Våren är på gång. Det är dags att lägga skridskorna på hyllan:

Precis så såg mina skridskor ut!  För nästan 80 år sedan….
Våren kommer stegvis, två steg framåt och så ett bakåt, Här har även dagisbarnen gjort en paus utanför min balkong.

Men jag hade tänkt skriva om folk , kluriga eller med andra förmågor, som jag mött. Varje gång jag använder ordet ”klurig” kommer jag att minnas var och från vem jag först hörde ordet 1957 då jag var 19 år. Han syns på denna bild och verkar fortfarande vara vid liv om man får tro Eniro.

Andra gamla bekanta söker jag nu på Internet och det är kul när man hittar någon. Man vill ju veta om de är vid liv och om de är det enligt Eniro e d skulle man ju lätt kunna ta kontakt och ”kolla”. Men jag drar mig. Här ett FB-minne som får mig att fundera:

Jag minns nu inte så mycket av musibesöket men väl andra saker såsom bilresans detaljer, bl a att det bullrade så mycket att det var för jobbigt att tala, vem passageraren var och om vad min vän visade sig ha för intressen. Någon insnöad flygnörd var han inte även om han har jobbet med flyg och t o m har patent där ser jag:

A device for control in yaw of an aircraft with a slender nose (3), especially for supersonic speed at high angles of attack, at speeds especially up to Mach 0.5, distinguished in that ports (5, 6) are arranged in both sides of the nose portion of the aircraft, spaced from its plane of symmetry, with the ports so arranged with controllably variable position in the two sides of the nose portion that at least one port in one side, standing in flow connec­tion with at least one port in the other side, causes such an asymmetrical discharge of body nose air vortices from the sides that by reason of the thus-arising pressure difference between the two sides a controllable yaw moment is obtained.

Försöker få grepp på detta men misslyckas. Nå, jag kommer att tänka på att luft inte bör läcka genom skrovet; segelflygare tejpar ibland igen springor vid roder och skarvar. Och vem drömmer inte om den släta ytan:

Nå, min vän och jag och ett gäng andra grabbar och löjtnant Nilsson (Ragnar Ignell) syns här, sommaren 1951:

Från mitt internationella arbete minns man ju några. Exempelvis den spanjor som satt knäpptyst hela mötet men som över en pauskaffekopp formligen exploderade i ord om Stockholms spårvagnar när jag nämnde ordet spårvagn. Jag visste nämligen han var spårvagnentusiast och t o m hade en egen liten bana på sin tomt. Engelsmän, de hade ju fördelen att få uttrycka sig på sitt eget språk. Det hade ju amerikaner också men såg så olika på radioteknikens användning än vi europeer och de jag mötte var väl litet mer ”politiska/adminstrativa” än vi vanliga ingenjörer. Här en bild från 1989 då jag sedan länge passerat min kompetens/inflytande-nivå men kommit med bland toppgubbarna  i EBU:s teknikgrupper.

När man ligger sömnlös dyker många funderingar och minnen upp. Vad mycket skulle man inte vilja skildra och dessutom på ett läsvärt sätt. Men man får begränsa sig och får vara glad för det lilla och ofullständiga.

Jag ”räddades” väl i jobbet att jag kom med i internationella arbetsgrupper. Kanske inte televerkat hade så stor nytta av mina insatser och jag hade nog närmare kontakter med SR/SVT än med televerkets rundradiosida. Och jag rapporterade på mitt sätt till de närmast berörda. Med tiden blev dessa rapporter litet ”lättsammare”.

SVT satsade i EBU-arbetet t ex starkt på ett nytt system TV-system; att för satellitbruk skapa ett blandat digitalt/analogt system, MAC = Multiplexerade Analoga Componenter. Främst en brittisk idé som det norska televerket och SVT bidrog till att utveckla (jag minns man talade mycket om sitt förslag på en ”karta” över hur signalutrymmet med alla ljudkanaler och annat organiserades) men som urvattnades när man i Tyskland och Frankrike funderade på hur man skull få fram signalen i kabel-TV-nät. Det nordiskt/brittiskt ideala C-MAC krympte först till D2-MAC, sedan vurte det ingenting. Som en SVT-kollega som kämpade med fransmännen i EBU-arbetet skaldade:

”D2-MAC i parabol/duger gott åt Helmut Kohl”. Och  ”D2-MAC är den grop man ställer stegen i när man vill nå upp till C-MAC-nivå”.

Av MAC, vari fanns min EBU-grupps seviceinformationssystem som omnämndes som ”ryggrad” trots att det slängdes in när allt var färdigt så att säga, blev ingenting. Bra det egentligen. Egentligen hade det väl samma uppgift som SVT:s ”karta” men den förekom i en annan EBU-grupp än min.

PTT var en vanlig förkortning för statliga radio/tele-förvaltningar.

Min ungdoms fördomar om utlänningar höll i stort i sig. Fransmän är  jobbiga, men det är väl deras stora kunnande och ”uppriktighet”. Tyskar verkar vara litet rädda för ”vad ska pappa säga när jag kommer hem?” som någon sa. Engelsmän är trevliga.

En engelsman som jag minns var John Chambers som jag återfann nyligen på webben. En lätt excentrisk person. Här ser man hur hans intresse för tillvarons logik och matematik kommer till praktisk nytta.

Han skulle kunna säga mycket om hur man anger tid och annat; om juliansk och gregoriansk kalender och dylikt. (Vet inte vad han tycker om det nyligen timade skiftet från ”riktig tid” och ”sommartid” och som gör det så svårt att veta ”vad den riktiga tiden egentligen är”.) Han kom efter det att BBC dragit ner på sin utveckling att bli  ”drottningens överste tidsbevakare”, Greenwich och så. Här ett citat ur en rätt tung BBC-rapport som jag tycker om:

Jag minns att min EBU-grupp fick den otacksamma uppgiften att ta fram ett europagemensamt system att programmera hemmens videobandspelare så de kopplas in när man önskar. Det fanns ett tyskt system (VPS), men Chambers visade vältaligt hur man egentligen egentligen borde göra. Resultatet blev (efter min tid) PDC-systemet även om problemet också ”löstes” på annat sätt, man hämtar programmet i någon jättedatabas på Internet à la SVT Play.

Johns hustru var finländska och de besökte på somrarna den finska sommarstugan. Han berättade en gång att när det var dags att åka hem (med Citroën Dyane) kedjade han fast ställets roddbåt vid ett rejält träd och angav för säkerhets skull platsens latitud och longitud på akterspegeln ifall det skulle bli en svår vårflod. Och jag minns hans detaljerade reseangivelser inför ett möte.

Här sitter Chambers vid min vänstra sida vid möte hos IBA (se nedan) i England  i juni 1982. Det är ett möte inom CCIR som smäller litet högre än EBU och IBA hade placerat mötesgästerna på det vackra Lainston House en bit bort och ordnat busstransport. José Tejerina, den skäggige mannen till höger om mig, berättade vid en promenad under de stora lindträden vars grenar som sträckte sig över vägen som ett tak om att ordet ”lime”  syftade både på trädet och kalkstenen.

Johns son Alvar gjorde värnplikten i Finland, jag tror i något speciellt förband för personer som inte var vana vid ”det finska”. Jag hittar nu Alvar på webben och känner igen faderns ansiktsdrag. Han har som aktuarie säkert ärvt faderns intresse för siffror.

Johns hustru arbetade en tid i reception vid BBC Research Department vars lokaler var en sak för sig:

Den kommersiella IBA (ITV-bolag som Thames TV m m) hade också lokaler på en gammal herrgårdstomt men hade byggt nytt:

En bättre bild och en presentation av IBA, saligen avsomnat, finns hos Wikipedia.

Mycket mer finns att berätta men detta är långt nog. Dock, här är den man Mario Cominetti  som hade omdömet eller i alla fall det lyckliga infallet att föreslå mig till ordförande i en EBU-grupp. Evigt tacksam är jag och vi sänder fortfarande julkort till varandra. En mycket seriös man, det dröjde länge innan jag fick reda på hans stora intresse för att klättra i berg. Jag har dock sett hur skoj han och hans kompis Paolo hade med en några meter hög bergvägg vid Radiohusets entré vid hade möte hos Sveriges Radio.

Sudden

P.S. När Mario skulle lämna EBU-arbetet (pensioneras) höll jag ett litet tal riktat till honom via videokassett om minnen från vårt arbete tillsammans. Kan vara kul. 

Våren är på gång även om vädret ofta är gråmulet. Jag noterar att många av de personer som på morgonkulan lufsar förbi på väg till skola eller jobb ofta är försjunkna i sin smartphone. Vissa tider får folk bråttom, de måste nog hinna till pendeltågets avgångstid.

Solen står högre för var dag och, nu har den årstid kommit då jag på förmiddagen får skymma den med persiennerna för att kunna se bra på PC-skärmen.

Det går utför, darrigheten ökar och allt fler korrigeringar av texten behövs. Jag störs av mycket annat också; t ex över de ”praktiska” medicinplastremsorna i Apodos. Någon sa att de går att riva isär, det skulle finnas någon markering. Den har jag inte upptäckt men efter några försök öppnar sig ofta remsan. Då sprutar antingen tabletterna ut över golvet eller klibbar fast inne i remsan. De tömda små påsarna är sedan nästan omöjliga att slänga bort eftersom de klibbar fast på händerna genom statisk elektricitet. Det finns även andra problem med dospåsar. ”Apodos kostar 370 miljoner kronor per år och orsakar mer problem än nytta” rubriceras ett debattinlägg.

Sonsonen Jesper var här, han har studerat IT några år på universitetsnivå och lyckades att få dit stabben på mitt gamla RC-plan som hänger i taket. Jag försökte få grepp på gummisnoddarna, men även en så enkel och kär gammal modellflygarsyssla är hart när omöjlig numera. Liksom att sätta på sig armbandsuret eller byta klockbatteri.

