Skrivet av: Sudden | 2015/01/25

En flygtokig kåserar

Framför mig vid datorn hänger fyra bilder klippta från en segelflygkalender.

120327_segelflygalmannackstavla_kök3

Ibland vänder jag på det hela och får då se fyra andra segelflygbilder. En slags årstidsväxling.

Short Nimbus uppe till höger hade måsvinge, vilket var vanligt i segelflygets början (syns även på den ombyggda Fafnir, en av Alexander Lippischs skapelser, nere till vänster) men ett lågvingat segelplan var mycket ovanligt. Antagligen var vitsen att kunna placera  den tillfälliga andra personen ombord (läraren eller passageraren) i planets tyngdpunkt ovanför vingbalken som nu inte kom i konflikt med lärarens axlar. Ett evigt problem som i Bergfalke löstes med vingens framåtsvepning. Eller som här.

Short Nimbus gjorde ingen succé. Dyr och tung och aerodynamiskt störde vingen stjärtpartiet trots att man jobbat med vingrotutfyllnaden. Mer läsning här.

Måsvingen var nog till för att få frigång till en ogästvänlig markyta om man landade ”ute”. Kanske fanns även en uppfattning om att planet blev ”stabilare” eller fick bättre flygegenskaper. Man nog tagit intryck från måsar och andra fåglar som var bra på att svänga och segla på uppvindar. Segelflygets klassiska olika utmärkelsetecknen visar måsvingen:

Silver-C

Modellflygare trodde länge på något som kan ses som raka motsatsen; ”vingöron” för segelmodeller eller uppåtvinklad yttervinge i stället för en enkel V-form. Kanske enklare att bygga. Själv tyckte jag en segelmodell blev stabilare i flykten ”på något sätt” och när jag vid 39 års ålder under sommarsemestern 1978 i Tyskland snodde ihop en leksak för mig och mina söner blev resultatet detta:

Eichwald_1987

Verkligen retro! Ett minne från en tid då man ännu var ung och stark.

Konstruktörer av propellerplan har tillgripit omvänd måsvinge för att kunna korta landstället, något som var viktigare innan man började fälla in stället. Tror jag, och det finns väl även en tanke att man kan få en aerodynamiskt bättre övergång mellan kropp och vinge om de möts i rät vinkel. ”Wing fillets” är en konst har jag förstått när jag googlat och jag ger inget läsips. I alla fall är exemplen på ”knäckt vinge” många och exempel är Chance-Vought F4U Corsair, Klemm 35, Ju 87 m fl samt denna maskin:

Supermarine_224

Supermarines typ 224 blev det inget av, mycket p g a av att ångkylningen av motorn inte fungerade bra och prestanda var dåliga. RAF valde Gladiator istället! Men nästa försök från Mitchell på Supermarine lyckades bättre! Observera att i Flight har planet redan 1934 givits namnet Spitfire. Här är artikeln i Flight år 1934 . Den ”riktiga” Spitfire flög i mars 1936; utvecklingen gick fort på den tiden.

Själv har jag inte mycket att säga om Corsairen som många imponeras av (no names). Ett ”sent” propellerplan som användes i Koreakriget som attackplan. Den fanns i en sällsynt variant F2G under slutet av VK2 med P&W väldiga, 4360 kubiktum stora 4-stjärniga Wasp Major. Först med denna kraftiga motor med dess förnämliga kompressorautomatik kom det något klunsiga planet upp i riktig hög fart för racing . Med speciellt bränsle, vatteninsprutning och ett modifierat luftintag kunde man få ut 4000-4500 hkr vid racing. Men militären satsade på Grumman Bearcat som med en ”vanlig” R-2800 Double Wasp, som förresten hade sin premiär i den vanliga Corsairen F4U, kunde prestera mer än F2G.

Mer racer-Corsair-läsning här.

Egentligen så kom uppslaget till detta kåseri från Hayao Miyazakis animerade film ”Det blåser upp en vind”. Både filmskaparen samt den flygingenjör Jiro Horikoshi som där skildras med viss konstnärlig frihet verkar svaga för ”omvänd måsvinge” men förstås av olika skäl (verkar ha varit ”inne” när man ännu inte satsat på infällbart ställ). Här är omslaget till DVD-kassetten.

Miyazaki-CD-omslag_frambak

Prototypen till Horikoshis första lyckade typ hade sådan vinge, men i serieutförandet fick Mitsubishi A5M en planare vinge liksom den senare A6M, Zero ofta kallad,

Filmen rekommenderas; ”praktfull, varm och sorglig” skriver en recensent. Och ibland svår att hänga med i skulle jag, gamle gubbe, tillägga. Japan är så annorlunda. Men som flygnörd kan man fördjupa sig i vilka flygplantyper eller bilder Miyazaki inspirerats av. Klart och känt är att han gillar Gianno Capronis plan (han kallar föresten sin studio ”Ghibli” som var en benämning på ett Caproni-plan) samt Stockholm och Visbys stadsmiljöer, något man kan se i en av hans filmer.

Reklamtrailer här.

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: