På söndag är det allmänna val och därför visar jag en trevlig valaffisch som jag såg på Facebook:

Jag vet inte vad Jens kandiderar till men han är verksam i Norrköping i bl a någon/några nämnder  e d. Dock finns inga sådana för exklusiva italienska motorcyklar, modellbyggande eller serietidningssamlande. En mångsidig herre är det som jag känner från det flyghistoriska forumet där han bl a tog upp flygplanmodellfrågor, men som han nu tyvärr lämnat  Såsom några andra trevliga typer. Han skriver nu istället på Facebook. Han verkar trevlig och pratglad och att ha självinsikt och distans till sig själv. Något som inte alla har.

Han tog kamratligt på sig den otacksamma uppgiften att försöka försvara en chemtrails-fixerad kvinnlig partikamrat i Vingåker som det skojades med i Facebooks (FB) ”Flygpostlådan” av folk som faktiskt vet vad det är för vita strimmor man ser efter flygplan ibland. De inte bara tror, de vet vad det handlar om. Hennes konspiratoriska fixering var så stor att man av barmhärtighet kanske skulle ha förbigått henne med tystnad. Men även en tjej som sticker ut hakan får numera finna sig i följderna.

Det man ser här nedan är inte chemtrails, även om det blir spår på himlapällen:

Bilden är ur filmen ”Gula divisionen” som en gång fanns i sin helhet på Youtube och ett utdrag finns här.

Nedan en bild av en tidigare chemtrails-spridare från Saab. För att kemikalierna skall spridas bättre finns här en fläkt bakom spridningsrören och ett fläktblad syns i förgrunden 😉

Planet är en J 21 på Söderhamns flygmuseum som jag nyligen besökt.

I FB-diskussion antyddes att kanske även FN:s klimatpanel IPCC med alla politiker och forskare med vassa armbågar är ”ute och cyklar” med sin tro att av mänsklig aktivitet skapade växthusgaser leder till en skadlig temperaturhöjning på jorden. I så fall en oerhört mycket mer ödesdiger vanföreställning än att CIA eller Monsanto skulle sprida kemikalier via chemtrails.

Hur mycket pengar har vi inte redan slängt ut på satsningar på s k miljöbilar, vindkraftverk, alternativa bränslen, järnvägsnostalgi o s v? Pengar/resurser som kunde ha använts bättre.

Det tipsades i FB-diskussionen om chemtrails om en bok av en pensionerad Lunda-professor i biokemi, Gösta Pettersson, som är en s k ”klimatskeptiker” (à la Stockholmsinitiativet) och tvivlar på det ”klimathysteriska” IPCC  (försvarat av ”Uppsala-initiativet”). IPCC, vars idéer ännu är formellt om än ibland skenheligt styrande för samhällets och politikers klimat/miljöagerande.

Petterssons bok heter ”Falskt alarm. Klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt” Läs boken!

Möjligen finns boken bara på Internet, där författaren låtit sprida den. Jag har bara läst till ungefär sidan 55, sedan blev det för mycket och jag behövde ta en paus för att smälta vad jag läst. Men jag har kikat på slutorden, kapitel 17.

Här klipp ur boken om bl a den för ”hysterikerna” en gång så viktiga ”hockeyklubban” och hur den nu knäckts (förlåt min vitsighet!) samt litet om vad som egentligen är farligt här i världen. Här kommer några ytterligare  citat:

– Det insåg Greenpeace-grundaren Moore: ”Det spelar ingen roll vad som är sant, det enda viktiga är vad folk tror är sant”. Cyniskt! Tror man på chemtrails så… (Tillägg 12 sept 2014. En fråga är ju vad man ska tycka om Greenpeace, som ännu inte är terroriststämplad. Moore verkar f ö ha kickats ut/lämnat organisationen, se här. Ja vem ska man tro…)

– Miljöorganisationer må ha goda syften, men de har också en politisk agenda. Miljöaktivister har en politisk grundinställning som högprioriterar miljön. Andra medborgare kan ha andra prioriteringar och sätta välfärd före miljön. Alla tycker inte att höghastighetståg är väsentligare än bilar. Många tycker att vi hellre ska lägga våra skattepengar på förbättringar av skola, vård och omsorg än på subventioner av vindkraft och biobränslen. Vad vi tycker beror på vår egen politiska inställning och bedömning av kunskapsläget. Hur individuella ställningstaganden ska omsättas i handling avgör vi genom våra demokratiska val av politiker.

– Vad man numera åter har anledning att fråga sig är om utsläppen av antropogena växthusgaser har någon mätbar global klimateffekt överhuvud taget.

– Sedan 1988, när FN inrättade IPCC, har vi spenderat mer än 100 miljarder dollar utan att kunna finna några belägg för en mätbar mänsklig effekt på klimatet globalt sett.

Och slutligen:

– Människan har kanske inte så stor makt över klimatet som somliga vill få oss att tro.

Gudskelov!

Den moralism, rädsla och skuldkänsla som ofta finns, om än dolt, hos klimathysteriker och miljövänner får mig att tänka på Nils Ferlins dikt ”Den stora kometen”. Det är jag inte ensam om för när jag letade efter dikten fann jag den i en kommentar hos just ”Stockholmsinitiativet”: (Finns även här.)

DEN STORA KOMETEN

Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!

Järtecken, sade man till slut
– en rackare till att blänka! –
Nu blåstes nådatiden ut,
nu är det dags att tänka.

Nu är det tid att handla rätt
mot mor- och faderslösa,
och garda sig på alla sätt
och varda religiösa.

Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villkor.

De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar

De såg på almanackans blad
i spirande förvånad,
tills någon kom en dag och sad:
nu är det jämnt en månad.

Då sken de upp och ropte: Se,
än lyser björk och lunder.
Hvi sattes vi isuck och ve
för gamla kyrkofunder?

Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!

Så blev det åter fart och ras
och buller och affärer
och fattigskjuts och kräftkalas
kring alla landamärer.

I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.

Vi sitter där vi sitter nu
och har det ej så galet.
Den där kometen kommer ju
tre gånger i kvartalet.

Än är han här, än är han där
och krumelurar värre.
– Vi skålar för den dag som är
och litar på Vår herre!