Jesper bytte också en taklampa i köket, typ LED. Den hade börjat ”blinka”. Jesper konstaterande att den var sjukt het. Det finns väl elektronik inuti ”sockeln”.

Jag har lyckats bli klippt med sonen Roberts transporthjälp. Jag hade också oroat mig för att han skulle behöva hjälpa mig med en paketleverans, att det skulle hämtas ut på något för mig oåtkomligt box-ställe (även okänt av min trevliga hemtjänstpersonal) med smartphonebesvärjelser, men när jag en morgon av en slump öppnade våningsdörren, låg paketet där vid dörrposten. ”Early Bird” gör skäl för namnet; ja dom kommer om natten och har egen accessbehörighet till alla portar. De behöver tydligen ingen hiss, de tar trapporna. Men flyger dock inte med sina vingar.

Jag skriver mycket i en del Facebook-grupper och får många ”likes” såsom när jag raljerade litet med bankernas ofta floskliga säkerhetstips. Jag fick också ett påpekande från FB att jag spridit något som var falskt; FB säger ”There is no evidence that the London Eye has been dismantled”; det handlade om delning av ett fint ironiskt inlägg som är omskrivet på fler ställen såsom här. Jag var för all del inte helt säker på att det var ironi när jag delade det. Det sker ju så mycket konstigt numera.

Jag har svårt för klåfingrig Facebook-censur, myndigheter av olika slag som polis, säkerhetsfolk, militärer och ”liberala militanta moraltanter”. Man försöker tänka på ”knaspoliser” Kling och Klang hos Pippi Långstrump eller Dupondtarna, men det räcker ju inte alltid som tröst. Nej, det börjar bli dödligt allvar med knasigheterna i samhället/världen.

Mycket hittar man på Facebook, trots allt är FB rätt bra att ha. Sålunda verkar kremering vara billigt. Pengar har jag ju men jag kanske ändå borde ta reda på mer.

Man har ju fått lära sig att utvecklingen går framåt, men nu verkar det inte bara stå stilla, ja det går klart bakåt. Nya former av brottslighet verkar öka. IT ger bedragare nya möjligheter och andra skojare kan sprida mer vilseledande information än vad ”main stream media” kan. Världens och vår nations ledare står handfallna eller skildras som ”knäppa”. Känslostormar rasar, ofta uppiskade av media.

Men jag roar mig genom att simulatorsegelflyga i Sierra Nevada och kommunicera i Facebook-grupper om det Gamla Stockholm, det svenska språkets ”Finord” samt flyg inte minst. Det finns otaliga svenska grupper härför.

Ibland kraschar jag vid mina flygningar.

Nedsvepen kan vara värrre än man väntat sig och man lyckas inte alltid hissa med hjälp av överskottsfarten. Ett exempel härpå ur en jämtländsk verklighet.

Det kan alltså vara svårt att ta sig upp ur en dalgång bland bergen och här ser man att jag fått vända om i min strävan att nå sydostvart i motvinden. Mot slutet fick jag ta hjälp en bergsrygg för att vinna höjd. Det verkade vara ont om termikblåsor och hangmöjligheter på ”slätten” mot sjön.

Här nedan litet verklig hangflygning på Nya Zeeland. Man får hoppas att vinden är stadig och att det är nära till fältet.

Jag hade tänkt få med litet om radio men det får bli en annan gång. Nu får det bli bara en kul kartbild där man bl a ser den sällan omtalande mottagningantennen för mottagarstationen för transatlantisk telegramtrafik som fanns i Kungsbacka. Den var ca 13 km lång med två trådar på 9 meter höga trästolpar. Sändarstationen fanns i Grimeton en bit söderöver. Notera att antennerna ligger vinkelrätt mot varandra (olika antenntyper) och styrt av att Grimetonstationen var tänkt för en telegrafiförbindelse med en enda station, i New York-trakten i östra USA.

Platsen Fjärås Bräcka är f ö intressant för järnvägsentusiaster (som här halkar in på radio!) såväl som naturintresserade/geologer.

Idag, 100 år senare, kämpar jag med hur jag skall vinkla min sprötantenn invid fönstret på FM-radion för att få bra mottagning. Jag får välja vinkel efter om jag vill höra P 1 eller P2. Ibland även inta en viss sittställning vid datorn eller placering av radion. Snö på marken utanför fönstret spelar också en roll. Mottagningen varierar därtill ofta från timme till timme. Detta efter nästan 30 år i rundradions tjänst i televerket…

Slutligen en bild jag tog för två år sedan och som symboliserar min skröplighet. En gång fjällvandrade jag och tog min matrast uppe på fjället . Nu har jag fått en gåställning för att kunna röra mig i lägenheten men använder dock rullatorn, både som stöd och rullbart serveringsbord.

 

 

Sudden

 

Allt är inte elände. Häromdagen gick jag bet på att meddela ett brittiskt tidningsförlag vissa data om mig som tydligen Brexit eller EU nu tydligen tvingat dem till. De skriver ”shipping outside of the UK is changing, that means that for all overseas shipments we need a valid email address and telephone number”. (Petig som jag är undrar jag om jag måste ha email för att få denna papperstidning i brevlådan.) Men nu fick jag ett mail som lugnade, ja gjorde mig glad. Engelskan är ofta så trevlig i sig tycker jag, och man får en positiv intällning till britterna.

Texten i rött är ett exempel på obegripliga IT-varningar. Inte att undra på att IT öppnat för utökad brottslighet, när branschen slirar på enkla språk- och begreppsfrågor. Eller om det är användarna som är ”dumma i huvudet”.

Det handlar om tidskriften Aeroplane (Monthly) som jag läst sedan 1978. Här de  två tidigaste omslagen som jag grävde fram med stora besvär eftersom jag knappt kan stå på benen numera utan att stödja mig med händerna.

Ibland undrar jag varför jag läser den, men det vilar som sagt en trevlighet över det brittiska. Jag har väl ca 45 års samlade nummer, ett par hyllmeter blir det. Här det senaste numret:

Det finns ännu litet av British Empire över de historiska texterna. Spitfire pryder många av omslagen. Här syns förresten ovanligt tydligt hur Griffon-motorn påverkade nosens utformning ganska rejält. I rätt belysning. Man kan se det även på denna bild, från Jeffrey Quills besök i juni 1946 på Bromma i något experimentutförande av planet med motroterande propeller. Detta blev inte populärt.

Det finns förstås Spitfirediggare som kan allt om typen: ”From drawings, it appears that the original plan was to fit contraprops to the XIV, since the fin was originally built with a removable 2″ wooden block on the top (contraprop 21s had a 2″ deeper rudder horn, as well as the broader-chord late bubble-canopy XIV/XVIII rudder.) It’s only a guess, but the idea seems to have been dropped, since this wood block was deleted from production by modification 1157 (thus bringing in/back an all-metal fin,) from 24-1-45. There was also a compartment, built into the fin, into which 73.5lbs of lead ballast could be added, as a counter balance.”

35 kilo bly i fenan, ack. Nå, det fanns annat att balansera. Provflygaren Jeffrey Quill skrev att man en tid hade problem med att flygplanet blev alltmer baktungt när man lade till nya utrustningsdetaljer.  Quill berättar hur man lindrade problemet med en dämpande vikt i höjdrodersystemet. Och så här skriver en annan välskrivande Spitfirediggare: There were perennial problems with the Spitfire’s marginal longitudinal stability and control characteristics, exacerbated by the continual tendency of the CG to migrate rearwards due to the requirements for additional military equipment to be stowed in the fuselage. There were many partial and temporary fixes, including bob-weights in the elevator circuits and fine-tuned changes to the elevators. It really only got finally and properly fixed when they put the big 22/24 tail on, to be honest.

Ja, man märker att entusiasterna fortfarande diskuterar allt mellan himmel och jord om Spitfire; hur man ibland kunde sätta in ytterligare bränsletankar och ibland inte och hur man fick tyngdpunken rätt.

Här är mer läsning för de som vill gräva ned sig i planets aerodynamik. Intressant var en förklaring att det är vingbelastningen som avgör hur snävt man kan svänga och varför man svängde bättre än Bf 109. Jag vet inte om jag ska tro helt på den (det finns tyska uppgifter att Bf 109 kunde svänga mycket snävare tack vare slatsen). Men det är många faktorer som avgör vilket plan som är bäst i en ”dogfight”. (Jag har läst någonstans att det tyska planets kabin var så trång att föraren inte kunde applicera full muskelkraft när han skulle skeva. Som exempel att mycket spelar in. Sedan kan man fundera mycket på fördelar/nackdelar med Bf 109:s automatiska slats.)

Uppfattningarna vad som är lämpliga manöveregenskaper är ibland olika. Man kan inte göra alla glada.

Nu till mig själv och Standard Radio!
Flygintresserad har jag alltid varit och mitt första jobb som färdig civilingenjör (KTH Elektro) 1964 var på den avdelning på Televerket som på entreprenad skötte det ”radiotekniska” åt Luftfartsverket. Jag hade där mycket att göra med elektronik/radio/IT-företaget Standard Radio & Telefon (SRT) centralt och det gällde då utrustning för trafikledning i Arlanda, främst då översiktsradar och sekundärradar och främst då presentationen och annan processing av radarbilden. Här är en bild från 1964 av ett Arlanda-PPI med sin rullboll och andra finesser:Jag har inte på något sätt ”servat” utrustningen med dess PPI:er och centraldator men haft ett visst ansvar för den och kompletteringsjobb. Inte kul tyckte jag och mådde rätt dåligt,  men det var mitt eget fel och mina brister. Det jag såg av grejorna var mest en rad ”stora skåp”. En gång demonstrerade jag utrustningen (för Axel Werner Wolff), öppnade närmaste skåp för att visa hur elektroniken där ser ut, men det var ett helt tomt reservskåp. Jag begrep inte mycket måste jag säga och jag tror att det här och var fanns en oro för det obegripliga vidunder Censor-datorn och den digitala tekniken utgjorde. Minns hålremsläsaren som programsnuttar lästes in med.

