Gubben ser tillbaka

Jag tittar ibland på statistiken från min bloggleverantör WordPress; hur många visningar, vilka inlägg är populärast, vad verkar folk läsa o s v.

Jag tog nu en titt på mitt s k bibliotek med filer jag bifogat och som omfattar ca 3400 objekt varav de allra flesta är bilder (då inräknat inskannade texter som är många) och några få word- och pdf-filer. Efter drygt 5 års bloggande upptar detta ca 20 % av minnesutrymmet på 3 GB jag f  n har så det finns plats att fortsätta i många år… En gång var det dyrt med minne vilket styrde publiceringsstrategin exempelvis för diskussionsforum. Denna blogg är förresten helt kostnadsfri för mig; några läsare kan få reklam, men jag har själv aldrig sett sådan som jag annars tycker kan vara mycket störande vid bloggar.

Här ett smakprov från biblioteket. Det kan vara roligt även för bloggens läsare att kika på bilderna och försöka gissa vad de handlar om:

Ibland finns samma objekt dubbelt, en följd av glömska eller trasslande/ångrande/perfektionism.

I mitt webbsurfande har jag återigen sett exempel på forumadminstratörer som inte gillar att kontroversiella ämnen kommer upp. På en sajt där folk berättar/visar minnen från hemstaden omnämndes (och namngavs) i ett inlägg en tandläkare som var en skräck för stadens skolbarn för 40-60 år sedan. Men att namnge honom kunde vara tråkigt för efterlevande släktingar. Jovisst, men alla de barn då, som varit livrädda för tandläkaren måste väl få berätta och släppa ut den vrede eller andra känslor de har? Man vill ju att de som är intresserade av historien ska få en sann bild av hur det var.

Känsligt. Av de flyghistoriska författare som jag läst hade Stig Kernell förmågan på att ett artigt sätt ange att en person också hade mindre goda sidor. Även Lars Gibson kan denna viktiga konst.

Vidare: Jag får för de nostalgiska påminna om en med åren allt mer omfångsrik sajt för Örebro-flyghistoria och då inte minst Gustavsviksfältet. Två av denna bloggs läsare har bidragit.

Ett annat kärt ämne för dem med språkpolisböjelser och som tror det finns en enda korrekt benämning på en flygplantyp (och annat här i världen), är benämningen på Willy Messerschmitts berömda jaktplan och speciellt då de spanskbyggda plan av denna typ som försågs med en motor som totalt förändrade planets ”ansikte”. För mig och säkert många andra är de inte längre en ”Messerschmitt” eller ens en ”109:a”. 109:an hade många olika motorer under sin tid, men alltid ett speciellt ”stuk” genom en inverterad V12-motor. RR Merlin (eller någon Hispano-motor) i spansk installation, nej tack säger jag. Jag avstår att öppet visa någon bild; dessa ”Buchoner” får man ändå se till leda i Aeroplane Monthly och annorstädes. ”Buchon” lär syfta på en slags fågel.

Bilderna är från Heinz Nowarras ”Die 109  – Gesamtentwicklung eines legendären Flugzeug”. Notera hur Bf/Me-problemet undviks i boktiteln; jag har sett andra lösningar på bokomslag. Och även om den RR Kestrel-motor som prototypen hade, var en rättvänd V12, så nog ser prototypen ut som en 109:a ska, även om den ger mycket ”Bf 108 ”Taifun”-känsla.

Frågan är vad man ska kalla detta formsköna tyska tekniska prov; tyskarna hade kommit över en Spitfire som landat på någon av Kanalöarna och var nyfikna på vad som hände när man satte in en DB 605, som var mer potent/modernare än originalets Merlin-version. Kanske man kan kalla den ”Messerspit”.

Det finns faktiskt ett svenskt körverk, ”Achtung Spitfeuer”, av Peter Lindroth.

Man noterar att företagsnamnet ”Supermarine” används när man nämner Spitfire, ej Vickers, trots att Supermarine sedan 1929 ingick i Vickers-Armstrong-koncernen. Namnet Supermarine levde kvar ännu i vissa Vickers 50-talskonstruktioner.

Staden Baltimore förekommer just nu i tidningsrubrikerna och jag kommer då att tänka på de bombplan ”Maryland” och ”Baltimore” som Glenn Martin på USA:s östkust tillverkade och som efter visst trassel kom till Frankrike och Storbritannien, före och efter utbrottet av VK2. Enligt Wikipedia var de inte alls så ”hopplösa” som jag trott. Även om nu RAF inte ville använda dem i Europa utan de ”förvisades” till andra fronter; Nordafrika o d. Här en bild från Wikipedia:

En av de bättre flygböckerna i mina hyllor är Hans-Werner Lerches bok om hur han testade allierade flygplan som Luftwaffe kommit över. Jag har boken i engelsk översättning som jag nog förstår litet bättre än tyska. Sedan tycker jag översättningen är något stel, men det är väl också så att tyskar uttrycker sig annorlunda än britter. Han verkar skarpt ha gillat Boeing B-17 och Airacobra hade han också minnen av när det blev en del i och för sig trivialt trassel, men med ett helt främmande plan och utan någon förarinstruktion var det inte alltid så lätt. Om Spitfire hade han inte mycket att tycka. Tung i skevningen men det var ju ett vanligt problem för tidiga VK2-jaktplan. Här nedan första sidan ur en 4-sidig rapport om Lavockkin La-5. Notera det Luftwaffeinterna beteckningarna för ”Me Bf 109” och ”Focke-Wulf FW 190”; ”inventariet” flygplan hade en karakteriserande ”8”:

La-5 såg ut ungefär som La-11 och i maj 1949 landade en sådan på Tullinge och hur den såg ut kan ses här och även här nedan. Just den dagen kom ett plan flygande lågt över mitt hem i Årsta. Jag hann fram till fönstret, men det var nog en vanlig J 22.

Artikeln i Ett år i luften 1951 om det starka sovjetiska flygvapnet är inte skriven av Stig Wennerström! Mer läsning finns här. Det verkar som piloten sändes tillbaka till sitt hemland, där fängelse och elände väntade, trots att han sägs ha velat stanna i Sverige. I forskandet om händelsen fann jag ett träffande smeknamn på vår dåvarande utrikesminister Östen Undén. Den en gång kände hävdatecknaren EWK har använt det mer måttfulla ”Östen Jämläge”.

Sudden