Sudden som inte kommer att lägga sin röst på Miljöpartiet

Har planerat att skriva mer om om Askersund och Hammar, men jag har nyligen varit på en kortare resa i Hälsingland som givit mig en mängd intryck. En massa bilder ska redigeras, arkiveras, begrundas och ibland vidaresändas eller t o m användas på bloggen. Det har blivit ganska mycket för en gammal gubbes huvud.

Så jag ballar ur, skriver om något helt annat, nämligen insändarsidan i dagens DN som jag abonnerar på via webben. Tyckte denna skärmdump greppar över så mycket:

Sjukvården är vi ibland nöjda med, ibland missnöjda. Jag imponerades liksom insändarskribenten av insatsen när jag 2006 fick min lätta infarkt men har även upplevt många situationer där man inte brytt sig eller svarat ”goddag yxskaft”. Upplevelsen beror även på ens egen läggning och attityd. I dödsannonser tackas ibland personalen på avdelning XX. Sällan, ja aldrig, anklagas vårdapparaten för misstag och slarv som lett till den käre bortgångnes förtidiga död.

Några tjänar därtill ohemult storkovan; etablerade läkare är liksom gamla SAS-piloter sällan fattiga. P C Jersild har i sina memoarer erinrat om att en läkare måste för att inte sjunka ned i förtvivlan hålla en viss distans till det lidande han möter. Men hulda sjuksköterskor förväntar vi patienter oss ändå medan vi om läkare ofta förlorat hoppet. Sköterskorna utnyttjar ibland mer eller mindre skamlöst sitt rykte om huldhet och vår statsminister uttrycker ibland sitt stöd för åtminstone undersköterskorna.

Jag kommer att tänka på de ohulda sköterskor jag mötte  när jag  som 9-åring var inlagd på sjukhus. Eller om det egentligen handlade om min rädsla och övergivenhet.

Nå, här skrev nu en nöjd patient. Grattis!

Man kanske skulle läsa om Molières ”Den inbillade sjuke”.

Inlägget om ett museum över Gripen-haveriet är härligt! Ironi och sarkasmer är alltid kul, åtminstone de första sekunderna. Jag förstår inte anspelningen på sardinburkar (nå, ABBA säljer tydligen sardiner googlar jag mig till). Och en signatur som ”cyklist och vissångare” låter inte förtroendeinjagande för den i grunden borgerlige person som jag är.

(Bilden är tillbakalånad från SFF minnesmärkessida.)

Inlägget om Bromma flygplats är bra. ”Gröna lungor” i stadsmiljö anses väl ofta bra. Hur mycket marktrafik skulle inte bostäder på fältet medföra.

Slutligen, inlägget om cyklister känns helt rätt. Jag har skrivit på bloggen om trafikregler och cyklism, men särskilt bra blev det inte. Jag har senare förstärkts i min uppfattning att alla trafikanter måste följa samma regler och de ska vara enkla, inga gräddfiler för cyklister eller spårvagnar inte! Om hur omöjligt det är att skapa entydiga regler och signaler. Ibland får man (vid sväng) köra mot rött o s v. Vad gäller när signalregleringen vid ett övergångsställe är tillfälligt avstängt (och hur märker man som bilist det)? Och naturligtvis vill cyklisterna som har fart korsa streetan vid en cykelbanekorsning. Inte ska de väl behöva bromsa. Snälla (eller konflikträdda) bilister släpper också fram dem. Tills det en dag smäller för cyklisten….

Cyklisterna (och andra insatta) var inte heller nöjda vad en cykelutredare kom fram till härom året:

http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/vti-sagar-cyklingsutredningen.htm
http://www.svenskcykling.se/2012/10/cyklingsutredningen-en-stor-besvikelse/

Kanske det är svårt för cyklister att acceptera att cykel faktiskt inte funkar särskilt bra i vår trafikmiljö? Men sjukvården får ju sysselsättning...

Kanske denna röra trots allt är en rätt bra lösning.

Sudden, vars bristande balanssinne och ork med mera nu tyvärr förhindrar njutbar och säker cykling

P S. Dagens DN innehöll även en stor artikel om hur Södermalmsbor hittar jordplättar att odla grönsaker på; Valet av intervjuade förstärker uppfattningen om att på Södermalm bor ”litet finare” personer såsom grafiska designers, arkitekter, universitetslärare, journalister o d.  Som enligt malisen röstar på MP och kanske t o m tror på chemtrails och annat flum. En av de avporträtterade såg ut som den Jesus som efterlyses i denna bild . Ack ja, att tro på något är viktigt.

Nå, en närmare koll visade att flera faktiskt hörde hemma i de s k förorter där de vanliga stockholmarna bor. Även min förort har åtminstone en odling som därtill presenterats i SVT ABC-nytt

Såg en bild av en Chipmunk; ett plan man sett många gånger. Men vad är egentligen en ”chipmunk”. Jo ”jordekorre”. Konstruerat av en polsk konstruktör vid namn Wsiewołod Jakimiuk som efter en framgångsrik verksamhet i hemlandet ”genom omständigheterna” kom till Kanada. Ritade senare franska Baroudeur. Något helt annorlunda. Inte dåligt.

All bildning vilar på ofri grund.

Jag är förstås intresserad av hur många som läser min blogg, men vad menas egentligen med ”läsa”. Många hamnar nog där när de strövar runt och söker något, jag vet ju hur jag själv ”ansvarslöst” skuttar runt på webben.  Här en statistikrapport från min bloggfirma WordPress:

Alla de rubriker jag med viss möda formulerat gör nog inte mycket nytta. Men vi ser att intresset för Göteborgs spårvägsnät (snarare än för världsbilden tror jag…) är stort.

Många tankar om ytterligare inlägg om Askersund och Bastedalen har jag. Ett ämne därvid är sjöfarten. Om den kan man läsa litet på några ställen i de länkar jag tidigare givet. Nu har jag skannat ett avsnitt av Yngve Rollofs bok ”Sveriges inre vattenvägar, del 4”:

Rollof var sjöofficer och när han avled efter att länge som ”amatörhistoriker” ha studerat de inre vattenvägarna i landet fanns mycket för Sjöhistoriska museet att ta hand om.

Denna blogg av Malin Joakimson på museet redogör vältaligt för vilket arbete det kan vara att ta hand om det som entusiaster och forskare lämnat efter sig (gäller förstås även flyghistoria). Här ges detaljer om i vilken form Rollofs data fanns och man erinras om hans ihärdiga faktasamlande. Det är inte lätt att ta hand om någons efterlämnade material. Jag känner några ”ömmande” fall från den flyghistoriska området.  Att ta sig vatten över huvudet är lätt att göra och ett sisyfosarbete är det, fyllt av svåra avvägningar mellan tillgänglighet och ”kompletthet”. Detta klarade jag inte av när jag skulle klassificera ”Warensce-tidningsklippen”. men jag lärde mig mycket (fakta).

Wolfgang Schivelbusch är en tysk/amerikansk ”privatforskare” som utan att ha varit knuten till någon akademisk institution har studerat och beskrivit järnvägens utveckling sett ur ett samhällsperspektiv. Sociologiskt/ekonomiskt perspektiv kanske man kan säga. Här en bok i min hylla:

Här är de svenska efterorden av av Gunnar Sandin som utgör bildande läsning om hur våra svenska järnvägar kom till. Gunnar Sandin, som också översatt boken var tydligen en eldsjäl. Det kan man läsa på Wikipedia.

Finns något motsvarande Schivelbuschs bok för det svenska flyget? OK, Linjeflyg har givit ut några välskrivna häften och så har vi Mikael Sanz Linjeflygbok, men finns någon mer så att säga sociologiskt? Vad betydde flyget för resandet? En del vetenskapligt om chartern och långlinjeflyget och de sociologiska aspekterna därav finns nog. Hans Jakobsson har skrivit om Scanair.

Litet mer än det sedvanliga snävt flyghistoriska efterlyser jag.

Sudden

Var på min bilverkstad för det är en del problem med min bil, en Citroën C3., ”Plastnosen” har fått en del smällar och bitar börjar ramla loss eller verkar inte sitta riktigt fast. Detta fixades, hoppas jag, och så blev det samtidigt byte av oljor och konstiga filter o d som numera finns. Kopplingen borde justeras tyckte jag, jag måste trampa pedalen jättehårt i durken. ”Nej, kopplingen är självjusterande så någon justering behövs inte” var svaret.

Franska bilar och franskt kynne är ju som de är men min Citroën-verkstad är trevlig och hjälpsam. Det betyder mycket.

Jag kör inte mycket numera (några få 100 mil om året) och jag vill inte tänka på hur hög milkostnaden blir när alla utgifter inräknats. Jag är nu så stel i kroppen att jag inte kunde lägga mig ned på marken och ordentligt kolla vad som var trasigt i plastnosen. I våras gjordes en gratis provisorisk lagning med gaffatejp av min lilla bilverkstad när jag bytte till sommardäck, men tejpen hade börjat släppa.

Det är något vaj med bilens enda mekaniska dörrlås, det verkar bara kunnas öppnas med fjärrstyrningen. Stänga alla dörrar och bakluckan kan man göra med nyckeln, men att öppna, nej det vågar jag inte pröva med tanke på risken att stå där med en avbruten nyckel. En bilbärgare lyckades dock den gång batteriet överraskande hade lämnat in. Pinsamt; hade jag kunnat öppna hade jag kunnat ta ur batteriet och laddat det eller satt i ett nytt batteri. Nu körde jag till verkstaden med varsamhet, aktade mig för tjuvstopp. Gjorde ett startförsök när jag var framme vid verkstaden; nej det blev ingen start. (Jag läste om någon som kört sin DS 19 till Nordkap och tillbaka utan fungerande startmotor. Det gällde att välja en bra plats att parkera på…)

Så mycket tid, pengar och möda man spiller på denna käcka men lätt opålitliga bil. En mer handlingskraftig bekant bytte sin fina tyska diesel-bil efter ha råkat ut för två tjuvstopp som krävde bärgning. Han köpte en ”billig” koreansk bensinbil i stället.

Apropå Citroën, här en bild av min ungefär jämnårige kusin Leif 1954 i samband med sin konfirmation. I den trädgård som hörde till den byggnad i Bastedalen någon dryg mil söder om Askersund vid en vik av Vättern där min far växte upp och där lanthandeln fanns, som startades av min farfar en gång:

I bakgrunden ser man lanthandelns bil. Möjligen förekom två Citroën efter varandra.

Det förekom också en Renault Juvaquatre, ev. mellan Citroënerna. Senare blev det tyska Oplar; en svart Kapitän och en ljusgul Rekord. Jag minns min farbor Bengt, flygaren, stående under det stora körsbärsträdet, berätta om flera trafikincidenter under leveranskörningen från Stockholm till Bastedalen (nästan 30 mil) med Citroën-bilen.

På den tiden var bilar ovanliga, så att bara sitta i denna bil och låtsas köra var en upplevelse för en liten grabb. Den ovanliga växelspaken, vindrutan som kunde öppnas. Det skulle dröja mer än 6 år innan vår familj skaffade en bil. Bilden är från en resa i Norge 1955, och är den enda bild av denna vår första bil jag hittat, Bilen var en sidventilad Hillman. Jag var ej med på denna resa utan var på en radiostyrningskurs på Ålleberg.

Byggnaden i bakgrunden är ”magasinet”  där diverse varor för lanthandeln förvarades. I husänden till vänster utanför bilden fanns ett torrdass, inredningen smyckades av plåtskyltar för bl a ”Pellerins margarin” och en affisch ”Nio filmstjärnor av tio använder Lux toalettvål”. Doften på detta dass var speciell för det doftade mycket från varulagrets olika slag av livsmedel. Det var mycket slit med att hämta varor från magasinet. Mitt nästan starkaste minne av Anse är hur han ilar för att hämta in något från magasinet. Nå, mina kusiner fick snart biträda sina föräldrar i affären; något anställt biträde förekom också minns jag.

Något vi barn litet olovandes företog oss var att smyga in i affären på kvällen och försiktigt bläddra i kommande nummer av veckotidningarna. 

