I morse fick jag ett ryck, tog en kort 20 minuters promenad istället för att fastna vid datorn. Upptäckte att det äldreboende som varit under uppförande i min närhet nu är nästan färdigt, ja kanske tagits i bruk. Det stod nämligen en ambulans framför entrén över vilken man kunde läsa det trevliga namnet ”Baldersro”.

Flott värre för en byggnad uppförd med trästomme och trälement från Moelven som försöker se ut som stenhus med putsade väggar. Blir inte trähus lyhörda? Nå, åldringar är ofta döva.

Jag hade inte kameran med mig men här kan man läsa om detta äldreboende med formuleringar som gör läsaren närmast generad; att dom bara kan. Boendet kallas t o m ”Baldersro Plaza”. Men ändå kanske något för mina söner att fundera på för att undvika att jag blir en börda. Här en annons där man söker personal. Åter ”poetisk text”; stökiga småbarn innebär ”möten mellan generationer”!

Nå, så sur på barn är jag inte. När jag sitter ute på min balkong och läser eller äter hör jag förskolebarnens glada stoj och glam 150 meter bort. Dom verkar verkligen trivas med livet. Och i dag kan jag se de första späda potatisbladen sticka upp. Hurra för alla livskraftiga små potatisar!

Jag kom att tänka på Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage”. Här en nyare version. Olrog själv kan höras sjunga den på Youtube men verkar där inte vara ”helt i form” så att säga.

Och jag kom förstås att tänka på herrgården Baldersnäs i Dalsland där Albin Ahrenberg kom att tillbringa sin ålders höst. Han hade en gång kommit dit i flygfotograferingssammanhang och det är inte utan skäl att många flygfoton kom från ett förlag  i Dals-Långed. Hur han fastnade för stället har sina poänger. Mer läsning finns här och här och här.

Annars läser jag just nu, fast varvat med annat, en antologi (redaktör amerikanen Peter G. Tsouras) om hur det kunde ha gått i VK2. ”Hitler vinner kriget” heter den på svenska utgiven av SMB. Rätt kul men också med helt oläsbara texter om hur arméförband slåss. Kartor med pilar och symboler för brigader, bataljoner, divisioner, arméer och hur de rör sig och dessutom refereras till platser och deras inbördes läge när skeendet beskrivs. Jag hoppar faktiskt över vissa sidor. Vilket knappast gör skeendet mer förståeligt.

Kontrafaktisk historia anses inte rumsren men är säkert rolig att skriva och klart rolig och inte minst tankeväckande att läsa. Ett problem är ju att man kan råka tro på det man läser för det är svårt att veta vad som är sant och vad är påhittat. Lyckligtvis finns för varje berättelse en beskrivning i stora drag av hur det gick i verkligheten. Rommel kom inte fram till oljefälten i Irak och Storbritannien vek sig inte i Battle of Britain och det brittiska hovet och den av parlamentet avsatte Churchill begav sig inte till Kanada. Men vilken etablerad historieskrivning är helt sann.

Jag tog fram ”Eagle in Flames” av E. R. Hooton som jag köpte för 15 år sedan, för att kolla vissa fakta. Boken sägs ha ett gott anseende men jag fann den fortfarande oläsbar. Jag fann bara ett enda läsaromdöme, vad det nu innebär…Jag brukar kämpa mig igenom alla böcker jag köpt, men denna är ett av få undantag. Möjligen kan man ha den som uppslagsverk. Len Deightons ”Fighter”, med många läsaromdömen och med förord av den kände (och genom bl a sin syn på VK2:s orsaker omstridde) historikern A.J.P. Taylor är då mer lagom för mig.

Sudden, som har mer läsning att berätta om

Vad ska man skriva om?

Ringde i går min bank eftersom två månader gått sedan jag fick räkningen för det uttag några skojare gjort med trolig hjälp av mitt betalkortsnummer (och någon baksideskod därtill) som jag omedelbart rapporterade (och även polisanmälde) vid bedrägeritällfället samt när räkningen så kom en månad senare. Sedan dess hade jag inte hört flasklock. Nu fick jag ett kryptiskt muntligt besked ”räkningen är betald”. Antagligen har väl bankerna betydligt värre problem med bedrägerier, något det skrivs om just nu, och orkar inte bry sig om småsaker. De kollar inte identiteter tillräckligt noga verkar det som. Och vill sopa problem under mattan, inte tala öppet.

Man trodde ju bankväsendet var att lita på.

Vi har väl alla fått helt oförargliga mail någon gång med väldigt hotfulla ord nedtill. Man har gissat att de inte har någon betydelse men litet skrämd blir man ändå. Men de är tydligen bara ”yada-yada”.

Ett exempel med en i flera steg vidaresänd berättelse om en WW2-händelse med en Flying Fortress som lyckades hanka sig hem: CONFIDENTIALITY NOTICE: This electronic message, including any attachment(s), is intended only for the person or entity to which it is addressed and may contain confidential and/or privileged material. If you are not the intended recipient of this message or an agent responsible for delivering it to the intended recipient, please notify the sender immediately by replying to this message and then delete the original message and any copies of it from your computer system. Any use, dissemination, distribution, or reproduction of this message and/or any of its attachments (if any) by unintended recipients is strictly prohibited and may be unlawful.

Ja se amerikanska jurister…

I övrigt retar jag mig på att jag inte kan läsa Jasenko Selimovics senaste inlägg i SvD i den långa debatt som har sin grund i att stockholmspolisen kollade folk i T-banan som kunde misstänkas vistas i landet utan vederbörliga papper och då använder sitt omdöme om vilka som kan misstänkas. Men antagligen säger Selimovic ungefär det han sagt i sitt tidigare DN-inlägg. Jag har inte orkat läsa i sin helhet dessa långa inlägg från Jonas Hassen Khemiri, Beatrice Ask och Jasenko Selimovic där de garderar sig åt alla håll.

Min från Västtyskland cirka 1961 inflyttade blivande hustru, hon hade fått jobb på ett respektabelt företag, berättade  om inte så trevliga förhör hos den stockholmska polisen. Men så gifte vi oss 1964 och Ulla Lindström gjorde henne till svensk medborgare.

”Gränspolis” i Stockholms T-bana, tja jag kommer att tänka på ”King vid Gränspolisen” och småler litet:

En annan bloggares minnen av King.

Det finns nog mer att gnälla över, men just nu har jag glömt det. Istället två filmer om hur det var förr i tiden som jag tipsats om:

Här den för så många nostalgiska incidentberedskapen,  ”Fisken” som den visst kallades och som inte var så gedigen som många nu tror och med tiden mest blev en symbol, ungefär som Stockholms vaktparad. Vacker att se på och en fin symbol men ganska verkningslös i sak. Sovjet hade ju missiler som kunde slå ut FV:s baser ute i busken (och oss andra), trots att FV gjorde allt för att sprida ut basanläggningarna över en stor yta. Ett par dagar kunde väl FV härda ut vill jag minnas att FV-översten Göran Tode berättat (eller kanske någon annan), alltså ungefär som ÖB nyligen sa och som så överraskat många. Jag hittar nu inte Göran Todes text härom, men här intervjuas han i radio om hur fi ”spanade”.

Här en film från det brittiska imperiets tid för anglofiler och andra som minns. Med Handley Page HP.42 och många andra detaljer att observera. Så var det en gång.

Och även om man inte kommer åt SvD finns många bra bloggar att läsa om försvarspolitik som exempelvis denna.

Är man språknörd och tycker att språkbruk är lika kul att läsa om som språkbråk, är här en bra skriven DN-artikel som avslutas med nedsättande ord om semikolonet.  Är du känslig och gillar semikolon varnas du därför. En mer positiv beskrivning av detta skiljetecken för omdömesgilla ges av Språkrådet här.

Sudden, som gillar semikolon. Man måste våga

P S. Jag glömde ett illustrerande klipp från ”imperiefilmen” där man ser passagerare lämna planet och där trappan diskret hålls på plats med tåspetsen:

Det är väl förresten denna process som kallas ”disembarkment”, ett lustigt ord med liksom två ”prefix”   Jag minns att när man flög till England skulle man ha fyllt i ett ”disembarkation card” och lämna det ifrån sig vid passkontrollen.