Det blev ju en del annat med resor utomlands och kontakter med andra företag för ev. anskaffning; Radiobolaget, Magnetic, Decca/Plessey, Hans Püttgen AB m fl. Se även denna bloggning.

Utrustningen på Arlanda byggde på det SRT tagit fram för Flygvapnets stridsledningscentraler och då använt sig av digitala lösningar där utländska företag som Decca/Plessey och Marconi inte riktigt hängt med (men ändå levererade mycket för stridsledning). Men det var inga lyckliga år för mig och när jag så efter några år av kostnadsskäl valde att köpa fransk utrustning till Bulltofta orkade jag inte längre. En tröst är att utrustningen lär ha fungerat bra. Här är ett citat ur denna berättelse riktad till en inköpare  som jag skrev när jag lämnade yrkeslivet många år senare om  besvärligheterna med ”inköp” fast egentligen var det ju om jobb överhuvudtaget.

1969 motiverade jag inköp av fransk utrustning till flygtrafikledningen i Malmö. Jag och mina medarbetare tyckte att den franska offerten var bäst och faktiskt även billigast. Den annars naturliga leverantören, Standard Radio i Veddesta vid Barkarby, hade inte heller mödat sig som de brukade om att få ordern. Och Malmö låg ju inte så värst mycket längre från Paris än från Veddesta om snabb service skulle behövas. Att Standard Radio hade stor erfarenhet och kände de svenska förhållandena väl och hade levererat tidigare till oss kunde ju balanseras mot fransmännens ännu större utrikiska erfarenhet – om man så ville. Att fransmännen var billigast berodde delvis på att sådan här utrustning var tullfri och därmed även momsfri för fransmännen medan Standard Radio fick betala både tull och moms på de komponenter de importerade. Företaget gick t o m till finansminister Sträng och bad om att befrias från dessa pålagor men fick inte gehör.

Nå, det var litet påfrestande att ha svikit det svenska näringslivet. Där satt jag nu i E-huset i Farsta och funderade ut hur installationen skulle se ut där nere i Malmö 60 mil bort. Där fanns folk som var mycket mer kapabla att bestämma detta. Blickade i februaris allt starkare motljus ut över Ågesta Broväg samtidigt som min då vanliga vårvinterdepression började ge sig till känna, förstärkt av mitt livs första (och sista) radhusköps våndor. Till sist gick det inte längre. Usel och ynklig kände jag mig och Sven Lagerström ordnade med Ragnar Berglund så jag kunde komma över till ”utvecklingens rena teknik utan en massa tjafs och förhandlingar” som jag inbillade mig (pyttsan!). Men på den vägen har det ändå blivit…

Jag minns förresten att CSF hade en tvättäkta engelsman med i sin ”försäljningsdelegation” för CSF förstod väl att franska inte var rätt språk. En gång var han inte med, han hade blivit sjuk av att ha ätit ostron sas det. Om fransk mat kan förresten mycket sägas; en fin fransk middag på fisk på en tjänsteresa triggade 1980 igång min ”Crohns sjukdom”. Flygningen hem var inte kul, man fick vända om av någon teknisk orsak, jag mådde pyton och spall rödvin på medpassagerarens byxor. Var så hemma från jobbet i nästan fyra veckor.

Apropå äta minns jag en jäktad affärslunch i Tyskland, chefen hade inte tid mer än en halvtimme. Medan franska luncher kunde bli långa.

Åter till Standard Radio. Ett namn som försvunnit men ett teknikföretag med stora framgångar vad gäller professionell radioutrustning för t ex sjöfarten och förvarsmakten och som även försökte sig på de nya system inom flyget för radionavigering och kommunikation som kom fram under kriget, t ex ILS. Det senare hade SRT förresten stora svårigheter att få fason på.

En central gestalt i företaget var ingenjören Stig Martin (”SM”) Ericsson i SRT:s historia och ger i denna intervju en allmän översikt över företagets ”uppgång och fall” men också med många intressanta/delikata detaljer även om företagsledningars brister. Dokumentets ”abstract” (men språket är i övrigt svenska) ger snabbt ett grepp om vad det handlar om.

Här ser vi SM med rullbollen som han patenterade men många har ju haft idén. Man kan väl se den mekaniska datormusen som en nära släkting.

ITT stod ju som ägare för SRT men var denna tid mest intresserat av att tjäna pengar än att satsa på lovande produkter. Och så försvann så småningom SRT; några tjänade väl på det. Från början hade ITT sysslat man med telefonnät i Nord- och Sydamerika och det var säkert en rufflig bransch. På 30-talet knöt man engelska och tyska företag till sig som ”STC”och ”Lorenz”, välkända namn vad gäller flygnavigation och annat elektroniskt. ITT var på 70-talet för vänstersinnade en symbol för ”rå kapitalism och kolonialism”.

Det är roligt att läsa SM:s slängar åt ”kupongklippare” som inte vet något om själva verksamheten. Jag hade en personlig bekant på SRT på en administrativ post som var en mycket verserad och korrekt person men man förstod ju att han ställdes inför helt galna direktiv från den högre ledningsnivån och detta bekräftas av vad SM skriver om t ex Harold Geneen.

Intressant för ingenjörer är vad SM berättar om tidig flygradio efter kriget och om radarteknikexperiment . Men främst handlar det om senare verksamhet baserat på militärens behov att kunna ”rikta sina vapen” av olika slag. Kanoner eller flygplan. Styrdata kan man säga.

Pensionärerna från SRT har en mycket givande sajt med många personliga minnen men även översiktlig teknikhistoria, en interntidning, sammankomster och fester, minnesord. Här en bild av några av dem jag hade kontakt med på ett eller annat sätt.

Veteranklubbens sajt har ett mycket nyttigt söksystem och att det blev en så fin och välorganiserad sajt har vi Björn Sölving att tacka för, men den sköts även efter Björns bortgång.

Bo Lindestam har berättat mycket intressant, exempelvis om den tidiga datorn ALWAC och SRT-historia  här och här. Här litet historik och personporträtt.

Här kan läsas om slitet med ILS och här ses detta ur en annan vinkel.Se även min blogg.

Kjell Mellberg var en viktig man för SRT och landets IT i allmänhet. Även här. Och så för sångkonsten.

Jag har förstås letat om berättelser kring Arlanda trafikledningsteknik men fann inte något ”konkret” men dock denna amerikanska artikel i Aviation Week och det finns väl något i interntidningen (finns på veteransajten). Man kanske kan hitta något i intervjun med SM. Här är också litet kring Arlandas senare utrustning.

Jag fann förresten intervjun med SM när jag letade efter något om ”elgoner” men fann just inget. (Jag kom inte ens ihåg vad det hette på engelska; jo selsyn eller synchro kan det heta). Annat än just att SM nämnde ordet i intervjun; googling är ofta mycket givande.

Så här förklarade SM elgonen som slogs ut av digitaltekniken med dess kodskivor: En elgon är en sorts vridbar transformator med trefasig stator som man kopplar till en likadan elgon på mottagarsidan. Vrider man på axeln där så överförs informationen till den andra elgonen, så man överför vridningsvinklar på det viset, men noggrannheten blir inte särskilt hög. Men i de här systemen krävdes mycket stor noggrannhet och problemet var just noggrannheten. Vi hade lärt oss genom tidskriftsstudier att vinkelöverföringar gör man noggrannast med kodskivor.

Här ett exempel på kodskiva, bild knyckt från Veteranklubben. Jag förstår inte helt…

Hur kanoner riktas mot rörliga mål med hjälp av analoga s k centralinstrument skildras i denna denna lilla video från US Navy. (Jag hade under värnplikten sysslat med centralinstrument inom Kustartilleriet.) Litet tradig men man kommer snart in på klurigheter i analoga datorer. Det tog tid innan man med digitalteknik kunde klara av sådan styrning i realtid men klarade man det blev ju resultatet så mycket bättre.

SM ger exempel då konkurrenternas analoga lösningar skulle ha fungerat dåligt, t ex varför Standard Radio fick ordern på Flygvapnets styrdatasystem och den digitala teknikens nödvändighet: Det var kommandon som talade om vilken kurs en pilot skulle använda för att nå målet och så överförde vi data: vad för sorts anfall som han skulle tillämpa, flyghöjd och fiendens kurs och fart. Allt skulle överföras på den länken med en noggrannhet på en promille, krävde man. De höll på att förhandla med Philips om ett system som skulle arbeta med puls-läge-modulering. De kan inte ha förstått hur tokigt det var. Hade de gått på det systemet hade det aldrig lyckats. Hur ska man med pulsläge kunna överföra till 20 olika flygplan data med en promilles noggrannhet?

Nu är detta blivet både långt och rörigt! Men länkarna leder förhoppningsvis till intressanta berättelser!

