Datorer och DK

Datorn har börjat bete sig. Häromdagen tog det två timmar att få igång den något sånär efter det den synbarligen varit nästan helt död i bortåt en halvtimme. Då svarade den på någon slumpartad knappning från mig genom att erbjuda en s k ”återställning” där man ju själv får fixa det som man fått lägga till i programvara sedan man först satte datorn i drift. Bildbehandlingsprogrammet IrfanView, PDF, Open Office, annan webbläsare (Chrome), BankID m m. Dock var den beskedlig och talade om vilka appar som inte återställts. Några av dem bryr jag mig inte om, medan några var jag medveten om att jag måste återställa vilket jag också mestadels gjort. Någon app hade jag glömt, såsom VLC (media såsom ljud och video) som är bra när MS egna program går bet av något skäl.

För ett halvår sedan gjorde den då bara tre år gamla datorn mig mycket orolig. Istället för att försöka ”fixa felet” köpte min sonson Jesper som pluggar systemvetenskap en ny för mig och ”installerande” den med ett stort antal val-klickanden. Är det nu dags för även denna att bli utbytt?

Kör jag min PC vårdslöst på något sätt?

Att återuppbygga ”bokmärkeslistan” gick ju rätt lätt för den omfattar numera bara ca 10 populära adresser. Efter många års datorbruk lärde jag mig att det ofta gick att skriva ned bara början på adress, då snappade datorn nästan alltid vad jag menade. Men innan dess förvaltade jag en mycket lång lista .

Vilka minnen av svunna tiders sajter väcker den inte! Men många finns kvar.

Nu är det kanske bara tio stycken som jag har i en list uppe på skrivbordet. Förut hade jag också stor nytta av surf-historiken, men sedan några år begriper jag mig inte på den längre. Jag skall väl val-klicka någonstans.

Så jag har kommit ”på benen igen” men blivit litet osäker ändå. Datorn beter sig ltet olika och jag saknar en del finesser. Antagligen har jag inte installationsklickat tillräckligt.

Nå, det finns ju annat att glädjas åt som detta:

”Gläd dig i din ungdom” har någon skaldat. Och dödligheten är benhårt 100%, come rain or come shine. Covid-19 eller klimathot kan kvitta.

Andra slags bokmärken:

Annat kul. Jag försöker fortfarande (se förra bloggen) få grepp på när dubbelkommando (DK) började användes vid flygutbildning. Men det var väl en ”smygande start”. Före första världskriget var det vanligaste att eleven var ensam i planet, som ibland var en ”pingvin”, alltså ett plan med stympade vingar eller mycket liten motor som man kunde träna körning på marken med och kanske göra små hopp.

Jag upptäckte förresten i går kväll hur Gösta von Porat i ”Flyget blev mitt liv” skriver väldigt trevligt om sin egen flygutbildning i Frankrike, ingen DK! Men han skriver inget om den DK som under hans senare tid på Malmen måste ha införts. Däremot skriver han att Anders Zorn som donerat pengar till flygplaninköp, visade sig vara så rund om midjan att man nog inte skulle kunna erbjuda honom en flygtur. Men Zorn blev skraj när det var dags och det blev därför ingen flygning.

Jag får vid mina ”forskningar” intrycket att ett stort problemet vid flygutbildning var talkontakten mellan instruktör och elev. Även vid spaningsplan måste förare och spanare ha bra talkontakt. Här en vision av hur det skulle kunna lösas:

Så småningom kom man på hur talrör i flygplan bäst skulle utformas.”Gosport tube” kallas det i England eftersom det var i denna brittiska ort finessen började användas, kopplat med andra förbättringar i flygundervisningen. Robert Smith-Barry hette mannen bakom allt detta som fick mycken ära för sin insats. (Kolla i länken till Wikipedia hans snabba befordran!)

Här ett klipp ur SFF Flyghistoriskt Månadsblad, det är Carl-Gustaf Simmons som skriver: 

(Just detta FM råkar finnas utlagt på webben möjligen som ett slags test. Stötte på det vid googling)

Så här skriver Nils Söderberg i sin 30-talsbok ”Praktisk flyglära” del 1 (”Elementär flygutbildning) om talförbindelsen lärare-elev. Notera att författaren anser att talförbindelsen nästan är viktigare än att läraren handgripligt kan korrigera elevens roderrörelser. Avslutningen är fin:

Söderberg utgår från dubbelkommande och beskriver utförligt vad eleven skall beakta och lära sig och kommer att uppleva. Han skriver att det kan behövas ca 10 timmar med lärare i planet (d v s i DK) innan det är dags för en första ensamflygning. I den fortsatta utbildningen behövs enstaka DK-starter. Utbildningens omfattning totalt beror förstås på dess mål – stridsflygare eller söndagsnöjesflygare. Boken (mitt ex är tryckt 1943) tycks mig återspegla 30-talets erfarenheter och tänkande/tyckande. Det hela illustreras av bra ritade bilder men fototekniskt primitiva bilder av Sk 11 eller en ännu äldre Moth. Ett fint tidsdokument som var en kär läsning för mig i de tidiga tonåren i början på 50-talet.

I Söderbergs bok ”Med spaken i näven” finner jag inga uppgifter om hur skolplanen var utrustade. En del sägs om Albatrossens svagheter; man kunde inte tillåta sig några lockande hårdare manövrar.

Här är några blad ur den segelflyghandbok jag fick 1966 när jag började segelflyga på Vängsö. Jag tror att lärarens instruerande och förklarande ord (som de väl lärde sig utantill) stammar från Söderbergs tid.  Jag kommer inte ihåg min egen lärares sätt att uttrycka sig.

Här är ett tyskt teckenspråk som jag hittat någonstans:

Här kan man se roderorganen i ett par mycket tidiga plan. Typerna förekom i Sverige, men dock inte i här avbildade versioner.

Här nedan en Bréguet, i ett något annat utförande än vår svenska ”B 1”. Ett mycket raffinerat plan med många ovanliga detaljer. Exempelvis vippar hela stjärtpartiet när man ”ger höjdroder”. (Utom ett fast horisontellt parti; det kanske gav upphov till benämningen ”stabilisator”). Observera att styrratten här är dubblerad. Här ett ”reklamfoto” av sittbrunnen som var stor och det finns bilder med hela 11 passagerare) och nedan en ritning lånad ur Flyghistorisk Revy 32 om Bréguet B 1.

I vilken utsträckning tidiga ”skolplan” hade dubblerade styrorgan och hur manöverorganen i den tidiga början såg ut har jag inte hittat någon bra källa till. men dessa länkar kan vara av intresse :

https://www.massaerohistory.org/FlightControl_Systems.html

How do I control this thing?

Här kan man läsa om utvecklingen i USA om man nu orkar: https://media.defense.gov/2010/Dec/02/2001329902/-1/-1/0/training_to_fly-2.pdf

Skämt åsido, dokumentet har mycket att ge. Använd innehållsförteckningen. Det verkar som de 100 första sidorna förklarar varför skolplans manöverorgan blev som de blev.

I denna berättelse om utbildningens faror och hemskheter hittar man t ex detta: Two weeks later, Grider wrote about another disaster, this one apparently caused by the simplest of mistakes: failure to wear a safety belt. Montgomery was killed when the pilot fell out of the front seat in an [Avro] in a loop. Montgomery was in the back seat and crawled up into the front cockpit and just had his hands on the controls when it crashed. Think of watching the ground coming up at you for two or three minutes while you wiggle up the fuselage. Makes my blood run cold! (Styrorgan bara i ena sittbrunnen?)

Man kan finna många ”flygupplevelser” i de böcker som Google ger smakprov ur. Här är några exempel på ”intressanta/kul” grejer  som jag fann genom lämplig googling:

Episoderna med en lärare i planet och hans ingripanden och kommentarer är ofta levande beskrivna men jag får ofta ingen uppfattning om det fanns helt dubblerade manöverorgan eller om att lärare och elev delade på den enda uppsättningen på något sätt.

Se även detta citat ur en bok Google visar några sidor ur.

Sudden