Värmen har kommit och björken i dungen har slagit ut. Jag sitter på balkongen då och då och äter eller fikar. Fått ned några frön och även potatisknölar i jorden. Jo, det blir potatisodling i år också, men inte så mycket. Tänkte satsa mest på bönor. Här och där sticker det upp något smått och grönt, väntat eller oväntat, och man blir mycket glad.

Böcker ligger i högar, jag hinner inte med. Jag läser ju mycket på Internet också. Fick i morse, inte oväntat, en varning från SvD att jag inte hade mycket ”gratisläsning” kvar för denna månad. Efter bara en tredjedels månad! Det säger en del om hur jag rusar runt på webben. Jag gjorde så några tester (nyfiken hur snabbt jag skulle bli utstängd efter den första varningen) och nu är det definitivt finis för maj månad. Tydligen släpps jag in på SvD:s bloggar och kanske annat också. Men SvD på webben känns tyvärr otrygg. Lyckligtvis var den artikel i försvarsfrågan av Bo Pellnäs som Hans Jakobsson tipsat om publicerad i Upsala Nya Tidning.

Det blir svårt att hänga med i debatten om ”ryska påsken” och annat. SvD har ju mycket intressant och refereras ofta till av twittrare och bloggare.

Bilden nedan är dock stulen ur DN. Man ser att de ryska planen verkar ha kränkt finländskt luftrum rejält! Men man skall väl inte tro allt som står i tidningen…

Carl Bildt har ju sina sidor. Framgångsrik liksom Jan Guillou och Horace Engdahl genom en viss stöddighet som går hem ganska ofta. Inte mina favoriter precis men de kan ju vara skoj ibland att läsa eller lyssna på.

Jag har de sista åren blivit alltmer kritisk till massmedia. Kanske det är min ålder. Man har blivit sur gubbe. Sista veckan har dock SVT och SvD gjort rejäla bottennapp. Man får väl försöka hitta andra informationskällor som verkar tillförlitliga. Där skribenten tycker som jag alltså

Horace Engdahl ja. Jag har börjat läsa en liten aforismsamling ”Meteorer” som jag köpte i ett ambitiöst (svagt?) ögonblick. Det går förstås långsamt framåt med läsandet, man måste ju tänka så mycket själv. Den första funderingen/aforismen föll jag dock direkt för även om jag just intet vet om Mallarmé:

Jag har gjort samma observation, så svårt det är för barn och andra ovana att handkasta ett litet flygplan. Medan det jag själv lärde mig redan som barn sitter  i precis som jag fortfarande kan cykla eller simma. Åtminstone för små modeller 5-200 gram känner man ju ”med kroppen” vad som är rätt som Horace skriver; förmågan är ”såsom medfödd”. När modellen blir bortåt 1 kg tung, och även snabb, börjar det däremot bli svårt. Några bilder:

Bilden är från 1944 och på vår villatomt i Gävle på Västra Ringvägen 10.

Här står jag 1953 med pappas första radiostyrda modell, Electra från ”Aeromodeller”. Antagligen gjorde vi någon handstart utan att ha motorn i gång och jag kan ännu återkalla känslan hur ett sådant prov känns med en så tung kluns där man inte känner att vingarna bär. (Denna spännande modell stod på öronen fem meter framför mina fötter vid det första kastet. Jag fick ge vingarna betydligt större skränkning vilket man kunde göra med ett strykjärn då plastfolien var värmekänslig.) Vid den första skarpa starten försvann Electran helt sonika bakom en skogsridå. Vi spetsade öronen och hörde snart att det plötsligt blev tyst.

Här en försommardag på Skå-Edeby 1960 får man springa litet och då får man litet tid att känna vad som är lagom. Kastet nedan minns jag ännu, på Mälarisen utanför Hässelby vårvintern 1960. Jag var inte så van med modellen och den stack iväg mer uppåt än väntat. På något sätt misslyckades jag med landningen som kom att ske långt bort. Antagligen gled denna deltavinge med sin symmetriska vingprofil som ett piano:

Här får Jan Levenstam ta i med sin Cub. Kan den kanske ha vägt 3 kilo:

Nu är vi på Skå-Edeby igen våren (?) 1960 och det är Bobby Beckman som hivar iväg pappa Bertils plan:

Både på Skå och Hässelby-isen var en lågvingad modell ”RC-Viking” med. Modellen ville inte lätta från det bromsande gräset och till sist fick Per-Axel Eliasson handstarta med hjälp av något tvåhandsgrepp.

Ja, så kan det gå när man läser aforismer. Jag lägger ut flera tankar från Horace Engdahl, hoppas DN ursäktar. Jag tycker om vad han skriver om poeten Willy Kyrklunds svårighet att argumentera för ett alternativ och betraktelse nr 10 är nog i övrigt så sann vad gäller ställningstagande. Ofta tycker man inget men man måste bidra till det pågående samtalet. Tycker man.

Jag har förstås läst annat också. På webben och Aeroplane Monthly har jag bl a läst om F-86 Sabre och F-100 Super Sabre. Om den förstas relativa problemlöshet; ingen gir/roll-koppling här inte. Bara ”vanliga” pitch-up-problem, tätning tror jag det heter på FV-språk. F-100 var däremot en knepigare apparat. Ett lästips, om F-86 primärt, men notera vad som i början sägs om F-100:s farlighet.

Sudden

P S. En fin bild av en handstart.

Ett P S. tillagt 9 maj samt några mindre andra tillägg och putsningar.

En historiker, Mikael Nilsson, studerar ”de många olyckorna i flygvapnet under Kalla kriget” som jag nämnt tidigare. Expressen har haft några artiklar som vänner tipsat mig om och Fredric L har skrivit i sin blogg. I denna introduktion i Expressen citeras några personer som vet hur det var.

En av dem som vet är Roy Fröjdh som har sin sajt ”Guldvingen”, där man hittar mycket när man letar. I ”länklistan” hittar man sålunda ”J-29-klubben” och ytterligare innehållsrika Fröjdh-sidor. Jag har även fått en hel del från Roy via e-post. Det Roy citeras för  i Expressen är i linje med vad exempelvis Alf Ingesson-Thor, Bo Widfeldt och Göran Jacobsson där uttrycker. Ulf Wiberg (sid 23) är en annan f d FV-flygare som ibland givit sin syn på hur FV ”skötte sig”. Mer om Ulf W .

Jag har nu tittat i Bo Widfeldts ”In memorian” och där finns mycket att hämta. Men att bygga någon jämförande statistik mellan decennierna är svårt, och man skulle ju inte minst vilja veta hur det såg ut i andra flygvapen med liknande verksamhet. Widfeldts bok tar inte heller upp pilotutbildningens kvalitet eller ”andan i FV”. Två personer som vetat/vet mycket om förarutbildning var Palle Sandahl och Egon Regefalk enligt vad jag förstått; googling kan ge en del, exempelvis detta om Palle S.

Man bör sätta in olyckorna i ett längre tidsperspektiv än bara Kalla krigets. Antalet haverier började öka åren före kriget i samband med FV:s upprustning, och 1943 kan ses som  värsta året någonsin. (Jag har hört att FV hade fler omkomna än det finska flygvapnet, trots att detta fört några krig.) Antalet omkomna sjönk sedan under det Kalla krigets tid samtidigt som flygvapnet förstärktes, men det var först under 60-talets senare del man såg en mer markant sänkning:

Allmänheten var från beredskapstiden van vid att det skedde många flygolyckor och det kan vara ett skäl till att olyckorna accepterades även om det förekom skriverier i media vid några tillfällen som FV svarade på enligt vad jag minns från Kronologi-skrivandet. Trafikolyckorna började också bli många med kraftigt ökad bilism på gammaldags gator och vägar och även arbetslivet var fyllt av olyckor. Det fanns ännu många sysselsatta inom jord- och skogsbruk som än i dag är relativt olycksdrabbade verksamheter. I hamnar och på bangårdar hände också olyckor. Jag såg en siffra att under 1955 skedde 425 dödliga arbetsplatsolyckor. Nu är vi nere i under 40 årligen.

Roy Fröjd uttalar sig mycket negativt om den s k kurshorisont KH-29 som fanns i J 29. Även i ”In memorian” sägs instrumentet vara problematiskt; det var i varje fall ”svårhanterligt”.  Man kan läsa om instrumentets konstruktion hos Arboga Elektronikhistoriska Förening . Det var en konstruktion från AGA som delvis baserades på tysk teknik och var avancerad: KH-29 var för sin tid ett mycket avancerat instrument som förenade de väsentliga egenskaperna hos fjärrkompassen, kursgyrot och horisontgyrot.

Redan Vampire hade ju vad jag förstå motsvarande instrumentfunktioner som jag inte hört något illa om. Mustangen har sagts vara först med horisontgyro i FV. J 22 hade bara kula och spade.

Jag har varken teoretisk eller praktisk erfarenhet av gyroinstrument men har de senaste dagarna googlat och bokläst. Jag är själv inte blivit klar över vad som var brister i konstruktionen och vad som var felaktigt handhavande. Var handhavandet mer invecklat än vid andra horisontgyron? Att gyroinstrument inte klarar alltför ”onormala” flyglägen är tydligen fortfarande vanligt, även om de idag finns med färre eller inga begränsningar. Ett sådant instrument kom i FV först med Drakens version J 35D.

Vid googlandet fann jag i SFT nr 3/2011 (sid 18) en berättelse om den tragiska olyckan då fyra piloter omkom då de tillsammans med sina J 29:or flög ned i isen på sjön Nedre Glottern norr om Norrköping 2 maj 1955 eftersom ledarens horisontgyro troligen inte var i funktion. Artikeln ger också en tillbakablick på AGA-instrumentets utveckling och anpassning till användningen nära ekvatorn (Kongo-insatsen). Mer om olyckan.

Här en not jag skrev i SFF Kronologi om denna olycka: Flera haverier med J 29 kan ha haft sin orsak i felfunktion hos eller felhantering av J 29:ans avancerade kurshorisont, framtagen av och tillverkad av AGA. Så var troligen fallet vid detta haveri i sjön Nedre Glottern liksom vid ett tidigare haveri 3 september 1953 nära Nävekvarn. Se boken ”In Memoriam” (AHR, 2002).

Instrumentet förekom i en tidigare version i Saab 21. Min farbror Bengt Sundin omkom i september 1951 med en A 21 från F 6, och man misstänkte horisontgyrot. Jag minns fortfarande 60 år senare haveriutredningens svartvita fotografier av stukade metalldelar i gyrot. Man bedömde dock att det primära problemet var ojämn tömning av vingspetstankarna som gjorde det svårt att styra planet, särskilt när man flög på instrument i moln och relativt långsamt. Haveribeskrivningen här nedan från Flyghistorisk Revy nr 29 om Saab 21 visar att rotetvåan insett att något var på tok och bestämt sig att flyga på sina egna instrument i motsats till vad som torde ha skett vid Glottern-olyckan:

Arbogas Elektronikhistoriska Förenings sajt är en guldgruva. Bl a lärde jag mig där att Flygvapnet faktiskt inte fick någon modern radio (d v s VHF) i sina plan förrän  man kom över surplus-grejor i Mustangen. Även Vampire hade en bra radio med sig när den kom. Standard Radio i Bromma licenstillverkade dem senare men de första B 18 och J 21 som började levererades strax efter kriget hade då ännu ingen ”ordentlig” radio utan det dröjde några år. Eftersom även vädertjänsten var bristfällig kunde svåra ”väderolyckor” inträffa. 10 februari 1946 tvingades en division B 18B (och en B 3) nödlanda på isen vid Ångermanlandskusten. Man var på väg från Västerås till Luleå som överraskande blev olandningsbart och man vände söderut, men det hade blivit dåligt väder där också. Ett av planen försvann med man och allt.

Tipsar gör jag även om Flygvapnets navigeringshandbok som dock är en senare publikation från 1977. En mer tillbakablickande historik om instrumentverksamheten vid CVM på Malmslätt finns här. Den är skriven av Lars-Erik Larsson som f ö även skrivit artikeln om Glottern-haveriet i SFT enligt ovan.

Apropå de instrument som behövs för att flyga utan visuella referenser, att flyga blint, införde Royal Air Force under senare delen av 30-talet en standardiserad instrumentflygningspanel. Lika i alla plan. Engelsmännen anses ju annars ha för vana att placera instrument hipp som happ men här var det en standard. I denna artikel i Flight 1937 (2½ sida) erkänner författaren artigt att en sådan standardisering var en amerikansk idé men over there förblev det nog bara en idé. Här tycker i alla fall en brittisk leveransflygare i ATA, Air Transport Auxiliary, att det var ingen ordning på amerikanska instrumentbrädor. Nej, så här ska de va!

Wikipedia har mycket om flyginstrument, här ett exempel.

Här är bilder för anglofiler. RAF hade en högst speciell utforming av girindikatorn eller ”turn & slip indicator”. Notera graderingen i mph (ej knop) och att skalan sträcker sig ca 1½ varv vilket väl ännu är vanligt (se bilden nedan)

Vi och tyskarna och alla andra har ” kula och spade” . Här nedan ser man det instrumentet. På ”min tid” satt på dess plats i denna K 8b en enkel kompass vars visning påverkades av höjdspakens läge; man kunde med rätt spakpumpning får kompassen att snurra runt. Obra! En ulltåt på vindrutan tittar en segelflygare idag mer på än på kulan.

Planet lutar där det häromåret stod i Lilla hangaren på Vängsö och därför står instrumentnålarna som de gör. Förresten har flygplatsen ändrat namn från Vängsö till Stockholm-Gnesta. Kan nyköpingsfolket kalla Skavsta som de gör så kan Gnestaborna minsann dom också!

Efter ett tag efter J 29:ans entré började landningshaverier uppträda. Dessa skylldes då och så även fortfarande på den s k gir-roll-kopplingen, men primärt var problemet nedfällningen av båda skevrodren när full landningsklaff gavs och som förstärkte kopplingen; planet betedde sig inte alls som väntat. Det tänkvärda och tragiska var att det tog ett bra tag innan problemet uppenbarades. Det har skrivits mycket om dessa problem och även jag har tagit upp ämnet på min blogg och där lagt ut diverse texter i saken. Berodde detta på lokala skillnader i utbildningsmetoder, hade vissa instruktioner glömts bort  eller hade man börjat ta för lätt på 29-flygandet? I ett avsnitt ur filmen ”Flygande Tunnan i våra hjärtan”, man kan börja ca 4.50 in på del II, får vi höra konstruktören Lars Brising ”skylla” på pilvingeformen och på att information inte kommit fram inom flygvapnet. Och har chefskonstruktören sagt hur det är så är det väl så… Nå, det var pedagogiskt enklare att skylla på pilvingeformen, alla ser ju att ena vingen liksom blir längre. Att förklara skevroderbroms och överstegrade vingspetsar är då svårare. Vi får före Brising höra en medelålders Roy Fröjdh berätta hur det en gång var att lära sig hantera den potenta men inte helt harmoniska 29:an.

I samma nummer av SFT där Glottern-haveriet beskrevs besvaras även ett läsarbrev (sid 54) kring landningsproblemen. Skevrodersänkningen får skulden men även pilvingeformen, så tolkar jag svaret. B 18 hade ju också droopade skveroder men raka vingar och det funkade ju fast inte alla gånger antyder Ingemar Strandberg. I Flyghistorisk Revy 31 om B 18 kan läsas att den kunde vara besvärlig:”Kaning eller ojämnt motorpådrag medförde vid låga farter en stark rolltendens…” I läsarbrevet i SFT 1/2011 (sid 53) antyds att detta med att koppla skevroderläget till klaffutslaget väl var ett konstruktionsfel och det kan man hålla med om, samtidigt som man kan förstå att Brising höll masken…

Ulf Sultans berättelse om hur han lärde sig 29:an samt åsåg en vurpa Roy Fröjd gjorde tipsade jag om tidigare.

Sudden

P S. (tillagt 9 maj): Naturligtvis hade andra också landningsproblem med sina första pilvingade jetplan, men problemen förklaras annorlunda och var nog det också. Det handlar om överstegrade vingspetsar som orsakar ”pitch-up”, alltså att nosen vill sticka uppåt. Begreppet ”sabeldans” finns som relaterar till F-100 Super Sabre (och inte F-86). Här är en vida spridd film om en sådan tragisk ”dans” med förklarande text. Gir-roll-koppling nämns men ej som något primärt problrm. I en kommentar nämns dock att det var viktigt att använda sidrodret och inte skevrodren (The F-100C was a great aircraft. As long as you kept it above 185K on final approach, and learned to use your rudders instead of ailerons at low speed, it flew like a dream.)

Senast berättade jag hur förbryllande det var att besöka SvD och på Chrome mötes av kalla handen när man ville läsa något intressant. Betala! Medan med Explorer gick det bra. Vid ett besök hos sonen Ove fanns inte alls detta fenomen på hans dator. Jag var förbryllad!

Det var en viss ironi med att jag inte kunde läsa om ”SvD:s nya digitala erbjudande”, som visade sig vara orsaken till mitt problem!

Dagen efter nekades jag access även via Explorer så ordningen var i alla fall återställd så att säga. Men dessutom läste jag att SvD nyligen infört en ”mjuk” avspärrning av ”gratisläsning”; artikeln hade tydligen nu ”släppts fri”. Man får ett antal gratistittar per månad. Då föll polletten ned! Antalet tittar är 25 (och inte 30 som jag skrev först), hur de räknas vet jag inte. Och jag fick ju en indikation på att det räknades per webbläsartyp.

När jag sedan 1 maj försökte komma in gick det bra. Jag misstänker att räkneverket nollställs per kalendermånad och inte justeras löpande. För närvarande vågar jag inte läsa SvD eftersom jag är rädd att min ranson plötsligt ska ta slut när jag är mitt uppe i någon intressant artikelserie.

Visst är jag snål, jag erbjöds 5 veckors access för billiga 50 kronor. Men jag är rädd att bli beroende. Visst kan spärren anses mjuk, men det känns litet som ett försök till utpressning och introduktionserbjudandet kan skapa ett beroende. SvD håller ännu litet högre klass än DN som tar betalt med andra metoder. Det ska bli intressant att se vad resultatet blir på sikt. Nog riskerar debatten om exempelvis försvarspolitik som Hans Jakobsson och andra bloggare/twittrare gärna länkar till, att utarmats när texterna inte längre kan läsas av alla.

Jag passar på att visa några exampel på några enklare lustigheter jag träffat på nyligen när jag arbetat med min dator. Här nedan tittade jag på programvara för att behandla bilder och där fick man veta vad den kunde göra bättre – man fick vita tänder och en blå himmel och därtill på en enda gång. Vad kan man mer begära!

Här nedan ett meddelande jag får vid varje start. Resultatet är oberoende av om jag svarar ja eller nej. Försöker jag förstå vad texten vill säga får jag ont i huvudet. Den är obegriplig såvida inte Microsoft bara vill veta vad folk tycker:

Jag använder Internet för mina bankkontakter, vilket har sina sidor. Ibland är inte alla sidor i takt. En beordrad utbetalning verkade således ha blivit bortglömd men det visade sig att räkningen redan betalts men inte ”bokförts”. (Skedde någon timme senare). Man kan också gå i spinn över följande: Dagens transaktioner är ännu inte bokförda, men finns medräknade i saldot.

Jag har sedan länge ett gott öga till alla förnumstiga medicinska studier av stora populationer där det dras slutsatser om beteenden man bör ha för att få ett långt liv. Ät mycket/litet fett, selen är bra/dåligt m m. Nedan en fin satir jag stulit från Facebook:

Här ett inlägg i försvarsdebatten där den gode f d ÖB Bengt Gustafsson blivit utsatt för en rubriksättares burdusa förenkling:

Jag trodde i min enfald att vårt försvars huvuduppgift var att försvara vårt landområde mot en anfallande fiende (från öst). Jag tror inte Gustafsson är ”landsförrädisk” eller vill nedrusta vårt försvar men rubriksättare kan ställa till det!

Säkerhetspolitik är ett rävspel och naturligtvis finns det dom som tycker att man inte ska ”reta den ryska björnen”, något som varit ett framgångsrik finsk taktik i över 60 år. Man ska i princip försöka förstå ”motståndaren”. Det är klart som korvspad att han oroas av att NATO expanderar. De baltiska länderna, Polen m fl känner sig måhända säkrare men är de verkligen det? En fråga utan svar. Första världskrigets utbrott var närmast farsartat. Alla kände sig tvungna att besvara ”hotet” från de andra.

Jag hade även tänkt skriva om Flygvapnets haveristatistik under det Kalla kriget, en studie som en akademisk historiker, Mikael Nilsson, dragit igång och som jag nämnt tidigare på min blogg. Expressen hade nyligen en ”typisk Expressenartikel” (mer omfattande än denna webbtext)  i saken. Ämnet har berörts i Facebook-grupper (det är ibland hopplöst att i Facebook återse något intressant man sett) och Fredric Lagerquist har skrivit bra om ämnet på sin blogg. Jag har en känsla att ämnet är litet för vittomfattande för vanliga flyghistoriker eller f d FV-personal; det finns ömma tår bland ”flygets män” och svåra minnen och känslor bland dem. För att inte tala om anhöriga som drabbats och därför undviker allt som har med flyg och flyghistoria att göra.

Jag avser återkomma om detta. Nu bara ett lästips jag i går stötte på när jag googlade litet kring flygsäkerheten i FV (hur var säkerheten i andra flygvapen?), nämligen Ulf Sultans ihågkomster från sitt 29-flygande. Ulf kom långt senare till Emirates och vid ett trevligt frukostsamtal i hotellmatsalen i Linköping vid ett FLIT-möte för nästan 10 år sedan berättade han för mig om hur stort flygbolag detta var och de oerhörda resandeströmmar som flyter inom södra Asien och även mellan Europa och bortre Asien. Bolag som SAS och Ryanair är närmast peanuts. Han har skrivit en bok, kanske två.

Nå, SAS är ju det vi har i vår vrå av världen. Här en film som gjordes till 50-årsjubileet 1996 med mycken nostalgi, bl a några sekunder med den i mitten av 30-talet kortvarigt använda enmotoriga Northrop Delta SE-ADI.

Ett hopp till IT igen. Jag läste att World Wide Web fyller 20 år. WWW började som ett hjälpmedel för forskare och har några av sina rötter i CERN utanför Genève. Jag minns hur jag vid ett möte i Internationella Teleunionen i Genève om radiokommunikation plockade upp ett papper om WWW som delades ut litet informellt, utanför den vanliga dokumentspridningen, och som jag inte förstod alls. Handlade det månne om kortvågsradio som ju når över hela världen? Dokumentet var nog rätt likt denna text; kanske det var den. Jag har med tiden insett att jag har svårt för abstrakt tänkande och att tänka i nya banor.

Sudden

P S. Jag gillar Ulf Sultans berättelse, bl a för att jag får stöd för min uppfattning att allt tal om gir-roll-koppling inte var så relevant. Boven i dramat var i stället att skevrodren fälldes ned då det stora 40-gradiga klaffuttaget gjordes. Hur lätt som helst att stalla en vingspets då.

”Varför är den goda dum – varför är den kloka ond – varför är allt en trasa.” skrev en gång Carl Johan Love Amqvist (1793-1866), en av de första begripliga författarna  i vår historia.