Sudden

Jag sitter alltför mycket vid min segelflygsimulator. För att göra något mer konkret skänkte jag 500:- som bidrag till försöken för att få hem prototypen till en i USA rätt populär typ av segelflygplan, som konstruerats av svenskar. Bakgrund:

Segelflygplan har byggts i Sverige men då till största delen på licens från tyska tillverkare. Några få konstruktioner kan sägas vara svenska. Det svenska segelflygplan som tillverkats i flest exemplar är faktiskt en typ som den svenske flygingenjören Ben(gt) Jansson med en bakgrund i svenskt tävlingssegelflyg och Saab byggde under sina år i USA och kallades BJ-1 ”Dyna-Mite”. Det vidareutvecklades i samarbete med svensken Einar Hank Thor och kallades då Duster och sägs ha byggts i mer än 70 exemplar av hembyggare, ja kanske betydligt fler. Träkärra. Lite potentare än den vanliga typen K8b men aningen sämre än en Spatz. Ungefär. USA hade (och har) ingen egen tillverkning av högvärdiga plan så man fick bygga själv om man ville ha åtminstone ”litet mer”. Jag minns hur jag som parvel förvånat läste i ”Ett År i Luften” för 70 år sedan om de klunsiga amerikanska segelflygplanen.

Bengt Janssons prototyp finns kvar på museum i USA, det lyckades segelflyghistorikern Thorsten Fridlizius finna ut och tagit tag i projektet sedan tidigare försök har stupat. Han skrev om Jansson och Thor och deras plan redan  2020  (sid74) och tankarna på att få hem prototypen.

Planet ska hem nu och restaureras! Men det kostar! Bengt Svedfeldt (Svedinos) är engagerad men det behövs 30.000 för att överhuvud få hit planet. En insamling är en bra början! Så skänk en slant!

En vädjan i Segelflygveteraners tidskrift. 4/2023. Man kan läsa om planet bl a på Fredric Lagerquists blogg eller på den trevliga sajten Fiddlers Green. Vill man köpa en Duster så är här en annons. 2016 skrev Fridlizius i Nordic Gliding en artikel om amerikanskt veteransegelflyg (sid 75) där herrarna Jansson och Thor presenteras. Thorsten har samlat mer läsmaterial om typen och googling ger ännu mer. Vill du ha fler lästips kontakta mig!

Nu tillbaka till vardagen:

För 17 år sedan såg min köksvägg ut så här:

Idag hänger bara några få kort kvar, jag har inte orkat sätta upp de nedfallna. Det är mycket jag inte orkar med länge, det ser stökigt ut och saker finns inte där jag tror de finns. Jag orkar inte ta ned böckerna i de övre hyllorna och i och med att jag botaniserar allt mer sällan i hyllorna, har jag glömt bort var böckerna står. Jag har gett bort ett fåtal böcker, och hittar jag inte en viss bok, flyger ett tanke geom huvudet, ”har jag gett bort denna bok?”.

Man ska av detta och andra skäl inte ge bort böcker eller ”döstäda”. Och jag ville nyligen kika i en av Bertil Skogsbergs böcker om en tidig flygfilm men jag hade för något år sedan gett den till en av mina söner.

Jag insåg häromdagen med förvåning att jag faktiskt bott hela 45 år i denna lägenhet. Så länge har jag aldrig bott någon annanstans men jag har ännu inte lärt mig omgivningarna. ”Vår dagliga sprängning” inträffade nyligen där; jag kände igen byggnadstypen (samma som min) .

Men barnen leker ute med den lilla snö som finns. Jag är tacksam för varje minusgrad medan andra svär över halkan.

Bläddrar bland i min digitala album och återfann en bild av en ”typisk Volvo PV”, en bild som jag länge saknat. Undrar om inte denna färg var ”maroonröd”, en färg som snabbt blev schabbig. Notera det hängande dörrhandtaget, det minns jag från min egen PV. ”Mösskärmen” ovan vindrutan var populär ett tag på alla bilar. Bilden är från 2005.

Nu har det gått några dagar som ovanstående skrevs. Vintern är tillbaka men det går utför. Orkar allt mindre och får glädja mig åt att en del med mycken möda ändå blir gjort. Och att jag inte ramlat; jag kan inte ta mig upp själv. Kör en tvätt då och då men orkar inte längre hänga den, lagar mat. Har lyckats byta batteri i armbanduret och lyckats ordna så att ett foto för ett förnyat körkort blev taget i en automat dit jag skjutsades (av en son) och dessutom efter några dagars väntan bli skjutsad (annan son) till mitt postutlämningsställe för att personligen hämta ut det nya kortet. Ett ombud i form av en hemtjänstperson räckte ej. Man har blivit äldre helt enkelt.

Bilden på körkortet är svårt misshandlad av Trafikverket, så här ser jag ut egentligen.

Jag har svårt att komma igång med störe projekt som att skriva på bloggen utan det blir mest diverse inlägg och kommentarer på Facebook. Det är roligt att bli gillad. Det finns några som inte gillar mig och det är otacksamt att sticka ut halsen men att hålla på som Israel gör i Gaza är så hemskt att man ju bara måste säga något. Det är närmast plågsamt att se hur etablissemanget tafatt slingrar sig, nationellt och internationellt, för att slippa ta ställning just nu.  ”Man kan inte göra alla glada” som en trevlig arbetskamrat sammanfattade en gång. Och det är ju precis inte någon ny tanke med den egna rasens överlägsenhet.

Jag flyr ofta till segelflygsimulatorn och där sitter jag still i långa pass (allt sker i realtid). Långa stunder händer inget men så uppstår en inträffar svår situation och man sätter en ära att inte pausa och tänka efter. Ibland blir det utelandning men jag har nu lärt mig att köra en särskilt svår eller mislyckad passage på nytt. Kul vore att bättre kunna behärska loggboken och ”kameran” t ex för kunna jämföra olika flygningar/vägval. Jag känner mig ofta dum som inte begriper hur man gör eller också måste jag komplettera grundsystemet. Ibland har det blivit ett spår efter flygplanet av någon anledning. En bugg trodde jag först men antagligen är det någon nyttig funktion som inte är förklarad. Här ser man hur jag gör några vändor på ett hang för att försöka få mer höjd för att ta mig vidare.

Ibland kör jag fast, kan mig inte mig genom höga pass. ”Kartan” ger dålig information om höjdförhållanden utan man får använda sceneriet.  Här ett exempel. Vilka toppar skall jag välja att ha på min läsidan och räcker höjden för att ta sig förbi på baksidan? Jag får se upp med att farten inte blir för låg.

Träden ser litet konstiga ut men hjälper till vid höjdbedömningen. Ibland flyger jag rakt igenom dem när jag försöker pressa mig igenom ett bergspass och det är då nästan så att man hukar sig där vid tangentbordet.

Något jag minns från mitt riktiga flygande var hur sceneriet förändrades när man ändra flyghöjd. Då i vårt platta land märktes det mest hur ”horisonten vidgades direkt efter lättningen. Här kan i den bergiga terrängen ett enda termikvarv erbjuda en helt ny utsikt.

Här ser man på hur jag kämpar på med många vändor kring de hang-möjligheter som bjuds innan jag ger upp och tar en omväg genom att bege mig norröver. (Jag är alltså på väg från nordväst till sydsydost; vinden är ungefär sydostlig, d v s i stort sett motvind.)

Jag var på väg mot Mono Lake uUtanför nedre högra hörnet) . En av dessa många avloppslösa saltsjöar i denna typ av landskap som dunstar bort eller tappas på vatten som behövs i andra, mer tättbefolkade trakter – Los Angeles. Eller blivit helt uttorkade av sig själv och lämnat efter sig en hård och jämn yta.  Ytskiktet ”nöts” sedan av vinden och dammet är inte riktigt hälsosamt. Mycket mer kan sägas om detta slag av landskap med dess ”Salt Flats”.

Man minns från barndomen  Bonneville Salt Flats och alla försök att sätta hastighetsrekord där och på andra liknande ställen.

Mono Lake har grundats ut men på senare tid har man fått sjöns djur- och växtliv skyddade, och ytan höjer sig långsamt till den nivå den hade för några årtionden sen. Jag har försökt få klart för mig var vattnet avtappades, antagligen var det i tillflödena.

Här en charmig karta om hur vattnet leds till Los Angeles i ett akveduktsystem.

Det blev inte mycket kvar av Owensfloden, jordbruket förtvinade när man inte längre kunde ta bevattningsvatten från den. Den upphör i Owens Lake långt innan den kommit fram till havet även om djurlivet kring floden ökat markant sedan man måste ge nedre delen floden en del av akveduktens vatten.

Här nedan är ett gammalt foto av en av sjöarna/magasinen på väg mot Los Angeles. Jag gissar att tornet är ett slags bräddavlopp, en ”slörp”. Man ser också att terrängen är ljus och ”prickig” av sagebrush, Nevadas nationalväxt, eller gles barrskog.

I mina strövtåg på kartan stötte jag i Owen Valley på orten Bishop där det segelflögs redan efter kriget och man kartlade mekanismerna bakom turbulens i bergstrakter och lävågorna; ”Sierra-projektet”. Det var här den svenske segelflygaren i december 1951 Karl-Erik Övgård omkom under en höjdflygning.

Mycket finns att hitta på webben om vågsegelflyg; ett exempel är denna historiska artikel av Robert Danewid.

Överhuvudtaget finns det mycket att hämta i webbtidningen ”Nordic Gliding”.

Själv håller jag mig till hang och termik i Sierra Nevadas berg och dalar och har väl aldrig varit högre än 4000 meter (över havet). Annat är det med vågflygarna, är förhållandena de rätta kan man flyga både fort och långt och inte minst länge men att flyga natt vågar man nog ännu inte men här nedan görs det! Man flyger fram och tillbaka i samma vågsystem som en skottspole men man kanske kan få det att se ut som man flög en triangel. Här ett exempel: man ser att det handlar om höga höjder. Kallt och syrefattigt!

Här kan man interaktivt studera loggen i detalj och här en artikel på svenska om flygningen (Nordic Gliding). Drygt 17 timmar och 305 mil! Medelfart 177 km/h! (Det har gjorts liknande flygningar i Sydeuropa och norrmännen kan också.) Man är nog ofta två i planet för säkerhets skull.

Vad jag vet har USA ingen industrimässig tillverkning av högvärdiga segelflygplan, man fastnade i krigsårens träningsflygplan för lastglidarpiloter. Fortfarande dominerar icke-amerikanska typer (tyska inte minst) det mer utvecklade amerikanska segelflyget. Segelflyga kan man dock och man har flera världsmästare. Alla flög något tyskt.

Självbygge var och blev nödvändigt om man ville ha något billigt men litet bättre än vad som fanns att köpa. (Notera namnet Flying Brick!) Och då är vi tillbaka till Bengt Janssons Dyna-Mite. Hjälp till att få hit planet!

 

 

Sudden

Det har fallit blötsnö. Alltid  något. Så mycket gladare man blir om gräsmattan utanför är än bara så litet vit och inte grön.Vi hade ju en riktig vinter på gång men det blev några bakslag. Om någon dag försvinner kylan på ett tag igen. Inga förhoppningar om en riktig vinter – ännu.

Annat var det förr!  Alltid lagom kallt med blå himmel och snötyngda grenar. Och man kunde leka med snön.

En egen liten spark hade jag tydligen. Här är en text från DN:s Namn och Nytt-sida som så fint väcker minnen om hur härlig vintern var för barn.  Även om man frös när kläderna blivit blöta och man började bli trött. Man gav upp leken, gick hem och mamma odnade varm choklad.

Jag blir fortfarande lätt rörd när jag får se en spark. Här min son Ove med mina föräldrars spark på 70-talet, han är drygt 50 nu.

Nå, denna vinter har jag genom fönstret ofta observerat barnens sanna vinterglädje genom fönstret, ibland med stödjande föräldrar. Samt vissa dagar väldigt ombyltade vuxna som kämpar mot de ovanligt låga temperaturerna. Sådana känns nog mer så här vid kusttrakter före isläggningen.

Det är dags att få ihop något för bloggen. Det går utför på flera sätt med mina förmågor, de försvinner den ena efter den andra, men uppslagen har ännu kommit och gått och jag har gjort andra saker som inte fordrar så mycket. Exempelvis gett mig ut på segelflygningar i nya trakter av Nevada och Skottland. Jag har helt oväntat stött på klippan El Capitan i Nevada och faktiskt korsat hela Skottland från Stornoway på Hebriderna till Dornoch Firth vid Nordsjön och då även sett ett jättestort stenbrott. Min simulator återger terrängens färger och struktur dåligt; det som jag trodde var snölegor i Sierra Nevada var faktiskt vanliga ljusa klippor. Jag kollar på webbens kartor och foton av platser, fann att Skottland förstås inte var så grönt som simulatorsceneriet. Jag ”vandrade till fots” en bit upp på Ben Nevis men gick vilse, jag begriper inte symbolerna för hur kameran är riktad. Kuperat och stenigt ungefär som hemma i fjällen var det men en helt annan vegetation.

Jag lär mig mer och mer om simulatorn, den har sina konstigheter för sig. Det finns många inställningar att göra som jag ännu inte behärskar. Jag har provat på olika plan och noterat skillnaden i prestanda.   Försöker flyga optimalt med avseende på fart och bankningsvinkel. Gör vägval. Delfin-stilen går ofta hem, se exemplet (start i Minden i sydost, sydostlig vind, återflygningen i motvind var nästan klar men upphörde abrupt med att planet av ingen orsak alls bröts sönder, händer alltför ofta. Snopet.).

Men flygegenskaperna är nog inte alltid så realistiska, och inte för alla typer bra simulerade. Pendlingarna i girled känner jag inte igen från verkligheten. Ett problem är ofta att kommer marken nära, minskar bildfrekvensen (frames per second) så mycket att att bilden blir ryckig och flygningen svår/onjutbar. Bedömning av höjd över marken är svår. Man kan ju förstås sätta dit träd och det kan vara bra vid lågflygning i bergiga trakter men det ser ofta löjligt ut. Och man kan flyga genom trädkronorna. Simulatorn ger en massa höjduppgifter för piloten men det blir lätt rörigt, det finns ju olika slag av höjd. Höjd över marken, höjd över startplatsen, höjd över havet.

Själva den stora världen är rörig och det är lätt att bli rädd. Putin och Trump sägs vara smått tokiga men Netanyahu tar man på allvar, ursäktar denne slaktare med en ”svår sits”. Av litet oklara skäl har jag börjat sova dåligt och hade en natt P 1 igång hela tiden (tyckte jag). Lyssnade på en  s k dokumentär över en fantastisk historia med en stor internationell narkotikabrottslighet med stora mängder poliser både från Örebro och FBI som gör ett stort tillslag i den lilla oskyldiga orten Olshammar. Bisarrt!

Här ser man Olshammars massafabriks rökmoln från andra sidan Vättern, sedda från en plats några kilometer söder om pappas barndomstrakter i Hammar i södra Närke,  där jag ofta varit ”i modern tid”.

”Det luktar Olshammar” sa man förr, det fanns (och finns) där en massaindustri man kallade Aspa bruk. Idag heter det formellt Ahlstrom Aspa Bruk AB, men anläggningen ligger i Olshammar. Ett litet oskyldigt brukssamhälle och jag har svårt att tänka mig en ”narkotikafabrik” där i en förfallen fastighet. När pappa var ung fanns där Aspa bruk, och 1928 praktiserade han där. Då var då järnbrukstiden var över och man övergick till att bli pappersbruk.

Notera de långa benämningarna på de ångkraftdrivna elgeneratorerna. Aspa bruk hade anläggningar på några olika ställen i trakten där Olshammar var ett. Masugnar, järnverk, ångsåg. Jag tror inte min far jobbade i Olshammar vid ångsågen utan han var han med i anläggandet av sulfatfabriken där 1928.

Jag har som kanske märks alltid haft svårt att hålla isär Aspa och Olshammar och är nog inte ensam om det. Jag har ovan försökt vara något så när korrekt men det tog vid skrivandet mycken tid att få klart för sig hur det låg till.

Olshammars historia är lång, med tidig industriell verksamhet såsom tegelbruk och sågverk. Den heliga Birgitta (och hennes make) och Verner von Heidenstam är förknippade med orten. Läsning härom finns här och här och om Aspas historia finner man läsning här. Ett citat: ”Aspa Herrgård är ett av länets bättre bevarade bruksmiljöer från Aspas drygt tvåhundra år som järnbruk. Under lång tid har Aspa och det närbelägna Olshammar haft gemensamma ägare, vilket påverkat dem båda.”

Här nedan syns en del av Olshammarsgården med ”de 12 apostlarna”, stora lindar. Samt bakänden på min mörkblå VW Golf Variant. Det är juni 1995, mina föräldrar hade avlidit i februari resp. maj och det var en del att dona med i deras fastighet. Jag och mina kamrater kopplade av med en utflykt till Olshammar och Tiveden.

Aspa herrgård ligger några kilometer norröver och ägdes en tid av Siewert Öholm. Minns hur jag i en  livsmedelsaffär i Askersund skulle handla något och då plötsligt ser kändisen Siewert också letande bland hyllorna. Det var någon gång på 90-talet på väg till en ”planeringskonferens” i Aspa. Jag minns att det var då jag upptäckte att jag inte längre kunde skutta omkring som förr  när det var avbrott för fotboll eller bränboll under konferensen. Och jag minns busschaufförens syrliga kommentar om Öholm när jag i vår resebuss nämnde  något om vårt resmål.

Seglade på Vättern med OK-jollen gjorde jag, för 50-65 år sedan. Ensamt. Och litet läskigt ibland, ungefär som vid segelflygning.

Någonstans i djupgropen norr om Röknenöarna ligger ett havererat Drakenplan. Piloten hade lyckligt lämnat planet med fallskärm över Medevi vid östra Vätternstranden. (Se även min blogg.) Det röda kryset markerar varifrån fotot mot Olshammar togs från sjöns östra sida. Där ligger Västeräng, en ”kristen lägergård” där vi deltagare i en resa ordnad av Tekniska Museets Vänner övernattade på vår väg mot Västkusten i månadskiftet augusti/september 2009.

I min ungdom hade ”alla” roddbåtar på norra Vättern borden i grönt och svart som man ana på en bild från Västeräng här. Se även här.

Mer om ”båtar jag känt” på Vättern finns här. Om båtbyggaren Lundfeldt i Sänna kan man läsa här. Nedan ses vår Lundfeldtare med tvåcylindrig Johnson-utbordare. Mjukare gång än den encylindriga motorn senare i en lättare liten plastbåt.

Fiskade gjorde vi med lodutter för att få röding ute i öppna sjön eller höstgäddor på Duvfjärden inne bland holmarna. Kyligt var det. Pappas svåger Anses båt, byggd av Lundfeldts.

Andra åker skridsko bland norra Vätterns öar:

 

Ett närmare studium av skridskoåkningssidorna på webben visade många råkar där isen hade skjutits upp, något jag inte upplevt på mina isar i Stockholmstrakten. Det mycket isolerade ”Lakaskär” på min svart-vita karta räddade en gång livet på 7 skridskoåkare läste jag när jag sökte efter något om Lakaskär som jag rundat med min segeljolle och jag vill minnas att det kändes otäckt. Det ligger flera vrak att dyka på där. Mer läsning om skridskoåkning m m på Vättern finns här.

Ja, det blev en rätt så sammanhängande text i alla fall. Lång tids tänkande och erinring ihopsamlat.

 

Sudden

Så kom då slaskvädret men det är fortfarande litet vitt och när man ser ut. Dessa ”extra” vinterdagar var en nåd. Nu börjar gräsmattan komma fram. Parkens bord och bänkar har samlats under ett stort svart skynke framför den älskade lilla rutschkanekullen. Tankarna går till en katafalk – jag fyller 85 på tisdag förresten.

På andra ställen, t ex i Austin i Nevada, ett litet samhälle i ”öknen” om ca 150 invånare kan vintern se trist ut.

Gissar att bilden är tagen i december. När jag flög till Las Vegas från Los Angeles i april 1991, förvånades jag av att se små snölegor i terrängen. Det är väl höjden över havet som medför detta, breddgraden gör ju annars att snö och ev sjöis beter sig annorlunda. Hör man ordet ”öken” tänker man ju inte just på snö.

Snön smälter snabbare och sjöar fryser inte.  Man ser ibland soliga snöiga bilder från Alperna men sjön mitt i är isfri. Annat var det när jag i mitten av juni en gång passerade Stekenjokk. Bländande vida snövidder och även barmark men is kvar på sjön. Strax innan vid Stora Blåsjön bjöds ett vackert panorama ut över sjön med gröna grässlänter och kåkar i fonden . Men jag måste ha varit för jäktad att plåta.

Austin  var en gång en livlig gruvstad men har nu bara 150 invånare. Ändå har man ambitiöst benämnt den enkla vägen till det lilla (obemannade) flygfältet ”Airport Road”. Man kan via webben få en bättre bild av hur den ser ut från luften med sina korsande banor men enligt andra källor har man bara en. Den ses genom vindrutan först när man kommit mycket nära, och på simulatorns karta finns bara en gul prick; ingen antydan till banor alls.

Jag kämpade på ivrigt att ta mig fram sträckan Minden-Austin, kanske 25 mil, och genom lämpligt val av väderparametrar (vindriktningar och termikkaraktär) kunde jag efter en hel del försök ta mig fram åt båda hållen. Dock med olika anpassade vindar. Det kritiska var vägvalet, de handlade i grunden att flyga på hang med någon enstaka termikblåsa så vägvalet och ”inställningen av vädret”, främst då valet av vindriktning och styrka var viktigt.  Kanske jag skulle ”ställt in” vädret så att termikblåsorna steg högre. Åtskilliga timmar har gått åt för dessa försök. I realtid dessutom.

Man skulle ju veta litet mer om hur ”luftens rörelser” har modellerats i simulatorn och bl a hur markytans karaktär spelar in. Jag har inte sällan stött på bra termik mitt ute över stora vattenytor men termikflygning är nu onaturligt chansartad. Och så bör jag lära mig förstå den ”konstiga” variometern.

Det är ju mest soligt (och hett gissar jag) i Nevada tänker man sig.

Och hur ofta har man inte läst och sett bilder av amerikanska provflygplan över Nevada-öknen. Eller om atombomb-tester där.

Jag har nu blivit mer bekant med simulatorn men jag kan inte hålla riktigit reda på alla olika höjdreferenser (startplats, höjd över mark, havsytan) och hur jag ska ha det med vindstyrkans ökning och vridning med ökad höjd (vilken höjd är relevant?). Turbulensen har jag valt till noll, men det hoppar och har sig ändå. Jag kom nu också på att jag kunde välja startplats mer godtyckligt för att träna på vissa besvärliga delsträckor. Andra halvan av sträckan till Austin var sålunda svår men jag hittade en sydlig väg där en lång hangflygning söder om Austin var räddningen. Ett misslyckat försök var att välja en östligare bergskedja att surfa på. Jag hade förstås funderat över ”bästa” vindriktning att öva på och att hanka sig fram på detta hang verkade vara den bästa möjligheten att nå Austin. Så jag ställde jag in en lämplig vindriktning…

Att ta sig andra hållet, alltså till Minden var då lättare. Man vill förstås inte fuska med alltför stark medvind även när man ”bara tävlar” med sig själv och egentligen är detta simulerande rätt tradigt och onyttigt. En gång i ungdomen lade man patiens. Bra avkopplingar. Men jag har inte mycket att koppla av ifrån numera.

Minden i väster och Austin i nordost. Vinden var sydvästlig för att kunna nyttja bergmassivet söder om Austin, det kanske blivit lättare med en mer västlig vind.

Jag antar att simulatorn har många finesser som jag ännu inte kommit på. Undrar ibland om jag missat något i den magra bruksanvisningen. Exempelvis om man kan starta om simuleringen från en aningen större höjd där man behövt utelanda. Många försök slutar i utelandningar när jag fastnat bakom någon höjdsträckning eller jag inte nått fram till någon ynka kulle att försöka hangflyga på.

Sceneriets detaljering gör ”visuell” höjdbedömning svår. I kritiska lägen får man kika på höjdangivelsen för ”höjd över mark”.

Simulatorns karta är svårtolkad vad avser terrängen. Jag borde också lära mig mer om hantering av loggbilderna, bl a för att bättre kunna jämföra olika flygningar.

När jag nyss googlade inför denna bloggning fann jag en bra flygkarta för mitt övningsområde Här får man en bra en helhetsbild av de hindrande/hjälpande bergsryggarna.

Man kan visa flygningen från en annan position än förarens ögon, olika slag av yttre vyer. Det kan vara en bra övning och också se tjusigt ut…Påminner också  om gångna  tiders  radioflygande med enbart sidroderstyrning med en enkel till/från omkopplare för ”nästa läge” som krävde att man ihåg vad man sist givit för roder. (Nå det är svårt även om man har en spak, det märker jag nu).  Det gällde att tänka rätt om höger och vänster när planet kom emot mig. Planet regerade långsamt så man uppfattade inte så lätt att man tryckt åt fel håll.

Nästa vecka fyller jag 85. Jag orkar allt mindre men har till sist snott ihop denna bloggning. Och jag lyckades i alla fall rigga upp julkransen utanpå våningsdörren. Så här såg det ut när jag fyllde 70. Denna gång är dock inte Mao och Nixon inbjudna. Dom kom ju inte förra gången.

Sudden

Krafterna sinar. Man fryser. Om en månad fyller man 85. Herregud! Man börjar glömma och får på en lapp skriva upp namnet på dagens centerpartiledare (Muharrem Demirok). Politikerna är nya och knappast bättre, men tiderna är förstås inte vad de varit. Och MP-språkröret känner man ju igen!

En gång hade vi riktiga politiker!

Min stora glädje numera är lättölen till den egenlagade lunchen och segelflygsimulatorn jag köpte i maj 2022 från norska Silent Wings. Jag övervägde att köpa det något dyrare Condor2 men begrep mig inte på inköps-blanketten (Vet du vilket ditt VAT-nummer är ?) Den verkar vara betydligt bättre men jag har mycket skoj med min simulator och den får duga.

Här ser man mig över södra Eskilstuna. ASW-27 heter typen.

En gång (18 juli 1976) tog jag mig från Vängsö till Ekeby i K 8b SE-TCK som 5-milaprestation.  2.23 timmar tog det, jag blev bogserad tillbaka under 22 minuter och det var smått läskigt eftersom Cherokeen flög så fort att jag fick trycka fram spaken hårt ”så långt det gick”.  Men mitt barogram kunde tolkas som att jag kopplat ur för högt, på mer än än 1 % av distansen, så resultatet godkändes inte. Jag hade visserligen gått ned till 500 m efter urkopplingen innan jag passerade ”startlinjen” men det syns ju inte på barogrammet. (I flygdagboken har jag skrivit att jag nådde 1150 meter.)

Jag minns fortfarande hur det söder om Kjula-fältet en längre tid varit helt dött i luften och jag undrade hur man landade där. (En helt löjlig oro men sådan är jag; fastnar i småsaker.) Men så kom stiget igen, upp  till 1000 meter från  500. Barogrammet är inte lätt att tolka så men så var det…

Idag har planen loggar med GPS (förutom annat IT-godis) som  förenklat bl a passerkontrollen vid tävlingar och prestationsflygningar oerhört. Förr togs fotografier och det gällde att avplåta sig före start så att planets registrering m m syntes. (Det blev inget av detta försök.)

Jag tillbringar mycket tid vid simulatorn. Nyligen slutade programmet att fungera och jag var ganska förvivlad i två dagar men så fick jag på egen hand igång den igen. Jag passade då på att ladda hem ytterligare ”scenerier” förutom det vanliga över Minden-trakten i Nevada och jag har nu flugit över Norge, norra Storbritannien (och Nordsjön; utsökt termik) samt även östra Svealand.

Sceneriet för Svealand är primitivt (förutom området kring Eskilstuna där ett VM avhölls 2006 och DN skrev ett surt reportage) och min kunskap om Sörmlands sjöar och tätorter är liten. När jag idag gjorde en mer noggrann jämförelse mellan min logg och en riktig karta fann jag hade flugit (nästan) till ”världens kant” några kilometer söder om Nyköping och inte bara till Solbacka-trakten nära Stjärnhov. Men sceneriet är grovt, att jag flög över Skavsta (ganska lågt förresten) märktes inte.

Av logg och barogram framgår att sedan jag fått höjd i Eskilstuna-trakten var det i stort bara att ”stå på” med 200 knutar och kurva några varv när man stött på någon lovande blåsa. Det var dock dåligt med termiken mot slutet och jag nådde faktiskt inte fram till”världens kant”

Scenario och karta ger just ingen vägledning av var man kan finna termik (det var lättare i verkligheten) annat än att spaken i bilden (inte i den joystick jag har skaffat) börjar rycka litet men det finns en ”fusk” som man kan ta till när det kniper. Röda pilar visar var det stiger.

