Skrivet av: Sudden | 2022/03/06

Ett stambyte

Tillvaron är fylld av paradoxer och missförstånd – och ordvitsar. ”Kina vill att Putin skjuter på invasionen” lyder ungefär en DN-rubrik, några dagar gammal.

Nå, det gäller att uttrycka sig försiktigt och bäst för mig är nog att inte säga något mer om ”läget i världen”. Men här ett citat ur Lena Anderssons senaste krönika i SvD: Ty om krigets första offer är sanningen är dess andra offer nyanserna – dialogen som upphör, resonerandet och de skiftande perspektiven som ersätts av mobilisering och undertryckande av kritiska impulser inom en. Man blir lojal, och rädd för att verka illojal.

Jag vistas sedan några dagar på traktens hotell och blir nog där till påsk, Man stambyter i det bostadshus jag bor i och som ägs av en bostadsrättsförening. Ett väldigt oväsen blev det i måndags förmiddag innan jag gav mig iväg som planerat.

Nu får man se vad som hittills dolt sig. Bilderna visar före – efter. Och mitt i.

Så här ser min våning ut, en stor etta på knappt 60 kvadrat på markplanet (en välsignelse för mig som inte klarar trappor längre). Vardagsrum och sovrum är hos mig ett enda rum, men jag har gjort en enkel avskiljande vägg/avbalkning så att det blir som på ritningen.

Forskning på webben visar att 7 veckor är en normal tid för ett sådant stambyte man valt att göra i mitt fall. Det verkar som den våldsamma förstörelsen på något sätt har att göra med något som kallas ”tätskikt” och som finns runt badrummet men ej runt köket. (Citat: Eftersom tätskikten i badrum vanligtvis täcker alla väggar och golv så måste man oftast riva ut badrummen fullständigt. Varför det, undrar jag som inte är byggnadsingenjör. Åldras tätskikten?) Bokhyllor och annat möblemang måste flyttas för att byggjobbarna ska kunna komma in i lägenheten med sin fantastiska maskiner och pytsar för att bära krossad betong med o d. Dammigt blir det.

Jag ”valde” att ta in på det närbelägna hotellet Winn. Man kan leva där som en pascha, åtminstone vad avser maten. Och man slipper en del besvär med städning, matinköp o d. Men ett hem är ändå något särskilt. Det har föreslagits att jag med min skröplighet borde ha flyttat till något ”anpassat” eller särskilt boende”, men man har ju rötter så att säga eller vill åtminstone ”gå och ta en macka till” närhelst man vill. Friheten är jätteviktig. Kanske viktigare än demokrati.

På sätt och vis liknar nog denna hotellvistelse ett sådant boende. Jag kommer att tänka på en boktitel ”I dödens väntrum”. Jag har inte läst boken men titeln är bra. För att ”få tiden att gå” (vart då?) har jag förresten tagit med mig böcker och tidningar som jag inte ”hunnit” läsa hemma men nu skall jag väl få tid. Har kommit igång litet. Här kan jag ligga i sängen och läsa, men hemma har jag inte haft kuddar och möblering som tillåtit sängläsning.

Ungefär så här ser mitt rum ut. Rymligt, vilket dock medför att jag måste stödja mig på rullatorn när jag tar mig  genom rummet eftersom jag inte kan ta stöd i väggar o d som jag lärt mig göra hemma. Rummet är handikappanpassat och det har jag viss nytta av. Jag är van vid att ha tangentbordet på ett ordentligt arbetsbord och inte i knäet. Sängen är bekvämt hög och sägs ge en ”en följsam och lyxig känsla”, det är en s k ”kontinentalsäng”. Mjukheten genom flerdubbla madrasser och den måttliga bredden gör dock att man lätt ramlar ur den.

Man får sova ”med kulan i mitten”. Apropå det har jag ändå lagt mig på rygg i sängen och börjat läsa i medhavda ”glömda” böcker, och i den om svenskt segelflyg ”i går och i dag” kan man läsa om djärva/dåraktiga molnflygningar i segelflygets tidigare år. Vid tävlingar fick man nämligen poäng inte bara för distans utan även för höjdvinst.

En hel del intressant teknik finns vad gäller belysning, dörröppning och internet. Men det har gått rätt bra. Fast först på tredje morgonen kom jag på hur jag rätt skulle hantera tvålmojen. Den ska angripas på ett sätt som är annorlunda än mitt, i varje fall tyckte formgivaren/konstruktören så och han hade väl rätt. Belysningens finesser har jag inte bemästrat. Litet irriterande att trycka på strömbrytaren intill mig när det börjar mörkna men inget händer, utan jag måste ta mig till andra änden av rummet till ett något slag av central ”master switch”. En strömbrytare bör vara som titeln på en radioteaterpjäs jag minns från tidig barndom, ”En dörr skall vara öppen eller stängd” (av spanjoren Garcia Lorca; själva pjäsen lyssnade jag nog inte på). Alltså till eller ifrån. Ingen toggling eller tidslängdberoende.