Den senaste tidens uppståndelse kring den ryska flygövningen, socialdemokraternas hattande med en person som först valts in men sedan sparkats ut med fler händelser ger många tillfällen att begrunda tillvarons eländigheter. Hur folk slingrar sig, gör pudlar, inte vågar stå för sin sak. Mediernas ofta dolda agenda. SvD:s militär-rapporterande Mikael Holmström är nog duktig, men vart syftar han egentligen? Något sakligt rapporterande är det inte alltid frågan om även om jag fick intrycket att han var sansad vad avser ”Stasi-tjafset”. Och när får vi se en makthavare som öppet vågar be en journalist att dra åt h-vete i stället för att småljuga eller göra en pudel? Nå, man skall aldrig skriva eller handla  i affekt if possible – man ångrar sig.

Men först litet roligare saker: Jag skrev senast om mitt barnbarn Jespers insats att fixa min dator, jag tycker hans insats var förnämlig. Jag visade också en bild från FV-sommarläger 1951 på F 6 där jag var med. Det slår mig att jag då faktiskt var yngre än Jesper är nu.

I morgon fyller ett annat barnbarn, Samuel, 9 år. När jag betraktade det lilla paket som innehåller min present slog det mig att man kunde göra något kul med det:

Jag har senare lagt in speglingar i vindrutan. En högst enkel klipp-och-klistra-grej. En vän skickar mig Fiddlers Greens kartongmodellritningar (som jpg-filer) men jag har skam till sägandes inte gjort någon sådan modell.

Datorn går rätt snällt och blir funktionsmässigt alltmer lik sitt forna jag i takt med att jag återfinner de rätta  inställningarna. Efter ett febrilt testande av olika knappar kunde jag åter se vilka ”dolta adressater” jag sänt mail till. Ett sådant till synes enkelt letande är mentalt mycket påfrestande. ”Dolda mottagare” är i och för sig en diskutabel funktion – jag vet.

Dock har jag problem med mina back-up-diskar jag gjort genom åren, och vidare var i natt plötsligt bokmärkesrutan i Explorer bara borta. Efter mycket knappande fick jag fram den men inget fanns kvar i den! En gång för länge sedan lyckades jag överföra bokmärkeslistan från Explorer till Chrome, men efter ihärdigt knappande gav nu jag upp och har börjat bygga en ny lista från scratch. Kanske jag skulle tillåta Jesper att fjärrstyra min dator för att fixa fel! Jag har förresten ännu inte hört något från banken om jag skall betala för vad kortbedragarna, som fjärrstyrde min dator, lyckades få ut från mitt bankkort när jag var litet väl godtrogen.

Jag har även problem med min fasta bredbandstelefon som fungerar ytterst sällan, på något sätt verkar det bero på min datortrafik. Nyss ringde min f d hustru på mobilen för en gångs skull. Den fasta telefonen är avstängd för den verkar störa datorsurfandet. Hon sa när jag nämnde mina problem att det var många grannar som hade samma telefonproblem som jag. En tröst, som dock försvårar mina överväganden att släppa denna fasta telefon som ändå låter bättre än mobilen. Min fasta telefon har även oskicket att efter det jag slagit de tre första siffrorna och gör en liten paus för att kika på lappen med numret, säger en förnumstig kvinnoröst ”det nummer du slagit är för kort”. Tack, det vet jag nog! Konstigt nog verkar det inte gälla alla nummer. Att ringa Fröken Ur (still alive, det trodde jag inte) går således bra utan att jäkta med knappningen.

I natt försökte jag via Google Chrome hos SvD ta reda på vad Thomas Bodström tyckte var illa med S-partiet. Men det gick inte! Jag fick upp reklam för att abonnera på SvD, och när jag sa nej tack, skickades jag tillbaka till startsidan och klickade jag återigen där upprepades ”erbjudandet”! Prövade då Explorer, och där tilläts jag läsa artikeln. Jag hade först trott att SvD hade tagit ett radikalt grepp att få folk att betala för vad de läser på Internet. DN har ju nyligen gjort det och det är mycket irriterande. Visst förstår jag tidningarna men man blir titt som tätt besviken och sur. F-bannad till sist.

Felet är kvar efter 12 timmar – kanske det är min dator som bär skulden.

Vissa mail varnas det nu för, bl a från Facebook och ibland från en vän i Portugal, de kommer upp i rött. Förresten, varför inte en bild från Portugal där jag var på ett EBU-möte i Cascais utanför Lissabon i mitten av januari 1994:

Fler bilder här och här och här. Så härligt med det sydeuropeiska ljuset när man har haft nordiskt halvdunkel med bara några kortar glimtar av en svag sol under flera månader. Jag tog mig också med Googles hjälp nu en tur i Cascais men jag kände inte alls igen mig. Mycket har hänt på 19 år (EU-pengar?). Ett flygvapen har man ännu, med F-16 jetjaktplan (drygt 20 i bruk) och ungefär lika många Dornier Alpha Jet skolplan. Egentligen vore det enligt min vän bättre med vattenbombare för skogsbränder vilka är ett konkret problem. (Det finns/fanns ett italienskt företag som specialiserat sig på vattenbombning.) Portugal var in på 70-talet en kolonialmakt med över 800 flygfarkoster av olika slag. Nedan en Corsair II från 1984 som tidigare flugit i US Navy:

Irland har då en mer anpassad  ”flygstyrka” med de plan man behöver för havsövervakning, transportändamål och annat smått och gott.

Och då är vi inne på Sveriges luftstridskrafter som inte är så stora längre. Hur mycket vi orkar med är ju förstås en militär hemlighet, men allt hemlighetsmakeri kan orsaka förvirring även på den ”egna sidan”, t ex bland riksdagsmän och säkert ministrar också. Jag tror det var fler än jag som tänkte att de mystiska militärplan som dundrade in över Gävle härom dagen kanske var ryska! Varken FV eller LFV sade sig först inte känna till några sådana flygningar vilket orsakade tidningsrubriker. Nå, sedan tog en FV-informatör på sig skulden att inte ha informerat sig.

Händelsen visar hur snabbt ett rykte skulle kunna uppstå när en myndighet har en kultur att inte vara öppen med information. ”Folk behöver inte veta det de inte har att göra med”. Och att ”alla” blivit så upprörda av den ryska övningen är väl ett bra exempel på hur en enda journalist kan ”slå till” om han vill. Egentligen har ju inget nytt hänt…

Litet läsning: Först är det mystiskt i Aftonbladet och Gefle Dagblad innan klarlägganden senare kommer i Arbetarbladet , Gefle Dagblad och Aftonbladet.

Som vanligt var några läsarkommentarer rätt kul. Någon var glad att höra stridsplan, det är minsann inte så ofta nu för tiden.  Och visst är det tacksamt med politiker, ledarskribenter, faktajournalister och guldgalonerade militärer som avslöjar sin okunnighet eller oförmåga att göra sig hörda. Eller sin maktlöshet. Försvaret väcker ofta så starka känslor att det är svårt att lugna vissa personer och att bemöta en journalist som utnyttjar folks oro.

Det har påmints om att man med en app till sin mobil kan följa alla flygplan; man behöver inte skicka upp några Gripen. Nu är det väl dock så att militärer ibland struntar i elementära flygregler och flyger i  kontrollerat luftrum utan transponder. Själv tyckte jag att svensk luftbevakning kunde ha slagit en signal till ryssen och sagt ”vi ser er allt på (primär)radarn”. Jag kom också att tänka på den danske ”tok-politikern” Mogens Glistrup som föreslog att ersätta den danska försvarsmakten med en telefonsvarare som på ryska förklarade ”vi ger oss”.

Bloggaren Cornucopia har också fått ihop det bra på sin blogg. Han, alltså Lars Wilderäng, har förresten nyligen kommit ut med en bok ”Midsommargryning” som Chefsingenjören skrivit om.

Sudden

Jesper, min 13-årige sonson ominstallerade Windows i min dator i lördags och söndags och på söndag kväll snurrade den hemma hos mig igen. Sedan var det förstås en massa saker som återstod för mig att göra. Än så länge har jag inte upptäckt något väsentligt som vi missat, det värsta verkar vara e-postadresslistan som jag fått göra om för hand. Några personer har väl då blivit tillfälligt bortglömda.