På lördagar och söndagar knackade ortsbor på dörren och ville ha något från butiken som tagit slut där hemma; kaffe och cigaretter kan jag tänka mig. Blev det strömavbrott i Bastedalen skulle Anse bege sig till transformatorbyggnaden och byta någon säkring eller återställa en brytare som löst ut. Vettra skollovskoloni innebar kunder – på sitt sätt. Men även en tid en del mer ”reda pengar”.

Strävsamhet till tusen – och ändå räckte det inte. Bilen kom och affärerna längre bort i Sänna, Hammar och Askersund hade mer att bjuda på.

I bilden av brorsans ”räddning” ser man också en av kusinflickornas cykel. Den mer lodräta framgaffeln hade börjat komma vid denna tid på mer sportiga cykelmodeller vill jag minnas. Eller var lodrätheten bara skenbar; gaffeln var bara mer böjd i sin nedre nedre del

Kan det vara samma cykel kameran råkade fånga på resan nyligen, bortåt 60 år senare!

Wellpapp och annat använt emballage från affären slängdes i en vattenfylld damm (gammalt kalkbrott) en bit bort som med tiden blev helt utfylld,  dock inte av använt emballage. Där står nu nya byggnader, liksom på många andra ställen. Man kan irriteras av ”kommunal planering och stadsarkitekter”, men här ser man mycken ny bebyggelse som ”inte passar in”. Eller är det jag som är alltför sentimental, som vill att allt ska vara som det var förr?

En gång hämtade Anse med Juvaquatren familjen Sundin från Stockholm som anlänt med tåg till Hallsberg (ca 5 mil bort). En nysnö-vit senvinterkväll, kanske det var till påsken 1949. Jag minns strålkastarljuset mot de vita snövallarna och alla djupa skuggor in bland träden. Leif och jag åkte skidor i dagsmejan i den ganska ”knöliga” södersluttningen bortom affärens ”oljekällare” som låg en bit bort. Antagligen inte ens ”låg fästpunkt”.

Nu skall denna sluttning och höjd exploateras för (flotta) fritidshus. I och för sig är det väl bättre att bygga i skogs- och bergsterräng än på bördig platt åkerjord, vilket redan gjorts och det ser inte så kul ut, men exploateringen har stött på protester och problem och projektet står visst still.

Men något som nu ser fult ut som här och här, kan med tiden komma att se vackert och naturligt ut. Och inte visste jag att denna ganska triviala bergknalle var ”känslig och ovanlig”. Man hade redan tagit kalk ur kalkbrott där och sedan några decennier är Kinaparken anlagd i en sådan ”grop”, en ambitiös skapelse av en Kina-entusiastisk chefredaktör för Östgöta-Correspondenten som tyvärr inte fick njuta av sin skapelse så många år. Men som inte har med bygden att göra – egentligen.

Bergknallen är absolut inte sjönära men man kan nog från den översta delen ha en viss utsikt över Vättern som finns bara några hundra meter bort. Om man ställer sig i rätt hörn av rätt tomt.

Innan Kinaparken fanns var jag i området i stort sett en enda gång. Vi flög med drakar, vinden var mycket stark, Anse gjorde sig fri från slitet i affären några minuter och deltog med liv och lust. Även en drake slet sig. Vi fann den i kalkbrottet eller dess närhet. Vad jag minns, kanske vi inte alls fann den.

Det var ingen trevlig terräng att trava kring i minns jag. Åkte långt senare i livet ofta förbi på vägen nedanför, och när jag tittade uppför sluttningen kändes området närmast olustigt (vilket kanske dock främst hade med annat att göra). Man närmre affären, var det litet roligare och vi plockade blåsippor och lekte nog ibland där och faster Else hängde tvätt. Och jag minns spännande experiment med Klorex en påsk uppe på berget. I dessa trakter fanns en tradition av påskeldar och förstås sedvanligt smällande.

I Bastedalen fanns en gång ett tegelbruk, kalkbrytning och -bearbetning, och även sjöfart med byggande/skötsel av större båtar  m m. Skolkoloni sommartid för barn från södra Stockholm (pojkar bara tror jag), en tid därförinnan husmodersskola, Vettra. De hus som nu byggs är väl till stor del påkostade fritidsbostäder, men sådana kan ju med tiden bli åretruntbostäder.

Bilder från tegelbrukstiden och mer om Bastedalen finns  i Ove Danielssons blogg; även andra inlägg där, samt här nedan:

http://www.bastedalenherrgard.se/?nr=9

http://www.bastedalensbryggforening.se/33997732

http://www.johnbergman.se/objekt/hargebruk/

Jag lånade för några år sedan ytterligare en bild från JohnBergman.se som visar tegelbruket med dess torklador m m samt en från Lars Henriksson/Lars E Lundin av en B 17 från F 6 i Karlsborg och snodde ihop detta:

Ett sätt att försöka åskådliggöra minnet av när min farbror Bengt gjorde en lågsniff över sitt barndomshem ca 1946. Som jag skrev på Facebook-gruppen för Saab B 17:

Tack för att jag fick gå med i gruppen. Minns nog B 17 mest från fotografier (med stora vita siffror på fenan!); bokstäver är en senare tids påfund. När min farbror lågsniffade över föräldrahemmet i södra Närke 1946 eller vad det kunnat vara var det ju inte precis märkningen jag kikade efter. Pappa trodde (eller om det var den alltid entusiastiske mågen som övertalat honom) att han kanske landat en bit bort, och vi satte oss på min farbrors gamla Husqvarna vars styrhandtag var lätt kladdiga (kristidsgummi?), och gav oss iväg men pappa insåg snart att det var nog ganska fåfängt.

Pappa byggde också en modell i trä, skala 1:25 åt sin bror. Minns den underbara långa huven samt de sköna färgerna. Modellen finns nog kvar i släkten men jag har inte orkat ordna något för att se den.

Avslutar med en bild från 1934. Min blivande mor skulle presenteras inför förlovningen. Bengt visade då henne hur man metar:

Sudden, som återigen har skrivit en text som inte alls handlade om det han tänkt sig

P S. Apropå ”sjönära” så är här ett annat exempel på fastighetsmäklarbransches friska fantasi att beskriva objekten.

