Apropå Costa Concordia, Tsesis, Linate och Gottröra

Egentligen hade jag tänkt skriva om modellflygminnnen men såg så ett klokt omdöme om vad våra journalister rapporterat i svenska medier om Costa Concordias förlisning som var väldigt likt mitt omdöme ”sjaskigt”.  Här är fartyget i all sin prakt en gång:

På Newsmill hade ett intressant inlägg fått rubriken ”Hatet mot kaptenen döljer systemfel till sjöss” och visserligen vinklas ofta Newsmills rubriker av redaktörerna men inlägget handlar bl a om hur den stackars kaptenen hånats och förlöjligats i svenska medier. Dessutom får man i inlägget veta en del intressant om farorna med att segla så strandnära (vår käre gamle lyftkraftsvän Daniel Bernoulli är med även här!) samt att rederi, sjöfartsverk m fl kan ha ett intresse av att vissa fakta förtigs. Klart är väl att rederiet inofficiellt tillåtit fartyget att gå nära ön i fråga och att andra sett genom fingrarna med detta (om det nu är förbjudet).

Författare till Newsmill-inlägget är Lennart Strandberg, f d professor kunnig i farkostteknik, transportsäkerhet och haveriutredningar (även vad gäller vägtrafik). Han är måhända en omstridd herre. Här är hans egen sajt. Centralt i hans Newsmill-inlägg är hur destruktivt ”syndabock-tänkandet” är genom att de verkliga problemen därigenom kommer i skymundan, mer eller mindre avsiktligt. Strandberg skriver: Skuldbeläggning av en människa, som agerat under olycksförloppet, befriar resursstarka branscher och säkerhetsansvariga myndigheter både från allmänhetens klander och från politiska krav på åtgärder mot brister på systemnivå. Så sant så.

I kommentarerna till hans inlägg finns många morska röster typ ”jag vet inte så mycket om sjöfart men jag kommer i alla fall från Åland” eller som menar att en riktig kapten inte gör sådana misstag och visst vet det som Strandberg försynt påpekar är lömskt och måhända ganska okänt. Och en riktig kapten är förstås den siste att lämna sitt sjunkande fartyg  och övervakar ständigt rorgängaren som en hök.

Själv trodde jag i min enfald att en befälhavare har en kompetent besättning som sköter själva framförandet av fartyget.

Bland kommentarerna finns nu förresten en från passageraren f d radiojournalisten Jan Mosander som omnämner kaptenen som ”en stolle” men ändå är tacksam att denne lyckades stranda fartyget på botten i grunt vatten. Hade fartyget sjunkit på djupare vatten hade nog antalet omkomna kunnat räknas i tusental.

(Jag tillåter mig en angenäm utvikning till en av många fina engelska filmer från min ungdom där jag apropå att en äkta sjökapten inte överger sitt fartyg kommer att tänka på en film från 1949, Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets). Det anses vara Alec Guinness genombrottsfilm där han spelar 8 olika roller, bl a amiralen Lord Horatio D’Ascoyne. Filmens huvudperson (Dennis Price) tar oförtrutet livet av de 8 som står före honom i arvsföljden, även om just amiralen omkommer genom ett eget missgrepp. Han förväxlar höger och vänster; termer som sjömän har svårt för men han handlar som en sann sjökapten:

Föremålet för huvudpersonens längtan är barndomsvännen Sibella som spelas av Joan Greenwood. Greenwood hade en speciell röst, litet hes och liksom snuvig och med klar diktion. Här kan man både höra och se hennes ljuvliga uppenbarelse och även se några av Alec Guinness rollgestaltningar liksom hur de togs av daga. Se även detta klipp medan filmen i sin helhet finns här.)

Det är tråkigt när våra medier så obetänksamt lyssnar på bara en part i målet, slarvar i källkontrollen (”innebandypojken”), styrs av dolda intressen eller sensationslystnad/lust att mobba (Juholt). Hänger ut sårbara enskilda personer.

I Gottröra ”utsågs” befälhavaren till en början till hjälte vilket förstås låg i SAS intresse (motsats till syndabock). Sedan visade det sig att han nog inte riktigt hållit måttet, men så efter nästan 20 år visas en TV-dokumentär som åter lyfter fram befälhavarens duktighet. Mig veterligen dömdes ingen i domstol, till skillnad från den svåra Linate-olyckan hösten 2001. Men det gick ju förstås väldigt lyckosamt i Gottröra.

Efter Linate-olyckan dömdes efter fleråriga rättegångar flera personer till fleråriga fängelsestraff. Mig förefaller dessa personers försummelser var högst ursäktliga och några straff sänktes också senare. Man ville väl här på något sätt visa den italienska statens makt och ”ansvarskänsla”. Vidare kunde man läsa om känslor bland offrens anhöriga som var obehagligt hämdlystna.  Det förekom försök att stämma Cessna på skadestånd; det vilsekomna planet var inhyrt av företaget. Möjligen är denna process ännu inte avslutad. Det är inte enda gången då det gällt att välja rätt domstol…

Apropå händelser till sjöss kom jag att tänka på det sovjetiska oljetankern Tsesis som i oktober 1977 gick på ett grund  i farleden till/från Södertälje vid Fifång  som inte var utmärkt på sjökortet. En kartograf, Anders Ahlmark vid Sjöfartsverket, upptäckte att man glömt rita in grundet. Sjöfartsverket ville dock inte erkänna försummelsen och Ahlmark gick då till sist till medierna. Sjöfartsverket lyckades till en början bli friad genom juridiska krumbukter och Ahlmark blev utfryst av sin arbetsgivare och även av arbetskamraterna. Han skuffades undan till en avlägsen fyr (”Fången på fyren” är Ahlmarks egen blogg). Ahlmark fick så småningom komma tillbaka till Norrköping men behandlades ej väl. Efter flera år blev Sjöfartsverket i domstol dock förklarat ansvarigt och fick betala skadestånd till rederiet, och lotsen och befälhavaren fick upprättelse.  Ahlmark fick aldrig någon formell upprättelse, och Sjöfartsverkets chef ”gick i taket” om man diskuterade Ahlmark med honom. En ful sida av svensk förvaltningstradition eller vad handlade det om? Strandbergs ord här ovan om att myndigheter vill dölja ”brister på systemnivå” stämde bra.

Här ges en liten annorlunda skildring av ansvaret för det felaktiga sjökortet som jag upptäckte sent i skrivandet. Och här skriver DN:s gamle sjöfartskunnige journalist ”Sjöman Öhman”.

Sudden