Datorn har blivit kvickare (skälet att ominstallera var dock främst att ”elaka” program kunde ha placerats i datorn av slemma personer). Samtidigt har jag ju under ”återuppbyggnaden” fått hjärtat i halsgropen några gånger när konstiga saker synts på skärmen som jag aldrig sett tidigare. Datorn t o m låste sig vid den första starten här hemma. En stor mängd automatiska uppdateringar äger rum, de för 382:20 SEK inköpta speciella återställningsskivorna återspeglar datorns program som läget var för några år sedan, vid leveransen.

Dagarna innan Jesper skulle ta itu med ominstallationen slog det mig – CD/DVD-enheten fungerade ju inte! Jag har i flera år använt en extern sådan via en USB-kontakt. Då kan inte ominstallationen göras som föreskrivs. Men Jespers far meddelade mig att ”det problemet klarar nog Jesper” och jag undrade hur han kunde lova något sådant.

Jag hade knappt kommit hem till Jesper och satt mig i köket för att vara litet social, förrän han raskt  hade öppnat min dator. Han började sedan att byta CD/DVD-enheten mot en han ”hade liggande”. Här ser vi honom undersöka det mycket dammiga innanmätet i min dator. Mest tomrum och en massa sladdar med kontakter på för kompletteringsoptioner (tror jag). Såg inte så prydlig ut som den dator som Jesper själv byggt:

Det måste ju finnas en oerhörd mängd användbara delar i datorer som folk ”slängt” eller har stående. Jag tror inte många på egen hand skulle klara en ominstallation och man tycker det blir för dyrt att lämna bort datorn utan man köper hellre nytt, något jag själv övervägde. Nå, Jesper har en förmåga att komma över sådana delar och har även lärt sig att använda dem. Han har byggt (”satt ihop”) två datorer.

(Egentligen har jag ju ”utnyttjat en barnarbetare”. Men jag har betalt Jesper ”en slant”. Jespers far arbetar med IT om dagarna och är förstås föga road av att hjälpa sina gamla föräldrar med deras ömmande datorproblem på sin fritid. Men nu gavs mig möjligheten med Jesper.)

Efter diskussion om några detaljer i ”upplägget” med sin far, satte Jesper igång med en del sparande som jag inte klarat av själv (mail) samt så småningom med själva ominstallationen. Han hade de tekniska resurserna och inte minst handlaget och kunskaperna och det var en fröjd att se hur han behärskade tekniken. Jobbet innebar mycken väntan på att åtgärder genomförts av datorn som stod och ”tuggade”. Men även under mycket korta väntepauser växlade Jesper till andra aktiviteter som surfande och dylikt. Han körde även ett fotbollsspel som var så realistiskt att jag trodde det var riktig TV! Jag funderade först om Jesper har svårt att koncentrera sig men det var snarast motsatsen som gällde – han var så suverän och så mycket situationens herre att han visste när han kunde ägna sig åt annat!

Var det inte någon pod/pad han ägnade sig åt så var det denna webbsajt. Han hade förresten medverkat med något. I tidningen Kamratposten har han också medverkat; här en artikel från KP. Vi samtalade även om ditt och datt men det var en ganska gles konversation. ”Nej, radio lyssnar jag aldrig på men min klockradio projicerar tiden i rumstaket”. Det fanns fler dataspelkassetter än för hans ålder passande böcker på hyllorna.

Det var verkligen roligt att under några timmar se hur han jobbade och stod i:

Här har han skyddsjordat sig för att inte ge någon känslig elektronikkomponent en spänningskyss. I bakgrunden en dator han byggt ihop själv i en befintlig elegant låda (med speglanda täckplåtar) och vars hårddisk han nu utnyttjade under ominstallationen.

Ja, idag är det IT med dataspel och surfning som gäller, på min tid var det flyg! Jag var med i Flygvapnets ungdomsverksamhet på 50-talet. Min salig farbror i FV ordnade så att jag kom med på ett sommarläger på F 6 och sedan blev det under kanske två år en kväll i veckan på ”Tegelhögen” i Stockholm. En annan person som var med, senare än jag,  var Carl Bildt som lär ha skrivit en så förträfflig beskrivning av AJ 37 Viggen att man trodde att han kommit över hemliga uppgifter. Men hade bara sammanställt vad som var ”öppet”.

Erik Johansson, känd kommenterare till denna blogg, var också med, kanske något före mig. Han mindes att Sten Dahlborg var en mycket populär ledare och det minns jag också. Erik hade liksom jag varit på sommarläger på F 6. Man skulle bl a få ”hoppa fallskärm”" från fallskärmsjägarnas övningstorn men det blev inget av det. Efter värnplikten i FV blev Erik några år tekniker där vilket inkluderade en fin utbildning. Efter några år gick han till civilflyget, Ostermanair m fl företag på Bromma; senare över hela världen. Här ser vi märken han sparat från FV-tiden; notera flygpojksmärket:

Erik var också vid F 8 och arbetade på J 29 och J 34 men hittade nu inget märke från den tiden. Notera det teknikervioletta, som jag och mina kamrater också på eget initiativ kompletterade vår vapenrocks kragsnibbar med under värnplikten i Kustartilleriet 1963.

Jag har tidigare nämnt att författaren P C Jersild i sin ungdom var med i Flygpojkarna och han har på några ställen skrivit om detta liksom sitt flyg- och modellflygintresse. Någonstans har jag läst att Cornelis Vreeswijk också var flygintresserad men jag tror inte han var med.  Här mer om Flygpojkar och försök att komma in i Flygvapnet från F 10 kamratförening, Bengt Åhman och Kenneth Göransson, känd från SFF  här och här. Och så här kunde en annons se ut 1954.

Här ovan en bild från F 6 sommarläger 1951. Vår ledare Ragnar Ignell i mitten (då var han löjtnant Nilsson). Själv står jag längst ut till vänster. Jag känner också igen den kille som läste porr-berättelser högt för oss i ficklampans sken i vårt kvällsläckta logement i den tegelkasern som låg i anslutning till vakten. Vi fick vara vaksamma på kasernföreståndarens kvällsvisiter.

Det finns även i dag ungdomsverksamhet inom FV som man kan läsa om här. Den förefaller vara mer inriktad på ”skogsmulleverksamhet” än flyg och flygplan. Även Frivilliga Flygkåren FFK bedriver en ungdomsverksamhet. Se även Young Pilots direkt.

Sudden

Det senaste inlägget avslutades med ett P S om betyg. Sådana i skolan tycker jag inte riktigt om i princip, även om jag själv aldrig varit speciellt drabbad av dem. Däremot tycker jag om denna skönt minimalistiska ”webbsajt”. Vår käcke utbildningsminister visste nämligen vid en ordkunskap-utfrågning inte vad aritmetik (”vanlig räkning”) var:

Ibland vill man få fram ett medelbetyg och då ge betyg i vissa ämnen högre vikt vilket ju är lätt med simpel aritmetik när betygen ges som tal (sifror).  Hur gör man om betyg ges som en bokstav (A-F) som är ett av denne ministers många pigga påhitt? Kan man kanske använda algebra då?

Nå, jag ser nu att man tänkt på detta. Betyget E ges värdet 10 och A värdet 20, alltså 2,5 enheter per steg. F är helt simpelt ”0″ (noll). Och det finns regler för att översätta gamla betygsgrader till de nya. När jag sökte till KTH 1957 skulle bokstavsbetygen översättas till siffervärden och vissa ämnen var mer värda. Min betygsumma var för låg.  Jag minns min fars sura kommentar vid frukostbordet när han i morgontidningen inte funnit mitt namn bland de antagna. ”Nu får du hitta något praktikjobb” sa han. Nå, nu kom jag efter några veckor in på någon slags ”reservplats”. Så här i efterhand inser jag att det kanske inte var så bra.

Sverige hade en tid betygsskalan 1-5 som även förekom i Västtyskland. Dock omvänt så att ”1″ var ”sehr gut”. Det är som med SMHI:s vädervarningar; vem kan hålla reda på vad som är värst. 1 eller 3?