Forum-moderatorer har jag ibland svårt för. Här ett exempel på en moderator (rödmarkerad) som talar maktspråk. Facebook lockar inte heller precis till välformulerade åsikter:

Det handlar om en i några inlägg namngiven tandläkare i en viss stad som för drygt 50 år sedan skapade skräck hos många skolbarn.  En skräck som kanske är på väg tillbaka. Jag har nämligen fått samma intryck som DN:s Fredrik Strage, tandläkarna är i dag mer pockande i sina krav på patientens livsföring än för bara några år sedan.

Namngivningen fick moderatorn att radera hela tråden. Man kan ju på sätt och vis förstå moderatorn, men nu har en stor mängd vittnesbörd och minnen försvunnit.

Nej, till roligare saker, nämligen den goda staden Askersund. När jag nyligen där träffade mina kusiner, skänkte jag dem bort några böcker i min bokhylla, som hade anknytning till trakten. Det är inte jag som har gjort de snygga paketen.

Nu ska man inte ge bort sina gamla böcker, och jag har redan saknat några av dem när jag skulle skriva denna blogg. Men jag har kvar tillräckligt mycket för att kunna skriva litet om Askersund.

Här är en vinjett ur Joel Haugards ”Om Vättern och norra Vättersbygden”, utgiven 1922 av Albert Bonnier och med vinjetter tecknade av Kurt Grönwall  Jag fick boken på Lars-dagen för 62 år 10 augusti sedan av mina föräldrar. Jag sparade den.

Smeden i mitten symboliserar den spiktillverkning som förekommit länge och som ännu finns vid Skyllberg. Tillverkningen sker i den närliggande orten Kårberg, en dryg mil norr om Askersund:

Bilden är tagen i samband med en resa  som Tekniska museets Vänner (TMV) gjorde i augusti 2009. Brukspatronen guidade själv. Skyllbergs bruks historia av långvarig järnhantering framgår här och mer om patron Svensson kan läsas här. Jag minns bl a att han ”puffade för” den vägbom av speciellt stadigt slag som hans fabrik tillverkar.

Observera väggalmanackan, ett skäl att ta bilden. På Rådhusets tak träder dock kl 12 inte ut någon barbröstad dam utan en smedfigur bankar på en klingande klocka, det tror jag i alla fall.

Vad avser rådhuset, kan man på Ove Danielssons blogg läsa om rådhusets modernisering av Cyrillus Johansson. Cyrillus kom liksom jag från Gävle och även han kallades Lars till vardags.

Huvudbyggnaden vid Skyllbergs bruk har en något vildvuxen park. Vår reseledare Håkan som var järnvägsintresserad upptäckte att en rosenspaljé var byggd med smalspårsräls eller om det nu var decauville-räls:

Det fanns tidigare en smalspårig järnväg från Skyllberg till Askersund. Skyllberg var i sin tur förbundet med den stora järnvägen i Lerbäck.  Sträckan återupplivades för persontrafik under beredskapen och jag sägs ha åkt den en gång. Stationshuset i Askersund finns kvar men för andra ändamål än rent trafikala. Bussar utgår fortfarande från platsen intill. Hur skulle det gå om inte bussen fanns?

Här är tecknaren OA:s (Oskar Anderssons) teckning om tåget i Askersund .

”Släpp tåget pojkar!” ropar stinsen. Se även Artbin, ett av mina allra tidigaste webbfynd för övrigt.

Det får nog bli ytterligare en bloggning  om Askersund och dess omgivningar, inte minst om sjöfarten som syns i vinjettbilden i Haugards bok.

En blogg för den som vill veta mer om Askersund har skapats av en f d journalist, en tid lokalredaktör i Askersund för Nerikes Allehanda tror jag man kan säga, Ove Danielsson.

Om Bastedalen, pappas hembygd ca 13 km söder om staden kan också läsas hos Danielsson här. I det framgångsrika bandylaget fanns bl a mina kusiners far Anse, som tillsammans med några bröder utgjorde nästan halva laget. Han måste ha varit en kraftkarl han, fadern Karl Jonsson, den lille mannen i mitten på bilden nedan. Många söner hade han och han byggde såväl herrgårdar som sybord, smyckeskrin (S.S. står för Sonja Sundin, min mor) och däremellan båtar.

Jag träffade honom aldrig, men däremot hans andra hustru (”tant Beda” för mig) och flera av de många sönerna (ur båda ”kullarna”). Jag är ganska säker på att Anse är den andre från höger i bilden.

Sudden

Bloggar om Askersund.

Varför inte åka till din fars hembygder, Hammar söder om Askersund, och träffa dina kusiner och kolla omgivningarna föreslog Eva för någon månad sedan. Ja varför inte, och så kom vi iväg i förra veckan på en lyckad resa.

Man bör ju passa på innan det är för sent. En krossad axel och en stroke var nyheter för mig som inte har så tät kontakt med släkten men också en efterlängtad första barnafödsel för ett kusinbarn med tidigare hälsoproblem. Sixten ska han heta: ”Man går ut så hårt man orkar och så ökar man hela tiden” sa visst en berömd Sixten.

Därtill såg vi annat och träffade andra personer på resan (kanske mer härom kommer senare) men här är vi kusiner som träffades; Lars, Katarina, Leif och Margareta. Med är inte min bror Mats och min farbror Bengts dotter Eva-Lotta:

Vi och våra medföljande närstående åt en mycket lyckad lunch på Vätternterrassen. Vi kom att välja abborre och därtill med en mycket god sås.

Abborrar var ju nämligen väldigt lockande en gång för fiskeintresserade gossar, speciellt som mina kusiners vältalige far Anse ofta berättade medryckande om de sagolika fångster man kunde göra vid Röknen-öarna någon mil ut i norra Vättern. I juli 1953 blev äntligen min enda fiskeutflykt dit av.

Vi övernattade på Lilla Röknen och jag sov uselt och minns hur rejält sömnig jag är på den vänstra bilden. Men abborren är ju i all fall präktig, även om den inte kom att ätas med någon utsökt sås. Pappa rökte pipa så det är inte Monsieur Hulot som plåtat. På den andra bilden ser man kusin Leif, hans far Anse och dennes (halv)bror Henry samt mig själv.