Apropå dörröppning så minns jag ett hotell i Cambridge där man i receptionen hade en ”dörröppningssimulator”. Det var för 15 år sedan då detta med ”magnetkort” var något nytt så gästerna måste träna. Jag tror jag efter incheckningen fick återvända till receptionen för att lära mig proceduren för att komma in i rummet. Trappan upp till rummet var förresten mycket brant och naturligtvis försedd med en litet sladdrig matta.

Jag fryser ibland eftersom jag ständigt sitter/ligger still på rummet. Så har det varit hemma också det sista halvåret och har nog mest med mitt åldrande att göra. Att ta sig ut i ”friska luften” känns jobbigt. Man blir bara uttröttad på olika sätt och det gör ont. Man kan ramla och slå sig. Jämmer och elände!

I matsalen har jag träffat jag några grannar som också flyktat dit och talat mer med dem än jag gjort under minst tio år! Kvinnan i våningen ovanför min tyckte att vår bostadsrättsordförande borde ha kunnat göra ett bättre avtal med Winn men vi har ju en ordentlig (?) rabatt på normalpriset. Av hotellets presentation på webben ser jag att det erbjuds rum av mycket varierande utformning och det är svårt att få grepp på ”prisbilden”. Jag är mycket nöjd med mitt rum; allt kan ju ändå inte vara som hemma. TV-skärmen är ”jättestor” och manövreringen rätt begriplig men ljudet är ”jättedåligt”. TV-utbudet är nog större än hemma, men jag har i stort sett (obs skämt!) slutat se på TV.

En annan med mig jämnårig granne, tyckte också det var litet dyrt men man kan ju ändå inte ta med sig pengarna när man dör var vi överens om. Och man kan ju också ha tankar på att bostadsrättsföreningen kunde ersätta extrakostnaderna. Men det fordrar nog en jobbig administration för att det ska bli något så när rättvist. Här finns litet om dessa frågor. Ja, vad är rättvist här i världen?

Han har sin bil i garage hos hotellet för 190:-/dygn, trots att han väl från hotellet inte har mer än 500 meter till sin vanliga P-plats/garage. Men han går liksom jag med rullator och jag är orolig att jag inte orkar gå hem för att kolla posten och vattna fikusen.

Jag fick kontakt med denne granne när han en dag för tio år sedan eller så kom gående på trottoaren bärandes på ett modellflygplan, en Piper Cub med ca 60 cm spännvidd. Vi kom i samspråk förstås och han berättade om den lokala radioflygklubben som han var med i. Jag kom att minnas att jag för länge sedan läst om en hobbyaffär m m i Handen, men spåren på webben var svaga. Det blev heller ingen kontakt med dagens modellflygklubb. Men man kan se min granne mitt i denna bild hållandes ett gult flygetyg i handen.

Från rummet har jag ingen vid utsikt men från matsalen ser jag mer. På ena sidan kan jag blicka upp mot min gamla arbetsplats på Telia Research som nu är kommunalhus. Här är byggnadens restaurang-sida, restaurang Parabolen på Telia-tiden, och som jag nu ser ”till frukost” och därunder mitt skrivbord för länge sedan. Med en Macintosh. Båda bilderna är rätt gamla, kontorsrumsbilden ända från 1992, alltså för nästan 30 år sedan. Tiden går!

På en andra sidan av matsalen kan jag notera att dagens snygga pendeltåg typ X60 har ”inkråmet” utvärtes uppe på taket. Man undviker då de svåra nedisningsproblem som den äldre pendeltågtypen hade i början (70-talet) och som gav upphov till mycket skriverier. Vagnsgolvet blir också lägre så att av- och påstigning blir enklare.

Det hände också några svåra olyckor med de nya pendeltågen i början. En gång hamnade tåget i sjön, signalsystemet hade en ”svaghet” kan man kanske säga. Eller om det nu var en stressad förare. Det är svårt för en konstruktör att tänka på allt som kan inträffa. Jag har skrivit om detta missöde tidigare.

Bortom järnvägsstationen ligger sjön jag åkt skridskor på. Det skulle kanske gå nu också men jag har inte sett någon ute på sjön. Jag ser i mitt bildalbum att jag åkte där två gånger i januari 2009. Det var tider det, då man ännu kunde stå ett par skridskor. Men jag minns att skridskorna redan då blivit svårare att ta på sig!

Hotellet är beläget i den stora byggnaden mot bildens högerkant. På väggen på den långa grå betongbyggnaden mer mitt i bilden hade någon en gång skrivit ordet”betångest”. Här ett exempel på betong och samtidigt på kommunal service. Medan en stambytesfördriven granne alltså får betala 190:-/dygn för sin tillfälliga bilparkering. Dörren intill leder till denna parkering förresten.

Sudden


Svar

  1. Man kan tydligen stötta Ukraina väldigt olika. Ditt parti, Vänsterpartiet i Stockholms stadshus föredrar Röda armén. Igår tågade de runt tillsammans med utklädda i sovjetiska militäruniformer.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

%d bloggare gillar detta: