också några årsböcker från Svenska Naturskyddsföreningen på 70-talet. Lätt gnälliga.

Nu ska jag befria mitt skrivbord från ”lustigheter” jag samlat på mig!

Det verkar ha blivit svårare att umgås med kvinnor. De har blivit så morska eller ställer svåra krav. Och tidningarna understryker morskheten, utan tanke på att manliga läsare kan bli skraja. Rubriksättare brer förstås  på och ibland blir det för mycket. Smak- och stillöst!. Margot Wallström, som jag tycker är bra och kan ge araber och israeler berättigade näsknäppar, gjorde bort sig genom att håna sin ”motståndare” Jordan  B Peterson. Här nedan några observationer:

Jag har sagt upp min DN-prenumeration som protest mot tidningens förfall men det är plågsamt att behöva avstå från läsandet men se intressanta rubriker. Man är ju ännu nyfiken. SvD är prydlig och ger litet nya vinklar men… Betalväggar kan göra en tokig och tidningarna själva måste väl inse hur f-bannade prenumeranter blir när de inte kan tipsa vänner och bekanta (eller FB-läsare och twitterföljare) om artiklar. Hur länge blir dessa hinder kvar?

Behovet att ”anpassa” informationen till läsarens intresse  och journalistens ibland bristande insikt i även mycket populära ämnen kan få en tvivla på dagspressens framtid.  Etablerade medier skryter stolt med att man minsann inte sprider ”fake news”. Men vad ”sanning” är, är inte så enkelt. Och det är ju ändå främst de etablerade medierna som sprider dem. För närvarande upprörs jag över hur etablerade media anammat klimathysterien.

Matematik har aldrig varit lätt för mig. Här två svåra räkneuppgifter lånade från SvD. Till min förvåning klarade jag det algebraiska (?) exemplet, ett snyggt enkelt svar blev det och det känns alltid lugnande, medan det första med ”modern matematik” gjorde mig närmast galen. Den sortens ”matematik” dök upp efter min tid. Litet väl abstrakt för mig. Påminner något om detta..

IT-folket sprider själva gärna obgripliga besked bl a med sitt snack om ”skript” vad det nu är.

 

Palle Nielsen gjorde fascinerande grafik men ibland är verkligheten inte dålig den heller:

Beteckningen för ”spanska Messerschmittar” kommenteras ofta av en viss person har nog några flygtokiga märkt. Aeroplane Monthly använder ofta planets spanska smeknamn Buchón (en slags  vild duva). I kommentarerna till denna bild förekommer uttrycket ”proper 109”. Så rätt på spiken så. Kanske ordet ”proper” inte finns i amerikansk engelska?

Här nedan ett olygt försök att försöka se ut som en Luftwaffe Bf 109. Jag skulle på rak arm säga att det är en Bf 108 Taifun fast det är säkert en franskbyggd version Nord 1000 Pingouin eller något liknande nummer. Men det ser ganska ”äkta” ut även om den eleganta Argus-nosen saknas. Så här snett bakifrån går det väl ändå an. Skavsta, 23 maj 1987.

 

Här slutligen en fantasiskapelse.. Nosfena har nog aldrig förekommit men däremot nosvinge. (Och nos-sidoroder används gärna vid kompasstyrda modellglidare.) Notera hur bra det är med kärnenergi eftersom cancer kan botas! Ritningen för en linstyrd Mustang kan hittas på webben, och en fin ritning var det. April 1946. Många skoj teknikoptimistiska omslagsbilder hade denna tidning.

 

Sudden, som med viss besvikelse noterar att han stavar lika illa med Arc-tangentbordet som med det gamla bordet samt att det knasar ibland