Hanguppvindarna är kopplade till terrängen medan jag tycker att termiken är helt slumpartad även om det lovas något annat.Jag har aldrig upplevt så bra termik som när jag flög ut över Nordsjön från Yorkshire-kusten och så borde det ju inte vara. Våg har jag inte lyckats alls med men det utlovas inte heller annat än som ”lee turbulence” och den har minsann överraskat mig ibland. Programvaran har nog en del buggar och är litet gammaldags. Grafiken har svårt att hänga med ibland beroende på bildens ”komplexitet” (konstigt nog även inne i moln) och då sjunker bildfrekvensen förödande och situationsåtergivningen blir hackig. Det finns många parametrar att ställa in, meteorologiska såväl som geografiska, ev. vattenballast m m. Jag gör små stjärtsvängar och har inte ägnat mig åt någon tävlingsflygning, multipilot-sessioner eller motorseglare (SLG). Simulatorn kan laddas ned härifrån.

Jag har förstås kollat på Google Earth hur det ser ut på marken/stranden mot Nordsjön, i Nevada liksom hur det ser ut i Norge. Rjukan och dess kraftverk Vemork var intressant, här dock på ett vykort. I scenariot var det mycket svårt att överhuvudtaget se anläggningen. Jag fick via Google Earth ta reda på var verket låg och sedan kika på scenariot/simulatorkartan.

Även Gaustatoppen i närheten var intressant. Jag lärde mig tack vare simulatorn en hel del om Norge och dess natur som ju på den första simulatorkartan syntes vara ganska ointressant både vad avser segelflygning och annat.

Jag tog mig från Eskilstuna/Ekeby även fram till trakten vid Hargeviken i södra Närke, min fars hem som barn och som pensionär (röda kryss i bilden nedan). Jag är därför väl bekant med trakten men scenariot var ju inte särskilt enkel att snabbt finna sig till rätta i när man försökte gå ned på ”byggnadsnivå”. Jag flyger dessutom med blicken på scenariot/instrumentbrädan och inte på kartan.

Men detta är från ett ”gratisscenario”; normalt är scenario och kartbild mycket, mycket bättre.

Här en bild av Hargeviken som syns mitt i bilden ovan och av min cyklande blivande mor. Året är 1934.

Sisådär, jag fick ihop något trots allt! Jag hade en text på gång som skulle beröra rundradio men som tenderade att fastna i mins fars uppväxt och tidiga praktikbetyg o d. Så det fick bli så här istället.

Sudden

Det sägs att den viktigaste förbättringen av TV var fjärrkontrollen. Färg-TV och digital TV är småsaker i jämförelse därmed. Kommer då att tänka på denna seriestripp av Eva Lindström:

En annan strip av Eva Lindström är en stark skildring av en besvikelse. Man tror och hoppas att en person kommit till insikt men icke så; han blir kvar i sin vanföreställning. Tragiskt. Om Eva herself.

Kommer också att tänka på min tyske svåger Kurt för länge sedan med en maffig TV-apparat och som manövrerades med en stor fjärrmananöverbox där anslutningssladden fick döljas under golvmattan så gott det gick.

Kurt var atletiskt byggd och spelade fotboll ännu upp i medelåldern. Det är sorgligt att tänka på de krämpor/krympning han genomled sin sista tid i livet; men jag såg honom inte då. Här 1978, ca 42 år, med två av mina söner:

En god berättare, filmfotograf, visionär och intressant i övrigt, var Lars Svanberg. Han har bl a myntat uttryck som ”skit är skit om än per satellit”. Behärskade både vetenskap och konst. Här är några av hans visioner.

Fortsättning här.

En annan man jag mött är Kari Ilmonen.

Kanske det är honom man ser litet till höger om mitten i denna bild med fingret på kinden. Bilden är från mitt första CCIR-möte i Genève 1974 i Palais Wilsons ”konferenslada”.

Notera i bilden Lars Sonessons Volvo.

Det är förresten något speciellt med finnar tycker jag. Jag minns från ett möte i Helsingfors hos YLE på Sommargatan, ett underbart namn förresten, och mötet var dessutom i början av juni 1988.  Här ett klipp ur en tidigare bloggning:

”En gång vid en lunch långt senare på takvåningen på Yleisradios hus på Sommargatan i Helsingfors förnöjde han sina gäster med en sedelärande berättelse. Han berättade hur han en gång kommit i diskussion med sina medarbetare: ”men du ljög ju egentligen när du motiverade vårt förslag vid direktionslunchen!”. ”Joo, men dessa politiker och journalister begriper inte teknik så jag fick förklara det hela på ett sätt som de begrep så att de kunde komma fram till rätt beslut”. Detta knep används av oss alla, inte bara av politiker. Jag minns även Ilmonens knep att förklara hur TV-bilden sändes förr i tiden. Hur får man en bild genom ett nyckelhål? Jo, man skär bilden i smala strimlor, puttar dem så genom nyckelhålet och fogar sedan samman strimlorna.”

Aprpå Ilmonens intresse för att utveckla radion med ”styrsignaler” är här  ett brev kring hur man kunde använda underbärvågsteknik på FM:

Johan von Utfall och Ragnar Berglund (till höger i respektive bild) var två kända namn en gång. Liksom även Asa, Arne Sanfridsson.

 Avslutningsvis, Radiotjänst informerade i sin veckotidning ”Röster i Radio” om programmen med  hjälp av Mats Erik Molanders teckningar, signaturen ” mem”.

Mera mem här.

 

 

Sudden, still kicking och som lånat bilder här och där till historieskrivningens fromma

Jag hoppas kommentarerna till senaste bloggningen var läsbara. Jag har inte tumme med mitt redigeringssystem och råkade radera en egen kommentar men lyckades lägga tillbaka den. Tror jag. Men som allt annat här i världen; det blir allt mer invecklat eller obegripligt. Tillsammans med min egen naturligt tilltagade gaggighet. Kunde ha svurit på att jag hackat lök att steka upp men den var och förblev borta. Satte mig så till bords och insåg då att jag lagt löken i den tillagade bladsalladen med tomater och rivna morötter m m i ett litet geggigt arrangemang!

Jag börjar bli gammal och vet att så mycket israeliskt våld har utövats genom 70 år att jag tycker man bara måste säga att staten Israel och sionismen varit och är ett problem. Något man sedan länge inte bör tycka ”här i landet”. Här ett aktuellt exempel, åsiktskorridoren blir allt trängre och våra mäktiga liberala media (mainstream inkl. SR/SVT public broadcasting) utövar en slags censur. Här nedan ett klipp ur exemplet, en artikel i DN:

Jag har förresten andra synder jag har att bekänna. Kanske jag hinner med och orkar. Det är jobbigt att bråka, särskilt med dem som är uppenbart dumma 😉

Ack ja. Politiker måste dra in röster. Innerst inne är de väl minst normalkloka men de väljer/måste ofta lägga fram helt bisarra förslag – för att synas kanske. Kanske det är Svensson himself som själv är rätt dum eller haft en litet överdriven bild av sin förträfflighet och därtill osett köper vad mainstream media påstår om vår värld. Naturligtvis innehåller även väletablerade media ”fake news” trots journalisternas självberöm.

Men att så helt överge gamla ideal kan man väl ändå inte? NATO-troende och borgerliga vill nu att vi ska vara som alla andra runt oss och så skall det vara liksom litet mer som förr. Då mycket förr, före Per-Albin. Om vi inte sköter oss inte kommer minsann den snälle farbror polisen och tar oss. Vi låter oss hunsas av Erdogan även om han faktiskt leder en nation som faktiskt var stor en gång och  bl a basade i just Palestina/Israel. Och för all del, turkarna är fortfarande  många och landet ligger centralt i det nuvarande ”eländet”, mitt emellan Ukraina och Israel.

Min granne är turk förresten och väldigt lik den svärfar jag hade en gång. Kortvuxen var han men gick med desto mer energiska steg. Erich tyckte som f d tysk pansarsoldat att det var synd om fransmännen som hade så dåligt bepansrade stridsvagnar när han sköt på dem 1940 med sin lilla kanon. Han hann bli sårad innan han kom fram till Stalingrad. Här studerar han 1964 en något äldre pjäs.

Ja  hur påverkas man i barndomen? Jag minns hur jag i min ensamhet gluttade i Nordisk Familjebok och undrade och ibland förskräcktes. Har mycket svaga minnen av något enstaka söndagsskolebesök (inte min grej) och småskolans kristendomsundervisning och de underliga moraliteter som där lärdes ut. Jesu underverk med fiskar och annat, den ogudaktige sonen, en Abraham som är beredd att döda sin son för Guds skull. Söndagsskola, morgonbön och diverse fromheter. Söndagsskolefröknar tänkte kanske inte på att de små barnen hade fädrer som de oftast var litet rädda för! Tänk om pappa sticker mig med kniven!

Här nedan en mer okontroversiell skolplansch. Eller var det här eländet egentligen började och som ledde via ”den bibliska historien” till den kristna kyrkans uppkomst och dess anspråk på makt över stat och folk, korståg, andra masslakter av olikingar, avrättade kättare och häxor.

Egen sfinx i trädgården minsann. Och pyramiderna måste förstås vara med.

Själv brottas jag med IT-tekniken på många fronter; jag köpte en vara via Internet som utlovas ”hänga på din dörr i gryningen” men pyttsan heller

Förr fanns det Postens brevbärare och brevinkastet finns kvar i dörren. Varan i fråga är en fickkalender som ryms i ett vadderat A5-stort kuvert. Igår ringde det på porten och jag masade mig dit och trodde någon som kommit i en stor budbil skulle överräcka ett litet kuvert men det var tre stora kartonger. Kanske jag hört fel när man varslat per telefon en halv vecka tidigare. Internet-handel har sina konstigheter men jag kan nu också enklare köpa många saker utan att pallra mig till någon butik.