Vätternterrassen där vi nu åt abborre, var under min ungdom en anstalt för mentalt handikappade barn under namnet Wasshammar, och var förstås litet mystiskt skrämmande. Men det låg avsides. Ursprungligen var det tydligen en privatbostad men blev snart ett vilohem/pensionat som framgår av detta vykort som min farfar Hilding sände till sin förstfödde son Arne (min far alltså) när denna var 8 år. Arne hälsar på hos sin faster Helja  i Sundsvall och förmanas av sin far att uppföra sig.

Harry var säkert en hund. Faster Helja stavade sitt namn så vilket bl a framgår av pappas bildtext till denna släktträff ca 1923 under körsbärsträdet intill pappas barndomshem i Bastedalen, där husets bortre halva tjänstgjorde som lanthandel. Notera, förutom hunden Bella under bordet att på bilden finns med en ”maskinist på de stora haven”; även om Vättern då hade en aktningvärd sjöfart. Bakom fotografen ligger ett magasin dit farfar och sedan Anse sprang titt och tätt från butiken (och senare mina kusiner) för att hämta någon vara som kunden ville ha. Det måste ha tagit på krafterna.

Min far avled i februari 1995, och begravdes i Hammars kyrka. Efteråt samlades vi för en matbit på Wasshammar (som nog ännu inte var Vätternterrassen). Flera av gästerna blev då magsjuka efteråt. Vidare  hade brorsan och jag ordnat med två musiker som i kyrkan spelade ”Ballade Pour Adeline” på flöjt, signaturmelodin för ”Trädgårdsdags” som gick i SR P 1 på lördagmiddagarna. Ett program som pappa alltid lyssnade till, dels för sitt intresse för trädgårdsodling, dels för Ulf Schenkmanis och Lars-Erik Samuelssons snärtiga meningsutbyten. Tyvärr spelade musikanterna ganska så falskt. Och de sista åren gav inte äppelträden något. Som pappa hade jobbat med dem och så kom hans sista år en ihärdigt elak skadeinsekt.

Inte alltid lyckas man. Men ändå blir det hela rätt bra ändå.

Mer kommer på bloggen från resan/Sudden

Min 60 kvm vånings enda yttervägg vetter österut så det kan bli varma förmiddagar ibland. Samt förstås angenäma morgonfrukostar och andra måltider senare på dagen:

Just nu frampå eftermiddagen har hettan lindrats och jag kan åter börja tänka. Här ett klipp ur DN om detta:

Vi gamlingar (jag är 75) har det därtill extra svårt i värmen. Kommer därtill andra krämpor såsom svaga knän, artros är det nog. Jag tog mig häromdagen till Farsta Centrum och tyckte jag kunde ta mig från P-platsen till bokhandeln utan käpp. Stod så där vid en hylla och letade och bläddrade, valde två böcker. Den hembygdsbok jag var ute efter fanns förstås ej i en ”landstäckande bokhandelskedja”. Blev så stående ett tag vid kassan, verkligen stående för kortbetalningen krånglade och så skulle böckerna slås in vackert tyckte jag. Som vanligt var det mycket svårt att börja röra på benen efter ett sådant stillestånd. Jag vacklade sedan framåt över den stora P-platsen och var rädd att ramla. Vilken uppståndelse det då kunde blivit, ”titta mamma, ett tjockisfyllo!”.

Jag köper numera de flesta böcker via Internet för där hittar man det man letar efter.

Jag har numera svårt att resa mig från ett läge på marken om jag inte har något att få stöd av. En slags amöba är man numera. Min far (som hade namnsdag idag förresten) orkade inte den sista tiden lyfta upp sin hustru när hon fallit omkull i bostaden utan fick ringa till en närboende om hjälp. Ack, så illa ond är ålderdomen. Döden är ibland en befriare.

Jag har nu de senaste dagarna ”övat gående”. Jag ska nämligen ut och resa till barndomstrakter ”där barn jag lekt” (eller i alla fall min far) ett par dar så det blir väl tyst på bloggen en tid. Jag har en ny teori om att om jag tar något smärtstillande typ Alvedon blockeras smärtreflexen och det f n svåra högerknäet ”viker” sig inte utan det bär. Har observerat tecken på att det är en bra teori. Denna smärtstillande medicin lär inte vara farlig för mig med tanke på min andra medicinering. Tja…

Här är förresten en bild jag tog under en sådan övningspromenad:

Mer att läsa om Fru Gårman i DN i dagens DN.

Andra bilder jag då tog visar de flerfamiljshus som är under uppförande i min närhet. Tydligen litauiska byggarbetare och arbetstiderna verkar litet speciella. På midsommarafton jobbades det intensivt.

I övrigt noterade jag att juli gav rätt bra visningssiffror för min blogg. Det blev en spännade kväll 31 juli, skulle nytt rekord sättas? Så här såg det ut ca en halvtimme före midnatt:

Jo, det kom en visning til och juli-totalen blev 3013! Men annars står bloggen som synes i stort sett still och stampar. Kanske man skulle hitta på något nytt? Jag har på sistone bidragit litet till det tynande SFF forum och märkt att mina bidrag i alla fall blir tittade/klickade på. Synd att SFF och forumledningen inte förstår varför forumet inte funkar. För det är väl inte bara konkurrensen från alla Facebookgrupper.

Men på balkongen växer det bra till sist, kanske för att värmen kommit. En anspråkslös liten första sampling av grönsakerna ses här:

Rädisorna blev det som synes just inget av men de jag smakade på smakade lika beskt som riktiga rädisor. Ärterna är som tidigare en flopp, medan bönorna går bra. Potatisen artar sig ovanligt bra och tomaterna blir nog också många.

På balkongen står min gamla havererade arbetsstols sittdel. Man börjar som sagt bli stel och vill gärna sitta när man kan.

Min nya stol hade börjat knaka påpekade Eva häromdagen; jag hade inte observerat det. Tydligen handlar det även här om en kompositkonstruktion med plywood och metall där i den gamla stolen sittplattan så småningom knäcktes. Nu kunde jag dra åt (”efterdra”) några skruvar men… Nå, jag är tyngre än vad stolen ”testats” för. Det är därtill en ”säker” stol eftersom den kan inte rulla iväg när man inte vill såsom här meddelas på en mångfald språk. Förstår nästan hälften, men faktiskt inte isländskan:

Jag kommer att minnas en scen ur en film av Jacques Tati, där en resebyråtjänsteman e d gör de mest häpnadsväckande snabba sidoförflyttningar bakom disken. Men min stols hjul är inte på något synligt sätt ”automatiskt kontrollerade” som påstås. De bara snurrar besvärande tungt. Vilket ju onekligen sker ”automatiskt”… Men ändå inte riktigt så tycker jag, gamle gubbe.

Ibland får jag ta i extra mycket och då ropar Eva ”aj min tå!”…

Det tröga rullandet var störande med den gamla stolen som hade precis likadana hjul, något som bidrog till att jag sökte mig en ny stol. Jag försökte göra rent och smörja men förgäves…

Ack dessa försäljartyper som inte är ingenjörsärliga.

Sudden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag namnsdag, Olof är mitt andra förnamn. Jag har inte fört det vidare till barn och barnbarn, en sådan svikare är jag. Pappa hette Arne Olof och längre tillbaka var det så här:

Hilding Olaus Frithiof Sundin föddes i Sundsvalls stads församling 25 april 1881 och dog 8 oktober 1934. Dödsorsaken som den står i ”kyrkboken” är ”hjärnblödning,
blodpropp i hjärnan” Han var då handlande och bosatt i Hammar, Harge nr 2 Sörgård, Bastedalen. <södra Närke>

Hans föräldrar var Olof Larsson, ”arbetare”, född i Sunne och hans mor Kristina Elisabet Olsdotter.

Ett försök till släktforskning för några år sedan fick mig därför att tro att jag hade värmländska rötter men med Sunne avsågs en församling i Jämtland (i Härnösands stift) och inget annat. Inget ont om Värmland men…

Själv blir jag nog knappast som ”hänsoven” föremål för några minnesord i tidningen, såvida jag inte hinner göra något rejält herostratiskt men tiden härför börjar bli knapp.

Jag träffade aldrig min farfar.

Apropå den flyende sommaren är här en fin liten vers av Mats Holmberg, en gång redaktör för DN:s Namn-och-Nytt-sida där jag fann dikten i morse:

Nog så tänkvärt. Holmberg är bra på sådant, njut av den eleganta öppningen i denna artikel ”Hur vill min herre se ut?”,  

Men jag minns också ett grinigt Holmberg-reportage om ett segelflyg-VM 2006 på Eskilstuna-Ekeby som jag skrivit om på min blogg. Jag klagade till DN:s läsarombudsman (det var tider det, då tidningarna hade pengar för sådant!) och blev faktiskt bemött. En känd, ja stor, svensk segelflygare klagade också i en insändare men DN gitte inte publicera den. Se en skanning av två sidor ur Segelflygsport nr 2/2006.

 

Ja, flygentusiast ska man inte vara i vår nya allians-liberala (eller vad den nu är) värld. Och apropå frågan Holmberg fick om hur han ville se ut, ja knappast så här tror jag:

 

Det får räcka så här, jag hade annars mer i tankarna, såsom litet kring Erik Axel Karlfeldts ordakonst , Ukraina, Israel/Gaza och Lundell/Ramqvist.

Sommaren flyr, skördeanden nalkas. Potatisskörden på balkongen verkar lovande. 17 knölar Toluca satte jag i början av maj.

Sudden

 

 

 

 

 

 

Nedskjutningen nyligen av ett malaysiskt trafikplan över Ukraina, troligen ett misstag som följd av bristande identifiering, erinrar mig om nedskjutningen av en iransk Airbus 300 år 1988 (Iran Air Flight 655) av den amerikanska robotkryssaren USS Vincennes i Persiska viken. Det var under slutet av kriget mellan Irak och Iran. 290 personer omkom, de allra flesta iranier.

Det hela verkar ha varit ett ödesdigert misstag hos fartygsledningen, kanske delvis orsakad av att besättningen var stressad av andra uppdrag. Kommunikations- och identifieringsteknik verkar inte ha saknats men i efterhand kan man urskilja en del misstag. Efter många år kom USA och Iran till en förlikning. Händelsen hade då i många år försämrat kontakten mellan de två staterna. USA betalade de omkomna iraniernas efterlevande ett skadestånd, men det förefaller som man inte riktigt tog på sig någon skuld. Personal på fartyget erhöll exempelvis medalj för sin insats. Mer att läsa finns exemplvis hos Wikipedia som även har en lista av alla nedskjutningar av trafikplan.

Bild från Wikipedia visande USS Vincennes vid Pearl Harbor; Hawaii. Musei-slagskeppet USS Missouri syns i bakgrunden.

I den slutna Facebook-gruppen ”Flygpostlådan” som Kenneth Göransson sköter, har Roy Fröjdhs syn på SFF influtit. I sak inget nytt, och jag tror allt finns att läsa på Roys webbsajt Guldvingen, men det blev i alla fall över 40 kommentar. De flesta hade bäring på dagens SFF och det som man där tycker inte funkar så bra. Roys erfarenheter går tillbaka ända till 70-talet, men jag tror att en hel del av den tidens beteenden lever kvar. ”Inpyrt” liksom.

Egentligen är det konstigt att ämnet inte diskuterats lika livligt på SFF:s eget forum eller Facebook-grupp. Man vågar kanske inte?

Idag fick jag besked att moderatorn för FLIT-undergruppen på SFF forum tagit bort tre inlägg från en tråd om Mikael Forslunds senaste bok ”Heinkelflüg i Sverige”. Tre kända, välskrivande forumvana personer (en av de tre var jag själv). Nu minns jag inte de andras inlägg som strukits och inte riktigt mitt eget heller (som säkert var alltför sentimentalt för SFF), men inläggen hade innan dess varit sansade och intressanta om än inte så flyghistoriska. Det är oroande att man inte riktigt vet vilka bedömningsgrunder moderatorer har. Jag trodde också att en forumansvarig blir glad av att folk skriver inlägg.

Det är kanske inte så konstigt att folk inte vill skriva på SFF forum!

