På vårisen och hur det var förr – ransoneringskort, märken och turistvimplar

Tog mig den soliga fredagen ut på Drevvikens is efter att ha besökt tandläkaren och åkt runt litet i mina gamla trakter. Såg ett stavgående äldre par som jag så sakteliga insåg var en gammal arbetskamrat (och granne) och hans hustru, men lyckades inte fånga in dem trots att jag försökte köra ikapp dem. De var som uppslukade av jorden. Eller också har de flyttat och inte tagit den väg jag trodde. Det fanns nya vägar. Och förtätad bebyggelse.

Över Drevan flög jag några svängar med min Easy Star:

Jag har ännu inte blivit vän med planet. Man skulle vilja ha ett kraftigare sidroder. Men det är klart, roderverkan beror förstås på slipströmmens styrka, och planet får förstås svängtendenser när man ändrar gaspådraget. Hänger kvar i svängar så det är som att flyga med hick-hack – har jag gett fel roder? Och begreppt ”hackflykt” är inte okänt för Easy Star. Särskilt om man glömt nos-ballasten…

Man kanske skulle pröva på att flyga med skevroder och höjdroder. I R/C-flygets barndom fanns bara sidroder – sedan kom gasreglage och så höjdroder. Men skevrodren är ju egentligen viktigare (än sidrodret), det är mitt minne av segelflygandet. Även om man just med segelplan måste ha sidrodret för att motverka skevroderbromsen. (Var förvånad på SFF forum en gång, då någon gammal motorflygare inte verkade känna till skevroderbromsen.)

Jag var litet osäker på isen och visst var det blött med lågskor. Annat var det för sex veckor sedan, på Ältasjön med barnbarnet Jesper:

Jag växlade några ord med en skridskoåkare. Förhållandena hade varit bättre på morgonen, nu hade solen börjat gassa. Han hade blött ned sig när han gått genom överis med 30 centimeter djupt vatten under. Det händer saker på vårisarna. Och plogade banor är alltid lömska med sina speciella sprickor (jag hittar inte fotot med mitt jättestora blåmärke från ett tvärstopp på Drevan en gång) samt fräthål och andra konstigheter orsakade av de plogade vallarna. Finns dem som säger att de hellre åker på okända skärgårdsisar än på plogade banor ” av säkerhetsskäl”. Fast det är väl en attityd i stil med argument som att ”bilbälte är farligt för tänk om man kör ned i vattnet” eller ”MC-hjälmen hindrar mig att höra viktiga trafikljud”.

Erik Johansson har från Portugal och bestyr med olivträden skickat mig en skanning av ransoneringskort från 40-talet:

En stor bild (alla mina bilder blir större när man klickar på dem men särskilt denna). Lägg märke till detta lilla kvittot som berätttigar till köp av salt sill, daterat 1943. Då var Erik inte många år, men varje medlem av hushållet var väl berättigad till en ranson.

(Vad gäller ”salt sill” kommer jag att tänka på Blandarens ordvitsande:
– Här har jag stått i tjugo år och sålt sill.
– Salt sill, menar du väl?)

Jag kollade naturligvis var Erik bott. Ståthållargatan låg inte så långt från Slottsskogen i Göteborg, och inte långt från Bangatan där min son Ove bodde några år. Jag besökte honom några gånger; jo Göteborg är speciellt. Så tänkte jag att jag skulle hitta något ”pedagogiskt” på webben om ransoneringskort och googlar. Och det första jag stöter på är en väldigt fin gjord nostalgisk sajt, och därtill från ungefär samma trakter i Göteborg Vilket sammanträffande! Här minns Ann-Christin ”Acki” Möller Larzon även trådbussar, sådana fanns ju i Göteborg.

En annan läsare av min blogg hade erinrat sig barndomens Gustavsviksbad i Örebro samt märken, i synnerhet sim-utmärkelser, man satte upp dem på en liten sköld. Jag har inte min sköld kvar men väl några märken:

Jag vet nu inte vad märket med en eklövsbekransad fisk är, om det är ”simkandidaten” eller något lägre. Det fanns ju ”simmagistern” också; av olika valör. (Notera mitt ”järnmärke i idrott”!) Undrade litet över detta akademiska arv inom simrörelsen, där väl detta nu förvunnit men kan kanske ännu kan bli ”simborgare”. Minns hur det stod i skolbetyget att man fullgjort klassens simkunnighetsprov. Nå, googling gav:
Även om simundervisning sporadiskt förekommit i Sverige från mitten av 1700-talet var det först och främst i och med bildandet av Upsala Simsällskap 1796 som ”den särdeles välgörande simkonsten” fick verklig utbredning i landet.

Samma år avhölls den första svenska simpromotionen i Uppsala. Simsällskapets stiftare Jöns Svanberg belönade då tio promovendi för deras färdigheter i simning genom att bekransa dem med vita näckroskransar. Förebilden för promotionsakten hämtades från de akademiska magisterpromotionerna. Senare tiders simpromotioner har i större eller mindre utsträckning hållit fast vid de ursprungliga ritualerna.

Vid de allra tidigaste promotionerna förekom endast en utmärkelse men ganska snart infördes två grader vid bekransningen; simmagistern fick ”den större belöningen”, en eklövskrans, och simkandidaten ”den mindre belöningen”, en pillövskrans (tillgången på näckrosor var förmodligen begränsad). Om magister- och kandidatfädigheterna har tvåhundra år på nacken är de välbekanta simmärkena av skilda kategorier och valörer av betydligt senare datum. Ungdomens simmärken – järn, brons och silver – instiftades 1932, simborgarmärket tillkom 1934 och en del av de övriga är ännu yngre.

Något som fanns var också ”turistvimplar”, som jag vill minnas cykelturister prydde sin cykel med. Men tydligen även senare tiders husvagnsturister. Här en husvagnsägare som vill ge sin veteranvagn det äkta stuket: Efter flera års sökande hade jag äntligen fått fatt i rätt sorts turistvimplar till vår husvagn, att fästa på dörrens insida. Rätt sorts. Inte bara Säffle rakt upp och ner utan Åreskutan med den rätta femtiotalsknycken. Det kan vara typsnittet eller bilden det kommer an på; en torftighet, en överdrift. Ett koncentrat av det där lite små­trista svenska femtiotal som samtidigt glimmar lite matt. Sådana vimplar var det.

Och ur en recension av en utställning av Ulf Lundkvist-teckningar kring Nollberga: I taket hänger girlanger med turistvimplar, sådana som tillsammans med märkessköldarna hängde på väggarna i nästan varje pojkrum under 50-talet.

Jo visst var det så. Här en något mer sentida vimpel, men också med ett nostalgivärde:

Sudden