(Sedan jag skrev detta har det efter en långt telefonköande som slutade med att jag fick numret till det andra involverade företaget, en del meddelandeskrivning, varefter kommer ett i och för sig snabbt besked att jag kan hämta fickkalendern på ett utlämingsställe som ligger bara 300 meter bort visade det sig och på baksidan av den ICA-butik som är mitt ”riktiga” postombud, med bemanning. Där jag sedan länge vet hur man beter sig mig med kort och ev. id-handling! Men med BankId är det enkelt utlovas om den automatiska hämtningsstället. Nå, jag har aldrig varit där och tänk om jag inte hade haft bankId? Min son ”har bankId” men han måste väl ändå använda min mobil med dess hemliga koder. Fick nu schemalägga med honom. Måste hämtas ut om 5 dagar senast. Men jag kan få längre frist med ett ”enkelt” knapptryck. Grejen är redan betald och beloppet är så lågt att jag kan spara mycken irritation och oro genom att strunta i det hela, det är gott om tid att fixa en almanacka för nästa år.

Och jag som väntat mig att det lilla paketet skulle droppa in genom brevöppningen i min våningsdörr, nattetid dessutom . Allt mer post kommer om natten, bl a Nostalgia. Det lovade distributionsföretaget ju som tydligen har rötter i nattlig morgontidningsdistribution. Nå, man kan ju inte tänka på att ha kvar alla finesser som faktiskt finns i gamla system och dessutom dör ju gamlingarna bort. Vi alla är vana vid att acceptera nya svårigheter tillkommer när något nytt kommer; man lär sig. Men i alla fall ”warum einfach wenn man es so schön kompliziert machen kann?”.

Porttelefoner är ett annat ämne,  nytt system men man vill högst ogärna dela ut mer än fem nyckelbrickor. När därför hemhjälp, trygghetslarm, hemsjukvård fått sitt, finns bara en bricka kvar för tre söner. Fast de kan med hjälp av av den uråldriga våningsnyckel de har varsin av, fortfarande öppna bakdörren till trapphuset.

Någon uppträder på Facebook under min profilbild, det har en vän meddelat att han observerat, men mitt namn nämns inte och jag är osäker på om personen är den vars namn nämns.

Åtminstone några av hans profiler verkar syssla med högst vällovliga saker.

Man börjar ju fundera över begreppet ”identitet”. Är det mitt namn, min namnteckning, mitt porträtt eller det som Facebook kallar ”profil”? Jag har bytt lösenord och kontaktat Facebook som svarar med ett mail med rubriken ”Du har anmält någon för att utge sig för att vara du” och lovar granska profilägaren. Som verkar mångprofilerad, bl a har han denna.

Förr hade man en själ och inte en profil. Jag googlade förresten litet efter ”själens vikt”. 21 gram var ett bud. Har förresten moderna dödsänglar winglets? Fast de kommer förstås till fots eller med elcykel numera, miljö- och klimatriktigt gubevars.

Sudden

Kul att pelargonierna jag har framför ögonen har fått en andra andning. Var ute på balkongen och sopade upp skräp. Det var på gränsen vad jag klarar av utan rullator, att sopa golvet och samtidigt hålla balansen är inte lätt.

Hittade igår plötsligt den ”knapp” i Paint som ställde om presentationen till det jag var van vid. Den fanns i en av otaliga flera menyer, slumpen förde mig dit. Menysystem är nog något för den yngre generationen, vi åldringar tryckte på knappar vi kunde ”överblicka”. Men många knappar kunde det bli. Om intryckningstiden därtill spelade en roll, kunde det hela bli ännu svårare. Att ställa om klockan i bilen krävde uppslagen instruktionsbok.

Min lilla DAB-mottagare är också svårhanterbar. Jag kan svära på att den spårar ur ibland. Knapparna arbetar  jag febrilt då med att för att få det hela på rätt spår. De ska tydligen tryckas på i någon viss ordning för att det ska bli något. Ofta ger jag upp, jag lyssnar just bara på P2 och att den har halkat till knapp nr 4 och 5 kan jag väl stå ut med. Men när P1 nu helt försvann kämpade jag på i en kvart tills det blev bingo.

Det förefaller dessutom inte att finnas några DAB-sändningar, SR och Teracom har tappat sugen. Elaka tungor lär förresten ha sagt att Teracom tjänar mer på att sälja plats på sina TV/FM-master för andras radiobaserade tjänster än på rundradiotjänsterna.

Allt går att sälja med mördande reklam sjöng Ulf Peder Olrog: Fantastiskt ljud från DAB+-radio var som helst · DAB+/FM, digitalmottagare · 20 förinställningar med ett knapptryck · Hörlursuttag · Batteri- eller sladdriven …

Många batterier var det. Och ljudet är inte bara dåligt, det är svagt för min hörsel har försämras. Bruksanvisningen är på så många språk att bokstäverna måste bli små och nästan oläsliga. Jag fick lov att göra en mono-version som synes.

Nina Wormbs som skrivit akademiskt om svensk rundradiohistoria var den sista jag hörde som talade varmt för DAB. SR och Teracom tappade intresset. Hon exemplifierade tillgången till DAB-mottagare med denna apparat som fick mig att satsa en (liten) slant. Men motståndarna till DAB var många, man ville väl fortsätta tjäna pengar på reklamradio. Nu är Nina professor på KTH i teknikhistoria och DAB är just bara på väg i Norge, även om ”alla” tidigare satsat på DAB. Nu segas det i de flesta länder och krumbuktas. Rundradioföretagens EBU satsade på DAB men det finns starka andra intressen.

Sorgligt är det men ljudradion har nog förlorat i viktighet och man är nöjd med ett omodernt system som FM (och inom flyget ILS och VHF  på analog AM). Billigast så.

Här en skön dikt om gammaldags radio, Fråga 1 i en tipsrunda:

Jag jobbade de sista åren före min tidiga pension vid 60 på Teracoms utvecklingsavdelning vid Medborgarplatsen och ibland samlades vi till ”utvecklingskonferenser” någonstans i landet. Vi sysslade med utveckling i Stockholm och Luleå (där man bl a sysslade med det som blev LuLIS och som ersatte det tidigare Lufor o d ). Vid sådana konferenser behövde litet avkoppling och jag snodde ihop frågor till en tipsrunda med 9 frågor Den första ser vi här ovan.

Frågorna hade Norrlandsanknytning, mötet var i Luleåtrakten vill jag minnas och chefen där gillade starkt diktaren Dan Andersson och även Hasse Alfredsons limerickar. Denna Dan skall ej förväxlas med en lokal Teracomchef i Sundsvall, också en trevlig man. Han ville en gång visa Höga Kusten vid ett möte, men det blev inget. Så den platsen uppsökte jag på egen hand och det var värt mödan men det var iskallt i vattnet.

”Dä tjep å knastre däri trättitalsradion”. Men med en kunnig medhälpare gick det. Och att kunna få in stationer långt bort ifrån var inte så dumt.

Tips-rundan, fråga 2:

Rätt svar är ”D”. Damen jag konverserar i Riddarhuset ingick i den brasilianska delegationen vid mötet och vi fikade senare i en mötespaus i Brunnsparken i Helsingfors. En kall dag i mars var det och hon svepte halsduken för munnen på vår korta promenad.

Senare sände hon mig detta kort från sina varmare hemtrakter:

På baksidan skriver hon att hon ville skicka mig brasilianskt kaffe via en svensk vän men det kom aldrig något.

Fråga 3:

Rätt svar är R. Man ser att det på den tiden gällde att klippa och klistra. Texten är inte fullständig. Sången och mer om Ronny Eriksson och Euskefeurat finns på webben. Min chef hade varit skolkamrat med Ronny.

Fråga 4:

Rätt svar är ”U”. Jag minns inte vilket foto som visades. Här ett annat foto av byggnaden, speciell för sitt ändamål. High-tech kombinerat med brittiskt ”upper class countrylife”. Också en symbol för den brittiska ”excentriciteten.” Toge jag upp situationer med trevliga engelsmän jag mött skulle det bli långt. En framstående excentriker hade en finskfödd hustru som satt i receptionen. Deras son Alvar gjorde värnplikten i Finland, utan att kunna tala finska. I denna bloggning nämns mot slutet en annan engelsman jag minns.

Fråga 5:

Rätt svar är ”N”: HD-Divine var en nordisk  satsning på utveckling av HDTV bakom vilket stod bl a SVT, Televerket och Teracom och som bidrog starkt till dagens digitala TV.

En uppmärksammad presentation av HD-Divine-tekniken gjordes vid en stor mässa i Amsterdam 1992. Här ett suddigt foto av monterpersonal och styrelsemedlemmen m m Claes från Televerket/Teracom.

”Kalevi” är med på denna bild från 1982 med några viktiga personer i mobiltelefonens nordiska pionjärinsats. 

Fråga 6: Flygningen gick till Berlin. Jag måste säga att jag egentligen inte vet svaret. Symbolik – det är svårt det. Minns från tidiga Genèveresor att rökförbud angavs med en rund vit ”skylt” omgiven av en röd ring och med en (rykande) cigarett mitt i. Utan något rött tvärstreck över, vilket nu är vanligt. Strunt samma, men så här ser en Fokker 50 ut.

Fråga 7: Rätt svar tyckte jag var”I”.

Fråga 8:

Tjusiga ord och ödesdigra ord. Vägkorsningar medger dock tre val. Rätt svar är ”D”.

Fråga 9:

”O” är rätt svar. Om ”Krivo” har jag skrivit på många ställen i min blogg. Han sa på skoj ”nämn nu inte för dina landsmän att jag kommer från Poltava”. Han gillade skarpt Esping, och lär ha föreslagit på allvar att Sverige borde resa en staty över honom.

Här en annan radiostaty, rysk som man kanske förstår, utanför ITU:s gamla byggnad i Genève.

Sudden