Mer litteratur: Pelle på ny planetfärd

För några inlägg sedan nämnde jag en bok och en radioserie som gjorde intryck på mig strax efter mitten på 1940-talet. Det handlar om boken ”Pelle på ny planetfärd”. Jag lånade i lördags tillbaka den från mitt 11-årige barnbarn Jesper som påstod att han funnit den ”för svår”. Jag kan bl  a nu se att jag fick den av min goda moder 24 maj 1948 av någon anledning jag inte vet. Kanske hon noterat mitt stora intresse för radioserien 1946. Nu i maj 1948 var jag 9½ år:

(Jan Lööf har lånat titeln till sin bilderbok ”Pelle på planetfärd, som ju också är mycket bra. Vi är väl mer visuella nu, det är svårt det där med bokstäver. En bok jag fann lämpad för Jespers lillebror Erik.)

Bakom signaturen ”Gubbe Noak” gömmer sig Georg ”Tuppen” Eliasson, vars bror Tor grundade Svensk Flygtjänst (långt senare Swedair) och f ö gifte sig flyg-fint som syns i ”Vem är vem?” som jag lånat ur. Bokens innehåll framgår här. Charlie Bood har illustrerat.

Jag minns att radioserien innehöll mycket suggestiva ljudillustrationer, men jag har inte forskat närmare om man kan få tag i den. Kan serien gått i två vändor, där den andra baseras på boken. Minnet är bräckligt.

Jag har nu läst igenom boken. Det går undan i handlingen som utspelas på planeten Epaminondas (och dess ”måne” Drabanten), och man har de mest fantastiska transportredskap för att författaren skall kunna förlägga handlingen på lämpliga ställen. Osynlighetsdräkter och genomskinliga plastikplan gör också nytta. Skorstenar kan man tydligen alltid ta sig in genom. Visst kan man tycka att fantasin är enkel och ”helylle” men boken har charm. Man erinras om ord som ”plastik” (förekom innan stavningen ”plast” etablerades), ”kruska”, ”grunka”, ”skapligt” och ”olydig”. Damer hade strumpor vars ”maskor gick” titt som tätt, de pudrade sig och slätade ut blusen då och då, och när husfadern satte sig på en litet väl hög häst hade de alltid en dämpande replik. Samtidigt ibland så hjälplösa som framgår av bildtexten här i kapitlet ”Mamma är olydig”:

I bilden ser man även roboten ”Redopoiden” och skall man vara djupsinnig handlar boken om vår teknik som kan användas till både gott och ont. Ibland tappar vi kontrollen över tekniken, eller vår motståndare (i boken de s k ”mörkmännen”) tar kontrollen över den. Redopoiden i sig är dock neutral och hans default-läge är förresten blomvattning i trädgården då han läser ramsan ”gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”. Nu hade mamma vid redopoidmonteringen tydligen förväxlat komponent 6 och 9. (”Det var inte så dåligt av ett ensamt fruntimmer att få ihop 23 bitar fast hon hade ju fått hamra med en stor askkopp för att få nian att passa”). Nu började redopoiden rabbla skånska städer, stack iväg, kom tillbaka och läste då upp Hallands städer. (Som bekant kan redopoider bara substantiv.)

Nå, man försöker stoppa mörkmännens seriebyggande av redopoider genom en djärv kupp. Ritningar var viktiga saker på den tiden. Här ser vi vår unge hjälte, notera de tidstypiska golfbyxorna:

Pelle har ögonen med sig och upptäcker små blå märken på baksidan av ritningarna. Aj aj, de har karbonkopierats. Efter spännande förvecklingar klarar Pelle biffen.

Familjen är medelklass. Det bos i villor. Viktigt är Pelles skolarbete där det skall läsas läxor, varas flitig, sovas när man skall sova m m. Man skall inte ”vara olydig”. Pappan bannar ibland lätt Pelle och Mamma tar då ned Pappa på jorden genom att få honom att avslöja sin egen okunskap om hur stor Frankrikes yta är o d. Exempel på skolans vikt:

Vår skolminister verkar önskar denna ”idylliska” tid åter då föräldrar oroade sig och skolbarn fick lägga ned mycket tid på sommar-studier; ”läsa upp sig”. (man minns… Nå, jag tror företeelsen var på utgående kring 1950.) Pelle följer också med i tidningarna:

Det fanns alltså flera fantasifulla teknikhjälpmedel som sparkcyklar (där motorn i hjulnavet drevs av friktionsvärmen!), flygplan, ev osynliga genom att var gjorda av transparent plastik, raketbilar med automatstyrning, ubåtar/valfiskar m m. Rymdfarkoster som ses av bokomslaget. Minst fantasifullt (för oss) och mest konkret är nog ”röstbrev” där brevet skickas rent fysiskt och avlyssnas med en spelare i fickuret:

Jag har lagt ut hela kapitlet ”Mamma är olydig” här för de intresserade. Ingen dålig bok får jag nog säga. Man förstår författarens glädje att få brodera litet:

Ja, det fanns åren efter VK2 en stor teknikoptimism. Som den med mig jämnårige astronomen och författaren Peter Nilson (1937-1998) säger i en intervju med Clas Svahn i UFO-Sverige några få månader innan han alltför tidigt plötsligt gick bort: Tiden efter andra världskriget var en ganska fantastisk tid, säger Peter Nilson. Dels känslan av att det var slut på kriget, det var fred, men också en medvetenhet om att stora förändringar var på gång. Kriget slutade ju med de tyska raketvapnen och atombomben. Uppfinningar som förändrade vårt sätt att se på världen och oss själva. Atombomben var ju något som skapade myter väldigt kvickt. Det att människan hade trängt in i materiens allra innersta hemligheter och ingenting längre var omöjligt. Man spekulerade om att vi skulle få energi gratis och allt skulle drivas av atomkraft i framtiden. Även bilar och flygplan.

Sudden