Gubben försöker minnas

Samlar på mig aktuella ”kul” klipp ur tidningar och här ett sådant ur min dator:

Som slölyssnare till vår ”statskontrollerade radio”, ett begrepp våra naturligtvis helt fria journalister gärna använder, hör jag ibland rapporteringen av vind och väder från SMHI. Detta gjorde också en Olle Palmquist och han frågade han.

(SMHI:s syn på vårt lands delar, vattenstånds-termerna och i vilken ordning sjövädersstationerna nämns skulle jag kanske kunna skriva något om. Vad gäller den aktuella fyrplatsen hittade jag i min dator en scanning av dess fyrplatsdata ur ”Lights and Tides of the World, Part 1”, ett tjockt brittiskt verk från 1957 som jag köpte antikvariskt i januari 1994 i Cascais i Portugal på en tjänsteresa. Namnet blir där ”Okso” helt rättframt när man struntar i konstiga norska bokstäver!)

Jag kände igen namnet från segelflygande i Ottsjö 1975 och tog kontakt via e-post, och som jag minns berättade han att ibland flög motorseglare från Ljusdal. Han var röntgenläkare i en stad i Hälsingland. Min flygiske vän Lars Henrikssons ett barn är läkare i landskapet; jo de brukade träffa honom.

Stötte långt senare samman med Olle i Ottsjö, men utseendet var mig helt obekant. Kanske inte så konstigt för av Olle minns jag efter många års ordnande av gamla bilder mest pälsmössan:

Och så här minns väl Olle mig:

Jag hittar inte honom längre på Eniro eller Hitta.se. I denna berättelse om en Ottsjövistelse 1975 berättar jag bl a om en minnesvärd flygning med Olle. Säkert den där man här ovan ser min nacke.

Olles far Eric var en känd tecknare av fåglar och även bokillustratör Se även här Ett exempel nedan:

I mitt läsande om Corona-pandemin kommer jag att tänka på forna tiders hemska farsoter samt sjukdomar som TBC och barnförlamning (polio) som var ett gissel. Kommer att tänka på en kamrat Bertil i gymnasiet som hade drabbats av barnförlamning och gick med hjälp av två kryckor. Benen, ja halva kroppen slängde och dängde; det kunde inte vara bra för lederna. Var något år äldre än oss andra, satt längst bak i salen och var stark i rösten och inte precis ödmjukt beskedlig när han fann anledning yttra sig. Han hade åtminstone de senare åren en grå Citroën CV 2 som han kom till skolan med, den enda elev som hade bil.

Minns inte hur många var vi i den bilen en studentfirande majnatt 1957 på Djurgården. Och att Bertil berättat att en gång ville en poliskonstapel honom något men hade ställt sig så nära bilen att Bertil inte kunde vika ut sidorutan; man gjorde så på CV 2.

Träffande honom vid studentträffar i maj 2012 och september 2017. Han hade åldrats men finns kvar i Eniro. Googling 2012 visade att han då var känd som en Citroën-freak. Var psykiatriker.

Här nedan ett utsnitt ur vårt studentgruppfoto maj 1957. Alla i detta utsnitt var faktiskt med vid träffen med 2017 utom Eric (andre från vänster) som sakta tynat bort i någon hjärnsjukdom, ”det löjliga är att jag inte kommer ihåg vad sjukdomen heter” sa han i telefon till mig en gång. Han var den som länge ordnade så att studentträffarna blev av.

Bertil är tredje från vänster och jag själv med min nonchigaste min är andre från höger. Jag har visst ”krympt” nästan en decimeter förresten, Per-Gunnar längst till höger upplevde jag 2017 som ännu längre och rangligare.

Jag hade under gymnasietiden aldrig närmare kontakt med Bertil men kom efter träffen 2012 ändå att mejla honom litet om ”mitt läge” och uppskattade mycket hans hans mejl-svar som gav mig en tydligare bild av honom som ung. En helt vanlig kille egentligen men med en massa ”go” och fysiskt handikappad. Jag lägger in mejlen här:

Hej Bertil!

Det var en lyckad träff, kul att några ännu orkar ställa upp och ordna.

Jag har efteråt kommit på hur jag skulle kunnat ordna bildvisningen bättre, men det hade krävt bättre transportmöjligheter (=att jag tagit bilen).

Jag hade en hjärtinfarkt 2006 och det sägs att folk med hjärtbesvär har svårt att bära, och jag kan bara hålla med. Den lilla laptopens 2,4 kg var mer än nog. Jag åkte kommunalt och på hemvägen stapplade jag sista biten från pendeltågsstation hem (ca 700 meter horisontellt, kanske 20 meter vertikalt).

För tre månader sedan orkade jag just ingenting alls, men min läkare upptäckte dåliga blodprovvärden. Blev inlagd och det visade sig att mina hjärtmediciner hade biverkningar. Så tog man även bort (litet av ) blodtryck- och pulsfrekvenshämmande mediciner. Konstigt att detta missförhållanden hade kunnat utvecklats trots att jag regelbundet kontrollerats av läkare.

Jag har för mig att det var studentbilden tagen bakom skolan på Simlångsvägen du var intresserad av. Det är nog den enda bild ”från förr” jag har där du är med. Skickar nu med litet till, bl a av några allvarliga kamrater.

Jag har nostalgiska skolbilder samlade på en CD men inte så mycket har att göra med vår gemensamma tid. Men är du intresserad så skickar jag dig gärna en sådan skiva.

Hälsningar/Lasse

Webbsajt: http://larssundin.ownit.nu/
Blogg: https://larsan13.wordpress.com/

Bertils svar:

Tack för bilderna och inte minst ett tack för all den flygdokumentation som följde med. Hela helgen har jag läst
o minnen från 40-och 50-tal har dykt upp. Mina morföräldrar bodde i Enstaberga söder om Skavsta. Jag har vaga minnen från 7 årsåldern d.v.s. sommaren 1944 av ett lågtflygande tvåmotorigt plan över byn. Kanske en Caproni?
Senare såg jag ofta rotar av S18 starta i riktning mot Östersjön.

Under åren efter polioinsjuknandet vistades jag tre somrar i Vejbystrand intill F10. Planen var ständigt närvarande.Första sommaren var 1950. Jag har ett nästan drömlikt minne att J 22.or tumlade om över oss på badstranden. Kan det stämma? Senare skymtade J21R och 51 eller 52 kom Vampires. Vi bjöds in vid ett tillfälle till flottiljen där en stolt officer demonstrerade sina reaplan. Jag minns mest att jetmotorljudet var plågsamt men planen fascinerade.

De här intrycken grundlade ett flygintresse som måste bli ganska passivt pga polioskadan. Men jag köpte modeller hos Wentzels,läste Teknik för Alla och tittade på segelflyg på Skarpnäcksfältet. När jag bodde på Vejbystrandssanatoriet byggde jag Wentzels 1:25 modeller under sängen. Korkmattan passade bra för nåla longerongerna på ritningen. Minns en Mustang som jag krängde till till en sköterska för kanske 20 kronor.Hon tyckte det var ” ett riktigt konstverk”.

Senare har väl flyget hamnat mera i periferin för mig. Yrkesverksamheten har krävt andra foci. Konstigt nog har
minnen dykt upp senaste halvåret sedan jag definivt lämnat läkarjobbet. Särskilt bilden av J 22or som svalor över strand och blommande nyponrosor har återkommit den senaste tiden.
Som gammal psykiater har man lagt sig till med (o)vanan att tolka fenomen i psykologiska termer. Jag vill se särskilt krigsflygplan som en slags totemfigurer i vilka man (särskilt unga män) kan investera drömmar om makt ,frihet,initiativförmåga och autonomi. Om man läser t.ex. kommentatorsfältet i Ny Teknik efter artiklar om Gripen kan man få en del belägg för detta. Ett annat belägg skulle kunna vara att ditt material om flyg faktiskt har berört mig . Vare sig man vill det eller ej så dyker minnen från förr upp nu när det är dags att summera.

Nog om flyg. Visst var det roligt att ses igen.Har en känsla av att vi som är kvar snarast är fräschare än för fem år sen. Men visst har vi våra krämpor. Det du nämner om din trötthet kan föra tankarna till hjärtinsufficiens men i din blogg syns ju att kunnat vara ganska aktiv de senaste åren. En obehandlad anemi ger förvisso trötthet och kan reagera långsamt på behandling men är dock alltid behandlingsbar.
Det mesta av medicinsk verksamhet bygger numera på etablerad evidens som utgår från statistiska fynd hos stora populationer. Nu är en del av oss inte riktigt lika i alla stycken. Behandlande läkare bör alltid kolla om den specifika patienten avviker från normalpopulationen på något sätt. Tyvärr tillåter oftast inte arbetssituationen en optimal uppföljning. Det blir inte sällan fråga om trial and error i stället. Det fördröjer behandlingen men brukar ändå leda rätt till slut.Jag kan bara råda dig att påtala alla besvär utan att tveka särskilt mycket. Kan nämna för egen del att jag vägrar acceptera behandling med Simvastatin mot kolesterolstegring p.g.a. svåra ledsmärtor trots att alla kardiologer anser medlet vara absolut nödvändigt som infarktprofylax. Man kan inte få allt här i världen.

Vill avrunda med ännu ett tack för ditt innehållsrika mejl.
Ha det bra!

Bertil

Sudden