Tänkte skriva om tidig flygutbildning men dessa fransmän…

En av DN:s otaliga ”fristående liberala” ledarskribenter har skrivit uppskattande om vilken verkligt ”fin och högstående” litteratur franska skolelever läser i skolan.  Annat än vad våra svenska tonåringstölpar läser. Läs gärna läsarkommentarerna. Det finns nog någon sansad sådan.

Dessutom återger hon den vanliga fisförnäma meningen att den mesiga svenska skolan kräver inget av eleverna överhuvudtaget. Nå, är man snäll så noterar man att hon är kluven – den gamla socialdemokratin var bra och lagom krävande och det ”onda” är nya tendenser som jag själv förknippar mest med liberalismen.

Ack ja, Dessa konstiga fransmän och svenska kulturmänniskor, inte minst i DN. ”Fransk kulturprofil”, ja tack. I alla fall faller kvinnor…

Nå, rätt tuffa typer fann jag dem vara när jag mötte dem i jobbets internationella möten, utan britters och italienares vänlighet och artighet. På sätt och vis rättframma. Jag är inte ensam om denna insikt men väldigt många svenskar verkar ändå stark gilla ”det franska”.

De var ofta vid möten handikappade genom sina begränsade språkkunskaper. Säkert var tankarna goda men de kunde inte förklara dem. Vid de europeiska möten jag var med på var det engelska som gällde. En gång talade ordförande franska, tolk saknades. En fransk deltagare drog en rolig historia och jag valde artigt att skratta med fast jag inte begrep.

Inget ont om denna man som dragit sitt strå till stacken vad gäller våra plastkorts användbarhet.

Tänker på en ingenjör vid Sveriges Radio som liksom jag ofta mötte franska rundradioingenjörer i internationella standardiseringsgrupper. Vid ett möte hade han kämpat hårt mot det franska förslaget och hans falang hade vunnit. Vid nästa möte i gruppen hade fransmännen svängt 180 grader för att kunna fortsätta sin kamp! Ett av många franska knep som vi upplevde. Detta hade med TV-systemet MAC att göra, ett tappert försök att införa en tekniskt avancerad halvdigital standard för satellit-TV. Här en historiebeskrivning som talar om varför MAC sprack.

England, Norge och Sverige (Sveriges Radios utvecklare) satsade hårt på MAC (och då förstås C-MAC-varianten). Hedrar en norsk kollega genom att återge en text av denne:

Han inleder med att tala om två varianter av MAC, det ”äkta C-MAC” och det stympade franska D2-MAC.

Som några skaldade: ”D2-MAC är den grop man ställer sin stege i för att nå upp till HDTV-nivå”. Samt: ”D2-MAC i parabol/ duger gott till Helmut Kohl”.

Kanske barnsligt.

Sedan var det väl ändå tur att MAC sprack och att vi alla fick heldigital TV (även marksändning) där de nordiska länderna och speciellt Sverige (Sveriges Radio) starkt bidrog. (Min enda insats varväl att när Erik Stare anställdes, skrev jag en lista på texter han borde läsa för att lära sig vad television var. Det var skrifter från tiden före den digitala…)

De nordiska insatserna vann över EU:s tänkta ”Eureka-lösning”.

Det skrivs rundradioteknikhistoria i Sverige, förutom av Nina Wormbs även av Lena Ewertsson som var i färd med att skriva om en svensk TV-utvecklingshistoria, men så omkom vid en bilolycka. Här ett utkast jag fick av henne och har kvar i min dator.

Måhända jag är spydig över fransmän, som t ex över deras konstiga flygplan efter VK2 och bl a strävandena att försöka göra Nicolas Roland Payen till en ”deltavingepionjär”. Visserligen var han en företagsam man med förmåga att få tag i pengar men…

Naturligtvis finns en svensk nationalism också.

Frankrike verkar ju ha  varit ledande inom den tidiga flygutvecklingen och svenska flygpionjärer valde att utbildades i Frankrike och inte i Tyskland. Jag har de senaste dagarna  studerat tidig flygutbildning som man kan läsa om den i böcker och på webben. Detta mot bakgrund av en enkel fråga på SFF forum om när flygplan fick dubbelkommando. Mycket av utbildningen skedde ”solo” (som i segelflygets tidigare glidflygrutschning) och jag är inte säker på att läraren alltid hade fri tillgång till ”spak och pedaler”. På båda sidor i ”det stora kriget” var det bråttom och ont om resurser, inte minst lärare. Elever släpptes iväg på egen hand efter ganska få starter med lärare ombord. Läste nyss att Gerhard Fieselers lärare vill släppa honom ensam mycket tidigt.

En översättning. Platsen är Johannisthal (Berlin-Adlershof):

”Klockan 5 på morgonen marscherade vi till flygplatsen. Jag tilldelades flyglärare Wenk, som för bara tre veckor sedan arbetat som montör och hade avancerat så snabbt eftersom man behövde lärare så illa kvickt. Vi skolade på LVG-B3. Den ansågs farlig och var ytterst illa omtyckt. Vid denna tid förekom på Johannisthal varje vecka en till tre dödsolyckor.

Flögs gjorde det alltid, även på sön- och helgdagar. Inför den första starten förklarade Wenk helt kort hur planet styrdes, vilka jag ju redan kände till. Sedan började det. Den introducerande starten föll bort denna gång, och redan efter den andra landningen bytte Wenk plats till den främre sittbrunnen. Det var annars inte så vanligt. Efter den fjärde landningen sade han:

– Ni har redan skolat, det märker jag.

Jag förnekade detta men berättade dock om mina två demonstrationsflygningar med flygläraren Freind för ett år sedan (med en Jeannin Stahltaube). Wenk trodde inte på mig.

– Uteslutet, mej kan man inte lura. Ni har redan skolat, och vad mig anbelangar så kan ni ensamflyga.

Jag höll emot, eftersom jag ännu inte kände mig säker. Wenk bjöd på ännu en stjärtsväng, men sedan sade han:

– Nu är det er tur att flyga.

– Nej herr Wenk. Ni har hållit händerna och fötterna på styrorganen. 

-Jag har inte rört vid några styrorgan. Men vi kan ju försöka en gång till, och för att övertyga er, sätter jag mig på flygkroppen, med fötterna på sitsen.

Och verkligen, nu hade jag min lärares rygg framför mig, vilket också tog bort sikten framöver. Efter totalt bara 7 skolflygningar gjorde jag min första ensamflygning. Därmed fick Wenk det lokala rekordet som tidigare stod på 9 flygningar med lärare. Senare hörde jag att flyglärare av sina företag fick premier för icke utförda skolflygningar.”

I Kaiserns Tyskland var flygutbildningen ”privatiserad”; tillverkarna skötte åtminstone i början av kriget själva den grundläggande flygutbildningen.

Undrar om det är denne Wenk som stod bakom ett några år senare historiskt känt segelflygplan av typ flygande vinge, ”Weltensegler”.

Fieseler hade snart sin första krasch, en klassisk vikningsolycka när man svänger i låg fart för att kunna speja ned på marken och som han skyllde på den bristfälliga utbildningen i att hantera en stall.

En mycket intressant bok, jag tror att den tyvärr inte finns på engelska. Han var nog en ganska envis typ, den gode Gerhard. Han använde senare vid tävlingar och uppvisning i konstflygning en Tigerschwalbe, en typ som man försökte anpassa till svenskt miltärt bruk, men planet var nog helt enkelt alltför krävande (”nervigt”) även om man kanske hade missat några detaljer i försvenskningen.

Sudden