Själv är jag inte alls bra i ”riktig matematik” (det fordrar skarpsinne) även om jag rätt bra klarar enklare huvudräkning. Det första tecknet på att min far började åldras var förresten när vi en gång 1985-90 skulle förnya skyddstaket på hans båtplats med sjok av korrugerad aluminiumplåt han kommit över, och vi räknade på  hur många plåtar som skulle behövas. Då märkte jag att jag blivit snabbare i huvudräkning.

Så här såg det där ut för fyra år sedan sedan; löv har samlats på taket. Från början var taket av tjärpapp och jag tror det for illa av blöta löv som låg kvar:

Den nye ägaren av båtplatsen hade ännu inte gjort sig av med brorsans och min gamla OK-jolle nr 586. Vi var för lata att 1995 när våra föräldrar avlidit och deras hus skulle hyras ut, frakta bort skrovet. Det fanns så mycket annat att ta hand om. Nedan några bilder från 60-och 70-talen, den gamla goda tiden:

Pappa vid båten, en Lundfeldt-byggd båt (Åke eller Erik Lundfeldt eller Gunnar Öhlin) av trä med en tvåcylindrig Johnson-utbordare. Den gick ju att ro men var litet för tung för det. Sedan blev det en mindre och lättare plastbåt med en encylindrig utbordare. Tja.

Jag tror att rullarna tidigare hade använts vid utläggning/hantering av kabel. Det fungerade inte helt smärtfritt utan man fick lägga rullarna på plats när vågorna hade flyttat på dem eller om kölen spårade ur vilket ibland hände om man var ensam om att vinscha upp båten.

Här ovan är OK-jollen ny 1964 och brorsan skall testa den. Platsen är nog inte vår båtplats utan grannens, ”Bertil i Mossen”.

Här ovan en segeltur en mulen dag 1965.

Avslutningsvis en annan Lundfeldt-båt, fotograferad 2003 på en skogig strand i naturreservatet Harge uddar. Mer lättrodd antar jag:

Egentligen hade jag tänkt komma in på FV-flygpojkar efter tankarna om skolbetyg men jag valde en annan väg. Nu kan det eventuellt bli ett uppehåll i bloggandet om Jesper tar itu med att ”renovera” min dator i helgen. Jag befarar att det hänger upp sig någonstans. Man kanske får använda pennan istället ett tag framöver:

För dem som är intresserade av VK2, Spitfire och norrmän i RAF rekommenderar jag detta TV-program från Norge.

Sudden

Häromdagen hörde jag i ett inslag om att kraven på lärare i matematik borde höjas så att ”de som studerar till lärare bör ha minst betyget C för att antas”. Jag hoppade till eftersom under min skoltid var C det sämsta betyget och jag tror de flesta vuxna människor ännu upplever betyget  ”C” så. Men numera finns en skala i 7 steg A-F där C motsvarar min skoltids AB, ”med beröm godkänd”. Vilket inte är så dåligt precis, det var vad jag i bästa fall kunde räkna med.

DN skrev nyligen i en ledare att betygsskalorna har ändrats alltför ofta under de senaste decennierna och för en gångs skull höll jag med DN. Så här såg det ut på min tid (1948):

Ja, t o m betyget D kunde ges för ”uppförande”. När det gällde kunskapsämnen ansågs ”Bc” som underkänt, även om definitionen faktiskt var något mer positiv ser jag; jag tror att ”C” aldrig delades ut. Jag hade en termin betyget Bc i slöjd. Jag arbetade mycket långsamt och denna flagga med alla sina ojämna stygn krävde väl hela terminen. Men flaggan, den finns kvar!

En dag i just i början av höstterminen 1951 såg jag plötsligt på skolgården en grabb, några år äldre, som jag träffat på flygvapnets sommarläger (sommarkursen kanske han som några år äldre gick) på F 6 i Karlsborg. Han berättade om flygvapnets ungdomsverksamhet i Stockholm, flygpojkarna, och han tog med mig dit. I Stockholm träffades vi varje onsdagkväll i ”Tre Vapen” (”Tegelhögen”) vid Banérgatan, i kanten av Gärdet, och såg bl a  instruktionsfilmer och mer spännade filmer som våldsamma amerikanska hangarfartygslandningar. En spinoff från andra världskrigets enorma utbildningsverksamhet. Även om hur bensin framställdes genom raffinering. Britterna hade bättre flygbränsle än vad tyskarna hade, inte bara under Battle of Britain utan även senare.  Ibland var vi på F 8 och lyssnade på en förvaltare som med ett snirkligt språk berättade om motorer. Vi fick ibland sitta i planen, och jag minns hur man vred på Vampirens gashandtag för att ställa in gyrosiktets avståndskompensation.

Jag minns den förste ledaren kapten Sten Dahlborg och de senare Gunnar Unell och Erik Goliath. Dahlborg beskrev en gång med snits amerikanska polisers slimmade skjortor och Unell tecknade en Super Sabre, som då var ett lätt mystiskt plan man bara sett omnämt men ej sett på bild. Unells teckning var därför spännande. ”Och så sitter här en huv, lik en ostkupa, ser ni”. Och så ritade han dit en rund bula på ovansidan av en cigarr, dock med rak undersida för det var ju något som var ovanligt på den tiden liksom den lågt placerade stabben.  Här är en av prototyperna men med den senare högre fenan tror jag.

Vi fick också köpa ”Ett år i luften” för 10 kronor. Eller var det 15? Här ett uppslag i ”Ett år i luften” 1954 med den troligen första bilden som där visades av typen som dock var omnämnd i 1953 års utgåva som ”Sabre 45″. Sabre var ett starkt namn då. Vi hade ju läst om hur väldigt segerrik Sabre varit mot MiG 15 i Koreakriget.

Att se Super Sabre som en ”senaste version av Sabre” med ”helt ny utformning av nospartiet” är litet magert, men vad ska man skriva när man inte vet just mer än vad man kan se. I övrigt ser man i detta tidsdokument vilka flygplantyper som var aktuella 1953. Lansen hade flugit f f g i november 1952 och Super Sabre i maj 1953. Båda typerna kom att användas länge medan britterna inte hade så stor användning av sina bombare. Vulcan har i alla fall blivit ett kultflygplan, till en del genom Margaret Thatchers Falklandsöarna-insats.

På denna bild från F 11 i Nyköping skymtar Sten Dahlborg. Man ser också Lennart Bunke, som spelat fotboll i landslaget före kriget. Idrott stod högt i kurs då. ”Lill-Vallo” Andersson var framstående bandyspelare. Vi ser också den legendariske sportjournalisten Torsten Tegnér, son till Alice. Bilden är från Norrbohm/Skogsbergs ”Över land och hav” om F 11 åren 1941-1980 där det också ges ett smakprov på TT:s högst speciella sätt att skriva i Idrottsbladet:

Erik Goliath var efter FV-tiden vid Datasaab,  f d Standard Radio. Här berättas hur han gör ett rådigt ingripande .(På en bild kan man se SE-BNK skymta, ett intressant plan för flyghistoriker.) Han var även ledare i Stockholms Skridskoseglarklubb och under en skridskotur på Dalälvens fjärdar för drygt 20 år sedan berättade han att han varit bänkgranne med min farbror i läroverket i Gävle på fransk-timmarna på det tidiga 40-talet! Världen är liten.

Det var tillsammans med denne min vän sedan sommarlägret 1951 och som gått i samma skola, som jag besökte Linköping nyligen. Min vän hade några ärenden samt gamla bekanta att hälsa på så det blev en del åkande. När vi kommer till Drottningtorget ser så båda ganska samtidigt David Wretlings staty ”Nya Vingar” som en gång varit utställd i vår skola! Detta mindes min vän, men så var hans far också konstprofessor. Själv tror jag att bara läst om detta i efterhand i Ett år i luften. Minns man eller har man bara hört eller läst något eller sett en bild?

Statyn finns på många ställen i vårt land, bl a på Ålleberg, och jag har tidigare skrivet om den på min blogg där det även finns en bild av Ållebergs-statyn. Så här ser den ut i ett vintrigt Linköping. Den står inte så långt från Saab och det är ju rätt passande.

