Vägtrafik mest men också annat

En JO-anmälan mot FV-museums skrotning av Viggen-prototypen har nu lämnats in med Håkan Olsson, västkustbo och verksam i Svedinos vad jag vet, i spetsen. En gång moderator på SFF forum liksom Fredric Lagerquist som ännu är det och som drog uppmärksamheten till en ogenomtänkt skrotning av en symbol för vårt lands största industriprojekt en gång.

Men sådant är samhällsklimatet numera, kulturen får tas om hand av entusiaster, och museifolk är väl förresten fortfarande s k ”humanister”. Mäktiga organisationer med pengar som Saab, SAS, Luftfartsverket m fl backade ur Arlanda Aerospace redan för drygt 10 år sedan; inget intresse att bevara eller visa upp vår flyghistoria. Däremot satsade staten av något skäl stort på mausoleet i FV-museets källare. Det gäller att kunna tala väl för sin sak. Men man kan också se DC-3-utställningen som en slags hyllning till alla dem som omkom i vårt flygvapen under ”Kalla krigets” tid. Vi hade ett starkare flygvapen och säkerligen större förluster än våra ”NATO-försäkrade” grannländer. Inom FV omkom 1945-1979 drygt 600 personer under flygtjänst enligt AHR:s ”In memoriam”. Jag har faktiskt inte studerat utställningen så ingående för att se vad som där sägs om detta men i denna text ser jag inget härom och i Minneshallen i Tre Vapen i Stockholm har man knappast anledning gå in på denna följd av vår alliansfrihet. (Se även ett tidigare blogginlägg och främst de länkar som ges där till Bärgslagsbladet och dåvarande flygvapeninspektör Anders Silwers ord om Vikbo-olyckan.)

Men tillbaka till Viggen-prototypens öde, SFF:s agerande och informerande i Viggen-frågan är häpnadsväckande dåligt. Som jag ofta undrat, varifrån kommer den unkna kulturen i SFF? Nya styrelsemedlemmar lär sig den snabbt verkar det som.

Man blir sorgsen och f-bannad när man läser om kraschen vid Arvika. Att flygplan blir byggda så slarvigt som det verkar. Jag var förvånad redan när jag först läste om haveriet, typen är mig veterligt en mycket seriös konstruktion. Annat var det med vissa tidiga UL-plan.

En STOL-kärra, som alltså inte kräver så lång start- eller landningssträcka. Naturligtvis kan man med ett sådant flygplan göra speciella fel vid en landning men att en vinge lossnar som det sägs, nej icke.  Ovan ses bakkantklaffen/hjälpvingen (à la Junkers), och här ser vi vingframkanten med dess slats. Bilder från EAA Flyin 2002 på Barkarby av en annan individ av typ Zenair 701.

(Jag upptäcker ca 8 timmar efter publiceringen av detta blogginlägg Chefsingenjörens blogginlägg om Arvika-haveriet.)

Till vägtrafiken. Här en rondell i min närhet:

Jag passerar nästan alltid öst-väst, eller höger-vänster. Trafiken ”nedifrån/nedåt” är stark och jag får ofta vänta åtskilliga sekunder. I övrigt är problemet utfart västerut då det gäller att ta sig över i vänster körfält. Jag är en sådan som alltid ängsligt håller mig till högerkanten. Relativt snäva infarter för att få ned farten (såvida man inte brakar in i själva rondellcentrum!) men övervägande accelerationsvänliga raka utfarter.(Bilden är litet förbryllande, är ihopklippt från olika tagningar. Skuggorna är olika i olika delar av bilden.)

I mina funderingar över trafik kikade jag på några Youtube-filmer från Indien. Här är en rondell som låst sig, det tar nästan 5 minuter innan bussarna kommer loss. (Notera den fräcka körningen med en vit bil in från vänster 28-60 sekunder in i filmen.) Men kanske vi är på väg mot indiska lösningar ändå. Våra markerade övergångsställen sägs skapa en falsk säkerhet och är på flera ställen på väg bort och ersätts ibland med ganska diffusa gångpassager (även om herr trafikingenjör Granlöfs (!) slutsatser får mig att tänka på Salig Dumboms tanke om sambandet mellan floder och stora städers placering). Jag minns hur jag för några år sedan upptäckte ett sådant arrangemang i Ljungskile. Vägbanan hade snörpts (undrar om det inte t o m var 70-skyltat!) och så fanns en halvmeterhög grön stadig ”pollare” vid vardera trottoarkanten. Jag misstänkte att det var ”ett tips” att här gick man över. Ingen skylt eller markering på körbanan. Då hade jag ännu inte hört talas om fenomenet ”gångpassage”.

Jag har sett ”indiska vimmel” på Youtube där alla, inklusive motorcyklar, bilar och bussar rör sig i fotgängarfart (när de överhuvudtaget kan röra sig). Kanske det ändå är ftramtidens melodi även för oss? Allt står ju inte still i Indien. Här blandar man friskt.

Jag tror att försöken att i stadsmiljö försöka separera fotgängare, cyklar och motorfordon är dömda att misslyckas. Det blir så många komplicerade korsningssituationer där det är svårt att veta vem som skall lämnas företräde och även andra svårbegripliga situationer som man kan läsa om i denna cyklistblogg. Vi vet att cyklisters grönljus inte är mycket värt i många situationer. Jag såg denna hemska bild i Svenska Dagbladet:

En massa konstiga streck på vägbanan (vad sker när de slits ned eller det blir snö?) Signalerar cykelsymbolerna någon påbjuden körriktning (se cyklistbloggen ovan)? Cyklister som ”brakar in” alldeles intill fotgängarna från vilket håll som helst. Jätteläskigt! Som bilist kan jag bli ”anfallen” från två håll av snabba cyklister. Här en raljant webbkommentar till SvD-artikeln ovan som jag därför känner sympati för (känsliga cyklister varnas):

Kan man inte förbjuda cykling över huvudtaget ? Alltså cykel känns som en ganska omodern mossig uppfinning från 1800 talet. Vill någon utöva denna ålderdomliga tradition kan de väl göra det på banor avsedda för detta. Ungefär som ridsport utövas idag. Inte skulle någon komma på idén att ta hästen till jobbet på Karlaplan. Nej det är dax att förpassa cykeln in i historieböckerna där den hör hemma.

Nu litet roligare bilder, här en jag fick transatlantiskt:

Jag kommer då att tänka på det som kallades ”svärmorslucka” som här. Här nedan ytterligare ett exempel på svärmorslucka:

Bilden är från Wikipedia, platsen är Bislett i Oslo 2010 och fotograf är Chell Hill. Det bör man ange säger Wikipedias regler fast jag är mer intresserad vem som byggt bilen, som även kan ses (och höras) på Youtube. 313 lär kunna syfta på Kalles födelsedag 13 mars sägs det. Undrar förresten om inte fotografen egentligen heter Kjell/Kjeld vilket dock är ett hopplöst namn för engelsktalande att veta hur det skall uttalas. Värre än Lars.

I Tyskland finns ett motorvagnståg som med visst fog kallats ”Kalle Anka” eller ”Den vita hajen”.

Varför inte sluta i Linköping där vi började, med Carl Milles staty av en en tidig vägtrafikant. Hästen kollar att det är klart att byta fil. Kanske man är på väg till Systembutiken i bakgrunden. En gång fann jag ingen P-plats där men jag kunde ju sitta kvar i bilen och låta Åsa leta upp butiken tyckte jag. Hon var inte så road eller foglig som Maltes hustru i förra inlägget men det gick vägen.

Sudden