På Forslunds bokomslag kan man se en S 5 Hansa (ett Heinkel-plan i princip). En stor pansargrå modell av ett sådant plan med Bristol-motor och ”moderna” flottörer hängde över telefonbordet i hallen i mitt barndomshem i Gävle. Jag minns hur min far där i oktober 1945 mottog beskedet att hans hustru fött en son (min lillebror). När vi ett halvår senare flyttade till Stockholm togs planet inte med utan jag försökte få det att flyga från balkongen men det flög verkligt dåligt!

Tyvärr finns ingen Hansa bevarad i Sverige vad jag vet utan det närmaste (om man inte reser till Helsingfors) är väl detta lekplan utanför Tekniska museet i Stockholm (bild från juli 2011):

Slutligen, jag har fått en ny arbetsstol, en IKEA Markus. Den medger att jag lutar mig bakåt och tittar upp i taket. Det kan underlätta tänkandet om det som ovanuppompå är, d v s flyg!

 

Sudden

 

Det kom många kommentarer till förra inlägget ”Billig fylla”. Sålunda har Eva Håkansson skickat mig sina ”stolpar” till ett föredrag för sina latinstuderande ”seniorkamrater” om ”Romarna och vinet”. Jag publicerar det här (har ca 3 timmar efter publiceringen rättat adressen) och inte bara bland de många kommentarerna till det förra inlägget.

Eva skriver i sin redogörelse för vinets historia i det gamla Rom (det var grekerna som började!) bl a ”Men under baccanalerna deltog många kvinnor”. Tydligen var de inte helt välkomna i början, men vad vore en backanal utan kvinnor?

Målningen är av Tizian och hämtad härifrån. Möjligen är Rubens version, som ju kan ses som en kopiering, mer känd. Rubens är för mig mest fylligt formade kvinnor, för sådana ville beställarna på den tiden ha. Jag tycker bättre om Tizians färger, åtminstone i de avbildningar av målningarna jag sett på webben.

Apropå kopiering, så fanns den tiden fanns knappast någon lagstiftning om upphovsrätt. Se här och här (ett mer aktuellt fall). Många goda skäl och argument finns för och emot att ”utveckla” eller använda sig av andras verk. Var går gränsen mot snöd vinning och snyltande?

Här en sentida backanal-målning av Lovis Corinth. Nog så sann. Konstnären var uppvuxen i vodkabältet och levde i en tid då man börjat måla annorlunda, mer ”realistiskt”.

”Efter festen” så att säga.

Vid backanaler hyllades guden Dionysos (Bacchus hos romarna), även om jag tror liturgin var rätt fri. En annan gudom var Apollo. Grekerna insåg att världen inte var enkel att förstå sig på, och såg på den på två kompletterande sätt, den dionysiska och den apolloniska synen.  Apollo är solguden, ljus, musik, och poesi, medan Dionysus är vinets, extasens och berusningens gud som Wikipedia skriver. Även senare stora tänkare har funderat i dessa banor, så jag avstår från egna funderingar. Inte många anser att berusning ger en sannare uppfattning om verkligheten, men att den ändå ibland ”känns bättre” eller är nödvändig för att stå ut eller för att förstärka eller dämpa sinnesintryck.

Och vad är det ena och vad är det andra. Vad är frihet till exempel? En person beskrev sitt första tandemhopp med fallskärm, d v s han var förbunden med hopparen och kunde inte göra ett skvatt åt framfarten. Men ändå blev omdömet: ”Jag har aldrig känt mig så fri!”

Jag hörde skulptören Roland Haeberlein använda de grekiska begreppen när han en mulen dag i maj 1998 för ”kulturintresserade” på min arbetsplats Teracom visade de skulpturer han utformat för Fatbursparken på Södermalm i Stockholm. Parkens nordliga del gavs en dionysisk prägel, med lummiga träd, medan den sydliga delen är apolloniskt stram:

För tillfället är den dionysiska delen blockerad av anläggningar för byggandet av Citybanan, en ny tågtunnel under innerstaden. Det såg rörigt ut när jag senast passerade men så är väl den dionysiska tillvaron.

Jag arbetade i några år öster om parken, vid Medborgarplatsen och  i Söderhalls-huset (min utsikt och mitt arbetsrum), och när jag förra året återsåg parken hade den mognat. Parken fyllde sin funktion, många vistades där eller passerade. Där parken ligger var en gång en sjö, senare kom Södra station med sin bangård att anläggas där innan man byggde bostäder och arbetsplatser. Södra station blev en underjordisk pendeltågstation

Här nedan ser vi Haeberlein berätta om en av de små skulpturer som är arrangerade längs en av de diagonala vägarna. I bakgrunden syns Södertorn och Medborgarplatsen. Vår arbetsplats (Teracom) låg till höger om trappan upp yill Medborgarplatsen.

Det centrala verket av Haeberlein är dock ”Afrodites brunn”. Under flera år passerade jag den dagligen utan att få klart för mig vad det föreställde; man vill ju gärna veta det. Men Haeberlein  beskrev för oss verket med omskrivande ord, och mig veterligt har ingen moralpolis protesterat mot konstverket. Eller har jag kanske missuppfattat något, kanske har mitt minne och min fantasi spelat spratt.

Bilderna på denna sajt ger en uppfattning om Afrodites brunn och hela parken.  Här ser vi Haeberlein berätta om ett annat av sina verk.

Söder om parken ligger en stor halvcirkelformad byggnad, ”Bofills båge” efter dess spanske (nå, katalanske) arkitekt. Fatbursparken och huset ses på denna bild tagen genom ett kabinfönster på Lufthansas  Junkers Ju-52 D-AQUI (D-CDLH) en vacker majdag, 10 maj 1993. Man ser östra Södermalm med Strömmen, Stadsgårdskajen (med sommarförtöjd isbrytare), Slussen, Medborgarplatsen (utan Södertorn!) m m

En annan bild tagen ganska rakt söderut vid samma tillfälle, där man bl a just ser Bofills båge, f d Skatteskrapan, Globen och utfarten mot de södra förorterna och Nynäshamn.

Ska man gissa att det är salig Freddy Stenbom som rattade fotoplanet SE-EZF, en Piper PA-32 Cherokee Six.

 

Sudden