Annars finns i Linköping än statygrupp med verkligt stora vingar. Det är ett verk av Ivar Johnsson från 1944, benämnt ”Mannen och hans genius”, vid Länsmuseet. Bilden finns på Wikipedia, fotograf är Uffe Johansson.

I en av stans många rondeller, Nygårdsrondellen, ser vi en rondellhund. Det visar sig vara en replika av landets första rondellhund som konstnären Stina Opitz ställde upp där 2006. Den hade då en jättestor rockring att betrakta:

Rockringen fanns ej kvar, och själva hunden är en replika eftersom originalet förstördes. Den stackars replikan undrar nog varför han/hon nu står där och stirrar på ingenting. Ännu mer djupsinniga funderingar från 2007 om denna pionjärkollega till Lajka och alla efterföljare finns att läsa här.

Rockringen och själva hunden kan anas på Eniroutsikten:

Sudden

P.S (tillagt 17 april)  En gång fick jag faktiskt ett ”lilla a” och det berodde helt på att vi fått en ny lärare i sista ringen i fysik. ”Hästen” var trevlig även i andra avseenden. Även en kvinnlig klasskamrat fick nog ett extra bra betyg men hon blev också senare professor i medicin. Jag hyser dock en misstro mot skolbetyg förutom att de kan ”slå ned folk i skorna” om vilket man kan läsa i många memoarer och levnadsbeskrivningar. När jag i julas såg äldsta barnbarnets första riktiga betyg blev jag sålunda besviken. Dock gladde det mig att han – och hans far – lyckats vinna en veckoseger i Nordeas tävling ”Drömfångaren” med sin film ”Alperna!” Öppningsscenen är fin och där står det yngsta barnbarnet bakom kameran.

Solen gassar. Det vita fina snötäcket på gräsmattan börjar övergå i ett gråtrist transparent tillstånd, stadiet före blask.

Man är ju pensionär. Arbetsgivaren var god och lät mig sluta ”arbeta” redan vid 60 med en beskedlig avtalspension. Jobbet var för mig aldrig sådant som det skall vara enligt dem som har ”tolkningsförträde” av hur tillvaron är. En arbetskamrat fick föra en hårdare kamp för att befrias från ”tristessen”. Att arbeta är de sista åren inte alltid så som vår kära statsminister påstår; man känner sig ofta onödig och ställd åt sidan. Eller så har man tappat gnistan.

Nu vid 74 är jag sedan länge en riktig pensionär och pensionsbeloppet ska jag inte klaga på. Lever snålt, ja i viss mån torftigt. Sönerna får förskott på arvet.

Vad är en pensionär och vad gör hen? Här ser man hur vi uppfattas. Stulet från en Facebooksida:

I måndags besökte jag Linköping. En flyg-vän från 1951 och senare Saab-anställd ”hade plats i bilen”. En mycket lyckad resa  för mig och jag tror även för min vän. Jag fick utföra en gammaldags fickparkering vid rännstenen i den nygamla stadsmiljö i Gröndal vi fått genom de nya spårvägarna i Stockholm.

Tyvärr var det hart när omöjligt att samtala under de sammanlagt 40 bullriga mil motorväg vi åkte på E 4:an. Den höga mast som tidigare stod söder om Järna hade varit en störsändare (medan jag hört annat tidigare). Norr om Stavsjö-avtaget finns betongskulpturer längs vägens östra sida med en högst ovanlig tillkomsthistoria fick jag veta.  Gripens landställ var inte helt bra placerat och ska bli annorlunda på Gripen NG. 29:ans vinge var kanske inte riktigt bra, men Saab gjorde förstås så gott man visste på den tiden.

Syftet med resan var primärt att lyssna på ett föredrag om Försvarets helikopterverksamhet som Veteranklubben Saab anordnat. Överste Magnus Westerlund, C Hkpflj, berättade. Det hade nu ”blivit fart” på verksamheten efter åtskilliga års ”röra” med låg aktivitet. Nu fanns det många uppdrag utomlands, i ”krigszoner” som Afghanistan och Aden-viken, samt i samband med utbildning och nyanskaffning. Själv förstår jag inte det militära fackspråket så bra, späckat som det är med förkortningar och organisatoriska  finesser med ”parallella organisationer” (krig resp. fred) och termer som flottilj, skvadron, detachement och bataljon. Helikoptrar kan därtill användas på många olika sätt och vara olika utrustade, inte minst för de många formerna av ”medicinska räddningsuppgifter” och det är nog inte bara jag som har svårt att hänga med. Se även flottiljens Facebooksida.

Westerlund hade flugit helikopter i marinen. Han var inte med 1963 re´n, men här är en film från den tidens ambitiösa marina helikopterflygande. Mer marin helikopterhistoria på Facebook. Här ett klipp ur filmen, en nödlandningsövning:

Vid mötet passade jag på att köpa ”Saab-Minnen”, del 1-20 på CD, 250 :- om man inte är Saab-veteran. För den som vill lära sig mer om Saabs flygplan och projekt, med tonvikt på aerynamiken, finns denna lilla skrift.

Jag kom även i samspråk med några Saab-ingenjörer och vi kom in på vår studietid på Teknisk högskolan i Stockholm och försökte erinra oss gemensamma lärare och annat. Detta fick mig att väl hemkommen plocka fram ett schema eller ”tidtabell för undervisningen vid Kungl. Tekniska högskolan, höstterminen 1958″. Ett stort schabrak, drygt 100 x 50 cm, och vars baksida var lämplig att rita modellflygplan på.

Nu blev det inget av linstyrnings-stuntmodellen, tänkt för någon 2,5 cc diesel. Jag ritade mest för att få rita något som såg bra ut. Jag byggde långsamt och att lägga ned några månaders jobb på en stuntkärra som man snart ändå snart skulle krascha, nej det var inget för mig längre.  Den radiostyrda deltavingen, ja där fanns redan vingen och så tyckte jag att den åbäkiga kroppen egentligen inte behövdes, det borde räcka med vingen med minimala tillbyggnader.

Det gick ju att pula in allt inne i den tjocka vingen och så blev det en liten överbyggnad för utseendets skull. Men den var totalt misslyckad, jag tror att det aldrig blev någon ordentlig flygning med den. Så rationellt jag tänkt och så dåligt resultatet blev! Minns inte om den hade ett landställ. Ett sådant behövdes om inte annat för att få ett grepp när man skulle handstarta.  Bly behövdes i nosen för att väga upp den E.D 1,46 cc som satt i bak; noskonen var i massivt bly! Jag tror jag gjorde en gjutform för den.

Denna bild och ännu mer bilden nedan är en övning i att skanna och att foga samman flera skanningar. Här ovan behövdes fyra eller fem skanningar, medan tabellen nedan krävde 12 stycken!  Jag tror inte jag har hoppat över någon lärare. Det är kinkigt att få allt rakt och att få skarvarna snygga. Det är lätt att hitta oskönheter i den stora tabellen, men texten är läsbar fast ibland med stor möda. Jag gjorde vänstra halvan först, och då gjorde jag en del missar som gav suddig text.

Kanske någon känner igen några lärare eller profeter. Man behöver inte ha varit elektro-teknolog (elektro var nog den största sektionen, jag vill minnas vi var ca 130 förhoppningsfulla ”nollor” på hösten 1957 då jag med nöd och näppe klarade inträdespoängen) för att ha hört talas om Hannes Alfvén eller Erik Hallén. Det står mycket mer om den senare, vars namn nog ännu framkallar en rysning hos många före detta E-Osquar, i denna text om E-Osquars värld och överlevnadsvillkor i forna dagar. De som studerade flygteknik på sektion S (för skeppsbyggnad) har väl andra ”profeter” i kärt minne.

Så det blev en dag med många upplevelser. Jag fick även se ett litet bokbinderi, min vän låter binda in viktigare böcker han köpt antikvariskt, samt en Ericofon (”Cobra”) som stod så röd och fin på en fönsterbräda. ”Jorå, den och petmojen funkar. Vi har förresten en till…”

Sudden